onsdag, oktober 29, 2008

80-talets bästa låtar pt IV


40. The Fall - Cruiser's Creek (1985)
I ett youtubeklipp så läser Mark E. Smith upp matchresultaten i ett engelskt fotbollsprogram, disciplinerat och utan krusiduller, rakt upp och ner bara. Någon i kommentarerna till klippet påpekade att "alltihopa egentligen bara är som en ny briljant Fall-låt" och satte därmed fingret på ett viktigt problem/fördel för/hos bandet. Folk lyssnar inte så noga på dem, man behöver inte göra det, för så fort Smith sätter igång med sitt nonchalanta, dryga och helt unika brölande så tycker alla Fallfans att det är världsklass. Vad musikerna gör i bakgrunden är faktiskt inte lika viktigt, och det blir "en klassisk Fall-låt" nästan vad de än tar sig till. Med det sagt brukar musiken vara rätt cool (om än stundtals jobbig) och ibland är den helt fantastisk; This Nation Saving Grace är nästan lika perfekt som de säger. Oavsett anledning är Fall i alla fall ett av de coolaste rockbanden, men det är nåt man måste försöka glömma när man ska hitta vilka låtar som faktiskt är bäst. Fall är som bäst när Pixies är som bäst - de ska vara hittiga och ändå karaktäristiskt skruvade och egna. Som en vinkork ska de poppa upp och förgylla festen, flera ska utropa att Mark E Smith är så snuskigt häftig, och ingen ska säga emot även om de vill, eftersom det ju faktiskt är sant.

youtubelänk

39. New Order - Blue Monday (1983)

Topp 5 mest uttjatade fenomen:

1. Upplevelsen av att öppna kylskåpet och finna att man inte har nåt gott pålägg till mackorna, utan bara nån äcklig jävla tubhistoria, typ billig kaviar eller skinkost.
2. Svensk smutsrealism i filmer. Kan inte alla bara vara glada rakt igenom nångång? Vafan, ni är inte Bergman. Släpp garden, töntar.
3. Livet/Döden.
4. "Det är såna tider nu, alla blir sjuka" säger folk oavsett om det är höst, vinter, vår eller sommar.
5. Blue Monday.

Det finns orsaker till att låtar blir uttjatade. Det är för att de är så bra. De blir sönderälskade. Blue Monday är en sån, så vad ska vi göra åt det? Tja, vänta lite och sen spela den igen. Under tiden kan vi sätta på remixen.

youtubelänk


38. Prince - When Doves Cry (1984)
Prince har i vida kretsar länge fått stå som symbolen för rätt och bra musik. I detta sammanhang vore det kanske tuffast att välja nån svettig låt från Sign o' the Times eller nån bortglömd pärla från LoveSexy, ja egentligen känns var och varenda Princelåt som ett kreddigare, skönare och roligare val än When Doves Cry. Om det finns någon bättre är ju klart tveksamt däremot. Jag skulle inte säga att det kryllar av fantastiska Princelåtar överhuvudtaget, mycket av hans musik tycker jag har tagit skada av dess 80-tal, och hur bra killen än är i praktiken (vilket är rätt rejält bra, det får vi alla erkänna) så är det en så monumentalt översexig och cool artist att han för alltid kommer vara ännu bättre i teorin. Ibland, dock, är hans musik bättre än bara väldigt bra, och When Doves Cry har de ingredienser en bra Princelåt ska ha: stillastående funk, grym melodi, episkhet (här: gitarrerna), lidande sång och metafortexter om mammor och dylikt.

(Eftersom Prince bokstavligen tystat ned alla videos som finns av honom på youtube så blir det ingen länk, och en mp3a ska jag väl inte behöva lägga upp. Till och med mina norrländska läsare måste väl ha hunnit bekanta sig med Prince vid det här laget?)

37. Happydeadmen - Silent Sigh City (1989)
Jag tänkte skriva om vilket bortglömt svenskt popband Happydeadmen är, men så kom jag på att det väl när det kommer till kritan bara är ABBA, Roxette och Cardigans som är ihågkomna svenska popband från förr. Som vanligt skäms vi svenskar för vår egen kultur, vilket vi ju har anledning till, men då får man acceptera att viss bra musik och annat hamnar i skymundan. Det här bandet är bra överlag och när det kommer till denna låt alldeles fantastiska. Jangelpop av bästa märke. Varför skrev inte Febergänget om Happydeadmen? Upplysande och kunskapsspridande, va? Svikare! Det är vad jag säger, med stadig röst. De borde ju ha förstått att alla musikintresserade i alla fall kommer finna all bra obskyr Northern soul som finns därute, det ingår liksom i musikmandomsprovet. Svensk gammal pop är däremot något som kommer gå alla människor förbi om ingen propagerar för den nu och då.

