onsdag, oktober 01, 2008

80-talets bästa låtar pt II


80. The dB's - Black and White (1981)
Mycket av dB's musik (åtminstone den på Stands for Decibels) doftar sent, poppsykedeliskt 60-tal, tänk ungefär Zombies. Bra så, men den bästa låten av dem alla är en som skiljer sig från den känslan. Vad gäller Black and White är det inte en klurig komposition och fina harmonier som är grejen, utan den rena och skära poprefrängen. Enkel och rakt på, men ändå fylld av små fina detaljer. Handklapp!

mp3länk

79. Tina B - Honey to a Bee (1984)
När disco blev danspop hände inte så himla mycket egentligen, utöver namnbytet, men precis som all musik påverkades även discon av 80-talets produktionsmässiga särstil, och känslan man får av bra danspop är lite skild från den man får av bra disco. Även om disco förstås är det bästa som hänt sen Olof Skötkonungs dop, så finns det ändå nåt speciellt i danspopen som är så fantastiskt. Det är den där tuggumminaiva popslickheten kombinerat med discon danslust och snygghet som i bästa fall kan bli magisk. I Honey to a Bee blir det magiskt, ibland närapå titaniskt.

youtubelänk (det här var det bästa jag hittade på youtube, vilket innebär att det är en extended vocal mix, och i ärlighetens namn är den kanske lite väl extended. Men det får ni ta, bröder och systrar. Ladda upp mp3:or orkar jag bara gör om det blir absolut nödvändigt.)

78. The Housemartins - Happy Hour (1986)
T.W.E.E.

För övrigt har jag fortfarande inte kommit över chocken att Fatboy Slim var med i Housemartins. Fatboy Slim. I Housemartins. Fatboy Slim är liksom en olöslig substans i vätskan Housemartins.

youtubelänk

77. Orange Juice - Rip It Up (1982)
Precis som myntet har två sidor (kung och klave), Johan Esk har två sidor (en tråkig och en dålig) och tjejer har två sidor (före och efter sexet), så har även Orange Juice två sidor. Eller, kanske rättare, så finns det två Orange Juice. Det ena är ett hjärtskärande gitarrband fast förankrade i indiepopkanon och det är ett fantastiskt bra band, det andra är en lite mer slickad indiediscohistoria med hippa glasögon och saxofoner. De är också, stundtals, riktigt bra. Med stundtals menar jag Rip It Up, och med Rip It Up menar jag egentligen ingen av alla versioner jag kan hitta på youtube, men det som finns får duga.

youtubelänk

76. The B-52's - Love Shack (1989)
Supermodellernas död brukar sägas bero på deras ouppnåelighet. Vanligt folk, jävliga som de är, vill kunna känna igen sig och kunna relatera. Därför följdes 90-talets supermodeller av 2000-talets filmstjärnor, som ansågs vara lite mer jordnära. "Charlize Theron är ju faktiskt lite som jag, för jag har sett henne spela vanlig uttråkad kvinna som hatar sitt jobb, och ändå är hon magiskt vacker och någon att se upp till" tänker folk, och så köper de på sig L'Orèalprodukter och glättiga magasin. Supermodellerna var helt enkelt för utomjordiska, de fanns bara till för att vara perfekta, stenrika, oåtkomliga och närmast övernaturliga varelser. Precis sånt jag gillar, alltså, men som vanligt folk inte kan "känna igen sig i" och så tycker de att allt blir "överdrivet" bara för att Linda Evangelista inte stiger upp ur sängen för mindre än 10 000 dollar. Om jag ville ha en verklig verklighet så hade jag väl knappast gillat konst, musik, litteratur, film, vackra kvinnor osv över huvud taget? I alla fall, supermodellen var en förljugen (nähä?) och osann (no shit?) bild av saker och ting, och dog därför ut.

