lördag, maj 17, 2008

Gästblogg: Ward om musikens funktion

Ända sedan Ward tyckte jag var stel och pretentiös och jag påstod att han var en wannabe-andra-bloggare-bloggare, vilket var då båda våra respektive bloggar befann sig i sitt fosterstadium, har vi läst och kommenterat varandra. Detta förhållande har alltså kunnat utvecklas trots att jag hästammar från det jävla gnällbältet Örebro och han från det jävla skrytbältet Göteborg. Något positivt måste det ju ha fört med sig, för se på oss nu: tillgång på ändlöst med brudar, oåtkomlig status, gränslös respekt och därtill fullständigt kvävs vi i alla pengar bloggandet gett oss.

Idag har jag den äran att få publicera ett alster av denne mans hand, en text som slutgiltigt borde få oss med ångest över att vi kastar bort all vår tid på att leta tag i den där mash-upen av Lil Wayne och Madonna, utförd av en thaiiländsk dj som var stor på nittiotalet, att släppa denna ångest och inse varför vårt musiknörderi trots allt är ytterst viktigt för vårt välbefinnande. Denna förtjusande berättelse kan om man så vill ses som en skön remix av ett klassiskt gammalt Esgieqroueinlägg fast med ny twist, som en litterär gestaltning av en poäng jag själv försökt få fram eller helt enkelt för vad det egentligen är: en text ni lovar att läsa, eftersom jag själv är inkapabel att producera såna här historier.

Slutligen vill jag bara tipsa om författarens egen blogg, ills 'n' thrills, som alla vänner av god läsning genast ska klicka sig till. Ett gott tips är att där plöja igenom miniserien "svenska städer", vilken, när alla relevanta städer är avverkade, borde ges ut på nåt vänster.


Musikens funktion

När populärmusik ska presenteras i skriftlig form handlar det allt som oftast om ren Gradvallsk kuriosa, det vill säga ett rabblande av artister och genrer och låttitlar, eller om dess mekaniska och/eller emotionella värde, det vill säga hur det låter och/eller hur det får skribenten att känna. Men på allvar, det behandlas den mer sällan. För som kulturyttring är musik inte värd ett glas vatten, i rangordningen är konst, arkitektur, litteratur, film, ja, till och med tv viktigare. Även fast artister i min bok knappast är förtjänta den uppmärksamhet de redan nu får, drönare med Peter Pan-komplex och självutnämnda ”konstnärssjälar” som de är, kan jag inte annat än erkänna läget en smula orättvist, då målarna, arkitekterna, författarna och regissörerna lider av exakt samma personlighetsstörningar utan att straffas för det. Det är således dags att slå ett extra slag för musikerna och varför dem trots allt behövs. Och som inbiten och självpåtagen förkunnare med alla svaren på fickan ska jag därför, en gång för alla, besvara frågan vad för slags funktion musiken fyller. Vad gör den anspråk på förutom trivialiteter som bakgrundsbrus eller dansstimuli? Ty det är inget annat än trivialiteter, trevliga sådana förvisso, men inte mycket annat. Nej, musik kan vara så mycket mer. Det kan till och med vara det absolut viktigaste i ditt liv. Ponera följande:

