måndag, maj 26, 2008

Life's a bitch?

Nas har hävdat det, Nappy Roots likaså. Men är då livet verkligen en slyna? Aesop Rock menade att " Life's not a bitch, life is a beautiful woman, you only call her a bitch because she won't let you get that pussy" vilket förmodligen är smärtsamt sant. Å andra sidan är ju Aesop Rock vit, så vad vet han.

Poängen är i alla fall att utrop som "Life's a bitch!" är nödvändiga. Inte för att de i sig är uppbyggliga eller ens sanna, utan för att man måste få ur sig sin ilska, och ilska får man inte ur sig om man inte får använda sig av starka överdrifter och fula ord. Det är alltså ett uttryck i stil med "Jag hatar skolan!" eller "Fuck all yo hoes!". De här sakerna menar många inte innerst inne heller, de är bara så sköna att få säga när skolan känns lite seg eller när den mest fantastiska tjejen du träffat vägrar erkänna att hon vill ha dig.

Ibland, när livet känns jobbigt, är det svårt att hålla inne med bitterheten:

Martin säger:
för övrigt är det enda felet på livet, och då menar jag det enda, att det är en hora

Gabriel säger:
ja visst är det så. ibland kan man känna att livet är en jävla fitta, men trots allt, at the end of the day, så är det bara en vanlig hora, precis som alla andra fittor.

och då är det viktigt att man har rätt att slänga ur sig skiten, så att man sen kan gå vidare med livet full av självförtroende, ett liv där man inte vill ha tårta på sin födelsedag, man vill ha den varje dag, varje dag, varje dag, varje dag.

Slutsats: Livet må vara en slyna, eller inte en slyna - din rätt att kalla henne för det kvarstår.

Är det en ny trend vi ser på Dunka Dunka? Korta halvanalyser och iakttagelser utslängda än här, än där. Vem vet? Inte du, inte jag. Nästa gång kommer, efter beställning, förmodligen en mer utförlig hitsoria om mitt liv som twigger, eller som jag ska kalla det tweegro, jag har inte bestämt mig än.

torsdag, maj 22, 2008

Ett par iakttagelser

Iakttagelse 1:
Det är ju en gammal visdom att killar är taskiga mot tjejer, medan tjejer, istället för att vara taskiga tillbaka, också är taskiga mot tjejer. Kvinnans taktik är lurigare, sägs det, och mobbningen inom det könet påstås vara värre än hos män. Då män skriker för full hals följt av slag på käften, för att sedan glömma allt över en öl och en fotbollsmatch, hanterar kvinnan situationen annorlunda. Hon sprider ut rykten om att hennes fiende har piercat ihop rumpan och ser till att stackarn tappar alla sina kompisar, för att sedan aldrig prata med henne igen.

Jag har förhållit mig lite skeptisk till det där snacket, men något verkar ju uppenbarligen ligga i det. Det var någon låt, kanske den där remixen av Lil Kims Big Momma Thang, som fick mig att inse det. "Plus I give head better than you, pussy get wetter than you, fuck better than you". De manliga rapparna förmedlar gärna informationen att de gillar och dessutom har fri tillgång till sex, och inte sällan förekommer en objektifierande syn på kvinnan, men det är inte samma gnabb mot andra män. Upp i mitt huvud dök också Melodys I did your boyfriend och jag behöver väl inte förklara vari tjejmobbningen ligger där. Jag kom även att tänka på Don't Cha med Pussycat Dolls. Vad de vill är ju egentligen inte att ha sex med killen, utan endast snärja honom för att få bekräftat att hon är bättre än andra tjejer, i detta fall hans flickvän. Det lär finnas många fler låtexempel. När männen i låtarna vill ligga med nån som har kille, så är det för att han vill ligga med henne helt enkelt och möjligtvis skaffa sig lite status på kuppen. Inte av några andra anledningar. Män har sex för att kunna skryta, kvinnor har det för att hämnas. Ja, detta gäller förstås inte alla, bara den överväldigande majoriteten.


Iakttagelse 2:
Bloggare är inte konsekventa i sitt länkande. Det är inget jag stör mig på, inte alls. Det rör mig faktiskt inte i ryggen, då konsekvens för mig är ett löjligt fenomen, något som nervösa och osäkra människor använder sig av för att få nåt slags ordning på sitt liv. Det är inte desto mindre intressant att notera följande: minst tre bloggar länkar till både min blogg och en blogg vid namn Goodbye Zebras. I samtliga dessa bloggares länklistor står det "Dunka Dunka", men i ingen av dessas länklistor står det "Goodbye Zebras". Länken som leder dit är istället betitlad med bloggförfattarens namn, Kristoffer Viita. Detsamma gäller för de flesta andra bloggar jag sett som länkar till någon av våra sidor. Detta trots att inte heller jag är anonym.

Why is that? Är det för att Dunka Dunka låter så himla häftigt? Eller är det kanske Goodbye Zebras som låter för bajsnödigt för att folk riktigt ska känna sig trygga med att skriva upp det på sin blogg? Nej, jag tror felet ligger hos mig. I mitt namn, närmare bestämt. Martin är det väl inget konstigt med - det är ett helt vanligt tråkigt namn. Efternamnet däremot. Janzon med z. Jag vet inte vad ni får för associationer, men jag vet vad jag tänker på när jag ser z-namn: en limmig och äckligt solbrun "levnadsnjutare" i medelåldern som raggar på jämnåriga tanter - och gör det ganska bra - på dansställen för sådana som aldrig lyckades ta sig igenom 20-årsåldern med hedern i behåll. Det fejkvita leendet accentuerar den bruna, av långvarig rökning lätt fläckiga, hyn. Ni vet den känslan man får av Anders Frisk, eller Harald Treutiger. Det är det jag är ute efter. Jag förstår således varför folk väljer Dunka Dunka före Martin Janzon.

Nu när jag tänker på saken är det i och för sig så att det länkas till nästan alla utom just Kristoffer Viita genom bloggnamnet. Underligt, det där.


