Dunka Dunka

90-talets bästa låtar pt IV

40 a.k.a 100. Dr. Octagon - Blue Flowers (1996)
Jag räknade ju massa med gånger och fick det till hundra låtar. Så varför var det bara 39 kvar när det var dags att kontrollräkna inför denna post? Jag måste ha tappat bort nån. Nåväl, jag får slänga in den låt som kom närmast utanför listan istället och liksom skjuta upp alla andra en placering. En av mina gamla och tidiga hiphopidoler gör därmed entré: psykfallet Kool Keith. Även om hans 80-talsgrupp The Ultramagnetic MC's var ganska far out på många sätt så är det inte mycket i jämförelse med Keiths output som Dr. Octagon, där han fick ännu mer spelrum för sina märkliga texter och komplicerade versmått. Killen ger sig alltså ut för att vara gynekolog och blandar ledigt medicinsk terminologi med utomjordingar, tidsresor och porr. Tillsammans med Dan "The Automator" Nakamura skapas mörka, surrealistiska stämningar av en typ som man mycket sällan - om någonsin - stöter på i annan rapmusik.

youtubelänk


39. De la Soul - A Roller Skating Jam Named "Saturdays" (1991)
De la Soul kandiderar helt klart till att vara världens skönaste grupp. Ett litet problem dock är att en hel del av deras låtar egentligen inte är så särskilt mycket till låtar, utan mer roligt småprat till lite soft plinkande eller ett par trevliga samplingar. Debuten är full av sånt och även på De la Soul is Dead finns det såna låtar. Inte riktigt skits, men nästan. Till exempel den egentligen smått fantastiska Talkin' Bout Hey Love som har världshistoriens roligaste män-förstår-inte-kvinnor-dialog (Man: "Look, I do everything I can to treat you like a rose." Kvinna: "Yeah but you even give better treatment to that girl named Selina from uptown like a Daisy. You even gave her some of your special donuts for free." Man: "So this is what this is all about huh? Donuts."). Den är skitbra, men känns ändå inte som en fullt utvecklad låt.

Men där finns också de riktiga, rejäla låtarna. A Roller Skating Jam Named "Saturdays" är definitivt en sådan. Snygg, rolig och dansant hiphopdisco som jag rakryggad om än med viss tveksamhet skulle vilja utse till De la Souls bästa låt. Våren är nära!

youtubelänk (ljudkvaliteten är sådär)

38. Geto Boys - My Mind Playing Tricks On Me (1991)
Det är lite svårt att tro att samma grupp har gjort både det här omslaget och My Mind Playing Tricks On Me. Eller är det det? Bilden föreställer en utslagen gangster och låten berättar om samma sak, fast mer uppgivet. Och utan all humor. Prodigy får ursäkta men My Mind Playing Tricks On Me kvarstår som den ultimata hiphoplåten om den paranoia som det hårda gatulivet kan föra med sig. Scarface = hjälte.

youtubelänk

37. Jay-Z feat. Mecca - Feelin' It (1996)
Ni som följt min 90-talslista har fattat att jag är svag för NY-hiphop från den här tiden. Hur skulle jag inte kunna vara det? 1993 debuterade världens bästa klan, 1994 kom världens bästa hiphopskiva och samma år gjorde världens bästa rappare debut. Dessutom är Gang Starr, Black Star, De la Soul och A Tribe Called Quest alla från New York. För att bara dra några namn ur hatten. Men den kanske störste rapparen av alla har jag ändå inte nämnt än, och han är också från New York. Jag talar förstås om herr Shawn Carter. Han tog snabbt över NY-tronen när Biggie dog, trots att Nas gjorde några relativt tafatta försök att utmana (Illmatic var vid Jiggas debut två år gammal, och såna gamla alster kan man med hiphopens snabba bäst före-datum inte leva på.) Det var med Reasonable Doubt allt började och bland alla klassiker på skivan är nog faktiskt den här balladen min favorit. Dåvarande gangstern Jay-Z använder sig här av en blödig rapstil som passar perfekt till det vackra pianot och Meccas lena refrängsång. Gilla!

youtubelänk

36. Heavenly - Lemonhead Boy
Det här är den fjärde Heavenlylåten på listan. Det innebär alltså att det bara kommer att komma en till. It's a great, great shame.

