torsdag, september 04, 2008

Jag = en twigger a.k.a. En självutlämnade historia

Jag hoppas ni gillar lekmannamässiga kulturanalyser och dagboksaktigt navelskåderi i ett och samma inlägg. Det här med att hålla isär saker är inte min grej. Det är i alla fall dags att reda ut det som jag halvpratat om sedan bloggens barndom.

Ni som läst Dunka Dunka ett tag, och dessutom slängt ett öga eller två på mina länkar, har säkert upptäckt att jag länkar till såväl twee- som rapbloggar. Att ha ett intresse för fransyskor, blommiga kjolar och spröda handklapp såväl som guldkedjor, spända biceps och pumpande beats borde inte vara något särskilt konstigt. En människas komplicerade känsloliv torde kunna vara stort nog för att ta till sig extremer av alla möjliga slag. Men faktum är att det upplevs konstigt, rentav misstänkt, att ha dessa till synes motstridiga intressen. Det är nämligen inte trovärdigt. Om du öppet utger dig för att gilla gubbrock, hiphop-bangers och tweepop, måste något av dessa intressen vara en pose, om inte alla.

Detta ovan beskrivna verkar dock intressant nog mer eller mindre bara gälla på internet. Faktum är att flera musikintresserade vänner jag har i verkligheten, kanske de flesta, har en ganska stor kärlek till vad som på ett eller annat sätt kan klassas som "indie" OCH en ungefär likartat stor kärlek till några av de genrer som brukar hållas som dess motsatser: kommersiell hiphop, välproducerad soul/r'nb, mogen, slick vuxenpop eller typisk dansmusik; heta det 80-talspop, house eller disco. Jag tror att grejen är såhär: om man inte håller sig till en image som känns någorlunda homogen så blir man för luddig och därmed ointressant. Folk vill veta var de har en person, vad det är de får när de läser bloggen eller hemsidan. Därför håller man sig som bloggare med en tydlig karaktär. Det är alltså inte bara möjligt att ha ett genuint intresse för typiskt "motsatta" stilar, det är nog rentav så att de flesta musikintresserade har det. Sen att Pitchfork inte gillar hiphop på riktigt, det är ju förstås fortfarande sant.

Okej, men tillbaka till mig: hur kommer det sig att just jag gillar både indie och, eh, icke-indie? Det är möjligt att jag skrivit något om det här förut, men i så fall får det tåla att upprepas. När jag började lyssna på hiphop var det till stor del för att jag inte kunde relatera till det. Det var inte bara så att jag inte visste något om genren, utan jag stod, precis som de allra flesta svenskar, långt ifrån hela den kultur som den utgör. Givetvis är exotism en stor anledning till wiggersars kärlek till hiphop. Det kan inte var en slump att många uttråkade och unga medelklassintellektuella fascineras av något så annorlunda. Det är vitt, ironi, slapphet, trygghet och distans mot svart, seriositet (ja, faktiskt), våld och hängivenhet. Donnie Donut är inte cynisk, han är romantisk.

Men vad händer om kulturen kommer för nära? Tja, den tappar mycket av sin exotism. Hade jag bott granne med hiphopghettona hade jag förmodligen aldrig börjat lyssna på genren.

Men hiphopen fungerade som något mer än en drömmande verklighetsflykt: den var dessutom, och till skillnad från indien, uppbygglig. Är det något som kännetäcknar en överväldigande stor del av rapmusiken är det självsäkerhet. Man blir som man umgås, sägs det ju, och umgås man med Biggie, Jay och Snoop på dagarna så är det lätt att få in vinnarmentalitet i skallen. Bra så, men kommer jag inte påverkas lika mycket av sexismen, våldsromantiken och allt det andra också? Faktiskt inte i lika hög grad, tror jag. Även om man självklart ska vara på sin vakt, så är jag tveksam till att rapparna kan få mig att tänka om vad gäller de bitarna. (Och det är ju inte heller något som de försöker med). Är det något jag lärt mig under mitt liv är det att båda könen är lika mycket värda, att man ska vara snäll mot sina medmänniskor och att vita är lika mycket värda som svarta.

Mitt goda självförtroende däremot, det får jag ständigt kämpa för. Det går ofta oförskämt bra, visst, men ändå. Ni ser min poäng vid det här laget. Sen att jag gillar rapmusik kan man ju hävda beror på att den är bra i sig, men jag är tveksam till att det finns något "bra i sig".

Så, varför hänga kvar vid indiepopen? För att nästan citera Morrissey: Den säger något om mitt liv. Förenklat representerar indiepopen den jag är och hiphopen den jag vill vara. Hur patetiskt det än är, kan (särskilt kunde) jag verkligen känna igen mig i I Know It's Over. Jag har själv tänkt samma tankar som huvudpersonen i låten. När då någon kommer och beskriver det man känner och tänkt fast gör det hela lite mer poetiskt - ja då är det svårt att värja sig helt enkelt. Det är bättring på gång dock, har jag märkt, och bättringen har kommit i takt med att jag blivit lite bättre på vissa saker här i livet. Ya know, det är inte längre jag som inte är värd tjejerna, det är the fucking motsatsen. Hur yttrar sig detta när det kommer till gitarrpop? Tja, en lätt förskjutning: Smiths blir allt oftare Go-Betweens som allt oftare blir Prefab Sprout. Betyder det att den snart klara 80-talslistan i det närmaste kommer utesluta självömkande indiepop? Självklart inte. Mitt liv är inte bara det jag känner nu, mitt liv är allt jag känt fram till denna stund.

