Emedan andra bloggare ständigt ursäktar sig med att de "är så efter" och "inte förrän nu har upptäckt att blabla har släppt ett mixtape" eftersom de "haft en hel del att göra på sistone" eller helt enkelt "är dumma i huvudet" så har jag aldrig skämts för att jag uppmärksammar en artist vars barnbarn nu använder basker och käpp.
Men inte bara är det musik jag ligger en himla massa tid efter med, t. ex. är det först nu jag upptäckt att våren brutit ut på allvar, något ni andra förmodligen märkt sedan åtminstone början av december. För att kombinera dessa två fakta om mitt efterblivna sätt tänkte jag spela en vårig och fin gammal klassiker. Vårknoppar, bollplank, vind i håret, positiv livssyn och liknande är vad som associeras med detta. Och ja, jag är fullständigt medveten om att det där är ord som Tomas Ledin använder.
På med rullskridsskorna, ut i hooden och njut av solskenet.
"I hear that you and your band have sold your guitars and bought turntables. I hear that you and your band have sold your turntables and bought guitars."
Jag förmodar att alla har lagt märkte till det vid det här laget: Ingen bryr sig om ifall musik är bra eller inte. Det är liksom inte det det handlar om. Det handlar om vad du ska gilla för att kunna somna gott om kvällarna, och stanna sovande. Jo, jag vet att du med ett lycksaligt leende på läpparna och darrande händer - ty det är en stor stund! - vill lägga på din samlingsskiva med ZZ Top på spelaren (som du lite skämtsamt kallar Mystery), men jag vet också att du vill kunna se dig själv i spegeln åtminstone helgdagsmorgnar, varför jag måste avråda dig från att göra det förstnämnda. Att veta vad som gäller är bokstavligen talat livsviktigt. Din smak är vad som skiljer dig från andra och det du tryggt kan luta dig emot när allt annat går åt helvete. Utan din smak är du ingenting. Det är således bäst att din smak inte utgörs av, säg, Death Cab for Cutie.
Nu vill någon att jag ska ge ett konkret exempel på hur god smak kan göra en människa lyckligare. Inga problem. Det finns två enkla sanningar här i världen:
1) Förminskandet av andra människor (och därmed den relativa ökningen av sitt eget värde) inger gott mod samt 2) Projicering av egna misslyckanden på andra hindrar dåligt självförtroende
Ponera att du är ute och slirar med dina killkompisar, med målet att efter inmundigandet av en lagom dos alkohol försöka närma sig okillarna, eller som de själva vill kalla sig, "det andra könet". Ponera sedan att ni faktiskt lyckas med företaget, d.v.s. dina kompisar lyckas närma sig tjejer, och du lyckas i alla fall försöka närma dig dem. Vad som sedan sker är en välbekant historia: Dina kompisar blir alla dissade så det står härliga till, och du hade blivit dissad om du hade vågat göra något. Men går du hem och våldsrunkar till gråtporr för det? Knappast! Du vet nämligen att dina usla vänner blev dissade därför att de har otroligt kass musiksmak medan du däremot, du blev dissad därför att tjejen du nästan gick fram till hade otroligt kass musiksmak. På så sätt kan du med fortsatt förakt se ner på dina barbariska kompisar, som varken har intelligens, kunskap eller finkänslighet nog för att förstå vad som är bra, och på tjejen du egentligen avgudar, som varken har intelligens, kunskap eller finkänslighet nog för att förstå vad som är bra. Egentligen är det inte bara musiksmak jag pratar om (även om den är viktigast), utan all stil och smak, men jag håller mig till musiken.
Vad ska man gilla då? Det är inte så enkelt. Det finns generellt tre uppfattningar om vad som är kreddigt (alltså bra), vilka kan sammanfattas i följande punkter:
1. Allt om är obskyrt är bra.
Tänk obskyra indiepopforum, svåruttalade lokala Manchesterband och samlare på svindyra, okända och halvbra soulsinglar, givetvis bara sjutummare.
2. Allt som inte är obskyrt är bra, förutom obskyr house, som också är bra.
Tänk det utbredda bling-bling-hyllandet, varvet runt-kreddighet och lo-fi-avsky.
3. En blandning av de två övre punkterna är bra. Tänk det som Pitchfork försöker vara, "jag gillar Mariah Carey och The Pastels, jag är så bred och häftig att du fattar inte" och, tja, Martin Janzon.