35. DJ Shadow - Stem/Long Stem (1996)
Har ni sett klippet när DJ Shadow rotar i skivarkiv? En sak slår mig när jag ser honom prata och gå runt där bland alla skivor, och det är att en seriös DJ faktiskt är mer än en snubbe som råkar ha lite skön smak och tycka det är kul att få ligga med nya tjejer varje lördag. Man blir inte en riktigt bra DJ eller musiker genom att bara slänga ihop nåt, ha lite tur eller känna rätt folk. De allra bästa har en passion, dedikation och kunskap som man inte får genom att slösurfa på allmusic.com några gånger i veckan. Jag gillar den vetskapen. Jag vill kunna lyssna på Endtroducing..... och veta att den som skapat det här har lyssnat, sorterat, slitit sitt hår och testat sig fram igen, igen och igen. Veta att han har ett enormt intresse för det han gör, att han på riktigt bryr sig om musiken. Det är också underbart att veta att han är ödmjuk inför det han gör, ödmjuk inför de artister han samplar. En klok och sympatisk människa med ett fantastiskt sinne för att skapa stämningsfull musik, det är DJ Shadow.

youtubelänk

34. The Pharcyde - Soul Flower (Remix) (1992)
"If Magic can admit he got AIDS, fuck it - I got herpes."

Åh, Pharcyde. Ni gör mig så lycklig!

youtubelänk

33. Comet Gain - Strength (1997)
Vill du göra en perfekt tweepoplåt? Ta fram anteckningsblock och sätt på Strength. Då ska vi se... Call and responsen. Trumrytmerna. Leadsången. Körerna. Gulligheten. Trumpeterna. Texten. Låtuppbyggnaden. "Yeah yeah." "Doo doo doo." Övriga viktiga element: baby, sweet och Bonnie and Clyde.

Dock är låten strax över tre minuter lång. Det är inte okej. Kapa en och en halv minut.

Lycka till!

youtubelänk

32. 2Pac - Dear Mama (1995)
Världens bästa mammalåt. Så enkelt är det.

youtubelänk

31. Big L - Street Struck (1995)
Historiens näst bästa Big ger oss här några allvarliga ord som varnar om det farliga gatulivets baksidor. Han berättar tårdrypande historier om polare som haft fina talanger men slösat bort dem på knark och kriminalitet. Det finns något paradoxalt och fint när gangsterrappare varnar oss för och beklagar sig över sådant som de skryter om i alla andra låtar, som att de i vissa svaga stunder erkänner att det är ett ganska kasst typ av liv de lever egentligen. Och Big L menar förstås allvar: "It's not a dumb joke, listen to this young folks/'Cause where I'm from - (*hostande*) - you can choke from the gun smoke."

Big L har betytt ojämförligt mycket mer för mig än Anton Abele när det gäller att hålla mig borta från gatuvåldet, den saken är helt jävla stensäker.

youtubelänk

30. Pet Shop Boys - Liberation (1993)
Jag är trött nu och orkar inte skriva om varför den här låten är så bra. Det fina med kråksången är att jag inte heller behöver göra det. Bra, petshopboysig popmusik behöver inte förklaras. Den förklarar sig själv.

youtubelänk

29. Mos Def - Mr. Nigga (1999)
Man får inte glömma bort att Mos Def är en sjukt bra rappare bara för att han råkar göra låtar med budskap. Jag ska vara ärlig: jag vet inte om jag nånsin njutit så mycket av att lyssna på politik som när jag lyssnat på Mos. Jag tänker knappt på det härliga beatet när jag lyssnar på Mr Nigga, Mos glänser helt enkelt för mycket. Ett smakprov:

Like, late night I'm on a first class flight
The only brother in sight
The flight attendent catch fright
I sit down in my seat, 2C
She approach officially talking about, "Excuse me"
Her lips curl up into a tight space
She don't believe that I'm in the right place
Showed her my boarding pass,
And then she sort of gasped
All embarrassed put an extra lime in my water glass
An hour later here she comes by walking past
"I hate to be a pest but my son would love your autograph"

Så här snyggt, klokt och träffsäkert är det rakt igenom. Och det är roligt att lyssna på. Det är faktiskt rätt otroligt.

youtubelänk

28. Outkast - Rosa Parks (1998)
Det är popmänniskan i mig som rankar Rosa Parks som Outkasts bästa 90-talslåt. Jag känner på mig väldigt starkt att de flesta hiphopfans inte skulle hålla med mig, men så är ju inte jag de flesta hiphopfans heller. Kanske finns det de som också tycker att denna låt är lite väl mycket av en bagatell, lite enkel och platt. Nja, va. Rosa Parks är glädje och dans rakt igenom och endast tråkmånsar vill ha ut mer än så av livet (en lördagkväll).

youtubelänk

27. Dr Dre feat. Snoop Dogg - The Next Episode (1999)
Kanske 1900-talets beat, trots allt. Uttjatat till tusen, och låten är ju rätt dum. Men ärligt. Det är ett mysterium modell Mona Lisas leende hur några enkla toner på varandra kan låta så tilldragande, så coolt och så självklart genialt.

youtubelänk

26. The Notorious B.I.G. - Juicy (1994)
Biggies bästa låtar handlar ofta om hur han haft det sämst men nu har det soft, eller om hur allt varit lugnt och skönt men nu är helt urkukat. Den här låten, Biggies kanske allra mest kända låt och något av hans signatur, tillhör den första kategorin. Han pratar om tiden då han var en fattig hustler, hur han då inte för sitt liv kunde tro att han senare skulle sitta där med sitt Super Nintendo, om födelsedagarna som var de värsta dagarna (eftersom han var pank, yall) men att han nu sippar champagne så fort munnen börjar kännas lite torr. Ibland blir det rent rörande: "Girls used to diss me/Now they write letters 'cause they miss me" eller "We used to fuss when the landlord dissed us/No heat, wonder why christmas missed us." Biggie visar som vanligt var skåpet ska stå och vem det är som har byggt det så underbart fint.

And if you don't know, now you know, niggaaaa.

25. Radiohead - Paranoid Android (1997)
Det är inte helt lätt att erkänna att man tycker Radiohead är ganska bra. Eller är det så att man självklart ska förstå att de är originella, musikaliska genier? Modern popmusiks konstmusik, typ. Jag vet inte riktigt, det är ett jävla krångel med vad man ska tycka hit och dit. Så här har i alla fall jag alltid tyckt, om vi ska kika lite på deras albumhistoria: Pablo Honey har jag inte hört förutom den där Creeps, som jag nog faktiskt aldrig vill höra igen i hela mitt liv. The Bends är en tråkig, grungig platta som skulle lämna mig med lätt avsmak om det inte vore för att skivans klart bästa spår är det avslutande. Kid A är ett intressant, stämningsfullt och djupsinnigt album jag aldrig orkar lyssna på. Det som kom efter Kid A har jag bara slentrianlyssnat på och semigillat, visst har det varit bra, men det har inte varit disco och då går det tyvärr bort.

Gruppens allra mest kända album släpptes mellan The Bends och Kid A och döptes till OK Computer, ty datorer var grejen under andra halvan av nittiotalet. (Vad hände med den där virtuella verkligheten alla pratade om, egentligen?) OK Computer är ganska långt ifrån disco, men innehåller ändå en hel del genuint bra musik. Radiohead hade här lagt sunkrocken bakom sig och blivit lite mer postmoderna, vilket Paranoid Android är ett bra exempel på. Det är experimentellt men också riffigt, det är lite ångest men också stilfullt, det är lite konstiga ljud men också en hel del inte alls konstiga ljud. Det är ambitiös, konstnärlig musik men ändå - ändå! - ett gitarrsolo med. Jag gillar det. Att Pitchfork tycker att allt som emanerar från Radiohead är heligare än indiska kossor innebär inte nödvändigtvis att vi måste tycka det är skräp.