Vad gäller den rena tweepopen är det förstås mycket enklare. Det behövs ingen psykologisk undersökning för att förklara varför man gillar naivitet, handklapp och enkla melodier. Det är ju liksom det naturliga tillståndet.

Så när Our Love is Heavenly bryter ut ur högtalarna på nästa fest och jag med glöd i ögonen utbrister att det är världens bästa låt, då menar jag det verkligen. När Heart of the City (Ain't no Love) dyker upp direkt efteråt kommer jag säga det igen. Och mena det igen.

Så talar en twigger.

6 Comments:

At 10:51 em, OpenID sunvalley said...

Fint. Jag känner igen mig i stora delar.

Intressant att se hur ett eklektisk musikintresse skiljer sig från t.ex. ett eklektiskt filmintresse. Det uppfattas inte som konstigt att en oinsatt person gillar såväl komedier som skräckfilmer. Men det uppfattas som konstigt att en oinsatt person gillar såväl hiphop som indiepop. En av anledningarna är kanske att musiken är identitetsskapande på ett annat sätt än andra konstformer.

Men det är ändå märkligt hur folk så lättvindigt kan välja bort så mycket bra musik. Jag har aldrig förstått resonemang som "nej, jag lyssnar inte på hiphop, jag är punkare". Ungefär som att en människa kan reduceras till en (1) livsstil. Ibland känns det som att jag lever efter minst ett dussin, vilket (kanske) är detsamma som att säga att jag inte har någon överhuvudtaget.

Jag kanske inte har sagt det, men "twigger" är en alldeles lysande språklig konstruktion. "I'm a twigga motherfucka!" Ja, det ligger rätt på tungan.

 
At 1:17 em, Blogger Martin Janzon said...

Du har nog helt rätt i att musik är mer identitetsskapande för de felsta än till exempel film, och då blir det viktigare att väljva vad man ska gilla. För jag tror att det till stor del är ett, kanske inte alltid uppenbart medvetet men dock medvetet, val.

Egentligen tror jag att det är en ganska fantastisk känsla att leva ut en livsstil helt och hållet, och jag önskar ofta att jag hade viljan till det. Men det går ju inte för oss distanserade (små)intellektuella svennar. Fördelen är väl istället att vi kan få njuta av all möjlig musik, men, möjligen, kan vi inte göra det lika fullt ut som vissa av de som verkligen lever stilen. Eller kan vi?

 
At 2:08 em, OpenID sunvalley said...

Jag vill nästan inte säga det, men det är möjligt att förmågan att leva ut en livsstil kräver en viss sorts "inskränkthet". Och jag tror att vår attityd, att vara öppen (eller snarare, att försöka vara öppen) inför andra livsstilar, leder till en känsla av rotlöshet. Vi kan inte riktigt säga att någon musikstil eller artist är "vår", på det sätt som kids i Atlanta känner inför sydstatsrappen, och tjejkidsen i Sverige kände inför Spice Girls för ett årtioende sedan. The Tough Alliance är det närmaste vi kan komma. (Vilket, förstås, är bra jävla nära, men ändå.)

Om det här är bra eller dåligt kan jag inte svara på. Det är väl som så mycket annat: både bra och dåligt.

 
At 2:44 fm, Blogger Kristoffer Viita said...

Känner verkligen igen mig i det här tillståndet. Att Hiphop är en bra profentia för framgång. Att det är en slags logisk fortsättning i ns egna mognadsprocess. Samtidigt lyssnade jag på MABD idag och tyckte att det typ var bäst, men inte på ett så där nostalgiskt sätt.

 
At 10:46 fm, Blogger Martin Janzon said...

sunvalley:
Bra tankar igen och jag tror samma sak gällande inskränktheten. Att vara tolerant är säkerligen inte endast av godo. Vi mot dem-känslan måste få frodas! Men ändå, visst tror jag det är mer bra än dåligt att ha ett öppet sinne i det här fallet.

kristoffer:
Ja, och jag tycker att det är bra att det är så. Att "utvecklas" och "mogna" behöver ju inte nödvändigtvis innebära att man förkastar, tröttnar på, eller växer ifrån allt man tidigare gillat. För mig har det oftast handla om att bygga ut min smak, inte byta ut den.

MABD alltså. Där ser man!

 
At 12:34 em, Anonymous bjornw said...

det går över när du fyller 30, eller rent av tidigare. man slutar bry sig om vad andra tycker och då slutar dom bry sig om ens spretande, inkonsekventa musiksmak.

 

Skicka en kommentar

<< Home