tisdag, januari 30, 2007

Att se fram emot 2007

Jag ser fram emot skivsläppen som kommer i år faktiskt. The Fall och Arcade Fire kommer snart med nytt. Vad gäller (indie)rocken kan det kanske också bli kul med nya Modest Mouse och såklart den där liveskivan med Pixies, även om den säkert blir kass. Sen får vi se vad Radiohead kan hitta på. Och New Pornographers!

Annie ska vi absolut inte missa heller. Kanske inte heller Air.

Jag har hört att Michael Jackson kommer att göra detta års bästa skiva. Det tror jag inte alls på, men vore kul om han kunde splattra till och visa varför han en gång var "king of pop".

Hiphoppare har mycket att se fram emot. Common, Dr Dre, Aesop Rock, Lupe Fiasco och gamla Wu-Tang Clan! Utan ODB blir det ju av naturliga skäl, men ändå. Talib Kweli's nya har visst redan kommit.

Jag hoppas också att någon av Amerie's singlar kommer vara lika bra som 1 Thing var. Eller är.

Sen tror jag hårt på Andrew Bird.

Men mest spännande blir nog ändå att höra den vackra skådespelerskan Scarlett Johansson sjunga Tom Waits-låtar. Jag tror givetvis att det blir ruttet men det vore verkligen saken om det blev det bästa jag har hört i hela mitt liv.

söndag, januari 28, 2007

Lista: 60-talets bästa skivor

En hemlig önskan har nått mig, en som säger att jag ska publicera någon slags lista på bloggen. "Därför att listor är alltid roliga". Listor ÄR roliga, och därför ska ni nu få se vad jag tycker är top of the league när det kommer till det blommiga och kärleksfulla 60-talet. Årtiondet var ju fortfarande väldigt singelorienterat (åtminstone fram till Sgt. Pepper nångång) så en låtlista från samma årtionde skulle få med mycket framförallt soulmusik som inte kan jobba sig in här. Det blir nu en kort lista som därför kommer sakna massa hiskeligt bra album, men så kan det gå, när man inte ger mig fler timmar om dagen att pyssla med. Här kommer de, tio skivor du lägger mellan de allra mjukaste handdukarna när du flyttar.

10. John Coltrane - A Love Supreme (1963)
A Love Supreme
är kanske den mest emotionella jazzskivan i min bok, den himmelskt mjuka musiken skapad av Coltranes medmusiker är perfekt för att lyfta fram hans eget fantastiska, vackra och samtidigt mycket intensiva spelande. Coltranes gåva till Gud (så här ska lovsång låta...) är en gåva till musikälskare.

9. Bob Dylan - The Freewheelin' Bob Dylan (1963)
Att förneka att det här skulle tillhöra Dylans bästa är att försöka vara cool, men att inte vara det. Hans surrealistiska toppar nås inte här, kanske inte heller hans musikaliska, såtillvida man inte var den som skrek "Judas!" åt honom när han testade elgitarr, men en av hans finaste kärlekssånger (Girl From the North Country), hårdaste kärlekssånger (Don't Think Twice, It's All Right), mest fantastiska berättelser (A Hard Rain's A-Gonna Fall) och mest hatiska utspel mot de som förtjänar det (Masters of War) finns här och det räcker långt. Kompletterat med några humoristiska betraktelser är det en fantastisk skiva. Till och med Blowin' in the Wind är ju väldigt bra, egentligen.

8. The Velvet Underground - The Velvet Underground (1969)
John Cale var inte med längre men då visar sig istället vilken låtskrivarpotential som fanns i gruppen. Det var inte bara fantastiskt oljud och image, Lou Reed kunde minsann skriva bra låtar också. Pale Blue Eyes är bäst men att bara lyssna på den och inte hela skivan är som att bara spela på sin favoritsträng på gitarren.

7. Van Morrison - Astral Weeks (1968)
Lite lurig att komma in i måhända men detta är en av de vackraste skivorna jag vet. Ett sant konstverk. Madame George dödar mig varje gång.