youtubelänk

24. Jonathan Richman - A Higher Power (1992)
Jag har en kompis som säger "magiskt" om allt som inte är dåligt, ungefär. Jag: "Vad tror du om att rosta lite mackor?" Han: "Jodå, det vore magiskt." Richman vet att det är lätt att missbruka ett ord som magiskt, men han har försökt beskriva kvinnan på andra sätt och hittar inga andra ord. Richman är nämligen förälskad. Han klarar bara av att slänga sig med klyschorna: det är magi i luften, det måste finnas en Gud, osv. Idel klyschor som sagt, men det är bara dem man har att tillgå när man är förälskad. Och det är bara då de kan låta så fint.

Förälskelse är det vackraste som finns och jag kan inte tänka mig att någon kan uttrycka den känslan i sång bättre än Jonathan Richman.

23. Gang Starr - Moment of Truth (1998)
Jag har aldrig riktigt, riktigt, fastnat för Gang Starr. Jag vet, i teorin måste det vara världens bästa hiphopduo. Men handen på hjärtat, hur ofta lyssnar ni på deras tidiga album? Är de verkligen så roliga, när allt från Wu-Tang till modern södernrap kommer omkring? Jag vet inte, jag har som sagt inte lyssnat på dem på länge. Men jag har mina misstankar. Jag antar att de 1998, när duon släppte sin bästa skiva Moment of Truth, inte var lika cutting edge längre, och det är förmodligen därför som många inte bryr sig om att det är kvalitet av rent ögonbrynshöjande mått. För Moment of Truth är inte "bra, men lite tråkig sådär" som man känner inför flera andra Gang Starr-album. Skivan innehåller flera låtar som jag spelar regelbundet, och har gjort i flera år. Bäst är kanske ändå titellåten, en väldigt ödmjuk och ärlig hiphoplåt med utsökt vacker musik.

youtubelänk

22. The Pharcyde - Passin' Me By (1992)
Pharcyde är verkligen rolig hiphop (nej, inte som Markoolio...), vilket sannerligen är värt att känna respekt för då rolig musik ofta slår över i smaklös buskis. Men allra bäst blir de när deras smarta och roliga texter får ett litet styng av allvar, som i Passin' Me By. Det kan tyckas oskyldigt och gulligt att vara olyckligt kär i sin lärarinna, men den som endast skrattar överseende åt sånt är antingen ond eller har glömt bort hur det är vara en ung människa med blod och känslor pulserande i kroppen. Nu är Pharcyde så sympatiska och sköna att Passin' Me By ofrånkomligt blir en låt som vi tycker är mysig och söt, men glädjen är blandat med ett milt medlidande. Det är en väldigt fin kombination.

21. Belle and Sebastian - Fox in the Snow (1996)
Den här försiktigt vackra poplåten smyger igång mjukt och lugnt, liksom för att inte skrämma iväg någon aggressiv person. Någon som haft så mycket jävelskaper hemma att han eller hon slår på minsta sak som försöker närma sig och skapa kontakt. Hellre inga förtroenden alls än ett som bara kommer svikas. Men är det någon som skulle kunna lyckas är det Stuart Murdoch, som med sin harmlösa men väldigt innerliga och vänliga röst skulle kunna få vem som helst att tina upp. Låten är söt, men med ett mycket tydligt skimmer av melankoli och inlåst sorg. Och, viktigast av allt, den är hoppfull. Inte dumdristigt eller naivt hoppfull, utan försiktigt och realistiskt hoppfull. Den vet att tillvaron är svår men att det faktiskt är möjligt att känna sig lycklig. Livet är värt att leva. Ett steg i taget.

youtubelänk

posted by Martin Janzon @ 11/17/2009 11:14:00 em