Dunka Dunka

Världshistoriens 101 bästa album

2011-11-14T20:42:00.005+01:00

... drar egentligen igång om precis en vecka, men ett introduktionsinlägg ligger uppe nu. Förhoppningsvis läsvärt. Det är jag som har skrivit det. Make of that what you will.

Världshistoriens bästa album

Albumen på bilden har inte nödvändigtvis med listan att göra.

Soloalbum från David Lynch

2011-08-23T21:36:00.004+02:00

I väntan på ambitiösa inlägg tar vi ett kort instick till...

Okej, ärligt nu: hur mycket ser vi ändå inte fram emot David Lynchs debutalbum som snart finns att tillgå? Jag menar, det är ju ändå electropop det handlar om. Modern jävla popmusik har han gett sig i kast med. Singeln Good Day Today har funnits tillgänglig länge men nu ska alltså albumet äntligen vara på väg. Den som inte älskar själva det faktum att David Lynch gör dansmusik vill jag inte ha att göra med.

Låten är väl ganska händelsefattig, men den (surprise!) ganska mörka stämningen som råder är intagande och det är underbart att höra Lynchs egna autotunade röst sjunga den fina melodin som går över beatet. Att låten inte är fullsmockad av intressanta detaljer kan vi lätt ha överseende med - detta är ju trots allt Lynchs första steg ut på dansgolvet, och med det i åtanke är hans danssteg riktigt imponerande.

OBS. Det är inte Lynch som regisserat videon, men han har valt ut den som vinnare i en tävling där fans fick göra egna videos till låten.

Ohio Players - I Want to be Free

2011-08-11T20:59:00.000+02:00

Upptäckte idag, kommer att älska för evigt.

Omvärderingar

2011-07-22T11:21:00.004+02:00

En bra sak med att tiden går är att man kan se tillbaka ett tjugotal år och helt plötsligt älska saker man under det tidiga 00-talet automatiskt hatat. Den här till exempel:

Vad blir nästa steg? "Wonderwall - bra låt ändå."

Only time will tell.

Smärtsam konst

2011-06-11T19:51:00.003+02:00

Sista sex, sju sidorna i James Joyce's novell De döda. De sista kapitlen i Den allvarsamma leken. Ivans tankar och funderingar i Bröderna Karamazov. Furst Mysjkins öde i Idioten. These Days (helst i Nicoversionen). There is a Light That Never Goes Out. Heroin. Sista halvtimmen i Stroszek - Balladen om Bruno S och Vi som älskade varann så mycket. Smultronstället. De bästa delarna i Dekalogen. De mest gripande Rothkomålningarna.

Några favoritexempel på konst som är så skoningslös och förkrossande att man enligt all logik borde hålla sig borta från det om man vill leva ett harmoniskt liv. Och samtidigt så konstnärligt precis, psykologiskt insiktsfull och/eller känslomässigt kraftfull att man nånstans inte kan bli annat än genuint lycklig över att människor kan skapa något så förunderligt vackert. Såna som du och jag.

Paradoxen med det inspirerande och sköna i förödande konst är något av det finaste jag vet.

Berlin

2011-05-19T09:26:00.002+02:00

Vill tillbaka.

80-talets bästa album, år för år

2011-03-25T13:23:00.005+01:00

80-talet!

Också här är vissa akter representerade mer än en gång, men jag skulle nog ändå vilja säga att det råder en större variation här än på 70-talslistan. Visst rör sig mycket på ett eller annat sätt inom ramen för popmusik, så är det. Men det finns plats för väldigt många olika ljudbilder och känslor inom den osedvanligt stora ramen. Så mycket att man lika gärna kan säga att det på listan finns förutom pop också rock, soul, r'n'b, house, disco och elektronika. Men i mina öron är det egentligen mer eller mindre pop alltihopa. Vafan babblar jag om? Till saken istället, dvs:

Bästa år: 1985. Fyran från det året (This Nation's Saving Grace med The Fall) hade gått in som etta år 1981.

Sämsta år: 1983, strax följt av 1981. 83 har en vassare etta, men därbakom ser det tunnare ut det året. 81 har jag å andra sidan ingen riktig superduperfavorit från, även om det NATURLIGTVIS rör sig om mycket bra skivor. 1984 och 1987 var relativt svaga år också.

För övrigt: Jag återlyssnade just på Simple Minds underbara new wave-skiva New Gold Dream (81/82/83/84), och hade gärna tryckt in den på listan, men Dexys kniper sistaplatsen det året (1982) - Jim Kerr är ju trots allt ingen Kevin Rowland.

Till den riktiga saken nu då:

1980.

1. Talking Heads - Remain in Light
Vit, nervös funk i konstförpackning. Gruppens musikaliskt rikaste album och en ständig källa till inspiration, glädje och beundran.

2. Change - The Glow of Love
Ni vet när man kommer över nån riktigt skön gammal danspärla på youtube? Kanske nån härlig Larry Levan-remix, nån obskyr discohit man inte kan sluta spela eller en funkig r'n'b-låt? The Glow of Love är som en samling av sådana spridda pärlor. Musik för vårnätterna, musik att bli glad av.

3. Joy Division - Closer
Jag vill mena att Closer är bättre än Unknown Pleasures. Båda är nattsvarta, men Closer på ett lite mer ekande och grandiost sätt, vill jag minnas. The Eternal är ljudet av Själens Ödslighet.

1981.

1. Television Personalities - ...And Don't the Kids Just Love It
Jo, indiekidsen i alla fall, det kan ni ge er på. Dan Treacy, den sympatiska och olycklige losern som framstår som bara något friskare än Daniel Johnston, är här på bandets debutskiva ganska skarp och cynisk, men är det inom ramen för romantisk pop. Albumet är en indiepopklassiker, helt enkelt.

2. Kraftwerk - Computerwelt
Plipp, ljuvlig melodi, plopp, charmig älskvärdhet, blipp, nostalgisk teknik, blopp.

Stor underhållning.

3. The Human League - Dare!
Jag har fastnat rätt hårt i synthpopen senaste tiden, men en skiva som inte är nyupptäckt utan har funnits med ett bra tag är denna klassiker. Var och varannan låt är en lättnynnad och dansant synthpärla, och ett år då det släpptes flera fina skivor inom genren (OMD's Architecture & Morality och Heaven 17's Penthouse and Pavement är två bra exempel) så håller jag nog denna som min favorit. Om man nu inte räknar in Computerwelt till genren förstås, vilket man kanske borde göra.

1982.

1. Kate Bush - The Dreaming
Den oefterhärmliga (även om många försökt) Kate Bush har flera fina skivor under bältet, men denna håller tveklöst till i toppen. Märkliga och dramatiska historier berättas till märklig och ljuvlig musik.

2. Michael Jackson - Thriller
Om man inte gillar den här är det en själv det är fel på, för det är så uppenbart kvalitativ musik. Tajt, medryckande och - fortfarande - fräscht. Vi serveras klassiker efter klassiker efter klassiker, och att skivan står sig trots att alla låtar spelats extremt många gånger säger något om hur slitstark den är. Man kan syssla med detaljkritik, men det är roligare att älska den utan förbehåll. Detär ganska lätt faktiskt.

3. Dexys Midnight Runners - Too-Ry-Ay
Kanske någon millimeter sämre än debuten (som alltså ändå inte riktigt lyckades ta sig förbi Closer i 1980-toppen), men med en uppsjö underbara blue eyed soul- och poplåtar. Bara det faktum att de lyckats få alla irländska folkmusikinslag att låta bra är ju fantastiskt.

1983.

1. Violent Femmes - Violent Femmes
Jag är inte en av dem som tycker att framställningen av nörden som 00-talets coola kille kändes särskilt spännande. Det blev snabbt tröttsamt. Napoleon Dynamite: alltså, ärligt? Men killarna i Violent Femmes är några av mina favoritnördar. Inte utvecklingsstörda och inkompetenta utan bara lite insöade och okyssta. Blister in the Sun - fantastisk poplåt rakt av. Add It Up - bästa låten om sexuellt frustration någonsin? Good Feeling - oerhört fin och allmängiltig. Och så där fortsätter det.

2. Tom Waits - Swordfishtrombones
Det vilar verkligen en speciell stämning över Waits album från mitten av 80-talet. Jag har inte riktigt funnit den någon annanstans, men som tur är kan jag alltid vända tillbaka till detta om jag behöver något som låter, tja, så här.

3. New Order - Power, Corruptions & Lies
New Order eller Joy Division? Deppopparna säger förstås Joy Division. Jag är inte lika säker.

1984.

1. Lloyd Cole and The Commotions - Rattlesnakes
Under en tid verkar Lloyd Cole ha varit lika inne bland studenterna som The Smiths, och faktum är att deras första skiva Rattlesnakes står sig väl mot The Smiths bästa alster. Gesterna är kanske inte riktigt lika dramatiska och möjligen är det därför som de inte rönt lika stor uppmärksamhet. Men varje någorlunda kultiverat (indie)popfan hör att det här är av bästa märke.

2. Prince - Purple Rain
Prinsens bästa? Här får vi små crazy saker som Let's Go Crazy, skriket i Beautiful Ones och den storslagna titellåten. Men vi får kanske framförallt When Doves Cry, en av hans absolut bästa låtar och kanske också ett av decenniets bästa låtar. Dessutom är ju Prince ständigt cool, vilket ökar lyssningsupplevelsen.

3. Sade - Diamond Life
Det perfekta cocktailpartyt. Du står på balkongen tillhörande en lyxvåning, beläget 50 våningar upp i en skyskrapa på Manhattan. Det är runt midnatt och mörkret lyses upp av alla tusentals lampor som utsikten bjuder på. Glasen klirrar, kvinnorna är klädda i eleganta klänningar och det finns en sorts sofistikerad erotik i luften. Diamond Life spelar i högtalarna.

1985.

1. Prefab Sprout - Steve Mcqueen
Apropå sofistikerat. Steve Mcqueen är värdig, snygg och smart - men aldrig tråkig eller känslolös. Appetite och When Love Breaks Down är utan tvekan två av årtiondets bästa låtar, Bonny och Goodbye Lucille #1 inte långt bakom.

2. Dexys Midnight Runners - Don't Stand Me Down
Ett grandiost stycke navelskådning av allas vår Kevin Rowland. Många kanske framförallt minns This Is What She's Like - och det är ju verkligen ett av pophistoriens absoluta mästerstycken - men varenda ett av de sju spåren gör sitt jobb på bästa sätt. Åtminstone denna gång är jag fullständigt överens med Andres Lokko - Don't Stand Me Down är ett av popens allra bästa album. (Men bäst från 1985 är den ju förstås inte riktigt.)

3. Kate Bush - Hounds of Love
Första halvan är så bra att man knappt tror det är sant, men jag är inte riktigt lika förtjust i låtarna efter Cloudbusting. Nåväl, det kan fortfarande vara Bushs bästa album.

1986.

1. The Smiths - The Queen is Dead
Den här har stått sig genom alla missförstådda ungdomsår, eftersom det faktiskt handlar om musik som är bra på riktigt. Smiths sound ÄR unikt och lättigenkännligt. På samma sätt som i fallet Chic hör man direkt när det är en Smithslåt. All heder åt Marr där, och Morrisseys dramatiska gester är fortfarande lika underhållande, pricksäkra och snygga.

2. The Triffids - Born Sandy Devotional
Triffids är verkligen underskattade, hur kommer det sig att inte fler fallit för Dave McCombs poetiska romantik (eller kanske romantiska poesi)? Vem kan lyssna på Wide Open Road utan att drabbas av ett bitterljuvt sting i hjärtat? Varför ser man inte Born Sandy Devotional på alla dessa bästalistor som musikkritiker ägnar sig åt? Apropå australiensisk rock så har jag ett statement att göra: Triffids > Nick Cave.

3. The Go-Betweens - Liberty Bell and the Black Diamond Express
Om man föredrar det lite mer postpunkiga Go-Betweens så är det den här skivan man ska vända sig till i första hand. Hade varit den absoluta pärlan i nästan vilket band som helsts katalog.

1987.

1. The Triffids - Calenture
Calenture eller Born Sandy Devotional? Blondiner eller brunetter? Paris eller New York? Åsikterna går isär, men låt oss nöja oss med att konstatera att det inte finns något som helst fel på något av albumen. Calenture har den mäktiga Save What You Can, avslutningslåtarnas avslutningslåt.

2. The Housemartins - The People Who Grinned Themselves to Death
Trallvänlig och minnesvärd tweepop med den rätta taggen. Det blir aldrig för sött eller mesigt, men är ständigt en källa till glädje. Build är dessutom en av decenniets finaste popballader.

3. Sonic Youth - Sister
Lite smått obehaglig och adrenalingivande undergroundrock, särskilt de första låtarna försätter mig alltid i en stämning som inte mycket annan rockmusik förmår. Bör för bästa effekt lyssnas på när mörkret fallit och utan andra störningsmoment.

1988.

1. The Go-Betweens - 16 Lovers Lane
Allt det som jag vill få ut av romantisk popmusik finns på den här skivan. Det räcker så.

2. Pixies - Surfer Rosa
Skruvat och galet, hittigt och aggressivt. Om man väl en gång fallit för Pixies musik så är den sen väldigt lätt att tycka om. Det rycker i kroppen och man får lust att skråla med i Black Francis alla tokigheter.

3. Sonic Youth - Daydream Nation
Det Stora Indierock-Eposet, naturligtvis, och nästan lika bra som ryktet gör gällande. Kanske något lång och passar inte för alla dagar i veckan, men de gånger jag uppskattat den här skivan som mest har den verkligen tagit mig på en rejäl resa.

1989.

1. Pixies - Doolittle
Surfer Rosa eller Doolittle? Blondiner eller brunetter? Paris eller New York? Åsikterna går isär, men låt oss nöja oss med att konstatera att det inte finns något som helst fel på någon av albumen. Föredrar nog dock den något mer polerade och poppiga Doolittle en smula.

2. Jakob Hellman - ...Och Stora Havet
Sveriges egna lilla blandning av Elvis Costello och Buddy Holly (om inte annat utseendemässigt!) står förstås för en av vårt lands absolut bästa popskivor någonsin. Ändlöst spelbar.

3. Inner City - Paradise
Kanske det bästa housealbumet jag hört. Melodiös och sångbaserad, så som jag vill ha det. Ger som all bra house känslan av urbana festnätter med inslag av både melankoli och romantik.

Frågor?

Mellanspel

2011-03-22T21:48:00.004+01:00

Imorgon, typ, tänkte jag leverera 80-talsvarianten på den 70-talslista jag slängde upp häromdagen. Men så länge kör jag ett litet mellanspel. På den nyss nämnda listan fanns ju Neil Young rikligt representerad och ikväll upptäckte jag en för mig ny(!) låt med honom, som tydligen bara finns med på vinylutgåvan av Broken Arrow. Interstate heter den och så här efter bara ett par lyssningar kan jag med ganska stor säkerhet säga saker som att det är en av mannens fem bästa 90-talslåtar. Nåt sånt. Ge det en lyssning! Ni kanske faktiskt gillar det.

(Och då undrar förstås alla: vilka är de andra fyra låtarna?! Va? Va? Tja, nu siktar jag lite från höften men: Prime of Life, I'm the Ocean, Natural Beauty och Love to Burn skulle det kunna vara.)

70-talets bästa album, år för år

2011-03-19T16:43:00.014+01:00

Mina damer och herrar, spammare och snokare! 70-talet är ju ett kul årtioende ur musikaliskt synvinkel. Jo visst, det kanske kom fler härliga poplåtar både före och efter, men man måste erkänna att det släpptes en hel massa bra album under denna eklektiska tid. Rocken exploderade i olika genrer, soulen tog socialt ansvar, discon fick oss att glömma, funken var helt knäpp, osv. Jag tänkte göra en liten topp 3 över album för varje 70-talsår. Jag räknade inte med Buzzcocks Singles Going Steady (alltså, det är väl ändå en samling?) och orkade inte ta hänsyn till liveskivor (kanske hade Neil Youngs Live Rust krånglat sig in) men annars var det nog inga tveksamma fall.

Bästa år får nog sägas vara 1975 där det fanns många heta kandidater. De som hamnade precis utanför listan det året, Mothership Connection med Parliament och Tonight's the Night med Neil Young, hade båda knipit förstaplaceringen om de hade släppts 1972, som faktiskt med ganska stor marginal får anses vara det sämsta året. Varför det är så vet jag inte. Kanske har jag missat några av det årets verkligt fantastiska skivor. Med det sagt finns det inte en enda skiva här som jag inte tycker är minst "jättebra". Annars är det väl inte het oväntat att se att rockikonen Neil Young dyker upp på fler än ett ställe, likaså den ojämförlige Brian Eno, popmästarna i Fleetwood Mac, discolegenderna Chic och kameleonten David Bowie. (Två tredjeplaceringar för honom är kanske ändå svagare än många hade trott.)

Okej, here goes:

1970.

1. Curtis Mayfield - Curtis
Curtis är en så upplyftande skiva, allvarlig men livsbejakande. Det är vackert och luftigt och jag spelar alltid skivan ett antal gånger när våren behagar göra entré. Sen har den ju Move On Up såklart, världens bästa låt.

2. Neil Young - After the Goldrush
Youngs röst har aldrig låtit så här vacker och skör. Det är välkomponerat, uppriktigt och riktigt fint. Musiken är precis så drömskt vacker som omslaget låter antyda.

3. The Vlevet Underground - Loaded
Velvets sämsta skiva är klart bättre än det mesta som deras efterföljare släppt ifrån sig.

1971.

1. Sly & The Family Stone - There's a Riot Gion' On
Tidningen Pop listade denna som historiens bästa album. Jag vågar nog säga att det är historiens bästa funkalbum i vilket fall, även om det inte är det funkigaste. Den som tycker det låter konstigt får helt enkelt bekanta sig med såväl funk som Sly & the Family Stone - det är det värt.

2. Serge Gainsbourg - Histoire de Melody Nelson
Vidrig, skamlig, manipulerande och alldeles alldeles underbar. Dramatiska ballader och porrig rökfunk samsas på ett utmärkt sätt.

3. Led Zeppelin - IV
Har inte lyssnat på den på några år, men vafan, When the Levee Breaks! Black Dog! Och den där.. .vad heter den.. Stairway to Heaven va? Ändå bra låtar. Rock, dammit. Stop hatin'. Hade det inte varit så välkänt och överspelat så hade ni hört de fantastiska riffen. (Eller har mina läsare blivit Led Zeppelin-fans nu? Det var de inte för några år sen.)

1972.

1. Can - Ege Bamyasi
Can var såklart det bästa krautbandet - Kraftwerk post-Autobahn var snarare ett synthband - och de var definitivt funkigast. Ege Bamyasi är kanske deras bästa skiva och Vitamin C troligen deras bästa låt.

2. Neil Young - Harvest
Hans största kommersiella framgång, men skivan är i ärlighetens namn ganska ojämn. Topparna är dock höga och flera, och det räcker långt om man älskar Neil Young.

3. David Bowie - The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders From Mars
Catchiga glamlåtar framförda av 70-talets största popstjärna. Finns ingen anledning att hoppa över denna.

1973.

1. Marvin Gaye - Let's Get It On
Soulkungens mest erotiska verk och ett av de svettigaste album jag hört. Väldigt taktilt, man kan nästan känna den sensuella beröringen. Skivan är inte porrig som I Want You, inte vulgär som MTV-pop, bara så himla erotisk. Let's Get It On är ljudet av en man som helt enkelt uppriktigt och innerligt älskar att knu... förlåt, "make love".

2. Roxy Music - For Your Pleasure
Brian Eno hade ännu inte lämnat bandet, Bryan Ferry var fortfarande hungrig. Mystiska ballader som In Every Home a Heartache varvas med rena adrenalinkickar som Editions of You. Finns absolut inget att klaga på, förutom möjligen The Bogus Man då.

3. Faust - Faust IV
De ovärdiga kanske skräms av inledningslåten: ett elva minuter långt malande. Men den som lyckas komma in i stämningen har en mycket trevlig stund att se fram emot. Skivan tar med lyssnaren i rätt många riktningar och jag gillar dem alla.

1974.

1. Neil Young - On the Beach
On the Beach andas den vackra resignationens luft. Young har fattat att hippiedrömmen kajkat rätt rejält, men han har kommit ur den värsta depressionen (se Tonight's the Night). En magisk höstskiva.

2. Brian Eno - Here Come the Warm Jets
Eno var alltid en sann visionär, men jag gillar honom mest när han stannar kvar inom någon form av popvärld, och på hans första skivor gjorde han det. Ett märkligt och rikt mästerverk.

3. Brian Eno - Taking Tiger Mountain (By Strategy)
Tja, vad ska jag säga. Svagare än debuten, vilket alltså är skivan här precis ovanför. Men fortfarande tämligen unikt jämfört med alla andras musik.

1975.

1. Bob Dylan - Blood On the Tracks
Jag brukar ofta hålla det här som världens bästa album. Sång efter sång lyckas beröra mig med sin poetiska träffsäkerhet och direkta uppriktighet. Och så gillar jag kärlek i alla dess former: förlorad, funnen, nära, långt bort, olycklig, lycklig. Skivan täcker upp de flesta av dess områden på ett konstnärligt fulländat sätt.

2. Brian Eno - Another Green World
Det är här Eno verkligen lyckas hitta balansen mellan tillgänglig popmusik och elektroniska avant garde-utflykter. Oerhört stämningsfull. Även om jag gillar hans senare ambientmusik så tycker jag det är lite synd att han inte pratade det här musikaliska språket på ett par skivor till.

3. Pink Floyd - Wish You Were Here
Dinosauriernas bästa skiva, utan tvekan. Precis som i fallet Zeppelin så var det länge sen jag lyssnade på Wish You Were Here, men jag kan höra det mesta av de flesta låtarna när jag vill i huvudet. Och det låter fortfarande stort, vackert och episkt.

1976.

1. The Modern Lovers - The Modern Lovers
Om punken hade varit snäll, nostalgisk och romantisk istället för arg och politisk så hade den låtit så här. (Eller som Buzzcocks.) Ni kan ju gissa vad jag föredrar. Dessutom håller jag Jonathan Richman för att vara en av vår grymma världs mest älskvärda människor.

2. Stevie Wonder - Songs in the Key of Life
Ett sprudlande mästerverk som inte skäms för sina ambitioner. Soul, funk, fusion, pop. Körer, ropande barn, mängder med musiker. Men mest av allt, förstås, Stevie själv.

3. David Bowie - Station to Station
Ett ganska underskattat album i Bowiediskografin. Hans futuristiska discorock är så episk att jag rent av skulle vilja utse det här till karlns allra bästa album. Andra halvan av Station to Station... den mäktiga refrängen i Stay... ahh...

1977.

1. Television - Marquee Moon
En annan av mina all time-favoriter. Hur kan något så fult låta så vackert? Sången och gitarrspelandet är minst sagt okonventionellt - och jag är ingen som tycker det i sig är "coolt", snarare tvärtom - men Television bevisade att musiklärarna ibland helt enkelt har fel. Jag har få lika bra vänner som Marquee Moon.

2. Kraftwerk - Trans Europe Express
Kraftwerks mästerverk är fullkomligt unikt i sin kyliga precision och stela robotfunk. Trans Europe Express tillfredsställer ett behov ytterst få andra skivor kan mätta.

3. Fleetwood Mac - Rumours
Världens bästa popband? Mycket möjligt. Rumours är oerhört lättillgänglig men oupphörligt fascinerande och givande. Popsånger som är så vackra att man gärna vill sätta konstetiketten på dem.

1978.

1. Chic - C'est Chic
Världens bästa discogrupp utan konkurrens. Och ändå är C'est Chic knappt ens en discoskiva. Bara två eller tre låtar är klassiska discohits, resten är bara löjligt tajt r'n'b och lättare funk.

2. Elvis Costello - This Year's Model
I konkurrens med debuten är detta Costellos starkaste stund. Han är arg, fyndig, taggad, cynisk. Skarpa texter till medryckande poplåtar - det finns sämre framgångsrecept om man vill gå hem hos mig.

3. Pere Ubu - The Modern Dance
Pere Ubu, och i synnerhet ledaren David Thomas, är i sanning exalterande bisarra. Skivan inleds med ett enminutslångt tinnitustjut som sedan exploderar i en punklåt mycket fräschare än något Sex Pistols provade på. Senare på skivan händer allt möjligt konstigt, men den här gången betyder konstigt faktiskt bra. Thomas skrattar åt djävulen och tycker att det faktum att han gillar Kinks tyder på att livet är kasst. Laughing och Humour Me är två låtar man inte får missa, om man nu av någon outgrundlig anledning inte vill ta sig an hela albumet.

Eller som någon på Rate your music säger: "pop music for a post-apocalyptic planet."

1979.

1. Fleetwood Mac - Tusk
Men det är klart att Tusk är bättre än Rumours. Kontrasten mellan Buckinghams nerviga popexplosioner och tjejernas utomvärldsligt vackra ballader fungerar lysande. Bandets spänningar och sorger ger en extra dimension till lyssningen. Jag hade inte klagat om de gjort det här dubbelalbumet till ett trippelalbum.

2. Jonathan Richman - Back In Your Life
Jonathan Richman var egentligen ingen rockkille, vilket med all önskvärd tydlighet framgår på Back In Your Life. Allting här är så charmigt, älskvärt och naivt att hela jag smälter.

3. Chic - Risqué
All den danslust, glädje OCH svärta, eskapism och sexdrömmande som är discons kärna återfinns här. Omistligt album för alla som gillar genren.

Kommentarar på det?

En av Larry Levans tio bästa remixer, jag svär.

2011-02-19T12:51:00.002+01:00

Världens bästa Larry ligger bakom otaliga dansguldkorn, och nu när våren närmar sig finns det lite, om någon, musik som passar bättre och gör en gladare. Ack, den som ändå kunde resa tillbaka i tiden och göra ett besök på legendariska Paradise Garage...

Dagens låt

2011-02-06T12:36:00.002+01:00

Här har vi en tolvtummare jag gärna skulle lägga mina smutsiga köparfingrar på. Skriven av rockikonen Neil Young, insjungen av popcountrydrottningen Nicolette Larson, remixad av discohjälten Jim Burgess.

Lista: The Go-Betweens bästa låtar

2011-01-31T19:27:00.001+01:00

Meryl Streep fick i samband med lanseringen av Mamma Mia! frågan vilken hennes favoritlåt med ABBA var. Hon svarade att hon inte tänkte i sporttermer när det gällde musik. Det är inte någon tävling, menade hon, och sa också att det i ABBA-fallet var som att välja vilket av sina barn man föredrog.

Streep får vara så vänlig att titta bort, för nu ska det väljas favoritbarn så det står härliga till. Mitt älskade The Go-Betweens ska på något sätt brytas ned och listas upp, och ni får gärna berätta exakt vilka förtjänster och brister min kärlek har.

40 stycken låtar, i ordning. Håll till godo.

1. Quiet Heart
2. I'm All Right
3. Right Here
4. Spring Rain
5. Streets of Your Town
6. Love Goes On!
7. To Reach Me
8. Boundary Rider
9. That Way
10. Apology Accepted
11. Lee Remick
12. I Just Get Caught Out
13. Love Is a Sign
14. Head Full of Steam
15. In the Core of a Flame
16. Was There Anything I Could Do?
17. Palm Sunday (On Board the SS within)
18. Dive for Your Memory
19. Karen
20. Surfing Magazines
21. People Say
22. Bye Bye Pride
23. Going Blind
24. You've Never Lived
25. Cattle and Cane
26. The Wrong Road
27. The Devil's Eye
28. Here Comes a City
29. Five Words
30. You Can't Say No Forever
31. Don't Let Him Come Back
32. The Clock
33. Magic in Here
34. You Tell Me
35. Two Steps, Step Out
36. Long Lonely Day
37. Mrs Morgan
38. When She Sang About Angels
39. Born to a Family
40. As Long as That

Tyvärr är det bara ungefär hälften av låtarna som finns på Spotify så det finns ingen riktig mening med att göra en länk.

August Darnell

2010-12-05T16:31:00.007+01:00

August Darnell var en latino som började göra sig ett namn under 70-talet. Han tyckte att genrer som disco, storbandsjazz, juju, Tin Pan Alley-pop, soul, funk, reggae och en himla massa latinska rytmer som jag är för ignorant för att kunna särskilja, var intressanta saker. Ibland ägnade han sig åt de här sakerna en i taget, ibland allt på en gång. Det låter som att det kan bli oerhört enerverande, spexigt och jobbigt, men Darnell är en kille som vet vad han gör. Han bor tydligen nuförtiden delvis i Sverige, förresten. Ser ni honom så hälsa från mig.

Anyways, jag tänkte introducera karlns arbete för er genom att visa på några olika låtar han varit inblandad i. Jag är ingen allvetande expert på området Darnell och erbjuder därför bara några fina guldklimpar från olika projekt och skippar den här gången den heltäckande listan.

Det som följer är extremt bra och ni kommer tacka mig för att jag i min godhet delat med mig av det till er. Okej, då kör vi:

Machine - There But for the Grace of God Go I

Låten är skriven och producerad av Darnell och Machine är så att säga bara budbärarna. Som så ofta i disco är musiken skapad, arrangerad och producerad av andra än de som står som artister på omslaget. En av discoerans absoluta höjdpunkter. No kiddin.

Kid Creole and the Coconuts - Darrio (OBS! Youtubeversionen nedan är en kort och avhuggen version av låten, men den finns på Spotify och jag var bara tvungen att visa hur killen gör sina liveshower. Som det brukar heta: man skulle varit där. Trummisen är tveklöst min nya idol. En hjälte. En hjälte, säger jag!)

Kid Creole och kokosnötterna var Darnells mest kända band och är egentligen mer kända för några andra hits, kanske framförallt "Annie, I'm Not Your Daddy", men den här lyckliga låten är min tillfälliga favorit. Det är väl tweekvaliteterna som gör det för mig, antar jag. Visst, den har inte ovannämnda låts stenhårda kommentar "If I was in your blood, you wouldn't be so ugly" men den har tre sexiga, exotiserade kvinnor som tjatar på en snubbe att han ska ta in dem på Studio 54. Det går att bygga en låt kring det också.

Dr. Buzzard's Original Savannah Band - Sunshower

Dr. Buzzard... o.s.v. är Darnells episka 70-talsband som inkorporerade det mesta i sin musik, på ett bra sätt. Sunshower är med sin barnkör, sina stråkar, sin nigerianska jujumusik, sitt regn och sitt snälla piano den kanske mest lättillgängliga Buzzardlåten, av de jag hört. Nyckelord: charm.

Don Armando's Second Ave. Rumba Band - I'm an Indian Too

Vet inte om Darnell varit mer inblandad i den här än att han producerat den, men det skulle inte förvåna mig - det hela låter väldigt darnellskt. Hur som helst är det indiedisco när den är som bäst. Löjligt. Bra. Löjligt bra.

Jag listar deras låtar också, lika opretentiöst

2010-12-03T13:34:00.002+01:00

1. Appetite
2. When Love Breaks Down
3. Cars and Girls
4. Goodbye Lucille #1
5. Bonny
6. The Sound of Crying
7. Sweet Gospel Music
8. Life of Surprises
9. Ride
10. We Let the Stars Go
11. Last of the Great Romantics
12. A Prisoner of the Past
13. Ghost Town Blues
14. Steal Your Thunder
15. Hey Manhattan!
16. Hallelujah
17. Faron Young
18. Life's a Miracle
19. Wild Horses
20. Lions In My Own Garden (Exit Someone)
21. Wild Card in the Pack
22. Desire As
23. All the World Loves Lovers
24. Pearly Gates
25. Cowboy Dreams
26. Moving the River
27. The Fifth Horseman
28. Horsin Around
29. Cruel
30. Andromeda Heights
31. I'm a Troubled Man
32. Scarlet Nights
33. Don't Sing
34. Kings of Rock 'n' Roll
35. The Gunman
36. When the Angels
37. Carnival 2000
38. Nightingales
39. Steets of Laredo/Not Long for This World
40. Doo-Wop in Harlem

Jag rangordnar Prefab Sprouts album, helt opretentiöst

2010-12-01T22:40:00.004+01:00

Jag blev plötsligt sugen på att publicera något i den här bloggen. Orkar dock inte skriva så mycket, det finns uppsatser och fransmän som kräver den typen av uppmärksamhet.

Alltså: en lista. Inga kommentarer, inga utlägg. Bara en lista. Känns rätt befriande måste jag säga. Tror banne mig jag ska posta nåt nytt inlägg snart igen och göra samma grej fast med nån annan artist eller grupp.

Prefab Sprouts album, rangordande:

1. Steve Mcqueen
2. Andromeda Heights
3. From Langley Park to Memphis
4. Jordan: The Comeback
5. Let's Change the World With Music
6. Swoon
7. The Gunman and Other Stories
8. Protest Songs

Världshistoriens 101 bästa fransmän

2010-10-26T11:43:00.004+02:00

Dunka Dunka - en av bloggosfärens mest välmående och produktiva alster - har naturligtvis alltid någonting spännande på gång. Men innan jag publicerar listan över 00-talets bästa låtar (ni trodde jag hade glömt eller lagt ner den grejen? Ha!) ska jag tipsa om det hittills mest episka bloggprojektet jag varit inblandad i.

Världshistoriens 101 bästa fransmän

Ni som läst judebloggen kommer känna igen er. Väldigt mycket. Det är återigen en lista, skribenterna är samma, antalet listade likaså. Möjligen är det hela ännu lite, lite bättre. Och vi har inte valt att lista judar ännu en gång, utan koncentrerat oss på de egensinniga och stolta fransmännen. Introduktionsinlägget är skrivet, snart drar resten igång.

Fram med baguetten och på med baskern - nu är det dags att hylla snobbarna i söder.

(Fotot är hämtat från Tommys galleri på Picasias webbalbum. Jag vet inte vem Tommy är, förmodligen är han inte fransman i alla fall, men han har säkert inget emot att jag hjälper till och sprider gulliga bilder på internet.)

Ny blogg! Och gamla.

2010-02-12T18:47:00.006+01:00

Det är möjligt att det börjar bli rörigt med mina bloggar, men jag ska försöka bena ut hur det ser ut.

FÖRST OCH FRÄMST vill jag alltså upplysa om att jag fått den nästan skamlöst stora äran att skriva på kulturbloggen Lost Weekend, tillsammans med Nadja och Rebecka. Människor som vet hur man använder ord, helt klart.

Sedan finns alltså Dunka Dunka, vilken är bloggen ni läser nu.

Jag har också tillsammans med Gabriel och Johannes medverkat på Världshistoriens 101 bästa judar, en blogg att återvända till, om inte annat för att få läsa såväl judehatarkommentarer som initierade professorskommentarer.

Vidare finns den allmänna recensionsbloggen Kill Karaoke, också driven tillsammans med Johannes och Gabriel. Den uppdateras kanske inte jätteofta, men om jag bara gör mitt jobb istället för att ägna mig åt orealistiska kärleksdrömmar så ska en bokrecension dyka upp där snart, en som kommer behandla allas vår Johannes Nilssons kommande kortroman.

Slutligen vill jag också berätta, för att ni inte ska somna, att ett nytt episkt projekt är på gång. Det kommer bli Världshistoriens bästa blogg, det också.

90-talets bästa låtar pt V

2010-01-07T01:23:00.002+01:00

Hej mina vänner. Nu kommer då äntligen den sista delen av min 90-talslista. Det har inte gått så snabbt framåt, alla texter har inte varit så inspirerande och ni har säkert haft mer än en åsikt om den listade musiken. Så är det helt enkelt. Men nu står jag i alla fall här, med ännu en klar decennielista. Efter detta är det bara 00-talet kvar, sedan tackar bloggen för sig. Med tanke på mitt tempo lär det dock dröja nåt halvår innan jag börjar med listan och kanske ytterligare ett halvår innan den listan är klar, så nåt år till med Dunka Dunka lär ni få stå ut. Puss på er, jag tror att jag älskar er, lite grann.

20. Black Star - Respiration (1998)
Jag såg Woody Allens Manhattan för ett litet tag sen och trots att den (såklart) nästan enbart kretsar kring Allens, förlåt, hans rollkaraktärs relationsproblem så får man samtidigt känslan av att den handlar väldigt mycket om New York. Inledningen med de magnifika svartvita bilderna över staden och huvudpersonens olika försök till att hylla staden gör det tydligt: det här handlar inte om självupptagna intellektuellas livsproblem, det handlar om självupptagna intellektuellas livsproblem i New York.

Respiration ger mig samma känsla. Låten fullkomligt andas stad, närmare bestämt New York. Så fort låten går igång flyttas man till platsen och tas igenom den med hjälp av de bästa berättarna tillgängliga. Mos Def, Talib Kweli och Common i absolut toppform alla tre. Låten ger inte direkt en uppmuntrande bild av staden ("No Batman and Robin, can't tell between the cops and the robbers, they both partners, they all heartless) men den är så levande att man ändå vill sätta sig direkt på nästa plan västerut. Låten andas verkligen. Och precis som Manhattan så är Respiration stundtals ren poesi.

youtubelänk

19. Dr Dre - Fuck wit Dre Day (and Everybody's Celebratin') (1992)
Det måste ändå ha känts för jävligt för Eazy-E. Hade han dött i nåt manligt, typ gängkrig, hade jag helt klart tagit det för ett kamouflerat självmord. Att säga adjö genom AIDS är ju nu faktiskt ännu mer pinsamt för en sån som Eazy än att själv avsluta skiten, så visst, vi kan låta historieskrivningen vara som den är i det fallet. Men poängen: Dre fullständigt krossade sina motståndare med The Chronic och Eazy lär ha suttit där i sin lya och instinktivt känt att det var kört. The Chronic skulle garanterat bli en klassiker och vad Eazy och de andra Dre inte gillade (Tim Dog och Luke uppmanas äta stora och feta kukar) gjorde för musik efter 1992 kan det väl nu ca tjugo år senare bara vara ett fåtal inbitna fans som bryr sig om, inte varenda rumpskakande tjej och vapenviftande kille. Det måste ha tagit samtliga lyssnare max två sekunder av Fuck wit Dre Day för att komma till den insikten.

youtubelänk

18. The Notorious B.I.G. - Everyday Struggle (1994)
Biggie har så många sköna oneliners och snygga rim att man ibland underskattar hans historieberättande kvaliteter. Everyday Struggle är en klart icke-glorifierande låt av hustlerlivet - hans vän mördas och hans tjej åker in i finkan och berättaren måste försöka hålla huvudet över ytan medan alla dessa tragedier inträffar. Han säljer inte knark för att han tycker det är coolt, han säljer knark för att han måste skaffa pengar till försörjning av sig själv och sin familj. Inte så konstigt att han ofta känner att han inte vill leva längre.