Ingen av dessa ståndpunkter är särskilt lyckosamma att ha. Det bästa, tror jag, är att först vara nummer 3, så att man lär sig allt. Med allt under bältet kan man sedan i sociala sammanhang anamma attityd 2. Det är viktigt att då och då med tillräcklig tydlighet visa att man ändå har full koll på samma saker som 1-människor, utifall den man pratar med faktiskt skulle vara en sån. Man måste hålla i minnet att 1-människor mest av allt är imponerade av stora kunskaper, det är faktiskt inte lika nödvändigt att man håller med dem. Det är viktigare att du kan titeln på alla Television Personalities-skivor än att du gillar dem. Mystiken t.o.m. ökar ifall du dissar dylika akter, trots att du känner till dem. Så här skulle en konversation kunna se ut, där du, här i form av "kille", agerar föredömligt:
kille - Jag ska på R. Kelly nästa vecka. Jag ska stå längst fram med alla, hoppas jag, småtjejer. Jag kommer givetvis inte kunna konkurrera med Kellz efter konserten, men det är sånt man får ta.
tjej - Meh.. weäh! Säg inte att du lyssnar på honom?
k - Jo, det tänker jag säga. Jag lyssnar på honom. Särskilt på nätterna. Men berätta: Vad ska man lyssna på?
t - Men typ... bra musik.
k - (avbryt): Ge ett exempel.
t - Tja...
k - (avbryt): Du tänkte säga Pete Doherty. Snälla, gör inte det. Du passar bättre som en Belle and Sebastian-flicka. En som smyglyssnar på Scissors Sisters när ingen annan hör. Det är okej med mig.
t - Belle and Sebastian är bra!
k - Visst, men sämre än det franska teveprogrammet de tagit sitt namn ifrån. Men jag vill inte prata om indiepop nu, inte ens om den är skotsk, utan jag vill dansa. De spelar Cat 5, det får du dansa till, jag har kollat på kreddometern och den visade många grader [sic]. Efter det får du gärna bjuda mig på en drink. Kom nu.
En mjuk inledning, och nästa gång hon pratar om sina favoritskivor rynkar du på näsan och säger något i stil med: "Nja... OM man nu ska lyssna på XX så är det ju knappast den skivan man ska välja" och försöker sedan styra in samtalet på något sexigare, t. ex. mat.
Jag vet vilka frågor ni väntar på att få svar på: Är gitarrer verkligen så okreddigt som de säger?* Är r'n'b gött eller gay? Måste jag gilla crunk, screw och hyphy?
Mitt svar är att allt är ocoolt. Musik är inte kreddigt. Det bästa är om man helt kan avhålla sig från det. Det jag försökt säga lite om i den här artikeln är bara hur man kan göra det bästa av situationen och försöka se det från den positiva sidan, nu när det ändå är så förjävligt att vi gillar musik. För det gör vi ju. Det var inte sant det jag skrev i början, inte egentligen. Egentligen bryr vi oss en himla massa, trots att det inte ger oss varken tjejer eller killar.
* Spelar du själv i ett band och verkligen vill veta om det är gitarrer eller turntables som gäller, råder jag dig att spela ett säkert kort och helt enkelt välja något annat, förslagsvis grönsaker. Jag kan så här på slutet tillfredsställa läsaren som googlesökte på "vilken låt har Linkin Park inte gjort?" och bidra med en låt som det bandet faktiskt inte haft något med att göra, så vitt jag vet. Jag ger er det som med all sannolikhet är Wiens bästa grönsaksband:
I bloggvärlden är det kutym att förr eller senare göra ett inlägg där man, gärna hånfullt och syrligt, kommenterar googlesökningar som har lett till ens blogg. Med tanke på min bloggs modesta karaktär hamnar få incestsökande bajsfetischister här, så till vida de inte dessutom råkar gilla 60-talsmusik, Biggie Smalls eller nakna tjejer i konst. Vanligast är att någon sökt på varianter av Edouart Manet Olympia samt Amanda Jensen Do You Love Me. (Jag är ledsen att göra ni som sökt på det senare besvikna, men jag tror svaret är ett bestämt nej, faktiskt). Jag vet inte vad man ska dra för slutsater av det riktigt. Vackra damer i gammal konst är tydligen populärare än populärmusik, om nu inte populärmusiken framförs av vackra damer.
