Dunka Dunka

80-talets bästa låtar pt IV

40. The Fall - Cruiser's Creek (1985)
I ett youtubeklipp så läser Mark E. Smith upp matchresultaten i ett engelskt fotbollsprogram, disciplinerat och utan krusiduller, rakt upp och ner bara. Någon i kommentarerna till klippet påpekade att "alltihopa egentligen bara är som en ny briljant Fall-låt" och satte därmed fingret på ett viktigt problem/fördel för/hos bandet. Folk lyssnar inte så noga på dem, man behöver inte göra det, för så fort Smith sätter igång med sitt nonchalanta, dryga och helt unika brölande så tycker alla Fallfans att det är världsklass. Vad musikerna gör i bakgrunden är faktiskt inte lika viktigt, och det blir "en klassisk Fall-låt" nästan vad de än tar sig till. Med det sagt brukar musiken vara rätt cool (om än stundtals jobbig) och ibland är den helt fantastisk; This Nation Saving Grace är nästan lika perfekt som de säger. Oavsett anledning är Fall i alla fall ett av de coolaste rockbanden, men det är nåt man måste försöka glömma när man ska hitta vilka låtar som faktiskt är bäst. Fall är som bäst när Pixies är som bäst - de ska vara hittiga och ändå karaktäristiskt skruvade och egna. Som en vinkork ska de poppa upp och förgylla festen, flera ska utropa att Mark E Smith är så snuskigt häftig, och ingen ska säga emot även om de vill, eftersom det ju faktiskt är sant.

youtubelänk

39. New Order - Blue Monday (1983)

Topp 5 mest uttjatade fenomen:

1. Upplevelsen av att öppna kylskåpet och finna att man inte har nåt gott pålägg till mackorna, utan bara nån äcklig jävla tubhistoria, typ billig kaviar eller skinkost.
2. Svensk smutsrealism i filmer. Kan inte alla bara vara glada rakt igenom nångång? Vafan, ni är inte Bergman. Släpp garden, töntar.
3. Livet/Döden.
4. "Det är såna tider nu, alla blir sjuka" säger folk oavsett om det är höst, vinter, vår eller sommar.
5. Blue Monday.

Det finns orsaker till att låtar blir uttjatade. Det är för att de är så bra. De blir sönderälskade. Blue Monday är en sån, så vad ska vi göra åt det? Tja, vänta lite och sen spela den igen. Under tiden kan vi sätta på remixen.

youtubelänk

38. Prince - When Doves Cry (1984)
Prince har i vida kretsar länge fått stå som symbolen för rätt och bra musik. I detta sammanhang vore det kanske tuffast att välja nån svettig låt från Sign o' the Times eller nån bortglömd pärla från LoveSexy, ja egentligen känns var och varenda Princelåt som ett kreddigare, skönare och roligare val än When Doves Cry. Om det finns någon bättre är ju klart tveksamt däremot. Jag skulle inte säga att det kryllar av fantastiska Princelåtar överhuvudtaget, mycket av hans musik tycker jag har tagit skada av dess 80-tal, och hur bra killen än är i praktiken (vilket är rätt rejält bra, det får vi alla erkänna) så är det en så monumentalt översexig och cool artist att han för alltid kommer vara ännu bättre i teorin. Ibland, dock, är hans musik bättre än bara väldigt bra, och When Doves Cry har de ingredienser en bra Princelåt ska ha: stillastående funk, grym melodi, episkhet (här: gitarrerna), lidande sång och metafortexter om mammor och dylikt.

(Eftersom Prince bokstavligen tystat ned alla videos som finns av honom på youtube så blir det ingen länk, och en mp3a ska jag väl inte behöva lägga upp. Till och med mina norrländska läsare måste väl ha hunnit bekanta sig med Prince vid det här laget?)

37. Happydeadmen - Silent Sigh City (1989)
Jag tänkte skriva om vilket bortglömt svenskt popband Happydeadmen är, men så kom jag på att det väl när det kommer till kritan bara är ABBA, Roxette och Cardigans som är ihågkomna svenska popband från förr. Som vanligt skäms vi svenskar för vår egen kultur, vilket vi ju har anledning till, men då får man acceptera att viss bra musik och annat hamnar i skymundan. Det här bandet är bra överlag och när det kommer till denna låt alldeles fantastiska. Jangelpop av bästa märke. Varför skrev inte Febergänget om Happydeadmen? Upplysande och kunskapsspridande, va? Svikare! Det är vad jag säger, med stadig röst. De borde ju ha förstått att alla musikintresserade i alla fall kommer finna all bra obskyr Northern soul som finns därute, det ingår liksom i musikmandomsprovet. Svensk gammal pop är däremot något som kommer gå alla människor förbi om ingen propagerar för den nu och då.