Låten är banne mej en av de mest hjärtskärande hiphoplåtarna jag känner till.

youtubelänk

17. Pete Rock and CL Smooth - They Reminisce Over You (T.R.O.Y.) (1992)
Pete Rocks mest geniala stund i karriären. Om man gillar jazzig hiphop så är det en garanterad fempoängare det här. En perfekt produktion, där varje ljud och sampling drar sitt strå till stacken för att skapa en luftig och svävande men ändå driven hiphoplåt. Och CL gör som tur är sitt jobb alldeles utmärkt. Det finns inget mer att tillägga.

youtubelänk

16. Wu-Tang Clan - C.R.E.A.M. (1993)
C.R.E.A.M har det mesta en klassisk Wu-låt ska ha. Ett relativt minimalistiskt beat som levererar en mörk stämning. Det är lite bas, några trummor och en snygg pianosampling - och mer behövs inte. På det har vi fint rappade verser med en pårökt Method Man i refrängen. Wu-Tangs texter brukar kunna kännas lite hipp som happ, nån säger nåt där, nån annan säger nåt annat där. Men här får vi höra en av deras bästa och mest sammanhållna berättelser.

youtubelänk

15. Pixies - Alec Eiffel (1991)
Pixies är världsmästare på att leverera underbara energikickar. Med hjälp av något så förlegat som rockgitarrer dessutom! Det är så fantastiskt skruvat rakt på sak. Det är far out med båda fötterna på jorden. Hård och distinkt musik kontrasterar mot den ensamma, vackra syntslingan som får stå för det melodiska inslaget. Åh, vilken glädje! Jag vill ligga med dig, Frank Black.

youtubelänk

14. Nas - The World is Yours (1994)
En av mina favorituppmuntrare, det här. THE WORLD IS YOURS! Rappande och produktion är givetvis top notch. Det var väl förresten ingen som ens tänkte tanken att det inte skulle komma fem låtar från Illmatic på listan?

youtubelänk

13. Wu-Tang Clan - Reunited (1997)
Vilka är de fyra bästa rapparna från klanen, eller kanske bättre: vilka var de fyra bästa rapparna från klanen år 1997? Löjlig fråga, jag vet, när det kommer till favoriter från Wu-Tang så har man kommit in på nåt högst personligt. Men om jag får svara så var Ol Dirty Bastard, Method Man, GZA och RZA de fyra bästa, eller åtminstone mina favoriter. Det vill säga de fyra som lägger varsin vers på Reunited. GZA inleder och visar med sin lyriska stil vad den efterlängtande andra skivan (det hade dröjt tre år sen klanens första album under gemensamt namn kom) handlar om: "Reunited, double LP, we're all excited/Struck a match to the underground, industry ignited/from metaphorical parables to fertilize the Earth", ODB följer upp med den magiska raden "I don't walk, I get carried", om man nu vill se det som att han bärs för att han är kung, och inte för att han är full, vilket jag tyvärr tror är tanken... RZA tar filosofiskt hand om tredje versen: "How can I put it? Life is like video footage/Hard to edit, directors, they never understood it." Meth skryter sig igenom avslutningen: "Got me where I wanna be right now, don't know the time/Check the hour on your sundial, watch me shine./Drunk off of cheap wine/Each line be on point when I speak mine".

RZA är ju för övrigt en riktig galning till geni. Han följer upp gruppens minimalistiska debut med - fioler! Vem kunde ana att det skulle låta så bra. Förmodligen bara mannen bakom spakarna.

youtubelänk

12. Flaming Lips - Race for the Prize (Mokran Remix) (1999)
Ett oantastligt knep för att skapa en magnifik poplåt är att förena bitterljuvhet med energi. Längtande med lycka. Det gör denna storslagna men ända hjärtenära låt på ett mästerligt vis. Jag har ingen speciell personlig koppling till låten, den har inte ackompanjerat mig när jag blivit dumpad, älskad, haft världens bästa fest eller åkt bil och tittat ut genom Saharas dammiga öken eller liknande. Vilket torde vara ett bevis på låtens verkliga storhet. Den liksom skapar dessa minnen hos mig trots att de egentligen inte finns där.

youtubelänk

11. Saint Etienne - Only Love Can Break Your Heart (1990)
Neil Young var länge min absoluta favoritartist genom tiderna. After the Goldrush, som Only Love Can Break Your Heart ligger på, är en av hans tre bästa album (gubben har hostat ur sig ett fyrtiotal, så ja, det säger en del faktiskt). Ändå krävdes det exakt en stycken lyssning av Saint Etiennes version för att inse att det där ovanliga har inträffat: man har hört en cover som överglänser originalet. Inte så att de finputsat låten och med hjälp av någon liten detalj lyckats skapa en bättre låt. Nej, de har vänt originalet ut och in, kastat in den i mangeln och målat om den i drömska, dansanta färger. Gå till ett indiebarn och säg "danspop". Om dess mun inte spontant yttrar ett "Only Love Can Break Your Heart" är personen i fråga en bluff.

youtubelänk

10. Pixies - The Happening (1990)
Det här är i mångas öron förmodligen bara en ganska tråkig poprocklåt. Den är inte lika direkt och sprudlande som Alec Eiffel och min gissning är att fler gillar den låten, för att inte tala om allt de släppt ifrån sig på 80-talet. Jag vet inte ens om The Happening kan klassas som en Pixiesklassiker. Mig griper den likväl tag i. Det finns en märklig skönhet i låten, en sorgsenhet som jag inte kan motstå. Nånting ganska mystiskt men ändå helt mänskligt. Jag kan inte riktigt förklara det. Ni är välkomna att hjälpa mig.

youtubelänk

9. Dr Dre - Nuthin' But a G Thang (1992)
Det finns röka som får en att känna sig extemt laid back och allmänt kunglig. Man vet att man kan få vilken tjej man vill, man vågar gå fram till vem som helst och lägga in en stöt man vet kommer gå hem, men man orkar liksom inte, för varför ska man? Softare att bara sitta och... softa. Nuthin' But a G Thang ger samma känsla. Man är visserligen i ett slag bättre än alla andra och den coolaste människan på jorden, men känner ändå inte riktigt att det är nödvändigt att utnyttja detta faktum. En kan lika gärna gå runt i vardagsrummet och gunga lite tillsammans med Snoop Dogg.

Bra hiphop handlar allt som oftast om att känna sig odödlig och bäst i världen. Nuthin' But a G Thang är bra hiphop.

youtubelänk

8. Girlfrendo - First Kiss Feeling vs Everyday Sensation (1998)
Om bra hiphop handlar om att känna sig bäst i världen, så handlar bra tweepop om att känna sig lyckligast i världen. Dumt lycklig, förälskelselycklig. Visst är det en övergående lycka, men det är ju själva poängen med popmusik. Det ska ta slut och det ganska snabbt. Annars finns inte den vackra vemodigheten där som påminner en om att det inte går att vara så här glad en längre tid, och som gör den glädje man känner ännu mer intensiv. Det gäller att fånga stunden, de korta sekunder man faktiskt känner sig frisk, glad och levande. Och kär.

Fast jag har lurat systemet. Det går ju att trycka på repeat!

mp3länk

7. Common - I Used to Love H.E.R. (1994)
En fullständigt briljant metafor för vad Common kände inför hiphopens utveckling. Låten skulle verkligen kunna handla om en tjej lika gärna, men med de allra sista orden gör Common det tydligt vad han egentligen menar. En intressant grej är att jag i sak inte alls håller med honom. Låten släpptes 1994 och det var ju då, eller ett par år tidigare, som hiphopen verkligen startade sin guldålder, om du frågar mig.

Ändå går det inte att inte känna sig övertygad om att Common har rätt när man hör låten. "Det är för jävligt", tänker man, och håller helt plötsligt inte alls med sig själv. Om I Used to Love H.E.R. är en old school-låt, vilket jag tycker att man på sätt och vis kan definiera den som, så är det hiphopens bästa old school-låt någonsin. Det här är en av de där förhållandevis få raplåtarna man kommer på sig själv att kunna utantill eftersom man med intresse lyssnat på den så många gånger.

youtubelänk

6. Pet Shop Boys - Being Boring (1990)
Jag tycker det är närapå omöjligt att veta vilket parti man ska rösta på. Även om jag kommer fram till vilka som verkar bäst, så kan jag ju ha fel. Samma sak när det gäller livets stora, existentiella frågor. Jag har svårt att känna att jag verkligen står för något, eftersom jag tvivlar antingen på saken i sig, eller på mina egna ståndpunkter. Allt detta är Pet Shop Boys fel. Det är nämligen så att jag en gång i tiden inte alls gillade PSB. Jag svär, jag gillade dem inte! Jag trodde i alla fall att jag inte gjorde det. Att jag numera vet att de ligger bakom flera av popmusikens allra finaste stunder har fått mig att inse att jag aldrig mer kan lita på mig själv.

youtubelänk

5. Belle and Sebastian - Get Me Away from Here, I'm Dying (1996)
Get me away from here, I'm dying. Den som aldrig har känt så kan omöjligen vara intresserad av popmusik.

youtubelänk

4. Heavenly - Our Love is Heavenly (1990)
Jag funderade ett slag på vad jag skulle skriva om den här låten, men jag har fått lära mig att man ska följa ens impulser, det man tänker först är ofta det bästa. Så, here we go:

Ååååååååååååhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh!!!!!!!!!!!!!!!!!

*rodnar*, *dansar löjligt*, *blir alldeles fånig inombords*

youtubelänk

3. The Notorious B.I.G. - Things Done Changed (1994)
Jag minns mina bilresor för några år sen, hur jag spelade denna låt om och om igen, skrikandes (harklandes, mumlandes, sjungandes, rappandes, brölandes, gnyendes) igenom varenda rad ur Things Done Changed. Biggie är så fruktansvärt där hela den här låten igenom, som om hela hans karriär hängde på att folk skulle höra något i den. Det mesta av det man gillar med Biggies rappande finns där och texten är en brutal historia om hur saker har förändrats: "Back in the days our parents used to take care of us, look at 'em now, they even fuckin scared of us", "Damn, what happened to the summertime cookouts? Everytime I turn around a nigga gettin took out". Brutala historier är trots allt ett viktigt fundament för gangstarappen. Här levereras den klanderfritt, med största möjliga precision och närvaro.

Jag inser att det här är en personlig favorit i högre grad än vissa odiskutabla klassiker på min topp 10, som till exempel Being Boring eller Nuthin' But a G Thang, men Biggie är den typen av artist. Det finns ett tjugotal låtar att ha som favorit, denna är min.

youtubelänk

2. Mobb Deep - Shook Ones Pt II (1995)
På en trappavsats ner till tunnelbanan sitter en ung man gömd under sin huva. Han titter ner i asfalten och ristar mot den med en sten. Vänsterhanden har han knuten under tröjan, delvis för att det är kallt men också för att det hjälper honom att hålla världen och känslorna utanför. Han funderar ibland på hur han hamnade i den här situationen, han minns tiden när han var liten och lekte med grannflickan. Det känns så länge sen nu... Han slår snabbt bort tankarna, det finns inte tid att tänka på allt det där. Det är som det är, tänker han, funderar jag för mycket kanske jag mjuknar och då är det kört. Måste vara på min vakt. Aldrig tveka när det gäller.

En cyklist cyklar förbi med en bergsprängare på styret. Den spelar hiphopmusik, nån lyxig rappare som rappar om alla tjejer han har. Den unga mannen har inte haft en tjej sen han var åtta år, då han inte längre hade möjlighet att träffa grannflickan. Kompisarna i gänget tog för mycket tid. Att ha en tjej nu vore helt omöjligt, det är inte ens att fundera på. Istället tänker han på vilka han har i uppdrag att skydda ikväll, om det nu urartar, vilket väldigt mycket tyder på. Han har varit i förorten han ska till tidigare och det finns nåt främmande och otäckt över den. Kanske skulle han bara strunta i att åka dit? Nej, det går inte. Livet han lever har han nu en gång valt, och det måste levas fullt ut, man måste alltid göra det som krävs, och det måste göras helhjärtat. Minsta tvivel syns på en.

Mannen borstar av sig den värsta smutsen som hamnat på kläderna och lyfter blicken mot tåget som kommer inrullande. Han reser sig upp, och kliver för sista gången i sitt liv på tunnelbanan.

youtubelänk

1. Neutral Milk Hotel - In the Aeroplane Over the Sea (1998)
Jag tänker ibland på att jag kommer bli gammal. Att jag kommer att dö.

Men än är jag fortfarande ung, och jag vill ännu ett litet tag ligga i solskenet och räkna alla fina saker som finns omkring mig.

youtubelänk

90-talets bästa låtar pt IV

2009-11-17T23:14:00.003+01:00

40 a.k.a 100. Dr. Octagon - Blue Flowers (1996)
Jag räknade ju massa med gånger och fick det till hundra låtar. Så varför var det bara 39 kvar när det var dags att kontrollräkna inför denna post? Jag måste ha tappat bort nån. Nåväl, jag får slänga in den låt som kom närmast utanför listan istället och liksom skjuta upp alla andra en placering. En av mina gamla och tidiga hiphopidoler gör därmed entré: psykfallet Kool Keith. Även om hans 80-talsgrupp The Ultramagnetic MC's var ganska far out på många sätt så är det inte mycket i jämförelse med Keiths output som Dr. Octagon, där han fick ännu mer spelrum för sina märkliga texter och komplicerade versmått. Killen ger sig alltså ut för att vara gynekolog och blandar ledigt medicinsk terminologi med utomjordingar, tidsresor och porr. Tillsammans med Dan "The Automator" Nakamura skapas mörka, surrealistiska stämningar av en typ som man mycket sällan - om någonsin - stöter på i annan rapmusik.

youtubelänk

39. De la Soul - A Roller Skating Jam Named "Saturdays" (1991)
De la Soul kandiderar helt klart till att vara världens skönaste grupp. Ett litet problem dock är att en hel del av deras låtar egentligen inte är så särskilt mycket till låtar, utan mer roligt småprat till lite soft plinkande eller ett par trevliga samplingar. Debuten är full av sånt och även på De la Soul is Dead finns det såna låtar. Inte riktigt skits, men nästan. Till exempel den egentligen smått fantastiska Talkin' Bout Hey Love som har världshistoriens roligaste män-förstår-inte-kvinnor-dialog (Man: "Look, I do everything I can to treat you like a rose." Kvinna: "Yeah but you even give better treatment to that girl named Selina from uptown like a Daisy. You even gave her some of your special donuts for free." Man: "So this is what this is all about huh? Donuts."). Den är skitbra, men känns ändå inte som en fullt utvecklad låt.

Men där finns också de riktiga, rejäla låtarna. A Roller Skating Jam Named "Saturdays" är definitivt en sådan. Snygg, rolig och dansant hiphopdisco som jag rakryggad om än med viss tveksamhet skulle vilja utse till De la Souls bästa låt. Våren är nära!

youtubelänk (ljudkvaliteten är sådär)

38. Geto Boys - My Mind Playing Tricks On Me (1991)
Det är lite svårt att tro att samma grupp har gjort både det här omslaget och My Mind Playing Tricks On Me. Eller är det det? Bilden föreställer en utslagen gangster och låten berättar om samma sak, fast mer uppgivet. Och utan all humor. Prodigy får ursäkta men My Mind Playing Tricks On Me kvarstår som den ultimata hiphoplåten om den paranoia som det hårda gatulivet kan föra med sig. Scarface = hjälte.

youtubelänk

37. Jay-Z feat. Mecca - Feelin' It (1996)
Ni som följt min 90-talslista har fattat att jag är svag för NY-hiphop från den här tiden. Hur skulle jag inte kunna vara det? 1993 debuterade världens bästa klan, 1994 kom världens bästa hiphopskiva och samma år gjorde världens bästa rappare debut. Dessutom är Gang Starr, Black Star, De la Soul och A Tribe Called Quest alla från New York. För att bara dra några namn ur hatten. Men den kanske störste rapparen av alla har jag ändå inte nämnt än, och han är också från New York. Jag talar förstås om herr Shawn Carter. Han tog snabbt över NY-tronen när Biggie dog, trots att Nas gjorde några relativt tafatta försök att utmana (Illmatic var vid Jiggas debut två år gammal, och såna gamla alster kan man med hiphopens snabba bäst före-datum inte leva på.) Det var med Reasonable Doubt allt började och bland alla klassiker på skivan är nog faktiskt den här balladen min favorit. Dåvarande gangstern Jay-Z använder sig här av en blödig rapstil som passar perfekt till det vackra pianot och Meccas lena refrängsång. Gilla!

youtubelänk

36. Heavenly - Lemonhead Boy
Det här är den fjärde Heavenlylåten på listan. Det innebär alltså att det bara kommer att komma en till. It's a great, great shame.

35. DJ Shadow - Stem/Long Stem (1996)
Har ni sett klippet när DJ Shadow rotar i skivarkiv? En sak slår mig när jag ser honom prata och gå runt där bland alla skivor, och det är att en seriös DJ faktiskt är mer än en snubbe som råkar ha lite skön smak och tycka det är kul att få ligga med nya tjejer varje lördag. Man blir inte en riktigt bra DJ eller musiker genom att bara slänga ihop nåt, ha lite tur eller känna rätt folk. De allra bästa har en passion, dedikation och kunskap som man inte får genom att slösurfa på allmusic.com några gånger i veckan. Jag gillar den vetskapen. Jag vill kunna lyssna på Endtroducing..... och veta att den som skapat det här har lyssnat, sorterat, slitit sitt hår och testat sig fram igen, igen och igen. Veta att han har ett enormt intresse för det han gör, att han på riktigt bryr sig om musiken. Det är också underbart att veta att han är ödmjuk inför det han gör, ödmjuk inför de artister han samplar. En klok och sympatisk människa med ett fantastiskt sinne för att skapa stämningsfull musik, det är DJ Shadow.

youtubelänk

34. The Pharcyde - Soul Flower (Remix) (1992)
"If Magic can admit he got AIDS, fuck it - I got herpes."

Åh, Pharcyde. Ni gör mig så lycklig!

youtubelänk

33. Comet Gain - Strength (1997)
Vill du göra en perfekt tweepoplåt? Ta fram anteckningsblock och sätt på Strength. Då ska vi se... Call and responsen. Trumrytmerna. Leadsången. Körerna. Gulligheten. Trumpeterna. Texten. Låtuppbyggnaden. "Yeah yeah." "Doo doo doo." Övriga viktiga element: baby, sweet och Bonnie and Clyde.

Dock är låten strax över tre minuter lång. Det är inte okej. Kapa en och en halv minut.

Lycka till!

youtubelänk

32. 2Pac - Dear Mama (1995)
Världens bästa mammalåt. Så enkelt är det.

youtubelänk

31. Big L - Street Struck (1995)
Historiens näst bästa Big ger oss här några allvarliga ord som varnar om det farliga gatulivets baksidor. Han berättar tårdrypande historier om polare som haft fina talanger men slösat bort dem på knark och kriminalitet. Det finns något paradoxalt och fint när gangsterrappare varnar oss för och beklagar sig över sådant som de skryter om i alla andra låtar, som att de i vissa svaga stunder erkänner att det är ett ganska kasst typ av liv de lever egentligen. Och Big L menar förstås allvar: "It's not a dumb joke, listen to this young folks/'Cause where I'm from - (*hostande*) - you can choke from the gun smoke."

Big L har betytt ojämförligt mycket mer för mig än Anton Abele när det gäller att hålla mig borta från gatuvåldet, den saken är helt jävla stensäker.

youtubelänk

30. Pet Shop Boys - Liberation (1993)
Jag är trött nu och orkar inte skriva om varför den här låten är så bra. Det fina med kråksången är att jag inte heller behöver göra det. Bra, petshopboysig popmusik behöver inte förklaras. Den förklarar sig själv.

youtubelänk

29. Mos Def - Mr. Nigga (1999)
Man får inte glömma bort att Mos Def är en sjukt bra rappare bara för att han råkar göra låtar med budskap. Jag ska vara ärlig: jag vet inte om jag nånsin njutit så mycket av att lyssna på politik som när jag lyssnat på Mos. Jag tänker knappt på det härliga beatet när jag lyssnar på Mr Nigga, Mos glänser helt enkelt för mycket. Ett smakprov:

Like, late night I'm on a first class flight
The only brother in sight
The flight attendent catch fright
I sit down in my seat, 2C
She approach officially talking about, "Excuse me"
Her lips curl up into a tight space
She don't believe that I'm in the right place
Showed her my boarding pass,
And then she sort of gasped
All embarrassed put an extra lime in my water glass
An hour later here she comes by walking past
"I hate to be a pest but my son would love your autograph"

Så här snyggt, klokt och träffsäkert är det rakt igenom. Och det är roligt att lyssna på. Det är faktiskt rätt otroligt.

youtubelänk

28. Outkast - Rosa Parks (1998)
Det är popmänniskan i mig som rankar Rosa Parks som Outkasts bästa 90-talslåt. Jag känner på mig väldigt starkt att de flesta hiphopfans inte skulle hålla med mig, men så är ju inte jag de flesta hiphopfans heller. Kanske finns det de som också tycker att denna låt är lite väl mycket av en bagatell, lite enkel och platt. Nja, va. Rosa Parks är glädje och dans rakt igenom och endast tråkmånsar vill ha ut mer än så av livet (en lördagkväll).

youtubelänk

27. Dr Dre feat. Snoop Dogg - The Next Episode (1999)
Kanske 1900-talets beat, trots allt. Uttjatat till tusen, och låten är ju rätt dum. Men ärligt. Det är ett mysterium modell Mona Lisas leende hur några enkla toner på varandra kan låta så tilldragande, så coolt och så självklart genialt.

youtubelänk

26. The Notorious B.I.G. - Juicy (1994)
Biggies bästa låtar handlar ofta om hur han haft det sämst men nu har det soft, eller om hur allt varit lugnt och skönt men nu är helt urkukat. Den här låten, Biggies kanske allra mest kända låt och något av hans signatur, tillhör den första kategorin. Han pratar om tiden då han var en fattig hustler, hur han då inte för sitt liv kunde tro att han senare skulle sitta där med sitt Super Nintendo, om födelsedagarna som var de värsta dagarna (eftersom han var pank, yall) men att han nu sippar champagne så fort munnen börjar kännas lite torr. Ibland blir det rent rörande: "Girls used to diss me/Now they write letters 'cause they miss me" eller "We used to fuss when the landlord dissed us/No heat, wonder why christmas missed us." Biggie visar som vanligt var skåpet ska stå och vem det är som har byggt det så underbart fint.

And if you don't know, now you know, niggaaaa.

25. Radiohead - Paranoid Android (1997)
Det är inte helt lätt att erkänna att man tycker Radiohead är ganska bra. Eller är det så att man självklart ska förstå att de är originella, musikaliska genier? Modern popmusiks konstmusik, typ. Jag vet inte riktigt, det är ett jävla krångel med vad man ska tycka hit och dit. Så här har i alla fall jag alltid tyckt, om vi ska kika lite på deras albumhistoria: Pablo Honey har jag inte hört förutom den där Creeps, som jag nog faktiskt aldrig vill höra igen i hela mitt liv. The Bends är en tråkig, grungig platta som skulle lämna mig med lätt avsmak om det inte vore för att skivans klart bästa spår är det avslutande. Kid A är ett intressant, stämningsfullt och djupsinnigt album jag aldrig orkar lyssna på. Det som kom efter Kid A har jag bara slentrianlyssnat på och semigillat, visst har det varit bra, men det har inte varit disco och då går det tyvärr bort.

Gruppens allra mest kända album släpptes mellan The Bends och Kid A och döptes till OK Computer, ty datorer var grejen under andra halvan av nittiotalet. (Vad hände med den där virtuella verkligheten alla pratade om, egentligen?) OK Computer är ganska långt ifrån disco, men innehåller ändå en hel del genuint bra musik. Radiohead hade här lagt sunkrocken bakom sig och blivit lite mer postmoderna, vilket Paranoid Android är ett bra exempel på. Det är experimentellt men också riffigt, det är lite ångest men också stilfullt, det är lite konstiga ljud men också en hel del inte alls konstiga ljud. Det är ambitiös, konstnärlig musik men ändå - ändå! - ett gitarrsolo med. Jag gillar det. Att Pitchfork tycker att allt som emanerar från Radiohead är heligare än indiska kossor innebär inte nödvändigtvis att vi måste tycka det är skräp.

youtubelänk

24. Jonathan Richman - A Higher Power (1992)
Jag har en kompis som säger "magiskt" om allt som inte är dåligt, ungefär. Jag: "Vad tror du om att rosta lite mackor?" Han: "Jodå, det vore magiskt." Richman vet att det är lätt att missbruka ett ord som magiskt, men han har försökt beskriva kvinnan på andra sätt och hittar inga andra ord. Richman är nämligen förälskad. Han klarar bara av att slänga sig med klyschorna: det är magi i luften, det måste finnas en Gud, osv. Idel klyschor som sagt, men det är bara dem man har att tillgå när man är förälskad. Och det är bara då de kan låta så fint.

Förälskelse är det vackraste som finns och jag kan inte tänka mig att någon kan uttrycka den känslan i sång bättre än Jonathan Richman.

23. Gang Starr - Moment of Truth (1998)
Jag har aldrig riktigt, riktigt, fastnat för Gang Starr. Jag vet, i teorin måste det vara världens bästa hiphopduo. Men handen på hjärtat, hur ofta lyssnar ni på deras tidiga album? Är de verkligen så roliga, när allt från Wu-Tang till modern södernrap kommer omkring? Jag vet inte, jag har som sagt inte lyssnat på dem på länge. Men jag har mina misstankar. Jag antar att de 1998, när duon släppte sin bästa skiva Moment of Truth, inte var lika cutting edge längre, och det är förmodligen därför som många inte bryr sig om att det är kvalitet av rent ögonbrynshöjande mått. För Moment of Truth är inte "bra, men lite tråkig sådär" som man känner inför flera andra Gang Starr-album. Skivan innehåller flera låtar som jag spelar regelbundet, och har gjort i flera år. Bäst är kanske ändå titellåten, en väldigt ödmjuk och ärlig hiphoplåt med utsökt vacker musik.

youtubelänk

22. The Pharcyde - Passin' Me By (1992)
Pharcyde är verkligen rolig hiphop (nej, inte som Markoolio...), vilket sannerligen är värt att känna respekt för då rolig musik ofta slår över i smaklös buskis. Men allra bäst blir de när deras smarta och roliga texter får ett litet styng av allvar, som i Passin' Me By. Det kan tyckas oskyldigt och gulligt att vara olyckligt kär i sin lärarinna, men den som endast skrattar överseende åt sånt är antingen ond eller har glömt bort hur det är vara en ung människa med blod och känslor pulserande i kroppen. Nu är Pharcyde så sympatiska och sköna att Passin' Me By ofrånkomligt blir en låt som vi tycker är mysig och söt, men glädjen är blandat med ett milt medlidande. Det är en väldigt fin kombination.

21. Belle and Sebastian - Fox in the Snow (1996)
Den här försiktigt vackra poplåten smyger igång mjukt och lugnt, liksom för att inte skrämma iväg någon aggressiv person. Någon som haft så mycket jävelskaper hemma att han eller hon slår på minsta sak som försöker närma sig och skapa kontakt. Hellre inga förtroenden alls än ett som bara kommer svikas. Men är det någon som skulle kunna lyckas är det Stuart Murdoch, som med sin harmlösa men väldigt innerliga och vänliga röst skulle kunna få vem som helst att tina upp. Låten är söt, men med ett mycket tydligt skimmer av melankoli och inlåst sorg. Och, viktigast av allt, den är hoppfull. Inte dumdristigt eller naivt hoppfull, utan försiktigt och realistiskt hoppfull. Den vet att tillvaron är svår men att det faktiskt är möjligt att känna sig lycklig. Livet är värt att leva. Ett steg i taget.

youtubelänk

90-talets bästa låtar pt III

2009-10-27T20:12:00.002+01:00

60. The Field Mice - Canada (1990)
Vad vore en 90-talslista utan Field Mice? En matematiker skulle väl - på säkra sidan som de alltid vill vara - hävda att det vore en 90-talslista utan Field Mice. Jag vill hävda att det vore en lista som saknade något viktigt. Den skulle sakna den där skamlöst blåögda töntigheten och mesigheten, vilket vi förstås under alla omständigheter inte vill. Visst, jag vet, den sortens uttryck var överrepresenterad på min 80-talslista, men den är bland alla gangsters definitivt underrepresenterad här. Field Mice är fortsatt en av de sorgligt underskattade popbanden.

youtubelänk

59. Morrissey - The More You Ignore Me, The Closer I Get (1994)
Allt ni har hört om Morriessy är sant. Bög. Geni. Tönt. Fantastiska texter. Vegetarian = hjälte. Vegetarian = löjlig. Självömkande, anemisk surpuppa. Tidernas störste poppoet. Morrissey solo är inte lika bra som The Smiths. Morrissey är ibland bra solo. Vauxhall and I är hans bästa album. The More You Ignore Me, The Closer I Get är det bästa karln har gjort utan Marr vid sin sida.

youtubelänk

58. Nas - Memory Lane (Sittin' in da Park) (1994)
Du har just blivit myndig. Du har släppt en demo som skapat en hype kring dig. Alla världens hetaste producenter inom genren slåss om att få hjälpa dig med dina låtar. Du kan bara vara en person vid ett specifikt tillfälle i historien: Du är Nas och året är på väg att bli 1994.

Att välja låt från Illmatic är lite som att välja tjej från en FHM-tidning. De håller alla mycket hög klass men är egentligen ganska lika varandra. (Den likgiltighet man ibland kan känna inför dessa modeller känner man dock aldrig för nån låt på Illmatic.) Jag undrar om något album med så många olika producenter har känts så helgjutet. Förmodligen inte.

Memory Lane är en nostalgisk låt komplett med ooohoh-körer och klinkande piano. Producent? DJ Premier, så klart. Rappen finns det inget att säga om. Nas flowar som vanligt vid den här tiden på ett helt makalöst sätt.

youtubelänk

57. Bonnie 'Prince' Billy - Death to Everyone (1999)
Ni som inte gillar gospel för att det är för energiskt dumglatt, ni som inte gillar twee för att det är för sött, ni som inte gillar MTV-pop för att det för glättigt och ytligt: välkommen till Bonnie 'Prince' Billys värld. I See a Darkness heter skivan som Death to Everyone kommer ifrån. Ni hör själva. Inte direkt Pernilla Wahlgren här. Men missförstå inte detta! Det är inget bölande à la tidiga Bright Eyes, nej, det här är stil- och insiktsfullt mörker. Vackert mörker rentav. Ljust mörker? Kanske till och med det.

youtubelänk

56. Happy Mondays - Kinky Afro (1990)
Det dröjde förhållandevis länge innan jag kollade upp Happy Mondays. Bandnamnet fick mig att tänka på Boomtown Rats, vilka jag så här inom parentes sagt fortfarande inte har kollat upp. När jag väl fick höra bandets musik insåg jag att det var rätt bra, och det var uppenbart att droger fortfarande inspirerade till bra musik. För även om musiken inte direkt känns flippad så hörs det lång väg att det här inte är inspelat utan de rätta tillbehören. Se bara på videon nedan. Shaun Ryder, vet han ens vilken värld han befinner sig i?

youtubelänk

55. Heavenly feat. Calvin Johnson - C Is the Heavenly Option (1992)
Om det inte vore för att jag visste att samtliga Beat Happeningfans är klena blekfisar hade jag kanske inte vågat säga det: Det här är den bästa låten Calvin Johnson är inblandad i. Håll utkik för Johnsons ooooooooo-ande när Fletcher sjunger en vers. Borde verkligen inte låta så bra som det gör. Men det gör det förstås. Annars är det inget nytt under solen direkt, allt är genialiskt som vanligt.

youtubelänk

54. Whitney Houston - My Love Is Your Love (1998)
Houstons bästa ballad är en soulpärla värd att lägga i samma mjuka paket som de stora hymnerna av Sam Cooke, Marvin Gaye och Anita Baker. Det är den typ av låt som gör dig svag i kroppen, får dig att med ett fånigt leende och lätt vattniga ögon blicka ut över horisonten, kanske kommer en lätt rysning, möjligen en hulkning, alltihopa fortsätter med att krafterna och energin så sakteliga återvänder, en glädje du inte känt sen mellanstadiediscona.

Låten har dessutom en av de bästa textraderna i musikhistorien, eftersom den är en sådan magisk kärleksförklaring: "If tomorrow is judgment day and I'm standing on the front line, and the Lord asks me what I did with my life... I will say I spent it with you."

youtubelänk

53. Pulp - Common People (1995)
Frågan "Oasis eller Blur?" har förstås med rätta alltid besvarats "Pulp".

youtubelänk

52. Big L - Put It On (1995)
Ska vi prata favoritrappare, med andra ord bortse från kvaliteter som att göra eller välja bra beats, då är i min bok endast Biggie större än Big L. Det finns fyra saker som jag tycker är viktiga när det kommer till att bedöma en rappares kvalitet:

1. Teknisk skicklighet. Precision. Snabbhet vid behov. Förmåga att kunna variera flowet.
2. Personlighet. Utmärker sig rösten? Finns en känslomässig bredd? Kan rösten hjälpa till att uttrycka olika sinnesstämningar eller måste man bara lyssna på orden för att det ska framgå?
3. Textens innehåll. Vad är budskapet, vad vill man säga? Är ämnet sex och våld, säger man nåt intressant eller spännande om saken?
4. Formuleringsförmåga. En rappare kan rappa om nästan vad som helst och det kan bli skitbra om han/hon bara har uttryckt sig på ett tillräckligt skönt, roligt eller smart sätt.

Big L är 5/5 gällande punkt 1. Inget att diskutera. Han är åtminstone 4/5 gällande punkt 2. Punkt 3: Tja, han var ju gangsterrappare, vad fan kräver ni... som sådan uttryckte han flera olika sidor av livet, ni har väl hört Street Struck? Är ni fjolliga så kanske ett medelbetyg, men ska vi bedöma honom utifrån genren han verkar i så 4/5. Även våld är ju en viktig sak att skildra, eller hur? Då var det bara punkt fyra kvar. Här ger jag honom 8/5, och då är jag ändå hård. Put It On är en uppvisning i snyggt rimmande och roliga punchlines. Vad den handlar om? Tja, hur bra han är, typ.

youtubelänk

51. The Magnetic Fields - I Don't Want to Get Over You (1999)
Stephin Merritt sätter här fingret på det paradoxala med så mycket av den romantiska kärleken, på det som gör att vi både älskar och hatar den. Både dras till den och är rädd för den. Han erkänner att han kan ta sömnpiller för att sova bort olyckan såväl som ta prozac för att bli glad, men han vill inte. "I could leave this agony behind which is just what I'd do if I wanted to, but I don't want to get over you, cause I don't want to get over love." Det kanske inte låter som nån förklaring men det är just vad det är: man vill inte komma över någon för man vill känna kärlek och på nåt skruvat plan vill man hellre att den ska vara olycklig än inte alls. "Jag blir hellre ensam än lycklig med nån annan" sjung Håkan Hellström några år senare. Ett liknande uttryck för samma obegripliga, ologiska känsla. Hellström uttrycker saken med desperation, Merritt med nåt som mer liknar resignation, eller i alla fall acceptans. Jag älskar båda.

youtubelänk

50. The Notorious B.I.G. - Big Poppa (1994)
Biggie gillade egentligen västkusten. I Going Back to Cali lovordar han staten utan förbehåll, det är nästan så man tror att han gillar västra sidan bättre än sin egen kust (jag säger nästan: "If I got to choose a coast I got to choose the east. I live out there, so don't go there." Damn vilken bra låt egentligen.), och här ger musiken galet mycket västkustvibbar. Big Poppa är för övrigt nästan lika rolig som den är tung. Att Puffy frågar "varför?" när Biggie säger att han inte ska skjuta sönder stället är skitroligt, jag menar, det är väl en sån grej där man snarare måste motviera varför man skulle göra det, inte varför man inte skulle göra det? Nåja, det var en parentes.

youtubelänk

49. The Haywains - Dusty Springfield (1993)
Egentligen borde nog samtliga fyra Haywainslåtar jag har hört vara med på den här listan. Det är nästan på den nivån. Men är det inte så att ljudet varit för kasst på låten jag hört så har jag tappat bort mp3-an, så när allt kommer till kritan finns det nog bara en låt som jag med gott samvete kan ta med. Det är inte bara det obskyra popbandet Haywains bästa låt, det är en av tweepopens bästa över huvud taget. Jag utmanar alla att först och främst hitta låten, och sedan lyssna på refrängen utan att sjunga med kvinnan (sorry, vet inte vad nån i bandet heter) när hon ohh-ahh-ar. Helt omöjligt. Jag skämtar inte. Det går inte att inte göra ett tafatt försök att sjunga med. Det är så en bra poplåt ska vara.

48. Daniel Johnston - Mind Contorted (1994)
En del av Johnstons musik går knappt att lyssna på eftersom det framgår så tydligt att han är mentalt störd. Vågar man lyssna på det? Blir det fint bara för att han är störd? Det han vinner på är förstås det "nakna", "ärliga" och "avskalade" som Lennart Persson gärna hyllade i musik. Men det får inte gå över den gränsen att det känns som freakshow. Det gör det inte i Mind Contorted. Här är det bara, ehm, naket, ärligt och avskalat. Och mycket mycket vackert. Refrängen med sin text och musik har flera gånger rört mig till tårar.

Finns på spotify, orkar inte kolla upp hur man länkar.

47. Destiny's Child - Jumpin' Jumpin' (1999 - släpptes som singel 2000)
Men vem bryr sig om tårar när man kan dansa? Destiny's Child var 90-talets bästa tjejgrupp och har ett antal bra eller ruggigt bra hittar under bältet. Som hit betraktad är den här låten närmast komplett, kan egentligen inte hitta nåt att klaga på. Bästa moment: 3:15 in i låten, Beyonce kåtar ut att hon inte tänker på sin man ikväll och killen hon pratar med svarar med djupaste basstämma: "Uhu, I ain't worried 'bout my girl, aiight...". Så. sjukt. roligt.

youtubelänk

46. Nas - Halftime (1994)
Det var den här låten som florerade på en demokassett ett par år innan den slutligen hamnade på Illmatic. Det var den här som skapade buzzen vilket fick producenterna att dra öronen åt sig. Utan den här låten hade vi inte fått världens bästa hiphopskiva. Men det är inte för dess betydelse den är listad här utan för att den är magisk. Och den är inte magisk för att den är viktig, utan för att den är magisk.

youtubelänk

45. Teenage Fanclub - Norman 3 (1993)
Om Loveless är överskattad så är Bandwagonesque ett skämt. Verkligen en rakt av knappt medelmåttig skiva, om man ska försöka vara snäll. Det finns en riktigt fin låt, en okej låt och ytterligare ett gäng som jag inte kan hålla mig vaken till ens om jag slår mig i magen och tittar på Scarlett Johansson samtidigt. Tur då att bandets saga inte börjar och slutar med det albumet. Faktum är att TF startade riktigt fint, första låten (Everything Flows) på första albumet är en låt som visar exakt hur Neil Young hade låtit om han spelat pop istället för rock. Nu är inte jag fullständigt inlyssnad på TF - eftersom "mästerverket" Bandwagonesque gav så lite har jag inte riktigt orkat lyssna in mig - men av vad jag hört är det här deras klart bästa låt. Romantisk pop av bästa märke. Synd att de inte lyckades få till den här känslan oftare, då hade de kunnat vara ett makalöst band. Jag tar tacksamt emot tips på bra låtar jag missat av bandet. Misstänker dock att de är ungefär lika överskattade som deras stora influens Big Star, ett band som också har några riktigt bra låtar och ett överflöd tråkiga.

youtubelänk

44. Ice Cube - It Was a Good Day (1993)
Det kan tyckas ironiskt att hårdingen Ice Cube på den här listan representeras med en ballad. Men det är ofta när de hårda taggar ner lite som det blir som finast, och dessutom blir det bara ännu tydligare när Ice Cube rappar om en bra, soft dag att han i vanliga fall lever ett riktigt thug life, fo rilla. Han är nöjd för att han inte ens behövda använda sin AK (-47?) den här dagen. "Plus nobody I know got killed in south central l.a. Today was a good day." Vi har uppenbarligen olika krav på vad som behövs för att göra en dag bra. Ni som läst En Dag i Ivan Denisovitjs Liv kommer känna igen grundidén.