6. The Zombies - Odessey & Oracle (1968)
Skriver lika bra melodier som The Beatles, sjunger lika harmoniskt som The Beach Boys och kryddar det med lite psykedelia. Ultimat popmusik.

5. Neil Young - Everybody Knows This Is Nowhere (1969)
Om vi börjar såhär: Den har Down by the River och Cowgirl in the Sand. Neil Young visar, med hjälp av Danny Whitten, hur man spelar gitarr. Det räcker egentligen så. Men vi kan lägga till Cinnamon Girl och Running Dry (Requiem for the Rockets) också, bara för att vara snälla.

4. Rahsaan Roland Kirk - Volunteered Slavery (1968)
Frågan är om jag nånsin blivit så glad av en skiva som av denna. Jag har gråtit till den, därför att den är så sjukt energiskt och galet rolig och livsbejakande. Kirk var blind, men brydde sig inte om det, utan tryckte in massa saxofonmunstycken i munnen och blåste på, sedan var publik och medspelare vilda. Flöjt spelade han bättre än vilken
Ian Anderson som helst. Detta är inte traditionell jazz, utan angränsar till, eller åtminstone anspelar på, många andra svarta genrer.

3. Bob Dylan - Bringin' It All Back Home (1965)
Både elektriskt och akustiskt här, så man får av båda kakorna. Innehåller flera stora klassiker och den bästa av dem, det jag anser vara det bästa kärlekspoemet jag hört/läst, nämligen
Love Minus Zero/No Limit. Ingen idé att säga något mer om detta, det är givetvis helt fantastiskt.

2. Love - Forever Changes (1967)
Denna skiva tyckte jag också var lite svår att komma in i, mycket är ganska avigt på den. Nu råder det för mig ingen tvekan om att det är ett mästerverk, ett orginellt sådant. Vet inte vad som är märkligast, folkpsychmusiken, texterna eller det faktum att det är en mulatt som sjunger i ett vitt popband.

1. The Velvet Underground & Nico - The Velvet Underground & Nico (1967)
Jag har tröjan, också.


Det blidde inget The Beatles, och vad gäller Dylan blidde det varken
Highway 61 Revisited eller Blonde on Blonde. Så kan det gå. Bubblare till listan finns många, förutom nämnda så: Sun Ra, Led Zeppelin, Nick Drake, Dusty Springfield och alla andra jag glömt.

onsdag, januari 24, 2007

Det stora avslöjandet

När jag har diskuterat nördbegreppet med vänner har vi kommit fram till att det är lite olika om det ska ses som ett positivt ord eller inte. Bara själva ordet nörd är positivt (till skillnad från t ex freak) men i de flesta sammansättningar blir det negativt. Ingen vettig människa vill ju vara medeltidsnörd, datanörd eller science fiction-nörd. Musiknörd däremot, tycks oftast ses som coolt och bra. Alltså vill många vara det, vilket medföljer att många är det. Eller? Inte alls, de flesta fejkar givetvis och jag ska nu avslöja hur det är vi gör. Jag orkar inte göra en sammanfattning på punkterna utan den intresserade får läsa, jag finner i alla fall artikeln mycket underhållande.

söndag, januari 21, 2007

Det här går ut till mina hiphopläsare

Det finns mycket att säga och jag har funderat lite, men jag tror det bästa ändå är att säga allt på en gång. Först av allt vill jag upplysa om att Ultramagnetic MC's har återförenats, vilket innebär att vi får höra mer av den fantastiska, ja helt underbara, Kool Keith. Såklart blir ni alla nyfikna på hur det låter och jag kan väl bjuda på ett smakprov, eftersom jag är killen hela dan. Tyvärr har jag inte fått tag på hela skivan. Men det kommer väl, likt ålderdom, död, ryggont och annat elände, med tiden.

