80-talets bästa låtar pt V
Vänner! Detta är sista delen. En hel del tåren-i-ögat-pop är att vänta, som ni säkert anat. Textmässigt blir det en hel del sentimentalt trams också, förstås. Det är väl bra tur ändå, att 90-talet sedan följer med allt vad det innebär av gangsters och beats. För att väga upp lite. Sånt här kan ju ta kål på en.
20. Orange Juice - Consolation Prize (1982)
Vad än samhället försöker säga så vet jag ju att män inte är sämre än kvinnor, kanske överlag lite fulare, men i övrigt håller vi minst lika hög kvalitet, det är jag ganska övertygad om. Däremot finns det vissa specifika exemplar av det andra könet som vi män upplever står över oss, och vi känner oss ovärdiga dem. Oftast är det såna vi blivit kära i, men det kan lika gärna vara en big-butted, ståtlig kvinnokvinna. Oavsett är det en för jävla känsla, men som man sådär perverst självsadistiskt kan gotta ner sig i. Därför kan vi ibland rysa av välbehag när vi hör "I'll be your consolation prize, although I know... I'll never be man enough for you" och sedan inbilla oss att vår olycka är en bra anledning att inte ta tag i livet. Antingen så, eller också sätter man på Bitches Ain't Shit. Det är en humörgrej det där.
youtubelänk
19. Television Personalities - Someone to Share My Life With (1984)
Ja, jag kanske behöver hjälp. Consolation Prize nyss, och nu Someone to Share My Life With? Hur mår du egentligen Martin? Vad är problemet? Liten penis? Men om vi släpper garden lite så inser vi (För det är väl inte bara jag? Va?) att det här är en ytterst fin låt. Uppgiven, javisst - att få en verkligt bra tjej är det inte fråga om, bara någon att dela livet med - men inte apatisk. Dan Treacy har inte gett upp kärleken, han har bara inte så höga krav på den längre. Att inte vara så bortskämd, det är väl det vi som har det bra i västerlandet hetsas till hela tiden, så det är väl en bra sak. Men faktum är att jag inte känner igen mig i den här låten, vilket får mig att mer och mer inse kraften i själva låten som sådan. Jag skulle nämligen aldrig nöja mig med någon kvinna under toppkvalitet. Jag menar, mina vänner, vi har ju alla tillgång till Internet. Det går att leva ensam.
mp3länk
18. Pet Shop Boys - Always On My Mind (1987)
Låten är i sig en ganska fantastisk sådan - det bevisade redan Elvis Presley - men den ultimata versionen är, såklart, pophjältarna Pet Shop Boys storslagna, klassiska inspelning. Det renodlade romantiska patoset är en fröjd för örat och en smärtsam lindring för själen. Det sanslöst stora uttrycket, som fyller vilken öde ö, gigantiskt dansgolv eller Sahara som helst, är helt värdig den stora känsla som kärlek ändå är.
youtubelänk
17. Kate Bush - Running Up That Hill (A Deal With God) (1985)
Den gudalika, häxlika, mystiska, hypnotiska rösten dansar fram över ihärdigt och fokuserat dunkande på trummorna. Stämningen byggs hela tiden upp, snart fylls låten ut ännu mer och vi har återigen hamnat i den oefterhärmeliga Kate Bushvärlden. Det är ingen tvekan om att låten är på väg upp för berget, redo att möta Gud. Hon borde verkligen lyckas sluta den där dealen med vår Herre. Det skulle faktiskt förvåna mig, bra koll som Gud sägs ha, om han inte har haft Running Up That Hill på sin freestyle sen '85. Och han hör ju bön, sägs det också. Shouldn't be a problem.
youtubelänk
16. Inner City - Big Fun (1988)
För några dar sen undrade en snubbe snett ovanför mig vad jag höll på med. Ingenting särskilt var svaret, men det var ingen tillräckligt bra ursäkt. Det var andra gången han inte kunnat somna på grund av mig. Det skulle ringas polis hit, det var irriterat dit, och allt vad det nu var, medan jag väntade på att han skulle gå så jag kunde lyssna klart In the Aeroplane Over the Sea. Nu lyssnade jag i och för sig inte klart på den, jag stängde faktiskt av det hela, då jag insåg att en arbetare kanske trots allt behöver sova halv tre på natten. Men jag kan ändå inte låta bli att fundera på vad som hänt ifall någon annan musik hade dånat ut i korridoren när han öppnade dörren. Till exempel Big Fun. Hade han kunnat behålla sin ilska, eller hade han bjudit in sig själv, fyllt drinkglaset och, tja, höjt volymen? Troligen. Ingen motstår Big Fun, inte ens om man ska jobba om några timmar och hatar den som spelar låten. Det är liksom bara så onödigt. Det är som att tjura och vägra ta emot pussar, kramar och pengar från nån närstående bara för att denne nyss fuskat i ett sällskapsspel eller liknande trams. Okej, jag har kanske hållit dig vaken flera timmar mitt i natten - många nätter dessutom - men kom igen, Big Fun har just börjat och vi hinner dansa, sjunga, sträcka händerna i luften och, om du har tid, kanske även ringa hit några tjejer. Strunt i plikterna nu. Jobb är ju ändå till för arbetare.