Till och med Cardigans har ju gjort två bra låtar.

myspacelänk

36. Prefab Sprout - Appetite (1985)
Det är lustigt hur jag en gång i tiden har föraktat och bespottat adjektiv som "vuxet", "moget", kanske t.o.m. "välkomponerat", när de sattes som etiketter på popmusik. Men, mina kära små söta flickor och ungblossande pojkar, det kommer en dag när ni finner att era ben i kroppen börjar ruttna, tänderna gulnar och levern brakar ihop. Ni kommer att bli vuxna, är vad jag vill säga. Med vuxenheten kommer också en uppskattning för ordning, återhållsam men ändå innerlig känslosamhet, och välgjorda låtar. Själv är jag i ett (tillfälligt eller evigt, det får framtiden utvisa) stadium mittemellan ungdom och vuxendom, och ser därför den ljusa sidan av båda, men det här vuxna är mer och mer vad jag vill åt. Vad gäller låtvalet så är detta en extra fin Prefablåt (det givna valet från Steve McQueen är väl When Love Breaks Down, men denna är faktiskt min favorit) och med en textrad som "I wish I could call him heartache, but It's not a boy's name" så kan inte skutan gå på grund.

youtubelänk

35. Pet Shop Boys - Heart (1988)
Refrängen i Heart kletar sig fast som klåda på hjärncellerna, och ändå gillar jag låten, vilket måste ses som ett gott betyg. Det är inte bara en refräng som man kan sjunga/nynna på om man väcks mitt i natten, nej, smyger du in hos någon under småtimmarna med uppgiften att väcka denne och testa Heartkunskaper, så kommer du med all sannolikhet redan finna människan nynnandes på den i sömnen när du kommer in. Det är hur smittande den är. Låten är i sig givetvis fantastisk, men så är ju Pet Shop Boys och popmusik lite som lera och halm också.

youtubelänk

34. N.W.A - Straight Outta Compton (1988)
Jag vågade aldrig stå upp för mitt hood på det här NWA-sättet när jag var liten och de stora grabbarna från Odensbacken hånade mitt place. Vad jag borde ha gjort är förstås att ta i med hårdhandskarna: skicka ut hemliga brev till alla mellan 11 och 16 år där jag bodde, sätta mig ner i verkstaden och börja tillverka tonfas, skicka ut bandanas till ledarna i varje kvarter och slutligen preppa oss med lämpliga substanser. Därefter skulle vi med asiatisk-nazistisk precision och organisation anfalla det rivaliserande samhället, bränna ner skiten, skända de tuffa killarnas systrar och sakta men säkert slakta de ohyfsade, överaggressiva och identitetssökande småglinen med våra vapen. Sen skulle vi göra en låt som skulle heta Straight Outta Mellösa och som skulle låta ungefär som Straight Outta Compton. Kompromisslös, alltså.

Därefter skulle både jag och min gata haft respekt.

youtubelänk

33. The Orchids - Apologies (1989)
Apologies är en porslinssak som går sönder om du tappar den i marken. Den är väldigt fin att titta på, och väcker vaga både sorgsna och ljuva minnen, men om du tappar den går den definitivt sönder. Det är en sak vi kan vara säkra på. Den har blivit tappad många gånger förut, det är därför den är full av sprickor. En gång till kommer den inte klara av.

