Med förväntningar i högsta hugg gav jag mig i onsdags iväg till London, staden där allt händer, enligt utsago. Det var kul och allt det där, men jag vill inte uttråka er med allmänt prat. Jag tänkte inte föra nåt slags retroaktiv dagbok över min Londonvistelse, så det kan ni pusta ut över, utan bara ge en kort recension av uteklubben vi besökte i fredags. Hippa som jag och mina kompisar är duger förstås inte vad som helst till, utan endast det trendigaste duger. Att Koko skulle vara trendigast i London är förvisso ett skämt modell Anna Book, men det var vad vi hade råd och ork med.
Klubben var en teater, så man kunde känna sig lagom finkulturell samtidigt som man gled runt till Boys Noize-remixer. Våningarna var oändligt många; vad som först såg ut att vara två våningar visade sig sedan vara fyra. Först i slutet av kvällen upptäckte jag att det fanns ett dansgolv på den dittills okända våning fem också. Många snirkliga trappor upp till små mysiga ställen. Således inget att klaga över vad arkitekturen anbelangar. Ljudakustiken var bra och lokalen kändes inte liten tack vare alla våningar. För bevittning av konsert passade det också bra, eftersom utsikten från läktaren var utmärkt.
Cage the Elephant spelade, och det gjorde de bra. Det enda jag har att invända mot dem är det väntade: De var alldeles för hippa. Tajta röda byxor, slängigt hår, coola tishor och hippt spasmiska dansrörelser. DJ-musiken lät som trendiga Londonlåtar som alla kunde sjunga med i utom vi, men det passade mig utmärkt, då jag kunde lägga tid på raggning istället. Med raggning menar jag dans, och med dansen kommer tjejerna, åtminstone på Koko. Varför det är så skulle kunna förklaras av att det är slampor som går dit, en annan teori är att människor i London rent allmänt inte spelar lika svåra som i Sverige. Se det hursomhelst som en varning, ni svenska tjejer: Börjar ni inte visa lite mer aktivt intresse bosätter jag mig i London för gott, där vet de åtminstone hut nog att uppskatta god människokvalitet. Hemma är det ingen som bryr sig minsann, något som bara delvis kan ha att göra med att jag mest sitter hemma på rummet framför datorn eller slappar i soffan. Vad jag märkte var att flickorna ganska snabbt undrade vad jag hette, vad är grejen med det? Varför är namnet viktigt? De kan väl fråga vem jag är, säga åt mig att sluta bita de i nacken, förhöra mig på Afrikas huvudstäder eller nåt annat - vad jag heter gör varken från eller till. Intressant är att båda tjejerna jag umgicks med på dansgolvet och även ett gäng vi hängde med innan var utlänningar. Mexiko, Tyskland, USA; men England? Icke. Engelska människor, och särskilt tjejer, är helt enkelt klart fulare överlag än andra människor. Ser du en snygg tjejer i London kan du lugnt utgå från att det är nån utomstående. Därmed inte sagt att det är fattigt på snyggingar där, bara det att alla är utlänningar. En tydlig skillnad råder trots allt, och det märks när man åker flyg hem. Sveska tjejers överlägsenhet kan inte vara en myt. Vad är i så fall tanken med att de som rensar sopor på flygplatsen i Västerås är klart vackrare än flygvärdinnor, caféfolk och hipsters i London?
Nåväl, såklart tackade jag nej till förfrågningar om att följa med ut från klubben, då jag hade kompisar kvar därinne. Brothers over hoes, eller vad är det man säger. Så här i efterhand kanske det var klokt av mig även av följande anledning: Amerikanskan visade sig vara gift. Precis som allting annat är även svartsjukedrama något jag inte är man nog att klara av, och det säger jag utan att nånsin ha varit i mitten av nåt, vad jag minns. Vad är grejen med att alla ska gifta sig hela tiden? Det känns ju i alla fall upplyftande att veta att det räcker med en vanlig svenne i randig tröja för att någon ska skita i sin man. Så snygg är jag faktiskt inte, men så osnyggt är tydligen äktenskapet.