youtubelänk
15. New Order - Perfect Kiss (1985)
Lösningen är väl att bli dj. Hur ska jag annars få höra feta Biggieremixer, stompig northern soul (nej, jag bor inte i en stor stad) eller varför inte HELT VANLIG KLASSISK POPMUSIK? Det är faktiskt lätt att bli upprörd; om New Order nånsin spelas, vilket dem ju görs ibland, så är det alltid den blåa måndagen en får höra. Jaja, visst visst, bra så, inga problem, jag gillar, men det finns även andra låtar, också av New Order. Perfect Kiss till exempel. En liten pärla som växer sig till en gigantisk diamant ju längre låten håller på. Man vaggas in, tas sedan med uppåt, framåt, närmare den slutpunkt man mindre och mindre vill ska komma. Och precis som en perfekt kyss är den närapå tio minuter lång. I mitt huvud är det en groteskt stor hit: Ljuvlig som pop, dansant som house och episk som postrock. Det tycks den inte vara i alla andras huvuden. Lösningen är väl att bli dj.
youtubelänk
14. Sonic Youth - Teen Age Riot (1988)
Att i en dröm fastna i en gigantisk matberedare och sedan flyga runt, runt runt, medan världen på ett sådär drömdiffust sätt snurrar runt mig i allt högre fart - lite så känner jag när jag lyssnar på Teen Age Riot. Blodet rusar till, bilderna flödar framför ögonen och verkligheten tar ett litet steg eller två åt sidan. Sedan, efter sex minuter och femtiosju sekunder, så saktar beredaren plötsligt in och jag vimlar ut. Jag vaknar och allt är som vanligt igen. Men jag minns känslan. Det var en av årets roligaste åkturer.
youtubelänk
13. Violent Femmes - Add It Up (1982)
Om jag hade haft en oskuldsperiod för tillfället hade jag älskat detta ännu mer, ty så här bra har aldrig sexuell frustration uttryckts varken förr eller senare. Men wtf, jag väntar fortfarande "day after day, just to get one fuck" även om jag de facto vet vad det innebär och kanske inte gör det av ren nyfikenhet. Frustrationen uttrycks här i en aggressiv, akustisk punk med tydliga pop- och nördtendenser. Violent Femmes stegrar allteftersom stämningen, vilket kan liknas vid att bli kåtare och kåtare. Klimaxet är dock ett av ilska och våld, inte sexuell njutning och utlösning. Ungefär det klimax vi oftast får nöja oss med, med andra ord.
youtubelänk
12. The Cure - Just Like Heaven (1987)
Det är egentligen ganska osannolikt att ett sminkat gothpopband som Cure kan vara så pass bra som de ändå är. Gruppen hade faktiskt inte varit oförtjänt av ytterligare någon låt på listan. Visst är inte alla sjuminuterslåtar på Disintegration så fantastiska som gemene popfan vill få dem till, och det är verkligen inte alltid gruppens musik griper tag i en. Men visst finns det guldkorn här och där, och guldkornigast av alla är den makalösa Just Like Heaven, en låt ungefär så nära indiepopperfektion man kan komma. Med ljuva melodier, textrader som "just like a dream" och Robert Smiths svävande, halvlidande röst uppfyller låten de viktigaste indiepopkriterierna: att få lyssnaren att glömma bort sin egen eländiga situation och istället sjunka in en annan människas eländiga, men ack så vackra, tillvaro.
youtubelänk
11. Felt - Ballad of the Band (1986)
Jangelpop, jag tror man kan säga så på svenska. Inte för att jag någonsin tidigare brytt mig om vilka ord som verkligen finns eller inte, men nu känns det lite extra viktigt att få det rätt. Jag tänkte nämligen utnämna det här till världens bästa jangelpoplåt. Ni vet, där gitarrerna liksom sjunger fram i en inte alltför deppig indiekostym (ja, jag inser att det kan finnas någon enstaka låt längre upp på listan som man, om man inte är finnyanserad nog, kan definiera som jangelpop). Låten handlar, som jag hör det, om ett band som håller på att falla isär. Detta kan förstås lätt användas som metafor för vänskaper eller kärlekar som håller på att krascha, det är inget att ivrigt räcka upp handen för att man kommit på. Och det är då den träffar en som hårdast. Ballad of the Band är ett bitterljuvt stycke musik med en tillbakalängtande text.