Till och med Cardigans har ju gjort två bra låtar.

myspacelänk

36. Prefab Sprout - Appetite (1985)
Det är lustigt hur jag en gång i tiden har föraktat och bespottat adjektiv som "vuxet", "moget", kanske t.o.m. "välkomponerat", när de sattes som etiketter på popmusik. Men, mina kära små söta flickor och ungblossande pojkar, det kommer en dag när ni finner att era ben i kroppen börjar ruttna, tänderna gulnar och levern brakar ihop. Ni kommer att bli vuxna, är vad jag vill säga. Med vuxenheten kommer också en uppskattning för ordning, återhållsam men ändå innerlig känslosamhet, och välgjorda låtar. Själv är jag i ett (tillfälligt eller evigt, det får framtiden utvisa) stadium mittemellan ungdom och vuxendom, och ser därför den ljusa sidan av båda, men det här vuxna är mer och mer vad jag vill åt. Vad gäller låtvalet så är detta en extra fin Prefablåt (det givna valet från Steve McQueen är väl When Love Breaks Down, men denna är faktiskt min favorit) och med en textrad som "I wish I could call him heartache, but It's not a boy's name" så kan inte skutan gå på grund.

youtubelänk

35. Pet Shop Boys - Heart (1988)
Refrängen i Heart kletar sig fast som klåda på hjärncellerna, och ändå gillar jag låten, vilket måste ses som ett gott betyg. Det är inte bara en refräng som man kan sjunga/nynna på om man väcks mitt i natten, nej, smyger du in hos någon under småtimmarna med uppgiften att väcka denne och testa Heartkunskaper, så kommer du med all sannolikhet redan finna människan nynnandes på den i sömnen när du kommer in. Det är hur smittande den är. Låten är i sig givetvis fantastisk, men så är ju Pet Shop Boys och popmusik lite som lera och halm också.

youtubelänk

34. N.W.A - Straight Outta Compton (1988)
Jag vågade aldrig stå upp för mitt hood på det här NWA-sättet när jag var liten och de stora grabbarna från Odensbacken hånade mitt place. Vad jag borde ha gjort är förstås att ta i med hårdhandskarna: skicka ut hemliga brev till alla mellan 11 och 16 år där jag bodde, sätta mig ner i verkstaden och börja tillverka tonfas, skicka ut bandanas till ledarna i varje kvarter och slutligen preppa oss med lämpliga substanser. Därefter skulle vi med asiatisk-nazistisk precision och organisation anfalla det rivaliserande samhället, bränna ner skiten, skända de tuffa killarnas systrar och sakta men säkert slakta de ohyfsade, överaggressiva och identitetssökande småglinen med våra vapen. Sen skulle vi göra en låt som skulle heta Straight Outta Mellösa och som skulle låta ungefär som Straight Outta Compton. Kompromisslös, alltså.

Därefter skulle både jag och min gata haft respekt.

youtubelänk

33. The Orchids - Apologies (1989)
Apologies är en porslinssak som går sönder om du tappar den i marken. Den är väldigt fin att titta på, och väcker vaga både sorgsna och ljuva minnen, men om du tappar den går den definitivt sönder. Det är en sak vi kan vara säkra på. Den har blivit tappad många gånger förut, det är därför den är full av sprickor. En gång till kommer den inte klara av.

Få inspelade röster har låtit så ömtåliga som James Hacketts gör här. Håller han på att börja gråta? Eller har han kanske gråtit klart? Jag tror inte jag vågar fråga. Jag är rädd att han går sönder.

mp3länk

32. The Smiths - I Know It's Over (1986)
Egentligen hade det räckt med att skriva "with your triumphs and your charms, while they're in each other's arms" och sedan sätta punkt.

youtubelänk

31. Michael Jackson - Wanna be Startin' Something (1982)
Thriller är som Beatles. Den är så känd att man tror att man lyssnat massa på den innan man hört den för första gången. Första gången jag hörde Thriller var bra länge sen, och den har växt på mig sen dess. Eller jag har växt på Michael. Då, när jag hörde den för första gången, tyckte jag nog att den (alltså Michael) var lite väl gay ändå. Handen på snoppen, falsett och topplaceringar överallt. Idag undrar jag hur jag tänkte. Som om det skulle vara nåt fel på de grejerna? De stora hitsen från skivan är lite väl played out, Human Nature kunde tyvärr inte riktigt kvala in och P.Y.T har ni redan sett. Kvar är då den lysande inledningen på skivan. Jag har skrivit om Michael två gånger tidigare: en gång på denna lista och en gång på 60-talslistan. Båda gångerna har jag skojat om honom. Det tänker jag inte göra denna gång. Denna gång är det allvar. Den här discofunken är nämligen så bra att den skulle kunna vara gjord av en svart man.

youtubelänk

30. Cindy Lauper - Girls Just Wanna Have Fun (1983)
En möjlig förklaring till att även många killar gillar den här låten kan ju vara att de så helhjärtat stöder dess syfte, nämligen att få ut tjejer på banan. Ju fler tjejer som vill ha kul, desto fler killar kommer ha kul. Jag tror att det var Arkimedes som först lyckades bevisa det teoretiskt, men det är nog något som folk sådär i hemlighet har vetat i alla tider. Samtidigt är låten givetvis även bra för tjejerna själva, som behöver frigöra sig från sina föräldrar, släppa tankar på jobb eller vad det nu är som stör dem och, tja, vara glada och hoppa runt. På så sätt riktar den sig till alla ungdomar och är lika frigörande för båda könen. Och för säkerhets skull, som en brasklapp, slänger vi in raden "oh daddy dear you know you're still number one, but girls just wanna have fun" och dränker det senare med en stor "vi vill bara ha roligt!"-kör utifall någon skulle tro att vi verkligen tänkte stanna hemma med pappsen. Så rolig är han inte, gubben.