För övrigt har jag börjat styra upp min egen länklista litegrann. Lagt till, tagit bort, sorterat om. Jag har också gjort genvägar till alla mina listor. Vissa av dem skrevs för länge sen och känns inte riktigt lika roliga längre (och med roliga menar jag bra), men det är bara larvigt att gömma undan nåt. Jag ska nog snart fortsätta uppstyrningen och länka till gästbloggarna, duellerna mm.

lördag, maj 17, 2008

Gästblogg: Ward om musikens funktion

Ända sedan Ward tyckte jag var stel och pretentiös och jag påstod att han var en wannabe-andra-bloggare-bloggare, vilket var då båda våra respektive bloggar befann sig i sitt fosterstadium, har vi läst och kommenterat varandra. Detta förhållande har alltså kunnat utvecklas trots att jag hästammar från det jävla gnällbältet Örebro och han från det jävla skrytbältet Göteborg. Något positivt måste det ju ha fört med sig, för se på oss nu: tillgång på ändlöst med brudar, oåtkomlig status, gränslös respekt och därtill fullständigt kvävs vi i alla pengar bloggandet gett oss.

Idag har jag den äran att få publicera ett alster av denne mans hand, en text som slutgiltigt borde få oss med ångest över att vi kastar bort all vår tid på att leta tag i den där mash-upen av Lil Wayne och Madonna, utförd av en thaiiländsk dj som var stor på nittiotalet, att släppa denna ångest och inse varför vårt musiknörderi trots allt är ytterst viktigt för vårt välbefinnande. Denna förtjusande berättelse kan om man så vill ses som en skön remix av ett klassiskt gammalt Esgieqroueinlägg fast med ny twist, som en litterär gestaltning av en poäng jag själv försökt få fram eller helt enkelt för vad det egentligen är: en text ni lovar att läsa, eftersom jag själv är inkapabel att producera såna här historier.

Slutligen vill jag bara tipsa om författarens egen blogg, ills 'n' thrills, som alla vänner av god läsning genast ska klicka sig till. Ett gott tips är att där plöja igenom miniserien "svenska städer", vilken, när alla relevanta städer är avverkade, borde ges ut på nåt vänster.


Musikens funktion

När populärmusik ska presenteras i skriftlig form handlar det allt som oftast om ren Gradvallsk kuriosa, det vill säga ett rabblande av artister och genrer och låttitlar, eller om dess mekaniska och/eller emotionella värde, det vill säga hur det låter och/eller hur det får skribenten att känna. Men på allvar, det behandlas den mer sällan. För som kulturyttring är musik inte värd ett glas vatten, i rangordningen är konst, arkitektur, litteratur, film, ja, till och med tv viktigare. Även fast artister i min bok knappast är förtjänta den uppmärksamhet de redan nu får, drönare med Peter Pan-komplex och självutnämnda ”konstnärssjälar” som de är, kan jag inte annat än erkänna läget en smula orättvist, då målarna, arkitekterna, författarna och regissörerna lider av exakt samma personlighetsstörningar utan att straffas för det. Det är således dags att slå ett extra slag för musikerna och varför dem trots allt behövs. Och som inbiten och självpåtagen förkunnare med alla svaren på fickan ska jag därför, en gång för alla, besvara frågan vad för slags funktion musiken fyller. Vad gör den anspråk på förutom trivialiteter som bakgrundsbrus eller dansstimuli? Ty det är inget annat än trivialiteter, trevliga sådana förvisso, men inte mycket annat. Nej, musik kan vara så mycket mer. Det kan till och med vara det absolut viktigaste i ditt liv. Ponera följande:

Du är på klubb och pointern vid dörren verkar inte ta sitt jobb på fullaste allvar, då först och främst ditt ointressanta helvete till person lyckats kråma sig in, men också för att klientelet där inne spänner över hela den sociala, geografiska och fysiska kartan. Med andra ord; ALLA är där. Du har de väluppfostrade förortskillarna och industriarbetarna på ena sidan. De som varje fredagskväll iklär sig kavajen och finskjortan, som för övrigt är lite för uppknäppt för din smak, men det är å andra sidan för att visa guldkedjan och brösthåret. Vid deras bord står hinkar med champagne, det är ju lönehelg, och när du går förbi hostar du av parfymångan. Lite längre fram finns de inte lika uppfostrade förortsgrabbarna, de med vida byxor och keps på sned. De bröstar upp sig när du möter deras blick, men ignorerar dig snabbt och fortsätter spana runt i lokalen med den hårdaste minen de kan framkalla. Ännu lite längre fram, däruppe på gräddhyllan, skymtar du överklassungarna. De klär sig likt industrigrabbarna fast lite vulgärare, lite mer exklusivt. Skjortan är ännu finare, ännu dyrare och ännu mer uppknäppt samt naturligtvis uppkavlad så klockan ska synas och champagnehinkarna samt helrören är lite fler. Frisyren ligger platt bakåt och de skrattar och tjoar och tjimmar högt. Medan du går inåt i lokalen med blicken fäst på de pengastinna svinen samtidigt som dina tankar vandrar kring vilken jävla låt det är dj:n egentligen spelar råkar du, bokstavligt talat, stöta in nästa gruppering. Killen som träffades av din axel i ryggen vänder sig om och spänner stint blicken i dig samtidigt som hans vältrimmade biceps sväller. Du ursäktar dig genast och ögnar resten av dem, gymkillarna vill säga. I princip bär samtliga en smäcker t-shirt då överarmarna, dess muskler och dess tatueringar, måste synas. Deras steroidbyggda kroppar slutar utan undantag med en snaggad skalle med allsköns piercingar. Dricker, det gör dem inte, antingen med förklaringen att det ”sabbar träningscykeln” eller att ”det lätt går snett då”. Sen går du vidare till din fålla. Där står du med, så att säga, resten. Ni som aldrig funnit er nisch, barnen från medelklassen, som aldrig fått utstå fattigdomen men heller aldrig egentligen smakat på rikedomen. Ni som aldrig var sämst men heller aldrig bäst. Den typiska svenska invånaren med andra ord. Och ni är många. Jävligt många till och med. Vad som slår dig först nu, av någon märklig anledning, är att det inte finns en kvinna så långt som ögat når. Det är bara män i lokalen. Adrenalinstinna, kåta, hungriga män som allesammans innehar en och endast en anledning till varför de ens är här; möjligheten att ligga. Du tar en första klunk av din nyköpta öl och plötsligt slås dörrarna in till lokalen upp igen. In stiger en ensam kvinna.

