Dunka Dunka

Tre sidor av pop

Att säga att man gillar pop är ungefär som att inte säga någonting alls. Det kan betyda ungefär vad som helst. Det kan inte betyda frijazz, men nästan allting annat. Även om jag nu hårdrar det så är det uppenbart att det är ett ganska vitt, flummigt och svårdefinierat begrepp, som kan betyda olika saker för olika personer. Det är, när jag tänker närmare på det, nästan lika flummigt som indiebegreppet. Eftersom jag är en sådan människa som gärna hävdar att jag gillar popmusik, kanske mer än nån annan musik när det väl kommer till kritan (och det gör det faktiskt ibland), kanske just på grund av dess bredd, känner jag att jag gärna vill ge exempel på vad jag anser vara fantastisk popmusik. Mina tre exempel ligger ganska långt ifrån varandra på alla möjliga sätt men jag tror alla håller med mig när jag hävdar att alla minsann är pop så det bara smäller om det.

France Gall - Nous ne Sommes pas des Anges

Det är vår och jag är tio år igen. Jag springer upp och ner för kullen i parken och leker datten med den där nya söta tjejen från klassen. En charmig fransyska sjunger i bakgrunden men det hör jag inte för jag är precis på väg att låta mig bli dattad av flickan. Hon skrattar glatt och jag låtsas bli lätt besviken men man måste vara blinddöv för att inte förstå att jag är upp över öronen förälskad i henne och ingenting annat existerar, inte middagen jag glömt att äta, inte läxorna jag inte vill göra, inte bomberna i Afghanistan.

Helt plötsligt ropar pappa, musiken tystnar, det är mörkt och jag måste åka hem. Tio år senare tackar jag France Gall och Serge Gainsbourg för hjälpen att återkalla minnena.

Spandau Ballet - To Cut a Long Story Short

New romantics, den romantiserande popen från början av 80-talet borde ju vara så mycket bättre än den allt som oftast är. Kommersiellt gångbar var den i allra högsta grad, men bland kritiker och musiknördar har den ofta en mycket låg status. Jag har svårt att inte hålla med kritikerna men bara för att de enda svanar man sett är vita behöver det inte betyda att det inte finns några svarta. Och se, det finns åtminstone en riktigt bra låt (förmodligen flera) från eran, det är Spandau Ballet som gjort den (nej, du behöver inte kolla upp de i övrigt) och den är så 80-tal att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Men det blir nog dansgolvet, ändå.



The Haywains - Forget Me Not

Det är är alla indiepoppares våta dröm. Den har allt som krävs: Under två minuter lång, i princip omöjlig att få tag i, "nej, det är inte fel på mp3:an"-skramlig och en text om olycklig kärlek. Och så är den gjord medan indiepopens guldera fortfarande frodades, tidigt nittiotal. Det är en energisk men inte alls aggresiv, och ärlig bön om att hon du var tillsammans med förut inte ska glömma dig, eftersom du fortfarande tänker på henne. Det finns för få låtar om kärlek där ute och för många om politik.

posted by Martin Janzon @ 1/20/2007 02:09:00 em