I alla fall, ibland är det nån som hamnar här genom nåt som kräver lite mer eftertanke. Min favorit kan vara den som hittade paradiset genom att knappa in Bra "negerdunk". Okej, låt oss sätta oss ned vid skrivbordet, skjuta allt skräp åt sidan och ta fram pennan och blocket. Det är dags att försöka reda ut vad det här är för typ av människa. Vi börjar med att chansa att det är en han, för skrivlättnadens skull. Med neger menar han förmodligen att det ska vara musik som brukar förknippas med mörkhyade människor, kanske till och med den negroida rasen. Nu har han lagt till dunk, vilket förslagsvis innebär att musiken ska dunka rätt bra. Gissningsvis är det rapmusik han tänker på. "Men jaaaa, det fattar du väl att det är. Har du inte bott på landsbygen?" säger kanske du då, och jo för sjutton, säger jag då, det har jag gjort. Men negerdunk är inget som true bönder säger om rap. Det är en myt. I den riktiga bondehooden pratar man inte om svarta och känner över huvud taget inte till att det har utgått något slags kultur från denna grupp människor. Detta därför att de aldrig ens har sett en mörkhyad människa, förutom möjligen i form av "jättenegern" - den näst farligaste gubben i Heroes of Might and Magic, versionen från 1998. I storstäderna skulle man aldrig använda sig av ett sådant ord, där man ju som bekant är kultiverade, så slutsatsen blir att det måste vara en person från en mindre stad. Förmodligen en ganska ung kille som just börjat högstadiet och för första gången träffar kurden Ahmed, ja, det är rent av sannolikt att Ahmed är den första utlänningen den här killen har kommit i riktig kontakt med. Ahmed har, alfahanne som han är, gjort rejält väsen av sig och i tid och otid försökt få alla inskränkta snorsvennar att fatta att 2Pac är den bästa någonsin. Detta är dessutom något han svär på. Tjejerna är mest intresserade av Ahmeds stora guldkedja och förmodat (fördomsfulla som de är) stora lem, men killarna lyssnar med intresserad misstänksamhet på hans passionerade 2Pac-korståg. Därmed kan vi nu med mer kött på benen faktsikt utgå från att det är en kille. När han kommer hem har han redan glömt bort vad den där som enligt Ahmed var en "profet" och en "martyr" hette, men en enkel googlesökning borde lösa problemet. Det kan väl inte finnas så många som sysslar med sånt där dunka dunka som är bra, så jag skriver helt enkelt in "bra negerdunk". Tanken är förstås att killen sedan ska kunna återkomma till skolan och vid första bästa tillfälle visa Ahmed att han minsann vet en hel del och dessutom gillar den stora rapstjärnan. "Changes är grymt bra. Typ viktig. Inte som nån jävla 50 Centig sopig MTV-niggerlåt" har han tänkt säga, eftersom han förmodar att man inte ska gilla Fiddy och även förmodar att alla som är nere med skiten säger "nigger". Förhoppningsvis imponerar det här på Ahmed, som sedan bjuder in honom på sina största fester, som sägs befolkas av riktigt snygga tjejer som "redan har gjort det flera gånger".
Det är nu vi kommer till kruxet, till det som gör att jag blir så intresserad och förbryllad över googlesökningen. Ordet negerdunk stod inom citattecken. Han vet alltså att det inte heter negerdunk på riktigt, annars skulle han inte använt sig av dem. Han är även intelligent och sofistikerad nog att förstå att citattecken lämpar sig kring ett sådant uttryck, och han har inte stavat fel någonstans. Är det då möjligt att han inte ens känner till uttryck som hip hop eller rap? Eftersom han skrivit "bra" innan vill han uppenbarligen hitta bra musik, så det kan inte vara så att han bara vill läsa andra snusmoppeförares raljerande över negerdunkstilen. Är det möjligt att människor idag känner till begreppet "negerdunk" men inte något av de nyss nämnda? Kan han ha tänkt: "Äsch, jag vet att det heter nåt annat egentligen, men internet borde fatta vad jag menar om jag skriver negerdunk. För att visa att jag ändå inte är så ignorant och dum att jag inte vet att det finns andra mer korrekta namn så sätter jag ett par hartassar runt".
Nä, vi får nog skrynkla ihop våra papper och göra om analysen vid ett annat tillfälle. Annars får han/hon som skrev det gärna räta ut frågetecknen för mig om han/hon återkommer.