En smal, ganska kort, mörkhårig liten sak rör sig med trevande steg igenom folkmassan. Sorlet i lokalen slutar för ett ögonblick och det blir så tyst att allt som hörs är hennes klackar som slår i marken när hon går. Och den där låten du fortfarande inte listat ut titeln på. Likt hyenor står ni allihop med dreglande käftar och spänner ögonen på hennes härlighet; de brunguldiga lockarna, den släta och lätt solbrända hyn, de stora och djupa rådjursögonen, de fasta och skumpande brösten och den vickande men spända ändan. Hon ignorerar er allihop och fortsätter gå framåt mot baren. Men ni ser rakt igenom hennes fasad, den där blicken, det där sättet hon går på, hur hon stryker håret kring öronen; hon är på jakt även hon. Ni vet, du vet. Frågan som följer är vad du ska göra åt det. Hur ska du få hon att välja dig och ingen annan? Hur ska hon välja dig över de lönestinna industrigrabbarna med helrören och champagneflaskorna? Visserligen är de en smula naggade i kanten, men deras engagemang kan ingen bortse från. De kommer enträget att bjuda på drinkar och därefter svärma ikring henne kvällen ut. Eller hur ska hon välja dig över förortsgrabbarna, de som med sin stenhårda uppsyn skriker ut kyla och försätter moderskänslor i brand. För att inte tala om överklasskillarna. De som spenderar mer pengar på en kväll än vad du gör på ett halvår av utekvällar. Och sist men inte minst; gymkillarna som med ett enkelt knyck kan lyfta henne över axeln och lämna stället. De som med en lika enkel reflex i bicepsen kan bevisa för henne att de kan ge henne en natts stenhårt sex. Varför skulle hon välja dig, du som står där i den grå massan med alla andra, idogt skrikandes i mun på varandra: ”Välj mig, välj mig!”. Vad har du som skiljer dig från resten? Inte mycket inser du snabbt och lämnar gamarna åt sitt as, det vill säga den ensamma kvinnan. Förnedring har du utstått en gång för mycket och det sura äpplet blir en smula mer lättuggat när du åtminstone slipper misslyckas.

Så hem går släpet där du i ensamhet fyller ett glas vin samtidigt som du sätter på radion i hopp om att finna något som dövar din gryende sexuella frustration och desperation. Du letar efter NRJ eller RIX FM men den jävla knappen faller av konstant och du förblir sittandes med P3. Till en början är du lite tveksam inför skvalet men efter en stund börjar du lyssna mer intensivt. Det är visst någon Hanna Fahl som håller låda och hon spelar någon gitarrmusik som tydligen ska vara inne. Afropunk kallades det dem spelade. Och av någon oförklarlig orsak måste du lära dig mer om det. Så du sätter dig vid datorn och går in på deras myspace, något du aldrig har hört talas om tidigare, och ögnar igenom deras blogg och lyssnar på lite låtar och klickar dig vidare till alla deras vänner. Du glömmer helt av ditt upphällda vin och fortsätter utforska den här så kallade myspace-sidan. Och du lär dig grejer, oj vad du lär dig. Du lär dig om hur popen lät i 1980-talets England och varför den gjorde så. Och sen läser du vidare om 1970-talets soul och 1960-talets wall of sound. Och sen djupdyker du i amerikansk hardcorepunk och brittiskt tweepop och lär dig helt nya hiphopgenrer som får dig att glömma allt vad Tupac Shakur heter. För att inte tala om den elektroniska musiken! För ett ögonblick vill du flytta till Oslo eller Paris eller Berlin och hänga i nedlagda fabrikslokaler. Sakta men säkert bygger du en ny identitet. I dagar sitter du framför datorskärmen, tills din kunskap blir total, ja nästan allomfattande. Du är inte längre en ansiktslös och ointressant dagdrivare, du är Killen Med Kollen. Han som kan rabbla diskografin för varenda artist på Factory records fram- och baklänges. Han som kan den precisa skillnaden mellan dubstep och 2-step. Han som kan sjunga med i varenda rad på vartenda utgiven Morrisseyalbum, fast det håller du naturligtvis tyst om. Du är nere med allt; den senaste skiten, den gamla skiten, den hårda skiten, den mjuka skiten.

Efter en tids eremitliv framför datorskärmen har smaken av det sura äpplet du tidigare tvingats bita i försvunnit och du känner dig redo att bege dig ut i världen igen. Som av en händelse dras du till samma ställe du senast var på och du lyckas återigen smita förbi pointern i dörren. När du därefter kommit in märker du, mäkta förvånad må tilläggas, att exakt samma människor infinner sig. Nästan hemtamt rör du dig mellan industri-, förorts-, gym- och överklaskillarna innan du ställer dig på exakt samma ställe som förra gången. I den grå massan. Allt är likadant som förut med en skillnad: DU är annorlunda. För nu vet du exakt vilken låt dj:n spelar. Det är ju ”Hippychick” med Soho. Du kan den så bra att du, om vore du lagd åt det hållet, skulle kunna utföra en dans som i andras ögon torde se koreograferad ut. Fan, du vet till och med låtens utgivningsår (1991), dess plats i låtlistan (2) och vem som producerat den (Brinkhurst). Nöjd över dig själv undrar du om någon annan där inne ens har någon aning om det. Och med nästan änglalik precision, i det ögonblick du tar din första klunk öl, stövlar hon in; den ensamma kvinnan. Likt innan lägger sig en gemensam tystnad i lokalen. Klackarna slår i takt till Sohos singel. Vilken singel i ordningen var det, undrar du kvickt för dig själv, men inser snabbt och bestämt att det var tredje. Den andäktiga tystnaden bland männen kvarstår, Sohos singel fortsätter, klackarnas läte mot klubbens golv styrs återigen mot baren. Du bestämmer dig för att ta chansen. När hon kommit fram till baren glider du upp intill henne.

”Tjena”, säger du självsäkert. Hon tittar på dig med en omisskännligt suspekt min, men säger till slut:

”Hej…”