Ultramagnetic MC's - Pop Bottles

Jag vill inte smutsa ner min sida med allt för många youtubeklipp hela tiden och för att mitt blogginlägg inte ska bli för långt (vissa läsare ogillar långa inlägg) tänker jag nog nöja mig med att helt enkelt länka till två klipp ni verkligen borde se om ni gillar mina korta beskrivningar av dem.

Först ut är komikern och imitatören, Aries Spears, som gör LL Cool J, Snoop Dogg, DMX och Jay-Z i ett kort medley. Det är underhållande att höra alla men det som är helt sjukt bra är när han gör Jay-Z. Jag blev nästan lite rädd första gången.

Aries Spears härmar kända rappare


Den andra grejen är stor att höra om man är Big L och Jay-Z-fan. Året är 1995 och de sitter i nån studio och freestylar. Ja, mycket är säkert skrivet på förhand men det har inte med saken att göra, när man hör de inser man hur bra de är, kanske särskilt Big L. Det är helt enkelt stort. Att Jay-Z verkar tappa konceptet på slutet bryr vi oss inte om. Jag tänker i alla fall inte klaga på mannen som gjort The Blueprint.

Big L och Jay-Z rappar

lördag, januari 20, 2007

Tre sidor av pop

Att säga att man gillar pop är ungefär som att inte säga någonting alls. Det kan betyda ungefär vad som helst. Det kan inte betyda frijazz, men nästan allting annat. Även om jag nu hårdrar det så är det uppenbart att det är ett ganska vitt, flummigt och svårdefinierat begrepp, som kan betyda olika saker för olika personer. Det är, när jag tänker närmare på det, nästan lika flummigt som indiebegreppet. Eftersom jag är en sådan människa som gärna hävdar att jag gillar popmusik, kanske mer än nån annan musik när det väl kommer till kritan (och det gör det faktiskt ibland), kanske just på grund av dess bredd, känner jag att jag gärna vill ge exempel på vad jag anser vara fantastisk popmusik. Mina tre exempel ligger ganska långt ifrån varandra på alla möjliga sätt men jag tror alla håller med mig när jag hävdar att alla minsann är pop så det bara smäller om det.

France Gall - Nous ne Sommes pas des Anges

Det är vår och jag är tio år igen. Jag springer upp och ner för kullen i parken och leker datten med den där nya söta tjejen från klassen. En charmig fransyska sjunger i bakgrunden men det hör jag inte för jag är precis på väg att låta mig bli dattad av flickan. Hon skrattar glatt och jag låtsas bli lätt besviken men man måste vara blinddöv för att inte förstå att jag är upp över öronen förälskad i henne och ingenting annat existerar, inte middagen jag glömt att äta, inte läxorna jag inte vill göra, inte bomberna i Afghanistan.

Helt plötsligt ropar pappa, musiken tystnar, det är mörkt och jag måste åka hem. Tio år senare tackar jag France Gall och Serge Gainsbourg för hjälpen att återkalla minnena.

Spandau Ballet - To Cut a Long Story Short

New romantics, den romantiserande popen från början av 80-talet borde ju vara så mycket bättre än den allt som oftast är. Kommersiellt gångbar var den i allra högsta grad, men bland kritiker och musiknördar har den ofta en mycket låg status. Jag har svårt att inte hålla med kritikerna men bara för att de enda svanar man sett är vita behöver det inte betyda att det inte finns några svarta. Och se, det finns åtminstone en riktigt bra låt (förmodligen flera) från eran, det är Spandau Ballet som gjort den (nej, du behöver inte kolla upp de i övrigt) och den är så 80-tal att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Men det blir nog dansgolvet, ändå.