Jag hade även tänkt ta itu med googlesökningen "hora i Arvika", men det får bli en annan gång.
Slutet är nära! Skönt att få det överstökat, så jag kan börja skriva om lite annat. Jag ska lyssna på lite nyare musik ett tag nu hade jag tänkt innan det blir dags för sjuttiotalet om kanske ett par månader eller så. Jag kan inte länka till några mp3-filer denna gång så det blir desto fler youtubeklipp. Vill någon ha en mp3-skiva med alla 100 låtar på, i ordning dessutom, så kan man mejla mig på martin.janzon@gmail.com så skickar jag en till ett hutlöst lågt pris. Bor man i Ryd slipper man frakten och bor man i min lägenhet kan man få den i utbyte mot endast lite allmänt fjäsk. Nu när jag tvingas säga nåt om låtar som jag tycker är helt fantastiska får ni ha överseende med att jag blir löjlig och sentimental, samt använder mig av ett klichéartat och pretentiöst språkbruk. Eller också får ni inte ha överseende med det. Ni gör som ni vill.
60-talslistan är fullbordad och jag kräver uttlåtanden: Om listan, projektet i sig, mig och mitt utseende. Hit me.
20. Sam & Dave - Hold On, I'm Comin' (1966) Trumpeterna är ren glädje, rösterna är ren soul och inga artister skulle röra sig så här bra förrän den där Michael Jackson hade vuxit till sig. Det är inte att knark var ofarligt, den frigjorda sexualiteten eller den goda ekonomiska tillväxten som gör att man skulle ha levt på 60-talet. Det är det här.
19. Jimi Hendrix - All Along the Watchtower (1968) Att texten är så bra är en naturlig följd av att det är Dylan som skrivit den. Att musiken är så bra är en naturlig följd av att Hendrix valde rätt droger den dagen.
18. The Stooges - I Wanna be Your Dog (1969) Det bästa med den här låten är att när den spelas har det helt plötsligt blivit okej att framstå som en psykopat, hunsa runt som en galen terrier och sniffa tjejer i behån som ett vidrigt djur. Gör du det bland rätt folk kommer hon le förtjust och utbrista: "Gillar du också Stooges!". You gotta love those kreddiga band.
17. Luther Ingram - If It's All the Same to You Babe (1966) En av de mest klockrena northern soullåtarna träffar mig alltid rakt i hjärtat. Musiken griper tag direkt och släpper inte taget förrän låten tagit slut. Ingram, som är mest känd för If Loving You is Wrong (I Don't Wanna be Right), framför här på bästa vis ett stycke som lämpar sig lika bra för vardagsrummet som dansgolvet.
16. Love - The Red Telephone (1967) Den märkligaste Lovelåten utan tvekan. Det börjar direkt med Lees annorlunda intonationer och textraden "Sitting on a hillside, watching all the people die. It feels much better on the other side". Han fortsätter sedan fundera på allsköns ting (t ex om det var Phil eller kanske Bill han hette) och både text och röst passar den lite underliga låtstrukturen perfekt. Ett underbart, förbyllande och vackert mästerverk. Det kan bara vara Arthur Lee. R.I.P.
15. The Beach Boys - God Only Knows (1966) Slutet av den här låten, när strandpojkarna upprepade gånger sjunger "God only knows what I'd be whitout you" är det bästa exemplet jag vet på harmoni i musikhistorien. När jag iklädd mina hörlurar, med volymen ganska så uppvriden, når det stadiet i låten är jag redo att älska hela den av världsanden uppfyllda naturen, eller valfritt annat dravel.
14. The Velvet Underground - Pale Blue Eyes (1969) Velvet Underground's allra finaste stund, och på gränsen till deras bästa. En av mina favoritkärlekssånger alla kategorier när det kommer till lugna låtar. Inte bara visar Lou Reed att han är en fantastisk sångare för såna här sånger och att han är en låtskrivare i toppklass, utan han visar även prov på att vara en ypperlig textförfattare.
13. Van Morrison - Madame George (1967) Det kan vara svårt att övertyga kultursnobbar av det allra finaste slaget (som inte erkänner någon populärmusik som konst eftersom det bara är lättsamt underhållningsslask) att t ex Lil Kim eller ens Derrick May sysslar med konst. Jag skulle istället ge dem Astral Weeks, som är en av de där skivorna som oftast är lite för bra för att man ska orka lyssna på dem. Men dagar då det regnar och man uttråkad och ångestfylld ligger i soffan och stirrar ut genom fönstret (dvs söndagar - fredagar) är det här alldeles perfekt. Musik och sång som är för vacker för att man ska kunna må dåligt, och för vacker för att man ska kunna må bra.