En annan möjlig förklaring till dess popularitet är den fullständigt chockerande, kolossala hitkvaliteten. Man blir ju så himla glad av den. Killar vill ha roligt också, you know.

youtubelänk

29. Kate Bush - Suspended in Gaffa (1982)
Kate Bush var en mästarinna på att göra obegripliga, eller åtminstone flummiga och svårtolkade, låtar väldigt rörande. Det ser jag som ett bevis på att hon till fullo behärskade konsten att göra vacker musik. "I don't know why I'm crying" sjunger hon och nej, jag vet inte heller varför jag gör det, är skönheten i låten anledning nog? Den subtila sorgsenheten hos stråkarna kan inte döljas av dess mäktighet, pianot ackompanjerar väl hela vägen, Bush sjunger som vanligt vackert och refrängen är en känslomässig njutning. Verkligen fint.

youtubelänk

28. Jakob Hellman - Avundsjuk på Dig (1989)
Jag, om någon, ville såklart göra de allra mest oförskämda sakerna med de snyggaste flickorna på högstadiet. Det ville de allra flesta pojkarna. Nu var det inte bara så att jag, i likhet med alla andra töntar, inte fick, utan dessutom kände jag alltid att jag egentligen var så mycket bättre. Flera av de mest högklassiga var utomordentliga blåsta, jobbiga och otrevliga. Visst ville jag ha dem i min fantasi, men i verkligheten? Äsch, lägg av. Och så rationaliserar man bort saker och ting, när det egentligen bara handlar om att man var för kass. Det är vad den här låten handlar om för mig. Att inte låtsas se "alla dockansikten du leker med" när det är just dockansiktena man vill ha mer än allt annat. Och när det kommer till kritan är de kanske till och med minst lika smarta och vettiga som en själv, förmodligen vettigare - historien jag just berättat tyder ju på att töntiga högstadiekillar är precis som tuffa högstadiekillar, fast utan tuffheten.

Nuförtiden är det iofs inget större problem, jag kan lätt erkänna att jag kan vara intresserad av någon endast utifrån hennes sexighet, eller att en sminkad blondin kan vara en väldigt bra sak, osv, men låten är fortfarande fin. Och jag låtsas fortfarande att jag inte är avundsjuk på alfakillarna.

mp3länk

27. Another Sunny Day - What's Happened to You, My Dearest Friend? (1989)
Vi har alla haft vänner vi tappat greppet om, eller om det varit tvärtom, att de tappat greppet om oss. Man undrar vad som hände, och hur de kunde bli såna människor som de blev. Den korta lilla raden "what's happened to me" som sticks in i refrängen i början ger denna låt sin extra dimension. Vetskapen om att det faktiskt, trots allt, lika gärna kan hänga på mig, är inget man villigt inser alltid, men det är förmodligen lika ofta sant som motsatsen. Musikaliskt är det en för att vara ASD väldigt intensiv poplåt, ungefär som Anorak City; proppade med gitarrer och högt tempo rakt igenom. Vi kastas t.om. rakt in i låten, in media res-style, och sedan ångar den på tills den tar slut. Det är så vänskaper ska göras upp: snabbt, bitterljuvt och ärligt.

mp3länk

26. Pixies - Debaser (1989)
Det här är ett bra exempel på att pop inte behöver handla om nåt fint, inte behöver väcka några särskilda tankar eller betyda nåt överhuvudtaget, förutom strunt. Det känns lite som att gruppen förutom att skriva en skön poplåt hade ett mål med det hela: att få in en andalusisk hund-referens. Med det gjort kunde de koncentrera sig på att skriva en oförglömlig uppåtklassiker. Roligt är förstås att den, precis som Pixies musik i övrigt, sägs ha inspirerat Kurt Cobain. Ja, självklart, men det spännande med spenaten är ju att alla band genom alla tider tycks ha gjort ett stort och genuint intryck på den gode Kurt. Öppna ett musiklexikon på måfå och peka på ett uppslagsord, och någon kommer hävda att "det där var ett av Cobains favoritband", även om det var "trumpetmunstycke" du pekade på.