The Haywains - Forget Me Not

Det är är alla indiepoppares våta dröm. Den har allt som krävs: Under två minuter lång, i princip omöjlig att få tag i, "nej, det är inte fel på mp3:an"-skramlig och en text om olycklig kärlek. Och så är den gjord medan indiepopens guldera fortfarande frodades, tidigt nittiotal. Det är en energisk men inte alls aggresiv, och ärlig bön om att hon du var tillsammans med förut inte ska glömma dig, eftersom du fortfarande tänker på henne. Det finns för få låtar om kärlek där ute och för många om politik.

torsdag, januari 18, 2007

Duellen: 90-talets största myt

Eftersom jag ännu inte listat ut hur man på ett tillfredsställande sätt lägger upp youtube-videos i sin blogg får jag vänta lite med dagens tänkta inlägg. Det gör inte så mycket, eftersom det idag är på dagen drygt sju år sen 90-talet övergick i 00-talet, och med lite perspektiv på det cyniska årtiondet är det nu läge att utse den största myten inom artistvärlden under dessa år. Artister blir ganska lätt myter. Gör något revolutionerande, ligg med Mick Jagger och dö ung, gärna i direktsändning, sen är saken biff. Men det är ändå något imponerande med de riktigt stora legenderna.

Det är inte många som verkligen klarar av en första rejäl utsållning. Visserligen är Mariah Carey känd för att hon kan sjunga lite och hon har nog sålt en och annan skiva men nu handlar det alltså om att vara en myt. Det ska mer till än så. Då räcker det inte med att vara sexsymbol och tonårspoprevivaldrottning, alltså får inte Britney Spears vara med när det hettar till heller. Nån från pojkbanden? Nej. Thom Yorke? Nej. De andra genrerna som är typsika för 90-talet då? Britpopen har börderna Gallagher men inte kan en engelsman vara en stor myt. Hiphopen? Hmm... Snoop Dogg kanske? Nja... The Notorious B.I.G då? Nu börjar det närma sig! Men ändå... när det kommer till kritan står det givetvis mellan den sanna gangsterrapparen 2Pac och "rockens räddare" och grungeikon Kurt Cobain. För att utse en vinnare krävs det en ordentlig genomgång av några viktiga faktorer.


Musik:
Cobain lyckades göra musik som berörde den sociala utbölingen lika mycket som radiolyssnaren. Det tycks som att vare sig man var eller är punkare, poppare, hiphoppare eller något anant så har man en relation till Coabin och Nirvana. Han nådde ut ordentligt. 10/10.
2Pac är olidligt stor inom hiphopen men ändå inte lika betydelsefull rent musikaliskt, det vill jag inte ge honom. Det är inte lika många som faktiskt hört hans musik (men så har jag ju inte särskilt mycket till övers för vanligt folk heller). 9/10.

Attityd:
Cobain hade slitna jeans, var deprimerad och hyllade halvobskyra band som The Vaselines och The Wipers. Jag tror han egentligen främst var till för utstötta människor som är besvikna på livet (till skillnad från Morrissey, som är till för utstötta människor som är besvikna på livet OCH inte kan få tjejer) men han hade som sagt stor effekt på de flesta. 10/10.
2Pac - Ung. Snygg. Talangfull. Stora guldkedjor. Oändlig streetcred. Han visste vad han snackade om. Den här killen var, som de säger, for rilla. 11/10.

Dödsfall:
Cobain tog livet av sig och lämnade efter sig ett självmordsbrev med rockcitat. Sorgligt såklart, men mytpoängen måste bli högsta möjliga. 10/10.
Att bli mördad i en beef (vi kör på den teorin) är om möjligt än mer mytskapande. 10/10.

Tröjor:
Här är det jämt skägg. De enda som syns lika mycket i tröjaffärerna är Bob Marley och samtliga hårdrocksgrupper. Båda får 10/10.

Fans:
Cobain fans överallt av alla sorter, många är rätt seriösa också. En googlesökning ger Kurt Cobain knappt 3 miljoner träffar och Nirvana 70 miljoner. 10/10 . (Fansen i sig får dock bara 4/10).
Det är många som är hängivna, men de är inte såå många ändå. Google ger oss 7 miljoner på både 2Pac och Tupac, vilket är fler än Cobain men klart färre än Nirvana. De fansen som väl är väger ändå upp rätt mycket, efersom det givetvis alltid är mycket mer rätt att vara ett hiphopfan än ett grungefan. 9/10.