12. The Zombies - Hung Up on a Dream (1968) Zombies blandar Beatles melodier med Beach Boys harmonier på ett ytterst föredömligt sätt. Den här låten är toppen på det vackra berget som kallas Odyssey & Oracle, och den är ett poppsykadeliskt mästerverk. Skulle passa perfekt som soundtrack till mina drömmar, d.v.s. de drömmar jag allra helst kommer ihåg.
11. The Beatles - A Day in the Life (1967) Sgt. Peppers består som alla vet av en samling halvbra låtar och en magnifik avslutning. A Day in the Life ensam bekräftar att Beatles trots allt var ett gäng genier, eller åtminstone tre genier och en trummis. (Men det är ju kul för Ringo Starr och alla andra trummisar att de får spela med musiker ibland. Det unnar jag dem.) Det helt onödiga slutet på låten drar ner betyget från gudabenådad till titanisk.
10. Chuck Wood - Seven Days Too Long (1967) Snyggt och smidigt dansar du fram så att du är ett par meter ifrån henne, och vänder dig sedan mot henne strax innan refrängen ("Seven days' too long, without you baby, come on back to me") börjar. På "come on back..." vinkar du henne till dig med handen, med ett längtansfyllt men glatt leende på läpparna. Jag har inte testat, men det borde funka, och gör det inte det är hon ändå inget att ha.
9. Sam Cooke - A Change is Gonna Come (1965) Det finns vissa fenomen som man hör mycket om: Lycka, Gud, köpta cd-skivor mm. Väldigt få, däribland inte jag, har med säkerhet upplevt något av dessa fenomen i verkligheten. Många vill ändå att dessa saker ska existera. Det finns något alldeles speciellt att ta till när man vill att något ska vara på ett sätt trots att inget egentligen tyder på det, och det är hoppet. Musik kan få mig att känna alla möjliga känslor, men den känsla jag nog helst av allt vill få ut av musik är just hopp. I hoppets värld kan mycket väl lycka, Gud och köpta cd-skivor existera. Sam Cooke vet hur man hoppas och han vet hur han ska få andra att känna samma sak också.
8. Bob Dylan - I Want You (1966) Jag blir studsande och glad av I Want You, Dylans mest upplyftande sång om jag får bestämma. De poetiska verserna bryts av mot den direkta bekännelsen "I want you" i refrängen. Jag blir kär i en bra person när jag hör den här, många andra låtar har istället den effekten på mig att jag blir kär i en dålig person.
7. The Four Tops - I Can't Help Myself (1965) I Can't Help Myself är själva definitionen på bitterljuv i min värld. En fantastisk hybrid av dans, pop och kärlek. Ungefär så nära man kan komma en perfekt soulsingel. Men det visste ni ju redan.
6. Neil Young - Down by the River (1969) Aldrig har så få spelat så länge på så få noter - och gjort det så bra. Neil Young och Danny Whitten visar här verkligen hur man gör. Jag undrar om någon nånsin använt sig av gitarrer på ett bättre sätt i rockmusik. En av få låtar över nio minuter vars enda fel är att den är för kort. Magiskt.
5. France Gall - Nous ne sommes pas des Anges (1965) Den här låten har jag skrivit om minst en gång tidigare, och jag tycker fortfarande det är lika anmärkningsvärt att snuskgubben Serge Gainsbourg har skapat så honungssöt popmusik. När den nästan löjligt söta France Gall framför den (misstänkt syndiga "vi är inga änglar") är det helt omöjligt att värja sig. Essensen av popmusik. Det finns ett par musikvideor till den här låten men där är ljudet sämre. Så ni får se massa bilder på en av 60-talets vackraste i ett bildkollage istället. Sorry.
4. Jackson 5 - I Want You Back (1969) Pitchfork skrev nåt om att ackordföljden i den här låten var själva beskrivingen av lycka reducerat till sina enklaste beståndsdelar. Kanske hade jag skrivit nåt liknande om jag kommit på det själv. Världens mest uttjatade låt blir aldrig uttjatad. Det är väl som med sex, mat och sömn - man blir alltid sugen igen. Tungt för Michael Jackson att nå sin topp i karriären vid elva års ålder. Men så tycker väl han att alla når sin peak vid elva års ålder.