Dessutom skänker beatet en känsla av nostalgi och drömmar mer effektivt än vad din farmor gör.

youtubelänk

43. Jay-Z feat The Notorious B.I.G. - Brooklyn's Finest (1996)
Det är förstås helt bisarrt att den här låten inte är ännu bättre än vad den är. Det är ju två av världens bästa rappare någonsin i toppform och musiken går heller inte att klaga på. Kanske är det det att det känns som en ren uppvisning av Brooklyns kungar, snarare än en ordentlig låt. Typ som en all star-match. Det är liksom, "först kör du en vers, sen jag, sen du, sen jag, sen du, sen har vi visat att vi är bäst. Släng på ett sjyst beat." Det blir inte det bästa jag hört, det blir bara äckligt bra.

youtubelänk

42. Jonathan Richman - I Was Dancing in the Lesbian Bar (1992)
Jag har skrivit om Richman så ofta på min blogg att jag börjar känna mig som en Mojoskribent som tipsar om The Clash. Dessutom har jag skrivit ett stycke om grabben här. Kan ju bara påminna om självklara fakta: älskar ni inte det här älskar jag inte er.

Finns väl egentligen inte så mycket för mig att tillägga, förutom att återigen klargöra att han, möjligen tillsammans med Leonardo da Vinci, är världshistoriens bästa människa.

youtubelänk

41. Black Star - Brown Skin Lady (1998)
Ett av de mest kärleksfulla beatsen i hiphophistorien? Mjukt, vackert, ärligt och värdigt, om nu ett beat kan vara allt det. Jag blir alldeles varm inombords när jag lyssnar på Brown Skin Lady och det är väl meningen också eftersom låten handlar om kärlek och är en hyllning. Black Star kvarstår som en av hiphopens mest underskattade grupper. Visst hyllas de på sina håll, men avfärdas ofta felaktigt som bara en tråkig ryggsäcksgrupp. Antar jag i alla fall, eftersom inga häftiga hiphopskribenter nånsin skriver om dem.

youtubelänk

90-talets bästa låtar pt II

2009-10-15T01:12:00.005+02:00

80. My Bloody Valentine - Only Shallow (1991)
Loveless är namnet på en av 90-talets mest överskattade skivor i indievärlden. Shoegaze har förvisso ingen särskilt hög status, men My Bloody Valentine är allmänt ansett vara världens i särklass bästa musikskapare genom tiderna, Mozart och Kung David inkluderade. Det har förbryllat mig lite - eller rättare sagt mycket - men senaste gången jag lyssnade på skivan (det händer som ni förstår inte särskilt ofta, men jag inser ju att jag missat nåt så jag ger den en chans nångång per år ungefär) lät det faktiskt ganska stämningsfullt. Jag stod på en busshållsplats och tittade ner på mina smutsiga gympaskor. Ljuset från gatlampan var av det där gulaktiga, dämpade slaget. En ung tonåring stod uttråkad bredvid mig. Det är då man ska lyssna på My Bloody Valentine.

Bästa låten från skivan är den låten jag alltid har gillat mest, den som verkligen satt sig. Only Shallow är överöst med gitarrer och det, hör och häpna, på ett bra sätt. Gitarrmattan skapar ett slags hypnos, och låten lyckas vara både drömmande och lite in your face samtidigt.

youtubelänk

79. Digital Underground - Heartbeat Props (1991)
Jag har sett ett klipp med kung Biggie där han med tåren i ögat säger något i stil med "whatever happened to rap? It was supposed to be fun" och jag satt förstås och bölade med min Biggienäsduk full av snor och gråt. Men i alla fall, jag förstår honom, även om jag gillar gangstarap så finns det nåt befriande charmigt och glädjefullt med viss rap som tyvärr blev alltmer sällsynt ju längre 90-talet led. Heartbeat Props är en ren fest för öronen och kroppen. Ingen politik. Inget subtilt mästerverk du måste läsa en bok för att förstå. Det är bara att trycka play, kanske höja ett litet snäpp och sen bjuda in kompisarna.

78. Primal Scream - Movin On Up (1991)
Som alla skivor det sägs att man antingen älskar eller hatar, så tycker jag att även Screamadelica placerar sig nånstans mittemellan. Stundtals sömnig, men visst finns det ett par lyckopiller. Movin On Up är det bästa exemplet. Den skiljer sig radikalt från Primal Screamlåten som gästade min 80-talslista, de har här gjort en kovändning värdig nästan vilken politiker som helst. Skramlig enminutsindie har blivit smått episk dansgolvsgospel och jag gillar det förstås, kärlek som gospel ändå är.

youtubelänk

77. A Tribe Called Quest - Luck of Lucien (1990)
Jag är trött och mår lite dåligt. Luck of Lucien läker alldeles lagom mycket med sitt mjuka anslag, sin kärleksfulla och lätt humoristiska ton. Bort med alla hårda och kalla människor. Jag orkar inte med er.

youtubelänk

76. Pavement - Summer Babe (1992)
Att välja Summer Babe av Pavement på en sån här lista är nog lite som att välja Blowin in the Wind av Bob Dylan. De som förstår Pavement ler och skakar på huvudet. Jag är inget Pavementfan, jag förstår dem inte. Jag har testat lite, men det har inte satt sig. Kritiken mot dem är väl den vanliga: låter halvfärdigt, slappt och inte särskilt slagkraftigt. Men när Stephen Malkmus sjunger "I've got a lot of things I want to sell, but... not here babe! Tortuuuuuuure!" då ryser jag och inser att bandet även i min värld har åtminstone en riktigt stor stund. Det här är en helfärdig låt. Är den slapp är det på ett bra sätt (och det finns bra slappa sätt, se bara på Crazy Horse - världens slappaste band). Slagkraftig? Oh yes, oh yes.

youtubelänk

75. Daft Punk - Around the World (1997)
Jag har dissat en hel del elektronisk musik från 90-talet märker jag, men då tänker jag inte alls på att Daft Punk faktiskt både sysslar med elektronisk musik och var aktiva detta årtionde. De är liksom ett alldeles självklart band, utanför tid och genrebestämningar. Hippa bland rockarna och samplade av hiphopparna. Bakgrundsmusik, dansgolvsmusik, hörlurarmusik. Datanördsmusik, musikrecensentsmusik, ungdomsmusik, gubb- o gummusik. Daft Punk är så mycket att jag inte tänker på att de också har en specifik plats i musikhistorien. En mycket välförtjänt plats. När det gället låtar då: Around the World eller Da Funk? Det är en fråga om syfte och behov, som Björn Borg (visst var det han?) skulle ha sagt.

youtubelänk

74. Weezer - Buddy Holly (1994)
När jag var på en konsert med Jeremy Jay så blev huvudpersonen själv kär i en kompis till en av mina kompisar. Det gjorde förstås att vi var tvugna att hänga med honom och bandet halva natten (vi lyckades till slut slinka ifrån då de inte hade mycket att bjuda på och inte var särskilt roliga) och när man hänger så pratar man förstås. Det tog ungefär en minut för oss att komma in på Buddy Holly - nej, jag minns inte hur - men det tog en himla massa minuter att komma ut ur Buddy Holly. Vi gick och sjöng på den (rättning: de sjöng, jag utsöndrade ljud) hela vägen till hotellet. Det var en fin stund och ett bevis på att popmusik förbrödrar och är ett universellt språk, eller vad det nu är man brukar säga om fotboll.

Det kan också ha varit ett bevis på att Weezer trots allt är ett större band än Jeremy Jay.

youtubelänk

73. Cocteau Twins - Heaven or Las Vegas (1990)
När jag hör termen dream pop så tänker jag på Cocteau Twins. Jag menar det alltså bokstavligt; så fort jag hör orden "dream pop" så följer tanken "Cocteau Twins". Orsak och verkan. Det ena följer logiskt på det andra. Inget annat tänker jag. Cocteau Twins ÄR drömska. Cocteau Twins ÄR pop. Ni som läst bloggen ett tag vet att jag är full av kärlek för pop. Ni vet också att jag är full av drömmar (och usel på handlingar, Gud - eller Sture Dahlström - hjälpe mig). Finns det ens en teoretisk möjlighet att jag inte skulle gilla detta band? Hm. Nej.

youtubelänk

72. The Roots - The Next Movement (1999)
Roots är älskade av alla. Av hiphopskallarna. Av indiesarna. Av musikermänniskor. Säkert av Obama också, jag svär. De är kompetenta, spelar instrumenten på riktigt och de har streetcred. De anses intelligenta och musikaliskt uppfinningsrika. Politiskt korrekta på gränsen till löjets gräns kan således tyckas. Jaja. Lyssna på The Next Movement och säg sedan om du bryr dig ett skit huruvida Roots är PK eller ej, huruvida de är hippa eller ej, relevanta eller ej. Musik är så mycket mer än bara musik, det är förvisso sant... men nej förresten, med ett sådant här beat så är musik fan bara musik ändå.

youtubelänk

71. Dr Dre - Let Me Ride (1992)
En lång, lugn, bakåtlutad syntslinga. Ackompanjerad av en funkig basgång. Taktfast trumljud. Små melodislingor och detaljer här och där. Resultatet blev helt fantastiskt, resultatet blev farlig funk för baksäten. Dr Dre visade med The Chronic att han var ett musikaliskt geni och han visade med sin introduktion av Snoop Dogg att han hade utsökt fingertoppskänsla. Snoop är i sanning ett fullständigt unikum. Han får Tillbakalutad Tillbakalutadsson att verka som en hysterisk heroinjunkie som inte fått i sig nåt på flera dagar. Han får genren chill out att låta som en atombombsexplosion i en instrumentfabrik. Snoop hade hetat Smooth i mellannamn om det inte hade gett honom livstids fängelse för olaga underdrift. Ni förstår vad jag menar. När han rappar över g-funk är det Den Perfekta Kombinationen av Röst och Musik.

youtubelänk

70. The Notorious B.I.G - Sky's the Limit (1997)
Biggies mogna låt. Den där han tänker tillbaka på sin ungdom, reminissar över sitt liv som det varit från barndomen fram tills den situation han befann sig i när han spelade in låten. Det är fint och rörande, vilket Puff Daddys stämningsfulla produktion också bidrar starkt till. Biggie själv briljerar förstås, som alltid. Ibland önskar jag faktiskt att han hade spelat in fler såna här blödiga självbiografilåtar. Jag önskar i och för sig att han hade spelat in fler låtar om sex och våld också. Jag önskar nog helt enkelt att han hade spelat in fler låtar.

youtubelänk

69. Ol' Dirty Bastard (feat. Kelis) - Got Your Money (1999)
Poesi? Äsch. Det är väl bara att säga vad man menar, ibland behövs faktiskt inga Talib Kweliska formuleringar. Rimma snyggt? Äsch. Rimma på samma ord som raden innan så blir det lätt och bra. "I don't have no trouble with you fucking me/But I have a litte problem with you not fucking me." Ja, det är väl precis så det är. Genialt i sin enkelhet. Och låten? Det är en hit, baby. Neptunes bakom spakarna. Med världens häftigaste Kelis i refrängen.

Sen att ODB var så legendariskt skön att allt han tog sig för är coolare än vad Oasis trodde att Wayfarers var, ja det kan förstås inverka på mitt positiva omdöme om helheten.

youtubelänk

68. Big Pun - Still Not a Player (1998)
Big Pun var ingen player, han låg bara runt väldigt mycket. Han var heller inget geni, han var bara en riktigt sjukt bra rappare. Han var dock sanslöst fet, och det var det som tog livet av honom. Varför hans död är något värt att sörja inser ni om ni klickar på länken nedan.

youtubelänk

67. Mariah Carey - Fantasy (1995)
Det här var en otroligt bra låt redan när den hette Genius of Love och det var Tom Tom Club som framförde den ("James Brooown, Jaaaames Brown!") men låten byggde nästan helt på sitt fantastiska beat, så det är föga förvånande att någon valde att utnyttja det som grund för en ny låt. Jag har svårt att komma på nåt bättre sätt att använda det på än att låta Mariah Carey uttrycka sina drömmar om kärlek ovanpå det. Denna röst, denna kvinna. Det här är en låt för våren lika mycket som vilken Håkan Hellströmlåt som helst.

youtubelänk

66. D'Angelo - Cruisin' (1995)
D'Angelo är en modern Marvin Gaye. Samma silkeslena soulröst, (nästan) samma förföriska sätt att uttala viktiga ord som "love"och "baby". När refrängen smyger sig fram i den här låten, "We're gonna fly away, glad you go my way, I love it when we're cruisin together...", ja, då blir jag kär. Kanske i en flicka. Kanske i D'Angelo. Något alldeles ljuvligt är det i alla fall som jag blir kär i.

youtubelänk

65. Solace - My Brightest Star (1992?)
Denna och ytterligare ett litet gäng popsmycken som kommer dyka upp på den här listan känner jag till och älskar tack vare Rebecka. Jag vill bara så här offentligt framföra ett tack till henne. Den här låten kan nog vara jobbigt svår att få tag i, men gör ett gediget försök. Det är det värt. Jag kan skicka på msn förresten. Ni måste höra när hon sjunger "I love my Bobby more than anything else in the world." Ni måste höra den enkla melodin framförd på en lika enkel keyboard. Det är så hjärtskärande fint. Ni måste.

64. A Tribe Called Quest - Award Tour (1993)
"When was the last time you heard that Phihe was sloppy?" undrar han-är-så-dålig-men-så-söööt-att-vi-gillar-honom-ändå-rapparen Phife Dawg. Svaret är väl att vi hört honom vara slapp på ungefär varje låt han medverkat i, men här sköter han sig oväntat bra. Sen så är han ju verkligen charmig. Eller är det låten som är ovanligt bra? Refrängbabblandet är som honung, beatet sitter perfekt, varenda sampling är en njutning. ATCQ's bästa låt? Det är verkligen inte helt omöjligt, mina damer och herrar.

youtubelänk

63. Aphex Twin - Alberto Balsalm (1994)
Inannas favoritlåt är i sanning en mycket vacker och märklig skapelse. Med en melodi som skulle kunna få en staty att fälla en tår ledsagar Aphex Twin oss igenom ett musiklandskap som förmedlar sån skönhet att det enda jag kan göra är att trycka repeat om och om igen, trots att det bara är några få timmar kvar tills jag ska upp och jobba. Det här är konstmusik. Stor, verklig musik.

youtubelänk

62. Yo La Tengo - Stockholm Syndrome (1997)
Yo La Tengo är ett stundtals fantastiskt band, men tyvärr blir de alltför ofta för expermintella, långdragna och gnissliga för sitt eget bästa. Jag vill ha mina poplåtar klara, tydliga, hjärtskärande och otvetydigt fantastiska. Det ska inte behövas speciella hörlurar, inga öronproppar, ingen musikutbildning och ingen hjärntvätt ("tiominuterslåtar med endast rundgång är bra!") för att uppsaktta god musik. Stockholm Symdrome är precis vad jag vill ha från gruppen, utan den hade jag kanske aldrig ens kollat upp andra Yo La Tengo-album. Fortfarande har inget de gjort överträffat denna popjuvel, även om ett par låtar från framförallt samma skiva (I Can Hear the Heart Beating as One) kommit nära.

youtubelänk

61. GZA - Gold (1995)
Liquid Swords är så hemskt jämn att jag knappt vet vilken dag i veckan det är. Jag blir alldeles förvirrad. Hur ska man kunna välja låtar från den? Ska bara en låt vara med? Ska jag fylla kvoten med fem låtar? Ska ingen låt med? Nej, det går inte. Jag fick lyssna om på skivan flera gånger inför denna lista för att kunna sortera ut några som stod över de andra något. Skulle jag lyssna idag skulle jag säkert ändra mig. Men en sak är lika säker som att jag har slut på rena kalsonger: Gold är sanslöst bra. Skräck. Spänning. Spöklika ahhhh-körer. Se till att ha numret till mamma inom räckhåll.

youtubelänk

Jag listar: 90-talets 100 bästa låtar

2009-09-30T02:03:00.005+02:00

00-talet? Det vet jag ingenting om. Men alla ni som tror att jag ligger efter med tanke på att jag nu börjar publicera min 90-talslista har missförstått alltsammans; det är tvärtom så att jag ligger före alla andra. Ni vet väl att 90-talet kommer komma tillbaka starkt inom ett par år? När 00-talet blir 10-talet kommer vurmen för 80-talet att gå över i ett hyllande av 90-talet. Ja, kära nån. Jag kan riktigt se det framför mig:

- Pearl Jam är ett underskattat band, det har jag alltid sagt. (Faktum är att deras nya skiva fått bra recensioner, så vi är snart redan där.)

- Triphopen är den mest betydande genren vi fått fram sedan rock 'n' rollen. Det har jag alltid sagt.

Man kommer återigen gömma undan sina Alphavilleplattor. Forumtråden "90-talets sämsta genre?" byts ut mot "Är Dave Grohl vår tids Mozart?" Nej, det är inget jag ser fram emot.

Därmed inte sagt att det inte finns massa godbitar från förra decenniet. Ni som vet något litet om min smak har säkert en bra aning om vilka två stora genrer som kommer dominera. För er som hoppas på en spretig lista ska jag dra bort plåstret snabbt och resolut: åtminstone tre eller fyra stora, typiska 90-talsgenrer kommer helt sakna representanter eller bara ha nån enstaka låt med. Det är inte mitt fel. Det är vem-det-nu-var som tyckte att rocken behövde räddas.

Sen vill jag ta upp det här med elektronikan också. Drum 'n' bass, jungle, dance, IDM och downbeat minimal techno-trancebreak - snälla, ge mig en tablett av något slag. Jaja, jag gillar också Aphex Twin, men jag pratar generellt nu. Vilka låtar från all denna elektroniska sörja är egentligen riktigt bra? Som låt? Detta är trots allt listan över 90-talets bästa låtar, inte 90-talets bästa ljudlandskap.

För övrigt: Jag är ledsen över att ha insett att Talking with Myself av Electribe 101 och Wicked Game av Chris Isaak släpptes på slutet av 80-talet och inte på 90-talet. Det kunde väl nån ha berättat för mig innan jag satte igång med 80-talslistan?

Slutligen: Grattis till R.E.M. som var ganska nära att få med en låt denna gång.

PS. Jag gör som tidigare: finns en vettig youtubelänk lägger jag upp en, annars får ni fixa skiten själva bäst ni vill. Det mesta finns på Spotify. Ni vet den där musiktjänsten.

100. GZA - Liquid Swords (1995)
Kom igen, GZA är den bästa rapparen från allas vår älskade klan. Alla de andra har sina förtjänster så klart, men vem andas så mycket respekt som Geniet själv? Man hör ju så fort han öppnar munnen att han är den självklara auktoriteten, en som inte behöver ta i eller skrävla för att alla ska lyssna på honom. När han efter den obligatoriska Shaolinsamplingen (som pågår i nästan en och en halv minut) öppnar munnen så gör han det dessutom till ett av RZAs kanske tio bästa beat, vilket verkligen inte vill säga lite.

youtubelänk

99. Gene - Haunted by You (1995)
Nej, jag lovar! Jag skämtar inte. Jag gillar det här. Lyssna noga, är de verkligen en karbonkopia av The Smiths? Visst, Martin Rossiter lider alldeles säkert av tredje gradens Morrisseykomplex, men som vanligt handlar det om att upptäcka nyansskillnaderna. Måste det dessutom vara så farligt om det nu är väldigt likt? Om någon uppfinner något som smakar och ser ut precis som glass men inte är glass så skulle endast en språkfilosof klaga. Vi andra njuter av vad vi får, så länge det gillas.

youtubelänk

98. Outkast - ATLiens (1996)
När man tänker på Outkast som ett riktigt södernband är det kanske framförallt deras debut Southerplayalisticadillacmuzik man tänker på. Det är ju den som liksom rullar bäst. Indierockarnas favorit brukar heta Aquemini och popmänniskorna tänker nog mest på 00-talets alla Outkasthits. Ändå är kanske hiphopfansens favorit ATLiens, deras andra fullängdare. Jag har ingenting emot det, jag menar, vem gillar inte rymden? Lyssna på titellåten. Den dagen jag gör en mörk thriller som utspelar sig på en avlägsen planet vet jag varifrån jag ska hämta mitt soundtrack.

youtubelänk

97. Stereolab - French Disko (1993)
Indipopens kärna: tristess. Laetitia Sadier låter minst sagt uttråkad, och ÄNDÅ känns det som att det är stora känslor på spel. Låten är precis lagom monton, vilket gör att varje ackordbyte eller förändring av annat slag känns ordentligt. Stereolab är väl i övrigt mest kända för att göra musik jag inte riktigt orkar lyssna på, men French Disko är ett skimrande undantag.

youtubelänk

96. D'Angelo - Brown Sugar (1995)
Här har vi en sann hjälte. Soulhistoriens tredje snyggaste bringa vet hur man charmar kvinnorna - och männen. Åtminstone jag blir våt av det här. Min gissning är att D'Angelo anno 1995 fick precis hur mycket brunt socker han ville.

youtubelänk

95. The Fugees - Fu-Gee-La (1996)
Det finns få rappare jag känner sån uppriktig respekt för som Lauryn Hill. Det känns på nåt sätt bara helt självklart att hon vet vad hon sysslar med. Inte bara är hon mycket duktig på det hon gör, hon verkar ha huvudet på skaft också, till skillnad från många andra rappare... eller ja, till skillnad från många andra. Men riktigt bra blir det förstås, som vanligt, bara ihop med genuint bra musik. Där nånstans kommer hennes kompisar Wyclef Jean och Pras in i bilden. Och där nånstans kommer den här låten in i bilden.

youtubelänk

94. Pixies - All Over the World (1990)
Frank Black sjunger "All over the world, all over the world" och massa rockgitarrer spelar solon. Jag har ingen aning om varför jag gillar det. Pixies är märkliga. Hur lyckas de komma undan med sånt här? Hur lyckas de få det att låta så bra? Vad är hemligheten? Det här är ju stundtals till och med funkigt! Glöm Coca Colas hemliga ingredienser och leta efter det här bandets hemliga recept istället. Man borde göra en djupdykning i medlemmarnas hjärnor. En röntgen. En obduktion. Nånting. Låt oss göra en namninsamling.

youtubelänk

93. TLC - No Scrubs (1999)
Varför är det sexigt när tjejer uttrycker sitt förakt för oss killar? För att de blir mer oåtkomliga, förmodligen. Vi vill inte ha utmaningar, vi vill vara helt jävla körda. Vi vill inte ha en chans. Om vi skulle ha en chans, hur kan vi då motivera att vi lyssnar på popmusik? Hur skulle vi då kunna få tycka synd om oss själva, vilket vi män älskar att göra? Självömkan, den största av alla stora känslor.

Och ja, alla vi tragiska nördar är scrubs. "Always talkin' about what he wants, and just sits on his broke ass." Det gör ont i hjärtat att höra det, och jag älskar det.

youtubelänk

92. The Beatnuts - Watch Out Now (1999)
Jag tyckte väl att det fanns nånting med Jenny from the Block som lät lite väl bra. Mycket misstänkt alltsammans. Numera vet jag vad det var, och vilka som låg bakom det. Det var beatmästarna i Beatnuts som förhoppningsvis fick rejält med betalt för att vara orsaken till att J-Lo fick ännu en superhit. Rappen då? Underbar, rolig, festlig, härlig.

youtubelänk

91. Digable Planets - Return of the Slick (Cool Like Dat) (1992)
Hur kan samtliga medlemmar i Digable Planets låta så osannolikt tillbakalutade? Jag har alltid tyckt det varit underbart avslappnande, myssvängigt och coolt, men nu börjar jag nästan bli irriterad. Jag har nämligen börjat misstänka att det helt enkelt beror på att de är nöjda med livet. Det låter ju så. NÖJDA MED LIVET! Såna obsceniteter trodde jag var förbehållna Pernilla Wahlgren. Om inte punk varit så jävla dåligt hade jag dragit på det på högsta volym.

youtubelänk

90. Massive Attack - Unfinished Sympathy (1991)
Även en blind höna kan hitta ett korn. Jag menar inte att Massive Attack är en höna, men som ni förstått har jag aldrig orkat med den här triphopen riktigt. Det beror förstås nästan enbart på att jag inte lyssnat på skiten - jag dissar nästan aldrig något jag faktiskt satt mig in i - men jag tror också att det kan bero på att den är tråkigare än alla de delar genren är uppbyggd av. Ändå har denna låt alltid funnits kvar hos mig som en vacker och, gud må straffa mig för att jag använder ordet, skön låt. Unfinished Symapathy är lite som yoga: Väldigt bra och avslappnande, även om du aldrig skulle erkänna det eftersom det bara är konstiga människor som har med det att göra.

youtubelänk

89. Bob Dylan - Love Sick (1997)
När en ung poppoet sjunger dystra och bittra texter om livet så kan det förvisso träffa rakt i hjärtat, men faktum kvarstår att det är unga människor som uttrycker dessa känslor. De växer upp, glömmer bort, blir visare och finner harmoni. Eller? På ett plan blir det mycket jobbigare och tyngre när en snart 60-årig gubbe sjunger om sin olycka och bitterhet. Bara så att ni vet: det kommer inte bli bättre med åren.

youtubelänk

88. Heavenly - Atta Girl (1993)
En konkurrent till att vara Heavenlys bittraste låt. De visar här med all önskvärd tydlighet att de inte bara kunde göra fantastisk, sprittande tweepop, utan även fantastisk, deppig tweepop. Eller twee? Nej, det här måste vara något annat. Heavenly is not for the kids.

"No I could never live up to all your dreams. I don't have to be cute right through, and can't you concentrate on something other than me? Cause I'm not yours and never will be now." Fanns det någon rättvisa skulle det här vara en feministklassiker.

youtubelänk

87. Neil Young - I'm the Ocean (1995)
Det är lika bra att beta av alla gubbarna på en gång. Visst har jag ett ovanligt stort intresse för gubbarna Dylan och Young, men faktum är att deras 90-tal stundtals är riktigt starka, även så där lite halvobjektivt sett. När det gäller den här kanadensiske snubben så finns det överraskande nog ett litet gäng låtar som hade kunnat platsa. Bäst är ändå den här. Det finns en energi och känslosamhet i I'm the Ocean som ofta faktiskt är nära att driva mig till tårar. Youngs röst är dessutom fortfarande en av de märkligaste rockrösterna historien har bjudit oss på, och jag älskar den.

Innan nån börjar skrika i kommentarerna: Jag VET att Pearl Jam kompar Young här, men jag har inget emot dem av princip. Jag tycker bara att de kunde hålla sig till att vara kompband lite oftare.

86. Mobb Deep - Survival of the Fittest (1995)
Vi befinner oss i utkanten av en storstad. Det är mitt i natten, regnet som fallit hela kvällen har precis börjat avta lite grann. Det är inte mycket folk ute i de här kvarteren, särskilt inte vid denna tid. På en trapp nära tunnelbanan sitter en ung man gömd under en luva. Hans knutna nävar är instuckna under tröjan. Blicken är tom. Han kommer troligen inte leva särskilt länge till. Han har för många fiender. Men det blir som det blir, bara de starka överlever. Det vet han.

Ghettoromantiker, that's me.

youtubelänk

85. Heavenly - Cool Guitar Boy (1991)
Amelia Fletcher är som alla vet vår tids största musikaliska geni, och det har hon tillsammans med sina band bevisat gång på gång. På gång. Det är lätt att spela hårt, spela löst, öva in ett solo eller hyra in en kör. Men det är inte lätt att skriva en bra melodi. För det finns inga självklara regler. (Motown? Tin Pan Alley? Jag vet inte vad du pratar om.) Det krävs helt enkelt ett stänk av genialitet. Fletcher har, skulle jag uppskatta, runt femton stänk. Bitterljuv tweepop låter kanske som en paradox, men i så fall är det världens vackraste sådan.

youtubelänk

84. Ride - Seagull (1990)
Shoegaze låter aldrig så bra som när man ska sova. Därför låter det heller sällan riktigt bra när man är vaken. Jag gillar som ni vet drömmande musik, men jag gillar inte tråkig drömmande musik. Därför är inledningslåten på Rides Nowhere en positiv överraskning, då den sprudlar av energi. Som lyssnare översköljs man av ljudvågorna, man dränks i gitarrerna och får kippa efter andan för att inte tappa den helt. Bandmedlemmarna kanske sysslar med apatiskt skostirrande, men gitarrerna och trummorna gör det sannerligen inte. De är på väg någonstans, vart som helst, men definitivt någonstans.

83. 2Pac - Hit 'Em Up (1996)
En av de bästa beeflåtarna. Beatet är underbart och 2Pac säger sköna grejer, visst, men är den här fyndig och välskriven som någon av låtarna i Jigga vs Nas-beefen? Hell no. Lyssna bara på slutet. Inga snitsigheter här inte, inga snygga formuleringar - det är bara ilska och fuck you too. Och så ska en riktig beeflåt vara. Håller du inte med mig? Fuck you too. Tar du inte ställning? Fuck you too. And your motherfucking mama. All you motherfuckers: fuck you too.

youtubelänk

82. Nas - It Ain't Hard to Tell (1994)
Vet ni hur det känns att befinna sig någon millimeter ovanför marken i ett lätt svävande tillstånd?

I annat fall: Klicka på länken nedan.

youtubelänk

81. A.D.O.R. - Let It All Hang Out (1994)
Det bästa med den här låten är inte att Pete Rock (som givetvis gjort ett fantastiskt jobb med den här låten; ärligt, hur löjligt bra var Pete Rock egentligen? En fråga för forskarna.) stönar sig igenom den på bästa P. Diddy-vis: "uh-hu", "yeah", "c'mon", "aha", "that's right" - utan att det är en helt fantastisk och till synes relativt bortglömd hiphoppärla. Ni som lyssnat på annat av Pete Rock känner säkert igen den luftiga och jazziga stilen med det underbara blåset och ni som inte lyssnat på hans produktioner kan lika väl börja här som någon annanstans. Det är nån snubbe som kallar sig A.D.O.R som rappar rätt bra över den här skiten också.

youtubelänk

Något viktigt på gång + ny blogg

2009-09-24T11:21:00.003+02:00

Hej... är det någon där?

Inom en vecka kommer en viktig uppdatering på Dunka Dunka. Det är det första jag vill ha sagt. Det andra jag vill ha sagt är att jag och Johannes startat en ny blogg. Där har det redan skett två uppdateringar. Denna nya blogg har ett ytterst originellt koncept, det är fullständigt lysande och jag är närmast chockad över att ingen tänkt på det förut: mina damer och herrar, det är en recensionsblogg! Alltså, förstår ni, vi recenserar musik, film och litteratur. Det är ju briljant!

Okej, jag kikade runt lite på nätet och hittade ett par andra såna sidor också. Men ni vet ju alla att vi kommer skriva mer underhållande, BÄTTRE och förhoppningsvis kanske rent av om roligare saker (försök att bortse från att jag just recenserat en maffiafilm). Och gör vi inte det redan så hoppas vi göra det om ett tag, eftersom vi faktiskt vill träna på att skriva recensioner. Det är roligt, tycker vi.

Välkommen in i den digitala värmen på killkaraoke.blogspot.com.

Men stay tuned to denna blogg också, 20 låtar ska bort, sen är jag klar att börja med decenniet då Ravelli inte lyckades ta Sverige till VM-final.

Arvika 2009

2009-07-06T19:33:00.014+02:00

Det var varmt.

PS.
I år kastade vi inga slantar till dräggen i dikena; det var över huvud taget inte så många drägg i dikena denna sommar. Konstigt. Förutom de vanliga synthbanden var ju både Korn och Fleet Foxes bokade, vilket borde garantera närvaron av alla möjliga sorters människor utan tvål (gäller Fleet Foxesfans, ja) men med lustiga kroppsaccessoarer (gäller kanske inte Fleet Foxesfans, nej). Det råder väl ekonomisk kris även i rövpiercingbranschen antar jag.

Ljudet upplevdes som mer eller mindre kasst på de flesta scenerna. Synd. Joel Alme var trevlig att se förresten. Han är så vårdad, det gillar jag. Välklippt. Vad gäller själva musiken var den också bra, mer springsteenig än på skiva, eller så har jag bara inte lyssnat så noga på skivan. Mer då? Thomas Öberg gjorde sin grej, det vill säga sa obegripligheter. The Field gjorde sin grej, det vill säga byggde upp en elektronisk värld jag mer än gärna dröjde kvar i. Fleet Foxes var fina så fort de inte var obändligt tråkiga. Welle: Erdball hade en rolig scenshow som, inte helt oväntat nej, byggde på sexfantasier och tekniknostalgi. Röyksopp missade vi eftersom det var dem jag helst ville se. Frida Hyvönen var fortfarande fin i sin kroppsstrumpa. Danspraktikanterna på grusplan missade jag tyvärr också det mesta av, men jag gillade deras byxor i alla fall.

Vår andra jongleringsshow var underlig. Jag tyckte det var en av de sämsta showerna vi varit inblandade i, delvis på grund av oss och delvis på grund av omständigheter. Omständigheterna berodde delvis på oss och delvis på... omständigheter. Så länge ingen av mina läsare såg något av oss är jag nöjd. Men det lustiga var att många personer kom fram efteråt och berömde oss. Visst hade vi hetsat dem under showen att göra det, Peter berättade med sin allra gråtmildaste stämma att det "betyder mycket för oss" om de säger till ifall de tyckte något var bra, men ändå, de sa att vi var bra. Några som hatade Depeche Mode sa till och med att vi var bättre än det klassiska synthbandet. Visserligen var dessa "många personer" jag nämnde tre rader ovanför endast tjejer, och med tanke på utropen som hördes under framträdandet ("Jag vill ligga med dig!") så ska kanske vad de sa tas med en nypa salt. Jag är inte säker på vad jag vill ha sagt med det här stycket, men jag är när allt kommer omkring inte särskilt säker på nånting faktiskt, så det gör inte så mycket.Sen ska väl nåt sägas om Depeche Mode också eftersom de tydligen är världens grej. Jag såg dem inte. Vi var de enda på hela festivalen som var bokade samtidigt. Skönt, jag är helt säker på att Depeche var sådär lagom halvruttna. De spelade rätt nära vår grusplan så vi hörde det mesta och det lät väl som ungefär vilket annat band som helst. Hursomhelst borgade krocken för en klassisk inledningsreplik på vårt uppträdande: "Innan vi börjar vill vi passa på att tacka vårt husband Depeche Mode som ska spela lite bakgrundsmusik till vår show..."

Sen träffade jag en flicka.

Jag är medveten om att min litterära stil numera kan sägas ha karaktären av stendödhet, vilket är en ganska intressant stil, tycker jag, men det lär bli ändring på den vare sig ni vill eller inte när 90-talslistan snart drar igång. Då kommer jag ju faktiskt gilla det jag skriver om, och då blir det en liten annan fläkt i orden. Tror jag. Eller så behöver jag bara bli lycklig.

Peace and Love 2009

2009-06-29T13:28:00.017+02:00

Då var det dags igen. Med fullpackad bil gav vi oss iväg till Borlänge för att utnyttja våra VIP-band så mycket vi bara kunde. Ni vet, "ursäkta, jag har lite bråttom" och så fram med handleden. Inga fler köer för oss. Eller om man ser en snygg tjej så vänder man sig lite smidigt så hon ser en i profil och så vips! - upp med högerhanden i håret och pilla lite. Nu var vi VIP och inte artister, vilket kanske kan tyckas ofördelaktigt vid en första anblick, men inte om man tänker närmare på saken. Folk förstår ju att en artist är där för att jobba och faktiskt prestera något. En VIP är ju där bara för att personen i fråga är skön/känd/cool. Det är lugnt, du behöver inte göra nåt. Bara häng på festivalen så är vi nöjda. Frågar nån vad man faktiskt gör eller vem man faktiskt är, tja, då är det bara att låtsas få bråttom till en viktig VIP-fest eller nåt sånt.

Nu skulle vi i och för sig prestera lite också. I tjugo minuter skulle vi bära hängslen och kasta bollar. Hur förnedrande det än låter så var det faktiskt värt det. En stunds runtskuttande för en liten men välartad "undra vad som pågår där, vi kan väl kolla en stund, det är ju ändå en halvtimme kvar till konserten"-publik, och för det fick vi gratis mat, gratis (inomhus)boende, gratis entrébiljett och gratis resa.

Själva jonglerandet finns inte så mycket att orda om, men det var nära att vi inte kom in på festivalområdet med våra grejer ens. Vi tänkte försöka oss på ett litet enkelt busstreck och testa vakterna lite. Vad händer om man gömmer en gigantisk kniv i shorsten på en kille och sedan låter honom gå fram till den mest timida unga damen med uppgift att visitera en? Uppenbarligen är detta vad som händer: hon upptäcker någonting stort och fasansfullt, stannar upp en halvsekund och funderar på om hon ska låtsas som att det regnar, det blir ju enklast så. Men solen gassar på som aldrig förr och hon inser att hon inte kan släppa det här. Jag skrattar alldeles för mycket tätt bakom vår knivkompis, mest av medlidande för tjejen; jag vill hemskt gärna att hon vid det här laget ska förstå att vi bara skojar lite med henne. En vakt kommer genast fram och undrar vilka vi är egentligen och vi skyndar oss att visa VIP-band och artistpass. Vi öppnar vår väska där vi har de andra grejerna. Fair enough, han vill inte bli inblandad. Dags för väskkontroll. De blir mycket misstänksamma. Det är ändå tre halvmeterslånga knivar som ligger där. En annan vakt kommer dit och det blir ett mindre hus i helvete av hela saken. "Ta undan de där sakerna fort som fan" lyder ordern. Jag slutar skratta.

Nu slutar allting ganska väl ändå. Väskkontrollanten säger till vakten att han får ta ansvar för att han släpper igenom oss och han säger att nej, det får festivalarrangörerna göra. Seså, allt har löst sig till det bästa. Ingen tar ansvar och vi kommer igenom med våra knivar. Och vi kan genomföra vårt uppträdande.