Förra helgen hade jag en mediumstor fest, och på mediumstora fester har inte alla roligt samtidigt, alla gillar inte samtidigt den musik som spelas och ingenting är perfekt hela tiden. Det ingick definitivt inte i min förhandsbild av hur festen skulle urarta att en liten man med än mindre musiksmak skulle sätta igång Nordmans Be Mig, bara för att ge ett traumatiskt exempel. Men det är så illa verkligheten ser ut, varför jag inte har så mycket till övers för den. Istället vänder jag mig till den förljugna konsten. Den kan ge mig vad jag vill ha, vilket är en stor och härlig tillställning där alla är inbjudna, alla kommer, alla har roligt och alla håller på utan tanke på att något kan ta slut. Och där åtminstone några ser ut som supermodeller.

youtubelänk

75. Slick Rick - Children's Story (1988)
Slick Rick, en av mänsklighetens skönaste individer, kunde det här med att berätta historier. Vad som borde vara musikhistoriens mest klassiska godnattsaga är en sedelärande berättelse om vad som händer när man väljer kriminalitetens väg, och vad som händer är inget att skratta åt. Den semibrittiska accenten, sköna flowet och fängslande historien är alla viktiga ingredienser, men nånstans bygger det hela på att det är just protopimpen Rick the Ruler som levererar. Han är helt enkelt för jävla ball, vad ska man säga.

En annan noterbar sak, ni kanske vill sträcka er till att kalla den ironisk, är att just Slick är den som ska lära barnen moral. Samma kille som tyckte att man skulle behandla tjejer som horor fram tills de bevisat att de var nåt att ha, samma kille som snart skulle åka in i fängelset för mordförsök, samma kille som la visst fokus på det materiella, är alltså samma kille som säger åt kidsen att hålla sig till den smala vägen. Men som Annah Björk skulle ha sagt, ett sjysst beat förlåter allt!

youtubelänk

74. Talk Talk - Living in Another World (1986)
Postrock är en genre som inte är mycket roligare än den låter. Och låter gör den i ärlighetens namn knappt alls, åtminstone tar det några minuter innan ljuden börjar höras och då har man i regel redan stängt av mp3-spelaren, då man trodde att det var nåt fel på den. Därför är jag lite kluven till Talk Talk, som ju inspirerat denna sovgenre till rätt stor grad. Bandet började sin karriär med att göra små söta synthpophistorier, fyllda av 80-tal, men gick sedan alltmer över till att bli svåra och långa, och - givetvis - fullkomligt avrunkade av gubbrockkritiker.

Personligen ligger mina Talk Talkpreferenser nånstans däremellan, efter deras visserligen fina popbagatellism men innan de blev alltför storslagna och började göra sånger om Edens lustgård. Det är där skivan Colour of Spring kommer in, och alldeles särskilt Living In Another World, som är en strålande singel, episk och hittig på samma gång.

youtubelänk

73. Freestyle - Vill Ha Dej (1980)
Att bli vuxen innebär att inse att allting är relativt. Inget är nånsin lika svart eller vitt längre, inga känslor är riktigt lika starka och det är svårare att ge ut båda femmor och ettor. Man ser liksom båda sidorna av båda sidorna hela tiden. På lågstadiet var ens ondska ett renodlat, av moral ännu inte påverkat fenomen, på mellanstadiet var kärleken en ultimat och idealistisk, av pornografisk sexualitet obefläckad känsla, på högstadiet var sexlusten en renodlad och extrem kåthet fullkomligt skild från alla andra känslor, på gymnasiet var vänskapen storslagen och av blodsbytande karaktär. Nu är allt en enda soppa, och inte ens tristessen är vad den varit.

Det är där Vill Ha Dej kommer in, som en påminnelse om en svunnen tid. Den kan påminna om såväl den idealistiska mellanstadiekärleken som den nyväckta, extrema sexlusten. Den är 100% naiv men ändå åtminstone 80% medvetet syndig. Och så är det ju dans, dans, dans också. Vill Ha Dej tar mig helt enkelt tillbaka till back in the day, when it was all sunshine.

youtubelänk

72. Salt-n-Pepa - Push It (1987)
This song ain't for everybody. Only the sexy people.

youtubelänk

71. Pixies - Gigantic (1988)
Ett typiskt rockband kännetecknas av ett par faktorer: de är tråkiga och använder sig av gitarrer. Och oavsett deras klädstil har rockbanden ofta gemensamt att de vill utstråla nåt slags manlighet, antingen stark eller brusten. Pixies, ett av världens två bästa rockband genom tiderna, klädde sig måhända inte särskilt stiligt - och gitarrer använde de sig definitivt av - men att säga att de var tråkiga, eller ens manliga, vore att att missta de för, jag vet inte, Posies? Nej, varje låt av Pixies är istället en fest, och deras skruvighet har en hopp- och studsvänlig kvalitet. Att sätta på en skiva med Pixies är som att sätta på ditt eget blandband "best of poplåtar jag blir glad av men som inte är gjorda av TTA". För trots alla gitarrer och trots Frank Blacks skrikande så känns varje låt som en poplåt.

