måndag, september 15, 2008

Jag listar: 80-talets 100 bästa låtar

En ganska vanlig uppfattning är att decenniet jag nu ska kasta er in i är ett tämligen värdelöst sådant. Man anser att 80-talet för kulturen är vad digerdöden var för människotillväxten: en jävla pest helt enkelt. Fula kläder, pinsamma produktioner och generande ytlighet. Så tyckte även jag en gång i tiden. Sedan upptäckte jag indiepopen, och fick försäkra folk om att årtiondet inte bara var fyllt av dålig musik, det fanns ju mycket bra indie också! Nuförtiden brukar jag oftast ha fullt sjå med motsatsen, och får ständigt påminna människor om att 80-talet inte bara var en massa indie, utan att det fanns en hel massa uppsjöar av annan fantastisk musik.

Trots alla superba nya genrer som växte till sig kvarstår det enkla faktum att 80-talet mer än något annat var pop, vare sig vi pratar glittriga listettor eller obskyra källarinspelningar. Popmusik av sällan - nej aldrig - skådad kvalitet. Det här är ett årtionde fyllt av låtar. Ibland har jag lyssnat på något av mina absoluta favoritband, härstammandes från 80-talet, och tänkt att de gjort åtminstone tio av de bästa låtarna någonsin. Sedan upptäcker jag att de inte ens fyllt kvoten av fem låtar på den här listan (vilket, för övrigt, inget band eller artist har gjort denna gång). Andra låtar, som tvivelsutan har fått epitetet Världens Bästa Låt satt på sig, av mig, på fyllan, kommer inte ens med här.

Detta inledande inlägg, med de första 20 låtarna, kommer naturligtvis mest spåra ut i de vanligen misstänkta ämnena: tjejer, sex och MILFs, men nånstans däremellan också något om Gud, Australien och, faktiskt, musik.

Det är med en alldeles särskild varm hand jag hälsar er välkomna till 80-talets 100 bästa låtar.



100. Grandmaster Flash and the Furious Five - The Message (1982)
Min födsel var förmodligen inte överdrivet rolig, men den var definitivt viktig. Det var ju fantastiska jag som sattes till världen! När jag tänker på hur jag, bräkandes och gnyendes, trycks ut ur min mors innandöme är det inte utan att jag fylls av en sublim känsla. Vilken stor stund det ändå var, tänker jag, och glömmer helt bort att stunden också var fylld av blod, skrik och en äcklig, lång navelsträng. Det jag försöker säga är att födseln i sig inte var särskilt märkvärdig, och står sig med all sannolikhet inte särskilt bra mot andra mer spektakulära versioner, men att den bara för att den var så viktig ändå blir lite extra bra, lite extra fin.

youtubelänk

99. Dead or Alive - You Spin Me Round (Like a Record) (1984)
Att försöka lära sig vad som är coolt och rätt att gilla är ungefär som att deklarera. Man ger sig in i en sanslös sörja av oförklarligheter och ger man inte upp kan man vara säker på att man ändå inte fått till det rätt i slutändan. Att gilla denna låt må vara en pinsamhet eller en närapå sökt kreddighet, men alldeles oavsett känns det ändå ända in i benmärgen att det hela är ett guilty pleasure. Så fort refrängen går igång slår det en, simultant, att "shit vad bra det är" och "shit, det här kan man ju inte tycka är bra". Ungefär som att tända på en minderårig flicka, alltså. Och det är ju en kittlande känsla som man inte kan undvika att gilla.

youtubelänk

98. Blondie - Call Me (1980)
Det bästa med Debbie Harry är möjligen inte hennes oslipade sexighet (se s.399 i "1001 album du måste höra innan du dör" - med putande bröst, särade läppar och alldeles glansig av svett och saliv känns det för en gångs skull helt rätt med begreppet "djurisk sexighet") utan hennes speciella popröst. Ytlig med karaktäristisk får man den rätta neonkänslan men aldrig på bekostnad av substans och fyllnad. Och eftersom jag ännu inte övergett mitt livsmotto "hits och vackra kvinnor" så känns det här helt rätt.