Den första konserten jag gick på var Frida Hyvönen, och jag njöt av den fina musiken och av deras fina kroppstrumpor. Jag tänkte att ja, kanske kanske kanske är det här Sveriges bästa artist/band. Förutom de sju stora från Göteborg förstås. Och möjligen ett par till. Hursom: jag gillade det verkligen. Men denna dag kommer ändå att bli ihågkommen av en helt annan anledning.

Kvällen kom och jag tittade på Lykke Li. Det kändes som att Sverige fått en ny, sexig popstjärna, alltså verkligen en stjärna. Hon kunde till och med lira A Milli utan att det blev fånigt. Men denna dag kommer ändå att bli ihågkommen på grund av en helt annan popstjärna. Alltså verkligen en stjärna.

Lykke Li var mitt uppe i en av hennes bästa låtar när det hände. Det vibrerade lite lätt i högra jeansfickan, och jag tog utan att förvänta mig nåt särskilt upp mobilen. Sms:et var från Johannes. Klockan var exakt 00.00. Under de två dagar jag hade varit på festivalen hade Johannes hjälpt till att hålla mig uppdaterad på en del fotbolls- och tennisresultat som intresserade mig. Det är väl nåt liknande denna gång, tänkte jag, även om jag inte visste vad det skulle vara riktigt. Det var inget liknande denna gång.

För en sekund, eller i alla fall en halvsekund, kändes det som att all tweepop och northern soul, alla indiepopklassiker och electropopdängor krympt ihop till en liten löjlig bunt popobetydligheter. Michael Jackson hade dött.

Fredagen minns jag som den sämsta konsertdagen, men kanske är jag inte rätt person att uttala mig, eftersom jag vad jag minns bara gick på en konsert. Eller var det då Deportees spelade? De var rätt trevliga. Vuxet och bra. På natten gick jag på Atmosphere och tyckte att det var hel okej innan min kompis sa att det var trött hiphop och jag insåg att han hade rätt. Atmosphere funkar ibland bra i vardagsrummet, men han har inga refränger och för fattiga beats för att underhålla mitt på gatan i Borlänge. Immortal Technique lyckades dagen därpå desto bättre. Han är ju i alla fall jävligt arg hela tiden, och tror fortfarande på revolutionen (fniss!). Han hatar allt som har med samhället att göra och när han blir som mest upphetsad börjar han predika på spanska, nån lång harang som slutar i "viva la revolucion!" eller hur nu spanjorerna stavar. Men han gillar fred också, säger han. Ibland kan man tro att han gillar fred nästan lika mycket som han gillar våld. Det viktigaste av allt är i alla fall att han var väldigt hardcore och valde att framföra en del tunga låtar. Obnoxious!

Det sägs att det är obligatoriskt att försöka ragga kändisar på efterfesterna. Jag brukar göra så att jag raggar på nån, vem som helst, och sen är det spännande att se vem det egentligen var. Typ man dansar på dansgolvet, ser en söt person, har en himla massa tur och hamnar i ett läge där man dansar och pussas och annat ungdomligt, och sedan går man för att "dricka vatten" eller "ta lite luft". Det vill säga, man går iväg en bit för att ta reda på vem det egentligen är man delar leenden och saliv med. Har man tur är det typ Lykke Li som man av nån anledning inte kände igen riktigt, har man otur visar det sig vara en gymnasietjej från Djurens Rätt. Jag hade otur.

Fast å andra sidan är min status endast marginellt högre, hoppas jag i alla fall, och å tredje sidan var hon faktiskt söt, det menar jag verkligen. Tror till och med hon var ganska snäll. Hon gillade djur och Morrissey. Men vad sjutton, jag gillade djur och Coldplay när jag gick på gymnasiet, så det är inget att bråka om.

Sen hittades jag av ett par tjejer tillika uteliggare, varav jag snart insåg att jag var bekant sedan tidigare med en av dem. Vi raggades snart upp av en virrig kille som kallade sig artist, och vips var vi mitt i stan och letade efter en efterfest på ett hotell. Jag insåg genast när snubben kom fram att det hela verkade ytterst suspekt, och fick det bekräftat när han inte ens visste vilket hotell han bodde på. Klockan var halv åtta och jag gick hem för att sova. Dagen efter lämnade vi Borlänge.

Sämst var Peace and Loves enorma svårighet att komma underfund med vad vår lilla jongleringsgrupp hette. Jong Lamera blev i programbladet Jong Lambera som när det var dags för showerna båda gångerna fick namnet Jonglera Mera, vilket kanske är det sämsta namnet jag någonsin hört på en grupp, vårt riktiga namn inkluderat. Låter som en jävla studiecirkel.

Bäst var konserten med Håkan Hellström, som jag av outgrundliga anledningar aldrig hade sett live tidigare. Jag hade tappat bort mina kompisar och stod där själv mitt i folkhavet och njöt av tonårspoesin och popenergin. Återigen drabbades jag för en kort stund av en liten tanke, denna gång att kungen av pop kanske inte var död ändå när allt kommer omkring.

Midsommarnotis

2009-06-19T14:00:00.004+02:00

Hej allihopa, jag skriver till er nu igen mest för att slippa göra någonting annat. Jag borde givetvis syssla med de saker som är av avgörande betydelse för min eventuella framtid, men hur ska jag kunna göra det när... tja, när jag kan fundera på vad jag tycker om den naturliga färgen på björkträd, eller kanske till och med försöka finna en etikett på musiken vi hör från läktarna under Confederations Cup. Jag kommer själv osökt att tänka på Peter Brötzmann och hans kraftfulla frijazz, men kanske ligger det närmare till hands att associera till viss noisemusik? Arrangemanget för denna musik är intressant, då uppsättningen kräver en hel del folk. Tusentals människor ihärdigt tutande i ett och samma instrument, nämligen vuvuzelan - det är formeln. Personligen är jag ganska förtjust i musiken då jag tycker att det bidrar rejält till stämningen under matcherna, och känslan av att vi verkligen är i Afrika förstärks. Och jag gillar Afrika. Musiken blir nästan hypnotisk till slut och bygger endast på små och spontana variationer. Enda problemet är att jag lider lite av känslan att när som helst kunna bli stucken av ett bi.

Men nu var det ju som sagt inte detta jag skulle göra egentligen. Låt mig därför raskt avsluta det här inlägget med en kort film som på ett oerhört korrekt sätt visar på min svaghet här i livet.

Tycker jag om denna film så mycket för att den så träffsäkert sätter fingret på mitt stora problem, eller är mitt stora problem att jag tycker om den här filmen så mycket? Hur som helst utlovas hög igenkänningsgrad åt alla er som gör egentligen onödiga men tidsfördrivande saker som att till exempel läsa min blogg.

Gästrecension: Fjodor Dostojevskij om Never Mind the Bollocks, Here's the Sex Pistols

2009-06-08T00:01:00.007+02:00

Nu har Fjodor Dostojevskij äntligen uppfyllt sitt löfte och levererat en recension. Han valde kanske lite överraskande att recensera Sex Pistols debutalbum, men nu är det ju inte jag som är Dostojevskij, så vem är jag att ha förutfattade meningar om vad som intresserar honom. Innan jag lämnar över ordet vill jag bara komma med en sista anmärkning: En liten grad av ankronism i den följande texten får vi alla ha överseende med.

Skiva: Never Mind the Bollocks, Here's the Sex Pistols av Sex Pistols.

Det gick ivriga rykten i den lilla staden att prästsonen, alltså ärevördiga Ivan Sjomatovs förstfödde son Ninjinski Sjomatov, hade återvänt till staden efter en längre tids studier i Petersburg, av vilka han bara avslutat en alldeles obetydlig del; orsakerna till detta sades ha sin grund i en rad egendomliga händelser som genast tystades ned av såväl prästen själv som flera av hans förtrogna vänner. På grund av vissa speciella omständigheter fick stadens sociala mittpunkt, den rika änkan Vera Minova, inte kännedom om den förlorade sonens ankomst förrän alla andra i staden upplysts om den; det sades senare att det hela bara var ett slags skämt från Ninjinskis sida (skämt av dylik natur var vanlig bland tidens nytänkare i Petersburg); ett test av Veras kärlek och tålamod. Vera blev alldeles bestört och rent av febrig, med ett ord; hon blev helt utom sig av förtvivlan, "det måste vara en tillfällig sinnesrubbning av nåt slag, inget att bry sig om alls, det var ju bara ett skämt, det har han sagt själv, det är alls inget att bry sig om!"

Hennes nervositet förbyttes snart till något helt annat. Med en plötslig upphetsning, som om det hade varit henne han uppenbarade sig för först i hela staden, rev hon åt sig block och penna och började genast och utan närmare eftertanke att skriva ned en inbjudan till alla dem som brukade bevista hennes middagsbjudningar. Hon bjöd in stadens läkare, den vördnadsvärde kaptenen, herr och fru Tomasitj, en mindre grupp belevade och ståtliga herrar (men med en olycklig sorts blyga leenden som kom många att missta dem för nonchalanta och arroganta), den försupne men älskvärde guvernören (han kallades "guvernören" men sanningen att säga hade han inte varit guvernör på gott och väl tjugo år; detta var inget att bråka om; ville han kallas för guvernör så kallade vi honom för guvernör och så var det inget mer med det) och en hel del annat folk. Kvällens huvudperson var givetvis Ninjinskij själv, och han mottog sin inbjudan med en återhållsam och värdig tacksamhet och lovade att infinna sig i god tid hos änkan; när han senare kom till platsen var han iförd en oklanderlig kostym som väckte stor uppmärksamhet, men alla uppskattande kommentarer om hans klädsel viftade han bort och yttrade den ena märkligheten efter den andra: "kläder är inget att bry sig om", "endast låga människor spenderar tid och tanke på gemenheter som klädsel; i Petersburg sågs det ner på människor som ni" och mycket annat jag inte längre kommer ihåg.

Vid tiden för middagsbjudningen hade alla inbjudna infunnit sig och hade av betjänten, en ung flicka vid namn Dasja, placerats i den stora kristallsalen, runt det stora middagsbordet. Vera var energisk och ivrig denna kväll och tryckte alla gästers händer, inte en utan flera gånger. När hon såg kaptenen försökte hon sig på en nätt bugning, som misslyckades helt. Rodnande bytte hon snabbt ämne och bad honom att slå sig ned bredvid Ninjinski. På samma sida satt också läkaren och paret Tomasitj; mittemot dem satt Vera, ett par unga män och så guvernören. Vera viskade något i guvernörens öra och han reste sig genast: "Vänner", började han med pompös stämma, "välkomna hit! Ni undrar säkert varför ni på så kort tid har kallats till kära fru Minova, som i vanliga fall har sina middagsbjudningar på söndagarna. Det är givetvis till stor del för att hon respekterar och ser upp till er alla och inte vill gå miste om något tillfälle att göra er ännu närmare bekantskap och umgås i ert uppsluppna och värdiga sällskap..." Vera knackade guvernören i sidan och bröt sedan själv otåligt in: "Vad du pratar! Kom till saken nångång, käre guvernör; ni tråkar ut våra gäster, seså; gör mig nu en tjänst och tala om varför jag egentligen bjudit hit dem..." "Ja, självklart", harklade sig guvernören, "det är alltså fråga om ett alldeles särskilt diskussionsämne. Ni känner säkert till att stadens stolthet Ninjinskij varit i England ett par år och där gjort bekantskap med flera intressanta människor. Det är spännande tider i England, men det vet ni säkert själva, om inte annat kan Ninjis säga mer om den saken.. nåja, i vilket fall som helst, stora omstörtningar är på gång på den politiska scenen såväl som den konstnärliga... och ja, nu blir Vera otålig igen, jag ska alldeles strax komma till saken; nåväl, alltså dessa omstörningar har Ninjis varit delaktig i, då han själv jobbat med en grupps, en musikgrupps närmare bestämt, förehavanden och framgångar. Och vi är alltså här idag för att tala om vad vi tycker om allt detta... Ninjis, var vänlig och berätta lite närmare vad det handlar om. Sex Pistols hette gruppen visst tror jag, stämmer det Ninjis?"

Nijinskij reste sig och såg överlägset ut över de andra gästerna. "Sex Pistols, ja. Men låt oss börja i en annan ände. Här i Ryssland, där vi ju ärar Gud och tsaren, har det alltid rådit en stelbent konservatism, en sorts nöjdhet, jag skulle rent av vilja säga blindhet..." Ninjinskij stannade upp ett tag, och då ingen protesterade - inte ens den lättsårade läkaren, hans patriotism fick bara ansiktet att flamma upp lite grann vid de hårda orden - fortsatte han sedan: "Men i England har den unga generationen inte bara skrivet oläsliga böcker om eländet och diskuterat det vid middagsbord, som vi gör här i Ryssland, utan med all önskvärd tydlighet visat att de inte längre roas av de elitistiska strömningar som råder. De tycker att det är deras tur att synas, och vill visa att alla kan och att alla bör göra sig hörda." Ninjinskij pausade för en sekund, och fortsatte sedan. "Den sociala härdsmältan har nått revolutionsstadiet, och nu tycker de att det får vara nog." Ninjinskij fann det vid det här laget klokast att visa ordentligt vad han talade om och visade upp en stor bild av Sex Pistols, i deras urtvättade och trasiga kläder, och kallade sedan på Dasja som fick i uppdrag att snurra igång en skiva med gruppens musik som Ninjinskij tagit med sig. Alla lyssnade med spänd förväntan.

När ljuden tystnat satt alla stela och tysta av häpnad, men bara efter några sekunder bröt läkaren ut i ett hetsigt utbrott. "Jaså! Det är detta som är framtiden!" Han stannade upp och blev plötsligt lite mer förlägen, nästan inställsam. "Förlåt mig käre Ninjinskij, men nu blev jag genast smått orolig för er, ja kanske inte orolig, utan snarare bekymmersam, eller rättare sagt nervös på något vis, ja egentligen kanske inte det heller men..." Kaptenen, som nu återfått fattningen efter musikchocken, grep in: "Mina damer och herrar! Jag ska tala klarspråk, jag ska inte linda in något här, tillåt mig att säga detta rent ut: det är skandal! Allt det här vi nu har hört handlar om social upprördhet, hörde vi Ninjinskij säga, men vad tror ni egentligen ligger bakom dessa ynglingars beteende, om vi nu kan kalla det beteende... Lyssna på mig ett slag, vad dessa musiker vill, vad de strävar efter... det är inte fråga om social förbättring, det är endast fråga om ett skamligt uppror mot den äldre generationen, mot föräldrarna, som uppfostrat dem, ja, alltså, mot alla dem som bara velat det bästa för de unga. Och vad handlar upproret om? Det är enkelt, det handlar om makt... makt och uppmärksamhet, ingenting annat."

Genast började alla prata i munnen på varandra, ända tills en ung man, som uppenbarligen kände sig hemma i sällskapet, höjde rösten och tog till orda: "Men så lugna er då äntligen en smula! Har vi i Ryssland inte våra egna folksångare, våra egna kritiker? Det är inte innehållet ni är emot, det är formen! Men tillåt mig kära vänner att upplysa er om en enkel sak, som ni givetvis redan är väl medvetna om, men så att säga kanske inte riktigt tänker på alltid; det jag försöker säga är att det bara handlar om ljud. En elförstärkt gitarr ger vissa ljud ifrån sig, men inte kan en gitarr göra uppror? Inte kan några trummor, hur hård behandling de än utsätts för, ro hem politiska, eller som du säkert skulle säga (här vände han sig till läkaren), "moraliska", poänger? Ja, jag förstår vad ni tänker, ord är också bara ljud... och ett intensivt bankande är lika politiskt som det en agitator på torget sysslar med, och visst har ni en poäng, det har ni alldeles säkerligen, det är inte så jag menar... det är bara det att jag inte tror att varken trummorna eller gitarrerna eller för den delen det något okonventionella sjungandet (för det är det verkligen, det håller jag med er om) nödvändigtvis måste innebära just det ni tror... alltså, med ett ord; det handlar om ovana. Ni vet inte vad ni hör och det gör er, jag vill inte säga rädda, men försiktiga, ni håller er på er vakt, och det är alldeles naturligt, ja inget konstigt alls när man tänker närmare på det. Men om jag får uttrycka mig lite klarare; vad vet ni om vad några trasiga kläder egentligen vill uttrycka?" Den unge mannen rodnade lite lätt och satte sig hastigt ned, och genast började han skruva på sig, orolig att han hade svamlat för mycket.

Herr Tomasitj hade länge under tystnad bevittnat händelserna och knappt rört en min, men ändå lyssnat uppmärksamt på minsta lilla ord som uttalats. Sakta lutade han fram huvudet och log mot mannen mittemot, alltså han som nyss hade talat. "Väl talat, min unge herre! Men förbiser ni inte någonting här? Ni säger att vi är emot formen, och ni har självfallet helt rätt; inte många här uppskattar det oklara och dammiga ljudet, det obehagliga och bråkiga uttrycket; men för egen del gör det mig detsamma, ja kanske har jag när allt kommer om kring ingenting alls emot formen, ja jag gillar den nog rent av, men det är inte alls formen som är det stora problemet, inte alls! Och då säger ni att vi här i vårt eget land har "våra egna kritiker" (ja, så sa ni faktiskt), som om detta skulle handla om kritik och inte bara löst prat, ett slags onyanserat utbrott utan kritikens nödvändiga skärpa och eftertänksamhet. Men i alla fall... det handlar inte om det faktum att gruppen ger uttryck för politisk indignation - det anser jag tvärtom vara stort och berömvärt - utan vilka typ av idéer som framhålls. Och detta, tillåt mig att säga det, är ingenting annat än anarkistiskt nonsens."

Det blev genast livat i rummet. Det var tydligt att ämnet engagerat folksamlingen och Veras fåfänga försök att hålla styr på sina gäster misslyckades ideligen. Plötsligt reste sig Ninjinskij igen och sade med hög stämma: "Detta var mig inte alls oväntat! Det bekräftar bara vad jag visste, nämligen att Ryssland inte är redo för det som England är redo för. Det gör mig lite ont, även om jag förväntade mig det, att se hur ni bespottar detta nya och vitala som den unga generationen fört med sig. Vi, som har tillägnat oss all den kunskap och visdom ni skänkt oss, men också anförskaffat sig helt nya kunskaper och insikter som ni nu helt föraktar och hånar, vet mer än den äldre generationen. Det är inte högmod eller oförstånd som driver mig till att säga det här, utan endast för att det är sant vill jag framhålla det. Ni gamla kan aldrig lära er något nytt, ni kan aldrig ändra på era åsikter och ni kommer hålla fast vid er tro vad vi andra än säger; kort sagt, ni är förstockade. Det oklara ljudet och det bråkiga uttrycket, som herr Tomasitj så träffande uttryckte det, är endast obehgaliga för er därför att ni vet att eggen är riktade mot er. Vi unga njuter av det, och vi ser det som en föraning för den revolution som är alldeles nära inpå oss. Jag är ledsen, men det som nu händer på de brittiska öarna kommer snart att inträffa även här, och jag kan tyvärr inte ha medlidande med er. Rättvisa kommer till slut att skipas även i detta land." Han gjorde en kort paus innan han avslutade sitt anförande med att höja sitt glas och ironiskt säga: "Må Gud rädda den omänsklige tsaren!"

Kalabaliken var nu total och Vera hade i samma stund som Ninjinskij avslutat sitt tal fallit ihop på divanen, blek och medvetslös. Kaptenen grep tag i sin mössa och rusade ursinnigt ut ur lokalen. De unga männen följde strax efter. Guvernören försökte bringa lite lugn och ordning i salen men misslyckades fullständigt. Denna middagsbjudning hos Vera skulle man komma att prata om i månader efteråt, och detta långt utanför stadens gränser.

Betyg: 2/5.

Mammas dag

2009-05-23T19:17:00.004+02:00

Det är inte så att jag är övertygad om att min mor är ett sällsynt praktexemplar av modersläktet, om vi tittar rent objektivt på saken. Visst finns det många egenskaper hos henne jag i det närmaste häpnar över, på ett bra sätt, men nyktert betraktat är det inte svårt att finna saker man skulle vilja ändra på också. Poängen är att om ens kära mor bara gör det som förväntas av henne; saker som att ständigt finnas till hands, alltid vara glad att se en, vid väl valda tillfällen bedyra sin kärlek, ge ekonomiskt stöd, offra sin fritid på att hjälpa en med vadhelst man ber om, trösta och uppmuntra en när så krävs och allmänt vägleda när det kommer till livets svåra frågor (allt som har med myndigheter och byråkrati att göra); ja, då kommer man likväl att känna sig väldigt fäst vid henne. Man har ju trots allt legat i hennes mage och det är väl sånt som skapar nåt slags band antar jag.

Så därför har jag kommit på den oerhört kreativa idén bland musikälskare att göra ett blandband. Bara mammalåtar, och med mammalåtar menar jag egentligen inte mammalåtar, utan låtar som hyllar kvinnan i fråga. Jag har valt låtar jag gillar och inte tagit någon hänsyn till hennes smak, tänkte att det blev personligast så. Hon får på så sätt en inblick i mitt (musik)liv, och det tycker jag är ganska fint. Kanske är det den mest personliga present jag har gett henne faktiskt, när jag tänker efter. Mer personlig än träningscykeln i alla fall.

Vissa låtar, till exempel alster av Baby Washington, Nancy Sinatra och The Temptations, hittade jag tyvärr aldrig i mp3-format. Jag fick hålla till godo med det jag hade och det jag hittade. Den slutgiltiga låtlistan fick detta utseende:

1. Bert Huang - Oh Mother of Mine (Temptationscover)
2. The Spinners - Sadie
3. Kanye West - Hey Mama
4. Etta James - Tell Mama
5. Kate Bush - Mother Stands for Comfort
6. 2Pac - Dear Mama
7. The Intruders - I'll Always Love My Mama
8. Beanie Sigel feat. Scarface - Mom Prayin
9. John Cale - Blues for Mama
10. Justin Hinds & The Dominoes - My Mama Told Me
11. Snoop Dogg - I Love My Momma
12. Moby - Love Song for My Mom
13. Jonathan Richman - As My Mother Lay Lying

Nu förväntar jag mig inte att min mor ska bli ett fullfjädrat hiphophuvud efter några lyssningar av den här skivan, och jag förväntar mig heller inte att hon ska bli så påverkad av Kate Bush att hon börjar dansa som en annan Anna Odell-hysterika. Hon är mer för Acker Bilk, som i och för sig står för en hel del bra, väldigt soothing musik. Jag hoppas bara att hon tar till sig av själva kärnan, det vill säga hyllningarna, detta trots att vi egentligen aldrig har "bangin' oldies in the livin' room sippin' brew" (från I Love My Momma) och förmodligen aldrig kommer att göra.

Såhär efter en halvt okoncentrerad lyssning verkar det som att hon gillade Richman bäst. Jonathan Richman och Acker Bilk alltså, jag har alltid misstänkt att de har samma fanbas.

Fortfarande en nörd

2009-05-14T18:08:00.008+02:00

"Nytt liv för Dunka Dunka." Ni tog inte det seriöst, va? I förra inlägget skrev jag att jag hade levt vad optimisterna ofta kallar för livet, det vill säga jag hade slåss, supit och knullat, på ett ungefär. Den sista tiden har jag inte alls sysslat med dylika ting, utan helt enkelt gjort det jag är bäst på: låst in mig på rummet och lagt ner stor möda på fullständigt onödiga saker, åtminstone vad samhällsnyttan anbelangar. Givetvis har det handlat om nörderi. Jag har via Filmtipset (där jag så klart ofta spenderar min tid) hittat Boktipset, och där skrivit in alla de böcker jag läst som jag känner att jag kan betygsätta. (Vissa har jag förstås glömt, och andra finns tyvärr inte med än, men det allra mesta jag läst senaste åren finns där.) Detta gav mig blodad tand, och vips så surfade jag in på Rate Your Music där jag äntligen fräschade upp min gamla användare. Nu har jag faktiskt betygsatt de flesta album jag har hört, även om jag har stora delar av pop och rock-mappen kvar att gå igenom. Samlingsskivor göre sig icke besvär (förutom några få undantag, där skivorna av olika anledningar närmast brukar betraktas som album), och sådana album jag har så vagt minne av att jag knappt ens minns vad jag tyckte om dem får också klara sig utan mina betyg. EP's är okej, singlar är det inte.

Har någon tips på fler saker jag kan göra för att förtränga saker som till exempel försenad c-uppsats, var vänlig lämna en kommentar i kommentatorsfältet.

För att fortsätta mitt lösa prat: jag funderar på att återuppta min gamla Dunka Dunka-feature Bandgenomgång, som hittills bara fått ett inlägg. Vad sägs om The Triffids? En saftig och noggrann genomgång av deras musik vore väl nåt. Sen tror jag det är dags för duellen igen, där jag ju bara bjudit på två rafflande dueller hittills. En annan sak jag överväger är att sätta mig ner och skriva en novell. En riktig novell alltså. Hur svårt kan det vara? Att vinna en sån där skrivtävling där bara glasögonprydda gymnasietjejer (med Fjällrävenryggor och 1.8 på högskoleprovet) deltar måste väl vara en smal sak?

Jag tänkte hålla igång min massaker av detta inläggs röda tråd och därför avsluta med en tillbakalutad grej, som jag kallar Musikkalendern. Beroende på hur årstiden ser ut lämpar sig olika skivor olika bra för lyssning. Inte så konstigt. Jag tänkte helt enkelt berätta vad som passar bra vid vilken tid på året, så slipper ni fundera mer på den saken. Ett par skivor för varje månad. Jätteenkelt och jättebra. Klipp ut och spara. Jag hade tänkt rita en ambitiös och mycket pedagogisk Paintbild, men Paint är ett ganska avancerat program och jag har inte riktigt orken att sätta mig in i det.

Januari
Jul, nyår och min födelsedag är vid det här laget över, och största delen av vintern är kvar. Detta borgar för depression och jävlighet. Å andra sidan är det nytt år, med allt vad det innebär i form av nystart på livet och så vidare.

Max Roach - We insist! Freedom Now Suite
Yo La Tengo - I Can Hear Your Heart Beating as One

Februari
Det bästa med februari är att månaden är så kort. Vintern har sugit musten ur en och våren är flera mil bort. Här är det lika bra att slå på den stora nihilismtrumman - eländet kommer ju aldrig att ta slut, det är man övertygad om. Inte för att man bryr sig om det här jävla livet i alla fall. Men ändå.

A.B.N. - It is What It Is
Clipse - We Got it for Cheap Vol 3

Mars
Man är ordentligt trött, men har man tur gör sig ändå lite sol gällande. Vågar man ta fram lite vårmusik? Mjodå.

Bob Dylan - Blonde on Blonde
New Order - Technique

April
Månaden med de första misslyckade och stelfrusna grillningarna. Men nu närmar sig den acceptabla halvan av det svenska året, så man är ganska glad ändå.

A Tribe Called Quest - People's Instinctive Travels and the Paths of Rhythm
Prefab Sprout - Steve McQueen

Maj
Paris, Håkan, flickor, rosa dagböcker, folköl i gräset, bollplank, skolk, skratt, pussar...

The Tough Alliance - A New Chance
Heavenly - Heavenly vs Satan

Juni
Nu brukar sommarens fotbollsmästerskap börja och det hettar till på flera plan. Resor, festivaler, sommarjobb (haha).

Curtis Mayfield - Curtis
Fela Anikulapo Kuti - Zombie

Juli
Har av mig ansetts vara årets bästa månad på ren slentrian. Visst är det en bra sommarmånad, men faktum är förstås att augusti är bättre.

The Four Tops - Ultimate Collection
Pet Shop Boys - Very

Augusti
Det är nämligen då tjejerna är desperata ("Snart tar sommaren slut! Jag måste hinna vara frigjord ett tag till innan allvaret på läkarprogrammet börjar igen!") vilket brukar kunna leda till det man vill att det ska leda till. Det är också den varmaste månaden och den enda då man eventuellt kan bada i en våra svenska insjöar utan att dö av kyla.

Fleetwood Mac - Tusk
The Triffids - Calenture

September
Hösten är här vacker och det är fortfarande varmt. Nya människor brukar kunna träffas denna månad, åtminstone om man pluggar eller börjar på nya yogakurser.

De la Soul - The Grind Date
Van Morrison - Astral Weeks

Oktober
Här börjar skiten igen. Dags att sakta men säkert gräva ner sig. Nätterna är bäst, då slipper man se eländet.

Inner City - Paradise
Pere Ubu - The Modern Dance

November
Outsägligt kass månad. Möjligen kan det kännas som en tröst att bara sitta inne och göra sånt man inte fick göra när man var liten, typ trycka i sig hinkvis med bullar och titta på tv många timmar i sträck.

The Knife - Silent Shout
Bonnie Prince Billy - I See a Darkness

December
Beroende på om man gillar hela julgrejen en bra eller dålig månad. Jag gillar december ganska mycket, brukar vara ganska mycket kärlek då. Minus för steressen dock. Musikaliskt krävs något som låter väldigt långt ifrån julmusik, då man lär få mer av den varan än man vill ändå, tack så mycket.

Can - Future Days
Joanna Newsom - The Milk-Eyed Mender

Jag är utmanad

2009-05-02T19:05:00.004+02:00

Jag är en sån som alltid deletat varenda kedjemejl, inbjudningar till facebookgrupper osv, hur många människor det än skriks ut att jag kommer rädda om jag bara trycker på en knapp. Detsamma har gällt frågeformulär på internet som syftar till att berätta för omvärlden hur många köttbullar ens kompis åt till lunch, både idag OCH igår. Men nu är det så att jag råkar ha blivit personligt utmanad av Ola att svara på nån sån här enkät, "utmaning" kallas det visst, och då är jag inte den som är den. Ett riktigare inlägg (en genomläsning ger vid handen att det här var ganska meningslöst skit, men det gör de bättre inläggen bättre, och dessutom vill jag inte göra Ola ledsen) kommer följa ganska snart, och det är nästan ett löfte.

Fyra av mina favoritprogram:

1) Visst har det inneburit hundratusentals kronor mer eller mindre raka vägen ner i sjön, och något arbete i utbyte lär jag knappast få. Men jag har åtminstone lagt ner några timmar i veckan på min kära utbildning så det kan inte klandras för att vara ett oseriöst glidarprogram. Vad jag vill säga är alltså att det kulturvetenskapliga programmet, trots bristerna, har varit soft, roligt och faktiskt rätt så lärorikt.

2) HIPC. Säkert bara massa skitsnack, såklart, men det ser fint ut på papperet och jag tycker verkligen synd om de extremt fattiga länderna. Sen är det är bara korruptionen som måste bort också...

3) Idrottsgalan. (Jag har inte förlorat ett uns av min vassa ironiska förmåga. Damn jag är het.)

4) Twin Peaks. Ja, det är faktiskt bäst.

Fyra saker jag gjorde igår:

1) Om vi med igår menar hela det föregående dygnet så räknas ju faktiskt stora delar av Valborgsnatten dit. Så det första jag gjorde igår var att ingå i en kärlekens förening. I en akt av tillgivenhet och största medmänsklighet hyllade vi det heliga förbundet mellan man och kvinna. Men låt mig påminna om att det här är en familjeblogg, och förlåt mig därför om jag raskt går vidare till den andra saken jag gjorde igår.

2) Dagen före gårdagen, alltså Valborgsmässoaftonen, berättade en kompis en gåta. "En man tittar på tv. Plötsligt stänger han av tv:n, reser sig och går upp för trappan till ovanvåningen. Han tänder lampan, tar fram en pistol och skjuter sig. Varför?" Jag hann få veta att det han såg på tv:n spelade roll för hans beslut att skjuta sig, men så mycket längre än så hann jag inte innan berusandets olycksaliga okoncentration ställde sig i vägen. Det jag gjorde igår var alltså att glömma fråga om svaret på gåtan. Någon som vet?

3) Senare på dagen insåg jag SJ:s inkompetens. Vi vet att tågen kommer sent jämt och ständigt, men visst brukar de ändå dyka upp till slut? Jag tänker såhär: om jag beställer en tågbiljett som ska ta mig från Stockholm Central, via Stockholm Södra och sedan till Linköping, visst är det då förlåtligt om man då drar den tydligen naiva slutsatsen att ett tåg faktiskt kommer att förflytta sig mellan de här sträckorna? Ja, säger ni, och tycker därför inte att det är konstigt att jag skyndade mig till ett tåg som inte ville gå. För till Stockholm Södra åker minsann inga tåg den här helgen. Tänk om tåg vore som musik, att man kunde ladda ner dem gratis på internet. SJ skulle få problem.

4) På kvällen förstod jag att Anita Baker är något bättre än jag trott (och tyckt). Sweet Love! Caught Up in the Rapture! Good Love!

Fyra saker jag ser fram emot:

1) Att åka på festival i sommar. Fart, flickor och faror! Vin, kvinnor och sång! Dans dans dans! Släpp fångarna loss, det är vår! jag lyssnar trots allt inte bara på Fleetwood Mac och ryggen värker inte hela tiden. Dissa festivaler, människor och musik får bli en annan gång, ett annat år, en annan blogg. Eller åtminstone tills efter att jag faktiskt varit där.

2) Min examen. It's been a long, a long time coming. But I know a change is gonna come, oh yes it will.

3) El Clasico ikväll. Jag trodde aldrig för ett par år sen att jag idag skulle tycka att fotboll var så roligt, nu när jag växt upp och allt. Tack Barcelona för att ni håller kvar mig på barnets nivå.

4) Eminems pensionering. Nu orkar jag faktiskt inte med honom längre.

Fyra favoritrestauranger (och med fyra menar jag två, jag är väl inte gjord av pengar heller):

1) Den polskägda restaurangen nånstans på Södermalm. Självaste Kalle Flygare kom en gång in för att äta där, och bad att hans vän - det vill säga ägaren tillika servitören - skulle spela ett stycke musik han önskade. Vad servitören gjorde? Jo, han gick fram till oss och förklarade ingående situationen. Han hörde sig sedan för ifall det var okej för oss om han bytte musik. Monumental artighet och uppsluppen uppassning är sorgligt underskattat.

2) Pizzeria Sandra här i Ryd. De tar inte kort och pizzorna smakar väl som vanligt, men det ligger trots allt bara ett stenkast bort. Det hade du också uppskattat en apatisk söndag.

Fyra saker på min önskelista:

1) Kan inte komma på nåt.

2) Vet inte.

3) Har bråttom, kan inte tänka under stress.

4) Eminems pensionering. Nu orkar jag faktiskt inte med honom längre.

Fyra personer jag utmanar:

1) Blondinbella

2) Kenza

3) Sofi Fahrman

4) Eminem

Nytt liv för Dunka Dunka

2009-04-27T14:53:00.005+02:00

Vad säger man? Jag sa redan innan att Världshistoriens 101 bästa judar skulle bli 2009 års bästa blogg, och jag har ingen anledning att ändra mig nu när allt är över. Men hur bra den är skiter förstås ni i, eftersom ni läser Dunka Dunka. Ni är förmodligen mer intresserade av mitt humbla liv och mina sublima åsikter om populärmusik, än vad ni är av, vad ska vi dra till med, Tomas Tvivlaren. Kanske saknar ni också den ännu mer avslappnade tonen som jag vill minnas att jag brukade hålla mig med här. Jag har inte vågat kolla besöksstatistiken, men jag hoppas att ni är några kvar som läser den här skiten. Hur ska jag annars orka slutföra 90- och 00-talslistorna? Men innan dessa listor kommer ett par hederliga, vanliga inlägg, nu närmast ska jag svara på ett frågeformulär, ett sånt där där man ska skriva vad man har på sig idag och om är katt- eller hundmänniska, typ. Kan nog bli roligt tror jag.

På återhörande snart då. Tills dess: fildela lugnt!

Live

2009-03-07T12:08:00.018+01:00

I väntan på att Fjodor Dostojevskij ska få tummen ur och skicka mig sin skivrecension så tänkte jag bjuda på något annat. Som vissa av er kanske vet har jag ibland fnyst åt livemusik: för högt, för lågt, för dåligt ljud, störande applåder eller utrop, osv. Detta är alltså livemusik på skiva, att gå på konsert är ännu värre - samma saker plus massa annat jobbigt: trängsel, stel rygg, öl i håret.

Riktigt så här tjurig är jag inte. Jag gillar ofta att gå på konsert, och vissa konsertupplevelser är verkligen minnesvärda (tyvärr är detso fler inte det). Inte bara kan jag uppskatta en bra spelning, jag lyssnar faktiskt på inspelad livemusik ibland. En del av musiken är så skickligt inspelad att det lika gärna kunde vara gjort i en studio, och annan musik så oskickligt inspelad att man verkligen dras med och livas upp av allt surr, burr och brus. Dess största tillgång är förstås intensiteten och energin, som i bästa fall är klart mer framträdande än vad den är på skiva. Summa sumarum är alltså att livemusik kan vara alltifrån skräp till fantastisk, en notering som är så urbota självklar att jag allvarligt funderar på att sudda ut det jag just skrivit.

Till saken då. I mitt youtubande, spotifyande och mp3:ande kommer jag nu och då över bra livemusik, och då mina decennielistor inte innehåller sådant känner jag för att lyfta fram några fantastiska låtar inspelade för publik.

Tips 1.

Många tycker att jazz är "skön bakgrundsmusik". Tja, visst, det kan det absolut vara, men det är lite som att säga att "pop och rock är skön bakgrundsmusik". Det är alltså läge att precisera sig lite. Personligen är jag mest förtjust i jazz som blåser ut hjärnan på mig, dvs jazz som får mig exalterad och upprymd, ju mer desto bättre. Det är kanske inte alltid jag vill lyssna på det, men när det fungerar bra så fungerar det äckligt bra. Galningar som Peter Brötzmann eller Sun Ra. Det bästa med Ornette Coleman, John Zorn eller Albert Ayler. John Coltrane eller den på bloggen ofta omskrivne Rahsaan Roland Kirk. Eller varför inte Miles Davis post-1969.

Mycket av Davis musik är fin, skicklig och i bästa fall rent av himmelsk. En del är rätt ut sagt tråkig. Det mesta förstår jag mig troligen inte på över huvud taget. Vissa saker är dock väldigt svåra att missförstå, och det är där hans livespelningar i Osaka 1975 kommer in i bilden. För att kasta sig in i explosionen av musik är det lika bra att börja från början, alltså första låten på Agharta: Prelude 1. Svängigt som funk, skickligt som jazz och dynamiskt som vilken Hendrix som helst. Jag skojar inte, det är fucking freaky. Uppsök din närmaste spotify så är saken lätt fixad.

Tips 2.