Lite noterbart då, att Gigantic inte alls låter som en typisk Pixieslåt. Det är enda låten som tjejen, Kim Deal, sjunger lead på och det finns egentligen inget trixigt över musiken. Det är en vacker, ganska traditionell rocklåt om kvinnlig sexualitet. Men när man inser just det, och hör att den handlar om en tjej som går med en kille till en skum plats där hon försöker övertyga killen om att de ska "have a ball", så blir refrängen dubbeltydig och det hela blir en Pixieslåt igen. För visst är det ändå rätt ironiskt att en av deras finaste och mjukaste låtar har en refräng som "Gigantic, gigantic - a big big love". Lil' Kim lyssnar intresserat.

youtubelänk

70. Inner City - Ain't Nobody Better (1989)
House är för många ett luddigt begrepp långt innan det är en musikstil man har nån kunskap om. Så kommer då en dag när nånting - en recension, en låt, en snygg person som gillar genren - får en att ta tag i saken. Dags att kolla upp vad allt tissel och tassel är om egentligen, tänker man. Medveten om att det kommer krävas koncentration och hängivenhet sätter man så igång, och ivrig att lära sig saker är det första man gör att ge upp. Det är en övermäktigt, helt enkelt. All musik som på något sätt kan gå under epitetet "elektronisk" är otrolig rörig att få grepp om, och lite simpel vägledning är vad som behövs. Här kommer en enkel och bra guide in i strålande house: Inner City.

youtubelänk (ganska dålig kvalitet. Bäst att varna, så ni inte tror det är skräp)

69. Television Personalities - Smashing Time (1980)
Vi har alla haft klasskompisar eller kollegor som passionerat berättat en historia som för alla vanliga människor runt omkring inte verkar vara något att yvas över. Det kan t ex vara tillfället då han träffade en rolig lärare på sin skola med vilken han pratade om Star Trek i fem minuter. Detta har satt sig i den stackars människans sinne och sju år senare är Star Trekgrejen fortfarande paradhistorien som alltid dyker upp när det ska berättas roliga anekdoter. Det är helt enkelt en av de roligaste sakerna som hänt i människans liv. Läraren glömde givetvis samtalet dagen efter, men det gjorde knappast vår lille hjälte. Åhörarna av anekdoten, om man kan kalla den för det, glömde alltihop i samma stund som nån intressantare människa öppnade munnen.

I vanliga fall upplevs detta fenomen endast patetiskt och jobbigt, men om det hela rör en gammal förälskelse (ej ömsesidig, givetvis) blir det istället patetiskt och sorgligt fint. Dan Treacy ger oss precis en sån här typ av historia. Han berättar om en helg när han och en tjej gick till Hyde Park och käkade glass. OMFG, stoppa pressarna! En kille sa just att han tuggat Piggelin i en park med en flicka. Och vet ni, hon tyckte det var roligt, precis som han tyckte!

Tjejen glömde naturligtvis bort det där helgen efter, då hon inte bara åt glass utan dessutom hetsknullade två syrianer på Milanos största nattklubb. Men Treacy har inte glömt bort den fina stunden de hade, den största i hans fattiga liv. Han fortsätter att berätta historien så fort han får minsta lilla chans. Åhörarna orkar knappt ens lyssna på vad han har att säga, nånstans vid "sen gick vi till Tower of London" hade de insett att det här inte skulle bli det mest spännande de nånsin hört, och slår dövörat till. Förutom jag då, som när han berättat klart historien ber honom att ta om allt en gång till, från början.

mp3länk

68. Violent Femmes - Good Feeling (1982)
Vill man att en låt verkligen ska beröra ska man se till att den handlar om något som människor ofta är med om. Det är därför kärlekslåtar så ofta ligger i topp på diverse försäljningslistor (Hur det förklarar Boten Annas framgång? Det finns fler datanördar än ni tror). Denna låt rör önskan att få må bra bara en liten stund till, att den sköna känslan ska dröja sig kvar bara ett litet tag till, att hon ska stanna bara lite längre.

youtubelänk

67. Kylie Minogue - I Should Be So Lucky (1987)
Den börjar som en typisk indiepoplåt med ohjälpligt drömmande om vad som verkar vara en nästintill omöjlig kärlek. Snart inser vi dock att en viktig skillnad finns: Där många känsliga britters refränger blir ett klimax av dessa tankar, och således kännetecknas av stor bitterljuvhet, brustna stråkar och sorgsen uppgivenhet, bryter denna låt istället ut i en närmast chockerande dumglädje och over the top-lycka. Alltså, istället för "jag kan inte få den jag vill, hence är jag olycklig" så "jag kan inte få den jag vill, men oh yes vad glad jag skulle bli om jag kunde det! Så här glad skulle jag bli!" och i och med den inställningen har man i ett huj faktiskt ökat den lilla chans man ändå alltid har på sin drömkärlek.