Du är på klubb och pointern vid dörren verkar inte ta sitt jobb på fullaste allvar, då först och främst ditt ointressanta helvete till person lyckats kråma sig in, men också för att klientelet där inne spänner över hela den sociala, geografiska och fysiska kartan. Med andra ord; ALLA är där. Du har de väluppfostrade förortskillarna och industriarbetarna på ena sidan. De som varje fredagskväll iklär sig kavajen och finskjortan, som för övrigt är lite för uppknäppt för din smak, men det är å andra sidan för att visa guldkedjan och brösthåret. Vid deras bord står hinkar med champagne, det är ju lönehelg, och när du går förbi hostar du av parfymångan. Lite längre fram finns de inte lika uppfostrade förortsgrabbarna, de med vida byxor och keps på sned. De bröstar upp sig när du möter deras blick, men ignorerar dig snabbt och fortsätter spana runt i lokalen med den hårdaste minen de kan framkalla. Ännu lite längre fram, däruppe på gräddhyllan, skymtar du överklassungarna. De klär sig likt industrigrabbarna fast lite vulgärare, lite mer exklusivt. Skjortan är ännu finare, ännu dyrare och ännu mer uppknäppt samt naturligtvis uppkavlad så klockan ska synas och champagnehinkarna samt helrören är lite fler. Frisyren ligger platt bakåt och de skrattar och tjoar och tjimmar högt. Medan du går inåt i lokalen med blicken fäst på de pengastinna svinen samtidigt som dina tankar vandrar kring vilken jävla låt det är dj:n egentligen spelar råkar du, bokstavligt talat, stöta in nästa gruppering. Killen som träffades av din axel i ryggen vänder sig om och spänner stint blicken i dig samtidigt som hans vältrimmade biceps sväller. Du ursäktar dig genast och ögnar resten av dem, gymkillarna vill säga. I princip bär samtliga en smäcker t-shirt då överarmarna, dess muskler och dess tatueringar, måste synas. Deras steroidbyggda kroppar slutar utan undantag med en snaggad skalle med allsköns piercingar. Dricker, det gör dem inte, antingen med förklaringen att det ”sabbar träningscykeln” eller att ”det lätt går snett då”. Sen går du vidare till din fålla. Där står du med, så att säga, resten. Ni som aldrig funnit er nisch, barnen från medelklassen, som aldrig fått utstå fattigdomen men heller aldrig egentligen smakat på rikedomen. Ni som aldrig var sämst men heller aldrig bäst. Den typiska svenska invånaren med andra ord. Och ni är många. Jävligt många till och med. Vad som slår dig först nu, av någon märklig anledning, är att det inte finns en kvinna så långt som ögat når. Det är bara män i lokalen. Adrenalinstinna, kåta, hungriga män som allesammans innehar en och endast en anledning till varför de ens är här; möjligheten att ligga. Du tar en första klunk av din nyköpta öl och plötsligt slås dörrarna in till lokalen upp igen. In stiger en ensam kvinna.

En smal, ganska kort, mörkhårig liten sak rör sig med trevande steg igenom folkmassan. Sorlet i lokalen slutar för ett ögonblick och det blir så tyst att allt som hörs är hennes klackar som slår i marken när hon går. Och den där låten du fortfarande inte listat ut titeln på. Likt hyenor står ni allihop med dreglande käftar och spänner ögonen på hennes härlighet; de brunguldiga lockarna, den släta och lätt solbrända hyn, de stora och djupa rådjursögonen, de fasta och skumpande brösten och den vickande men spända ändan. Hon ignorerar er allihop och fortsätter gå framåt mot baren. Men ni ser rakt igenom hennes fasad, den där blicken, det där sättet hon går på, hur hon stryker håret kring öronen; hon är på jakt även hon. Ni vet, du vet. Frågan som följer är vad du ska göra åt det. Hur ska du få hon att välja dig och ingen annan? Hur ska hon välja dig över de lönestinna industrigrabbarna med helrören och champagneflaskorna? Visserligen är de en smula naggade i kanten, men deras engagemang kan ingen bortse från. De kommer enträget att bjuda på drinkar och därefter svärma ikring henne kvällen ut. Eller hur ska hon välja dig över förortsgrabbarna, de som med sin stenhårda uppsyn skriker ut kyla och försätter moderskänslor i brand. För att inte tala om överklasskillarna. De som spenderar mer pengar på en kväll än vad du gör på ett halvår av utekvällar. Och sist men inte minst; gymkillarna som med ett enkelt knyck kan lyfta henne över axeln och lämna stället. De som med en lika enkel reflex i bicepsen kan bevisa för henne att de kan ge henne en natts stenhårt sex. Varför skulle hon välja dig, du som står där i den grå massan med alla andra, idogt skrikandes i mun på varandra: ”Välj mig, välj mig!”. Vad har du som skiljer dig från resten? Inte mycket inser du snabbt och lämnar gamarna åt sitt as, det vill säga den ensamma kvinnan. Förnedring har du utstått en gång för mycket och det sura äpplet blir en smula mer lättuggat när du åtminstone slipper misslyckas.