3. Bob Dylan - Love Minus Zero/No Limit (1965) Denna låt kan vara en av anledningarna till att jag har för höga krav på motsatta könet. Mitt favoritpoem beskriver nämligen min idealkvinna, en som "vet för mycket för att argumentera eller döma" och därför inte bryr sig utan skrattar som blommorna och låter andra bråka om småsaker. Finns denna kvinna? Ehh... Så klart hon inte gör. Jävla Dylan att förstöra mitt liv. Ingen romantiker borde nånsin lyssna på den här låten.
2. The Ronettes - Be My Baby (1963) Nej! Det HÄR är essensen av popmusik. Ronnie Spectors lätta raspighet gör henne sexigare än hennes kolleger och texten är förstås en av de bästa någonsin. Jag vill hellre att tjejerna säger "be my baby" till mig än rapar upp vad som helst av Majakovskij. Och då gillar jag ändå Majakovskij. Perfekta trummor, perfekt produktion, perfekt refräng. Och precis som i fallet Gall så kan man inte klaga på utseendet såvida man inte är blind, men vafan ska man klaga på nåns utseende för om man ändå inte kan se det.
1. The Velvet Underground - Heroin (1967) Den är knappast glorifierande och inte heller fördömande av droger. Bara beskrivande. Så här är det stoppa i heroin i kroppen, bara så du vet. Om heroinet säger Lou Reed: "Heroin, be the death of me. Heroin, it's my life, and it's my wife". Ändå är det inte texten utan musiken som bäst beskriver ruset. Maureen Tucker mal på i sitt trummande, John Cale gnisslar och Sterling Morrison river och sliter i sin gitarr. När låten är slut har både kropp och själ fått sig en omgång och det finns inte längre något sug efter droger. Det känns nämligen som att man just varit på en tripp.
När jag slängde in låtar i mitt möjliga-låtar-till-60-talslistan-dokument kastade jag in allting som jag tänkte kanske släpptes det decenniumet. "Jag kollar upp det sen", tänkte jag, och gjorde därmed mitt största misstag sen den där dagen då jag inte vågade dansa med den snygga tjejen som kom fram till mig på dansgolvet, eftersom jag inte visste hur man gjorde riktigt. Det var flera år sen, men jag var lite kär i henne då, om jag minns rätt. Hon gick och hånglade med nån annan istället. Detta slappa jag-gör-det-sen-tänkande har resulterat i ytterligare ett låtmisstag från min sida. Men detta är sista gången, för nu har jag noga kollat igenom resten av skiten, och dra mig på en vagn om inte alltihopa släpptes för mellan 38 och 48 år sen. På plats 39 hittar vi numera plats 100.
Det kommer pratas vansinne, Gud och en hel del homosexualitet den här gången. Håll till godo.
40. Van Morrison - Brown Eyed Girl (1967) En bagatell kan tyckas, men en bagatell som lyckas vara mysig, fin och upplyftande. Låter inte som så mycket för världen kanske, men ibland är det faktiskt det. Och det säger jag utan att vara gay.
39. Plats 100 Vi skjuter på allt ett snäpp upp igen, och slänger ni en ny på sistaplatsen. Lite pinsamt, för jag trodde Young Jeezy feat. R. Kelly's Go Getta släpptes sensommaren 1962, men ack, det var ju helt fel. Jimi Hendrix får istället bli glad över att hans lila droghistoria Purple Haze kommer in på listan. Det jag känner när jag hör låten är en stark övertygelse att han hade väldigt roligt, eller åtminstone kände en "skön känsla", när han skrev låten. Det smittar av sig.
38. Gloria Jones - Tainted Love (1964) När vi ändå pratar om manlig homosexualitet passar det ju bra att prata lite om Soft Cell. Soft Cell har gjort en just soft version av den här låten, som jag minns det är den soft på ett dåligt sätt, och inte alls på det dansanta, maniska och souliga sättet som i det här fallet, med Gloria Jones. Livet är ju som bekant orättvist - det är ingen nyhet att stoppa pressarna för - och således är det helt logiskt att Soft Cells version fått vida mer uppmärksamhet än denna.