mp3länk
10. Pixies - Gouge Away (1989)
Jag har redan skrivit det jag kan skriva om Pixies. Låt mig nu vara; jag har en bas att lyssna på, några trummor, en härlig gitarr, några härliga gitarrer till, ett fantastiskt riff, en av mina favoritröster, en perfekt lagd tjalaa-kör och en relativt obegriplig Samsontext. Det är sånt jag hellre sysslar med än sitter här och skriver blaj.
youtubelänk
9. The Smiths - Cemetry Gates (1986)
Smiths må vara bra när de lägger sig ner på backen och gråter, men när de reser sig upp och springer runt på ängen är de förmodligen ännu bättre. Cemetry Gates är finessrik, fyndig och en, ja faktiskt!, riktig glädjespridare. Den där Smithslåten du kan lyssna på även när du är lycklig, även när du hatar de andra Smithslåtarna. Gitarrpop lika bejakande och sprudlande som Oblivious, men ännu mer briljant. Och vi måste ändå ge Morrissey kredd. Jag säger som Raekwon ungefär sa nångång: You may hate it, but first admit the nigga's a poet.
youtubelänk
8. Whitney Houston - How Will I Know (1985)
Först: Helt okej.
Senare: Jodå, det är bra faktiskt.
Ännu senare: Ärligt, det här är skitbra.
Nu: Ut med alla gamla skivor - jag behöver dem inte längre, ring hit folket, Gabriel: du fixar dippen, jag är kär, ikväll ska jag bli ännu mer kär, jag vill också ligga med Whitney Houston, av ren kärlek förstås, vi får inte glömma att lägga is i drinkarna, de bli godare då, nu är det fest, jag är lycklig, "how will I know, if he really loves me", jag är ung, ingen tid för bekymmer!
youtubelänk
7. The Field Mice - Sensitive (1989)
Sensitive är den känsliga killens manifest, hans finaste bibelord. Okej, solnedgångar får mig att börja gråta, men varför ska jag inte gilla den jag är bara för det? Det är känslor som såras lätt, det är sorg över morden på det vackra och det är, ska vi uttrycka det såhär: inte hiphop. Det är inte Me So Horny. Det är Field Mice och det är Bobby Wratten. Men ni hör väl trummorna? Ni hör väl det fantastiska gitarrsolot - kanske det allra bästa inom hela popmusiken - som stilla kvider medan ljudmattan av gitarrer tittar på skorna i bakgrunden? Och när ni väl hört detta så förstår ni att texten måste vara som den är. Det är det enda möjliga, det enda rätta, till den musiken som spelas. Och vi gillar det. Mycket. Det här är Field Mice's bästa låt. Eller... ja, typ.
youtubelänk
6. The Field Mice - Emma's House (1988)
En kompis till mig, som jag hade skickat den här låten till, sa en gång att hon skrivit ned hela texten till Emma's House på skolbänken under en lektion när hon var uttråkad. Det var många år sen nu, jag tror hon gick i nian, men bilderna ni får i huvudet av denna lilla anekdot säger allt om hur musiken låter. Det är musik man är ung och drömmer sig bort till, tänker på när man är uttråkad och stirrar ut genom fönstret en vanlig jävla dag, när köttbullarna kallnat och pulvermoset fastnat i kastrullen. När lampan gått i vardagsrummet och man sitter i mörkret och undrar varför man inte gör nåt annat, men man orkar inte, orkar snart inte ens undra varför man inte orkar, utan ger upp och hänger sig helt åt verklighetsflykt av poppigaste graden. Det är perfekt pop att vara sådär lyckligt olycklig till, sådär som man är under en filt i soffan. Låten är briljant, och jag rekommenderar den å det varmaste till alla svultna människor därute som behöver mer popmusik att förstöra sitt liv med.
myspacelänk
5. The Smiths - There Is a Light That Never Goes Out (1986)
Nej, det ÄR faktiskt inget snack om att den här låten är mycket bra. Ja, den har förvandlats till en allsångsklassiker och allmängods: pojkar, mammor, gubbar - you name it, alla vanliga människor kan den utantill. Men det har å andra sidan Jag Ger Dig Min Morgon också gjort, och hur bra är inte den låten? Sen det här med att den kallas indieklassiker, jag vet inte, för mig är det närmare Prefab Sprout än Television Personalities. Kompositionen är perfekt uttänkt, varje instrument gör exakt det den ska på precis rätt ställe, det är inget slödder eller slafs. Inget har lämnats åt slumpen. Produktionen är utmärkt. Nåväl, vad vi alla kan vara överens om: det är den ultimata jag-vill-härifrån-låten, det kan varken Håkan Hellström, Jens Lekman eller nån annan ändra på. En genuint mänsklig låt som du kan slentriandissa hur mycket du vill - jag har sett dig gråta till den på bussen hem från klubben.