En annan sak som möjligen skiljer den från en typisk indiepoplåt är det något mer kommersiella soundet, men det kanske bara är inbillning.

youtubelänk

66. Spandau Ballet - To Cut a Long Story Short (1980)
Man måste beundra new romanticsscenen för att vara föredömligt estetiska. Det är snygg och välproducerad artypop med filosofisk fokusering på ytlighet. To Cut a Long Story Short är en sann höjdpunkt från denna tid, dansgolvsvänlig och storslagen i ett.

youtubelänk

65. Michael Jackson - P.Y.T (Pretty Young Thing) (1982)
Sannolikt den mest moraliskt tveksamma låten på listan. "Pretty" - ja, det är klart flickan han sjunger om måste vara söt. Hade han sagt sexy hade det inte varit så sliskigt, men pretty är lite äckligt, vilket han bekräftar i nästa ord: "young". Ungdom är vad vi vill ha. Allt utan blöja går att töja, som de säger! Sen har vi "thing", vilket medför ett visst objektifierande får vi väl erkänna. Söt, ung sak. Ska vi bli upprörda? Klart vi inte ska. Det här är ju bara fiktion, inte uttryck för Jacksons egna åsikter. Varför skulle han annars sjunga om en tjej? Alla vet att han föredrar småpojkar, inte småflickor.

youtubelänk

64. Stetsasonic - Talkin' All That Jazz (1988)
Jazzy! Groovy! Älskar man det bästa av hela Natives Tounge-grejen och feel good jazzrap så gillar man det här. Låten är för övrigt ett snyggt försvar för hiphopens vara och metoder. Prince Paul, en hjälte.

youtubelänk

63. The Field Mice - This Love Is Not Wrong (1989)
En av gruppens partylåtar, vilket egentligen mest innebär att man kan ta bort kudden från ansiktet där man ligger i sängen och drömgråter sig bort. Bobby Wratten har förmodligen officiellt utsetts till mannen med den mesigaste rösten genom tiderna, och här använder han sig av den för att ge ett förtjusande försvar av kvinnlig homosexuell kärlek. Bra låt såklart, men videon nedan är ganska gay.

youtubelänk

62. Aztec Camera - Oblivious (1983)
Åh, äntligen den där rena och skära gitarrpopen igen, med det kristallklara utförandet och den glädjerika melodin. Vi har, såklart, körerna med sitt ahh och vi har ett fantastiskt och kort 12-strängat gitarrsolo. Det är nånting med vissa typer av 80-talsband (Go-Betweens, Prefab Sprout, Triffids, Aztec Camera m.fl) som jag verkligen gläds åt, och jag tror att det är värdigheten. Man kan faktiskt göra romantisk popmusik med rak rygg, och Oblivious är ett strålande exempel på det.

youtubelänk

61. Joy Division - The Eternal (1980)
Alla som tagit sig igenom hela Joy Divisions debutskiva sent på kvällen utan att skjuta sig av depression räcker upp en hand. Det är en av de där skivorna som är hypnotiskt bra, varför man inte stänger av den, men omöjligt mörk, varför man inte kan lyssna klart på den. Andra skivan, Closer, är mer lyssningsbar och, faktiskt, bättre. The Eternal är trots detta kanske den ensammaste låten de gjort. Inte mörkast, men ensammast. Ingen uppriven, arg eller ledsen känsla finns kvar, knappt ens apatin finner man. Bara ett kyligt och svagt minne av att man nångång för länge sen upplevt nåt viktigt och livfullt. Det engelska ordet "bleak" betyder ödslig, ruggig, gråkall. Hade bleak också betytt smärtsamt vacker hade det varit det enda ordet som behövts för att beskriva The Eternal.

youtubelänk

9 Comments:

At 11:54 fm, OpenID sunvalley said...