Slutresultat: Kurt Cobain - 2Pac = 50 - 49


Grattis Kurt!

Min personliga favorit de här emellan är nog också Cobain. Han var en bra artist i en sunkig genre. 2Pac var en något överskattad artist (men ändå bra) i en bra genre. Cobain-2Pac = 8 - 7. Vem jag gillar mest i teorin är en annan sak. I teorin, Cobain - 2Pac = 6 - 10.


tisdag, januari 16, 2007

Årets nya artist 2006

När det kommer till nysläppt musik har jag ett litet problem. Varje nytt år under min musikintresserade karriär har för mig inneburit ett uppvaknande inför en ny stor genre. Alltså har jag ständigt blivit tvungen att kasta mig bakåt i historien och har aldrig riktigt kunnat luta mig tillbaka och bara tanka ned alla de senaste låtarna långt innan de kommit ut. Eller köpa skivorna precis när de nått butikerna, kanske jag menar.

Trots detta vill jag också vara med, i alla fall lite, och säga något om 2006. Jag tycker det var ett sådär musikår. Jag kan inte heller komma på nån riktigt fin debuterande artist. Förutom Sally Shapiro. Producenten och elektronikaartisten Johan Agebjörn har tryckt på precis rätt knappar när han gjort musiken. Det är italodisco och indiepop. Det är dansant men också titta-ut-genom-ett-regnigt-fönster-och-tänka-på-den-där-kärleken-du-hade-för-länge-sen (eller inte hade). Jag tänker lite på Saint-Etienne, det är fragilt och vackert. Det här är inte bara mina konstiga åsikter, alla tycker likadant. Shapiro, som är en svenska med pseudonym har precis rätt röst för det här, eller om det är Agebjörn som har helt rätt vocodrar och det senaste mixerbordet. Spelar ingen roll. Resultatet är fantastiskt. I'll be by your side kan vara förra årets bästa låt och Nixon-covern Anorak Christmas kan vara bästa jullåten nånsin. Kanske för att man inte hör att det är en jullåt.

Besök deras hemsida och ladda hem tre låtar. Ni berhöver nog inte bekymra er om att få se henne sjunga live om den tanken kom till huvudet, ty hon är ganska blyg. Hon vägrar att fotograferas av nån hon inte känner och när sången skulle spelas in fick Agebjörn, som inte hört henne sjunga live, vara så snäll att gå ut och klippa gräset.

En recension på albumet Disco Romantic kommer jag publicera här vad det lider. Nu när jag har upptäckt detta har väl tiden kommit då det är dags att kolla upp Valerie Dore, antar jag.

Öppningspost

Detta är Dunka Dunkas premiärpost. Dunka Dunka är en musikblogg som inte alls bara skriver om dunka dunka. Alltså en musikblogg vars författare känner absolut frihet att skriva ner vadhelst han funderar på, så länge det berör ämnet, vilket alltså inte är mer specificerat än musik. Är det något ni önskar, en genomgång av en subgenre, en recension av ett album, en jämförelse mellan två gangsterrappare eller vad det nu kan vara - släng iväg en kommentar så ska jag sätta mig in i ämnet och återkomma. Ingenting är för tråkigt för att gräva sig ner i och utforska. Med det sagt behöver ni ju inte jävlas och be om en grundläggande analys av Nick Lacheys texter eller liknande.

Vad jag (det är alltså jag som är författaren) gillar och kommer skriva mest om lär väl visa sig, men jag kan ge några hintar.

  • Det är troligare att jag kommer att skriva om 2 Live Crew än om U2.
  • Jag gillar soul mer än blues som jag gillar mer än country som jag gillar mer än Johan Esk.
  • Jag gillar listor. Någon gång kommer det dyka upp listor på olika årtiondens 100 bästa låtar. Och Funkadelics bästa albumtitlar.
  • Jag anser att The Field Mice är bättre än Of Mice and Men.