37. The Girlfriends - My One and Only Jimmy Boy (1963) Jag tror faktiskt att Gloria Jones var med i den här gruppen (alla Spectors flickor var ju med i Spectors grupper lite huller om buller, om jag förstått saken rätt). Gruppen kom inte så mycket längre än så här, även om det fanns mer inspelat material. När John F. Kennedy mördades fick bara lugna låtar spelas på radion så det blev inga fler Girlfriendssläpp efter det. Så kan det gå, men de ska vara rätt nöjda ändå, eftersom de hann få ur sig en av de rockigaste, wall of soundigaste och bästa girlgrouplåtarna från årtiondet.
36. The Beach Boys - Good Vibrations (1966) Det finns för få människor som är alldeles från vettet nuförtiden. Brian Wilson var ganska så från vettet. Han fick för sig att han skulle göra tidernas bästa musik - på riktigt. När Beatles släppte ganska hyfsad (stundtals till och med ganska bra) musik så skulle han inte vara sämre, utan bättre. När han nästan var på väg att lyckas göra typ världens bästa popmusik fick han fnatt på nåt sätt, och alltihopa gick i stöpet. Eller, inte alltihopa. Inte det här.
35. The Shangri-Las - Out in the Streets (1965) Ännu en ledsam låt med vacker melodi av dödsflickorna i Shangri-Las.
34. John Coltrane - Part 3: Pursuance/Part 4: Psalm (1964) På hela A Love Supreme spelar Coltrane inte bara åt Gud, utan som en gud. Inte behagligt, inte skönt, inte soft, inte trevligt, inte roligt, inte häftigt - bra. Verkligen bra. Så här känslosamt var det att ha en relation till Gud för Coltrane. Har nån sett var jag lagt min bibel?
33. Bob Dylan - Ballad of a Thin Man (1965) Precis som Gud är rolig när Coltrane sysslar med honom, är surrealistiska och kafka-artade stämningar roliga när Dylan (och Kafka) sysslar med dem. Det är sannerligen nåt konstigt som pågår, och jag ställer mig på Mr. Jones sida här - jag fattar inte alls vad detta konstiga är. Det jag fattar är att Dylan spottar ur sig odödliga rader både här och där i denna låt. Svärdslukaren som säger "Here's your throat back, thanks for the loan", till exempel. Eller dvärgen som säger "You're a cow. Give me some milk, or else go home." Ändå är det den skumma helheten som gör det. Det mäktiga pianoriffet glöms inte bort i första taget heller.
32. The Rolling Stones - Gimme Shelter (1969) Jag funderade på om jag skulle ha med nån Rolling Stones-låt alls. Bandet är ju ett av världshistoriens mest överskattade och jag trodde ingen låt skulle platsa helt enkelt. Sen mindes jag Paint It Black, som inte är lika sunkig och dammig som mycket annat de gjort, utan lite mer mystisk och spännande. Kanske kommer den med, tänkte jag, och la den till samlingen av kanskelåtar. Under tiden lyssnade jag igenom resten av Stones' klassiker för att se om jag blivit äldre och tråkigare sen sist, och därmed kanske börjat uppskatta dem mer. Nå, så var inte riktigt fallet (jo, äldre och tråkigare har jag blivit, men inte börjat uppskatta Stones' klassiker), och jag avfärdade dem en efter en. Men så spelade jag den här, och blev alldeles förundrad. Det är alltså sant! Rolling Stones har gjort en genuint bra låt! Merry Claytons sång är fantastisk. Vad man än jämför med, så är det ju faktiskt bra på riktigt. Det, mina damer och herrar, är värt att stoppa pressarna för.
31. Bob Dylan - Like a Rolling Stone (1965) Jaja, men jag kan ju inte sätta mig på tvären bara för att vara annorlunda. Jag måste ju vara ärlig.
30. The Beatles - Happiness is a Warm Gun (1968) Världens kanske mest ojämna skiva nånsin har ett fleratal strålande låtar, där min favorit tydligen är den här låten, och inte While My Guitar Gently Weeps, som jag först trodde. Jag kan inte säga nåt om Beatles som du inte kan säga själv, så jag berättar en rolig anekdot istället: Allas vår Charles Manson tolkade skivtiteln (The White Album) som att det var dags att starta raskrig. Jag tycker någon borde sagt åt honom att spänna av lite, och bjudit honom på ganja.