youtubelänk
4. Joy Division - Love Will Tear Us Apart (1980)
Jaha, och nu vill ni att jag säger något om Love Will Tear Us Apart. Ska jag skriva några rader om Beatles, andra världskriget eller kanske FRA-debatten när jag ändå håller på? Vad mer finns att tillägga liksom? Jag blir också mjuk och svag i kroppen, märkligt varm på nåt sätt, när jag hör den här. Jag inser också att den är så tidlös - trots sin keyboard och indiemumlandet - att Thomas av Aquino såväl som George W. Bush har lyssnat på den. Den har alltid funnits, kommer alltid finnas. Allt det där tycker, känner och inser jag också. Precis som ni. Jag älskar den. Precis som ni. Jag skriver korta, kärnfulla meningar. Precis som Ronnie Sandahl. Men jag vet ärligt talat inte vad jag ska skriva mer om låten, och det beror nog inte bara på att klockan är fem över tre på natten och jag var uppe hela förra (Obama, yall). Jag behöver heller inte skriva något, för ni som inte redan är väl bekant med Love Will Tear Us Apart och allt som skrivits om den läser inte min blogg.
youtubelänk
3. Madonna - Into the Groove (1985)
Den som säger att Madonna inte kan sjunga kan sluta läsa nu, ta bort Dunka Dunka från sina bokmärken och aldrig komma tillbaka hit. Aldrig har en så ytlig och platt röst berört mig så djupt som Madonnas i Into the Groove. Jag älskar den totala poprösten, helt befriad från soul, "djup", vibrationer och dylikt. Känslorna sitter i neonljuset. När jag hör första tonerna fylls jag direkt av en barnslig glädje, nästan rodnad, och en oemotståndlig lust att studsa runt på dansgolven som en liten flicka, svingandes med håret fram och tillbaka och le åt livet. Det här är min låt. Jag är kär i den.
youtubelänk
2. The Go-Betweens - Quiet Heart (1988)
Vad jag än sagt tidigare om annan musik så är det här en låt som i all sin upphöjda skönhet verkligen kan bryta ner mig och få mig genuint lycklig samtidigt. Nostalgiskt gråt blandas med upprymt hopp, för visst kan ingenting som låter såhär värdigt och vackert föra något ont med sig? Samtidigt är det svårt att hålla sig på benen, när "I tried to tell you, I can only say it when we're apart. About this storm inside of me, and how I miss your quiet, quiet heart" kommer så kan jag inte undgå att känna att det talar mer till mig än vad jag vill att det ska. Popmusik alltså, det tar död på en. Bannlys.
youtubelänk
1. Another Sunny Day - You Should All be Murdererd (1989)
Nu är det väl förväntat att jag ska skriva något om hur jag har stannat bilen mitt i nätterna, gråtit ut mot stjärnorna och tänkt stora, ledsna tankar till den här låten. Hur den nästan enahanda skapade mitt verkligt stora intresse för indiepopmusik eller hur jag först tyckte det bara var andra halvan (ni vet, när det verkligen händer 2:28 minuter in i låten) som var magiskt bra men nu, sedan länge, halvt bryter ihop redan vid de första tonerna. Eller om hur Harvey Williams är ännu bättre än Morrissey, eftersom han inte är en beräknat bitter, intellektuell cyniker utan en helt vanlig kille. Jag vet inte, något åt det hållet är väl förväntat. Istället:
Någon annan: Jag hörde den här låten, värsta kopian, sjukt töntigt. Det lät precis som Smiths, fast mer urvattnat, utan geniet Johnny Marr på gitarr och med en mycket mesigare sångare. Inga fyndiga texter, bara massa tjat om hur han en ville få ut sin ilska på alla han inte gillade. Förstår inte varför någon lägger ned tid på att göra så onödig musik. Produktionen var sämre än Smiths och det löjligaste var att de skulle ha in fioler i det hela också, så jävla pretentiöst och indiepopepiskt. You Should All be Murdererd hette låten. Har du hört den?
Jag: Ja, den har jag hört. Den bästa poplåt som någonsin gjorts.
posted by Martin Janzon @ 11/06/2008 04:25:00 fm
29 Comments:
Pogues, Proclaimers, The sundays, Tears for fears. REM??
Kan till en början säga att jag är mkt glad att se running up that hill på listan då den förmodligen är Kate Bush bästa låt. Add it up är väl nästan en självklarhet, jävligt skön.
Smiths måste ju såklart nämnas men cemetery gates?! var har vi the queen is dead, what difference does it make och för att inte tala om how soon is now? dessutom skulle jag vilja byta plats på there is a light.. & love will tear us apart och ja another sunny day är en kopia.
och stone roses? vi gör såhär, vi slänger in i wanna be adored på en möjlig förstaplats ist. ta bort madonna och pet shop boys, släng in lite bruce och det är nästintill fulländat.
helt besviken är jag ju dock inte. Du har ju faktiskt väldigt fina låtar med, Quiet Heart, Emmas house osv.
nittiotal nästa? ja visst, det blir bra!