"Ett sjysst beat förlåter allt". Annah Björk, hon viker inte för sanningen den kvinnan.

När jag tänker "Vill Ha Dej" så tänker jag Drömhus och Therese Grankvists utvik i Slitz. Det är förstås bra det också, men det var ju på 90-talet. Därför kan jag inte riktigt hålla med dig här.

"Love Shack" ska minst fyrtio placeringar längre upp. Kylie Minogue var såklart alldeles rätt. Och jag ser med glädje att Inner City och Pixies, de två bästa grupperna från 80-talet, har fått sina första placeringar.

Del två i den här följetongen innehåller alltså märkliga låtval, en hiskelig blandning av känt och okänt, och motiveringar som inte alls är motiveringar; allt är, med andra ord, som väntat, precis som det ska vara.

 
At 1:23 fm, Blogger Martin Janzon said...

Drömhus version ain't got nuthin on Freestyles. Men tack för tipset, jag ska kolla upp utviket.

Kyile är helt rätt ja, och det är fint att du utgår från att både Inner City och Pixies kommer få fler placeringar på listan. Det är väl inte helt omöjligt, det måste jag iofs erkänna.

Hehe, tack för slutordet. Saker ska vara som de alltid varit, även mina blogginlägg. Blev lite väl långa texter här och där denna gång möjligen, men den som orkar läsa orkar läsa.

 
At 4:46 em, Blogger stephanie.nordin said...

Hittade din blogg nyss.
Måste bara säga att den är genial..
Inte mer än för att du skriver dina egna betyg o listor på årtalens musik. SKITKUL ATT LYSSNA IGENOM o tycka o tänka o jämföra :) hitta nytt!!!

 
At 8:10 em, Anonymous Wall-Enberg said...

När kommer 90-talet? Älskar dina listor och har (åter)upptäckt en helvetes massa genial musik tack vare din blogg.

Men mycket vill ha mer...

 
At 3:32 em, Blogger Martin Janzon said...

Jag har ingen aning om hur länge sen stephanie och wall-enberg skrev sina kommentarer, men: kul!

90-talet har kommit nu. För ett par år sen eller så. Så ja, jag är lite sen med att svara, jag vet.

Kul att läsa två kommentarer i rad som har ordet "genial" i sig!

 
At 3:02 fm, Anonymous Anonym said...

Hi! I know this is kinda off topic but I was wondering which blog
platform are you using for this site? I'm getting tired of Wordpress because I've had problems
with hackers and I'm looking at alternatives for another platform. I would be great if you could point me in the direction of a good platform.

Also visit my homepage water vacuum on tv

 
At 2:07 em, Anonymous Anonym said...

You really make it seem so easy with your presentation but I find this topic
to be really something which I think I would never understand.

It seems too complex and extremely broad for
me. I'm looking forward for your next post, I'll try to
get the hang of it!

Have a look at my page holiday gift ideas

 
At 2:57 fm, Blogger dong dong23 said...

cheap jordan shoes
juicy couture
retro jordans
coach outlet
oakley sunglasses
hollister clothing
fitflops
replica watches
cheap jordans
coach factory outlet
michael kors outlet
ray ban sunglasses outlet
michael kors handbags
michael kors handbags
louis vuitton outlet
true religion outlet
vans shoes outlet
giuseppe zanotti sneakers
cheap oakleys
nike uk
michael kors outlet
polo ralph lauren outlet
louis vuitton handbags
air max 90
louis vuitton bags
louis vuitton outlet
louis vuitton
jordan 4 toro
nike free run
ray bans
coach outlet
vans shoes
oakley outlet
jordan shoes
celine
air jordan pas cher
coach outlet
coach outlet store online
true religion jeans
michael kors purses
20166.20wengdongdong

 
At 4:07 fm, Blogger Elaine Zhang said...

Our Broncos Throwback Pennant is constructed of thick wool, measures 13 x 32 inches,3*5 sports flags and features high-quality embroidered cheap flags usa logos and lettering.cheap Arizona Cardinals flags Each Broncos Throwback Pennant is a NFL officially Atlanta Falcons flags licensed product and Baltimore Ravens flags usa can be viewed as a collectable.

Use our pennant frame to display this quality Broncos Buffalo Bills flags Throwback Pennant in your sports room, office,cheap Carolina Panthers flags game room or any room.

See NFL wool pennants to view details of these embroidered NFL logos and lettering.

 

Skicka en kommentar

<< Home