youtubelänk

25. The Fall - The Classical (1982)
När Mark E. Smith lite sådär i förbifarten okynnesfrågar var de obligatoriska niggrerna håller hus, så inser han förmodligen att det inte kommer bli nåt kontrakt med Motown. Det blev det inte heller. Varför han (nästan) inleder den här rockdynamiten med den frågan kan man ju undra, och jag har ingen aning. Det enda jag är övertygad om är att han inte hade någon rasistisk baktanke - skulle herr Smith utan ironi själv stå för allt han säger, alla historier han berättar, så skulle han nog vara ungefär allting en människa kan vara, och ha alla möjliga fantastiska åsikter. Nej, självklart är det en historia Smith berättar här (berättaren är också en sexistisk, romantikerhatande och mordhetsande hysteriker), och det visste förstås Motown, men det lät kanske ändå inte så bra i deras eller Motownpublikens öron. Synd. Låten är magisk. Det är intensivt uppåttjack, ett rockslag på käften, en energisk uppvisning i galenskap. Jag tror att det är ungefär såhär det är meningen att rockmusik ska låta.

youtubelänk

24. Rhythm is Rhythm - Strings of Life (1987)
Sådan perfekt Detroittechno! Derrick May (a.k.a. Rhythm is Rhythm) är en sådana stjärna att man liksom hade varit tvungen att ha sex med honom om han ville, av rena rama respekten. Om vi ska göra en åtskillnad av tidig techno och tidig house så har jag annars alltid tyckt att technon är lite för kall och opersonlig, jag har i alla fall föredragit housen. Men precis som när det kommer till rödhåriga, så finns det undantag man verkligen gillar. Här har vi ett sådant. Bakgrunden? I Detroit så misslyckades Derrick May med att återskapa Chicagohousens varma sound och det blev techno av det istället. (Att vissa jävlar ändå ska kalla, öh, en del av Detroittechnon för Detroithouse är bara för att skrämma bort alla töntiga rockfans, som förvirrade och gråtande går hem när de insett att de aldrig kommer fatta sig på genren, eftersom de inte ens förstår terminologin.) Inte mig emot. Höj volymen.

youtubelänk

23. Stone Roses - Fool's Gold (1989)
Dansrock låter som en mögig idé. Nu tar vi nåt som står för underhållning, glädje och sund hälsa och försöker blanda det med något som egentligen hatar det tidigare, som sedan länge slutat dansa och tycker det är rentut töntigt (om det inte sker med tungan, Simmonssss-style). Men underground kan man göra vad man vill, säger de, och Stone Roses var en av pionjärerna när det kom till att pyssla med nåt slags indiedansrock. De lyckades bra, det var alls ingen särskild dum idé, så länge det fokuserades på rytmerna och de individualistiska gitarrer lades lite åt sidan. Det är liksom lufsigt dansant, man smyger runt i huset, nickar på huvudet och svänger på kroppen som en liten orm. Fool's Gold har så sköna rytmer att man lika fullt kan njuta i fåtöljen som dominera indiedansgolvet, och jag vet att jag skrivit någon variant på det här när det kommer till varenda dansant låt jag gillar, men det är sanningen.

youtubelänk

22. The Smiths - This Charming Man (1983)
Vad gör man med en låt som This Charming Man? Det är som med din favoritmorgonrock. Du vet att du har haft kvar den och använt den i alla år därför att du älskar den, därför att du faktiskt alltid tyckt den varit snygg och därför att den fortfarande är skön. Eller, du tror det i alla fall, du tänker inte efter längre, sätter bara på dig den och surfar vidare. Ibland stannar du upp och ser alla hål i den, hur sliten den blivit, och tänker att du bara använder den på ren rutin. Det finns ju massa nya och fräscha modeller i affärerna! Ilsken på din egen slapphet och lättjefyllda nostalgikänslor styr du, med rocken under armen, dina steg med bestämdhet mot papperskorgen. Väl där ser du igen hur fin den ändå är, drabbas av alla gemensamma stunder ni haft tillsammans och inser att du fortfarande gillar den. Varför hata den? Du älskar den ju! Kanske behöver ni bara ta semester från varandra, du och din morgonrock.

youtubelänk

21. The Replacements - Androgynous (1984)
"He might be a father, but he sure ain't no dad" - en av de mest lysande textraderna. Det är för övrigt en ren njutning rakt igenom att lyssna på denna transtext. Det här må vara en ballad, men den är inte tråkig, den må vara gjord av en rockgrupp, men det är inga gitarrer, och den må ha kommit ut 1984, men det spelar ingen roll. Den går lika bra att lyssna på 1971 som 2009. En av mina favoritballader? Joråsatt.

youtubelänk (första låten)

posted by Martin Janzon @ 10/29/2008 02:05:00 fm 9 comments

80-talets bästa låtar pt III

60. Jamie Principle - Waiting on My Angel (1985)
Svett, sex och halvmedvetna sinnestillstånd är vad jag förknippar med house. Och då ska gudarna veta att jag knappt fått uppleva nåt av det, så några personliga kopplingar bör det inte vara tal om. Det måste helt enkelt finnas kvaliteter i själva musiken som får in mig på dessa tankebanor. Det pumpande, eviga och drömska kan vara några anledningar. Mörk natt, stora städer och dunkla men färggranna ljus är förresten andra associationer jag får, och allt detta, möjligtvis med undantag för svett, är för mig synnerligen angenäma fenomen, så det är inte särskilt märkligt att jag alltmer fastnar för house. Waiting on My Angel är en av de svettigaste, sexigaste, mörkaste, mest nattliga, halvmedvetna, storstadiga och dunkla houselåtarna, hence en av de bästa. Inte svårare än så.