Hennes tveksamma inställning till trots försöker du engagera henne i ett samtal. Det går okej, totalt socialt handikappad är du trots allt inte, men det rör sig stelt och att hon inte lämnar dig med självförtroendet krossat beror mer på artighet än intresse. Tills hon, en smula avmätt, frågar vilken musik du gillar. Du tar en titt på henne igen, närmare den här gången. Hon klär sig i märkeskläder av det dyra om än inte av det jättedyra slaget, det vill säga kläder som inte ser dyra ut men som egentligen är det, hon har extremt välsvarvade ben och hon har en tatuering på skulderbladet, nästan omärkbar om man inte kommer henne nära. Du drar till med några dansanta r’n’b-artister, några popakter på gränsen mellan indie och kommersiell, några technoakter, Damien Rice och rundar av det hela med ett något provocerande val, någon du vet att hon inte tycker om, som en gammal eurotechnoartist eller bubbelgumpop-brud. Hon skrattar till ett ögonblick och du märker att dina val fått exakt den effekt du ville. Du visade att ni delar intressen samtidigt som du visade dig, i hennes ögon, lite löjeväckande. Sen förklarar du med ord varför han eller hon är så jävla bra, drar paralleller till artisterna hon faktiskt tycker om och skrattar, bara lite hånfullt, när hon inte håller med eller när hon inte känner igen någon artist du nämner. Sen har du henne i ditt jävla nät. Ni fortsätter prata, inte bara om musik, men du återvänder dit, med små och otydliga passager, för att liksom visa din överhöghet. Hon berättar att hon verkligen tycker att miljön är viktig och du håller med, om än inte lika engagerad, samtidigt som du kopplar dagens miljöengagemang samman det med 60-talets Flower Power. Du framstår som jävligt kunnig och hon som dum, men inte för dum, bara som någon som ännu inte riktigt lärt sig hur saker och ting fungerar. Du är intressant, du är någon och när du får henne att skratta lägger hon ena handen lätt på din arm. När musiken tystnar och lamporna tänds tar hon tag i dig och leder dig till sin lägenhet där du äntligen får veta vad kärlek är, vilket du längtat efter som en annan Mick Jones (han i Foreigner, inte i Clash). Och även fast du inte är så bra på att knulla, låtsats hon som om du är det eftersom du är så speciell, så annorlunda, så spännande. Du har en flickvän och ni är lyckliga och ni flyttar in tillsammans och ni pratar om att skaffa barn, men först om några år eftersom ni vill njuta av varandra, bara ni två, ett tag till.

Och just då, när bilderna om en gravid flickvän börjar visas framför dina ögon, vaknar du ur din dagdröm. Samtalet vid baren slutade liksom vid hej. Du fick aldrig någon chans att läxa upp hennes smak, du fick aldrig någon chans att visa dig duktig och ligga, det fick du inte heller. Istället gjorde hon precis som väntat, det vill säga himlade med ögonen och gick därifrån. Du fick återgå till den grå massan. Men det spelar lustigt nog ingen roll. Snopenheten infaller inte och smaken av det sura äpplet gör det inte heller. Även fast kvällen inte slutade riktigt som du hoppades kan du ändå stå där, intryckt bland resten, med stolt min samtidigt som en av de där överklasskillarna bjuder henne på drinkar. Du må inte vunnit detta slaget, men kriget är ännu inte förlorat för du kan något som ingen annan här inne kan; ingen av industrikillarna, ingen av förortskillarna, ingen av gymkillarna, ingen av överklasskillarna och ingen i den grå massan heller för den delen. Du kan skratta dem alla i ansiktet för deras okunskap. Och det, mina vänner, att se ner på andra, att sätta sig själv i bättre dager är varför litteratur är mer än busslektyr eller varför film är mer än ett tidsfördriv eller varför musik är mer än någonting att dansa till.

tisdag, maj 13, 2008

Sno mina skivor

Jag hade tänkt att detta inlägg skulle vara författat av en annan, bättre, bloggare. Nu råkar det vara så att denna person har svårt att få arslet ur den litterära vagnen när det kommer till det här projektet, så vi kan väl vara snälla mot honom och ge honom några dagar till. För att ni ändå ska förstå att jag inte lämnat er, smiter jag emellan med en egenproducerad text. Jag tänker nämligen inte bli som Beta (nej, det är inte han som ska gästblogga), och med det menar jag inte visa mitt ansikte - det har jag ju redan gjort - utan jag menar istället två andra saker jag inte tänker bli: en ypperlig skribent och, framförallt, en sån där som uppdaterar en gång i halvseklet. Alltså, medan ni väntar: "Sno mina skivor".

Att man sagt åt killen minst ett tjog gånger att det för allas trevnad vore bra om han kunde diska nu och då, istället för aldrig, hjälpte föga. Med "hjälpte föga" är jag ändå väldigt snäll mot honom. Det hjälpte snarare inte alls, och det bästa man kunde göra var att drabbas av uppgivenhet och låsa in sig på rummet. Han var vad ni i folkmun kallar för slusk, och de enda som verkligen gillade honom var bananflugorna. På rummet blev det inte mycket bättre, förresten, eftersom jag återigen är rätt snäll när jag kallar det "rum". En liten och tom kubisk yta, med marginellt mer själ än en gaskammare var vad man hade som hem. Tom och tom, jag hade förstås mitt skrivbord, som jag haft sen jag var liten nog att inte bry mig ett skit om vilket skrivbord vi köpte, bara jag kom ifrån butiken nångång, så jag kunde hem och runka till Sarah Michelle Gellar. Det var för övrigt på den tiden Buffy the Vampire Slayer började på eftermiddagen och man fick springa hem från bussen för att hinna se det. Alltid med misstänkt konstiga bortförklaringar till polarna, av typen "jag måste få motion, vi har ju match på söndag och jag känner mig lite rostig". Jag minns särskilt ett par scener ur serien, som verkligen betydde mycket för mig, men ack, den tiden är förbi. Nu är ju inte sådant som sexuell attraktion alls lika viktigt längre, och på den tiden det var det fick man förstås inte komma till. Sådär är det med allting. När man växer upp och får möjlighet att uppfylla sina drömmar har man slutat bry sig om dem.

Nåväl, nu tappar jag bort mig. Just ja: rummet. Rummet var alltså inte bättre än människorna, som förutom ickediskaren bestod av några som var okej, några som var från Litauen, och några som antingen var urbota tråkiga eller allmänt psyko. Det gick rykten om att spanjoren slaktade människor i sitt rum varje fredagskväll, ett rykte vi hade skapat för att vi helt enkelt inte hade något roligare för oss. Teven i vardagsrummet var oftast upptagen, då det alltid fanns nån som skulle se reprisen av gårdagens formel 1 eller, i värsta fall, Parlamentet. "Babben Larsson är rätt rolig ändå". Fick man i det läget till ett avmätt leende och ett murmlande "mhm" hade man ljugit så bra man bara kunde, och fick således vara nöjd.