Bruce Springsteen är ett fenomen jag känner mig väldigt ambivalent inför. Å ena sidan en energisk och duktig rockartist och textförfattare med en osviklig entusiasm, å andra sidan en energisk och duktig rockartist och textförfattare med en osviklig entusiasm. Vi vet ju vad det kan leda till. "Kom igen Globen!" *"häftiga" riff och bajsnödig lyrik*. Springsteens problem har inte varit att han saknar talang - hans musik är verkligen ofta medryckande - utan hans ibland alldeles för otyglade och ogenanta rockromantik och, på vissa skivor, överdrivna pompöshet. (Pompöism?) Jungleland får det att klia i kroppen på mig. Som tur är har han gjort fler låtar.

Som alla vet ska Bossen vara en fantastisk liveartist. Den som inte hört eller läst orden "Wembley 85!" har inte pratat med musikintresserade män över 30. Jag är rädd att de nästan kan ha rätt, gubbarna, för detta ljudklipp från 1977 där Springsteen framför Jackie Wilsons klassiker Higher and Higher är inget annat än otroligt bra. Sen är det förstås fusk att välja en så bra låt, men ändå.

Tips 3.

Jag har alltid föredragit hiphop gjord efter 1991, eller åtminstone 1989, framför gammal old school. Med det sagt går det inte att komma ifrån att det fanns en charm över de gamla pionjärerna som aldrig kommer att återkomma. Jag vet inte när detta klipp är ifrån (förmodligen är det mycket senare än 80-tal) men i Kurtis Blows värld har hiphopvärlden stått stilla. Han studsar omkring på scenen framför ett gäng barn som utför högst okoreograferade rörelser lite hipp som happ. Allt till tonerna av Basketball, en av Blows skönaste hits.

Gästrecension: Jorge Luis Borges om Abayudaya: Music from the Jewish People of Uganda

2009-02-22T00:41:00.004+01:00

Novellisten och diktaren Jorge Luis Borges har åtagit sig att skriva om nästa skiva.

Skiva: Abayudaya: Music from the Jewish People of Uganda av Abayudaya congregation, ledd av J.J. Keki.

Serge Lorintas uttalande i Le Jour (23-6-1931, s. 14) upprörde såväl abayudayaner som urger (utdöda sedan den nedtystade Chinicakatastrofen), inte främst för vad han faktiskt sa, det att "Östafrika - ekonomiskt och socialt - skulle må bättre av att judarna snarast inser sitt teologiska misstag och konverterar till katolocismen", utan för att en person i hans ställning hyste sådana åsikter. Antisemitism var visserligen ingenting nytt i den politiska eliten, men det gjordes mycket sällan officiella yttranden av detta slag. Problemet var, vilket historikern och litteraturkritikern Mori Lekhah ofta påpekat, att det också i den judiska delen av Ugandas befolkning, borträknat det ringa antalet grinider som då ännu levde i dessa trakter, fanns många som jobbade mot judarnas sak - inte minst den ökände abayudayanen Tríto Goncalves. Goncaleves och hans medlöpare var övertygade om att Uganda var en olämplig plats för utvövandet av deras religion och försökte därför skapa ett hat mot sina egna genom sinnrikt uttänkt ryktesspridning i de fina kretsarna. Att bara flytta vore otänkbart: då skulle det uppstå misstänksamhet och hemligheten om Den Skinande Stenen fick under inga omständigheter riskera att avslöjas. De flesta vanliga abayudayaner och urger visste naturligtvis ingenting om detta. Därför reagerade de mot de hätska antisemitiska uttalandena och gjorde så genom sång och dans.

När den första inspelningen av abayudayanskt politiskt material gjordes är omtvistat och den populära uppfattningen att Knedi Leuga låg bakom "den nya vågen av judisk musik från Ugandas bergstrakter" (the new wave of jewish music from the hills of Uganda), som Mori Lekhah skrivit i ett brev till mig, är en uppgift som inte står att finna i någon utgåva av Encyclopedia Britannica sedan 1932. (Före dess är det otänkbart att musik av detta slag över huvud taget spelades in.) Mina egna efterforskningar pekar istället på att det inte var någon mindre än Tríto Goncalves själv som var både ledare av kören som spelade in första skivan av detta slag och producent av skivan. Allt gjort för att inga skulle ifrågasätta hans lojalitet, vilket allt fler hade börjat göra vid den här tiden. Vad Goncalves inte hade räknat med var det enorma genomslag musiken skulle få.

Den mest betydande abayudayanska inspelningen - enligt många det viktigaste judiska körverket över huvud taget - är idag sorgligt bortglömt, på sina håll till och med förnekat. 1958 samlades tjugo hängivna musiker - enligt en särskilt utmärkande amerikansk folkforskare ska Knedi Leuga ha lett denna kör - för att spela in en skiva de hoppades på skulle få sådan genomslagskraft att såväl abayudayaner som urger aldrig mer skulle föraktas och spottas på för sin religion. ("Deras naivitet vad gällde tilltron till musiken var häpnadsväckande", kommenterade Mori Lekhah saken). Inspelningen blev mycket lyckosam och distributionen av skivorna sattes igång. Den ugandiska regeringen gjorde vad de kunde för att hindra eller åtminstone förminska spridningen av det omnämnda verket. Med brutala medel lyckades de väl med sitt uppdrag och den massiva propagandan har fått stora delar av folket att tveka kring skivans existens. Musikforskarna är idag ganska överens om att endast 50 - 60 exemplar hann spridas, varav flera med stor sannolikhet förstördes av utskickade regeringstrupper.

Under mitt besök i Kenya stötte jag på en tidninsgförsäljare med abayudayanskt ursprung. Han hävdade bestämt att han ägde ett exemplar av den mytomspunna skivan och spelade upp den för mig. Det var en upplevelse utöver det vanliga. Jag tog snabbt reda på kringliggande fakta och kom fram till att mannen var trovärdig.

Skivan jag har ombetts recensera sägs bygga på denna klassiska inspelning, men jag måste tyvärr meddela att mycket av magin har gått förlorad i versionerna på den nya skivan. J.J Keki uppges vara barnbarn till Knedi Leuga och den senares passion för musiken är den senare uppenbarligen också utrustad med. Problemet ligger snarare i produktionen och arrangemanget som i denna omarbetning tappat något av den häpnadsväckande jordnära andlighet jag uppfattade den där kvällen i Kenya för snart 25 år sedan. Av de nu tillgängliga abayudayanska musikverken är Abayudaya: Music from the Jewish People of Uganda ändå starkt rekommenderad, såväl för den musikaliskt som historiskt intresserade.

Betyg: 4/5.

Min kommentar: För svängigare material kan We are Happy (finns på Spotify och youtube) eller Ali Omu Yekka (finns på Spotify) uppsökas. Den sistnämnda är kanske en av 2000-talets tio bästa låtar.

Gästrecension: Sture Dahlström om Volunteered Slavery

2009-02-18T19:58:00.026+01:00

Dunka Dunka kommer under en tid framöver, med jämna mellanrum, att gästas av kända författare som fått i uppdrag att skriva om en skiva. Först ut är Sture Dahlström.

Skiva: Volunteered Slavery av Rahsaan Roland Kirk.

Vad har det tagit åt mig? Svetten bryter ut ur min kropp i kaskader, det finns en alarmerande risk för översvämning. De övriga kunderna måste simma runt mellan hyllorna. Koncentration, Dahlström! Förgäves försöker jag fokusera tanken, ingenting hjälper, jag ser min håriga hand rycka åt sig skiva efter skiva, jag står snart med hundratals, tusentals, hundratusentals skivor i famnen och vägrar lämna butiken utan mängdrabbat. Que? Ingen rabatt? Spanjorer är galna, det är luften här på Iberiska halvön som gör att folk tappar förståndet, den är hård och sträv, nästan brutal, och ju mer jag hotar med viftande händer desto mindre verkar mina chanser vara, till slut börjar han till och med kräva extra pengar av mig. Läget är ohållbart, Dahlström, släng skivorna på honom. I ett ögonblick av raseri och genialitet dränker jag honom i en hög av kultur. Han ligger orörlig på botten och längst upp på toppen sitter Jacques Brel och skrattar.

En skiva fick jag i alla fall med mig, av den pluralisblåsande saxofonisten Rahsaan Roland Kirk, och jag tänkte hinna spela den några gånger innan mitt besök på teatern ikväll. Hemma nu. Jag bor i en utsökt inredd kloakbrunn, utan avföring men med titaniska mängder kanel. Det sägs att en ryss hällde ner kanel här för några år sen i ett konstprojekt som till hans förtvivlan inte väckte någon uppmärksamhet alls. Tidningarna hade visst tryckt fel adress för händelsen så den förväntansfulla publiken hade i god tro gett sig iväg till en förort strax utanför stan, där de istället, av en slump, fick bevittna det första kända exemplaret av en trehövdad häst. En plötslig mutation som inträffat i vuxen ålder, löd förklaringen. Uppspelta av detta glömda alla bort ryssens projekt och med typisk rysk bitterhet tog konstnären livet av sig. Att det inte finns någon avföring beror på en statstjänstemans passion för det estetiska. Efter att kloakerna planerats och byggts skulle ritningarna skickas till avföringsverket, som dirigerade ut bajset i olika kanaler, men missnöjdheten över ritningarnas fulhet fick honom att sudda ut de sämst placerade strecken. Därmed förblev denna kloak en hemlighet. Det är högst troligt att de enda i världen som känner till den är den nämnde statstjänstemannen, den nu döde ryssen och så jag, den store Dahlström.

Det är ett underbart ställe att spela musik på. Jag har hängt upp tavlorna på så sätt att ljudvågorna studsar runt på det mest perfekta sättet. Jag har kryddat dem med kanel för den sista touchen av briljant resonans. Skivan går igång. Vulkanutbrott. Världskrig. Tyskarna anfaller men slås blodiga ned. En kavalkad av fittor slängs i ansiktet på mig, döende av chocken ligger jag på marken, försöker förgäves att välja ut de bäst friserade, men snart flyger alla iväg och ersätts av sydamerikanska jättebröst av gelé. Dahlström, det här är magiskt! Varför har du inte besökt denne Kirk tidigare? Frustande, bräkande, gnäggande apor springer runt i kloaken, med kartor i händerna men med förvirrad blick. Det är kakafoni och musikalisk övernaturlighet. Det här är det bästa du hört Dahlström, det är det bästa du upplevt förutom kvinnorna.

Alla gillar inte kalaset. Min uppskrämda kuk försöker gömma sig inne i kroppen men dånet från saxofonerna hörs rakt igenom navelsträngen och det blir för mycket för köttgnidarorganet som hänger sig i tarmarna. Jävla kuk! Den har aldrig förstått sig på stor negerkonst. Jag får köpa en ny imorn, de har billiga nere på Calle de Alcalá. Löskukar, säger den svulstiga araben i kassan, men Dahlströms organiska genialitet kan få vilken kroppsdel som helst att väckas till liv.

Kuken åsido, mitt huvud har åtminstone vett att njuta av musiken till fullo. Jag upplever ljudet från Kirks monstruösa mun som en blåvalsorgasm, ett slags vattnigt ljud, doftande av brasilianskt honungste. Gröngul fradga forsar ut ur min mun. Huvudet utvidgas och sjunker ihop, rör sig i takt till rytmen. Skärpning, Sture! Upphetsningen har gjort mig lam i hela kroppen och den enda fungerande kroppsdelen nu är hjärtat, som har lagt sig utanför kroppen, desperat fastklistrad på pannan, för att visa upp sig, applådera och be om autograf. Basgångarna dansar fram som besatta genom rummet (de låter jazziga, men till min häpnad ser jag att de dansar argentinsk tango, jag frågar varför, får inget svar) och trummorna bankar på min hjärnbalk med hammare av stål. Jag klarar inte mer skriker jag och känner hur upphetsningen går över i galenskap, kanske rentav hjärndödhet. Några bekanta John Coltrane-toner surrar plötsligt fram från stenplattan och mitt tillstånd går genast över i en sorts katolsk sinnesfrid. Samtidigt som sista låten lämnar högtalarna - en visslingskonsert som får taket att bukta sig och marken att skälva - så glider den katolske biskop som stått och tryckt i ett hörn fram och börjar äta på mina handleder. Jag blir åter exalterad och rinner när allt tystnat totalt utmattad och utsugen ihop i en pöl på backen.

Betyg: 5/5.

Judelistan, mina damer och herrar

2009-02-02T14:50:00.003+01:00

People!

Dunka Dunka har genomgått sin kanske sämsta period någonsin sista tiden. Det har varit ganska tyst här, menar jag. Detta har ju, som ni vet, berott på färdigställandet av judelistan. Som ni också vet, eller åtminstone har förstått, har det bara handlat om usla undanflykter. Jag har lidit av skrivarolust och gått runt med tom blick mest hela dagarna. Men! Det var då vi (jag, Gabriel och Johannes) kom på den lysande idén: Vi publicerar en jude om dagen, förutom på söndagar då vi fläskar till med hela tre st på en gång, och gör ett slags nervkittlande countdown av hela grejen. På så sätt behöver ni, min kära allmänhet, inte vänta längre och dessutom sätts en extra press på oss att skriva klart om dem som ännu inte är klara, vilka är nästan alla på övre halvan. Jag kan - hur fantastiskt uträknat är inte allt detta? - fortsätta försumma denna blogg och hänvisa till att jag ju flera gånger i veckan lägger upp texter på Världshistoriens 101 bästa judar, vilket alltså är stället ni kommer följa judelistan på. Listan går också att följa på kultur- och livsstilsmagasinet Dicore.se, som kanske är lite flashigare än vår blogg, men där kan ni inte kommentera spektaklet. Besök gärna båda sidorna. Förhoppningsvis kommer Dunka Dunka ändå fyllas ut med lite nya texter under tiden, eftersom det enligt mina beräkningar kommer ta lite drygt två månader innan judelistan är fullt ut publicerad.

Då ska jag inte jiddra mer. Klicka på länken ovan och läs inledning, regler och texten om jude nr 101. Det är jag som fått äran att skriva om den första juden på listan.

Jag vill avslutningsvis citera folkhemshjälten Robert Perlskog från dokumentären om Diego Maradona: Se och njut, det kommer dröja till nästa århundrade innan ni får uppleva något liknande.

Jag är orolig för mitt rykte och youtubetipsar i panik

2009-01-07T11:10:00.011+01:00

Jag är lite orolig för att mina högt värderade läsare inte tolkar förra inlägget som rena rama skämtet, vilket är det rätta sättet, och följaktligen tycker att jag är helt dum i huvudet. Kallsvettig och med panikångest har jag upprepade gånger flugit upp ur sängen inatt: "Martin, menar du verkligen det där du skrev i hiphopstycket? Martin, hur då 'retro i alla sina faser'? Martin, vad fan säger du egentligen?" Nej, jag menade ingenting. Allt jag ville göra var ju det här:

Så, jag får helt enkelt komma på nåt panikartat för att skyla över det förra. Jag kan ju slänga upp nästan vad som helst, jag hade ändå inte tänkt publicera nåt här förrän judelistan var helt klar. (Statusuppatering: Listan är spikad, sedan länge. 9 av mina 34 judar är helt färdigskrivna. Ytterligare tempoökning är att vänta.) Så allt det här ni får nu är bonus, hate it or leave it.

Det jag tänker göra är det lataste en bloggare kan göra, nämligen tipsa om youtubeklipp. Det här är för er som gillar gammal soul, i svartvitt. Det gamla amerikanska teveprogrammet Shindig! fick av nån anledning alla de hetaste artisterna till sin show, och sådär i förbifarten gjorde de en god gärning eftersom de lät BÅDE svarta och vita delta i samma show. Ja det är otroligt vad folk tog sig till förr i tiden. Nån jeppe har nu samlat några av soulframträdandena i tre klipp och lagt upp på youtube, och jag är förmodligen den sista människan som ser dem, men det är monumentalt högklassigt rakt igenom, så nu får ni se dem en gång till.

I klipp ett ser vi först James Brown, sedan Tina Turner och slutligen Booker T. and the MG's. Klipp två inleds med att nån viting på ett högst märkligt sätt gör reklam för mjölk, och fortsätter sedan med Major Lance, följt av Joe Tex. Avslutningsvis ser vi en duett med Marvin Gaye och Tina Turner. De flirtar med och pillar på varandra så mycket att man blir lite obekväm till mods av att titta på det och får lust att skrika "get a room!", men så inser man att man då skulle låta som värsta sortens tönt, och njuter istället av låten som de själva verkar nästan omedvetna om att de framför. I sista kippet återser vi James Brown och Marvin Gaye, men får också se Aretha Fraklin spela lite piano.

På en höft räknat finns det en miljard klipp till med olika Shindig!-framträdanden på youtube. Shit vilken bra sida youtube är alltså. Varför har ingen sagt nåt? Typ allt finns ju där. Tipsa era kompisar om den! Spread the message!

2009 - mer retro än 2008?

2009-01-05T19:04:00.011+01:00

Jag trodde jag skulle behöva skriva en dödsruna över Krabatus, en av Linfrövägens profilstarkaste katter, men imorse lunkade han in genom ytterdörren som vanligt, nonchalant och självsäkert, som om ett drygt dygn i tjugogradig kyla vore en walk in the park för en g som honom. Glad över att han inte dött uteliggardöden tänkte jag istället försöka skriva något blygt om musikaliska trender 2008, för att slutligen landa i ett gissande om hur 2009 kommer urarta sig. Ha! säger ni då. Vad vet han om musik som släppts efter 2001? fortsätter ni. Mycket lite, givetvis, men jag ljuger gärna ihop något för att nå mitt mål - inte att framstå som insatt, nej bevare mig väl, utan att hitta ett naturligt läge att äntligen få droppa Merle Haggard.

Gott nytt år förresten, homies. Låt oss hoppas på ett produktivt, insiktsfullt och skrivglatt 2009.

Crunk är det nya ballt. Men det är också den enda användningen för ordet jag stött på senaste året. Svarta oliver med kärnor i, det är crunk, men senaste Three 6 Mafia-singeln? Nja. Rapologerna får gärna rätta mig om jag har fel, men det är min känsla att söderns alla nya, spännande rapgenrer inte längre är lika nya och spännande (fortfarande bra, i och för sig) och jag har inte sett några upphetsade texter om vilka nya rapsubgenrer som ersatt dem. Det som inte bloggas om finns inte. Det finns såklart mycket bra hiphop därute, precis som alltid, men att vi hyllar Wale är väl knappast på grund av den bisarrt nyskapande musiken? Vad jag minns bäst från detta år är istället Donnies favoritbeteckning "neorygg", och det hörs ju redan på ordet att det i viss mån handlar om något gammalt, fast i ny kostym. För visst var det så att Lil Wayne blev sinnessjuk redan förra året? Och de där storlåtarna med svepande gitarrer, det blev väl aldrig nån trend av det riktigt? Nåväl, vi fick ju i alla fall autotunevågen. Alltid något.

Den mest framgångsrika soulsångerskan i år hette Duffy och levde på 60-talet. Ett lite kreddigare soulval är Raphael Saadiq, men ta bort ett par låtar från hans senaste skiva och den är som hämtad från 60-talet också den. Fler exempel finns. Soulen gick alltså till stora delar i retrots tecken. Årets mest hyllade soulskiva släpptes i och för sig av en annan: Erykah Badu. Hon är ju inte riktigt lika gammal som Al Green, men ärligt talat, det kan inte skilja många år. Den stora mestadels-soulbloggen soul-sides listade vid årsskiftet lika mycket gammal som ny musik, så det är inte bara jag som lite väl lätt fastnar i dåtiden. Det tycks som att såväl lyssnare som artister dragit sig för att leva i 2008.

Rocken är inte ens värd att kommentera. Den har ju varit retro i alla sina faser åtminstone sen Little Richards dagar.

Om popmänniskorna inte hade Glasvegas i topp på årslistorna så hade de Crosby, Stills... ursäkta, Fleet Foxes. Nu har ni förstått var jag vill komma: 2008 gillade det gamla. Hur kommer då 2009 att se ut?

Tja, 2009 verkar vilja gå än längre bak i tiden. Igår kunde man i DN läsa ett stort reportage om nyhippieartisten Larkin Grimms (Har vi fått nån sorts PJ Harvey på halsen nu igen? Nån som vet?) och idag skriver Po Tidholm att "femtiotalets rockabilly är större än någonsin". Nu är det väl ungefär vad Po alltid skriver, men ändå. Som om inte allt det vore nog: Simon tror på ett countryigt år. 2009 är det nya 40- och 50-talet.

Inget konstigt med det. Det är ekonomisk kris och i sådana tider gäller det att gräva fram det gamla, trygga och beprövade. Jag vet hur det kommer låta på hipsterbloggarna redan om några månader: "Merle Haggard? Honom har jag varit nere med sen day one, niggas."

Nu blickar vi framåt

2008-12-20T14:13:00.007+01:00

Dunka Dunka har genomgått tre stadier, kan man nog säga. Först var den en småtrevlig musikblogg, med uppdatering var fjärde dag; en blogg som smågillades av läsarna, knappt älskad av någon men hatades av ingen. Sedan steppades ambitionerna upp något, den språkliga stilen slipades till och gargantuiska listprojekt sattes igång. Uppdateringsfrekvensen dalade något men läsarna blev något fler till antalet och varje inlägg kändes överlag mer genomarbetat. Endast ett par uppehåll eller svackor fick bloggen genomlida. Men nu, sedan ungefär ett par månader tillbaks, har bloggen blivit mer inåtvänd än någonsin, där jag i princip övergett mitt musikskrivande och bara pratat om mig själv, alternativt saker som tillhör mig, som min blogg eller mina projekt. Mina, inklusive detta, fem senaste inlägg är väl bevis för detta. Det har, med andra ord, blivit en vanlig blogg, jämförbar med

"hej o puss åp er kära läsare, särskiljt kalle för han fyller år idag (älskar dig!!½!), idag ska jag fika picknik med min syrra och Ingela, det är min favvomamma och sen har jag gympalektion på eftermiddan men jag har mesn (eller hur at tjag har! men läraren vågar inte fråga för då säger jag ba meh! ska jag bevisa att hag har mens eller? o så blir han röd o så går jag arg därifrån, men på låtsas då alltså jag är ju inte arg vill bara slippa gympan). på kvällen kommer lisa över o vi ska nog spela spel för det älskar hon och jag med förstås, det komemr bli kul för jag är en ganska mycket humoraktig person"

och det kan jag kanske leva med, men ett nytt år står vid dörren och därmed nya utmaningar. (En snabb kommentar till ovanstående stycke: Självklart är det extremsunkigt att härma den typen av bloggare jag härmar där, det var knappt kul för ett år sen ens, men nu ligger det till så att jag faktiskt aldrig gjorde det när det hade funnits en poäng med det och jag ville hemskt gärna prova på det i alla fall en gång. Det måste ni ha förståelse för.) Jag har sett mig omsprungen på flera av mina tidigare paradområden: ambition, musiknörderi, dålig uppdateringstakt. Eventuellt är det endast på det torra putslustighetsberget jag fortfarande står överst och blickar ned. Så, och den här frågan är riktad till alla mina fem regelbundna läsare: Vad vill ni se av Dunka Dunka nästa år? En har redan svarat: mer musikblogg, mindre av långa listor, färre inlägg ingen orkar läsa och mindre narcisissim. Det var ett svar, jag behöver flera. Sedan kommer jag göra mitt bästa för att ta hänsyn till önskningarna, men förmodligen inte lyckas utan ändå skriva vadhelst skit jag har lust med. Men har ni någon chans att påverka, så är det nu.

Att jag ändå kommer vara delaktig i nästa års bästa grej, nämligen judelistan, tröstar givetvis litegrann, men jag är en man som inte nöjer mig med lite, och vill därför att denna bloggs sista skälvande år ska bringa ännu mer ljus och lycka till mina läsare (vilka som vanligt består av godhjärtade artonåriga tjejer samt cyniska, luttrade och avtrubbade medelklassmän, 24+.) Att bloggen näst efter bröstmuskler är en mans viktigaste källa till stolthet torde stå ganska klart vid det här laget.

Jag vill också ta tillfället i akt att önska en god jul och en skojfrisk nyårsafton. Det blir inga årslistor från min sida, åtminstone inga musikårslistor. Sådana finns det redan oändligt många av, även om jag fortfarande inte hittat en enda som inte haft antingen ABN - It is What It is eller Fleet Foxes - Fleet Foxes som etta.

Så, det var det jag ville säga denna gång. Detta kommer förmodligen bli årets sista inlägg, med undatantag av en recension av Beta och verkligheten, nyutkommen bok med kultbloggarens bästa inlägg, och det är ju skönt att den är här, eftersom det mesta producerat av hans hand inte längre går att läsa på internet.

Reklam för framtiden

2008-12-08T22:17:00.006+01:00

Jag vill att alla mina läsare förbereder sig på ett historiskt moment av Barack Obamska proportioner. Inom en snar framtid kommer jag, tillsammans med två välformulerade kompanjoner, spotta ur mig något häpnadsväckande, enormt och sensationellt, och alla som låtsats bry sig ens det allra minsta om vad jag har att skriva ska glädjas när den stora stunden kommer. När jag nu har sagt a och ni alla blivit nyfikna i en strut, är det väl lika bra att jag säger b också. Det handlar alltså om ett stort projekt som ska presenteras, det största jag varit inblandad i hittills (åtminstone sen den systematiska mobbningen på högstadiet). Det har tagit lång tid, varit mycket hånskratt och bråk, lite homoerotiska ömhetsbetygelser, viss konsensus och mycket kaffe. Formen för det hela är kanske inget som förvånar den vana Dunka Dunkaläsaren; det är en lista helt enkelt. Ämnet däremot, är inget plojnördigt som musik, soulkroppar eller liknande, utan - ja, ni gissade rätt - judar.

Johannes Nilsson kallade dem, med ett lätt medlidande, hoppas jag, för "hela Europas hunsade lilla fitta" i nån av hans böcker, och jag skulle förmodligen inte kunna säga det bättre själv, även om jag inte alls försökt, så det får vi väl låta vara osagt. Judarna har i alla fall haft det kämpigt genom åren, och därför är det på plats med en rejäl, förbehållslös hyllning. Visst, jag vet vad ni tänker: "Har inte polackerna haft det än jävligare?", och ja, det är förstås sant, men något mer ospännande än allt som har med Polen att göra vet jag inte om det existerar under Guds himmel. Dessutom var det ju bra människor som skulle listas, och bra judar fullständigt svämmar det över av. Jag är inte den som vill vara fördomsfull, men nog är den ändå så att judar är snäppet intelligentare än resten av mänskligheten? Det säger jag trots att min enda första handserfarenhet av fenomenet är när jag plockade upp en mp3-spelare åt en jude på buss 232(?) i Londons yttre innerstad.

Detta inlägg skrivs endast för att sätta press på mig och mina två kamrater Gabriel och Johannes, vilka båda har erfarenhet av att lista: se bara här och här. Vi är nämligen långt ifrån klara men har lovat oss att bli det innan jullovet är över (vad det nu innebär för en som bara går runt hela dagarna och pillar sig i naveln, ena dagen med lilllfingret, andra med ringfingret) så det blir till att sätta sig vid skrivmaskinen och hosta ur sig en hel massa skrift under julhelgen.

Listan över de 100 bästa judarna någonsin kommer att presenteras på nån kultur/mode/nöje/livsstilshemsida men ni kan vara helt säkra på att jag kommer göra reklam minst två gånger till på denna blogg innan det blir dags.

PS. Om ni applåderar ordentligt kanske uppföljarlistor kan komma, förslag som har dryftats är "de sämsta svarta fotbollsspelarna genom tiderna" och "de bästa kvinnorna genom tiderna" men vi är ännu så länge helt öppna för alla förslag. DS.

PS igen. Vår nästa lista av denna typ kommer också ta ett år att slutföra. Minst. DS.

Jag går på emofest

2008-11-30T14:23:00.003+01:00

"hej martin. om du inte gör nåt speciellt på lördag får du gärna komma på fest hemma hos oss. det är tema emo :)"

Om det är nånting jag inte är, så är det den som är den. Det finns mycket som är fascinerande med emokulturen. Det finns en hel del som är bra (unga tjejer) och en hel del som är dåligt (unga tjejer klär inte i svart), men den är alltid spännande, förmodligen för att jag känner mig radikalt åtskild från den. En fest, tänkte jag, kanske skulle kunna få ändring på den saken, och jag såg det hela som en möjlig ingång till emomusik såväl som emokultur överlag. Nångång ska man väl lära sig den grejen också, resonerade jag, så iväg till stan det bar, och innan jag visste ordet av var jag utrustad med Nightwishtröja (de hade tyvärr inte Tokyo Hotel), Bullet for My Valentine-pins, nitbälte, rosa detaljer, svart hårsprayfärg och rakblad. Laddningen kunde börja.

Ett problem återstod: Vilken dryck skulle köpas? Det känns knappast särskilt emo med fancy öl eller snitsiga drinkar, så valet föll på den billigaste tillika äckligaste ölen samt ett tetrapack vin. Att det är tetrapack är givetvis av tyngsta vikt, då glasflaskor är alldeles för snobbigt. Vi fick leta ett bra tag innan vi hittade ett vin med tillräckligt mörkt, passande omslag. Det blev tillslut Lazy Lizard,
vilket var extra mycket på pricken eftersom ödlor alltid varit rejält emo. Dessutom får väl emokids ses som ett ungt white trashalternativ till kulturvetaren/den arbetslösa, varför rödvin torde fungera som fullgott dryckesalternativ.

Uppladdningen inför festen gick tillslut, efter att vi tagit ett sista farväl av funken, hiphopen och discon, i emots tecken och bibelläsning (Job, bibelns emoigaste bok helt klart, möjligtvis i konkurrens med Klagovisorna eller Predikaren, men Predikaren är för cynisk, så nej, Job eller Klagovisorna måste det vara. Nu var det i alla fall Job jag läste.) blandades med billig rökning samt den, intalade vi oss, lätt emoliknande musik vi kom överens om att vi kunde lyssna på: Arcade Fire, Rites of Spring, Bright Eyes. När vi äntligen satt på oss vår emokostym, en lätt pervers känsla att jämföra med den då man ibland klär ut sig till kvinna när man är ensam hemma, bar det iväg till festen. Det enda som kändes lite oroligt var gissningen att festen var ett utlopp för studentironi, och att inga riktiga emomänniskor skulle vara där.

Lite som TTA på nåt sätt. Två unga killar, den allmänna nonchalansen, Gabriels dryga armrörelse som för tankarna till spännighet och våld, osv.

Tillställningen var en rolig sådan, och jag kände mig hemma i det svartklädda sällskapet. Tyvärr var det som jag hade anat, att alla var ironiska, de var inte alls emo, de lyssnade ju på helt andra grejer som System of a Down, Flogging Molly osv. My Chemical Romance hade de bara råkat se live, det var inte alls meningen. Och den konserten var faktiskt riktigt bra trots allt, även om de i vanliga fall suger, förstås.

Jag hade hoppats på någon form av romantisk intimitet denna kväll, inte bara för att jag hoppas på det varje kväll, utan kanske särskilt för att det var emokväll och att det här förmodligen var det enda tillfället i hela mitt liv då jag skulle få chansen att ingå något slags kroppslig kontakt med ett emokid. Kanske skulle det visa sig vara en fetisch jag inte visste att jag hade? I så fall vore det ju synd om den helt skulle gå mig förbi. Jag gick trots allt ganska hårt igång på mig själv framför spegeln, och faktum är nog att jag aldrig varit så snygg, men det får väl de som har haft turen att se mig svara på. Nu ville det sig dock inte bättre än att damen som involverades i denna fysiska interaktion var den minst emoutklädda på hela festen, så den frågan fick egentligen inget klart svar. Aldrig får jag lyckas.

Annars fanns det mycket att glädja sig åt denna kväll: white trashbalkong - check. Alltid någon som rökte på densamma, företrädelsevis sittande ned i ett hörn - check. Diverse hångel på den snart uttjatade balkongen - check. Inget dansande, men mycket soffsittande - check. Det man verkligen kan klaga på trots allt är den mogna, sofistikerade glädjen och artigheten som de flesta besatt, vilket kändes oerhört oemo. Det är alltid tråkigt när folk inte går in för teman, och sämst kändes det faktum att människor verkligen pratade med varann, glatt och intensivt. De pratade! Förutom ett spektakulärt undantag var det heller inget lidande, inget gråt och inga uppgivna, tomma blickar.

Vad har jag då lärt mig av detta projekt, vilka insikter har drabbat mig? Nå, den utpräglade, typiska emomusiken ligger mig fortfarande inte särskilt varmt om hjärtat och den enorma tid man varje dag måste lägga på framförallt frisyr och sminkning är ett klart minus. Samtidigt är det nog nästan värt det. För vad fin man blir! Jag kände mig snygg, trygg och nästan autentisk, så det här var helt klart inte sista gången. I <\3 emo.

Jag tolkar: René Magritte - Ceci n'est pas une pipe

2008-11-26T16:46:00.006+01:00

eller En historia om varför jag inte vill försvara ett forskningsarbete på en disputation.

Okej, så här var det: Snubben målade en pipa och skrev att det inte var en pipa. Konstvärlden gick som väntat i brygga och surrealisten Magritte är nu evigt fast i konstkanon om inte på grund av allt annat han gjort så i alla fall på grund av det här.

Självutnämnda besserwissrar ska förstås briljera med alla möjliga lösningar de känner till på "problemet": Han har rätt! Det är ingen pipa, det är ju bara en målning av en pipa! Eller, kolla här då, skriften säger ju att "det här" inte är en pipa, och pekar alltså på sig själv, och och... då är det ju också sant, för texten är ju text och ingen pipa! Hihi! Men jag då, lyssna på mig! Han, jo så här, han.. menar att pipan i sig inte är ordet pipa, en pipa är ju en träsak för rökning och inget ord, eh.. förstår ni, det är är lite svårt, ni kanske inte förstår, är typ lingvistisk, men mest filosofi, lite konstvetenskap förstås... jag har läst sånt här, alltså det är skitintressant... det är liksom Foucault och sånt, eller Barthes, jag vet inte...

Please, sluta jiddra. Den enda besserwissern jag har respekt för är mig själv, och att tjafsa om sånt där är att missa det viktiga med målningen. Målningen är en paradox, den är fel, den funkar inte. Den säger att det inte är en pipa och ändå ser vi en pipa. Målningen är störd i huvudet.

Så vad gör vi när saker inte stämmer, när något är och inte är samtidigt och liknande filosofiskt? Vi inser alltings absurditet, tar en sup och ger upp. Vi kan också tycka att det är romantiskt och hoppingivande (vi kan faktiskt inte förstå allt!), varefter vi, precis som i det första fallet, tar en sup och ger upp. Oavsett så tas den tunga bördan av förståelse och logik av våra axlar, vilket är alldeles enormt skönt. Det finns inget roligare än att höra att fysikerna kommit på att allt de trott hittills inte stämmer och att det är dags för ett nytt paradigm. Äntligen lite spänning! Äntligen kan vi släppa garden, äntligen vet vi ingenting, äntligen kan vi ge upp.

Alla texter på Crunk Juice kanske inte går att "försvara" in i minsta detalj, men jag vill lyssna i alla fall, okej? Magritte har visat att sådant är helt okej: skivan är kanske dålig men den är extremt bra ändå. Ett exempel till: Houellebecq är en bitter jävel men han är trots detta rolig att läsa - världen kanske inte blir bättre och jag kanske inte blir gladare, men jag vill inte försvara eller förklara mig, jag vill bara läsa boken, capiche? Knarka är säkert dåligt, men säkert kul också. Det är så jag vill ha mitt liv: ologiskt, oförsvarbart, konstigt, paradoxalt och oförståeligt. Inga frågor på det, tack.

Ni förstår, ingen vetenskap ska komma och förstöra mitt liv.

Outro: Webbcynikern och järnladyn Mathilda skrev "bra musikblogg förresten" i en kommentar nyss och bara för att hon inte ska få göra det igen (erkänn att du tänkte!) så kommer här dagens musiktips, för många kanske nostalgimusiktips, vilket för övrigt är löst relaterat till skittexten ovan: Lil Jon - What U Goin' Do

En dag i en humaniorastudents liv

2008-11-13T16:17:00.003+01:00

När jag läste esqieqroues senaste inlägg, som behandlade en dag i hans liv, så tyckte jag först att det stämde rätt så perfekt även på min vardag. Snart insåg jag dock att det hände alldeles för mycket i hans liv, och texten var lite för spännande att läsa på nåt sätt. Detta fick mig att skriva ihop något som jag tycker representerar mitt liv för tillfället, och, vill jag tro, många andras i samma situation. Osentimentalt, händelselöst, ganska platt och kort. Till både stil och innehåll. Med denna min situation formulerad och förevigad kanske jag kan gå vidare i livet och bli den där spännande, fantastiska och inspirerande människan jag är när jag är som bäst.

En morgon när jag vaknar upptäcker jag att jag blivit förvandlad till en jättelik skalbagge. Jag tror länge att det är bokstavligt, tills jag slutligen inser att anledningen till att jag inte kan röra mig endast beror på trötthet, men en mental skalbagge är jag alla gånger. Snart upptäcker jag mitt andra misstag; inte bara har jag undsluppit den biologiska metamorfosen, det är inte heller morgon. Slösurfandet natten innan har straffat sig, nu är klockan tjugo i ett och jag har missat frukosten. Kanske tror ni nu att jag tillbringat natten på ett hotell, och så kunde det ju förstås ha varit, om det inte vore för att jag är hemma i min egen lägenhet. Hursomhelst är det snart dags för lunch i alla fall, så det är bara onödigt att äta frukost. Min lägenhetskamrat har tydligen varit uppe ända sen tolv, och vare sig han vill det eller inte får han mig att känna mig usel till mods. Jag tar ändå tag i kragen min och reser mig upp, sätter på mig min trasiga morgonrock och kliver ut i vardagsrummet.

Väl där sätter jag mig i fåtöljen, ger upp en stund, och bläddrar sedan lite förstrött i Populärhistoria nr 6, 2007. Det är det som är bra med historietidskrifter, de blir aldrig passé, eftersom de ändå bara handlar om gamla saker. En nyare utgåva kan på så sätt vara mer inaktuell än en äldre, om den nyare handlar om korstågen och den äldre om Första världskriget, till exempel. Nu är det tyvärr den nyare som jag bläddrar i, och korstågen intresserar mig föga, troligen för att de påminner mig om Rolandssången. Därför slänger jag ifrån mig tidningen och stirrar ett tag på teven innan jag sätter på den. Klockan har nu hunnit bli kvart över ett.