youtubelänk

97. Kate Bush - Hounds of Love (1985)
Personligen tycker jag Kate Bush är en av de senaste femtio årens fem bästa kvinnor, men de flesta tycker faktiskt hon är relativt cp. På samma sätt som de tycker Joanna Newson låter som en kråka, tycker de fröken Bush låter som en kråka, men en pretentiös sådan som dessutom är full av irriterande folkmystik och utvecklingsstörd dans. De som tycker så har, såklart, lika fel som de alltid har. Istället fullständigt vimlar det av vackra och originella Bushlåtar, och vilka man föredrar är inte alldeles givet. Hounds of Love fångar mig med sin mystiska text, Bushs vackra sång och de nästan hypnotiska tongångarna.

youtubelänk

96. Tom Waits - Clap Hands (1985)
Tom Waits var vid mitten av 80-talet inte längre den sentimentale bardisksuputen, utan hade omärkligt transformerats till en teatral undergroundcirkusgubbe, och tveksamt som det kan låta var det faktiskt en bra sak. Att lyssna på skivorna Rain Dogs eller Swordfishtrombones är lite som att gå på en kabaré där ingången består av en hemlig lönnlucka i marken. I Clap Hands hörs konstiga kluckande ljud som bryts av mot Waits oefterhärmliga mansröst, och alltsammans är mysigt och skrämmande på samma gång.

youtubelänk

95. Big Black - The Power of Independent Trucking (1987)
Steve Albini, frontfigur i Big Black och producent till Surfer Rosa, sa nångång att Pixies bara var tråkig collegerock, ett uttalande som gissningsvis kom efter att han jobbat med dem. Hur felaktigt det än må vara, så blir det ändå lite förståeligt när man lyssnar på Albinis eget band. Big Black är rakbladsvassa, genuint hårda och kyligt maskinella, och det är lätt att tänka sig att lite snällare poprockmusik inte var något för honom. Trots detta är hans grupp inte helt olik det så kallade tråkiga collegerockbandet; det skruvade-men-ändå-inte-svårtillgängliga finns där, såväl i musik som i text. De är lite argare bara. Big Black är ett Pixies som inte får ligga, helt enkelt.

youtubelänk

94. Afrika Bambaataa - Planet Rock (1982)
Det går knappt en minut utan att man får höra nånstans att Kraftwerk är världens viktigaste band och att de påverkat ungefär alla genrer som någonsin uppstått, åtminstone alla på 1900-talet. Det kan låta som rena rama danskan, dvs inte bara svårförståeligt utan också rent lögnaktigt, men lyssnar man på Bambaataa - själv en av populärmusikens viktigare figurer - ser man något av den viktiga roll de spelat. Den kraftwerkianska kylan och minimalismen (för säkerhets skull har de också slängt in en av den tyska syntgruppens melodislingor) är all over Planet Rock, som ju i sig inspirerade och banade väg för allsköns elektronisk musik och säkert massa annat fint och bra. Svart, funkig Kraftwerkmusik låter nästan lika bra i praktiken som det gör i teorin.

youtubelänk

93. The Nightwriters - Let the Music (Use You) (1987)
I somras var jag ett par veckor i London. På vägen dit hade jag egentligen bara två ordentliga sällskap: en skrikande bebis med tillhörande MILF samt min kära mp3-spelare. Då jag givetvis satsade på MILFen under flygresan hade jag inte tröttnat på den gigabyte musik som jag hade på spelaren när jag väl kom fram. Och tur var väl det, för det regnade nämligen rätt mycket när jag kom fram. Därtill var det mörkt. Jag vandrade alltså runt i en pulserande storstad, en mörk och regnig natt. Med den här låten i hörlurarna.

Stämning, mina damer och herrar, var vad det var. Stämning.

youtubelänk

92. Jakob Hellman - Vara Vänner (1989)
En vanlig åsikt är att jag är en söt, trevlig, och allmänt okej person. Huvudet bra på skaft och rolig att prata med. En sån där som med all säkerhet kan få en bra tjej, säkert utan nån alldeles extrem ansträngning. Själva är vi ju bara kompisar med killen, så just vi är förstås inte attraherade av honom, men det finns säkert en hel del andra som är. Problemet är bara att alla andra tänker likadant. Det har åtminstone varit ett vanligt problem, det kallas bara vara vänner och uppstår när man lider av kombinationen för snäll och för feg. Det har känts ett tag som att jag varken är lika snäll eller feg längre, vilket kanske mer resulterar i att jag får färre kompisar än fler tjejer, men ändå. Vara Vänner fungerar som en bra påminnelse om hur illa det kan gå, och är därför en bra och fin låt att lyssna på ibland.