I köket bodde kylskåpen, i vilka det var meningen att man skulle ha mat. Jag hade en och en halv hylla till mitt förfogande. Lite lustigt tyckte jag att det var, eftersom det trots allt fanns tre kylskåp med cirka åtta hyllor i varje, och vi var ju inte mer än sju, ibland åtta, som bodde där. När ickediskaren efter ett knappt år flyttade ut kom förklaringen: han hade lagt beslag på ett kylskåp själv. Bäst att breda ut sig, måste han ha tänkt, eftersom han omsorgsfullt hade placerat ungefär en sak på varje hylla. Sen var det bananflugorna, vilka på nåt sätt hindrade ens lust från att ta tag i högarna med disk som ickediskaren hade lämnat efter sig. Dessutom visste man inte var man skulle kasta maten som stått på nåns tallrik sen förra korridorsfesten, eller om det var den innan, eftersom soppåsarna var slut och papperskorgarna sedan länge var överfulla. Återigen var det bästa man kunde göra att lugnt och skönt glida in i ett tillstånd av resignation och lunka tillbaka in på rummet, där en proppfull tvättpåse, ni vet en sån där blå från IKEA, väntade på en. I ett sådant läge är inte smutsiga kalsonger det första man vill ta tag i. Särskilt inte eftersom man måste gå till ett helt annat hus för att kanske, om tvättmaskinerna är lediga, misslyckas med att tvätta sin tvätt trots att mamma sa 40 grader och "bomull" på den nya Dieseltröjan.

Den som inte vet vilket typ av ställe jag beskrivit kan prisa Herren dag och natt, för den människan har inte bott i korridor.

Det här var en ganska lång inledning för att komma till poängen, vilken jag nu i det närmaste har glömt bort. Ja just det, så här var det: vi hade en korridorsfest i denna korridor en gång. Allt flöt på fint, tills jag hörde rykten om att oinbjudna fransmän hade tagit sig in på festen, och att dessa dessutom skulle "knulla varenda tjej där". Inget fel med höga ambitioner förvisso, men jag fick ändå känslan av att det här var killar som inte respekterade varken folket som var där eller detta folks tillhörigheter. På morgonen efter festen upptäckte jag att någon å det hastigaste hade snott åt sig skivor från bokstaven G och en bit framåt. Min initiala bekymran övergick snabbt till förtjusning. Äntligen har jag blivit av med mina Grateful Deadskivor! Det här var ett tag sen nu, men om dessa eller några andra får för sig att återkomma har jag lite tips på ytterligare alster de gärna får plocka åt sig. Självklart finns det massa skit i mina hyllor, men att t ex tipsa dem om Deep Purple - The Collection lär inte hjälpa, då inte ens dumma utbytesstudenter lär ha så dålig smak. Att klaga på skivan känns heller inte särskilt fräscht, då det väldigt mycket är som att sparka på en dörr som redan ligger. Jag lär knappast vara den enda därute som hellre genomlider världskrig, religionskrig, klasskrig och könskrig än behöva höra riffet till Smoke On the Water en gång till. Och för att slippa det finns inget val: det blir till att stanna hemma när ungen ska på skolavslutning.

Tipsen:

Miles Davis - Birth of the Cool
Om man med cool menar fisljummet kan jag hålla med om titeln. Fjuttig och mjäkig bakgrundsmusik har ingen plats i mitt liv. När Prodigy vid nitton års ålder lägger sin klassiska vers på Shook Ones pt II, DÅ kan man snacka om birth of the cool.

Rolling Stones - Exile on Main Street
Var och varannan gång jag kommer in i min studentlägenhet kvällstid upplever jag samma sak: lampan är trasig, så ljuset är mörkt och grått. Det har inte städats på länge, följaktligen ligger det grejer överallt och dammet svävar tjockt och tyst i luften. Energinivån sänks i rask takt. Tröttheten träder in. Jag behöver luft, jag behöver nåt som vidgar, jag behöver liv, jag behöver ljus. Känslan av att gå in i det beskrivna rummet kan jämföras med känslan av att lyssna på denna, ehm, klassiker.

Notorious B.I.G - Born Again
Biggie var fantastisk så länge han levde. När han hade dött däremot, släppte han inte lika bra skivor längre. Synd, men alla har sina dippar i karriären, och det finns inget som talar mot att han skulle kunna komma tillbaka i form. På Born Again är alla som någonsin varit något inbjudna, förmodligen för att hedra den döde. Problemet med all starmatcher är att ingen bryr sig om dem. Det som i teorin kan bli riktigt bra blir i praktiken att inte ens Gattuso tacklar. Born Again är avslagen och överdriven, satsar stort och missar större. Hyllningen misslyckades. De hade lika gärna kunnat gräva upp honom och spika fast honom på en sån där stolpe, medeltiden-style. Han hade inte blivit mindre hedrad om så hade gjorts.

måndag, maj 05, 2008

70-talets bästa låtar pt V


Okej, pust och stön. Dags för sista delen. Endast två nya namn kommer in på top 20, annars är det bara namn som varit med tidigare. Det var större spridning på artisterna på 60-talslistan och kommer garanterat bli det på 80- och 90-talslistorna, och det kanske vissa tycker är roligt, men själv gillar jag det här kramandet av några få artister. Det är så härligt och innerligt på nåt sätt. Ungefär som när metalfans gör sina listor över bästa album, och det är idel arga pojkar rakt igenom listan. Eller när lilla Lisa, eller kanske Jens, gör en topplista över de bästa låtarna och de fösta fyra platserna innehas av låtar från Belle and Sebastians debut. Det är kärlek, helt enkelt.

Nu, let's hit it. Precis som med 60-talslistan står jag för denna helt och fullt. Så kasta skit på mig eller slicka mina fötter, allt efter behag. Jag kan ta allt. Även om jag, såklart, föredrar kärlek och kommer bli genuint ledsen om ni inte ger mig applåder.


20. Neil Young - After the Goldrush (1970)
Den som om Neil tror att han endast gnidit gitarrer hela sitt svettiga liv, tror om Neil helt fel. Hans kanske allra finaste ballad är en pianohistoria skriven under hans storhetstid, skarven 60-70-tal. Skivan After the Goldrush är kanske hans starkaste textmässigt och med all sannolikhet den bästa röstmässigt. Den är till bredden fylld av vacker musik och låten After the Goldrush innehar här hedersplatsen. Precis som med mycket annan fin musik krävs en cyniker för att ogilla låten, vilket måste vara förklaringen till att så många gör det.