youtubelänk (min favoritversion av låten finns inte på youtube, men går att finna på Frankie Knuckles presents his greatest hits from Trax Records)

59. Pixies - Bone Machine (1988)
Livet är fullt av besvikelser, och en av de värsta är den då man upptäcker att en textrad inte är vad den varit, dvs då man missuppfattat något ur en låt. Ens egen version är ju alltid mer genial (enligt teorin "man hör vad man vill höra") och låten sjunker ett par snäpp i ens öron när man inser vad som egentligen är sagt. Således var det ledsamt att finna att Joanna Newsom inte sjöng "made me bored, like a whore" utan "made me bolt, like a horse" och nästan lika ledsamt var upptäckten att Frank Black i denna låt inte sjunger "you're so pretty when you're faitful to me" utan "you're so pretty when you're unfaitful to me". Inte lika bra, inte lika snyggt, men, okej, kanske sannare. Annars är låten som vanligt en upplyftande rocklåt med patenterade klurigheter. Pixiestexter är ju vanligen roliga och knepiga, men Bone Machine är nog faktiskt droppen över i:et. Yep yep YEP!

youtubelänk

58. The Jesus and Mary Chain - Just Like Honey (1985)
Nu-har-väl-ändå-nålen-gått-sönder?-bandet The Jesus and Mary Chain är inte som bäst när de frossar i white noise och halvbra poplåtar, utan när de lutar sig tillbaka, och låter oljudet bli bakgrund till låten istället för tvärtom. De kände nog på sig att de skrivit en riktigt bra låt i Just Like Honey och hade ingen anledning att dränka den i, visserligen ganska effektiva, ljudeffekter. Det är sött, varmt och även i övrigt precis som honung.

youtubelänk

57. Primal Scream - Velocity Girl (1986)
Att poplåtar ska hållas inom strama tidstyglar är jag säkert inte ensam om att hävda. Har du en bra melodi, en fin slinga och ett par snygga textrader - kör dem ett par gånger och avsluta sedan alltihopa skyndsamt med ett lätt cymbalslag eller en fin liten rundgång. Inom indiepopgenren utgör Velocity Girl en sorts extrem, och här uppvisas varje idé endast en gång, och innan man hunnit tänka "ja, fantastisk låt", så är det över. Detta för med sig att man alltid vill spela låten igen när den är slut, eftersom den är så kort. Oavsett om man spelat den flera gånger i rad, och sammantaget hört den i fem, sex minuter, så känns det alltid som att man inte hunnit höra den ordentligt. Ett fult men effektivt knep från knarkgänget Primal Scream.

youtubelänk

56. The House of Love - Shine On (1987)
Det är ju för jävligt att man ska behöva återutge bra låtar för att folk ska förstå att de är bra. Än mer jävligt att det just ska behöva göras med Shine On, en svepande indiedänga som är upplagd för att gilla direkt. Men då repetition enligt utsago är all kunskaps moder så var det först vid återutgivningen som det gick upp ett ljus för människor och låten blev en hit, vilket jag är glad för, då jag helst bara har hits på min lista. Mörkt, nästan gotiskt, romantiskt och slagkraftigt i samma 80-talsförpackning. Färdig att serveras.

youtubelänk

55. The Field Mice - Couldn't Feel Safer (1989)
Det är inte alla kärleksförklaringar som fungerar lika bra att skicka iväg till sin mor som till sin älskade, men Couldn't Feel Safer tar upp ett kärlekstema som inte har med sex att göra utan trygghet, och kan därför handla om vilken människa som helst som man råkar hålla kär. "I always feel this way, that no harm can come to me when I'm in your company". Älskvärd värme in absurdum. Det finns egentligen bara två sätt för en musikintresserad att förhålla sig till Field Mice - antingen tycker man de är outsägligt vedervärdiga i sin mesighet, eller så älskar man dem mer än nästan allt annat. Jag vet inte vad som skulle kunna vara bättre, Scarlett Johansson och Penélope Cruz tillsammans i samma film kanske?

youtubelänk

54. Finis Henderson - Skip to My Lou (1983)
Åttiotalsdisco av lika hög kvalitet som den bästa sjuttiotalsditon. Grejen med Skip to My Lou är den för disco ovanligt souliga sången i kombination med låtens dansanta egenskaper. Detta gör att man kan krama hjärtat med passionerat patos likväl som i högt tempo ragga tjejer på glittriga utegolv. En lite extra funktionell låt således.