29. Elvis Presley - Suspicious Minds (1969) Det är inte bara för att jag är kär i Amanda Jensen som jag gillar den här låten. Dessutom inföll ju min Elvisperiod när jag bara var ett glatt litet barn, så det här är en favorit som hängt i länge. Så här brukar det gå till: Jag surfar in på youtube och tittar när Amanda framför den, blir förstås kär och tycker det är bra och allting sånt där, och tänker sen att jag kanske borde kolla in orginalet. Det är då jag inser vilken ikon Elvis är, för inte bara är han så mycket bättre än Amanda, utan dessutom ännu sexigare. Vilket, hands down, får ses som en jävla bedrift.
28. Led Zeppelin - Babe, I'm Gonna Leave You (1969) Det som skiljer Led Zeppelin från andra tidiga hårdrockspionjärer är framförallt mystiken. Det är svårt att inte tänka obskyra folkmyter, ockulta skrifter och fantasyskogar när man hör dem. Det låter på förhand ganska tveksamt, jag vet, men det blir rätt spännande. I den här låten bryts det stämningsfulla gitarrplocket av med en av mina favoritriff inom rockmusiken. Robert Plant ylar ut att han ska lämna dig med Jimmy Page och John Bonhams tunga, drivande ackompanjemang i förgrunden.
27. The Beach Boys - Don't Worry Baby (1964) Det är som vanligt med Beach Boys: fantastisk melodi, harmoni och arrangemang. Trösterik sång dessutom. Brian Wilson sa att han med den här låten ville fånga essensen i hans favoritlåt Be My Baby. Jag tycker de är ganska olika vad gäller vilka känslor de framkallar, men båda är lika bra. Nästan.
26. The Temptations - Get Ready (1966) Gör dig redo för Temptations klart bästa låt. Rösten är mjuk som honung blandat med smör. Magiskt.
25. The Velvet Underground - Venus in Furs (1967) Inte musiken man sätter på efter att far har läst julevangeliet och innan det är dags för julklappsutdelningen kanske, med tanke på låtens lätt skräckfyllda, dekadenta, sadistiska och mörka karaktär. När John Cale spelar på fiolen låter det mer som att han vässar en machete, och temat för det hela är åtminstone i mina öron något av det mest fundamentalt mänskliga: Ångest.
24. The Beach Boys - I Get Around (1964) Jag minns så väl när Jazz-Janne spelade den här på musikhistorian för några år sen. Glädjen lyster ur ögonen på honom när han berättade hur mycket han gillade låten och hur han älskade att de bara sjöng om att åka runt i bilar och ragga tjejer, typ. Det var min ingång till icke-Pet Sounds-Beach Boys och idag skulle samma begeistring lysa ur mina ögon om jag fick chansen att försöka övertala ett gäng kids om att det är bättre att lyssna på det här än handledsskärarmusik. Don't Worry Baby var b-sida till den här singeln. Skaplig singel.
23. Toots & the Maytals - Pressure Drop (1969) Förmodligen världens bästa reggaelåt. Lyssna när han sjunger, det är så kärleksfullt passionerat. Jag älskar den rösten.
22. The Four Tops - It's the Same Old Song (1965) Så fort den här låten går igång uppstår en bitterljuv romantisk känsla i mig. Ni vet, man ler, men vrider sig samtidigt i längstansfyllda kroppssnurrar. Det är som med en hel del god indiepop, musiken är glad men texten ledsam. En fantastisk kontrast när det fungerar. Såklart också dansvänlig.
21. Nico - These Days (1967) Låten skrevs av en sextonårig Jackson Browne men släpptes först av Nico. Hennes återhållsamma sorgsenhet berör mig djupt. Det är svårt att avgöra om hon är uppgiven eller fridfull, eller båda. Hon har slutat drömma, hon pratar inte så mycket längre, hon vågar inte satsa på den romantiska kärleken längre. Samtidigt får man lite känslan av att det är ett medvetet val, att hon inte vill leva sådär längre, och att hon trivs nu. Men den känslan är inte dominerande, och när jag, som fortfarande är ung och dum, känner med i låten är det något sorgset helt klart. Aldrig har illusionslöshet låtit så vackert.
Allt som berör musik kan beröras här, vare sig det dunkar eller inte. Hyllningar. Sågningar. Recensioner. Listor. Funderingar. Jämförelser. Bara massa skitsnack. Precis vad ni vill ha.