Få inspelade röster har låtit så ömtåliga som James Hacketts gör här. Håller han på att börja gråta? Eller har han kanske gråtit klart? Jag tror inte jag vågar fråga. Jag är rädd att han går sönder.

mp3länk

32. The Smiths - I Know It's Over (1986)
Egentligen hade det räckt med att skriva "with your triumphs and your charms, while they're in each other's arms" och sedan sätta punkt.

youtubelänk

31. Michael Jackson - Wanna be Startin' Something (1982)
Thriller är som Beatles. Den är så känd att man tror att man lyssnat massa på den innan man hört den för första gången. Första gången jag hörde Thriller var bra länge sen, och den har växt på mig sen dess. Eller jag har växt på Michael. Då, när jag hörde den för första gången, tyckte jag nog att den (alltså Michael) var lite väl gay ändå. Handen på snoppen, falsett och topplaceringar överallt. Idag undrar jag hur jag tänkte. Som om det skulle vara nåt fel på de grejerna? De stora hitsen från skivan är lite väl played out, Human Nature kunde tyvärr inte riktigt kvala in och P.Y.T har ni redan sett. Kvar är då den lysande inledningen på skivan. Jag har skrivit om Michael två gånger tidigare: en gång på denna lista och en gång på 60-talslistan. Båda gångerna har jag skojat om honom. Det tänker jag inte göra denna gång. Denna gång är det allvar. Den här discofunken är nämligen så bra att den skulle kunna vara gjord av en svart man.

youtubelänk

30. Cindy Lauper - Girls Just Wanna Have Fun (1983)
En möjlig förklaring till att även många killar gillar den här låten kan ju vara att de så helhjärtat stöder dess syfte, nämligen att få ut tjejer på banan. Ju fler tjejer som vill ha kul, desto fler killar kommer ha kul. Jag tror att det var Arkimedes som först lyckades bevisa det teoretiskt, men det är nog något som folk sådär i hemlighet har vetat i alla tider. Samtidigt är låten givetvis även bra för tjejerna själva, som behöver frigöra sig från sina föräldrar, släppa tankar på jobb eller vad det nu är som stör dem och, tja, vara glada och hoppa runt. På så sätt riktar den sig till alla ungdomar och är lika frigörande för båda könen. Och för säkerhets skull, som en brasklapp, slänger vi in raden "oh daddy dear you know you're still number one, but girls just wanna have fun" och dränker det senare med en stor "vi vill bara ha roligt!"-kör utifall någon skulle tro att vi verkligen tänkte stanna hemma med pappsen. Så rolig är han inte, gubben.

En annan möjlig förklaring till dess popularitet är den fullständigt chockerande, kolossala hitkvaliteten. Man blir ju så himla glad av den. Killar vill ha roligt också, you know.

youtubelänk

29. Kate Bush - Suspended in Gaffa (1982)
Kate Bush var en mästarinna på att göra obegripliga, eller åtminstone flummiga och svårtolkade, låtar väldigt rörande. Det ser jag som ett bevis på att hon till fullo behärskade konsten att göra vacker musik. "I don't know why I'm crying" sjunger hon och nej, jag vet inte heller varför jag gör det, är skönheten i låten anledning nog? Den subtila sorgsenheten hos stråkarna kan inte döljas av dess mäktighet, pianot ackompanjerar väl hela vägen, Bush sjunger som vanligt vackert och refrängen är en känslomässig njutning. Verkligen fint.

youtubelänk

28. Jakob Hellman - Avundsjuk på Dig (1989)
Jag, om någon, ville såklart göra de allra mest oförskämda sakerna med de snyggaste flickorna på högstadiet. Det ville de allra flesta pojkarna. Nu var det inte bara så att jag, i likhet med alla andra töntar, inte fick, utan dessutom kände jag alltid att jag egentligen var så mycket bättre. Flera av de mest högklassiga var utomordentliga blåsta, jobbiga och otrevliga. Visst ville jag ha dem i min fantasi, men i verkligheten? Äsch, lägg av. Och så rationaliserar man bort saker och ting, när det egentligen bara handlar om att man var för kass. Det är vad den här låten handlar om för mig. Att inte låtsas se "alla dockansikten du leker med" när det är just dockansiktena man vill ha mer än allt annat. Och när det kommer till kritan är de kanske till och med minst lika smarta och vettiga som en själv, förmodligen vettigare - historien jag just berättat tyder ju på att töntiga högstadiekillar är precis som tuffa högstadiekillar, fast utan tuffheten.