Jag gör det inte lätt för mig. När jag publicerar uttömmande och personligt skrivna musiklistor dyker det upp ett antal trevliga läsare som av allt att döma har fina syner på livet och beundransvärda karaktärer, och vars uppskattande kommentarer jag tar emot med glädje. Dessa läsare möts sedan av flera inlägg av mer distanserad ironisk natur, och försvinner förmodligen då besvikna bort på obestämd tid. En annan sorts läsekrets blir istället nöjda över de, som Ward så fint uttryckte det, "mustiga skrönor" de bjuds på. Men även deras glädje blir kortvarig, för inte dröjer det länge innan jag återkommer med hjärtkramande Lekmansmekningar eller fyndighetsbefriade - men uppriktiga - hyllningar till livet, våren, kvinnan och kärleken.
Anledningen till detta måste vara något av följande: Antingen utforskar jag helt enkelt olika litterära grepp och stilar, i vilket fall bloggen inte säger något om mig som författare till den, eller också består mitt liv av, eller pendlar mellan, den hopplösa naivism och avtrubbade krasshet som måhända avspeglar sig i bloggens olika typer av inlägg. Svaret är troligen, som vanligt, ett mellanting och en blandning. Är det läsare jag vill ha borde jag förstås fokusera på det ena eller andra, men den typen av oärlighet skapar en sorts bloggångest jag inte vill ha nåt med att göra. Icke-anonym som jag är vill jag inte ge en alltför ensidig bild av mig själv.
Med detta i åtanke vill jag gärna visa upp en ny sida av mig: Mitt stora intresse för kläder. Genom att fokusera på detta kan jag även börja göra det lite lättare för mig igen, d.v.s. hämta hit massa läsare med hjälp av modebloggarnas vattentäta tekniker. Dagens outfit, och en lättare genomgång av de modemedvetna kläder jag här visar upp, borde öka tittarsiffrorna rejält. Även jag är ett uppmärksamhetstörstande odjur när allt kommer omkring. Jag vill understryka att jag inte önskar driva med eller håna modebloggarna på något sätt, för som Simon så utmärkt uttryckte det vore det att kritisera det faktum att tjejer har en tonårsperiod. Och det, mina kära läsare, är inget som jag har något som helst emot. Man kan även diskutera om deras inte sällan effektiva utseende kompenserar för eventuella litterära brister och innehållsfattigdom. Särskilt jag, som alltid hävdat att vackra kvinnor ska sättas på piedestal och åtnjuta privilegier så som gratis mat och idel komplimanger, skulle kanske förväntas ha såna åsikter. Hursomhelst: Det här är inga diskussioner jag har anledning att kasta mig in i eftersom det enda jag vill är att visa upp min oklippta frisyr och få fler besökare. Även om jag vill att mina läsare också fortsättningsvis ska kunna stava till, säg, "haha".
Detta är första gången som Dunka Dunkas läsare får möjligheten att avnjuta mina inspirerade klädval, och därigenom också min välskapta figur och mina sköna anletsdrag.
