Sjukt, kul med EM
Nu har jag haft två kraftiga infektioner på ett år, och framstår allt mer som ett skämt, eller åtminstone en rejäl mes. Jag har missat sommarens med all säkerhet bästa vecka, och istället för att svettats ute i solen har jag svettats i sängen med neddragna persienner. Och svettats i sängen - det har jag gjort alldeles själv, tyvärr. Men den som klagar och visar bitterhet - alltså en sån som jag - får ingen större sympati. I början, javisst, men sen tappar man alla kompisar istället eftersom ingen vill veta av en människa som inte förmår göra omvärlden glad och positiv. Därför är glädjen stor när jag låter meddela att jag är så gott som fullt återställd.Det är ändå lustigt vad man blir konstig när symtomen hopar sig och man går runt och undrar vad man gjort för att förtjäna olyckan när det finns minst åtta i klassen som är ondare än jag. Varför får man inte leva som alla andra; problemfritt, lyckligt och engagerat? Nästan alla jag ser och stöter på är såna människor. Nästan alla jag ser och stöter på är glättiga tvådimensionella varelser sittandes på reklamaffischer, men så är det ju också dem man har att se upp till. Man måste ju sikta uppåt och framåt. Tuffheten försvinner också som i ett nafs när sjukdomen slår in. Med tuffhet menar jag i det här fallet typ hiphop, och med försvinner i ett nafs menar jag typ "Johnny Cash sings gospel". Indiepopen läggs långt borta; jag är sjuk, det räcker bra så. Jag vill inte börja skada mig själv också. Var sak har sin tid. Känslosamheten är tillräckligt stor ändå när man flimrar förbi i över 40 grader, man behöver ingen jävla britt eller svensk som påminner om att det finns saker utöver det som också är tråkigt i livet. "Visst är du sjuk, men du har ingen tjej heller, ska du veta". Fuck that, jag ska skaffa alla tjejer när jag blir frisk. "I'll be back", som Kaliforniengubben skulle sagt.
Och nu är jag frisk, eller som Jigga skull sagt, "I'm back mutherfuckers", men som jag sa: var sak har sin tid. Alltså inga tjejer förrän fotbolls-EM gjort sitt. Inget annat heller för den delen. Jag har inte haft så mycket att göra senaste dagarna, och det enda jag orkat med när alvedonen piggat upp mig lite har varit att läsa lättläst litteratur. Fyra EM-bilagor, närmare bestämt. Det är klart att man hetsar upp sig lite. "Är C. Ronaldo den enda som håller i Portugals anfall, när det väl kommer till kritan?", "Vem fan ska grekerna ha bredvid Kyrgiakos i backlinjen?" osv. Jag har uppat kunskaperna rejält, och det har behövts, då senaste åren mest har handlat om annat än fotboll.
Jag vill mest visa att jag lever och att jag är på hugget. Till slut, en EM-lek. Ett av uttalandena nedan är inte ironiska.
* Det är roligt att jag ska få uppleva skiten på plats, i Österrike, och kommer kanske komma med en mellaneuropeisk bloggbetraktelse från bergen, om lusten och tillfället dyker upp.
* Kul att Daniel Andersson får vara med igen. Kreativ fotbollsspelare som det alltid är underhållande att se. En viktig kugge i det svenska laget. Kanske får han sitt genombrott i år?
* Patrik Eckwall är en härlig prick som förhöjer stämningen i Janzons tv-soffa. Alltid välkammad, smarta frågor, mysigt leende.
Ja, jag vet, jag hatar precis samma människor som alla andra. Det är så jag jobbar; jag väntar och ser vad andra tycker, sen tycker jag likadant, fast med mer elegans. Nu: heja Schweiz!
posted by Martin Janzon @ 6/07/2008 11:06:00 fm
11 Comments:
du är alltså en sportmänniska. plötsligt framstår du som betydligt mer... mänsklig?
jag? sport? nej nej. jag gillar konst och passion, alltså gillar jag fotboll. egentligen gillar jag inte ens fotboll så mycket (det mesta är för dåligt, och därmed ointressant) om den inte spelas på högsta nivå. EM och VM har jag alltid älskat.
och allvarligt talat, maradona är som de bästa inom musik, litteratur, konst - vad du vill. en fantastisk konstnär och karaktär.
det är dock tveksamt om jag kan kallas sportmänniska. men det är ju bra att jag framstår som mänsklig. då kanske ni bloggläsande tjejer kan bli kära i mig ännu mer?
Ärligt talat - sport ät bättre än musik! Det är bara att titta på Ronaldos koncentration innan en frispark.
För övrigt vore det riktigt kul om Daniel Andersson kunde få sitt stora genombrott i år (varför satsa på yngre och hungriga spelar som Zlatan önskar?!).
ja, vissa av oss i alla fall.
jag menar, om du proklamerar din kärlek till hockey, skriver om din förkärlek till att slå folk med knytnäven på axeln, samt ditt frekventa användande av uttryck i stil med "öh", kommer åtminstone jag inte kunna hålla mig längre. i så fall är det bäst att du börjar dubbelkolla att du låst dörren om nätterna.
Sport är så jävla tråkigt. Hur mycket bryr jag mig om nån svenne kastar kula längre än nån annan svenne eller huruvida Steffe Holm lyckas hoppa över den där jättehöga stången eller inte? Inte ett skvatt är vad jag bryr mig. Fotboll däremot, det är en helt annan sak.
Ja, fotboll och sport är två helt olika saker. Hilda, blanda inte in hockey i det här. Som du har märkt, kan jag ju faktiskt uttrycka mig förståeligt(?) med hjälp av ord. Den bästa fotbollen är helt klart värd, men att gå från det till att tycka att sport överlag är kul att följa, det är inget logiskt steg att ta. Det är som ward säger.
Ronaldo är äckligt bra, synd att han är så fjollig.
"jag väntar och ser vad andra tycker, sen tycker jag likadant, fast med mer elegans" - fantastisk mening. hög igenkänningsfaktor. ett plus är ju om man dessutom uttrycker allt som att man kom på det helt själv, och långt före alla andra.
det är det som är så fantastiskt med att ha begåvats med något slags verbal förmåga; man kan få saker att låta lite hursomhelst, men med den gemensamma nämnaren att man själv framstår i god dager. använder man bara rätt ord är det inga problem att få folk att tro att man vet saker före, bättre och mer än andra.
sen att man i vissa fall kanske faktiskt gör det skadar ju inte, men det är inget som krävs.
Hm. Låter nästan som du är en sån där jävla fotbollsestet, som har mage att inte hålla på Sverige utan på Brasilien (stavade jag rätt nu?), Argentina, Portugal eller Italien eftersom dom "spelar som Shakespeare skriver" eller liknande fjols. Den sortens tönt som på mellanstadiet höll på det hockeylag som för tillfället ledde serien.
johannes:
Jag var minsann ingen kappvändare när det kom till hockey i mellansadiet, men att jag alltid höll på Luleå berodde nog mest på att jag brydde mig för lite för att orka byta.
Visst håller jag på Sverige, förutom svarta afrikanska lag, men måttligt, givetvis. En nätt liten gul och blå nyckelring diskret hängandes i byxorna får räcka. Man är ju världsmedborgarare först och främst.
Ha! Jag höll också på Lule!
Skicka en kommentar
<< Home