Ehuru jag tycker att du gör ett på alla sätt imponerande hästjobb varje gång (som i varje, varje gång) är jag benägen att påstå att dina listor tappar i slagkraft. Bäste Martin, mitt upp i all iver, hur kunde du glömma bort "Cuyahoga"? Och varför hamnade "Avundsjuk på dig" på en framskjuten placering när du - med undantag för det på förhand givna - nonchalerade ...och stora havet? Jag kan räkna upp sju låtar som är bättre. Främst "Tårarna". Varför inte "Tårarna"? Annars givetvis stilpoäng för "Running Up That Hill", precis som Therese är inne på. Kate är Kate, även om jag enögt påstår att Placebo-covern är bättre. Visste du förresten att Bush' original låg totalt 1 vecka på Tracks och att den då förärades med en sistaplats? Det var inte alltid bättre förr.
För övrigt förstår jag inte riktigt allt som måste sägas om "How Soon is Now?". Det är inte en märkvärdig låt och dessutom gjorde t.A.T.u den bättre. t.A.T.u är visserligen ett fenomenalt bra band, men Smiths borde ju alltid vara Smiths, tänker man. Vad jag försöker säga är att "Clowns (Can You See Me Now)" borde få vara med på att hörn när det är dags för 2000-talet. Men det är väl som när man röstar på Tracks, så väl nu som 1985; man är ju inte Martin Luther King. Man kan ha en dröm, men nog fan är den en mardröm alltid. Och apropå mama, mama, I've been having nightmares, var gjorde du hän A Flock of Seagulls?
johansson:
Först och främst: Det fick tyvärr bara plats 100 låtar, och vissa artister/grupper hävdar jag bestämt ska ha fler låtar än en med. Då får det inte plats för allt.
Därmed inte sagt att de band du tar upp var nära listan. R.E.M är märkligt överskattade; ett par låtar fanns med i första utsållningen men försvann innan det började hetta till på allvar. R.E.M är, faktiskt, viktigare än de är bra. Inte dåliga, men inte fan är de några att gå i taket över. Pogues är bättre än man kan tro, med tanke på vilken musik de sysslar med. Tears for Fears: ja, kanske någon låt, nästan. Proclaimers och Sundays har jag inte lyssnat på (ja, förutom den där 500 mileslåten då). Kanske dags nu.
Sen att ett sanslöst stort gäng bra grejer hamnade utanför är ju ingen hemlighet: Hur kunde jag inte få plats för någon Beat Happening, Biz Markie, Eric B & Rakim, Stacy Lattisaw, Bob Dylan, Luther Vandross, Kraftwerk, Ultramagnetic MCs, Jonathan Gable, Young Marble Giants, Style Council, osv osv? Ja, de fick inte plats helt enkelt.
therese:
Running Up That Hill är poppis bland läsarna alltså, fint att se. Add It Up är en, t.o.m i Violent Femmes-sammanhang, något bortglömd pärla. Hur många Smithslåtar vill du att jag ska klämma in egentligen? Och hur ska jag inte kunna ha med Cemetry Gates? Är du tokig, toka? Och ASD en kopia? DU är en kopia!
Hursomhelst: snygg kommentar! Detaljrik och engagerad. Jag tackar. Hoppas du hänger med ändå in i kaklet, det sista fyrverkeriet, dvs 00-talets lista.
Vad gäller aversionen med Pet Shop Boys och Madonna så ska du se att du en gång kommer ge mig rätt. Oh yes you will.
Ola:
Visserligen skiftar favoriterna från Hellmans skiva ganska ofta, men Avundsjuk på Dig är ju alldeles fantastisk. Den har mer och mer utkristalliserats sig som min favoritlåt där. Kanske borde Du är Allt Jag Vill Ha varit med istället för Vara Vänner dock, men bara kanske. Och REM, nu taggar vi ner lite va? Så rolig är inte MTV-alternativrock - och ja - det är vad det är. How soon is now är överskattad ja, där har du ett rätt i alla fall. Sen är inte tATus version bättre, tyvärr är den ganska dålig faktiskt, men ändå. All the Thing She Said dock, där har vi en tATulåt att prata om. Placebo? Nigga please...
Inte så många rätt idag alltså Ola, men kärlek åt din kommentar nonetheless.
Just ja, Flock of Seagulls: där har du ett rätt till.