youtubelänk

53. Buzzcocks - Running Free (1980)
Jag är inte den som tar tag i saker. Just i detta nu borde jag verkligen ta tag i det här med c-uppsats. Jag borde skaffa försäkringskort, söka jobb, raka pungen, ringa hem, ringa SJ; listan kan göras lång. Jag är tyvärr inte sån. När andra gör något åt sin livssituation; när de skapar sig en karriär, träffar en partner med vilken de skaffar såväl hund som barn, ja då sitter jag tillsammans med mina kompisar i Buzzcocks kvar på parkbänken utanför gamla högstadieskolan och drömmer mig bort: ”I just wanna spend my time running free…”

mp3länk

52. Kurtis Blow - The Breaks (1980)
Någon sa mig att det här var den första rapsingeln som sålde guld, eller något liknande. Ändå är det få som känner till The Breaks jämfört med Sugarhill Gangs Rapper's Delight, som kom ut ett år tidigare. Så går det när man inte är först med saker, då blir man inte ihågkommen. Något att påminna sina barn om. Men bra synd är det ju ändå, eftersom den här nonsensfunkdängan dansar Rapper's Delight av banan vilken dag i veckan som helst. Kurtis kraxar, gitarrerna glimmar, trummorna trollar, basen brummar och alla är på ett hejdundrans humör.

youtubelänk

51. Sonic Youth - Kissability (1988)
Att lyssna på Daydream Nation är en sann upplevelse, en resa in i en intensiv ljudvärld med utrymme för flertalet sinnesstämningar. Den monstruösa pardonlöshet som bandet ofta visar upp live är på skiva mer polerad, men ändå tillräckligt oljudig för att skrämma bort gemene slentrianlyssnare. Kissability är en mörk, spänningsfylld historia med Kim Gordon som leadsinger, något jag gärna sett att hon oftare hade fått vara, men precis som i Pixies så får tjejen sällan komma till. Kanske har det med det patriarkala samhällssystemet att göra, jag har ingen aning, sluta kräva svar av mig, jag är ingen genusvetare.

mp3länk

50. Whitney Houston - I Wanna Dance with Somebody (1987)
Min lägenhetskompis tillika Houstonfan Gabriel påpekade för ett tag sen att någon musikjournalist hade kallat Houston för alltför manieristisk, vilket är ett svårare sätt att säga att hon showar off med sin teknik för mycket. En dum jävel, är väl det första vi kan kalla människan. Tveklöst en skäggig "konstnärssjäl" med skrivbordslådorna fyllda av misslyckade raggningsförsök och utslitna no wave-skivor. Nu är förvisso ej heller jag ett stort fan av hennes smetiga r'n'b-ballader, vilka i och för sig utgör större delen av hennes produktion, men några få alldeles briljanta danspophits förlåter alla övriga tråkigheter. När I Wanna Dance with Somebody verkligen drar igång 38 sekunder in förstår man att det här är en strålande låt. Och det har absolut inget med nostalgi att göra, på min bondeskola spelades ingen svart musik så ingen kan beskylla mig för att hänga fast vid kletiga barndomsminnen.

youtubelänk

49. Another Sunny Day - Anorak City (1988)
Anorakstaden, där flickorna är unga och vackra, låter som en idealistisk popstad hemmahörande i drömmarnas värld. Ungefär som låten i sig, vilken precis som Velocity Girl är en kort men perfekt dröm, som man vill uppleva om och om igen. Något som, såhär i repeatknappens tidsålder, är fullt möjligt att göra.

mp3länk

48. Television Personalities - If I Could Write Poetry (1981)
Det finns något särskilt hjärtskärande med uppriktiga, sorgsna och vackra historier som är berättade på ett extremt taffligt sätt. Television Personalities hade nog inte anlitat den allra dyraste producenten till inspelningen av den här låten; man får snarare känslan av att de repat i farsans whiskeykällare och av misstag tryckt på recordknappen på en övergiven, dammig kassettspelare. Texten är fin, men banal, och Dan Treacys sång är, vad ska vi säga, svajig. Självklart uppskattar jag hantverksskicklighet i musik, men vissa subgenrer definieras liksom utifrån tafflighet och synbar enkelhet, och Television Personalities skulle vara ett klart sämre band om de inte vore som de är. Lite som att klaga på att ODB’s rappande inte riktigt håller sig inom ramarna alltid.

youtubelänk (avhugget slut)

47. Marshall Jefferson - Move Your Body (1986)
Som någon uppmärksam själ säkerligen redan lagt märke till så kryllar det av tre Frankie Knucklesproduktioner på den här listan. Let the Music Use You och Waiting on My Angel följs här av den största klassikern av de alla: Move Your Body. Förutom att vara en klockren, dansant och glad househit i största allmänhet så har låten en egenskap jag uppskattar otroligt mycket i denna genre: housepianot. Den dyker upp här och var i olika låtar och jag älskar det lika mycket varje gång. Det där riffiga, nästan lite struttiga pianospelet som ni hör 67 sekunder in i låten. Briljant.