19. David Bowie - Station to Station (1976)
Då jag och Gabriel ögnade igenom (eller okej då: ögnade väldigt noga) en sån där mojoig "1001 album du måste höra innan du dör" så fastnade vi lite på Dr Dre's The Chronic. Hur kan någon med textraden "bitches ain't shit but hoes and tricks" och liknande bli så otroligt stor och ha en självklar plats i den kanoniserade musikhistorien? Detta gäller förstås mycket av hiphopen överlag, och det är först då det blir lite väl magstarkt; när det ska våldtas med kvastar, ätas människor eller liknande, som det möjligtvis börjar skruvas lite på sig och kanhända till och med fördömas. En sak att såna som du och jag skiter i dylika saker och diggar på, men har inte ens så kallade seriösa kulturkritiker nån moral i kroppen längre? Jodå, men de har lärt sig att medelst finurliga knep komma runt problemet. De här killarna har haft en hård uppväxt, och då blir man så här. Det är väl bra att vi får se vad ghettot gör med människor? Eller så berättar de här grabbarna hur det är, inte hur de vill att det ska vara. Eller vänta, kanske den här till och med är ännu bättre: De gör en ironisk kommentar över samhällets tillstånd. Hm, eller kanske rentav över hiphopen, hur folk ser på hiphopen? De fyller upp fördomarna för att liksom driva med de som kritiserar den. Jag vet inte allt vad som kan sägas, personligen tänker jag mig mest att dessa rappare helt enkelt inte tycker bitches är så mycket att hänga i granen. Låt så vara då, ibland tycker jag likadant själv. Det duger förstås inte som förklaring, varför finfolket måste komma på smarta undanflykter. Kan de inte bara skita i att lyssna på musiken då? Nej nej. För det är ju så jävla bra.

Vid mitten av 70-talet började Bowie göra Hitlerhälsningar och annat som möjligen kan uppfattas lite tveksamt. Typ dumt, rentav. Men vet ni vad? Det var ett konstverk! En happening! Han gjorde bara ett statement. Han var ironisk. Han gjorde det för att provocera det stelnade etablissemanget eller vad som helst. Ingen ska kunna komma till mig och säga att jag inte får lyssna på Station to Station med gott samvete. För det är ju så jävla bra.


18. The Modern Lovers - Affection (1979)
Om herr Jonatahan Richman inte hade varit fullständigt uppriktig när han framförde den här typen av låtar hade det blivit komik, barnsaga och Robert Broberg av alltihopa. Jag menar, vad är det egentligen som händer här? "Ömhet" står i ett hörn och önskar att den hade något att göra, att någon skulle ge den något att pyssla med. Vidare berättar Jonathan hur svårt det är att visa varandra ömhet och att det är det viktigaste som finns, i alla fall för honom. Människor är faktiskt inte onda, utan goda, menar han, det är bara det att de måste våga släppa garden lite. Ja, jag tänker ungefär som ni: "Vad i hela...?" Jonathan är så uppriktig, så naiv, att man inte kan låta bli att beröras och tycka att han möjligen är den mest sympatiska människan som levat. Nu vill jag inte höra något om hur egoistisk och dominerande han var i Modern Lovers, för sånt där skitsnack tror jag ändå inte på.


17. Stevie Wonder - Another Star (1976)
Ja, vad tycker man egentligen om en 13-minuterslåt som mest består i "la la la la la la la"?

Som kladdkaka, tycker man, som vackra kvinnor, som ett skott i krysset, som första vårdagen, som ett uppriktigt leende från en god vän.


16. Bob Dylan - Changing of the Guards (1978)
Jag har den största förståelsen för folk som inte gillar Dylan rent musikaliskt. Musiken är otroligt viktig i sitt syfte att lyfta fram orden, men om man inte bryr sig om texten är det bara logiskt att man tycker killen är tråkig. Changing of the Guards är lite av ett undantag. Melodin, körerna, den ocoola saxofonen, orgeln - allt bildar ett sound, ja en låt, jag verkligen gillar. Det kan nog vara en anledning till att jag fortfarande knappt har en aning om vad låten handlar om, trots att jag vid det här laget har hört låten oftare än Kafka inte hade sex. Musiken är helt enkelt lite för bra i sig. Därmed inte sagt att texten är dålig, tvärtom gillar jag den mycket. Det är något jag tycker utmärker stora poeter: orden låter bra ihop med varandra, även då man inte greppar helheten.


15. Marvin Gaye - Inner City Blues (Make Me Wanna Holler) (1971)
Vad som är uttalat politiska låtar och vad som bara är sociala betraktelser kanske inte alltid är lätt att hålla reda på. Här är det inget snack dock; skriv ner texten på ett papper och skicka in till regeringen, bums. Eller ja, bifoga gärna mp3-an också, annars lär de inte bli berörda. Marvin, vilken stjärna han var. Det är himmelen jag hör när jag hör hans röst. Sherilyn Fenn läsandes telefonkatalogen kan med all säkerhet ge mig orgasm, men Marvin Gaye sjungandes telefonkatalogen kan få mig att göra revolution. Vilket faktiskt är rätt mycket svårare att få mig till.


14. Television - Marquee Moon (1977)
Jag är tveksam till om Tom Verlaine och Richard Lloyd verkligen kan spela gitarr (och då behöver vi inte ens tala om sången), i nån sorts klassisk betydelse av ordet. Förvisso kan de ju inte vara lika kassa som Richard Hell, ni minns väl youtubeklippet där han blir åtsagd att "nej, det där är inte ett E", men jag har hursomhelst svårt att tro att din gitarrlärare kommer lägga fram ett solo av dessa herrar när det ska slipas på din värdelösa talang. Det är lite som att läsa Johannes Nilsson; det tas sån liten hänsyn till konventionerna att man först närapå rodnar, men sedan upptäcker att det ju rent av blir så mycket finare så som det är. Men då man stundtals kan tröttna på Nilssons prosa är det svårare att tröttna på Marquee Moons vackra gitarrlandskap, varför det bara är bra att den här låten är sådär hemskt lång.


13. The Modern Lovers - I'm Straight (1976)
Alltså, grejen är inte att det är nåt fel på hippie-Johnnie, nej nej. Jonathan gillar honom, absolut, så det är inte det. Men... varför måste han vara så hög hela tiden? Om han nu är så bra och djup, varför måste han, jämt och ständigt, dregla runt som den knarkare han är? Vad viktigare är - och det är väl här skon verkligen klämmer - varför måste hon hänga med honom? Det tog faktiskt Jonathan tre gånger innan han vågade låta signalerna gå fram, och nu när han har henne på tråden ska hon få veta vad han tycker. Han knarkar inte, han är inte som hennes andra killar; han är kort sagt en rekorderlig kille, och nu vill han ta hippie-Johnnies plats. Det borde väl kunna lyckas? Han är ju ren från droger, menar jag! Hör hon det? Han är ren! Hjälp mig Modern Lovers, HAN ÄR REN!