Pimp My Ride har aldrig intresserat mig, och denna repris är jag extra lite nyfiken på, då jag slötittade på programmet igår kväll. Fjärrkontrollen har dock försvunnit, eller ligger åtminstone inte nånstans där jag ser den, så det får bli som det blir. Pimp My Ride it is. Men hur oföretagsam jag än känner mig idag så märker jag snart att jag faktiskt inte klarar av att se det här. Jag har ju inte ens en ful och trasig bil, så jag kan inte relatera överhuvudtaget. Jag ger mig istället in till datorn, en stationär historia från datorteknikens barndom, och kollar runt lite på bloggar. Ingen har uppdaterat sen sist men några nya kommentarer går att läsa i alla fall. ”haha, det här var ju skitkul. på pricken, varken mer eller mindre. sämsta uppdateringstempot dock, vafalls är det frågan om??” Nöjd med att ha inhämtat i alla fall lite information idag tycker jag att jag är värd lite avkoppling, och slår på min senast nedtankade skiva. Det är Soft Cells uppföljare till Non-Stop Erotic Cabaret, låter rätt bra, inte lika mycket sluskig strippklubb som den nyss nämnda, det är ju synd, men annars bra. Skivan väljer jag att avnjuta ute i soffan. Jag är också lite småhungrig, känner jag, och tar därför en banan.

För sent upptäcker jag att det inte är hela skivan. Både låt 3 och 14 saknades, så nu kan jag inte säga att jag hört skivan. Besvikelsen är inte så stor ändå, faktiskt nästan helt obefintlig, distanserad till allt som man blivit med åren är det väl inte så konstigt, och jag går istället ut i köket för att laga mat. Det finns fortfarande några Eldoradoköttbullar kvar. Klockan är nu strax efter tre.

Uppenbarligen har min lägenhetskamrat inte den minsta lust att höja mitt humör, när han vid middagen helt fräckt fliker in att han minsann var ute och joggade innan jag gick upp. I rena ilskan funderar jag på att ge mig ut på en gång, men en snabb, eller i alla fall långsam och trött, blick ut genom fönstret får mig genast på andra tankar. Det ser nämligen helt svart ut, eller kanske snarare grått, något jag snart förstår beror på att alla persienner är neddragna. Jag drar upp dem. Det är svart ute. Det regnar.

Middagen är helt okej, och jag får beröm för min kryddning av potatismoset. Det värmer inte så mycket som det borde, men det känns åtminstone inte dåligt att höra det. Efter maten följer sten, sax, påse om vem som först ska få gå på toaletten. Det blir lika flera gånger, vilket är lite lustigt, så vi skrattar några gånger åt det. Sen går han på toa. Klockan visar nu tjugo i fem.

Kanske skulle man gå ut på klubb, tänker jag, och dryftar förslaget för lägenhetskamraten. Ja, kanske skulle man det, är ungefär vad han säger, men vi vet båda att det inte kommer bli något av det. Jag tittar bort mot hörnet av rummet. Två tjocka konstböcker ligger där, jag ser att det redan hunnit samlats lite damm på den översta.

Lägenhetskamraten ropar ut från sitt rum att Vem är Rädd för Virginia Woolf? går på teve ikväll. Det är bra, den är med i 1001 Filmer Man Måste Se innan Man Dör och jag har inte sett den. Jag undrar om jag kommer hinna med att se alla filmer som finns i boken, och om det i så fall kommer att göra mig lycklig. Möjligen, tänker jag, och går sedan in i mitt rum igen. Jag sätter mig vid datorn. Lyssnar lite på T.I. Försöker skriva på ett blogginlägg. Kommer inte på nåt bra att skriva. Klockan är halv sju.

Telefonen ringer, det är en kompis från förr. Han vill ha hjälp att hitta ett nummer till en person, han sitter på tåget, har inte tillgång till dator. Jag surfar in på eniro och fixar fram numret. Vi pratar lite om livet i övrigt, ”jo, det är bra, lite trött och sådär, men det är ingen fara”, ”kommer du hit nånting framöver?”, ”vi måste hitta på nåt, kanske skulle man kunna åka en helg till London, gå på konsert eller nån rolig klubb, eller bara äta fint”. Vi lägger på. Jag bestämmer mig efter en stunds ingenting för att ta en kort liten promenad, vi har ändå slut på toalettpapper. Man ska inte köpa det billigaste papperet, det är sådär otäckt styvt och strävt, men det näst billigaste fungerar alltid helt okej.

Undra vilken kassa jag ska ställa mig i? Den – i ärlighetens namn - ganska tjocka och gamla tanten har kortast kö, men det är ju roligare att betala sina grejer hos den söta tjejen. Å andra sidan ger säkert toalettpapper tråkiga associationer, bättre att vänta tills jag handlar nåt bättre och mer uttänkt. Hon kanske gillar indiekomedier? Har för mig att jag såg Eagle vs Shark i filmhyllan. Den och lite frukt, så att jag framstår som nyttig. Nu är jag i alla fall på väg hem, och jag borde hinna göra i ordning några mackor innan filmen börjar. Klockan är kvart i nio.

Tyvärr är Elizabeth Taylor inte sådär ung och elegant i den här filmen, men hon gör sitt bästa för att kompensera det med gott skådespeleri. Hon och Richard Burton fungerar verkligen bra ihop i denna film. Många roliga repliker, märks verkligen att det är en pjäs från början. Filmen är ganska lång, men nu, när den är slut, så ångrar jag ändå ingenting. Det var en bra film. Vi pratar lite om upplevelsen, äter en till rostmacka och går sedan in på våra respektive rum. Jag surfar in på en hemsida där jag ser Anna Kournikova göra reklam för nåt i nån sorts annons. Jag blir lite nostalgisk och minns tiden i slutet av högstadiet (eller var det början av gymnasiet?) när hon var så stor i alla killars medvetande. Jag har sett den här bilden förut, men så har jag nog sett alla bilder av henne som är tagna före, säg, 2003. Det är väl de flesta, hon la ju av sen och blev en bortglömd programledare i nån öststatskanal. Tror det var så. Jag blir lite upphetsad ett tag men tappar suget när jag läser om en fruktansvärd våldtäkt i en engelsk liten landsortsby. Jag surfar runt lite på youtube och avslutar kvällen med att läsa en wikipediaartikel om rysk balett. Jag lägger mig slutligen i sängen för att läsa några sidor i Fröken Julie, en pjäs jag faktiskt aldrig läst förut. Jag har kommit i säng tidigt ikväll. Klockan är kvart över ett.

Jag somnar ganska förnöjd. Jag har ingen anledning att vara missnöjd över dagen – jag har sett en bra film; jag har inhandlat nytt toalettpapper (och det behövdes verkligen); jag har pratat med en gammal kompis; jag har läst vidare i ett klassiskt stycke svensk litteratur och jag har lärt mig lite om rysk balett. Det har gått en dag, av ingenting förmörkad, en nästan lycklig dag.

Michael Eric Dyson

2008-11-12T23:01:00.005+01:00

Michael Eric Dyson alltså, vilken hjälte. Tveklöst en av USA:s tre skönaste svarta intellektuella. Baptistpastor, professor, politisk debattör, hiphopfan, rappare. Jag har just avslutat Know What i Mean? och den rekommenderas rakt av. Lättläst, ganska kort, opretentiös i sitt upplägg, men med intressanta tankar kring många av hiphopens svåra frågor.

Till klippet då: Hans akademikerstatus cementeras på en gång, genom att han direkt kateogriserar upp sitt svar i flera delar, mal på med post-ord, och refererar till andra (MLK junior, Tupac) medan hans hiphopimage bekräftas av hans sköna flow, citerande av raptexter och enorma ordsprutarförmåga (många rappare mumlar förvisso och är sega, men det får vi väl skylla lite på drogerna, något vi ändå kan gissa oss till att Dyson mestadels hållit sig borta ifrån). Mutear man klippet ser det ut som ett rapfreestyle.

"What up Doc?" vid 2:58, mitt i ett resonemang om Obamas frälsarstatus, är höjdpunkten.

80-talets bästa låtar pt V

2008-11-06T04:25:00.006+01:00

Vänner! Detta är sista delen. En hel del tåren-i-ögat-pop är att vänta, som ni säkert anat. Textmässigt blir det en hel del sentimentalt trams också, förstås. Det är väl bra tur ändå, att 90-talet sedan följer med allt vad det innebär av gangsters och beats. För att väga upp lite. Sånt här kan ju ta kål på en.

20. Orange Juice - Consolation Prize (1982)
Vad än samhället försöker säga så vet jag ju att män inte är sämre än kvinnor, kanske överlag lite fulare, men i övrigt håller vi minst lika hög kvalitet, det är jag ganska övertygad om. Däremot finns det vissa specifika exemplar av det andra könet som vi män upplever står över oss, och vi känner oss ovärdiga dem. Oftast är det såna vi blivit kära i, men det kan lika gärna vara en big-butted, ståtlig kvinnokvinna. Oavsett är det en för jävla känsla, men som man sådär perverst självsadistiskt kan gotta ner sig i. Därför kan vi ibland rysa av välbehag när vi hör "I'll be your consolation prize, although I know... I'll never be man enough for you" och sedan inbilla oss att vår olycka är en bra anledning att inte ta tag i livet. Antingen så, eller också sätter man på Bitches Ain't Shit. Det är en humörgrej det där.

youtubelänk

19. Television Personalities - Someone to Share My Life With (1984)
Ja, jag kanske behöver hjälp. Consolation Prize nyss, och nu Someone to Share My Life With? Hur mår du egentligen Martin? Vad är problemet? Liten penis? Men om vi släpper garden lite så inser vi (För det är väl inte bara jag? Va?) att det här är en ytterst fin låt. Uppgiven, javisst - att få en verkligt bra tjej är det inte fråga om, bara någon att dela livet med - men inte apatisk. Dan Treacy har inte gett upp kärleken, han har bara inte så höga krav på den längre. Att inte vara så bortskämd, det är väl det vi som har det bra i västerlandet hetsas till hela tiden, så det är väl en bra sak. Men faktum är att jag inte känner igen mig i den här låten, vilket får mig att mer och mer inse kraften i själva låten som sådan. Jag skulle nämligen aldrig nöja mig med någon kvinna under toppkvalitet. Jag menar, mina vänner, vi har ju alla tillgång till Internet. Det går att leva ensam.

mp3länk

18. Pet Shop Boys - Always On My Mind (1987)
Låten är i sig en ganska fantastisk sådan - det bevisade redan Elvis Presley - men den ultimata versionen är, såklart, pophjältarna Pet Shop Boys storslagna, klassiska inspelning. Det renodlade romantiska patoset är en fröjd för örat och en smärtsam lindring för själen. Det sanslöst stora uttrycket, som fyller vilken öde ö, gigantiskt dansgolv eller Sahara som helst, är helt värdig den stora känsla som kärlek ändå är.

youtubelänk

17. Kate Bush - Running Up That Hill (A Deal With God) (1985)
Den gudalika, häxlika, mystiska, hypnotiska rösten dansar fram över ihärdigt och fokuserat dunkande på trummorna. Stämningen byggs hela tiden upp, snart fylls låten ut ännu mer och vi har återigen hamnat i den oefterhärmeliga Kate Bushvärlden. Det är ingen tvekan om att låten är på väg upp för berget, redo att möta Gud. Hon borde verkligen lyckas sluta den där dealen med vår Herre. Det skulle faktiskt förvåna mig, bra koll som Gud sägs ha, om han inte har haft Running Up That Hill på sin freestyle sen '85. Och han hör ju bön, sägs det också. Shouldn't be a problem.

youtubelänk

16. Inner City - Big Fun (1988)
För några dar sen undrade en snubbe snett ovanför mig vad jag höll på med. Ingenting särskilt var svaret, men det var ingen tillräckligt bra ursäkt. Det var andra gången han inte kunnat somna på grund av mig. Det skulle ringas polis hit, det var irriterat dit, och allt vad det nu var, medan jag väntade på att han skulle gå så jag kunde lyssna klart In the Aeroplane Over the Sea. Nu lyssnade jag i och för sig inte klart på den, jag stängde faktiskt av det hela, då jag insåg att en arbetare kanske trots allt behöver sova halv tre på natten. Men jag kan ändå inte låta bli att fundera på vad som hänt ifall någon annan musik hade dånat ut i korridoren när han öppnade dörren. Till exempel Big Fun. Hade han kunnat behålla sin ilska, eller hade han bjudit in sig själv, fyllt drinkglaset och, tja, höjt volymen? Troligen. Ingen motstår Big Fun, inte ens om man ska jobba om några timmar och hatar den som spelar låten. Det är liksom bara så onödigt. Det är som att tjura och vägra ta emot pussar, kramar och pengar från nån närstående bara för att denne nyss fuskat i ett sällskapsspel eller liknande trams. Okej, jag har kanske hållit dig vaken flera timmar mitt i natten - många nätter dessutom - men kom igen, Big Fun har just börjat och vi hinner dansa, sjunga, sträcka händerna i luften och, om du har tid, kanske även ringa hit några tjejer. Strunt i plikterna nu. Jobb är ju ändå till för arbetare.

youtubelänk

15. New Order - Perfect Kiss (1985)
Lösningen är väl att bli dj. Hur ska jag annars få höra feta Biggieremixer, stompig northern soul (nej, jag bor inte i en stor stad) eller varför inte HELT VANLIG KLASSISK POPMUSIK? Det är faktiskt lätt att bli upprörd; om New Order nånsin spelas, vilket dem ju görs ibland, så är det alltid den blåa måndagen en får höra. Jaja, visst visst, bra så, inga problem, jag gillar, men det finns även andra låtar, också av New Order. Perfect Kiss till exempel. En liten pärla som växer sig till en gigantisk diamant ju längre låten håller på. Man vaggas in, tas sedan med uppåt, framåt, närmare den slutpunkt man mindre och mindre vill ska komma. Och precis som en perfekt kyss är den närapå tio minuter lång. I mitt huvud är det en groteskt stor hit: Ljuvlig som pop, dansant som house och episk som postrock. Det tycks den inte vara i alla andras huvuden. Lösningen är väl att bli dj.

youtubelänk

14. Sonic Youth - Teen Age Riot (1988)
Att i en dröm fastna i en gigantisk matberedare och sedan flyga runt, runt runt, medan världen på ett sådär drömdiffust sätt snurrar runt mig i allt högre fart - lite så känner jag när jag lyssnar på Teen Age Riot. Blodet rusar till, bilderna flödar framför ögonen och verkligheten tar ett litet steg eller två åt sidan. Sedan, efter sex minuter och femtiosju sekunder, så saktar beredaren plötsligt in och jag vimlar ut. Jag vaknar och allt är som vanligt igen. Men jag minns känslan. Det var en av årets roligaste åkturer.

youtubelänk

13. Violent Femmes - Add It Up (1982)
Om jag hade haft en oskuldsperiod för tillfället hade jag älskat detta ännu mer, ty så här bra har aldrig sexuell frustration uttryckts varken förr eller senare. Men wtf, jag väntar fortfarande "day after day, just to get one fuck" även om jag de facto vet vad det innebär och kanske inte gör det av ren nyfikenhet. Frustrationen uttrycks här i en aggressiv, akustisk punk med tydliga pop- och nördtendenser. Violent Femmes stegrar allteftersom stämningen, vilket kan liknas vid att bli kåtare och kåtare. Klimaxet är dock ett av ilska och våld, inte sexuell njutning och utlösning. Ungefär det klimax vi oftast får nöja oss med, med andra ord.

youtubelänk

12. The Cure - Just Like Heaven (1987)
Det är egentligen ganska osannolikt att ett sminkat gothpopband som Cure kan vara så pass bra som de ändå är. Gruppen hade faktiskt inte varit oförtjänt av ytterligare någon låt på listan. Visst är inte alla sjuminuterslåtar på Disintegration så fantastiska som gemene popfan vill få dem till, och det är verkligen inte alltid gruppens musik griper tag i en. Men visst finns det guldkorn här och där, och guldkornigast av alla är den makalösa Just Like Heaven, en låt ungefär så nära indiepopperfektion man kan komma. Med ljuva melodier, textrader som "just like a dream" och Robert Smiths svävande, halvlidande röst uppfyller låten de viktigaste indiepopkriterierna: att få lyssnaren att glömma bort sin egen eländiga situation och istället sjunka in en annan människas eländiga, men ack så vackra, tillvaro.

youtubelänk

11. Felt - Ballad of the Band (1986)
Jangelpop, jag tror man kan säga så på svenska. Inte för att jag någonsin tidigare brytt mig om vilka ord som verkligen finns eller inte, men nu känns det lite extra viktigt att få det rätt. Jag tänkte nämligen utnämna det här till världens bästa jangelpoplåt. Ni vet, där gitarrerna liksom sjunger fram i en inte alltför deppig indiekostym (ja, jag inser att det kan finnas någon enstaka låt längre upp på listan som man, om man inte är finnyanserad nog, kan definiera som jangelpop). Låten handlar, som jag hör det, om ett band som håller på att falla isär. Detta kan förstås lätt användas som metafor för vänskaper eller kärlekar som håller på att krascha, det är inget att ivrigt räcka upp handen för att man kommit på. Och det är då den träffar en som hårdast. Ballad of the Band är ett bitterljuvt stycke musik med en tillbakalängtande text.

mp3länk

10. Pixies - Gouge Away (1989)
Jag har redan skrivit det jag kan skriva om Pixies. Låt mig nu vara; jag har en bas att lyssna på, några trummor, en härlig gitarr, några härliga gitarrer till, ett fantastiskt riff, en av mina favoritröster, en perfekt lagd tjalaa-kör och en relativt obegriplig Samsontext. Det är sånt jag hellre sysslar med än sitter här och skriver blaj.

youtubelänk

9. The Smiths - Cemetry Gates (1986)
Smiths må vara bra när de lägger sig ner på backen och gråter, men när de reser sig upp och springer runt på ängen är de förmodligen ännu bättre. Cemetry Gates är finessrik, fyndig och en, ja faktiskt!, riktig glädjespridare. Den där Smithslåten du kan lyssna på även när du är lycklig, även när du hatar de andra Smithslåtarna. Gitarrpop lika bejakande och sprudlande som Oblivious, men ännu mer briljant. Och vi måste ändå ge Morrissey kredd. Jag säger som Raekwon ungefär sa nångång: You may hate it, but first admit the nigga's a poet.

youtubelänk

8. Whitney Houston - How Will I Know (1985)
Först: Helt okej.
Senare: Jodå, det är bra faktiskt.
Ännu senare: Ärligt, det här är skitbra.
Nu: Ut med alla gamla skivor - jag behöver dem inte längre, ring hit folket, Gabriel: du fixar dippen, jag är kär, ikväll ska jag bli ännu mer kär, jag vill också ligga med Whitney Houston, av ren kärlek förstås, vi får inte glömma att lägga is i drinkarna, de bli godare då, nu är det fest, jag är lycklig, "how will I know, if he really loves me", jag är ung, ingen tid för bekymmer!

youtubelänk

7. The Field Mice - Sensitive (1989)
Sensitive är den känsliga killens manifest, hans finaste bibelord. Okej, solnedgångar får mig att börja gråta, men varför ska jag inte gilla den jag är bara för det? Det är känslor som såras lätt, det är sorg över morden på det vackra och det är, ska vi uttrycka det såhär: inte hiphop. Det är inte Me So Horny. Det är Field Mice och det är Bobby Wratten. Men ni hör väl trummorna? Ni hör väl det fantastiska gitarrsolot - kanske det allra bästa inom hela popmusiken - som stilla kvider medan ljudmattan av gitarrer tittar på skorna i bakgrunden? Och när ni väl hört detta så förstår ni att texten måste vara som den är. Det är det enda möjliga, det enda rätta, till den musiken som spelas. Och vi gillar det. Mycket. Det här är Field Mice's bästa låt. Eller... ja, typ.

youtubelänk

6. The Field Mice - Emma's House (1988)
En kompis till mig, som jag hade skickat den här låten till, sa en gång att hon skrivit ned hela texten till Emma's House på skolbänken under en lektion när hon var uttråkad. Det var många år sen nu, jag tror hon gick i nian, men bilderna ni får i huvudet av denna lilla anekdot säger allt om hur musiken låter. Det är musik man är ung och drömmer sig bort till, tänker på när man är uttråkad och stirrar ut genom fönstret en vanlig jävla dag, när köttbullarna kallnat och pulvermoset fastnat i kastrullen. När lampan gått i vardagsrummet och man sitter i mörkret och undrar varför man inte gör nåt annat, men man orkar inte, orkar snart inte ens undra varför man inte orkar, utan ger upp och hänger sig helt åt verklighetsflykt av poppigaste graden. Det är perfekt pop att vara sådär lyckligt olycklig till, sådär som man är under en filt i soffan. Låten är briljant, och jag rekommenderar den å det varmaste till alla svultna människor därute som behöver mer popmusik att förstöra sitt liv med.

myspacelänk

5. The Smiths - There Is a Light That Never Goes Out (1986)
Nej, det ÄR faktiskt inget snack om att den här låten är mycket bra. Ja, den har förvandlats till en allsångsklassiker och allmängods: pojkar, mammor, gubbar - you name it, alla vanliga människor kan den utantill. Men det har å andra sidan Jag Ger Dig Min Morgon också gjort, och hur bra är inte den låten? Sen det här med att den kallas indieklassiker, jag vet inte, för mig är det närmare Prefab Sprout än Television Personalities. Kompositionen är perfekt uttänkt, varje instrument gör exakt det den ska på precis rätt ställe, det är inget slödder eller slafs. Inget har lämnats åt slumpen. Produktionen är utmärkt. Nåväl, vad vi alla kan vara överens om: det är den ultimata jag-vill-härifrån-låten, det kan varken Håkan Hellström, Jens Lekman eller nån annan ändra på. En genuint mänsklig låt som du kan slentriandissa hur mycket du vill - jag har sett dig gråta till den på bussen hem från klubben.

youtubelänk

4. Joy Division - Love Will Tear Us Apart (1980)
Jaha, och nu vill ni att jag säger något om Love Will Tear Us Apart. Ska jag skriva några rader om Beatles, andra världskriget eller kanske FRA-debatten när jag ändå håller på? Vad mer finns att tillägga liksom? Jag blir också mjuk och svag i kroppen, märkligt varm på nåt sätt, när jag hör den här. Jag inser också att den är så tidlös - trots sin keyboard och indiemumlandet - att Thomas av Aquino såväl som George W. Bush har lyssnat på den. Den har alltid funnits, kommer alltid finnas. Allt det där tycker, känner och inser jag också. Precis som ni. Jag älskar den. Precis som ni. Jag skriver korta, kärnfulla meningar. Precis som Ronnie Sandahl. Men jag vet ärligt talat inte vad jag ska skriva mer om låten, och det beror nog inte bara på att klockan är fem över tre på natten och jag var uppe hela förra (Obama, yall). Jag behöver heller inte skriva något, för ni som inte redan är väl bekant med Love Will Tear Us Apart och allt som skrivits om den läser inte min blogg.

youtubelänk

3. Madonna - Into the Groove (1985)
Den som säger att Madonna inte kan sjunga kan sluta läsa nu, ta bort Dunka Dunka från sina bokmärken och aldrig komma tillbaka hit. Aldrig har en så ytlig och platt röst berört mig så djupt som Madonnas i Into the Groove. Jag älskar den totala poprösten, helt befriad från soul, "djup", vibrationer och dylikt. Känslorna sitter i neonljuset. När jag hör första tonerna fylls jag direkt av en barnslig glädje, nästan rodnad, och en oemotståndlig lust att studsa runt på dansgolven som en liten flicka, svingandes med håret fram och tillbaka och le åt livet. Det här är min låt. Jag är kär i den.

youtubelänk

2. The Go-Betweens - Quiet Heart (1988)
Vad jag än sagt tidigare om annan musik så är det här en låt som i all sin upphöjda skönhet verkligen kan bryta ner mig och få mig genuint lycklig samtidigt. Nostalgiskt gråt blandas med upprymt hopp, för visst kan ingenting som låter såhär värdigt och vackert föra något ont med sig? Samtidigt är det svårt att hålla sig på benen, när "I tried to tell you, I can only say it when we're apart. About this storm inside of me, and how I miss your quiet, quiet heart" kommer så kan jag inte undgå att känna att det talar mer till mig än vad jag vill att det ska. Popmusik alltså, det tar död på en. Bannlys.

youtubelänk

1. Another Sunny Day - You Should All be Murdererd (1989)
Nu är det väl förväntat att jag ska skriva något om hur jag har stannat bilen mitt i nätterna, gråtit ut mot stjärnorna och tänkt stora, ledsna tankar till den här låten. Hur den nästan enahanda skapade mitt verkligt stora intresse för indiepopmusik eller hur jag först tyckte det bara var andra halvan (ni vet, när det verkligen händer 2:28 minuter in i låten) som var magiskt bra men nu, sedan länge, halvt bryter ihop redan vid de första tonerna. Eller om hur Harvey Williams är ännu bättre än Morrissey, eftersom han inte är en beräknat bitter, intellektuell cyniker utan en helt vanlig kille. Jag vet inte, något åt det hållet är väl förväntat. Istället:

Någon annan: Jag hörde den här låten, värsta kopian, sjukt töntigt. Det lät precis som Smiths, fast mer urvattnat, utan geniet Johnny Marr på gitarr och med en mycket mesigare sångare. Inga fyndiga texter, bara massa tjat om hur han en ville få ut sin ilska på alla han inte gillade. Förstår inte varför någon lägger ned tid på att göra så onödig musik. Produktionen var sämre än Smiths och det löjligaste var att de skulle ha in fioler i det hela också, så jävla pretentiöst och indiepopepiskt. You Should All be Murdererd hette låten. Har du hört den?

Jag: Ja, den har jag hört. Den bästa poplåt som någonsin gjorts.

80-talets bästa låtar pt IV

2008-10-29T02:05:00.002+01:00

40. The Fall - Cruiser's Creek (1985)
I ett youtubeklipp så läser Mark E. Smith upp matchresultaten i ett engelskt fotbollsprogram, disciplinerat och utan krusiduller, rakt upp och ner bara. Någon i kommentarerna till klippet påpekade att "alltihopa egentligen bara är som en ny briljant Fall-låt" och satte därmed fingret på ett viktigt problem/fördel för/hos bandet. Folk lyssnar inte så noga på dem, man behöver inte göra det, för så fort Smith sätter igång med sitt nonchalanta, dryga och helt unika brölande så tycker alla Fallfans att det är världsklass. Vad musikerna gör i bakgrunden är faktiskt inte lika viktigt, och det blir "en klassisk Fall-låt" nästan vad de än tar sig till. Med det sagt brukar musiken vara rätt cool (om än stundtals jobbig) och ibland är den helt fantastisk; This Nation Saving Grace är nästan lika perfekt som de säger. Oavsett anledning är Fall i alla fall ett av de coolaste rockbanden, men det är nåt man måste försöka glömma när man ska hitta vilka låtar som faktiskt är bäst. Fall är som bäst när Pixies är som bäst - de ska vara hittiga och ändå karaktäristiskt skruvade och egna. Som en vinkork ska de poppa upp och förgylla festen, flera ska utropa att Mark E Smith är så snuskigt häftig, och ingen ska säga emot även om de vill, eftersom det ju faktiskt är sant.

youtubelänk

39. New Order - Blue Monday (1983)

Topp 5 mest uttjatade fenomen:

1. Upplevelsen av att öppna kylskåpet och finna att man inte har nåt gott pålägg till mackorna, utan bara nån äcklig jävla tubhistoria, typ billig kaviar eller skinkost.
2. Svensk smutsrealism i filmer. Kan inte alla bara vara glada rakt igenom nångång? Vafan, ni är inte Bergman. Släpp garden, töntar.
3. Livet/Döden.
4. "Det är såna tider nu, alla blir sjuka" säger folk oavsett om det är höst, vinter, vår eller sommar.
5. Blue Monday.

Det finns orsaker till att låtar blir uttjatade. Det är för att de är så bra. De blir sönderälskade. Blue Monday är en sån, så vad ska vi göra åt det? Tja, vänta lite och sen spela den igen. Under tiden kan vi sätta på remixen.

youtubelänk

38. Prince - When Doves Cry (1984)
Prince har i vida kretsar länge fått stå som symbolen för rätt och bra musik. I detta sammanhang vore det kanske tuffast att välja nån svettig låt från Sign o' the Times eller nån bortglömd pärla från LoveSexy, ja egentligen känns var och varenda Princelåt som ett kreddigare, skönare och roligare val än When Doves Cry. Om det finns någon bättre är ju klart tveksamt däremot. Jag skulle inte säga att det kryllar av fantastiska Princelåtar överhuvudtaget, mycket av hans musik tycker jag har tagit skada av dess 80-tal, och hur bra killen än är i praktiken (vilket är rätt rejält bra, det får vi alla erkänna) så är det en så monumentalt översexig och cool artist att han för alltid kommer vara ännu bättre i teorin. Ibland, dock, är hans musik bättre än bara väldigt bra, och When Doves Cry har de ingredienser en bra Princelåt ska ha: stillastående funk, grym melodi, episkhet (här: gitarrerna), lidande sång och metafortexter om mammor och dylikt.

(Eftersom Prince bokstavligen tystat ned alla videos som finns av honom på youtube så blir det ingen länk, och en mp3a ska jag väl inte behöva lägga upp. Till och med mina norrländska läsare måste väl ha hunnit bekanta sig med Prince vid det här laget?)

37. Happydeadmen - Silent Sigh City (1989)
Jag tänkte skriva om vilket bortglömt svenskt popband Happydeadmen är, men så kom jag på att det väl när det kommer till kritan bara är ABBA, Roxette och Cardigans som är ihågkomna svenska popband från förr. Som vanligt skäms vi svenskar för vår egen kultur, vilket vi ju har anledning till, men då får man acceptera att viss bra musik och annat hamnar i skymundan. Det här bandet är bra överlag och när det kommer till denna låt alldeles fantastiska. Jangelpop av bästa märke. Varför skrev inte Febergänget om Happydeadmen? Upplysande och kunskapsspridande, va? Svikare! Det är vad jag säger, med stadig röst. De borde ju ha förstått att alla musikintresserade i alla fall kommer finna all bra obskyr Northern soul som finns därute, det ingår liksom i musikmandomsprovet. Svensk gammal pop är däremot något som kommer gå alla människor förbi om ingen propagerar för den nu och då.

Till och med Cardigans har ju gjort två bra låtar.

myspacelänk

36. Prefab Sprout - Appetite (1985)
Det är lustigt hur jag en gång i tiden har föraktat och bespottat adjektiv som "vuxet", "moget", kanske t.o.m. "välkomponerat", när de sattes som etiketter på popmusik. Men, mina kära små söta flickor och ungblossande pojkar, det kommer en dag när ni finner att era ben i kroppen börjar ruttna, tänderna gulnar och levern brakar ihop. Ni kommer att bli vuxna, är vad jag vill säga. Med vuxenheten kommer också en uppskattning för ordning, återhållsam men ändå innerlig känslosamhet, och välgjorda låtar. Själv är jag i ett (tillfälligt eller evigt, det får framtiden utvisa) stadium mittemellan ungdom och vuxendom, och ser därför den ljusa sidan av båda, men det här vuxna är mer och mer vad jag vill åt. Vad gäller låtvalet så är detta en extra fin Prefablåt (det givna valet från Steve McQueen är väl When Love Breaks Down, men denna är faktiskt min favorit) och med en textrad som "I wish I could call him heartache, but It's not a boy's name" så kan inte skutan gå på grund.

youtubelänk

35. Pet Shop Boys - Heart (1988)
Refrängen i Heart kletar sig fast som klåda på hjärncellerna, och ändå gillar jag låten, vilket måste ses som ett gott betyg. Det är inte bara en refräng som man kan sjunga/nynna på om man väcks mitt i natten, nej, smyger du in hos någon under småtimmarna med uppgiften att väcka denne och testa Heartkunskaper, så kommer du med all sannolikhet redan finna människan nynnandes på den i sömnen när du kommer in. Det är hur smittande den är. Låten är i sig givetvis fantastisk, men så är ju Pet Shop Boys och popmusik lite som lera och halm också.

youtubelänk

34. N.W.A - Straight Outta Compton (1988)
Jag vågade aldrig stå upp för mitt hood på det här NWA-sättet när jag var liten och de stora grabbarna från Odensbacken hånade mitt place. Vad jag borde ha gjort är förstås att ta i med hårdhandskarna: skicka ut hemliga brev till alla mellan 11 och 16 år där jag bodde, sätta mig ner i verkstaden och börja tillverka tonfas, skicka ut bandanas till ledarna i varje kvarter och slutligen preppa oss med lämpliga substanser. Därefter skulle vi med asiatisk-nazistisk precision och organisation anfalla det rivaliserande samhället, bränna ner skiten, skända de tuffa killarnas systrar och sakta men säkert slakta de ohyfsade, överaggressiva och identitetssökande småglinen med våra vapen. Sen skulle vi göra en låt som skulle heta Straight Outta Mellösa och som skulle låta ungefär som Straight Outta Compton. Kompromisslös, alltså.

Därefter skulle både jag och min gata haft respekt.

youtubelänk

33. The Orchids - Apologies (1989)
Apologies är en porslinssak som går sönder om du tappar den i marken. Den är väldigt fin att titta på, och väcker vaga både sorgsna och ljuva minnen, men om du tappar den går den definitivt sönder. Det är en sak vi kan vara säkra på. Den har blivit tappad många gånger förut, det är därför den är full av sprickor. En gång till kommer den inte klara av.

Få inspelade röster har låtit så ömtåliga som James Hacketts gör här. Håller han på att börja gråta? Eller har han kanske gråtit klart? Jag tror inte jag vågar fråga. Jag är rädd att han går sönder.

mp3länk

32. The Smiths - I Know It's Over (1986)
Egentligen hade det räckt med att skriva "with your triumphs and your charms, while they're in each other's arms" och sedan sätta punkt.

youtubelänk

31. Michael Jackson - Wanna be Startin' Something (1982)
Thriller är som Beatles. Den är så känd att man tror att man lyssnat massa på den innan man hört den för första gången. Första gången jag hörde Thriller var bra länge sen, och den har växt på mig sen dess. Eller jag har växt på Michael. Då, när jag hörde den för första gången, tyckte jag nog att den (alltså Michael) var lite väl gay ändå. Handen på snoppen, falsett och topplaceringar överallt. Idag undrar jag hur jag tänkte. Som om det skulle vara nåt fel på de grejerna? De stora hitsen från skivan är lite väl played out, Human Nature kunde tyvärr inte riktigt kvala in och P.Y.T har ni redan sett. Kvar är då den lysande inledningen på skivan. Jag har skrivit om Michael två gånger tidigare: en gång på denna lista och en gång på 60-talslistan. Båda gångerna har jag skojat om honom. Det tänker jag inte göra denna gång. Denna gång är det allvar. Den här discofunken är nämligen så bra att den skulle kunna vara gjord av en svart man.

youtubelänk

30. Cindy Lauper - Girls Just Wanna Have Fun (1983)
En möjlig förklaring till att även många killar gillar den här låten kan ju vara att de så helhjärtat stöder dess syfte, nämligen att få ut tjejer på banan. Ju fler tjejer som vill ha kul, desto fler killar kommer ha kul. Jag tror att det var Arkimedes som först lyckades bevisa det teoretiskt, men det är nog något som folk sådär i hemlighet har vetat i alla tider. Samtidigt är låten givetvis även bra för tjejerna själva, som behöver frigöra sig från sina föräldrar, släppa tankar på jobb eller vad det nu är som stör dem och, tja, vara glada och hoppa runt. På så sätt riktar den sig till alla ungdomar och är lika frigörande för båda könen. Och för säkerhets skull, som en brasklapp, slänger vi in raden "oh daddy dear you know you're still number one, but girls just wanna have fun" och dränker det senare med en stor "vi vill bara ha roligt!"-kör utifall någon skulle tro att vi verkligen tänkte stanna hemma med pappsen. Så rolig är han inte, gubben.

En annan möjlig förklaring till dess popularitet är den fullständigt chockerande, kolossala hitkvaliteten. Man blir ju så himla glad av den. Killar vill ha roligt också, you know.

youtubelänk

29. Kate Bush - Suspended in Gaffa (1982)
Kate Bush var en mästarinna på att göra obegripliga, eller åtminstone flummiga och svårtolkade, låtar väldigt rörande. Det ser jag som ett bevis på att hon till fullo behärskade konsten att göra vacker musik. "I don't know why I'm crying" sjunger hon och nej, jag vet inte heller varför jag gör det, är skönheten i låten anledning nog? Den subtila sorgsenheten hos stråkarna kan inte döljas av dess mäktighet, pianot ackompanjerar väl hela vägen, Bush sjunger som vanligt vackert och refrängen är en känslomässig njutning. Verkligen fint.

youtubelänk

28. Jakob Hellman - Avundsjuk på Dig (1989)
Jag, om någon, ville såklart göra de allra mest oförskämda sakerna med de snyggaste flickorna på högstadiet. Det ville de allra flesta pojkarna. Nu var det inte bara så att jag, i likhet med alla andra töntar, inte fick, utan dessutom kände jag alltid att jag egentligen var så mycket bättre. Flera av de mest högklassiga var utomordentliga blåsta, jobbiga och otrevliga. Visst ville jag ha dem i min fantasi, men i verkligheten? Äsch, lägg av. Och så rationaliserar man bort saker och ting, när det egentligen bara handlar om att man var för kass. Det är vad den här låten handlar om för mig. Att inte låtsas se "alla dockansikten du leker med" när det är just dockansiktena man vill ha mer än allt annat. Och när det kommer till kritan är de kanske till och med minst lika smarta och vettiga som en själv, förmodligen vettigare - historien jag just berättat tyder ju på att töntiga högstadiekillar är precis som tuffa högstadiekillar, fast utan tuffheten.