Nu gäller det bara att dra lärdom nummer två av låten: Att inte bara sitta inne och göra ingetjävlating medan livet flyger förbi, alldeles utanför.

youtubelänk

91. Dexys Midnight Runners - Come On Eileen (1982)
Det råder konsensus kring Dexys i många kretsar. Man ska tycka att det är ett av världens bästa band och det ska anses överflödigt att behöva bevisa. Alla människor är lika mycket värda och Dexys är typ 80-talets bästa band, det vore ju bara löjligt att ifrågasätta.

Tja, de är väl bra, absolut, men har de gjort nån hit då? Va? Va? En riktig dunderhit som jag kan lyssna på utan att behöva känna mig jobbigt svår och kletigt kreddig. Jodå, det har dem. En stycken. Den har alla hört, så den kan du spela på fest och skråla med i, även om det är sjuksköterskorstudenter du festar med. Sånt gillar jag, för att skråla med i en låt tillsammans är inte sällan första steget till hångel, som min mamma alltid borde ha sagt. Och hångel med sjuksköterskorstudenter, det är... ja, bra.

youtubelänk

90. The Go-Betweens - Streets of Your Town (1988)
Det som är så fantastiskt bra med den här låten är dess enorma popstilrenhet. Stilrent ahhhh-ande av hon kvinnan, stilrent akustiskt gitarrsolo, stilren och tidlös melodi. Hela anslaget doftar rakt av klassisk gitarrpop. The Go-Betweens är i sanning det enda verkligt bra med Australien.

youtubelänk

89. Echo and the Bunnymen - The Killing Moon (1984)
Ännu en poplåt av klassiskt snitt. Ödesmättat och grandiost sjungs det om fantastiska och mystiska saker, som, tja, död och månar. Trots att låten tar slut efter ca fem minuter känns den i sin stil som en hel långfilm, en sån där episk, bitterljuv och känslosam historia med Leonardo di Caprio i huvudrollen.

youtubelänk

88. Z-Factor - (I Like to Do It in) Fast Cars (1983)
Det givna soundtracket till kopulerande i bilbaksäten. Det är varmt, det är dansant, det är drömskt, det är sexigt och det är pirrande syndigt. Könsrollerna är, milt sagt, fast rotade i en klassisk tradition, vilket bara ökar den stora spänningen mellan könen. Tjejen fnittrar och har en mjuk sexröst; killen vet vad han vill och har en föredömlig basröst. Låten är inget mindre än ett av de allra yppersta exemplen på tidig house och försätter mig alltid i rätt stämning, nästan alldeles oavsett vad jag ska göra.

Dessutom: Ingen skulle skratta sexigare förrän Sherilyn Fenns filmkarriär tog fart i slutet av 80-talet.

youtubelänk

87. XTC - Dear God (1986)
Den värsta sortens ateister är de som verkligen vet att Gud inte finns, och därmed kan vara sådär totalt oupprörd och cyniskt skämta bort allt som kommer i närheten av religion. Det kanske är en sund och klar inställning, men den är likväl vämjelig. Den sortens ateist jag gillar, däremot, är den sorten som sjunger den här låten. Som faktiskt tycker att det Gud (inte) håller på med är för jävligt, eftersom det dör folk överallt och inte sällan pga Gud själv. Som tycker att hon kan dra åt helvete, om helvetet nu hade funnits. Inte för att det är logiskt att hacka på en Gud man inte tror finns, men för att det ändå känns så mycket mänskligare. Det finns nåt slags värme över den typen av paradoxer. Ungefär som att alla som klagar på att kärleken bara är en miserabel lögn är de som mest av allt tror på densamma.

youtubelänk

86. Z-Factor - I Am the DJ (1985)
Ja, jag vet att det här är rejält virrigt. Men detta är alltså inte samma Z-Factor som låten ett par placeringar ned. Jesse Saunders, houselegenden som ligger bakom denna låt, låg på samma bolag som Vince Lawrence, mannen som stod för Fast Cars. Varför inte släppa massa bra låtar under samma namn, oavsett vem som gjort låten? Ja, varför inte. Anywho, en till fantastisk Z-Factor låt, men med ett helt annat sound, är vad som ges här. Det är utan tvekan den bästa hiphouse-låten jag hört; lyssna bara på tonerna! Det är så vackert, så vackert, så vackert...