Den här låten, i och med det faktum att den är så bra, utgör det coolaste och samtidigaste löjligaste antidrogargumentet någonsin.


12. Pere Ubu - Laughing (1978)
De första två minuterna av den här låten är lite speciella. Det är som att gå in i en galen professors laboratorium. I ett hörn pågår ett sadistiskt djurexperiment, i ett annat ryker det misstänkt ur ett par flaskor med kemikalier. Däremellan hittar vi den galna professorn själv, som med ett skrämmande leende på läpparna muttrar obegripligheter. Så kommer han plötsligt på det (eller egentligen är det hans "baby" som kommer på det, hävdar han, och klappar ömt sitt provrörsglas), och, ska vi kalla det punken, bryter ut. Lösningen är lika enkel som genial. När djävulen kommer så skjuter vi honom med en pistol. "And when he shows his face... we'll LAUGH!" Det är så han ska tas, helt klart.


11. Gram Parsons - A Song for You (1973)
När jag skriver det här har jag lidit av yrsel och känt mig nära att tappa medvetandet i ett par dagar. Vad som förmodligen bara är allmän slitenhet (och ja, nu skrattar alla mina vänner) kombinerat med en förkylning och utdragen bakfylla blir i mina tankar genast hysteri och hjärntumör. Således ser jag ingen annan utväg än att börja planera min begravning, och varje låt jag lyssnat på senaste tiden har fått utstå testet: Kan den här spelas när kistan bärs fram (Kremering? Äh, det här ska göras på ett kristligt old school-vis)? A Song for You är en stark kandidat. Den är inte bara dödande fin i sig; den sammanfattar också bra den romantiska sidan av min personlighet, den som tror att det finns någon som är så viktig att hon är värd en alldeles egen sång. En sång som bekänner att hon t.o.m. är viktigare än status och rykten: "Take me down to your dancefloor, I won't mind the people when they stare".

Jag känner mig redan bättre.


10. Kraftwerk - Showroom Dummies (1977)
Världens kallaste beat genom tiderna? Det är outgrundligt, ja helt omöjligt: Hur kan något så iskallt, så robotaktigt och beräknande låta så... ja, funkigt? Med minimala medel skapar Kraftwerk här maximal stämning. Blir jag förföljd av en illvillig robotzombie i en övergiven industrilokal eller lyssnar jag på Showroom Dummies? Att lyssna på låten känns lite som att uppleva det förstnämnda, men att faktiskt gilla det dessutom. Vilket ju gör en själv ganska läskig också.


9. Funkadelic - One Nation Under a Groove (1978)
Funkens crème de la crème, One Nation under a Groove, vet vad den snackar om. Om vi nu bara kunde få herr statsminister Reinfeldt att montera upp monstruöst stora högtalare i landets fyra hörn (d.v.s. Göteborg, Stockholm, Örebro och Jönköping) och pumpa ut låten på hög volym så ska väl även svenskarna få gung i knäna. Folk skulle bli avgjort softare. Idén blir skitbättre ju mer jag tänker på den, jag ska lätt skicka in en motion. Det måste bli av. Det vore det enda raka, som Mondrian skulle ha sagt.


8. Bob Dylan - You're a Big Girl Now (1975)
Ni vet de där låtarna som är så bra att man är glad att man är olycklig, eftersom man annars inte hade kunnat uppskatta och känna med i dem lika mycket? Med You're a Big Girl Now är det ungefär samma; jag är ledsen att någon käresta (eller dotter?) inte längre behöver mig. Tänk med vilken inlevelse jag hade kunnat lyssna på den här då! Dylan visar här upp sin mest motvilligt accepterande, sin sorgset, halvt reignerande halvt hoppfulla sida. Den allra sista gnuttan fåfängt hopp ("I can change I swear, see what you can do") är kanske trots allt det sista som lämnar människan.


7. Buzzcocks - Ever Fallen in Love (with Someone You Shouldn't've) (1978)
Tänk den perfekta poplåten. Tänk sedan att den skruvas upp ett snäpp, både i tempo och i intensitet. Vad får man då? Valfri låt ur Buzzcocks diskografi? Tja, hyfsat bra svar, men mer exakt får man just den här låten. Med tanke på att jag driver en musikblogg, typ, och med tanke på att jag snart skrivit om 200 enskilda låtar från 60- och 70-talet kanske inte jag är den som borde citera Zappa, Costello, eller vem du nu envist vill hävda att det var, och säga det där om att "writing on music is like dacncing on architecture". Det måste ändå sägas att det är en rätt skön grej att ta till när man mitt i en konstnärlig kris inser att man inte har en aning om vad man ska säga om en låt, eftersom man är för kass, helt enkelt. Så ta nu bara snällt emot mitt ord på att det här är osvikligt bra grejer.

Och så till själva frågan som ställs: "Ever fallen in love with someone you shouldn't've fall in love with?" Tycker du att du är rolig nu eller, din jävel, måste bli mitt svar då.


6. Marvin Gaye - Let's Get It On (1973)
Jag hade en romans en gång (tänka sig!) som hade sin egentliga början i en fest hos en kompis. En annan kompis ledde nån "är den här grejen öppen eller stängd?"-lek, vilket ju för övrigt var omöjligt att veta om grejen var, eftersom den inte behövde vara öppen då han sa det eller stängd då han sa det, den lögnaren, och jag satt under tiden bredvid den unga flickan. Vad som hände sedan är numera historia, varför jag inte minns så mycket av det, men glada i hågen och med ett härligt samförstånd sprang vi i alla fall in i ett närliggande rum. Vi låg och myste på ett helt oskyldigt sätt i överslafen då ägaren till rummet kom in, och nu, tänkte jag, gäller det att göra slag i saken om det ska bli en magisk kväll:

- Har du Let's Get it On? Snälla... säg att du har den.
- Hehe, nej tyvärr.

Precis som själva romansen fick inte den kvällen det oförglömliga slut den hade kunnat få. I fortsättningen ska varenda tjej jag träffar släpas med till min lya, hur äcklig och ostädad den än är. För jag har i alla fall Skivan, som tålmodigt väntar på att tas ut vid rätt tillfälle.