Idag råkade jag slänga på mig ett enkelt linne - vi vet ju alla att spartansk beklädnad alltid fungerar; det ska vara cleant helt enkelt. En massa lyx, prål, krafs och kladd ska man passa sig för, såvida man inte lever i början på sjuttonhundratalet alternativt är turk. Som bilderna visar reflekterar linnet ett utsökt sken vare sig det befinner sig i med- eller motljus. Den anständiga och propra medljusvarianten förbyts i motljuset till en förförisk och drömsk r'n'b-variant. Om man som jag har en muskelmassa som varken kan klassas som pop eller hiphop, utan någonting osäkert däremellan (något som ju bara alltför väl stämmer överens med min musiksmak), fungerar linnet ganska väl: ingen tror att du försöker spänna dig men samtidigt är det ingen som tycker att du har blekfisiga Broder Daniel-armar. Sen har vi det här med nyckelbenen; jag är helt på det klara med att det råder delade meningar om saken. Då vissa som tittar på bilden kommer känna avsmak inför det faktum att ännu ett skelett till benrangel tillåtits existera, hoppas jag innerligt på att några få andra kommer dregla över samma bild. Det är så man måste jobba: om ni undrar varför såna där vidriga människor med tatueringar över hela kroppen får snygga tjejer så är det för att de insett samma sak. De vet att de allra flesta, killar som tjejer, tycker de ser ut som misslyckade Disneyskurkfigurer, men det bryr de sig inte om. Varför? Några få därute, förmodligen med en snedvriden uppfostran, går verkligen igång på eländet och dessa få är ofta extra snygga tjejer som vill ha nåt speciellt, nåt extra. De som verkligen gillar det, gillar det, helt enkelt. Frisyren bör med fördel vara rufsig, eller som din frisör skulle säga: "pojkaktig". Killar som vill se gamla ut har inte fattat ett jävla smack, om sanningen ska fram på ett oförskämt vis. Jag tänker inte ens förklara varför, fördelarna och möjligheterna är på alla plan mycket större om du ser ung och oskyldig ut. Det är viktigt att man inte posar för mycket om man klär sig i linnen; det kan ge ett krystat och stelt intryck. Använd bilderna ovan som goda föredömen på hur det ska se ut: avslappnat och naturligt.
Andra bra grejer med plagget är att dess neutrala karaktär öppnar upp för en i princip oändlig valfrihet när det kommer till byxor. Det kanske inte framgår med klar och tydlighet av bilderna att jag valt ett par blå jeans, men det har jag i alla fall gjort. För att de är snygga, och för att de är ett av endast två byxpar jag över huvud taget vågar visa mig i bland folk. Linnet är för övrigt köpt på H&M, för den nätta summan 50 kr, eller om det var 100.
Det som glittrar i bakgrunden på vänstra bilden torde vara vår Jenna Jameson-box.*
Nedanstående bild kan ses som en liten bonus: ett par snygga innetofflor modell valfri farfar. Mode kommer ju och går, och jag känner att det här blir helt rätt i vår. Blåa böljande remmar i ett slags art nouveau-stil pryder skodonen. I övrigt präglas de av en matt grågrönhet som är behaglig för ögonen. Sköna och genomtänkta tofflor man utan vidare kan ta sig en sväng till affären med.
Så, det var det. Kommentarer jag inte behöver höra: Du ser ut som Eric i That 70's show! Du ser ut som Peter Siepen! Du har en kropp som Iggy Pop! Mest för att jag hört dem förut.
*Okej, jag erkänner (jag hatar att jag inte är karl nog att ro en enkel lögn i hamn), även om det är pinsamt att göra det. Det är en Greta Garbo-box.
PS.
Om ni undrar varför ni hamande här var det förmodligen på grund av något av följande: teens, mode, blondinbella, vilken låt har linkin park inte gjort?, negerdunk, pamela anderson, programledare spyr i teve, britney, jag har åtta centimeter är det normalt?, amanda jensen, amanda jenssen.
De goda nyheterna flödar! Om femton minuter ska jag lämna denna håla som kallas Linköping för att återförenas med den gigantiska metropolen Örebro, och innan dess ska jag hinna städa huset och äta kladdkaka. Det här kommer med andra ord bli mitt tredje kortaste inlägg någonsin, men inte desto mindre ett viktigt sådant. Jag har, fullkomlig som jag är, kommit fram till hur en mobiltelefon fungerar, och har därför min dator fylld med allehanda foton, föreställandes den bildsköna jag själv. Först påsklov alltså, men efter det ska jag, om det visar sig vara roligt, göra om min blogg till en värdelös "det här har jag på mig idag"-blogg. Nåväl, detta hindrar ju inte att små skrönor och listor kommer dyka upp i vanlig ordning, vilket leder in mig på god nyhet nummer två: Min sjuttiotalslista har aldrig varit så klar som nu, vilket egentligen mest innebär att det går framåt (för klar är den inte), men ändå. Det är snart det roligaste kvar, hästjobbet börjar nå slutet.