youtubelänk

85. The Triffids - Wide Open Road (1986)
Vilken storslagen episkhet! Vilken poplåt! Det är en sån där låt som får mig att vilja sträcka ut armarna så långt åt sidorna jag kan, luta mig lite lätt bakåt och sjunga med romantiskt patos: "It's a wide open road, it's a wiiiide open road", en sån där låt som fyller mig med värme och en halv tår i ögat. The Triffids är i sanning det enda verkligt bra med Australien.

youtubelänk

84. Biff Bang Pow! - She Never Understood (1987)
She Never Understood är ett typexempel på vad som i indiekretsar gärna betecknas som den perfekta popen. Stämningen är den vanliga och framkallar soffliggande drömmerier som egentligen är allt annat än bra för en. Ändå vill jag inte värja mig för den bitterljuva poppigheten och till skillnad från en hel del annan indie är blödigheten inte på bekostnad av god låtkvalitet eller fin sång.

mp3länk

83. N.W.A - Gangsta Gangsta (1988)
En låt som, enligt mina beräkningar, har någon variant av ordet "fuck" med 30 gånger behöver inte nödvändigtvis vara bra. Men Gangsta Gangsta är en av de där verkligt stenhårda låtarna som slår dig på käften och trycker upp käken mot trottoarkanten, där du och din käke får stanna i fem minuter och trettiosex sekunder. Beatet är funkig nihilism och Ice Cube visar med all önskvärd tydlighet att han aldrig fått lära sig ord som självcensur och eufemism. Nuförtiden rycker vi ju på axlarna åt allting, men det är inte svårt att tänka sig att det en gång i tiden faktiskt upplevdes som en ganska chockerande ärlighet med textrader som "Do I look like a motherfuckin' rolemodel? To a kid lookin' up to me, life ain't nothin' but bitches and money".

Samtidigt finns det nåt slags värme och humor i låten som gör att man känner glada känslor i kroppen. "We don't just say no, we to busy sayin' yeah!" är ju faktiskt rätt livsbejakande, även om det är flaskan man säger ja till. Och när tjejerna skriker till Eazy-E "we wanna fuck you Eazy!" och han svarar "I wanna fuck you too" är det ungefär den lyckligaste stunden i populärmusik sen refrängen i I Want You Back.

Då har jag ändå inte nämnt den g-funkliknande slinga vi får smakprov på drygt fyra minuter in i låten, och som skulle ge hintar om Dr Dres storhetstid några år senare.

youtubelänk

82. Kate Bush - Army Dreamers (1980)
Army Dreamers dryper av den typiska Bushska skönheten, och får mig att tänka på långa nattpromenader med valfri mellanstadiekärlek. Får man för sig att lyssna noggrannare på låten och inte bara gå på spontan känsla inser man att det är en vacker och ledsam historia om militären, krig och bortkastade liv. Vilket, i och för sig, det också får mig att tänka på långa nattpromenader med valfri mellanstadiekärlek.

youtubelänk

81. AC/DC - You Shook Me All Night Long (1980)
I sina bästa stunder var AC/DC ett härligt popband med smittande melodier och jublande riff, vilket lätt kan glömmas bort i villfarelsen att det de sysslade med skulle vara hårdrock av något slag. På denna låt åtminstone, spelar bandet ungefär lika mycket hårdrock som Rick Ross säljer knark. Nej, detta är istället ett ofta bortglömt glädjepiller med en refräng av episka allsångsproportioner, och borde således vara en given favorit hos alla popfans. Näven i luften!

youtubelänk

18 Comments:

At 9:42 em, Blogger Ward said...

En institution i bloggvärlden är tillbaka. Kom ihåg det kids, när ni läser det här. Jag hoppas innerligt att du lägger ner lika mycket kroppsvätskor på denna som på 70-talslistan. Då kan det här inte bli annat än fantastiskt.

Till listan dårå; 80-talet var för mig vad det en gång var för dig, det vill säga någon slags mardrömslik vanföreställning om axelvaddar och pastellfärger. Det här var naturligtvis innan jag insåg att grunden till den lilla del fantastisk musik från 90-talet och framåt beror på 80-talets pionjärer. Nu ligger (musik)åren 81-89 (med undantag av 86 och 87 tror jag) mig lika varmt om hjärtat som hiphopens guldår 92-96. Därför är det enda och allena oroande i kombinationen Martin Janzon+lista+80-tal att du kommer välja fel musik.