5. Television - Torn Curtain (1977)
Hur bra skivan Marquee Moon än är kan man också när man lyssnar på den ibland tänka på annat, med musiken som ett alldeles utomordentligt trevligt ackompanjemang till dessa tankar. Även när så sker, uppstår alltid en enslig tomhet när de sista tonerna av avslutningslåten Torn Curtain (dessa sista toner utgör för övrigt inget mindre än det bästa gitarrsolot i rockhistorien) klingat ut. Vad hände? tänker man, och letar febrilt efter nåt slags spela-om-skiten-knapp, såvida man inte känner sig utmattad efter upplevelsen och kryper till kojs. Det hela är ungefär som med en riktigt bra kompis, en som man inte visste att man saknade förrän den försvann.


4. Chic - I Want Your Love (1978)
Men herregud vilken basgång! Gitarrerna sen, vilken vidunderlig rytm de skapar! Pianot, fiolerna, de lätt hypnotiska rösterna... Jag vet inte om jag ska dansa eller gråta. När det kommer till singlar är Chic inte bara discons bästa band utan ett av de bästa banden över huvud taget (märk väl att Le Freak inte kom med på listan alls). I Want Your Love är bäret på grädden på Chicmoset och presenteras i klippet nedan i en något kortare version än det ska vara, men jag vill så gärna visa hur sköna de ser ut också, för er som missat det.

Gillar du inte Chic har vi inte samma musiksmak. Så enkelt är det. Eller så här: Gillar du inte Chic gillar jag inte dig. Ännu enklare.



3. The Modern Lovers - Hospital (1976)
Hospital är troligen min favoritballad, om den nu kan kallas för det, genom alla tider. I vanliga fall är kärleksballader, hur fina de än är, väldigt enkelspåriga. Det är en stark och duktig soulartist som älskar sin flicka eller en misslyckad och asocial indiemänniska som älskar sin flicka, en som han för övrigt aldrig har träffat. Jonathan är här förvisso ganska miserabel, men han är ändå rakryggad på nåt sätt och han är modig; han sjunger inte om en flicka utan till en flicka. Så precis när allt är som finast, precis när man känner igen sig som mest ("I still get jealous of your old boyfriends in the suburbs sometimes" och "I go to bakeries all day long, there's a lack of sweetness in my life"), då slår det en att killen är rätt underlig när allt kommer om kring. Han söker upp platserna hon måste ha älskat när hon var en liten tös. Han går runt på hennes gata och gråter. Perverst! Tja, kanske det. Patetiskt, kan det säkert klagas. Men låt då den som inte är patetisk kasta första stenen.

2. The Spinners - It's a Shame (1970)
0.5 sekunder av den här Stevie Wonderskrivna låten och det har plötsligt blivit luft under mina fötter. Vad är väl en försenad inlämningsuppgift, ett par brev från Inkasso, ett oanvänt gymkort, eller vad det nu kan vara frågan om. Ingenting, är exakt vad det är. Jag känner mig nästan taskig: Sångarens ledsamheter vid den oringda telefonen och bitterhet inför kvinnans känslokalla sätt blir i mina öron inget annat än medel för ohöljd och oförfalskad glädje. It's a Shame är toppen på berget av korta soulpophits, kalla det Motown eller Northern soul eller vad ni vill.

1. Curtis Mayfield - Move On Up (1970)
- Förfest hos er? Ni har ju ändå den största soffan.
- Visst, visst. Kom över bara.

Det är en kall vinterkväll, eller möjligtvis varm höstkväll, för ett antal månader sen. Någonting ska firas; kanske är det en tenta, kanske att klockan ställts bak en timme, kanske är det någon annan blek undanflykt som används för att medelst manlig gemenskap och stark dricka glömma bort verklighetens krassa tillvaro, om så bara för ikväll. "Let's forget about today, until tomorrow" ni vet. Allt är som vanligt, alltså precis som vi vill ha det. Någon hetsar och hävdar att det bara är jag som vill lyssna på hiphop, någon annan protesterar och menar att så är det visst inte, men att det under alla omständigheter är fel hiphop som spelas. Insticken med Madonna och Destiny's Child går lyckligtvis igenom utan några större protester, men mest är det det vanliga förfestmaterialet: indiepop, Buzzcocks, någon Motownlåt. Samtalsämnena är de vanliga, vilka det nu är: Jag minns aldrig något av vad vi pratat om på en förfest, och det har inget med dryckerna att göra, utan snarare samtalens neutrala, skönt obeständiga karaktär. Tiden går och volymen måste höjas flera gånger: Ett bevis på att festen går som den ska. Någon lägger fram teorin att om vi hade gått någon av de första fem gångerna det sas att "nu måste vi gå, annars missar vi konserten", så hade vi inte missat konserten. Folk suckar och börjar sakta både resa sig och klä på sig ytterkläder. Det blir alltså utgång, lite sent kanske, men vi är å andra sidan i god form nu när vi väl går ut. Hur avsluta en sådan här förfest? Jag går in till datorn och kikar. Hmm... låt se... vad suddiga och små de där musikmapparna är... jag måste sluta använda "lista"... fast i och för sig, man får ju bättre överblick på så sätt... okej, då ska vi se... soulmappen blir bra... många hits där... Curtis, ja det är klart... Move On Up! Vad annars? Högtalarna rättas till, volymen höjs en sista gång och låten trycks igång. Minnesbilderna sedan är få men goda: Någon gungar fram med nedböjd kropp över vardagsrummet, en annan ler ikapp med mig, som med ölen i luften försöker sjunga med i låtens klocklena refräng. Pulsen höjs, lyckan ökar, adrenalinet strömmar till. Tio minuter senare slammas ytterdörren igen och aldrig har en så rakryggad och självsäker pojke lämnat sin studentlägenhet: Lätt som en fjäder och med en gångstil lika självklar som swaggern ämnas hela världen tas över, eller i alla fall den delen av världen som tänker komma i min väg. En av de sista sakerna jag minns att jag sa den kvällen var följande, till en kompis: "Nu ska jag visa vem som är bäst".

Den kvällen följde ställets snyggaste tjej med mig hem. Det tackar jag, förutom Neil Strauss och god öl, Move On Up för.



Det väl en fin historia? Nu betackar jag mig bara för att någon ska förstöra alltihopa med cyniska kommentarer som "Men Martin, det går ju nästan inga tjejer alls till det stället, än mindre snygga sådana" eller "Men Martin, vi lyssnar ju alltid på Move On Up innan vi går ut". Det är alltsammans besides the point. Poängen är istället att den här låten är så bra att endast den bästa historien, förvriden eller ej, kan duga åt den.