(Lite beroende på hur man räknar, definierar, steppar och så vidare) 13 indiepoplåtar på topp-20. Det är naturligtvis inte godkänt. För lite smetig 80-talssoul (varför inte alexander o'neal, och du måste ju gilla 80-talsr&b som cameo, eller hur? "word up" för tusan!), för lite house (vad hände med "your love"?) för lite techno (cybotron, model 500?), för lite Hi-NRG (evelyn thomas, miquel brown?), för lite dancehall (haha, nej, nu skojar jag bara). Men vad tusan, nu ska vi inte vara sådana, the cure är ju lustiga och så, violent femmes går att lyssna på.
Annars: en alldeles förträfflig lista. Du har redan fått plus för kate bush, då måste jag plussa för whitney houston, pet shop boys och inner city (som alla har fått minst två platser för lite vardera på den här listan, men ändå). Som alltid saknar man något på en sån här lista, det är oundvikligt. Svårare är att hitta vad som ska bort. Jag skulle dock ha börjat med madonna, jag vet inte riktigt vad hon gör däruppe martin. "Quiet heart" och den där joy division-låten är också alldeles för högt upp. Men du kompenserar det bra genom att placera två field mice-låtar på topp-10. Stiligt!
med tanke på hur listan ser ut så tror jag att The sundays är rakt upp i din bakgård (det där blev konstigt...). Alltså The sundays är kvintessensen av all indiepop du listat.
...speciellt då första skivan.
Så nu var det här utrett. Jag går till det viktigaste först, nämligen min tippning:
Om jag har räknat rätt hade jag 9 rätt om man enbart tittar till band/artister, 2 rätta låtar och en rätt placering (plats 14). Godkänd blir betyget jag ger mig själv, och då med insikten att du förmodligen har ändrat listan efter min tippning i åtanke.
Nåväl. Trots den höga siffran indiepop-killar-med-randig-tröja-och-sorgsen-blick är jag positiv till större delen av urvalet. De negativa kommentarerna mot Madonna förstår jag enbart om de beklagar att det borde varit Holiday istället för Into the groove. Annars inte. Plats 15 var ju EXTRA trevlig också.
Texten till plats 1 tar liksom udden av all kritik man kan ge dess placering. Smart där, Martin. Jag kan väl bara tillägga att jag tillhör den kategori människor som aldrig förstått Another Sunny Days storhet.
Som helhet betraktat var listan, som vanligt, gedigen utarbetad, men höll dock inte lika JÄMN hög klass som 70-talslistan. Men det ska en å andra sidan inte fälla tårar över, då den var den bästa svenska musikjournalistiken jag läst 2008.
Placebo är världens bästa band. Alla tider. Så var det sagt.
Förresten ägnade jag mig åt att översätta "Geraldine" i natt. Det är ju så förbaskat svårt att urskönja vad han sjunger på sitt sammelsurium till skotska, hur vackert det än må vara. Flera månader efter alla andra kan jag nu konstatera att texten är precis lika vacker som låten i övrigt. Inte bäst på plattan, oh nej, men så är det väl också årets skivsläpp? Inte bara för att pöbeln säger så, okej?
I övrigt kan tilläggas att det är någon av dina läsares fel att jag har varvat Nebraska tre gånger idag...
...och så tillönskas du en riktigt fin helg!
Först och främst: En stundtals briljant lista. Men. Det är ju tydligt att det vi pratat om - att ju närmare presens vi kommer, desto mer divergerar smaken. Oundvikligen så med det allt större utbudet musik. Ändock finns det vissa (fundamentala)håligheter:
Arthur Russell - Let's Go Swimming och främst That's Us/Wild Combination har båda topp 10-känning. Den bästa och viktigaste bögen sedan Sokrates.
Antena - (främst)Camino del Sol bör också ha platsat. Neil Tennant döpte hennes musik till electrosamba, bara en sådan sak.
Q. Lazzarus - Goodbye Horses är en glömd New Wave-pärla (bland många) och utgör f.ö. soundtrack till den bästa scenen i När Lammen Tystnar.
Om Into the Groove är självklar (vilket den är) så måste George Michaels Faith också få vara med.
Och slutligen; var är Once in a Lifetime!?
I övrigt får jag väl finna mig i listan helt enkelt (den är ju ändå din)även om det finna andra saker (för lite Prince, för mycket gråtindie)att anmärka på...
Att bara komma på tanken att nämna Placebo i ett sammanhang som detta är värt listan isig. Angående själva låtvalen -orsaken till att jag läser denna blogg- så vill jag ha med valfri discotolva med Arthur Russel-anknytning, jag vill även byta ut "Perfect Kiss" mot exempelvis "Run", "Guilty Partner" eller "Love Less". En Drake som Madonna, håller inte alls med. Men i stort är detta en mycket intressant lista, som vågar ta ut svängarna. Helt klart värt en fredagskväll framför datorn...
Men som vän av David Bowie, hade jag givetvis hoppats på "Ashes to Ashes".