Glad påsk på er alla, och njut av denna fantastiska högtid fylld av död, häxor och jobbiga ungar.
Ni som undrar varför den här bloggen inte uppdateras så ofta uppmanar jag att begrunda följande mening, en mening jag just läste i min kurslitteratur och som är en anledning till att jag allvarligt funderar på att lägga ner skiten (utbildningen, inte bloggen) och bli typ bonde, receptionist eller något annat mer handfast och jordnära.
"Med hjälp av ett spel av kontraster och rytmer genomför en bilds grafiska och kromatiska utförande ofta en suprasegmentation som artikulerar om de figurativa tecknen, som oftast är lexikaliserbara, och som förser utsagans "djupa" diskurs, som är tymisk men framför allt axiologisk, med egna formanter".
Alla som förstod mer än tre ord i den meningen kan härmed räkna sig anlitad som spökskrivare åt samtliga mina kommande uppsatser. Jag hoppas också att det här ska förklara varför jag ibland måste göra vissa, till synes helt absurda, saker som att gå på Rihannakonserter. No disrespect, men den intellektuella kapaciteten som krävs för att ta till sig hennes musik framstår som behagligt låg i jämförelse med den som krävs för att, utan genomgångar i ämnet, ta till sig den semiotiska begreppsapparaten.
Så om, säg, Copacabana kammar hem förstaplatsen på 70-talslistan vet ni varför.
- Och nu vill jag att alla tar upp sina mobiler i luften och lyser med dem! Wow! Ni filmar nu eller hur? Bra, filma och lägg upp allt på internet imorn, så får folk se oss!
Ah, såklart spelar han hitten nu. Adam Tensta vill väl inget hellre än att alla ska se hur han lyfte Hovet med My Cool. Inte kan man klandra honom, han vill väl bli känd precis som alla vi andra, med allt uppbyggligt i form av fjäsk och stålar som det för med sig. Rätt skönt sväng, men ändå, fan vad löjligt det är med svenska rappare på nåt sätt. Tensta är förvisso svart och ser rätt viril ut, men jag vet inte. Sen att sitta här, längst bort och uppe på läktaren; det är ju inte direkt upplagt för gangbangs, skottlossning, handen i luften och annat som i bästa fall kan försigå nära scenen på en hiphopkonsert.
Nu har det säkert gått en halvtimme sen Tensta slutade. Kanske borde jag försöka kontakta tjejen som sitter snett över mig till vänster eller hon som slått sig ner snett framför mig till höger. Frågan är bara vad min bredvidsittande kompis hade tyckt om jag sådär hux flux började ragga på fjortonåriga, dumkåta r'n'b-tjejer. Men vadå, han får väl paxa i tid om han är intresserad. Men det är verkligen så alltså, som jag misstänkte, att R. Kelly, Stig Larsson och Tito Beltran alla hade gnuggat sina händer om de varit här. Nå, nu är ju inte jag som dem; jag vet minsann hut och lämnar små flickebarn i fred, så prata med nån av alla dessa vidunder av dockutseende och låg intelligens tänker jag inte göra.
Nu har det nästan fullsatta Hovet jublat flera gånger, men fortfarande kommer hon inte in. Är byxorna så tajta att det tar lång tid att ta på sig dem? Har Chris Brown gått in och försökt avstyra det hela, eftersom han är rädd att någon stor stark viking ska ta sin hjärthalva ifrån honom? Har Rihanna själv kanske kommit till den kallsvettiga insikten att en Umbrella inte gör en hel konsert? Vad vet jag? Inte ett skit. Jag är bara trött på att vänta och sunkmusiken som ljuder i lokalen hjälper inte till att hålla mig på gott humör. Ah, trevligt! Nu släcks lamporna.