Nuförtiden är det iofs inget större problem, jag kan lätt erkänna att jag kan vara intresserad av någon endast utifrån hennes sexighet, eller att en sminkad blondin kan vara en väldigt bra sak, osv, men låten är fortfarande fin. Och jag låtsas fortfarande att jag inte är avundsjuk på alfakillarna.

mp3länk

27. Another Sunny Day - What's Happened to You, My Dearest Friend? (1989)
Vi har alla haft vänner vi tappat greppet om, eller om det varit tvärtom, att de tappat greppet om oss. Man undrar vad som hände, och hur de kunde bli såna människor som de blev. Den korta lilla raden "what's happened to me" som sticks in i refrängen i början ger denna låt sin extra dimension. Vetskapen om att det faktiskt, trots allt, lika gärna kan hänga på mig, är inget man villigt inser alltid, men det är förmodligen lika ofta sant som motsatsen. Musikaliskt är det en för att vara ASD väldigt intensiv poplåt, ungefär som Anorak City; proppade med gitarrer och högt tempo rakt igenom. Vi kastas t.om. rakt in i låten, in media res-style, och sedan ångar den på tills den tar slut. Det är så vänskaper ska göras upp: snabbt, bitterljuvt och ärligt.

mp3länk

26. Pixies - Debaser (1989)
Det här är ett bra exempel på att pop inte behöver handla om nåt fint, inte behöver väcka några särskilda tankar eller betyda nåt överhuvudtaget, förutom strunt. Det känns lite som att gruppen förutom att skriva en skön poplåt hade ett mål med det hela: att få in en andalusisk hund-referens. Med det gjort kunde de koncentrera sig på att skriva en oförglömlig uppåtklassiker. Roligt är förstås att den, precis som Pixies musik i övrigt, sägs ha inspirerat Kurt Cobain. Ja, självklart, men det spännande med spenaten är ju att alla band genom alla tider tycks ha gjort ett stort och genuint intryck på den gode Kurt. Öppna ett musiklexikon på måfå och peka på ett uppslagsord, och någon kommer hävda att "det där var ett av Cobains favoritband", även om det var "trumpetmunstycke" du pekade på.

youtubelänk

25. The Fall - The Classical (1982)
När Mark E. Smith lite sådär i förbifarten okynnesfrågar var de obligatoriska niggrerna håller hus, så inser han förmodligen att det inte kommer bli nåt kontrakt med Motown. Det blev det inte heller. Varför han (nästan) inleder den här rockdynamiten med den frågan kan man ju undra, och jag har ingen aning. Det enda jag är övertygad om är att han inte hade någon rasistisk baktanke - skulle herr Smith utan ironi själv stå för allt han säger, alla historier han berättar, så skulle han nog vara ungefär allting en människa kan vara, och ha alla möjliga fantastiska åsikter. Nej, självklart är det en historia Smith berättar här (berättaren är också en sexistisk, romantikerhatande och mordhetsande hysteriker), och det visste förstås Motown, men det lät kanske ändå inte så bra i deras eller Motownpublikens öron. Synd. Låten är magisk. Det är intensivt uppåttjack, ett rockslag på käften, en energisk uppvisning i galenskap. Jag tror att det är ungefär såhär det är meningen att rockmusik ska låta.

youtubelänk

24. Rhythm is Rhythm - Strings of Life (1987)
Sådan perfekt Detroittechno! Derrick May (a.k.a. Rhythm is Rhythm) är en sådana stjärna att man liksom hade varit tvungen att ha sex med honom om han ville, av rena rama respekten. Om vi ska göra en åtskillnad av tidig techno och tidig house så har jag annars alltid tyckt att technon är lite för kall och opersonlig, jag har i alla fall föredragit housen. Men precis som när det kommer till rödhåriga, så finns det undantag man verkligen gillar. Här har vi ett sådant. Bakgrunden? I Detroit så misslyckades Derrick May med att återskapa Chicagohousens varma sound och det blev techno av det istället. (Att vissa jävlar ändå ska kalla, öh, en del av Detroittechnon för Detroithouse är bara för att skrämma bort alla töntiga rockfans, som förvirrade och gråtande går hem när de insett att de aldrig kommer fatta sig på genren, eftersom de inte ens förstår terminologin.) Inte mig emot. Höj volymen.

youtubelänk

23. Stone Roses - Fool's Gold (1989)
Dansrock låter som en mögig idé. Nu tar vi nåt som står för underhållning, glädje och sund hälsa och försöker blanda det med något som egentligen hatar det tidigare, som sedan länge slutat dansa och tycker det är rentut töntigt (om det inte sker med tungan, Simmonssss-style). Men underground kan man göra vad man vill, säger de, och Stone Roses var en av pionjärerna när det kom till att pyssla med nåt slags indiedansrock. De lyckades bra, det var alls ingen särskild dum idé, så länge det fokuserades på rytmerna och de individualistiska gitarrer lades lite åt sidan. Det är liksom lufsigt dansant, man smyger runt i huset, nickar på huvudet och svänger på kroppen som en liten orm. Fool's Gold har så sköna rytmer att man lika fullt kan njuta i fåtöljen som dominera indiedansgolvet, och jag vet att jag skrivit någon variant på det här när det kommer till varenda dansant låt jag gillar, men det är sanningen.

youtubelänk

22. The Smiths - This Charming Man (1983)
Vad gör man med en låt som This Charming Man? Det är som med din favoritmorgonrock. Du vet att du har haft kvar den och använt den i alla år därför att du älskar den, därför att du faktiskt alltid tyckt den varit snygg och därför att den fortfarande är skön. Eller, du tror det i alla fall, du tänker inte efter längre, sätter bara på dig den och surfar vidare. Ibland stannar du upp och ser alla hål i den, hur sliten den blivit, och tänker att du bara använder den på ren rutin. Det finns ju massa nya och fräscha modeller i affärerna! Ilsken på din egen slapphet och lättjefyllda nostalgikänslor styr du, med rocken under armen, dina steg med bestämdhet mot papperskorgen. Väl där ser du igen hur fin den ändå är, drabbas av alla gemensamma stunder ni haft tillsammans och inser att du fortfarande gillar den. Varför hata den? Du älskar den ju! Kanske behöver ni bara ta semester från varandra, du och din morgonrock.

youtubelänk

21. The Replacements - Androgynous (1984)
"He might be a father, but he sure ain't no dad" - en av de mest lysande textraderna. Det är för övrigt en ren njutning rakt igenom att lyssna på denna transtext. Det här må vara en ballad, men den är inte tråkig, den må vara gjord av en rockgrupp, men det är inga gitarrer, och den må ha kommit ut 1984, men det spelar ingen roll. Den går lika bra att lyssna på 1971 som 2009. En av mina favoritballader? Joråsatt.

youtubelänk (första låten)

80-talets bästa låtar pt III

2008-10-15T10:11:00.004+02:00

60. Jamie Principle - Waiting on My Angel (1985)
Svett, sex och halvmedvetna sinnestillstånd är vad jag förknippar med house. Och då ska gudarna veta att jag knappt fått uppleva nåt av det, så några personliga kopplingar bör det inte vara tal om. Det måste helt enkelt finnas kvaliteter i själva musiken som får in mig på dessa tankebanor. Det pumpande, eviga och drömska kan vara några anledningar. Mörk natt, stora städer och dunkla men färggranna ljus är förresten andra associationer jag får, och allt detta, möjligtvis med undantag för svett, är för mig synnerligen angenäma fenomen, så det är inte särskilt märkligt att jag alltmer fastnar för house. Waiting on My Angel är en av de svettigaste, sexigaste, mörkaste, mest nattliga, halvmedvetna, storstadiga och dunkla houselåtarna, hence en av de bästa. Inte svårare än så.

youtubelänk (min favoritversion av låten finns inte på youtube, men går att finna på Frankie Knuckles presents his greatest hits from Trax Records)

59. Pixies - Bone Machine (1988)
Livet är fullt av besvikelser, och en av de värsta är den då man upptäcker att en textrad inte är vad den varit, dvs då man missuppfattat något ur en låt. Ens egen version är ju alltid mer genial (enligt teorin "man hör vad man vill höra") och låten sjunker ett par snäpp i ens öron när man inser vad som egentligen är sagt. Således var det ledsamt att finna att Joanna Newsom inte sjöng "made me bored, like a whore" utan "made me bolt, like a horse" och nästan lika ledsamt var upptäckten att Frank Black i denna låt inte sjunger "you're so pretty when you're faitful to me" utan "you're so pretty when you're unfaitful to me". Inte lika bra, inte lika snyggt, men, okej, kanske sannare. Annars är låten som vanligt en upplyftande rocklåt med patenterade klurigheter. Pixiestexter är ju vanligen roliga och knepiga, men Bone Machine är nog faktiskt droppen över i:et. Yep yep YEP!

youtubelänk

58. The Jesus and Mary Chain - Just Like Honey (1985)
Nu-har-väl-ändå-nålen-gått-sönder?-bandet The Jesus and Mary Chain är inte som bäst när de frossar i white noise och halvbra poplåtar, utan när de lutar sig tillbaka, och låter oljudet bli bakgrund till låten istället för tvärtom. De kände nog på sig att de skrivit en riktigt bra låt i Just Like Honey och hade ingen anledning att dränka den i, visserligen ganska effektiva, ljudeffekter. Det är sött, varmt och även i övrigt precis som honung.

youtubelänk

57. Primal Scream - Velocity Girl (1986)
Att poplåtar ska hållas inom strama tidstyglar är jag säkert inte ensam om att hävda. Har du en bra melodi, en fin slinga och ett par snygga textrader - kör dem ett par gånger och avsluta sedan alltihopa skyndsamt med ett lätt cymbalslag eller en fin liten rundgång. Inom indiepopgenren utgör Velocity Girl en sorts extrem, och här uppvisas varje idé endast en gång, och innan man hunnit tänka "ja, fantastisk låt", så är det över. Detta för med sig att man alltid vill spela låten igen när den är slut, eftersom den är så kort. Oavsett om man spelat den flera gånger i rad, och sammantaget hört den i fem, sex minuter, så känns det alltid som att man inte hunnit höra den ordentligt. Ett fult men effektivt knep från knarkgänget Primal Scream.

youtubelänk

56. The House of Love - Shine On (1987)
Det är ju för jävligt att man ska behöva återutge bra låtar för att folk ska förstå att de är bra. Än mer jävligt att det just ska behöva göras med Shine On, en svepande indiedänga som är upplagd för att gilla direkt. Men då repetition enligt utsago är all kunskaps moder så var det först vid återutgivningen som det gick upp ett ljus för människor och låten blev en hit, vilket jag är glad för, då jag helst bara har hits på min lista. Mörkt, nästan gotiskt, romantiskt och slagkraftigt i samma 80-talsförpackning. Färdig att serveras.

youtubelänk

55. The Field Mice - Couldn't Feel Safer (1989)
Det är inte alla kärleksförklaringar som fungerar lika bra att skicka iväg till sin mor som till sin älskade, men Couldn't Feel Safer tar upp ett kärlekstema som inte har med sex att göra utan trygghet, och kan därför handla om vilken människa som helst som man råkar hålla kär. "I always feel this way, that no harm can come to me when I'm in your company". Älskvärd värme in absurdum. Det finns egentligen bara två sätt för en musikintresserad att förhålla sig till Field Mice - antingen tycker man de är outsägligt vedervärdiga i sin mesighet, eller så älskar man dem mer än nästan allt annat. Jag vet inte vad som skulle kunna vara bättre, Scarlett Johansson och Penélope Cruz tillsammans i samma film kanske?

youtubelänk

54. Finis Henderson - Skip to My Lou (1983)
Åttiotalsdisco av lika hög kvalitet som den bästa sjuttiotalsditon. Grejen med Skip to My Lou är den för disco ovanligt souliga sången i kombination med låtens dansanta egenskaper. Detta gör att man kan krama hjärtat med passionerat patos likväl som i högt tempo ragga tjejer på glittriga utegolv. En lite extra funktionell låt således.

youtubelänk

53. Buzzcocks - Running Free (1980)
Jag är inte den som tar tag i saker. Just i detta nu borde jag verkligen ta tag i det här med c-uppsats. Jag borde skaffa försäkringskort, söka jobb, raka pungen, ringa hem, ringa SJ; listan kan göras lång. Jag är tyvärr inte sån. När andra gör något åt sin livssituation; när de skapar sig en karriär, träffar en partner med vilken de skaffar såväl hund som barn, ja då sitter jag tillsammans med mina kompisar i Buzzcocks kvar på parkbänken utanför gamla högstadieskolan och drömmer mig bort: ”I just wanna spend my time running free…”

mp3länk

52. Kurtis Blow - The Breaks (1980)
Någon sa mig att det här var den första rapsingeln som sålde guld, eller något liknande. Ändå är det få som känner till The Breaks jämfört med Sugarhill Gangs Rapper's Delight, som kom ut ett år tidigare. Så går det när man inte är först med saker, då blir man inte ihågkommen. Något att påminna sina barn om. Men bra synd är det ju ändå, eftersom den här nonsensfunkdängan dansar Rapper's Delight av banan vilken dag i veckan som helst. Kurtis kraxar, gitarrerna glimmar, trummorna trollar, basen brummar och alla är på ett hejdundrans humör.

youtubelänk

51. Sonic Youth - Kissability (1988)
Att lyssna på Daydream Nation är en sann upplevelse, en resa in i en intensiv ljudvärld med utrymme för flertalet sinnesstämningar. Den monstruösa pardonlöshet som bandet ofta visar upp live är på skiva mer polerad, men ändå tillräckligt oljudig för att skrämma bort gemene slentrianlyssnare. Kissability är en mörk, spänningsfylld historia med Kim Gordon som leadsinger, något jag gärna sett att hon oftare hade fått vara, men precis som i Pixies så får tjejen sällan komma till. Kanske har det med det patriarkala samhällssystemet att göra, jag har ingen aning, sluta kräva svar av mig, jag är ingen genusvetare.

mp3länk

50. Whitney Houston - I Wanna Dance with Somebody (1987)
Min lägenhetskompis tillika Houstonfan Gabriel påpekade för ett tag sen att någon musikjournalist hade kallat Houston för alltför manieristisk, vilket är ett svårare sätt att säga att hon showar off med sin teknik för mycket. En dum jävel, är väl det första vi kan kalla människan. Tveklöst en skäggig "konstnärssjäl" med skrivbordslådorna fyllda av misslyckade raggningsförsök och utslitna no wave-skivor. Nu är förvisso ej heller jag ett stort fan av hennes smetiga r'n'b-ballader, vilka i och för sig utgör större delen av hennes produktion, men några få alldeles briljanta danspophits förlåter alla övriga tråkigheter. När I Wanna Dance with Somebody verkligen drar igång 38 sekunder in förstår man att det här är en strålande låt. Och det har absolut inget med nostalgi att göra, på min bondeskola spelades ingen svart musik så ingen kan beskylla mig för att hänga fast vid kletiga barndomsminnen.

youtubelänk

49. Another Sunny Day - Anorak City (1988)
Anorakstaden, där flickorna är unga och vackra, låter som en idealistisk popstad hemmahörande i drömmarnas värld. Ungefär som låten i sig, vilken precis som Velocity Girl är en kort men perfekt dröm, som man vill uppleva om och om igen. Något som, såhär i repeatknappens tidsålder, är fullt möjligt att göra.

mp3länk

48. Television Personalities - If I Could Write Poetry (1981)
Det finns något särskilt hjärtskärande med uppriktiga, sorgsna och vackra historier som är berättade på ett extremt taffligt sätt. Television Personalities hade nog inte anlitat den allra dyraste producenten till inspelningen av den här låten; man får snarare känslan av att de repat i farsans whiskeykällare och av misstag tryckt på recordknappen på en övergiven, dammig kassettspelare. Texten är fin, men banal, och Dan Treacys sång är, vad ska vi säga, svajig. Självklart uppskattar jag hantverksskicklighet i musik, men vissa subgenrer definieras liksom utifrån tafflighet och synbar enkelhet, och Television Personalities skulle vara ett klart sämre band om de inte vore som de är. Lite som att klaga på att ODB’s rappande inte riktigt håller sig inom ramarna alltid.

youtubelänk (avhugget slut)

47. Marshall Jefferson - Move Your Body (1986)
Som någon uppmärksam själ säkerligen redan lagt märke till så kryllar det av tre Frankie Knucklesproduktioner på den här listan. Let the Music Use You och Waiting on My Angel följs här av den största klassikern av de alla: Move Your Body. Förutom att vara en klockren, dansant och glad househit i största allmänhet så har låten en egenskap jag uppskattar otroligt mycket i denna genre: housepianot. Den dyker upp här och var i olika låtar och jag älskar det lika mycket varje gång. Det där riffiga, nästan lite struttiga pianospelet som ni hör 67 sekunder in i låten. Briljant.

youtubelänk

46. The Wake - Crush the Flowers (1989)
Det är svårt att komma undan att hösten trots allt har en storslagen estetik, ibland är den nästan gränslöst vacker. Precis som många andra fenomen i livet är naturen som vackrast då den håller på att dö, men ännu inte riktigt har gjort det. Stormen före lugnet. Ett sista underbart kraftryck. Sarah Records musik lämpar sig utmärkt för denna årstid, den är lätt sorgsen men ändå poppigt livsbejakande. Kanske är Crush the Flowers ett av de allra yppersta exemplen, med sin glada melodislinga men ändå lite smådystra atmosfär. De sista ljuva runtrullningarna i lövhögen.

youtubelänk

45. Talking Heads - Born Under Punches (1980)
Nervös och vit konstskolefunk är en ganska charmerande etikett att ha på sin musik, trots dess totala avsaknad av testosteron. Talking Heads stundtals överskattade tidiga skivor står sig slätt i jämförelse med Remain in Light, bandets, nåja, mästerverk. Den främsta låten på skivan är inledningsnumret, där vi får allt vi vill ha av bandet: en nervig rytm, sött blipbloppande, Byrnesk frenesi och fina körer.

youtubelänk

44. René and Angela - Secret Rendezvous (1985)
När jag var yngre och fortfarande hade nåt slags illusion om att det gick att få tjejer genom jonglering, så slet jag ut en VHS-kopia av Juggling in Stockholm, i hopp om att det skulle räcka med att titta på bra jonglering för att bli en bra jonglör. När jag såhär i efterhand tänker tillbaka på det hela är det mest musikvalen jag minns, dess toppar och dalar. Det var Knife, Genesis eller om det var Peter Gabriel, vem bryr sig ändå liksom, inte jag, Brandy, Yello (som ni hörde om ni klickade på länken ovan) och så en funkig, rytmisk och discoig historia vilken jag långt senare förstod var Secret Rendezvous med René and Angela. Sen dess har låten bara växt och växt hos mig, i takt med att minnena av pojkslynglar med brylkräm i håret och en sörja av käglor har avtagit. Den oemotståndliga rytmen är omöjlig att motstå. Det låter kanske logiskt, men så är det faktiskt.

youtubelänk

43. Josef K - Sorry for Laughing (1980)
Josef K hade inte bara ett coolare namn än sina Postcardkollegor Orange Juice, de var på nåt sätt också coolare personer med, om inte bättre, så i alla fall coolare musik. Tempofyllda poplåtar som inte lägger sig och gråter på marken kan vara rätt befriande nu och då. Sorry for Laughing är deras överlägset bästa låt och innehåller en av de bästa bortförklaringarna en låt har frambringat: "You know I'd help you if I could, but both my arms are made of wood".

youtubelänk (halvkass kvalitet tyvärr)

42. Talulah Gosh - Talulah Gosh (1987)
Amelia Fletcher är som alla vet ett av de största popgenierna genom tiderna, någonstans strax före eller efter Beatlesgubbarna och de övriga. Det allra mesta och bästa av hennes guldkorn till poplåtar skulle dyka upp under bandnamnet Heavenly, men då är vi inne på 90-tal och det är med andra ord inget vi intresserar oss närmare för här. Innan Heavenly fanns detta band, Talulah Gosh, som i princip var samma människor. Deras självbetitlade låt är en juvel, smaragd och rubin på samma gång, och temposkiftet när det är dags för refrängen är monumental. Åh... åh.

youtubelänk

41. De la Soul - Me, Myself and I (1989)
Genom att skaffa sig artistnamn där man kallar sig för sin favoriträtt (yogurt) baklänges och andra skojigheter, har man gett ganska klara besked om hur allvarligt man ser på sig själv. Trugoy och de andra var dock inga clowner, utan ville helt enkelt föra in lite sköna och kreativa vibbar i den alltmer hårdnade hiphopen. Samplingsglada i hågen spottade de 1989 ur sig ett långt och rikt rapalbum med en hel bunt höjdpunkter. Hittigast och gladast av de alla är Me, Myself and I, en må-bra-låt som på ett fint sätt sammanfattar den första delen av De la's fantastiska karriär.

youtubelänk

80-talets bästa låtar pt II

2008-10-01T10:11:00.001+02:00

80. The dB's - Black and White (1981)

Mycket av dB's musik (åtminstone den på Stands for Decibels) doftar sent, poppsykedeliskt 60-tal, tänk ungefär Zombies. Bra så, men den bästa låten av dem alla är en som skiljer sig från den känslan. Vad gäller Black and White är det inte en klurig komposition och fina harmonier som är grejen, utan den rena och skära poprefrängen. Enkel och rakt på, men ändå fylld av små fina detaljer. Handklapp!

mp3länk

79. Tina B - Honey to a Bee (1984)

När disco blev danspop hände inte så himla mycket egentligen, utöver namnbytet, men precis som all musik påverkades även discon av 80-talets produktionsmässiga särstil, och känslan man får av bra danspop är lite skild från den man får av bra disco. Även om disco förstås är det bästa som hänt sen Olof Skötkonungs dop, så finns det ändå nåt speciellt i danspopen som är så fantastiskt. Det är den där tuggumminaiva popslickheten kombinerat med discon danslust och snygghet som i bästa fall kan bli magisk. I Honey to a Bee blir det magiskt, ibland närapå titaniskt.

youtubelänk (det här var det bästa jag hittade på youtube, vilket innebär att det är en extended vocal mix, och i ärlighetens namn är den kanske lite väl extended. Men det får ni ta, bröder och systrar. Ladda upp mp3:or orkar jag bara gör om det blir absolut nödvändigt.)

78. The Housemartins - Happy Hour (1986)
T.W.E.E.

För övrigt har jag fortfarande inte kommit över chocken att Fatboy Slim var med i Housemartins. Fatboy Slim. I Housemartins. Fatboy Slim är liksom en olöslig substans i vätskan Housemartins.

youtubelänk

77. Orange Juice - Rip It Up (1982)
Precis som myntet har två sidor (kung och klave), Johan Esk har två sidor (en tråkig och en dålig) och tjejer har två sidor (före och efter sexet), så har även Orange Juice två sidor. Eller, kanske rättare, så finns det två Orange Juice. Det ena är ett hjärtskärande gitarrband fast förankrade i indiepopkanon och det är ett fantastiskt bra band, det andra är en lite mer slickad indiediscohistoria med hippa glasögon och saxofoner. De är också, stundtals, riktigt bra. Med stundtals menar jag Rip It Up, och med Rip It Up menar jag egentligen ingen av alla versioner jag kan hitta på youtube, men det som finns får duga.

youtubelänk

76. The B-52's - Love Shack (1989)
Supermodellernas död brukar sägas bero på deras ouppnåelighet. Vanligt folk, jävliga som de är, vill kunna känna igen sig och kunna relatera. Därför följdes 90-talets supermodeller av 2000-talets filmstjärnor, som ansågs vara lite mer jordnära. "Charlize Theron är ju faktiskt lite som jag, för jag har sett henne spela vanlig uttråkad kvinna som hatar sitt jobb, och ändå är hon magiskt vacker och någon att se upp till" tänker folk, och så köper de på sig L'Orèalprodukter och glättiga magasin. Supermodellerna var helt enkelt för utomjordiska, de fanns bara till för att vara perfekta, stenrika, oåtkomliga och närmast övernaturliga varelser. Precis sånt jag gillar, alltså, men som vanligt folk inte kan "känna igen sig i" och så tycker de att allt blir "överdrivet" bara för att Linda Evangelista inte stiger upp ur sängen för mindre än 10 000 dollar. Om jag ville ha en verklig verklighet så hade jag väl knappast gillat konst, musik, litteratur, film, vackra kvinnor osv över huvud taget? I alla fall, supermodellen var en förljugen (nähä?) och osann (no shit?) bild av saker och ting, och dog därför ut.

Förra helgen hade jag en mediumstor fest, och på mediumstora fester har inte alla roligt samtidigt, alla gillar inte samtidigt den musik som spelas och ingenting är perfekt hela tiden. Det ingick definitivt inte i min förhandsbild av hur festen skulle urarta att en liten man med än mindre musiksmak skulle sätta igång Nordmans Be Mig, bara för att ge ett traumatiskt exempel. Men det är så illa verkligheten ser ut, varför jag inte har så mycket till övers för den. Istället vänder jag mig till den förljugna konsten. Den kan ge mig vad jag vill ha, vilket är en stor och härlig tillställning där alla är inbjudna, alla kommer, alla har roligt och alla håller på utan tanke på att något kan ta slut. Och där åtminstone några ser ut som supermodeller.

youtubelänk

75. Slick Rick - Children's Story (1988)

Slick Rick, en av mänsklighetens skönaste individer, kunde det här med att berätta historier. Vad som borde vara musikhistoriens mest klassiska godnattsaga är en sedelärande berättelse om vad som händer när man väljer kriminalitetens väg, och vad som händer är inget att skratta åt. Den semibrittiska accenten, sköna flowet och fängslande historien är alla viktiga ingredienser, men nånstans bygger det hela på att det är just protopimpen Rick the Ruler som levererar. Han är helt enkelt för jävla ball, vad ska man säga.

En annan noterbar sak, ni kanske vill sträcka er till att kalla den ironisk, är att just Slick är den som ska lära barnen moral. Samma kille som tyckte att man skulle behandla tjejer som horor fram tills de bevisat att de var nåt att ha, samma kille som snart skulle åka in i fängelset för mordförsök, samma kille som la visst fokus på det materiella, är alltså samma kille som säger åt kidsen att hålla sig till den smala vägen. Men som Annah Björk skulle ha sagt, ett sjysst beat förlåter allt!

youtubelänk

74. Talk Talk - Living in Another World (1986)
Postrock är en genre som inte är mycket roligare än den låter. Och låter gör den i ärlighetens namn knappt alls, åtminstone tar det några minuter innan ljuden börjar höras och då har man i regel redan stängt av mp3-spelaren, då man trodde att det var nåt fel på den. Därför är jag lite kluven till Talk Talk, som ju inspirerat denna sovgenre till rätt stor grad. Bandet började sin karriär med att göra små söta synthpophistorier, fyllda av 80-tal, men gick sedan alltmer över till att bli svåra och långa, och - givetvis - fullkomligt avrunkade av gubbrockkritiker.

Personligen ligger mina Talk Talkpreferenser nånstans däremellan, efter deras visserligen fina popbagatellism men innan de blev alltför storslagna och började göra sånger om Edens lustgård. Det är där skivan Colour of Spring kommer in, och alldeles särskilt Living In Another World, som är en strålande singel, episk och hittig på samma gång.

youtubelänk

73. Freestyle - Vill Ha Dej (1980)

Att bli vuxen innebär att inse att allting är relativt. Inget är nånsin lika svart eller vitt längre, inga känslor är riktigt lika starka och det är svårare att ge ut båda femmor och ettor. Man ser liksom båda sidorna av båda sidorna hela tiden. På lågstadiet var ens ondska ett renodlat, av moral ännu inte påverkat fenomen, på mellanstadiet var kärleken en ultimat och idealistisk, av pornografisk sexualitet obefläckad känsla, på högstadiet var sexlusten en renodlad och extrem kåthet fullkomligt skild från alla andra känslor, på gymnasiet var vänskapen storslagen och av blodsbytande karaktär. Nu är allt en enda soppa, och inte ens tristessen är vad den varit.

Det är där Vill Ha Dej kommer in, som en påminnelse om en svunnen tid. Den kan påminna om såväl den idealistiska mellanstadiekärleken som den nyväckta, extrema sexlusten. Den är 100% naiv men ändå åtminstone 80% medvetet syndig. Och så är det ju dans, dans, dans också. Vill Ha Dej tar mig helt enkelt tillbaka till back in the day, when it was all sunshine.

youtubelänk

72. Salt-n-Pepa - Push It (1987)

This song ain't for everybody. Only the sexy people.

youtubelänk

71. Pixies - Gigantic (1988)

Ett typiskt rockband kännetecknas av ett par faktorer: de är tråkiga och använder sig av gitarrer. Och oavsett deras klädstil har rockbanden ofta gemensamt att de vill utstråla nåt slags manlighet, antingen stark eller brusten. Pixies, ett av världens två bästa rockband genom tiderna, klädde sig måhända inte särskilt stiligt - och gitarrer använde de sig definitivt av - men att säga att de var tråkiga, eller ens manliga, vore att att missta de för, jag vet inte, Posies? Nej, varje låt av Pixies är istället en fest, och deras skruvighet har en hopp- och studsvänlig kvalitet. Att sätta på en skiva med Pixies är som att sätta på ditt eget blandband "best of poplåtar jag blir glad av men som inte är gjorda av TTA". För trots alla gitarrer och trots Frank Blacks skrikande så känns varje låt som en poplåt.

Lite noterbart då, att Gigantic inte alls låter som en typisk Pixieslåt. Det är enda låten som tjejen, Kim Deal, sjunger lead på och det finns egentligen inget trixigt över musiken. Det är en vacker, ganska traditionell rocklåt om kvinnlig sexualitet. Men när man inser just det, och hör att den handlar om en tjej som går med en kille till en skum plats där hon försöker övertyga killen om att de ska "have a ball", så blir refrängen dubbeltydig och det hela blir en Pixieslåt igen. För visst är det ändå rätt ironiskt att en av deras finaste och mjukaste låtar har en refräng som "Gigantic, gigantic - a big big love". Lil' Kim lyssnar intresserat.

youtubelänk

70. Inner City - Ain't Nobody Better (1989)
House är för många ett luddigt begrepp långt innan det är en musikstil man har nån kunskap om. Så kommer då en dag när nånting - en recension, en låt, en snygg person som gillar genren - får en att ta tag i saken. Dags att kolla upp vad allt tissel och tassel är om egentligen, tänker man. Medveten om att det kommer krävas koncentration och hängivenhet sätter man så igång, och ivrig att lära sig saker är det första man gör att ge upp. Det är en övermäktigt, helt enkelt. All musik som på något sätt kan gå under epitetet "elektronisk" är otrolig rörig att få grepp om, och lite simpel vägledning är vad som behövs. Här kommer en enkel och bra guide in i strålande house: Inner City.

youtubelänk (ganska dålig kvalitet. Bäst att varna, så ni inte tror det är skräp)

69. Television Personalities - Smashing Time (1980)

Vi har alla haft klasskompisar eller kollegor som passionerat berättat en historia som för alla vanliga människor runt omkring inte verkar vara något att yvas över. Det kan t ex vara tillfället då han träffade en rolig lärare på sin skola med vilken han pratade om Star Trek i fem minuter. Detta har satt sig i den stackars människans sinne och sju år senare är Star Trekgrejen fortfarande paradhistorien som alltid dyker upp när det ska berättas roliga anekdoter. Det är helt enkelt en av de roligaste sakerna som hänt i människans liv. Läraren glömde givetvis samtalet dagen efter, men det gjorde knappast vår lille hjälte. Åhörarna av anekdoten, om man kan kalla den för det, glömde alltihop i samma stund som nån intressantare människa öppnade munnen.

I vanliga fall upplevs detta fenomen endast patetiskt och jobbigt, men om det hela rör en gammal förälskelse (ej ömsesidig, givetvis) blir det istället patetiskt och sorgligt fint. Dan Treacy ger oss precis en sån här typ av historia. Han berättar om en helg när han och en tjej gick till Hyde Park och käkade glass. OMFG, stoppa pressarna! En kille sa just att han tuggat Piggelin i en park med en flicka. Och vet ni, hon tyckte det var roligt, precis som han tyckte!

Tjejen glömde naturligtvis bort det där helgen efter, då hon inte bara åt glass utan dessutom hetsknullade två syrianer på Milanos största nattklubb. Men Treacy har inte glömt bort den fina stunden de hade, den största i hans fattiga liv. Han fortsätter att berätta historien så fort han får minsta lilla chans. Åhörarna orkar knappt ens lyssna på vad han har att säga, nånstans vid "sen gick vi till Tower of London" hade de insett att det här inte skulle bli det mest spännande de nånsin hört, och slår dövörat till. Förutom jag då, som när han berättat klart historien ber honom att ta om allt en gång till, från början.

mp3länk

68. Violent Femmes - Good Feeling (1982)

Vill man att en låt verkligen ska beröra ska man se till att den handlar om något som människor ofta är med om. Det är därför kärlekslåtar så ofta ligger i topp på diverse försäljningslistor (Hur det förklarar Boten Annas framgång? Det finns fler datanördar än ni tror). Denna låt rör önskan att få må bra bara en liten stund till, att den sköna känslan ska dröja sig kvar bara ett litet tag till, att hon ska stanna bara lite längre.

youtubelänk

67. Kylie Minogue - I Should Be So Lucky (1987)
Den börjar som en typisk indiepoplåt med ohjälpligt drömmande om vad som verkar vara en nästintill omöjlig kärlek. Snart inser vi dock att en viktig skillnad finns: Där många känsliga britters refränger blir ett klimax av dessa tankar, och således kännetecknas av stor bitterljuvhet, brustna stråkar och sorgsen uppgivenhet, bryter denna låt istället ut i en närmast chockerande dumglädje och over the top-lycka. Alltså, istället för "jag kan inte få den jag vill, hence är jag olycklig" så "jag kan inte få den jag vill, men oh yes vad glad jag skulle bli om jag kunde det! Så här glad skulle jag bli!" och i och med den inställningen har man i ett huj faktiskt ökat den lilla chans man ändå alltid har på sin drömkärlek.

En annan sak som möjligen skiljer den från en typisk indiepoplåt är det något mer kommersiella soundet, men det kanske bara är inbillning.

youtubelänk

66. Spandau Ballet - To Cut a Long Story Short (1980)

Man måste beundra new romanticsscenen för att vara föredömligt estetiska. Det är snygg och välproducerad artypop med filosofisk fokusering på ytlighet. To Cut a Long Story Short är en sann höjdpunkt från denna tid, dansgolvsvänlig och storslagen i ett.

youtubelänk

65. Michael Jackson - P.Y.T (Pretty Young Thing) (1982)
Sannolikt den mest moraliskt tveksamma låten på listan. "Pretty" - ja, det är klart flickan han sjunger om måste vara söt. Hade han sagt sexy hade det inte varit så sliskigt, men pretty är lite äckligt, vilket han bekräftar i nästa ord: "young". Ungdom är vad vi vill ha. Allt utan blöja går att töja, som de säger! Sen har vi "thing", vilket medför ett visst objektifierande får vi väl erkänna. Söt, ung sak. Ska vi bli upprörda? Klart vi inte ska. Det här är ju bara fiktion, inte uttryck för Jacksons egna åsikter. Varför skulle han annars sjunga om en tjej? Alla vet att han föredrar småpojkar, inte småflickor.

youtubelänk

64. Stetsasonic - Talkin' All That Jazz (1988)
Jazzy! Groovy! Älskar man det bästa av hela Natives Tounge-grejen och feel good jazzrap så gillar man det här. Låten är för övrigt ett snyggt försvar för hiphopens vara och metoder. Prince Paul, en hjälte.

youtubelänk

63. The Field Mice - This Love Is Not Wrong (1989)
En av gruppens partylåtar, vilket egentligen mest innebär att man kan ta bort kudden från ansiktet där man ligger i sängen och drömgråter sig bort. Bobby Wratten har förmodligen officiellt utsetts till mannen med den mesigaste rösten genom tiderna, och här använder han sig av den för att ge ett förtjusande försvar av kvinnlig homosexuell kärlek. Bra låt såklart, men videon nedan är ganska gay.

youtubelänk

62. Aztec Camera - Oblivious (1983)
Åh, äntligen den där rena och skära gitarrpopen igen, med det kristallklara utförandet och den glädjerika melodin. Vi har, såklart, körerna med sitt ahh och vi har ett fantastiskt och kort 12-strängat gitarrsolo. Det är nånting med vissa typer av 80-talsband (Go-Betweens, Prefab Sprout, Triffids, Aztec Camera m.fl) som jag verkligen gläds åt, och jag tror att det är värdigheten. Man kan faktiskt göra romantisk popmusik med rak rygg, och Oblivious är ett strålande exempel på det.

youtubelänk

61. Joy Division - The Eternal (1980)
Alla som tagit sig igenom hela Joy Divisions debutskiva sent på kvällen utan att skjuta sig av depression räcker upp en hand. Det är en av de där skivorna som är hypnotiskt bra, varför man inte stänger av den, men omöjligt mörk, varför man inte kan lyssna klart på den. Andra skivan, Closer, är mer lyssningsbar och, faktiskt, bättre. The Eternal är trots detta kanske den ensammaste låten de gjort. Inte mörkast, men ensammast. Ingen uppriven, arg eller ledsen känsla finns kvar, knappt ens apatin finner man. Bara ett kyligt och svagt minne av att man nångång för länge sen upplevt nåt viktigt och livfullt. Det engelska ordet "bleak" betyder ödslig, ruggig, gråkall. Hade bleak också betytt smärtsamt vacker hade det varit det enda ordet som behövts för att beskriva The Eternal.

youtubelänk

Jag listar: 80-talets 100 bästa låtar

2008-09-15T18:03:00.002+02:00

En ganska vanlig uppfattning är att decenniet jag nu ska kasta er in i är ett tämligen värdelöst sådant. Man anser att 80-talet för kulturen är vad digerdöden var för människotillväxten: en jävla pest helt enkelt. Fula kläder, pinsamma produktioner och generande ytlighet. Så tyckte även jag en gång i tiden. Sedan upptäckte jag indiepopen, och fick försäkra folk om att årtiondet inte bara var fyllt av dålig musik, det fanns ju mycket bra indie också! Nuförtiden brukar jag oftast ha fullt sjå med motsatsen, och får ständigt påminna människor om att 80-talet inte bara var en massa indie, utan att det fanns en hel massa uppsjöar av annan fantastisk musik.

Trots alla superba nya genrer som växte till sig kvarstår det enkla faktum att 80-talet mer än något annat var pop, vare sig vi pratar glittriga listettor eller obskyra källarinspelningar. Popmusik av sällan - nej aldrig - skådad kvalitet. Det här är ett årtionde fyllt av låtar. Ibland har jag lyssnat på något av mina absoluta favoritband, härstammandes från 80-talet, och tänkt att de gjort åtminstone tio av de bästa låtarna någonsin. Sedan upptäcker jag att de inte ens fyllt kvoten av fem låtar på den här listan (vilket, för övrigt, inget band eller artist har gjort denna gång). Andra låtar, som tvivelsutan har fått epitetet Världens Bästa Låt satt på sig, av mig, på fyllan, kommer inte ens med här.

Detta inledande inlägg, med de första 20 låtarna, kommer naturligtvis mest spåra ut i de vanligen misstänkta ämnena: tjejer, sex och MILFs, men nånstans däremellan också något om Gud, Australien och, faktiskt, musik.

Det är med en alldeles särskild varm hand jag hälsar er välkomna till 80-talets 100 bästa låtar.