Så hem går släpet där du i ensamhet fyller ett glas vin samtidigt som du sätter på radion i hopp om att finna något som dövar din gryende sexuella frustration och desperation. Du letar efter NRJ eller RIX FM men den jävla knappen faller av konstant och du förblir sittandes med P3. Till en början är du lite tveksam inför skvalet men efter en stund börjar du lyssna mer intensivt. Det är visst någon Hanna Fahl som håller låda och hon spelar någon gitarrmusik som tydligen ska vara inne. Afropunk kallades det dem spelade. Och av någon oförklarlig orsak måste du lära dig mer om det. Så du sätter dig vid datorn och går in på deras myspace, något du aldrig har hört talas om tidigare, och ögnar igenom deras blogg och lyssnar på lite låtar och klickar dig vidare till alla deras vänner. Du glömmer helt av ditt upphällda vin och fortsätter utforska den här så kallade myspace-sidan. Och du lär dig grejer, oj vad du lär dig. Du lär dig om hur popen lät i 1980-talets England och varför den gjorde så. Och sen läser du vidare om 1970-talets soul och 1960-talets wall of sound. Och sen djupdyker du i amerikansk hardcorepunk och brittiskt tweepop och lär dig helt nya hiphopgenrer som får dig att glömma allt vad Tupac Shakur heter. För att inte tala om den elektroniska musiken! För ett ögonblick vill du flytta till Oslo eller Paris eller Berlin och hänga i nedlagda fabrikslokaler. Sakta men säkert bygger du en ny identitet. I dagar sitter du framför datorskärmen, tills din kunskap blir total, ja nästan allomfattande. Du är inte längre en ansiktslös och ointressant dagdrivare, du är Killen Med Kollen. Han som kan rabbla diskografin för varenda artist på Factory records fram- och baklänges. Han som kan den precisa skillnaden mellan dubstep och 2-step. Han som kan sjunga med i varenda rad på vartenda utgiven Morrisseyalbum, fast det håller du naturligtvis tyst om. Du är nere med allt; den senaste skiten, den gamla skiten, den hårda skiten, den mjuka skiten.

Efter en tids eremitliv framför datorskärmen har smaken av det sura äpplet du tidigare tvingats bita i försvunnit och du känner dig redo att bege dig ut i världen igen. Som av en händelse dras du till samma ställe du senast var på och du lyckas återigen smita förbi pointern i dörren. När du därefter kommit in märker du, mäkta förvånad må tilläggas, att exakt samma människor infinner sig. Nästan hemtamt rör du dig mellan industri-, förorts-, gym- och överklaskillarna innan du ställer dig på exakt samma ställe som förra gången. I den grå massan. Allt är likadant som förut med en skillnad: DU är annorlunda. För nu vet du exakt vilken låt dj:n spelar. Det är ju ”Hippychick” med Soho. Du kan den så bra att du, om vore du lagd åt det hållet, skulle kunna utföra en dans som i andras ögon torde se koreograferad ut. Fan, du vet till och med låtens utgivningsår (1991), dess plats i låtlistan (2) och vem som producerat den (Brinkhurst). Nöjd över dig själv undrar du om någon annan där inne ens har någon aning om det. Och med nästan änglalik precision, i det ögonblick du tar din första klunk öl, stövlar hon in; den ensamma kvinnan. Likt innan lägger sig en gemensam tystnad i lokalen. Klackarna slår i takt till Sohos singel. Vilken singel i ordningen var det, undrar du kvickt för dig själv, men inser snabbt och bestämt att det var tredje. Den andäktiga tystnaden bland männen kvarstår, Sohos singel fortsätter, klackarnas läte mot klubbens golv styrs återigen mot baren. Du bestämmer dig för att ta chansen. När hon kommit fram till baren glider du upp intill henne.