Varför i hela friden sitter vi så här långt bak? Om jag känner så här i kroppen när jag ser henne på detta avstånd, vad hade jag då känt om jag stod där framme vid scenen? Inte bara tycks den här showen vara en avslöjande och total proklamation av kvinnan som överlägsen varelse vad gäller förmågan att väcka behag, utan den kan också fungera som det ultimata testet för den mest peniskäre homosexuelle mannen. Klarar han detta borde han klara det mesta. Men vad nu då? Det var bara en dansös? Ser man på, nu faller ridån och där står hon. Ja, hon är ännu snyggare än dansösen. Att säga att hon inte skulle vara så himla snygg eftersom hon ser lite konstig ut i pannan framstår allt mer som att anmärka på att Gud inte är perfekt, eftersom hans namn påminner lite för mycket om det ganska fula tantnamnet Gudrun. Aningen pedantiskt, med andra ord.
Nu låter det musik också. Trevligt. Eller ja, småtrevligt i alla fall. Det är ju kul att se henne dansa runt och nicka i takt till musiken och så. De där jävla gitarrerna kommer förstås göra hela konserten sämre, men de flesta i publiken har ju fortfarande pojkvänner som präntat in i skallen på dem att åttiotalshårdrock är bra, "särskilt Saxons tidiga plattor!", så det är väl inte mer än förståeligt att hårdrocksgitarrerna är med.
Hur många låtar har hon spelat? Det är självklart kul att se spektaklet, men att lyssna på det börjar kännas lite småsegt nu. Jag får försöka tänka på vad vi kom fram till innan vi åkte hit, nämligen att musiken inte riktigt är en anledning till att man går på konsert. Undra förresten vad jag ska skriva i bloggen om det här. Hoppas jag kommer lyckas låta bli att skriva om hur sexig hon och många andra i Hovet är ikväll. Jag vill verkligen inte hålla på med den stilen hela tiden. Vad hände med musikbloggen Dunka Dunka? Jaja, vi får väl se hur det blir.
Jaha, då var det dags för extranummer. Hon har verkligen följt mallen exakt: inleder med en gammal hit, Pon da Replay, trycker in ett par ballader mot mitten och slutet, och sparar den största hitten till sist. Om publiken blir lika tokig som de blev på de tråkiga balladerna kanske vi har en liten dansfest här på läktaren att se fram emot. Men såklart... nu börjar elgitarrerna igen. Kul. Muskler. Yeah.
Slut. Ja, det var väl en trevlig konsert, jag borde helt klart oftare gå på superstjärnors spelningar. Det är klart, hon kan ju inte sjunga för fem öre och det finns mer än en sak att klaga på - som att hon i egenskap av svart bad girl omringar sig med töntiga och klenbyggda vitingar - men klaga har jag inte gjort sen mammas bröstmjölk tog slut, så det tänker jag inte göra nu heller.
Utanför säljer de affisher. Vad är grejen? Betala massa pengar för att få en vattenskadad profilbild på Rihanna: tack, men nej tack. Folk irrar ihop det för sig själva: det är ju Rihanna själv, inte en bild på henne, som de vill ha upptryckta mot väggen.
Om jag efter konserten fick följa med Rihanna upp på hennes hotellrum och stanna hela natten? Det ska väl du skita i.
Aftonbladet ger idag negativa omdömen av konserten och klagar på hennes daterade danssteg (pretto, så du vet vilka danssteg som var inne för några år sen? Du kan säkert massa om nutidskonst och independentteater också), rockgitarrerna (väntat och bra) samt hennes porriga s/m-look (väntat).
Ja, usch vilken look. Behöver jag säga att det var en kvinna som stod för Aftonbladets recension?