100. Grandmaster Flash and the Furious Five - The Message (1982)
Min födsel var förmodligen inte överdrivet rolig, men den var definitivt viktig. Det var ju fantastiska jag som sattes till världen! När jag tänker på hur jag, bräkandes och gnyendes, trycks ut ur min mors innandöme är det inte utan att jag fylls av en sublim känsla. Vilken stor stund det ändå var, tänker jag, och glömmer helt bort att stunden också var fylld av blod, skrik och en äcklig, lång navelsträng. Det jag försöker säga är att födseln i sig inte var särskilt märkvärdig, och står sig med all sannolikhet inte särskilt bra mot andra mer spektakulära versioner, men att den bara för att den var så viktig ändå blir lite extra bra, lite extra fin.

youtubelänk

99. Dead or Alive - You Spin Me Round (Like a Record) (1984)
Att försöka lära sig vad som är coolt och rätt att gilla är ungefär som att deklarera. Man ger sig in i en sanslös sörja av oförklarligheter och ger man inte upp kan man vara säker på att man ändå inte fått till det rätt i slutändan. Att gilla denna låt må vara en pinsamhet eller en närapå sökt kreddighet, men alldeles oavsett känns det ändå ända in i benmärgen att det hela är ett guilty pleasure. Så fort refrängen går igång slår det en, simultant, att "shit vad bra det är" och "shit, det här kan man ju inte tycka är bra". Ungefär som att tända på en minderårig flicka, alltså. Och det är ju en kittlande känsla som man inte kan undvika att gilla.

youtubelänk

98. Blondie - Call Me (1980)
Det bästa med Debbie Harry är möjligen inte hennes oslipade sexighet (se s.399 i "1001 album du måste höra innan du dör" - med putande bröst, särade läppar och alldeles glansig av svett och saliv känns det för en gångs skull helt rätt med begreppet "djurisk sexighet") utan hennes speciella popröst. Ytlig med karaktäristisk får man den rätta neonkänslan men aldrig på bekostnad av substans och fyllnad. Och eftersom jag ännu inte övergett mitt livsmotto "hits och vackra kvinnor" så känns det här helt rätt.

youtubelänk

97. Kate Bush - Hounds of Love (1985)
Personligen tycker jag Kate Bush är en av de senaste femtio årens fem bästa kvinnor, men de flesta tycker faktiskt hon är relativt cp. På samma sätt som de tycker Joanna Newson låter som en kråka, tycker de fröken Bush låter som en kråka, men en pretentiös sådan som dessutom är full av irriterande folkmystik och utvecklingsstörd dans. De som tycker så har, såklart, lika fel som de alltid har. Istället fullständigt vimlar det av vackra och originella Bushlåtar, och vilka man föredrar är inte alldeles givet. Hounds of Love fångar mig med sin mystiska text, Bushs vackra sång och de nästan hypnotiska tongångarna.

youtubelänk

96. Tom Waits - Clap Hands (1985)
Tom Waits var vid mitten av 80-talet inte längre den sentimentale bardisksuputen, utan hade omärkligt transformerats till en teatral undergroundcirkusgubbe, och tveksamt som det kan låta var det faktiskt en bra sak. Att lyssna på skivorna Rain Dogs eller Swordfishtrombones är lite som att gå på en kabaré där ingången består av en hemlig lönnlucka i marken. I Clap Hands hörs konstiga kluckande ljud som bryts av mot Waits oefterhärmliga mansröst, och alltsammans är mysigt och skrämmande på samma gång.

youtubelänk

95. Big Black - The Power of Independent Trucking (1987)
Steve Albini, frontfigur i Big Black och producent till Surfer Rosa, sa nångång att Pixies bara var tråkig collegerock, ett uttalande som gissningsvis kom efter att han jobbat med dem. Hur felaktigt det än må vara, så blir det ändå lite förståeligt när man lyssnar på Albinis eget band. Big Black är rakbladsvassa, genuint hårda och kyligt maskinella, och det är lätt att tänka sig att lite snällare poprockmusik inte var något för honom. Trots detta är hans grupp inte helt olik det så kallade tråkiga collegerockbandet; det skruvade-men-ändå-inte-svårtillgängliga finns där, såväl i musik som i text. De är lite argare bara. Big Black är ett Pixies som inte får ligga, helt enkelt.

youtubelänk

94. Afrika Bambaataa - Planet Rock (1982)
Det går knappt en minut utan att man får höra nånstans att Kraftwerk är världens viktigaste band och att de påverkat ungefär alla genrer som någonsin uppstått, åtminstone alla på 1900-talet. Det kan låta som rena rama danskan, dvs inte bara svårförståeligt utan också rent lögnaktigt, men lyssnar man på Bambaataa - själv en av populärmusikens viktigare figurer - ser man något av den viktiga roll de spelat. Den kraftwerkianska kylan och minimalismen (för säkerhets skull har de också slängt in en av den tyska syntgruppens melodislingor) är all over Planet Rock, som ju i sig inspirerade och banade väg för allsköns elektronisk musik och säkert massa annat fint och bra. Svart, funkig Kraftwerkmusik låter nästan lika bra i praktiken som det gör i teorin.

youtubelänk

93. The Nightwriters - Let the Music (Use You) (1987)
I somras var jag ett par veckor i London. På vägen dit hade jag egentligen bara två ordentliga sällskap: en skrikande bebis med tillhörande MILF samt min kära mp3-spelare. Då jag givetvis satsade på MILFen under flygresan hade jag inte tröttnat på den gigabyte musik som jag hade på spelaren när jag väl kom fram. Och tur var väl det, för det regnade nämligen rätt mycket när jag kom fram. Därtill var det mörkt. Jag vandrade alltså runt i en pulserande storstad, en mörk och regnig natt. Med den här låten i hörlurarna.

Stämning, mina damer och herrar, var vad det var. Stämning.

youtubelänk

92. Jakob Hellman - Vara Vänner (1989)
En vanlig åsikt är att jag är en söt, trevlig, och allmänt okej person. Huvudet bra på skaft och rolig att prata med. En sån där som med all säkerhet kan få en bra tjej, säkert utan nån alldeles extrem ansträngning. Själva är vi ju bara kompisar med killen, så just vi är förstås inte attraherade av honom, men det finns säkert en hel del andra som är. Problemet är bara att alla andra tänker likadant. Det har åtminstone varit ett vanligt problem, det kallas bara vara vänner och uppstår när man lider av kombinationen för snäll och för feg. Det har känts ett tag som att jag varken är lika snäll eller feg längre, vilket kanske mer resulterar i att jag får färre kompisar än fler tjejer, men ändå. Vara Vänner fungerar som en bra påminnelse om hur illa det kan gå, och är därför en bra och fin låt att lyssna på ibland.

Nu gäller det bara att dra lärdom nummer två av låten: Att inte bara sitta inne och göra ingetjävlating medan livet flyger förbi, alldeles utanför.

youtubelänk

91. Dexys Midnight Runners - Come On Eileen (1982)
Det råder konsensus kring Dexys i många kretsar. Man ska tycka att det är ett av världens bästa band och det ska anses överflödigt att behöva bevisa. Alla människor är lika mycket värda och Dexys är typ 80-talets bästa band, det vore ju bara löjligt att ifrågasätta.

Tja, de är väl bra, absolut, men har de gjort nån hit då? Va? Va? En riktig dunderhit som jag kan lyssna på utan att behöva känna mig jobbigt svår och kletigt kreddig. Jodå, det har dem. En stycken. Den har alla hört, så den kan du spela på fest och skråla med i, även om det är sjuksköterskorstudenter du festar med. Sånt gillar jag, för att skråla med i en låt tillsammans är inte sällan första steget till hångel, som min mamma alltid borde ha sagt. Och hångel med sjuksköterskorstudenter, det är... ja, bra.

youtubelänk

90. The Go-Betweens - Streets of Your Town (1988)
Det som är så fantastiskt bra med den här låten är dess enorma popstilrenhet. Stilrent ahhhh-ande av hon kvinnan, stilrent akustiskt gitarrsolo, stilren och tidlös melodi. Hela anslaget doftar rakt av klassisk gitarrpop. The Go-Betweens är i sanning det enda verkligt bra med Australien.

youtubelänk

89. Echo and the Bunnymen - The Killing Moon (1984)
Ännu en poplåt av klassiskt snitt. Ödesmättat och grandiost sjungs det om fantastiska och mystiska saker, som, tja, död och månar. Trots att låten tar slut efter ca fem minuter känns den i sin stil som en hel långfilm, en sån där episk, bitterljuv och känslosam historia med Leonardo di Caprio i huvudrollen.

youtubelänk

88. Z-Factor - (I Like to Do It in) Fast Cars (1983)
Det givna soundtracket till kopulerande i bilbaksäten. Det är varmt, det är dansant, det är drömskt, det är sexigt och det är pirrande syndigt. Könsrollerna är, milt sagt, fast rotade i en klassisk tradition, vilket bara ökar den stora spänningen mellan könen. Tjejen fnittrar och har en mjuk sexröst; killen vet vad han vill och har en föredömlig basröst. Låten är inget mindre än ett av de allra yppersta exemplen på tidig house och försätter mig alltid i rätt stämning, nästan alldeles oavsett vad jag ska göra.

Dessutom: Ingen skulle skratta sexigare förrän Sherilyn Fenns filmkarriär tog fart i slutet av 80-talet.

youtubelänk

87. XTC - Dear God (1986)
Den värsta sortens ateister är de som verkligen vet att Gud inte finns, och därmed kan vara sådär totalt oupprörd och cyniskt skämta bort allt som kommer i närheten av religion. Det kanske är en sund och klar inställning, men den är likväl vämjelig. Den sortens ateist jag gillar, däremot, är den sorten som sjunger den här låten. Som faktiskt tycker att det Gud (inte) håller på med är för jävligt, eftersom det dör folk överallt och inte sällan pga Gud själv. Som tycker att hon kan dra åt helvete, om helvetet nu hade funnits. Inte för att det är logiskt att hacka på en Gud man inte tror finns, men för att det ändå känns så mycket mänskligare. Det finns nåt slags värme över den typen av paradoxer. Ungefär som att alla som klagar på att kärleken bara är en miserabel lögn är de som mest av allt tror på densamma.

youtubelänk

86. Z-Factor - I Am the DJ (1985)
Ja, jag vet att det här är rejält virrigt. Men detta är alltså inte samma Z-Factor som låten ett par placeringar ned. Jesse Saunders, houselegenden som ligger bakom denna låt, låg på samma bolag som Vince Lawrence, mannen som stod för Fast Cars. Varför inte släppa massa bra låtar under samma namn, oavsett vem som gjort låten? Ja, varför inte. Anywho, en till fantastisk Z-Factor låt, men med ett helt annat sound, är vad som ges här. Det är utan tvekan den bästa hiphouse-låten jag hört; lyssna bara på tonerna! Det är så vackert, så vackert, så vackert...

youtubelänk

85. The Triffids - Wide Open Road (1986)
Vilken storslagen episkhet! Vilken poplåt! Det är en sån där låt som får mig att vilja sträcka ut armarna så långt åt sidorna jag kan, luta mig lite lätt bakåt och sjunga med romantiskt patos: "It's a wide open road, it's a wiiiide open road", en sån där låt som fyller mig med värme och en halv tår i ögat. The Triffids är i sanning det enda verkligt bra med Australien.

youtubelänk

84. Biff Bang Pow! - She Never Understood (1987)
She Never Understood är ett typexempel på vad som i indiekretsar gärna betecknas som den perfekta popen. Stämningen är den vanliga och framkallar soffliggande drömmerier som egentligen är allt annat än bra för en. Ändå vill jag inte värja mig för den bitterljuva poppigheten och till skillnad från en hel del annan indie är blödigheten inte på bekostnad av god låtkvalitet eller fin sång.

mp3länk

83. N.W.A - Gangsta Gangsta (1988)
En låt som, enligt mina beräkningar, har någon variant av ordet "fuck" med 30 gånger behöver inte nödvändigtvis vara bra. Men Gangsta Gangsta är en av de där verkligt stenhårda låtarna som slår dig på käften och trycker upp käken mot trottoarkanten, där du och din käke får stanna i fem minuter och trettiosex sekunder. Beatet är funkig nihilism och Ice Cube visar med all önskvärd tydlighet att han aldrig fått lära sig ord som självcensur och eufemism. Nuförtiden rycker vi ju på axlarna åt allting, men det är inte svårt att tänka sig att det en gång i tiden faktiskt upplevdes som en ganska chockerande ärlighet med textrader som "Do I look like a motherfuckin' rolemodel? To a kid lookin' up to me, life ain't nothin' but bitches and money".

Samtidigt finns det nåt slags värme och humor i låten som gör att man känner glada känslor i kroppen. "We don't just say no, we to busy sayin' yeah!" är ju faktiskt rätt livsbejakande, även om det är flaskan man säger ja till. Och när tjejerna skriker till Eazy-E "we wanna fuck you Eazy!" och han svarar "I wanna fuck you too" är det ungefär den lyckligaste stunden i populärmusik sen refrängen i I Want You Back.

Då har jag ändå inte nämnt den g-funkliknande slinga vi får smakprov på drygt fyra minuter in i låten, och som skulle ge hintar om Dr Dres storhetstid några år senare.

youtubelänk

82. Kate Bush - Army Dreamers (1980)
Army Dreamers dryper av den typiska Bushska skönheten, och får mig att tänka på långa nattpromenader med valfri mellanstadiekärlek. Får man för sig att lyssna noggrannare på låten och inte bara gå på spontan känsla inser man att det är en vacker och ledsam historia om militären, krig och bortkastade liv. Vilket, i och för sig, det också får mig att tänka på långa nattpromenader med valfri mellanstadiekärlek.

youtubelänk

81. AC/DC - You Shook Me All Night Long (1980)
I sina bästa stunder var AC/DC ett härligt popband med smittande melodier och jublande riff, vilket lätt kan glömmas bort i villfarelsen att det de sysslade med skulle vara hårdrock av något slag. På denna låt åtminstone, spelar bandet ungefär lika mycket hårdrock som Rick Ross säljer knark. Nej, detta är istället ett ofta bortglömt glädjepiller med en refräng av episka allsångsproportioner, och borde således vara en given favorit hos alla popfans. Näven i luften!

youtubelänk

Så är en twigger enligt Vetenskapen

2008-09-10T13:58:00.004+02:00

Bara för att knyta an till förra inlägget: I DN kan man idag läsa om en undersökning som fastställer att musiksmaken säger något om ens karaktärsdrag. Något om vilka vi är, som det så fint heter. Resultaten är ju inte direkt oväntade.

Indiepop:

"Folk som lyssnar på indiepop är olyckliga latmaskar med dålig självkänsla och brist på motivation, samtidigt som de ser sig själva som väldigt kreativa personer."

Hiphop:

"Hiphopfans är, å andra sidan, väldigt djärva, socialt lagda och har ett gigantiskt självförtroende."

Djärv latmask. Social person med motivationsbrist. Wannabekreativ person (jag har ju för fan en blogg) med alltifrån dålig självkänsla till gigantiskt självförtroende.

Jag har aldrig hört en så fulländad och uttömmande beskrivning av mig själv.

Jag = en twigger a.k.a. En självutlämnade historia

2008-09-04T21:45:00.006+02:00

Jag hoppas ni gillar lekmannamässiga kulturanalyser och dagboksaktigt navelskåderi i ett och samma inlägg. Det här med att hålla isär saker är inte min grej. Det är i alla fall dags att reda ut det som jag halvpratat om sedan bloggens barndom.

Ni som läst Dunka Dunka ett tag, och dessutom slängt ett öga eller två på mina länkar, har säkert upptäckt att jag länkar till såväl twee- som rapbloggar. Att ha ett intresse för fransyskor, blommiga kjolar och spröda handklapp såväl som guldkedjor, spända biceps och pumpande beats borde inte vara något särskilt konstigt. En människas komplicerade känsloliv torde kunna vara stort nog för att ta till sig extremer av alla möjliga slag. Men faktum är att det upplevs konstigt, rentav misstänkt, att ha dessa till synes motstridiga intressen. Det är nämligen inte trovärdigt. Om du öppet utger dig för att gilla gubbrock, hiphop-bangers och tweepop, måste något av dessa intressen vara en pose, om inte alla.

Detta ovan beskrivna verkar dock intressant nog mer eller mindre bara gälla på internet. Faktum är att flera musikintresserade vänner jag har i verkligheten, kanske de flesta, har en ganska stor kärlek till vad som på ett eller annat sätt kan klassas som "indie" OCH en ungefär likartat stor kärlek till några av de genrer som brukar hållas som dess motsatser: kommersiell hiphop, välproducerad soul/r'nb, mogen, slick vuxenpop eller typisk dansmusik; heta det 80-talspop, house eller disco. Jag tror att grejen är såhär: om man inte håller sig till en image som känns någorlunda homogen så blir man för luddig och därmed ointressant. Folk vill veta var de har en person, vad det är de får när de läser bloggen eller hemsidan. Därför håller man sig som bloggare med en tydlig karaktär. Det är alltså inte bara möjligt att ha ett genuint intresse för typiskt "motsatta" stilar, det är nog rentav så att de flesta musikintresserade har det. Sen att Pitchfork inte gillar hiphop på riktigt, det är ju förstås fortfarande sant.

Okej, men tillbaka till mig: hur kommer det sig att just jag gillar både indie och, eh, icke-indie? Det är möjligt att jag skrivit något om det här förut, men i så fall får det tåla att upprepas. När jag började lyssna på hiphop var det till stor del för att jag inte kunde relatera till det. Det var inte bara så att jag inte visste något om genren, utan jag stod, precis som de allra flesta svenskar, långt ifrån hela den kultur som den utgör. Givetvis är exotism en stor anledning till wiggersars kärlek till hiphop. Det kan inte var en slump att många uttråkade och unga medelklassintellektuella fascineras av något så annorlunda. Det är vitt, ironi, slapphet, trygghet och distans mot svart, seriositet (ja, faktiskt), våld och hängivenhet. Donnie Donut är inte cynisk, han är romantisk.

Men vad händer om kulturen kommer för nära? Tja, den tappar mycket av sin exotism. Hade jag bott granne med hiphopghettona hade jag förmodligen aldrig börjat lyssna på genren.

Men hiphopen fungerade som något mer än en drömmande verklighetsflykt: den var dessutom, och till skillnad från indien, uppbygglig. Är det något som kännetäcknar en överväldigande stor del av rapmusiken är det självsäkerhet. Man blir som man umgås, sägs det ju, och umgås man med Biggie, Jay och Snoop på dagarna så är det lätt att få in vinnarmentalitet i skallen. Bra så, men kommer jag inte påverkas lika mycket av sexismen, våldsromantiken och allt det andra också? Faktiskt inte i lika hög grad, tror jag. Även om man självklart ska vara på sin vakt, så är jag tveksam till att rapparna kan få mig att tänka om vad gäller de bitarna. (Och det är ju inte heller något som de försöker med). Är det något jag lärt mig under mitt liv är det att båda könen är lika mycket värda, att man ska vara snäll mot sina medmänniskor och att vita är lika mycket värda som svarta.

Mitt goda självförtroende däremot, det får jag ständigt kämpa för. Det går ofta oförskämt bra, visst, men ändå. Ni ser min poäng vid det här laget. Sen att jag gillar rapmusik kan man ju hävda beror på att den är bra i sig, men jag är tveksam till att det finns något "bra i sig".

Så, varför hänga kvar vid indiepopen? För att nästan citera Morrissey: Den säger något om mitt liv. Förenklat representerar indiepopen den jag är och hiphopen den jag vill vara. Hur patetiskt det än är, kan (särskilt kunde) jag verkligen känna igen mig i I Know It's Over. Jag har själv tänkt samma tankar som huvudpersonen i låten. När då någon kommer och beskriver det man känner och tänkt fast gör det hela lite mer poetiskt - ja då är det svårt att värja sig helt enkelt. Det är bättring på gång dock, har jag märkt, och bättringen har kommit i takt med att jag blivit lite bättre på vissa saker här i livet. Ya know, det är inte längre jag som inte är värd tjejerna, det är the fucking motsatsen. Hur yttrar sig detta när det kommer till gitarrpop? Tja, en lätt förskjutning: Smiths blir allt oftare Go-Betweens som allt oftare blir Prefab Sprout. Betyder det att den snart klara 80-talslistan i det närmaste kommer utesluta självömkande indiepop? Självklart inte. Mitt liv är inte bara det jag känner nu, mitt liv är allt jag känt fram till denna stund.

Vad gäller den rena tweepopen är det förstås mycket enklare. Det behövs ingen psykologisk undersökning för att förklara varför man gillar naivitet, handklapp och enkla melodier. Det är ju liksom det naturliga tillståndet.

Så när Our Love is Heavenly bryter ut ur högtalarna på nästa fest och jag med glöd i ögonen utbrister att det är världens bästa låt, då menar jag det verkligen. När Heart of the City (Ain't no Love) dyker upp direkt efteråt kommer jag säga det igen. Och mena det igen.

Så talar en twigger.

Istället för författarskola: Bokrecension.

2008-08-23T12:43:00.014+02:00

Jag insåg alldeles nyss att flertalet av mina läsare kanske inte förstått att jag är en verklig kulturmänniska. Visst, jag har skrivit något enstaka inlägg om konst och något enstaka om musik, men det allra mesta har utmynnat i spelat distanserade texter om mina misslyckade raggningsförsök. Därför är det dags att skriva om något som verkligen har mening: böcker. Med böcker menar jag inte Kalle Anka, Rocky-strippar eller annat som folk faktiskt vill läsa, utan jag menar såna där saker som endast de med grava komplex läser. Böcker över tvåhundra sidor, böcker utan bilder, böcker som handlar om gamla dammiga jazzmusiker. Vem som helst kan ladda hem lite hajpade låtar eller se en independentfilm och låtsas vara med i debatten, men för att läsa en bok krävs en alldeles särskilt fin form av självhat och självdiciplin. Jag har läst en bok. Jag har läst Louis Armstrongs Satchmo - Mitt liv i New Orleans.

Varför jag inte hoppar på bloggserien författarskolan (del 1, 2 och 3 hittar ni här) beror främst på tre saker: 1: Jag är inte från Göteborg. 2. Jag har inte samma målande, typiskt litterära språk och lämpar mig därför inte som uppfostrare av författare utan snarare som något annat, t ex arbetslös. 3. Jag har egentligen inget att lära någon. Dessutom vill jag inte att andra ska bli bättre på att skriva, då det ökar konkurrensen för mig om jag skulle få för mig att syssla med det professionellt någon gång.

Hur som helst så har jag alltså läst en till synes obegripligt tråkig bok om en, då ung, svart man som spelade kornett i början av förra århundradet. Han gjorde det bra och hans skicklighet i kombination med tur, gott mod och hjälpande människor ledde honom ut ur New Orleans och in i ett liv av berömmelse och stash. Det är storyn, men det är inte storyn som är grejen. För faktum är att boken inte är obegripligt tråkig, kanske inte ens tråkig, utan den har rentav en poäng. Poängen står att finna i Armstrongs personlighet och livsinställning. Vad som fascinerar och säkert hjälpte honom att överleva ghettot, skaffa tjejer och bli världsstjärna var hans enorma förmåga att ta saker med en klackspark. Han var en glad skit helt enkelt, som visste hur man var obrydd och han hade en utmärkt förmåga att inte hänga upp sig på saker. Horor, mord, rasism - allt behandlas som om det vore fullständigt naturligt. Det "lattjas runt med en grann liten sockerböna" här och det är någon "gammal hederlig skottlossning" där. Han håller på att bli ihjälslagen av en man som kommer på honom med att ligga med dennes hustru och Louis flyr livrädd hem, och hans mor "lagade middag - bönor och ris - och i samma ögonblick som jag tog första tuggan hade jag glömt hela historien." Det är ingen långsinthet a là Werther, utan snarare en mer Peléartad inställning. (Ni minns väl alla när Stina Dabrowski intervjuade fotbollsstjärnan och plötsligt drog fram sitt chockerande och kontroversiella triumfkort, nämligen en bild på vad som sades vara Pelés utomäktenskapliga barn, vid det laget en vuxen kvinna. Hon konfronterade honom och frågade om ryktena verkligen var sanna, och han tittade bara på bilden och kommenterade leende: "Jodå, hon har mina ögon. Det är säkert mitt barn, du vet hur man är när man är ung och känd, man träffar mycket tjejer och så". Därmed var den saken överstökad.)

Louis berättar vid ett tillfälle om ett bråk mellan honom och hans hustru. Daisy, hans fru, letar upp Louis när han spelar i en parad och attackerar honom med kniv. Hon sårar en av hans vänner och när Louis i flykten (som för övrigt beskrivs ungefär som ett löparlopp: "jag fick en god start...") tappar sin nya hatt han sparat till länge plockar hon upp den och strimlar den. Så fort Daisy gett sig av strosar Louis förstås tillbaka till paraden och slutför sitt jobb. När han sedan går hem hinner han inte mer än stoppa nyckeln i låset innan Daisy, som gömt sig i en grannes fönster, börjar kasta tegelsten på honom. Han får ducka och hoppa runt och tar snart upp en av de kastade tegelstenarna för att ge tillbaka: "Jag tog sats med sträckt högerben som om jag skulle kasta för hemmalaget och hivade iväg tegelstenen." Daisy skadas och någon ringer polisen. Louis skyndar iväg till begravningsmarschen där han ska spela och hakar givetvis inte upp sig mer på det lilla tjafset med sin fru: "Men som jag sa glömde jag alltihop när jag hörde brassbandet sätta tänderna i en av de härliga begravningsmarscherna."

Allting han skriver om känns på detta sätt som den naturligaste sak i världen, och inte ens när han skriver något eventuellt provocerande (på en och samma sida går att läsa "En person som är riktigt obildad och inte kan nånting överhuvudtaget är alltid svartsjuk, elak och hatisk" samt "Lyckligtvis var hon kvinna och en snygg böna till på köpet. Det är utseendet som betyder nåt här i världen, sen spelar det ingen roll om hon är korkad eller ej") känns det som något konstigt utan rena rama självklarheter.

Att man tycker det här är en mysig bok skriven av en mysig man beror möjligen på att författaren var svart, lite dum, jazzmusiker eller något annat det är okej att tycka synd om, för jag har funderat och kommit fram till att det inte skulle vara okej att skriva såhär nuförtiden. Tänk er själva:

I vårt lilla land var det vid den här tiden en buse som härjade runt för fullt och jagade kjoltyg. Det är gamle stollen Anders "Ekan" Eklund jag pratar om, och det var en läskig karl helt klart. Hans intresse för överraskningssex slutade inte sällan i tokiga överdrifter och det hände ofta att han härsknade till och sänkte flickkraken med en rak höger. Ordningsmakten satte fart efter honom och burade in honom bums, för kan man inte hålla nävarna eller sin grejsimojs i styr är det bara raka vägen in i kurran och skämmas som gäller.

Jag ger boken 3/5 och Louis Armstrongs person 5/5.

Något litet om Way Out West

2008-08-10T22:24:00.012+02:00

Med mindervärdeskomplexet i högsta hugg startade Göteborg upp en festival för nåt år sen som de kallade Way Out West. Anledningen var att det låter så häftigt när man förkortar det, då det blir det jublande WOW. Av en slump ligger ju också Göteborg långt västerut, ur ett svenskt perspektiv, så namnet måste ha spikats så fort förslaget dryftades. Grejen är hur som helst att jag var där, i alla fall lite grann, och tänkte väl skriva något litet om saken. Något mera personligt om vilka jag umgicks med och vad som hände vid sidan av tänkte jag undanhålla denna gång, kanske mest för att jag tror att de läser den här bloggen, och då skulle de inse att jag förvridit sanningen alla andra gånger jag skrivit om mitt liv också, och det vill jag ju inte att någon ska tro. Men I love you all, yall.

Kenge Kenge är från Kenya, och var alltså ganska bra per default. Som modern västerlänning tröttnar man förstås på saker innan de tagit slut, men det var rytmiskt och kul ett tag i alla fall. Sonics tog i och riffade på bäst de kunde. Det kunde de ganska bra. Som någon skrev var det gubbarna på årets WOW som stod för ljudvolym i allmänhet och högljudda gitarrer i synnerhet. De måste ju visa sig ungdomliga och vitala, givetvis. Sonic Youth är förstås ett lite mer sofistikerat och "arty" band än Sonics, men låter ändå mer. Det var bra, kanske riktigt bra, men hade kunnat vara ännu bättre. Fler hits, till exempel. Att spela halva Daydream Nation är en bra start, men inte riktigt tillräckligt publikfriande om man spelar fel halva.

Broder Daniel gjorde sin sista konsert, och det hela gick oväntat lugnt och professionellt tillväga, vilket gjorde mig besviken. Jag hade väntat mig ett spektakulärt självmord på scen av herr Berggren, eller åtminstone nåt slags upplopp. Nåväl, det var nog bäst att så inte skedde. Folk dör tillräckligt ofta ändå, något vi verkligen fått erfara senaste dagarna. Jag var på ett melankoliskt humör och natten var mörk och regnig, så upplägget för en bra konsert var utmärkt. En bit framför mig stod fjortisarna och grät smink. Henrik pratade om att han "älskade sina barn" - alltså nyss nämnda fjortisar - och när han pratade om Anders Götberghs sorgliga död sa han att "Anders sover för alltid" ungefär på det sätt som man förklarar för Bollibompabarn varför de aldrig mer kan träffa sin mamma. Den här typen av sektliknande tal höll han för övrigt i en märklig utstyrsel som fick mig att undra om det hela kanske var en inspelning av ännu en Batmanfilm. Alltsammans var alltså patetiskt, Broder Danieligt och - som ni säkert förstått vid det här laget - väldigt fint. Jag gillade det skarpt.

På lördagen hade jag ingen biljett, men bevittnade ändå Neil Young-konserten från en skogsbeklädd klippa strax utanför området. Ljudet var överraskande bra och man kunde skymta scenen långt borta. Det var jag och fyra gubbar som delade kikare med varann och diskuterade låtval. Inte en enda hipp människa i sikte var det, så en kunde fritt hänge sig åt befriande ocoola små samtal om rocklåtar man egentligen inser hade sitt bäst före-datum några generationer tillbaka. Förutom att det ibland blev lite sådär kliande pinsamt, som när han sjöng om moder jord eller levererade storsanningar som "singing a song won't change the world", så var det härlig nostalgi och vital gubbrock. Dessutom var det nästan inget tjureri med sentida skitlåtar, utan mer eller mindre greatest hits rakt igenom. As it should be, alltså.

Sett till artistbokningarna var det här sommarens bästa svenska festival, och den enda jag besökte. Gubbrockklassiker (Neil Young, Sonics), indierockklassiker (Sonic Youth), indiepopklassiker (Buzzcocks), Pitchforkhippt (Fleet Foxes), hiphopkredd (Lil Kim, Kelis), sovmusik (Sigur Ros, José Gonzales), vanlig göteborgsk allsång (Håkan Hellström, Broder Daniel) osv i en ganska fin blandning. Just i detta nu känns det väl egentligen som att det bara var de här två jag verkligen saknade, men måhända var de svårbokade:

Ja, alltså, det är klart att WOW på många sätt är ytterligare en tråkig poprockfestival utan rejält oväntade bokningar. Det vet vi ju. Men i genren är det riktigt bra. Ungefär som att gurka överlag är ospännande och tråkigt, men ska man ändå äta gurka är inlagd gurka det givna alternativet. Väldigt gott på leverpastej och, har jag just upptäckt, även på ost.

Lista: Tweeigaste bandnamnen

2008-07-31T20:14:00.006+02:00

Jag har verkligen en del idéer, tankar och halvfärdigskrivna grejer på gång, men för att dessa historier ska få se datorflimrets ljus krävs att jag, som studievägledaren så fint tjatar om, tar tag i saken. Och varför blogga när man kan stirra in i väggen? Även om jag inte kommit på nåt bra svar på den frågan så tyckte jag ändå det var dags med en liten uppdatering igen, och givetvis är det en lista som ska göras.

Poeter, språkfilosofer och människor med liknande pseudosysselsättningar framhäver ibland ordets betydelse för hur vi uppfattar saker. Vissa ord låter liksom hårda, p.g.a. korta, "hårda" stavelser eller arga bokstäver eller vad det nu är de pratar om. Därför passar ett sådant ord bra som beteckning för något vi i verkligheten tycker är hårt. Och ni vet: vissa personer hatar man även om det enda man vet är deras namn. "Johnny" t ex, som trots sin kriminella bakgrund skulle kunna vara en alldeles utmärkt snäll lantis.

Det jag menar är att valet av bandnamn inte är oviktigt. Skulle du lyssna på ett band som heter Fuck devil fuck? Förmodligen inte, eftersom du direkt skulle klassificera gruppen som metalband, eller ännu värre, gissa att de tillhör den hippa, "skönt ironiska" New York-scenen. Däremot skulle du genast ladda hem allt du fick tag i om du såg en artist med namnet, säg, Fidel Cashflow. Därför får vi faktiskt utgå från att följande band verkligen valt sina namn med omsorg. Med det i åtanke blir det stundtals roligt, stundtals gulligt, men oftast rent skrämmande. Jag tror det ska bli en liten serie faktiskt, där uppföljarlistor kan behandla grupper med "argaste", "hippaste", "mest respektingivande", o.s.v., namn. Men nu handlar det alltså om att vara tweeigast.

Twee handlar som ni vet om att göra så okrånglig musik till så kort hår som möjligt.*

10. Cesspit Rebels - Intressant namn här. Cesspit kan betyda, enligt tyda.se, både dypöl och latringrop. I det första fallet är ju tweeigheten uppenbar - studsa runt och plaska i lite lera och kasta dy på varandra är ju väldigt barnsligt och sött - men i andra fallet blir det plötsligt något helt annat. Arg stolkastarpunk med GG Allin-komplex, ungefär.

9. Strawberry Story - Inget man reagerar på när man hör det på engelska kanske. Men kom igen. "Jordgubbsberättelse". Bär, liksom. Det är inte särskilt hiphop i alla fall, låt oss fastslå det.

8. The King of Luxemburg - En tweepoppare drömmer gärna och ofta, men vågar givetvis inte drömma stort. "Jag vill bli kung!", tänker han, "men det går bra med ett litet och gulligt land, typ Luxemburg".

7. Honey Langstrumpf - Vad ska man säga?

6. Girlboy Girl - Pojkflickan är en lika viktig grundsten i twee som färger, 1:42, och blommiga kjolar.

5. Bubblegum Splash! - 1. Tuggummi. Väldigt twee. 2. "Splash". Känner ni hur man liksom ler med hela ansiktet när man säger det? Väldigt twee. 3. Utropstecken. Väldigt twee.

4. Fragile - Sammanfattar vad det hela handlar om väldigt bra i ett enda ord.

3. All Girl Summer Fun Band - Det är bara massa tjejer, det är mitt i sommaren och de har sjukt roligt. Dessutom gör de låtar som heter Cutie Pie och sjunger om hur deras bil gått sönder.

2. The Pains of Being Pure at Heart - Att hålla sig till de sanna popidealen, den perfekta, rena popen gör ibland säkert lika ont som att älska pojkar som om man aldrig blivit sårad förut.

1. Fluff, Fluff, Fluff, Fluff and the Cuddleyness - Jag... vet inte vad jag ska säga. Som tur är får kommentarer ses som fullständigt överflödiga.

All Girl Summer Fun Band

*Är det en pojke i bandet (rekommenderas ej) är det givetvis inte särskilt kort hår som gäller. Då är det så svenniga glasögon som möjligt vilket eftersträvas.

Jag misslyckas med att redovisa ännu en viktig kväll på Koko

2008-07-08T15:49:00.013+02:00

Nästan varenda blogg man stöter på som inte uppdaterat senaste fem dagarna brukar inleda sitt nästa inlägg med en mer eller mindre lång ursäkt om varför denne inte kunnat blogga på ett tag, med ett efterföljande löfte om "bot och bättring" och hoppas därmed att läsarna inte ska tappa hoppet helt. Detta beteende förutsätter att man faktiskt har ett gäng läsare som ivrigt väntar på att man ska uppdatera. Då mitt "gäng" efter närmare efterforskningar är en rätt liten skara - knappt större än en lite för stor gymnasieklass - vore det endast patetiskt av mig att följa den bloggnormen. Ett och annat hafsigt skummande av mitt inlägg i google reader innan surfandet går vidare till viktigare saker (Sofi Fahrmans recenserande av tennisshorts, veckans "roliga klipp" på youtube et c.) är allt jag kan förvänta mig av ni trogna och lojala som fortfarande klickar er hit. Alltså: Inga ursäkter, inga löften.

Tanken var faktiskt inte att Dunka Dunka skulle få vila så länge som den fått göra. Efter en utekväll på Koko för ett par veckor sedan satte jag mig ned med vässat tangentbord och proppfullt huvud. Stoffet var perfekt! Återigen hade jag besökt detta hippa ställe som verkar älska mig så hejdlöst, återigen hade jag visat mig oemotståndlig, återigen i min Sonic Youth-tisha ("Oh, I love your shirt!" var hennes öppningsfras), och återigen hade det varit en utlänning som lagt sina armar runt min hals. Skillnaden mot förra gången var att denna gång blev kvällen lång, med möjlighet till fullbordan, om ni förstår vad jag menar. Upplägget för en kortnovell, baserad på en verklig händelse, var klockrent. Flickan i fråga var nämligen utsökt fin, med den enda defekten att hon var helt jävla dum i huvudet. Inte bara lät hon som ett treårigt dampbarn med tid hos talpedagogen, hon förde sig och resonerade ungefär som en sådan också. En skillnad är att nyss omnämnda barn knappast torde ha hunnit bli så urbota bortskämd som min kära italienska visade sig vara. Det som från början var underhållande (hennes berättelse om hur hon helgen innan hade strippat naken på klubb, hur hon jobbade på Amy Winehouse's favoritpub och sett hur denna fått hämtas hem av sin pappa då hon full och odräglig låg och snora under ett bord, hur hon följde upp kommentaren "I'm cold!" - efter vilken jag gnuggade henne på armarna - med "Now you're makin me hot!" osv.) blev efter ett tag en kallsvettig kamp mellan hjärna och penis. Hade hon varit en halvmeter kortare och inte haft så välutvecklade kvinnliga attribut, så hade jag tagit henne för en flicka som fortfarande har fem, sex år kvar innan hon upptäcker Kent. Inte en dag äldre. Jag lovar, det kändes som att följa med ett lekisbarn hem efter barnkalaset. Hur skulle jag agera när det väl kom till kritan? Skulle jag behålla några rester av min försvinnande stolthet, eller skulle jag helt krasst göra vad vissa kallar "ens manliga plikt"? Detta dilemma skulle inlägget ha handlat om.

Men, som ni märkte, kom ingen redovisning för allt detta. Anledning är enkel, men bekymrande. Jag upptäckte då jag skrivit stycke upp och stycke ner att skiten helt enkelt var för dålig, t.o.m. för att publicera på en simpel blogg. Min nyvunna insikt - den att jag inte kan skriva särskilt bra trots allt - kan ju ändå alltid användas till nånting, tänkte jag nyss, och skrev således detta inlägg som alltså handlar om att jag inte kan skriva särskilt bra trots allt.

Lyssna på musik och gå på konserter kan jag i alla fall fortfarande göra, och i London såg jag allt möjligt:

Black Kids: Bra, kul, studsvänligt. 4/5
Foals: Halvbra, halvkul, ryckvänligt. 3/5
Beth Rowley: Hon är vad folket med de otursamma generna (nej, engelsmännen har inte blivit snyggare sen sist, även om hippt folk gör sitt bästa för att dölja detta faktum) skulle kalla "mesmerizing", och är man det spelar det mindre roll vilken musik man gör, även om hon faktiskt också gör rätt trevlig sådan. 4/5
James Blunt: Lika roligt som det låter. 1/5
The Social Services: Ett kompisband som spelade i en källare - låter kasst, men de klarade sig rätt bra. Och de är snälla. 3/5.

På en gratisfestival i Finsbury Park såg vi Sharon Jones and the Dapkings, CSS och Jimmy Cliff. De la sig alla på en jämndålig nivå. 2/5.