Nuförtiden är det iofs inget större problem, jag kan lätt erkänna att jag kan vara intresserad av någon endast utifrån hennes sexighet, eller att en sminkad blondin kan vara en väldigt bra sak, osv, men låten är fortfarande fin. Och jag låtsas fortfarande att jag inte är avundsjuk på alfakillarna.

mp3länk

27. Another Sunny Day - What's Happened to You, My Dearest Friend? (1989)
Vi har alla haft vänner vi tappat greppet om, eller om det varit tvärtom, att de tappat greppet om oss. Man undrar vad som hände, och hur de kunde bli såna människor som de blev. Den korta lilla raden "what's happened to me" som sticks in i refrängen i början ger denna låt sin extra dimension. Vetskapen om att det faktiskt, trots allt, lika gärna kan hänga på mig, är inget man villigt inser alltid, men det är förmodligen lika ofta sant som motsatsen. Musikaliskt är det en för att vara ASD väldigt intensiv poplåt, ungefär som Anorak City; proppade med gitarrer och högt tempo rakt igenom. Vi kastas t.om. rakt in i låten, in media res-style, och sedan ångar den på tills den tar slut. Det är så vänskaper ska göras upp: snabbt, bitterljuvt och ärligt.

mp3länk

26. Pixies - Debaser (1989)
Det här är ett bra exempel på att pop inte behöver handla om nåt fint, inte behöver väcka några särskilda tankar eller betyda nåt överhuvudtaget, förutom strunt. Det känns lite som att gruppen förutom att skriva en skön poplåt hade ett mål med det hela: att få in en andalusisk hund-referens. Med det gjort kunde de koncentrera sig på att skriva en oförglömlig uppåtklassiker. Roligt är förstås att den, precis som Pixies musik i övrigt, sägs ha inspirerat Kurt Cobain. Ja, självklart, men det spännande med spenaten är ju att alla band genom alla tider tycks ha gjort ett stort och genuint intryck på den gode Kurt. Öppna ett musiklexikon på måfå och peka på ett uppslagsord, och någon kommer hävda att "det där var ett av Cobains favoritband", även om det var "trumpetmunstycke" du pekade på.

youtubelänk

25. The Fall - The Classical (1982)
När Mark E. Smith lite sådär i förbifarten okynnesfrågar var de obligatoriska niggrerna håller hus, så inser han förmodligen att det inte kommer bli nåt kontrakt med Motown. Det blev det inte heller. Varför han (nästan) inleder den här rockdynamiten med den frågan kan man ju undra, och jag har ingen aning. Det enda jag är övertygad om är att han inte hade någon rasistisk baktanke - skulle herr Smith utan ironi själv stå för allt han säger, alla historier han berättar, så skulle han nog vara ungefär allting en människa kan vara, och ha alla möjliga fantastiska åsikter. Nej, självklart är det en historia Smith berättar här (berättaren är också en sexistisk, romantikerhatande och mordhetsande hysteriker), och det visste förstås Motown, men det lät kanske ändå inte så bra i deras eller Motownpublikens öron. Synd. Låten är magisk. Det är intensivt uppåttjack, ett rockslag på käften, en energisk uppvisning i galenskap. Jag tror att det är ungefär såhär det är meningen att rockmusik ska låta.

youtubelänk

24. Rhythm is Rhythm - Strings of Life (1987)
Sådan perfekt Detroittechno! Derrick May (a.k.a. Rhythm is Rhythm) är en sådana stjärna att man liksom hade varit tvungen att ha sex med honom om han ville, av rena rama respekten. Om vi ska göra en åtskillnad av tidig techno och tidig house så har jag annars alltid tyckt att technon är lite för kall och opersonlig, jag har i alla fall föredragit housen. Men precis som när det kommer till rödhåriga, så finns det undantag man verkligen gillar. Här har vi ett sådant. Bakgrunden? I Detroit så misslyckades Derrick May med att återskapa Chicagohousens varma sound och det blev techno av det istället. (Att vissa jävlar ändå ska kalla, öh, en del av Detroittechnon för Detroithouse är bara för att skrämma bort alla töntiga rockfans, som förvirrade och gråtande går hem när de insett att de aldrig kommer fatta sig på genren, eftersom de inte ens förstår terminologin.) Inte mig emot. Höj volymen.

