Något litet om Way Out West
Med mindervärdeskomplexet i högsta hugg startade Göteborg upp en festival för nåt år sen som de kallade Way Out West. Anledningen var att det låter så häftigt när man förkortar det, då det blir det jublande WOW. Av en slump ligger ju också Göteborg långt västerut, ur ett svenskt perspektiv, så namnet måste ha spikats så fort förslaget dryftades. Grejen är hur som helst att jag var där, i alla fall lite grann, och tänkte väl skriva något litet om saken. Något mera personligt om vilka jag umgicks med och vad som hände vid sidan av tänkte jag undanhålla denna gång, kanske mest för att jag tror att de läser den här bloggen, och då skulle de inse att jag förvridit sanningen alla andra gånger jag skrivit om mitt liv också, och det vill jag ju inte att någon ska tro. Men I love you all, yall.Kenge Kenge är från Kenya, och var alltså ganska bra per default. Som modern västerlänning tröttnar man förstås på saker innan de tagit slut, men det var rytmiskt och kul ett tag i alla fall. Sonics tog i och riffade på bäst de kunde. Det kunde de ganska bra. Som någon skrev var det gubbarna på årets WOW som stod för ljudvolym i allmänhet och högljudda gitarrer i synnerhet. De måste ju visa sig ungdomliga och vitala, givetvis. Sonic Youth är förstås ett lite mer sofistikerat och "arty" band än Sonics, men låter ändå mer. Det var bra, kanske riktigt bra, men hade kunnat vara ännu bättre. Fler hits, till exempel. Att spela halva Daydream Nation är en bra start, men inte riktigt tillräckligt publikfriande om man spelar fel halva.
Broder Daniel gjorde sin sista konsert, och det hela gick oväntat lugnt och professionellt tillväga, vilket gjorde mig besviken. Jag hade väntat mig ett spektakulärt självmord på scen av herr Berggren, eller åtminstone nåt slags upplopp. Nåväl, det var nog bäst att så inte skedde. Folk dör tillräckligt ofta ändå, något vi verkligen fått erfara senaste dagarna. Jag var på ett melankoliskt humör och natten var mörk och regnig, så upplägget för en bra konsert var utmärkt. En bit framför mig stod fjortisarna och grät smink. Henrik pratade om att han "älskade sina barn" - alltså nyss nämnda fjortisar - och när han pratade om Anders Götberghs sorgliga död sa han att "Anders sover för alltid" ungefär på det sätt som man förklarar för Bollibompabarn varför de aldrig mer kan träffa sin mamma. Den här typen av sektliknande tal höll han för övrigt i en märklig utstyrsel som fick mig att undra om det hela kanske var en inspelning av ännu en Batmanfilm. Alltsammans var alltså patetiskt, Broder Danieligt och - som ni säkert förstått vid det här laget - väldigt fint. Jag gillade det skarpt.
På lördagen hade jag ingen biljett, men bevittnade ändå Neil Young-konserten från en skogsbeklädd klippa strax utanför området. Ljudet var överraskande bra och man kunde skymta scenen långt borta. Det var jag och fyra gubbar som delade kikare med varann och diskuterade låtval. Inte en enda hipp människa i sikte var det, så en kunde fritt hänge sig åt befriande ocoola små samtal om rocklåtar man egentligen inser hade sitt bäst före-datum några generationer tillbaka. Förutom att det ibland blev lite sådär kliande pinsamt, som när han sjöng om moder jord eller levererade storsanningar som "singing a song won't change the world", så var det härlig nostalgi och vital gubbrock. Dessutom var det nästan inget tjureri med sentida skitlåtar, utan mer eller mindre greatest hits rakt igenom. As it should be, alltså.
Sett till artistbokningarna var det här sommarens bästa svenska festival, och den enda jag besökte. Gubbrockklassiker (Neil Young, Sonics), indierockklassiker (Sonic Youth), indiepopklassiker (Buzzcocks), Pitchforkhippt (Fleet Foxes), hiphopkredd (Lil Kim, Kelis), sovmusik (Sigur Ros, José Gonzales), vanlig göteborgsk allsång (Håkan Hellström, Broder Daniel) osv i en ganska fin blandning. Just i detta nu känns det väl egentligen som att det bara var de här två jag verkligen saknade, men måhända var de svårbokade:
Ja, alltså, det är klart att WOW på många sätt är ytterligare en tråkig poprockfestival utan rejält oväntade bokningar. Det vet vi ju. Men i genren är det riktigt bra. Ungefär som att gurka överlag är ospännande och tråkigt, men ska man ändå äta gurka är inlagd gurka det givna alternativet. Väldigt gott på leverpastej och, har jag just upptäckt, även på ost.
posted by Martin Janzon @ 8/10/2008 10:24:00 em
13 Comments:
Jag håller inte med om Broder Daniel konserten, utom att det var fint då. Men så hade jag inte samma förväntningar heller. Inga alls egentligen, utom att det skulle bli ganska så stort liksom. Missade du Yeasayer? Det var synd. Jaja, kanske vi sågs på festivalen. Bra var det i alla fall!