Väldigt bra lista generellt. Sen kanske man inte är enig i alla låtval, och för många låtar från samma artist/band osv. Men har man favoritband så har man. Sån är jag också.
Har faktiskt återskapat 1-100 så gott det har gått i Spotify som hade 70 av 100 låtar. Ska lyssna igenom alla från plats 100 och neråt. Ska plöja igenom dina andra listor nu. 80-talet är ett underskattat decennium, helt klart.
Roligt med alla feta kommentarer!
sunvalley:
Möjligen för lite smetig 80-talssoul, faktiskt inte för lite techno (isf mer house), det finns flera bättre Knucklesproduktioner än "Your Love" som inte tog sig in på listan, Hi-NRG? Hm. Tveksamt va?
Mitt 80-tal är, som synes, ännu i hög grad präglat av indiepop. Inget fel med det, men visst är det lite synd att mycket annat inte får utrymme.
Två Whitney för lite? Vilka andra två ska in? Jag har svårt att hitta några, men på 90-talet finns det en kandidat (I'm Your Baby Tonight) och en given (klassikern My Love is Your Love).
Johansson:
Isf ska jag kolla upp skivan snarast. Tack för tipset.
ward:
Helt klart godkänt tippat! En liten kommentar: Randig tröja har väl mest fansen till indiepopmusik, och inte musikerna själva (åtminstone inte på 80-talet)? Får göra en undersökning där, men det är min tes tills vidare. Madonna förstår jag inte all tveksamhet emot. Trodde det skulle rynkas mer på näsan åt Houston i så fall, vilket förstås vore lika galet, men ändå. Komplimangen gällande texten till plats 1 väger helt klart upp att du inte fastnat för gruppen.
I övrigt är det stora ord, Ward, (bästa musikjournalistiken i år) som förstås gör mig mycket glad. Särskilt om de verkligen är allvarligt menade. Det var dessutom ett snyggt sätt att halvdissa denna lista och ändå få helheten till en fet komplimang.
ola:
Vad gäller Glasvegas så kan jag inte uttala mig än riktigt. Har ännu inte hört så mycket faktiskt, men inser att jag måste ta tag i det snart, eftersom den är så utomordentligt hajpad. Jag lär bli besviken. Mitt korta uttalande är att det lilla jag hört är bra, men inget som gjort mig exalterad. Jag har hört det förut känns det som, vilket förstås inte behöver betyda att det är dåligt. Kan till och med vara fantastiskt. Jag ska lyssna, begrunda, och sedan säga att det var överskattat och tråkigt eller hylla det som årets popplatta. Ge mig lite mer tid bara.
gyllene vågen:
Haha, snyggt där om Russell. Han var nära listan, och hade jag varit mer inlyssnad än jag var (och den inlyssning jag har är ju tack vare dig) hade han kanske nåt upp på listan. Jag gillar honom verkligen, men har väl inte fastnat för hans disco lika mycket (än) som alla andra. Bra tips annars. Men, nej, Once in a Lifetime är överskattad - finns fler abättre TH-låtar. Faith är ju däremot en dänga, det måste jag hålla med om, men.. Är den såå bra?
gorillan:
Åsikterna om Rusell och Madonna har jag redan delgett, och du har som sagt ett halvt rätt och ett helt fel (att Madonna inte håller). Så är det. Scary Monsters är bra, men finns ingen låt som tillräckligt mycket står ut i mitt tycke.
Bra att listan tar ut svängarna. Vore tråkigt annars, och en tråkig smak vill man ju inte ha.
joakim:
Nice! Vore kul att höra åsikterna om de andra listorna också när du kikat på dem. Hittar du inte alla låtar på spotify kan du ju youtuba dem.. De flesta finns förstås där. Ja, du känner förmodligen till youtube... men ändå.
Var är Bob Dylan?
På 60- och 70-talslistan. Att han var ganska nära även denna lista (Jokerman, The Man in a Long Black Coat) säger nåt om gubbens vitalitet.
denna post var väldigt inspirerande men helt av banan.
Bra skrivet, dåliga låtval? Eller?
Förutom all Smiths så är jag mycket, mycket nöjd. Min hade inte sett helt olik ut, även om Teen Age Riot hade varit solklar etta eftersom det är den bästa låt som någonsin gjort. Men eftersom You Should All Be Murdered är god tvåa så tar jag ändå av mig hatten. Heja Martin!
Bra! Men Rebecka, jag glömde ju Shivvers! Teen Line! Ditt magnifika tips! Det är den enda låten jag än så länge ångrar att jag inte tog med. Jag hade tänkt det, men nånting hände, typ att jag fick för mig att den inte var från 80-talet och så upptäckte jag det försent. Skandal.