youtubelänk

46. The Wake - Crush the Flowers (1989)
Det är svårt att komma undan att hösten trots allt har en storslagen estetik, ibland är den nästan gränslöst vacker. Precis som många andra fenomen i livet är naturen som vackrast då den håller på att dö, men ännu inte riktigt har gjort det. Stormen före lugnet. Ett sista underbart kraftryck. Sarah Records musik lämpar sig utmärkt för denna årstid, den är lätt sorgsen men ändå poppigt livsbejakande. Kanske är Crush the Flowers ett av de allra yppersta exemplen, med sin glada melodislinga men ändå lite smådystra atmosfär. De sista ljuva runtrullningarna i lövhögen.

youtubelänk

45. Talking Heads - Born Under Punches (1980)
Nervös och vit konstskolefunk är en ganska charmerande etikett att ha på sin musik, trots dess totala avsaknad av testosteron. Talking Heads stundtals överskattade tidiga skivor står sig slätt i jämförelse med Remain in Light, bandets, nåja, mästerverk. Den främsta låten på skivan är inledningsnumret, där vi får allt vi vill ha av bandet: en nervig rytm, sött blipbloppande, Byrnesk frenesi och fina körer.

youtubelänk

44. René and Angela - Secret Rendezvous (1985)
När jag var yngre och fortfarande hade nåt slags illusion om att det gick att få tjejer genom jonglering, så slet jag ut en VHS-kopia av Juggling in Stockholm, i hopp om att det skulle räcka med att titta på bra jonglering för att bli en bra jonglör. När jag såhär i efterhand tänker tillbaka på det hela är det mest musikvalen jag minns, dess toppar och dalar. Det var Knife, Genesis eller om det var Peter Gabriel, vem bryr sig ändå liksom, inte jag, Brandy, Yello (som ni hörde om ni klickade på länken ovan) och så en funkig, rytmisk och discoig historia vilken jag långt senare förstod var Secret Rendezvous med René and Angela. Sen dess har låten bara växt och växt hos mig, i takt med att minnena av pojkslynglar med brylkräm i håret och en sörja av käglor har avtagit. Den oemotståndliga rytmen är omöjlig att motstå. Det låter kanske logiskt, men så är det faktiskt.

youtubelänk

43. Josef K - Sorry for Laughing (1980)
Josef K hade inte bara ett coolare namn än sina Postcardkollegor Orange Juice, de var på nåt sätt också coolare personer med, om inte bättre, så i alla fall coolare musik. Tempofyllda poplåtar som inte lägger sig och gråter på marken kan vara rätt befriande nu och då. Sorry for Laughing är deras överlägset bästa låt och innehåller en av de bästa bortförklaringarna en låt har frambringat: "You know I'd help you if I could, but both my arms are made of wood".

youtubelänk (halvkass kvalitet tyvärr)

42. Talulah Gosh - Talulah Gosh (1987)
Amelia Fletcher är som alla vet ett av de största popgenierna genom tiderna, någonstans strax före eller efter Beatlesgubbarna och de övriga. Det allra mesta och bästa av hennes guldkorn till poplåtar skulle dyka upp under bandnamnet Heavenly, men då är vi inne på 90-tal och det är med andra ord inget vi intresserar oss närmare för här. Innan Heavenly fanns detta band, Talulah Gosh, som i princip var samma människor. Deras självbetitlade låt är en juvel, smaragd och rubin på samma gång, och temposkiftet när det är dags för refrängen är monumental. Åh... åh.

youtubelänk

41. De la Soul - Me, Myself and I (1989)
Genom att skaffa sig artistnamn där man kallar sig för sin favoriträtt (yogurt) baklänges och andra skojigheter, har man gett ganska klara besked om hur allvarligt man ser på sig själv. Trugoy och de andra var dock inga clowner, utan ville helt enkelt föra in lite sköna och kreativa vibbar i den alltmer hårdnade hiphopen. Samplingsglada i hågen spottade de 1989 ur sig ett långt och rikt rapalbum med en hel bunt höjdpunkter. Hittigast och gladast av de alla är Me, Myself and I, en må-bra-låt som på ett fint sätt sammanfattar den första delen av De la's fantastiska karriär.

youtubelänk

posted by Martin Janzon @ 10/15/2008 10:11:00 fm 29 comments

80-talets bästa låtar pt II

Mycket av dB's musik (åtminstone den på Stands for Decibels) doftar sent, poppsykedeliskt 60-tal, tänk ungefär Zombies. Bra så, men den bästa låten av dem alla är en som skiljer sig från den känslan. Vad gäller Black and White är det inte en klurig komposition och fina harmonier som är grejen, utan den rena och skära poprefrängen. Enkel och rakt på, men ändå fylld av små fina detaljer. Handklapp!


79. Tina B - Honey to a Bee (1984)

78. The Housemartins - Happy Hour (1986)
T.W.E.E.

För övrigt har jag fortfarande inte kommit över chocken att Fatboy Slim var med i Housemartins. Fatboy Slim. I Housemartins. Fatboy Slim är liksom en olöslig substans i vätskan Housemartins.