Som den mesiga och mentalt bleka svennen jag är, och som du också är för den delen, har jag förstås ständigt gått runt och tyckt att mina alster här på bloggen är alltifrån i bästa fall putslustiga till i sämsta fall värdelöst skräp, fyllda av stavskandaler och menlöshet. Det kanske bara är naturligt att avsky det man själv ger ifrån sig, vilket såhär (sagt inom parentes) kanske kan vara orsaken till att så många människor innerst inne hatar sina barn. I ett uppgivet försök att rädda både barn och blogg ska det tilläggas att det naturligtvis är en hatkärlek det handlar om. Hatet bygger på det mer jordnära och faktiska (tråkiga texter, sunkig stil, dålig uppdatering respektive skrikande och gnälliga barn) medan kärleken härrör från det klart mer irrationella "det är ju min blogg" eller "det är ju mitt barn", som om nån annan förutom jag själv skulle tycka att det är en bra anledning att hylla det jag släpper ifrån mig.
Hur som haver: nu är det slut på fjollerierna. Rak i ryggen och utrustad med en nietzscheansk historiesyn har jag kommit fram till att det enda som på sikt kan ge mig en tjej, förutom allmän arrogans och Sonic Youth-tishor, är ett brutalt och okritiskt hyllande av min egen person och det som följer av den. Hence är det dags att göra en utvärdering av bloggen, en utvärdering som tagit sig formen av en topplista över det bästa jag anser mig ha skrivit på den här bloggen. Denna typ av narcissism har jag inte funnit på någon annan blogg, och om någon tycker att detta kan kvalificeras som det, så har denna någon fel. Dessutom har jag tänkt göra det här länge, på mitt vanliga överanalyserande och frimärksnördiga sätt. Jag inser också risken jag tar: Det är inte otroligt att känslan "jaså? fanns det inget bättre?" infinner sig när man tittat igenom min lista. Skriv nåt bättre själv istället för att gnälla, om du nu är så jävla bra, är min desperata och egoskyddande kommentar då.
Jag gör det här till stor del för att mina säkert två nya läsare ska kunna se att de inte missat något, samt för att mina gamla läsare ska ha åsikter om a) min vidriga egoism och navelskåderi b) vilka inlägg som faktiskt borde varit med
Jag funderar också på att göra som Maxim och skrika ut att omedelbar nedläggning av bloggen följer om inte folk kommenterar, men så inser jag att jag redan får fler kommentarer än jag har besökare, så det skulle kännas fruktlöst. Om ni undrar känner jag mig lite skakig psykiskt för tillfället; helst vill jag bara att alla (snygga) ska krama och pussa på mig och säga att jag är skitbra.
Gästinlägget som skrivits är inte kvalificerat för listan. Jag vet hur hon blir, Mathilda, om jag tar med hennes inlägg i beräkningarna. Kommer den med, och högt placerad dessutom, så blir hon en mallig jävel - något hon förvisso redan är - men en en mallig jävel med ett hånflin på läpparna, och det är inget jag tänker försöka provocera fram. Kommer den lågt eller inte med alls kommer hon i ren ilska sprida såväl riktiga som fiktiva sanningar om vem jag helst gör vad med, om mina dåliga snabbmatspreferenser och om annat som jag inte vill att allmänheten får nys om.
10. Konsert: Shout out Louds Inget märkvärdigt alls egentligen, och vad gäller välskrivenhet knappast ett av de bättre, men posten utgör den enda uttalade sågningen på bloggen. Det måste uppmärksammas. Hade jag skrivit den nu hade det blivit fula ord och näven i bordet på ett helt annat sätt misstänker jag, men jag gillar hur jag dåförtiden med något slags återhållsam upprördhet på mitt sedvanliga tråksnirkliga sätt levererar texten. Jag börjar väl bli nostalgisk, antar jag.