Ja, okej, jag börjar också ångra Russellgrejen. Han stiger snabbt och säkert i min aktning. That's Us/Wild Combination eller This is How We Walk On the Moon borde varit med. Annars så. No regrets.
Hur fan orkar du lyssna på så mycket musik?
Själv startade jag just en ny blogg.
johannes:
En otroligt befogad fråga. Singel kan vara en anledning, inget bättre för mig en annan.
Att det misslyckade författargeniet Johannes Nilsson skriver i och länkar till min blogg är nog för övrigt det största som hänt mig sen jag förlorade oskulden. Mycket bra grej av dig att starta blogg, ska bli fint.
Jävla fart på uppdaterandet nu, har faktiskt tvingats sitta och läsa ikapp. Men varje minut har ju varit lika väl utnyttjad som vanligt här inne. Vad du än gör, upphör aldrig att blogga!
Nu saknar jag orken, självdisciplinen och framför allt förmågan att komponera en liknande lista. Men några låtar som skulle ha platsat på min potentiella 80-talslista är t.ex., om du ursäktar min obotliga anglofili, "Woman in the wall" (The Beautiful South), "Town called Malice" (The Jam), "It says here" (Billy Bragg) och "(Song for my) sugar spun sister" (Stone Roses). Bra iaf att ett så viktigt band som det sistnämnda har representation på din lista.
Btw, vart tog en sådan klassiker som "24 hour party people" vägen? Men den kanske var alltför förutsägbar?
Nu väntar jag med spänning på de avslutande två decennierna (ja 00-talet är ju inte riktigt överstökat ännu, men ändå...)
Tack Jonas! Alltid kul att höra vilka personliga favoriter folk saknar. Happy Mondays kom inte med av kvalitetsmässiga skäl (inte så att 24 hour party people är dålig, bara inte tillräckligt bra) men på 90-talslistan kommer de dyka upp!
Vad tycker du om den här listan idag då Martin? Jag håller givetvis inte med om alla val men du och jag har ganska lika smak och sånt är alltid kul.
"Cemetery gates", mycket bra val från en av mina absoluta favorit skivor ever. "Gouge Away" är en av världens coolaste låtar. "You should all be murdered" är mäktig och Orange Juice är en sån där grupp man borde lyssna mer på. Har hört att det kommit ut en snygg samlingsbox för inte så länge sen som man borde köpa.
Jag hade inte valt "perfekt Kiss". Skitbra låt men New order har gjort ännu bättre. "Touched by the hand of God", " Round and round" och det är top 5 vi pratar om där. Jag hade nog slängt in "Enola gay" där någonstans och hellre valt "She's Lost Control" än "love will tear...." och "There Is a Light That Never Goes Out" är nr 1.
Hur som helst, det är kul att läsa listor som denna och du har bra smak. Gör en 00-talet lista nu!
Anonym (Vem är du? Alltid kul med namn!):
Jag tycker listan håller helt okej, men naturligtvis hade vissa ändringar gjorts. Överlag hade det varit lite mindre indie på listan tror jag, till förmån för den fantastiska disco som faktiskt fortfarande producerades och som var minst lika bra som den bästa från genrens storhetstid. Jag tänker inte minst på diverse Larry Levanmixer. Jag hade också haft lite mer new wave och syntpop. Men naturligtvis fortfarande mycket indie, och att jag inte hade med den fantastiske Llloyd Cole är ju oförståeligt.
Mer Triffids och mer Prefab Sprout hade det också blivit idag.
Ja, jag får ta tag i 00-talslistan nu! Har fått några nya favoritlåtar därifrån som fått mig sugen igen. Jag har ett stort urval klart i ett dokument också...
Även om Lloyd Cole är fantastisk så är han ju inte riktigt så bra att han stavar med tre l. Nåväl.
Samlingsboxen du tänker på är nog The Glasgow School, sm jag äger i en numer rätt trasig cd-utgåva. Väl värt ett köp, om man nu lägger pengar på kultur!
Enola Gay är förresten en sån låt jag sannolikt hade haft med idag. Kanske ytterligare någon OMD-låt. Kanske.
Triffids har jag missat helt och jösses vad bra dom var! Det ska köpas omgående.
Jo Lloyd Cole förtjänar att nämnas men men man glömmer alltid något när man ska göra sådana här projekt. Vad som dock är oförståeligt,som jag nyss upptäckte, du har inte med the church "the unguarded moment" och the psychedelic furs "love my way"
Disco? Har aldrig riktigt fastnat för det och det känns mer 70-tal men jag är okunnig inom genren.
Jag är anonym^^
Thank you, the article is very petrifying
Tips Untuk Menormalkan Kanker Kelenjar Getah Bening
Cara Cepat Untuk Menghilangkan Panu
Obat Alami Untuk Kuku Cantengan
Obat Herbal Radang Selaput Dada
Skicka en kommentar
<< Home