youtubelänk

23. Stone Roses - Fool's Gold (1989)
Dansrock låter som en mögig idé. Nu tar vi nåt som står för underhållning, glädje och sund hälsa och försöker blanda det med något som egentligen hatar det tidigare, som sedan länge slutat dansa och tycker det är rentut töntigt (om det inte sker med tungan, Simmonssss-style). Men underground kan man göra vad man vill, säger de, och Stone Roses var en av pionjärerna när det kom till att pyssla med nåt slags indiedansrock. De lyckades bra, det var alls ingen särskild dum idé, så länge det fokuserades på rytmerna och de individualistiska gitarrer lades lite åt sidan. Det är liksom lufsigt dansant, man smyger runt i huset, nickar på huvudet och svänger på kroppen som en liten orm. Fool's Gold har så sköna rytmer att man lika fullt kan njuta i fåtöljen som dominera indiedansgolvet, och jag vet att jag skrivit någon variant på det här när det kommer till varenda dansant låt jag gillar, men det är sanningen.

youtubelänk

22. The Smiths - This Charming Man (1983)
Vad gör man med en låt som This Charming Man? Det är som med din favoritmorgonrock. Du vet att du har haft kvar den och använt den i alla år därför att du älskar den, därför att du faktiskt alltid tyckt den varit snygg och därför att den fortfarande är skön. Eller, du tror det i alla fall, du tänker inte efter längre, sätter bara på dig den och surfar vidare. Ibland stannar du upp och ser alla hål i den, hur sliten den blivit, och tänker att du bara använder den på ren rutin. Det finns ju massa nya och fräscha modeller i affärerna! Ilsken på din egen slapphet och lättjefyllda nostalgikänslor styr du, med rocken under armen, dina steg med bestämdhet mot papperskorgen. Väl där ser du igen hur fin den ändå är, drabbas av alla gemensamma stunder ni haft tillsammans och inser att du fortfarande gillar den. Varför hata den? Du älskar den ju! Kanske behöver ni bara ta semester från varandra, du och din morgonrock.

youtubelänk

21. The Replacements - Androgynous (1984)
"He might be a father, but he sure ain't no dad" - en av de mest lysande textraderna. Det är för övrigt en ren njutning rakt igenom att lyssna på denna transtext. Det här må vara en ballad, men den är inte tråkig, den må vara gjord av en rockgrupp, men det är inga gitarrer, och den må ha kommit ut 1984, men det spelar ingen roll. Den går lika bra att lyssna på 1971 som 2009. En av mina favoritballader? Joråsatt.

youtubelänk (första låten)

9 Comments:

At 10:12 em, Blogger Ward said...

Sådär ja! Nu börjar listan ta form, men jag tänker inte gnälla över låtval igen. Inte för att jag håller med, utan för att jag tröttnat på att agera gammal farbror som hytter med näven åt trivialiteter. Vill det sig illa kommer jag snart bära gubbkeps och använda fraser som "det var bättre förr".

Men för säkerhets skull låter jag meddela att:
1) plats 39 är mig varm om hjärtat trots att låten inte är New Orders starkaste. Jepp, jag tillhör dem som, helt ärligt, tycker att dom är typ bäst EVAH. Det är jag och hela indie-Sverige, en samling som inte gör mig rättvisa.
2) plats 30 är lika uppenbar som fenomenal.

Vidare vill jag även informera att låt 34 borde kommit högre, att texten till låt 31 var bäst samt att texten till låt 26 är en sannhistoria, väl beskriven och så skojig att jag satte kaffet i vrångstrupen, vad nu det är.

 
At 12:33 em, Blogger Boggen said...

Grym lista så här långt! Detta var bästa delen hittills, Prefab!Replacements! Bästa Prince-låten!
Samt några nya upptäckter för mig, tackar! När du är klar med 80-talslistan, 90-talslistan och 00-talslistan skulle en "alltime-best" vara mumma. Skulle också vara intressant och se om några "nya" låtar från tidigare decennier då skulle platsa. Sådana här listor förändras ju hela tiden, åtminstonde för mig.

 
At 10:15 em, Anonymous Anonym said...

Här prickar du in många rätt (fler än jag gjorde i mitt klantinlägg om Orange Juice i förmiddags).

Alltfrån The Fall till Another Sunny Day är klanderfritt. Och det är verkligen en av de mest nödvändiga listorna på länge, för det finns faktiskt "musikälskare" som fortfarande anser att 80-talet utgör en parentes inom musikhistorien. Tyvärr kommer de väl aldrig att ta del av denna lista.

Nu bitar jag på naglarna inför slutspurten - har du verklig smak eller inte!

 
At 1:25 fm, Anonymous Anonym said...