9. Mitt kära Afrika "Kommentarerna lyfte verkligen det här inlägget från bra till episkt bra" kommenterade någon, och då jag räknar in den åtföljande diskussionen till inlägget förtjänar den här posten en plats. Detta är vad som händer när två mycket olika personer möts på en plats där chansen att förstå varandra inte är så god. En plats vi kan kalla internet. Det här var på den tiden när längden på mina sammanlagda kommentarer vida översteg textmassan på mina inlägg. Those were the sötebrödsdagar.
8. De snälla men ensammas perfekta bild Kanske världens klyschigaste bild, och ändå är den så fantastisk. Jag hoppas att jag fick er att lägga märke till de fina detaljerna.
7. Duellen: Beyonce vs Rihanna För att det gav mig anledning att publicera två vackra bilder i min blogg. Den mycket korta diskussionen om högtidsrunkar i kommentatorsfältet är en av de intressantare sakerna det pratats om i mitt kommentatorsfält. Jag hade inte tänkt på saken förut.
6. Jag listar: Soulens snyggaste bringor Jag har skrivit många listor och många har varit mer ambitiösa än denna. Men jag känner inte att någon annan bloggare tagit itu med herrarnas utseende på ett tillfredsställande sätt, dvs systematiskt och seriöst. Mustiga musikermuskler har inte tillräckligt diskuterats. Däremot har många andra listat bästa skivorna och låtarna inom alla möjliga genrer och perioder. Som om musik skulle vara viktigare än looks. Säg mig: om du har fem minuter på dig innan du måste gå hemifrån till jobbet, väljer du att sätta på dig ett par fräscha byxor och fixa till håret eller drar du igenom de två första låtarna på Underground Kingz? Där ser du.
5. Peace and Love Här blandas den gamla Martin, den lite nyare Martin och den ännu nyare Martin. Namedropping, personliga betraktelser, subtila erkännanden och allmänt skryt i en ganska välbakt kompott tycker jag. Något av en brytpunkt i Dunka Dunkas stilistiska historia.
4. R. Kelly För att jag aldrig varit så avväpnande uppriktig på bloggen förut. Om jag bara helt oironiskt iddes fläka ut mig på detta sympatiska sätt lite oftare.
3. Jag tolkar: Giorgio de Chirico - Melancholy and Mystery of a Street Jag skriver ju så fint och roligt ibland. Fortfarande har ingen upptäckt (och hade de upptäckt det hade de nämnt det) mitt Processencitat i samma stycke som jag pratar om Kafka. Det är sannerligen inte lätt att ha ett gäng okultiverade idioter till läsare, som inte kan sina klassiker utantill. Tur att ni som kompensation är så trevliga.
2. 60-talslistan Nej, det är inget enskilt inlägg men det var en sammanhållen helhet, och vilket helhet sen! Givetvis finns det ingenting i själva listan som är värt att anmärka positivt på: Det är vanlig musik ackompanjerad av små vanliga texter. Däremot är själva listprojektet som sådant det mest ambitiösa av mina projekt, och ni kan inte påstå att ni någonsin förut sett någon så allvarligt skärskåda sitt inre på det sättet jag gjorde. Jag lovar att jag, då jag skrev listan, med en närmast preciös glans i mina pedagogiska utläggningar hade kunnat förklara exakt varför låt 43 kom före låt 42, osv. Det var ett hårt och svettigt jobb, ett jobb som nu med möda läggs på det efterkommande decenniets musik.
1. Jag tolkar: Edouart Manet - Olympia För att horor ständigt fascinerar, för att jag lyckades över min egen förväntan få på pränt det jag kände när jag stirrade in i Olympias högmodiga blick och för att jag bevisade att indiebegreppet även är applicerbart på den fina konsten.
Allt som berör musik kan beröras här, vare sig det dunkar eller inte. Hyllningar. Sågningar. Recensioner. Listor. Funderingar. Jämförelser. Bara massa skitsnack. Precis vad ni vill ha.