Hittills har korten på bordet förvisso inte varit svaga men nästan heller inte några ess, men å andra sidan känns det ju logiskt att de något säme låtarna kommer lägre än de något bättre. Några fantastiska band (Echo & the Bunnymen, NWA, XTC, Biff Bang Pow) med överraskanda nog några av deras sämre låtar, några uppenbara, nästan schablonartade val och AC/DC. Ögonbrynen av valen är måhända inte höjda ännu. Det känns nästan förmätet att säga det, eftersom jag egentligen inte känner dig, men jag hade nästan kunna tippat det här. Oerhört märklig känsla.

Det hade vart en smula roligt att så här på förhand tippa hur topp 20 kommer att se ut, men jag väntar några delar med det. Om jag har fel blir det ju STÖRTPINSAMT.

MVH
Ward

 
At 6:12 em, Blogger Martin Janzon said...

Det där var en kommentar och inga visor. Fint! Nå, jag har inga planer på att denna lista ska bli sämre än någon av de föregående, så vi får hoppas det blir bra.

Bra förresten att du hävdar hiphopens guldår mellan 92 och 96, och inte typ 87 - 94 eller liknande, som många andra gör. Vill man vara snäll kanske 89 - 95/6 kan gälla. Nåväl, det här handlar ju inte om det.

Flera av mina val kan tyckas tyda på lättja, ungefär som att jag blundat och pekat på låtlistan till vilken "best of the 80's"-samling som helst, men så är det givetvis inte. Schablon eller ej: det är rejält god kvalitet på alla låtarna. Hursomhelst är det kul att höra åsikterna!

Även om du på något plan såklart knappt känner mig alls, så har du nog hunnit få en rätt bra bild av mig och min smak, en som gör att det kanske inte är så underligt att du inte förvånas över mina val. Men nu när du sagt det kommer du förstås inte undan: En profetia över min topp 20 vill jag se! Du kan få vänta någon del eller två, men jag förväntar mig en gissning i alla fall. Hoppas du inte träffar fem rätt eller fler, så förutsägbar vill jag inte vara...

 
At 8:20 em, OpenID sunvalley said...

För mycket hiphop! Grandmaster Flash och grabbarna var pionjärer, det måste man ge dem, men jag håller inte "The Message", "Planet Rock" eller "Gangsta Gangsta" som några av 80-talets bästa låtar. Som ni redan har sagt så var det ju tio år senare som hiphopen kom till mognad. Viktigt är såklart bra, men kanske inte så bra.

Kudos för Hi-energy-dängan "You Spin Me Round" och alla houselåtar som du har lyckats trycka in. Jag kanske inte håller med om att det är just dessa som ska med, men antalet har jag inget att anmärka på. (The Nightwriters var riktigt, riktigt bra.) Och Kate Bush! Redan två låtar. Någon till hoppas jag på. Alla poplåtar var också riktigt bra. "Streets of Your Town" trodde jag skulle hamna på, ja, topp-40, men där ser man.

"The Killing Moon" förstår jag dock inte alls. Jag har lyssnat på den två gånger. En gång nu i morse. Då var den dålig. Och en gång nu ikväll. Då var den OCKSÅ dålig. Hur ska man lyssna för att den ska bli bra? Jag vägrar tro att den verkligen ÄR dålig.

 
At 10:08 em, Anonymous Gorillan said...

Vet inte var jag ska börja, men kan konstatera att vissa låtval förbryllar, medan andra känns självklara. Hade aldrig kommit på att lista Dead or Alive, men den funkar (konstigt nog). Kan dessutom bara hålla med Sunvalley om "Nightwriters".

Men hittills har du inte listat några av mina absoluta favoriter, så jag inväntar resterande lista med spänd förväntan.

Och självklart hade jag koll på alla låtar... ja, med några undantag.

 
At 11:06 em, Blogger Martin Janzon said...

sunvalley:
The Message kan jag förstå, men Planet Rock ser jag egentligen inte som en hiphoplåt och Gangsta Gangsta är ju nästan New School! Ice Cubes texter, Dres musik och Eazys attityd - nej du, där får du bakläxa Johannes. Åtminstone den måste du ju gilla. Vad gäller housevalen kanske någon av dina favoriter kommer så småningom.

Hehe, jag säger såhär: Lyssna på The Killing Moon (och kanske lite övrig Echo and the Bunnymen för att komma in i känslan) en gång om dagen tills du gillar den. Det tror jag funkar. Självklart är inte låten dålig i sig.

gorillan:
Visst funkar Dead or Alive, utan tvekan. Jag skulle tro att några av dina favoriter dyker upp vad det lider, kanske till och med en hel del av dem. Men som sagt, det får vi se.