Jag hade inga förväntningar på BD:s musik, då jag i princip aldrig lyssnat på dem (trodde jag, men jag kände igen varenda låt tror jag). Så jag blev positivt överraskad. Däremot ville jag ha lite mer lidelse och mindre tillrättalagt, sista konsert som det var.
Eller ja, sista och sista, återförening och sommarturné nästa år känns ju rätt givet. Allsång på Skansen före 2012? Mycket möjligt.
Yeasayer såg jag inte tyvärr. Hade faktiskt gärna gjort det.
Har kommit på att jag inte orkar med festivaler, inte ens när de äger rum i ens egen hemstad. Det är kanske övergående, eller så har jag bara blivit folkskygg på äldre dar.
Musik är ju förstås nästan jämt bäst på skiva, och då menar jag inte bara att själva musiken är bättre, nej omgivningen, bekvämligheten osv är bättre också. Ändå kan en festival ge flertalet minnen av ett slag hemmasittande musiklyssnade inte kan. Och jag antar att minnen är något att sträva efter, men jag är inte säker.
Jag syftade på: jag hade väntat mig ett spektakulärt självmord på scen av herr Berggren, eller åtminstone nåt slags upplopp. Jag antar att du förväntade dig... dramatik, de var dessa förväntningar jag menade att jag inte hade.
Den sista frågan öppnar ju frågan för vilken återförening man helst vill se. David & the citizens återförenas på allsång på skansen? Jag vet inte ens om jag vill se det...
Lite synd att Kelis var där. För det innebär att jag ville vara där. Men det var jag inte. Det var dåligt.
Inlagd gurka är superäckligt. Jag tar alltid bort dem från hamburgarna. Vanlig gurka däremot.
Nej, Martin, du missade inte Yeasayer? Olycka! Förresten har jag glömt att mejla dig den där Morning Dew-plattan jag talade mig varm för då sommaren drog igång på allvar. Den är sämre än Yeasayers geniala fr. förra året (2000-talets så här långt bästa platta?), men så är den också från 1970 och bortglömd. Korrigerar min amnesi tämligen snart.
anna:
Ja, jo, det stämmer.
Jag vill se en återförening av Beatles på Allsåns på Skansen.
sunvalley:
Lika fel som du har om gurkorna, lika rätt har du om Kelis. Hade jag haft lördagsbiljett hade jag sjävklart sett den.
ola:
Trevligt! Jag ser fram emot att (förhoppningsvis) hitta något nytt trevligt, om nu något från 1970 kan vara nytt. Yeasayer var alltså så bra? Hm. Jobbigt.
Intressant liten rapport från wow (den utomhusliga och icke fullt så datanördiga versionen)...
I brist på din mejladress använder jag bloggen för att ställa följande fråga, vet du hur det blir med nollningen i år? Skulle vara trevligt att vara fadder igen och ånyo dra på sig den där fula och illasittande - men ack så charmiga - kavajjäveln...
ja, yeasayer var bra. men det var ju samtidigt som sigur ros. jag valde det nöje framför nytta där. och hörde yeasayer med en öl i handen.
trevlig sammanställning detta tyckte jag.
jonas:
Jag vet ruggigt lite om nollningen i år, antar att det fnns nån man kan mejla om man är intresserad (två kompisar som gjort det har ine fått svar dock, antar att de blivit ignorerade och att det är kompisuttagning som gäller, men det är bara min cyniska sida som säger det). Kolla på hemsidan! Annars får vi ha ett par festveckor ändå, utan tårtbakning och annat studentikost dravel. Låter bättre, i mina öron. Det enda man går miste om är de nya 18-åriga tjejerna, men dem får man ju ändå inte röra.
marey:
Det är en subtil och fin snobbkulturell diss att lyssna på livemusik med en öl i handen. Man är intresserad av bandet, men inte så mycket att man vill dansa eller vifta med näven i luften, eftersom man har en öl i handen.
jag försvarar mig med att jag faktiskt släppte faktiskt ölen vid ngt tillfälle för att göra en hyllande gest. du har ju såklart rätt.
Martin: Låter sunt det du säger. Vid närmare eftertanke skulle jag nog inte orka med det där hektiska programmet heller...
Skicka en kommentar
<< Home