”Tjena”, säger du självsäkert. Hon tittar på dig med en omisskännligt suspekt min, men säger till slut:

”Hej…”

Hennes tveksamma inställning till trots försöker du engagera henne i ett samtal. Det går okej, totalt socialt handikappad är du trots allt inte, men det rör sig stelt och att hon inte lämnar dig med självförtroendet krossat beror mer på artighet än intresse. Tills hon, en smula avmätt, frågar vilken musik du gillar. Du tar en titt på henne igen, närmare den här gången. Hon klär sig i märkeskläder av det dyra om än inte av det jättedyra slaget, det vill säga kläder som inte ser dyra ut men som egentligen är det, hon har extremt välsvarvade ben och hon har en tatuering på skulderbladet, nästan omärkbar om man inte kommer henne nära. Du drar till med några dansanta r’n’b-artister, några popakter på gränsen mellan indie och kommersiell, några technoakter, Damien Rice och rundar av det hela med ett något provocerande val, någon du vet att hon inte tycker om, som en gammal eurotechnoartist eller bubbelgumpop-brud. Hon skrattar till ett ögonblick och du märker att dina val fått exakt den effekt du ville. Du visade att ni delar intressen samtidigt som du visade dig, i hennes ögon, lite löjeväckande. Sen förklarar du med ord varför han eller hon är så jävla bra, drar paralleller till artisterna hon faktiskt tycker om och skrattar, bara lite hånfullt, när hon inte håller med eller när hon inte känner igen någon artist du nämner. Sen har du henne i ditt jävla nät. Ni fortsätter prata, inte bara om musik, men du återvänder dit, med små och otydliga passager, för att liksom visa din överhöghet. Hon berättar att hon verkligen tycker att miljön är viktig och du håller med, om än inte lika engagerad, samtidigt som du kopplar dagens miljöengagemang samman det med 60-talets Flower Power. Du framstår som jävligt kunnig och hon som dum, men inte för dum, bara som någon som ännu inte riktigt lärt sig hur saker och ting fungerar. Du är intressant, du är någon och när du får henne att skratta lägger hon ena handen lätt på din arm. När musiken tystnar och lamporna tänds tar hon tag i dig och leder dig till sin lägenhet där du äntligen får veta vad kärlek är, vilket du längtat efter som en annan Mick Jones (han i Foreigner, inte i Clash). Och även fast du inte är så bra på att knulla, låtsats hon som om du är det eftersom du är så speciell, så annorlunda, så spännande. Du har en flickvän och ni är lyckliga och ni flyttar in tillsammans och ni pratar om att skaffa barn, men först om några år eftersom ni vill njuta av varandra, bara ni två, ett tag till.

Och just då, när bilderna om en gravid flickvän börjar visas framför dina ögon, vaknar du ur din dagdröm. Samtalet vid baren slutade liksom vid hej. Du fick aldrig någon chans att läxa upp hennes smak, du fick aldrig någon chans att visa dig duktig och ligga, det fick du inte heller. Istället gjorde hon precis som väntat, det vill säga himlade med ögonen och gick därifrån. Du fick återgå till den grå massan. Men det spelar lustigt nog ingen roll. Snopenheten infaller inte och smaken av det sura äpplet gör det inte heller. Även fast kvällen inte slutade riktigt som du hoppades kan du ändå stå där, intryckt bland resten, med stolt min samtidigt som en av de där överklasskillarna bjuder henne på drinkar. Du må inte vunnit detta slaget, men kriget är ännu inte förlorat för du kan något som ingen annan här inne kan; ingen av industrikillarna, ingen av förortskillarna, ingen av gymkillarna, ingen av överklasskillarna och ingen i den grå massan heller för den delen. Du kan skratta dem alla i ansiktet för deras okunskap. Och det, mina vänner, att se ner på andra, att sätta sig själv i bättre dager är varför litteratur är mer än busslektyr eller varför film är mer än ett tidsfördriv eller varför musik är mer än någonting att dansa till.