Fools Gold på 23. Då måste ju nästan I Am the Resurrection samt I wanna be adored finnas med i nästa omgång.

Annars en fin lista tycker jag nog. Kan dock inte sluta undra. Vad har du Springsteen? Han är mer en Born To Run. Vad hände ex med The River och diverse låtar?

 
At 9:52 fm, Anonymous Anonym said...

Ja, Springsteen är den jag saknat mest här. Fan, jag har ju själv en eller två låtar bara från Nebraska på min topp tio!

 
At 10:44 fm, Blogger Martin Janzon said...

ward:
Äsch, gnäll på du när det kommer till låtval! Vad ska man annars göra? Ska de ta gnället från oss också har vi inte mycket kvar. Vad gäller New Order går de stadigt uppåt i min uppskattningsvärld, vissa saker är fortfarande inte så fantastiskt som folk säger, vissa saker är ännu mer fantastiskt än folk säger. Cindy Lauper är givetvis given på den här listan. Hon är för övrigt en av få jag hört som lyckats göra en värdig cover på "La Vie en Rose", bara en sån sak.

Haha, sannhistoria alltså? Jag kan tänka mig att varenda människa varit med om såna Cobainfans som pratar en massa om bandets influenser osv. Jag tror att jag varit det i alla fall. Det känns som att jag är det hela tiden.

boggen:
Tack för kärleken! Har funderat lite på alltime, men det skulle ju förstöra min grandiosa tanke om att lägga ner den här bloggen i samma stund som sista posten i 00-talslistan publiceras, nånstans kring nyår om drygt ett år, då ju 00-talet är över. Det är ett tag kvar, vi får väl se, kanske fortsätter jag på annat håll. Det finns åtminstone någon enstaka låt från 50-talet som är kandidat till en sådan 100-lista, även om det kan bli tufft. Är lite sugen på en pre-60-talslista av nåt slag, men det blir nog inte av.

gorillan:
Vilka är då dessa tråkmånsar du talar om? Inget decennium (åtminstone inte efter... 30-talet) utgör en parentes i populärmusikhistorien, särskilt inte 80-talet. Ta del av denna lista lär de inte göra, det är ni mycket få som gör kan jag meddela. En liten men väl utvald skara.

therese:
Tack tack. Stone Roses framtida öde blir du snart varse. Till Springsteen då, nja, tycker hans akustiska så kallade mästerverk från 80-talet är lite överskattade. Nebraska må vara en bra skiva, men jag har aldrig fastnat fullt ut för den. Kanske kommer jag ändra mig mer vad det lider. Den påminner i sin avskalenhet för mycket om dåliga efterföljare med äcklig Springsteenifierad röst. Dock ska det sägas att flera rockhjältar hamnar utanför denna lista, då konkurrensen är stenhård. Visst gick många in i en skräpperiod, men man ska inte glömma att Dylan släppte ett av sina bästa album 89 (Oh Mercy), att Leonard Cohen hade en fin period kring I'm Your Man, att Neil Young hade åtminstone nåt guldkorn på de flesta av hans 80-talsskivor (och en utanför, den osläppta Ordinary People är en bootleggklassiker) osv osv. Ingen av dem räcker till här.

Med det sagt kan förstås Bossen dyka upp i nästa avsnitt, sånt kan jag ju inte avslöja.

kowalski:
Ja, vad jag sa ovan.

 
At 12:41 em, Blogger Ward said...

Springsteen är till för människor som kallas för Bjurre eller Virre, fortfarande citerar Seinfeld i sina krönikor och tycker att Bono verkar vara en skön kille "på riktigt". Ska vi inte slänga in lite U2 och "Walk of life" när vi ändå är i farten...

 
At 12:50 fm, Anonymous Anonym said...

Martin, seriöst, hur ska du få plats med både "Easy" och "Three Times a Lady" på topp-20?

 
At 4:07 fm, Blogger Martin Janzon said...

ward:
Hehe, ja, lite så...

sunvalley:
Lionel Ritchie? Commodores? Huh? Har jag missat nåt där? Undra varför jag har slentrianavfört det egentligen, måste vara en Nile Cityskada. Det lilla jag hört har jag aldrig gillat ordentligt, men jag måste erkänna att jag aldrig gett varken Richie eller Commodores en, som de säger, ärlig chans.

 

Skicka en kommentar

<< Home