 
At 11:29 fm, OpenID sunvalley said...

"Viktigt är såklart bra, men kanske inte SÅ bra." Med den lilla emfasen tillagd fångar meningen mer vad jag ville säga. :) Jag ser fram emot de framtida housevalen. För mer house kommer såklart.

 
At 4:24 fm, Blogger Andra porten, tre trappor upp said...

80-tal, underbaraste 80-tal. The Hacienda och hockeyfrillor. Så här i efterhand har man insett att man ploppade ur sin mamma till en musikaliskt vibrerande värld med mängder av viktiga, medryckande och numera kultförklarade låtar.

NWA och Echo & the Bunnymen funkar, Dexys likaså. Men hoppas att du prickar in några av de verkliga favoriterna högre upp på listan, både vad gäller artist och låtval. Blir spännande detta!

 
At 5:16 em, Anonymous AndersT said...

Kul lista, ja ser fram emot fortsättningen. Den ser ut att bli intressant! Men handlar inte 80 talet mest om frisyrer? Det kanske vore nåt det, att följa upp listan med en om dom snyggaste frisyrerna? hehe en bra början är Dead or Alive på kanske en sjätteplats!?
Hur som, keep up the good work.

 
At 8:01 em, Anonymous Josef Bengtsson said...

härligt att se Biff Bang Pow på listan...nu kanske jag kan följa din lista härifrån italien...skönt att man träffat EN indieflicka i en stad full med popmusik från 4-5 år sedan, som dessutom är italienska!

 
At 4:16 fm, Blogger Martin Janzon said...

andra porten:
Folk verkar inte tycker deras absoluta favoritartister ännu blivit representerade på listan. Antagligen så dyker de upp, åtminstone några av dem. Det visar sig snart.

anderst:
Ja, frisyrer var ett av decenniets mest grundläggande element givetvis, och en lista vore väl egentligen på sin plats. Faktum är att allt som har med estetik att göra från 80-talet känns rätt halsbrytande, så man skulle nog kunna göra rätt många roliga listor.

josef:
Jag hejar på dig! Ta väl hand om henne och gör henne inte till en sån som du, dvs alkoholist. :) Gammal popmusik alltså, jag som trodde att de BARA spelade Emos Ramazotti därnere.

Kul att ni alla följer listan!

 
At 7:17 em, Anonymous Anonym said...

http://www.zshare.net/download/1922125101391e30/

brasse

//jof

 
At 8:50 em, Blogger Martin Janzon said...

jof:
Många tack!

 
At 9:52 em, Anonymous Anonym said...

Ingen orsak! Lite blåbärskaraktär på samlingen. Gjorde den till Alias som ville kolla upp brasse.

Samlingen spänner över flera grenar kring brasiliansk musik.

Hoppas du gillar!

 
At 9:18 em, Anonymous Rebecka said...

Martin, min store hjälte! Det börjar bra. Lite skeptisk till all Kate Bush - inget fel på henne som så, men på bekostnad av vad?! - men annars så håller jag tummarna och väntar med spänning på resten. Kudos, kudos!

 
At 8:34 em, Blogger Martin Janzon said...

Tack, min stora hjältinna! Personligen känner jag mig väldigt oskeptisk till Kate Bush, men det är bra. Skeptisk är bra. Vänta länge ska du inte behöva göra, för jag har bestämt mig för att nästa post ska vara klar senast imorgon. Det är verkligen dags, listgrejen får ju inte dra ut för långt på tiden.

 
At 5:59 em, Anonymous Anonym said...

Hej, jag var tonåring under glada 80 talet, och jag måste säga att jag är glad att jag fick uppleva den tiden i den åldern! Kan inte begripa att folk tycker 80 talet var dåligt!? Idag växer barn och ungdomar upp framför datorn, på den tiden var vi ute och lekte, ordnade fester och gick på myyyycket live konserter!!!

80 talet-Underbar musik, färgglada kläder och bra filmer :-)

Början på 90 talet var också helt okej ;-)

Mvh Conny

 
At 11:08 fm, Blogger Unknown said...

Jag vill minska mina bröst med bröst estetik. Behöver en bra plastikkirurg från Turkiet.
Memeestetiği

 
At 11:42 fm, Anonymous Anonym said...

nice

 

Skicka en kommentar

<< Home