7 Comments:

At 10:04 fm, OpenID sunvalley said...

Härligt med lite hederlig elitism och mänskoförakt på morgonkvisten. Jag tror textens omfång kan ha skrämt bort en och annan läsare, men det är förvisso helt i enlighet med textens genomgående ton och slutpoäng.

Jag vet att Martin gillar ord; ord i överflöd. (Av någon konstig anledning intar han en helt annan inställning till musik. Kort sagt. Utan nyanser.) Jag, däremot, förespråkar ett ordets återhållsamhet. Slutet väger dock upp alla möjliga defekter. Big up!

 
At 8:47 em, Blogger Gabriel said...

Kunskap, i princip inom vilket område som helst, kombinerat med en elitistisk syn på världen är absolut ett utav de bästa botemedlen mot den allmänna förlorarkänsla som drabbar oss alla någon gång ibland, och vissa oftare än andra. Får man den känslan har man egentligen bara två val: att fortsätta tycka att alla andra är bättre än dig själv eller att börja se det som att du är bättre än alla andra. Jag brukar pendla hej vilt mellan dessa två stadier, ständigt medveten om min förlorarstämpel, så jag tror definitivt att det du säger om musikens funktion stämmer. Det här med att lyssna på musik för att man tycker det är "bra" är ju åtminstone i de flesta fall överskattat. Kanske.

 
At 8:56 em, Blogger Martin Janzon said...

sunvalley:
Nja, jag är helt med dig att en text inte ska vara längre än nödvändigt. Men en lång text tyder alltid på stor ambition, härligt självförtroende och alldeles för mycket ledig tid - tre saker jag uppskattar.

Annars är jag alltid för historier som behandlar klubb, kvinnor och musik.

gabriel:
Sant.

 
At 9:13 em, Blogger hilda said...

men man kan ju inte hålla på och föreställa sig volvo och barnvagnar redan i baren. kommer någon få - eller själva vilja - ligga då?

 
At 12:46 fm, Blogger Ward said...

Med tanke på Martin Janzons vanliga kommentarsratio är jag ytterst besviken. En lavett, rätt i fejat, är vad det är, fast ännu mer troligt, en avspegling på mitt kunnande inom skriveriets ädla konst. Damn..

Gabriel sa det. Faktum är att hans kommentar borde klistras in istället för min skit.

Personligen tycker jag alltid att det känns fruktansvärt härligt att inbilla sig själv att den där snygge killen, som tog den snygge tjejen en spanat på hela kvällen, inte har en jävla aning om vem, säg, Camus var. Som att ryggdunka sig själv helt enkelt.

 
At 9:36 fm, Blogger Martin Janzon said...

Oftast är det ju jag själv som står för alla kommentarer... Långa texter får dessutom aldrig massa kommentarer, det måste man vara beredd på. (Såvida de inte är framställda som nån sorts lista, för listor orkar alla med.) Se bara på Esgietexten som berör samma ämne som du, jag läste den nyss och jag tror det var 7 kommentarer. Och det är ju typ bästa blogginlägget någonsin.

Sen är det ju förvisso rätt att kritisera sig själv, annars blir man inte bättre.

Tack för gästinlägget iaf! Det är alltid härligt att få in olika röster i bloggen som variation, särskilt när de håller god kvalitet.

För övrigt: Ryggdunka sig själv (bokstavligt talat alltså) framkallar roliga bilder hos mig. Det ser så roligt patetiskt ut.

 
At 5:07 em, Blogger Nässlan said...

Ibland kan det också kännas fruktansvärt härligt att stanna hemma och läsa Camus, och slippa krogen och den frustration som alltid följer med..

 

Skicka en kommentar

<< Home