77. Orange Juice - Rip It Up (1982)
Precis som myntet har två sidor (kung och klave), Johan Esk har två sidor (en tråkig och en dålig) och tjejer har två sidor (före och efter sexet), så har även Orange Juice två sidor. Eller, kanske rättare, så finns det två Orange Juice. Det ena är ett hjärtskärande gitarrband fast förankrade i indiepopkanon och det är ett fantastiskt bra band, det andra är en lite mer slickad indiediscohistoria med hippa glasögon och saxofoner. De är också, stundtals, riktigt bra. Med stundtals menar jag Rip It Up, och med Rip It Up menar jag egentligen ingen av alla versioner jag kan hitta på youtube, men det som finns får duga.


76. The B-52's - Love Shack (1989)
Supermodellernas död brukar sägas bero på deras ouppnåelighet. Vanligt folk, jävliga som de är, vill kunna känna igen sig och kunna relatera. Därför följdes 90-talets supermodeller av 2000-talets filmstjärnor, som ansågs vara lite mer jordnära. "Charlize Theron är ju faktiskt lite som jag, för jag har sett henne spela vanlig uttråkad kvinna som hatar sitt jobb, och ändå är hon magiskt vacker och någon att se upp till" tänker folk, och så köper de på sig L'Orèalprodukter och glättiga magasin. Supermodellerna var helt enkelt för utomjordiska, de fanns bara till för att vara perfekta, stenrika, oåtkomliga och närmast övernaturliga varelser. Precis sånt jag gillar, alltså, men som vanligt folk inte kan "känna igen sig i" och så tycker de att allt blir "överdrivet" bara för att Linda Evangelista inte stiger upp ur sängen för mindre än 10 000 dollar. Om jag ville ha en verklig verklighet så hade jag väl knappast gillat konst, musik, litteratur, film, vackra kvinnor osv över huvud taget? I alla fall, supermodellen var en förljugen (nähä?) och osann (no shit?) bild av saker och ting, och dog därför ut.

Förra helgen hade jag en mediumstor fest, och på mediumstora fester har inte alla roligt samtidigt, alla gillar inte samtidigt den musik som spelas och ingenting är perfekt hela tiden. Det ingick definitivt inte i min förhandsbild av hur festen skulle urarta att en liten man med än mindre musiksmak skulle sätta igång Nordmans Be Mig, bara för att ge ett traumatiskt exempel. Men det är så illa verkligheten ser ut, varför jag inte har så mycket till övers för den. Istället vänder jag mig till den förljugna konsten. Den kan ge mig vad jag vill ha, vilket är en stor och härlig tillställning där alla är inbjudna, alla kommer, alla har roligt och alla håller på utan tanke på att något kan ta slut. Och där åtminstone några ser ut som supermodeller.


75. Slick Rick - Children's Story (1988)


74. Talk Talk - Living in Another World (1986)
Postrock är en genre som inte är mycket roligare än den låter. Och låter gör den i ärlighetens namn knappt alls, åtminstone tar det några minuter innan ljuden börjar höras och då har man i regel redan stängt av mp3-spelaren, då man trodde att det var nåt fel på den. Därför är jag lite kluven till Talk Talk, som ju inspirerat denna sovgenre till rätt stor grad. Bandet började sin karriär med att göra små söta synthpophistorier, fyllda av 80-tal, men gick sedan alltmer över till att bli svåra och långa, och - givetvis - fullkomligt avrunkade av gubbrockkritiker.

Personligen ligger mina Talk Talkpreferenser nånstans däremellan, efter deras visserligen fina popbagatellism men innan de blev alltför storslagna och började göra sånger om Edens lustgård. Det är där skivan Colour of Spring kommer in, och alldeles särskilt Living In Another World, som är en strålande singel, episk och hittig på samma gång.


73. Freestyle - Vill Ha Dej (1980)

Det är där Vill Ha Dej kommer in, som en påminnelse om en svunnen tid. Den kan påminna om såväl den idealistiska mellanstadiekärleken som den nyväckta, extrema sexlusten. Den är 100% naiv men ändå åtminstone 80% medvetet syndig. Och så är det ju dans, dans, dans också. Vill Ha Dej tar mig helt enkelt tillbaka till back in the day, when it was all sunshine.


72. Salt-n-Pepa - Push It (1987) This song ain't for everybody. Only the sexy people.


71. Pixies - Gigantic (1988)




Vill man att en låt verkligen ska beröra ska man se till att den handlar om något som människor ofta är med om. Det är därför kärlekslåtar så ofta ligger i topp på diverse försäljningslistor (Hur det förklarar Boten Annas framgång? Det finns fler datanördar än ni tror). Denna låt rör önskan att få må bra bara en liten stund till, att den sköna känslan ska dröja sig kvar bara ett litet tag till, att hon ska stanna bara lite längre.


youtubelänk

Man måste beundra new romanticsscenen för att vara föredömligt estetiska. Det är snygg och välproducerad artypop med filosofisk fokusering på ytlighet. To Cut a Long Story Short är en sann höjdpunkt från denna tid, dansgolvsvänlig och storslagen i ett.

posted by Martin Janzon @ 10/01/2008 10:11:00 fm 8 comments