måndag, april 21, 2008

70-talets bästa låtar pt III



60. Bob DylanSimple Twist of Fate (1975)
Dylan har aldrig varit bättre än han var under Blood on the tracks-tiden, då hans upprörda känslotillstånd (skilsmässan från Sara) ledde till några av hans allra bästa kärleks- och hatsånger. I Simple twist of fate skyller han på ödets små nycker, och det är en förklaring till problemen som både är tröstande och sänder nihilistiska ilningar längs ryggraden. Överlag känns det ändå bra att skylla på ödet. Är jag ful? Ödet. Är jag dum? Ödet. Kuggade jag tentan? Ödet. Hittade du massa dildos i min översta skrivbordslåda? Ödet.

59. Parliament - Flash Light (1978)
Musik ger en ofta instinktiva känslor och tankar. Endast några toner av de bästa Parliamentlåtarna räcker för att få mig att vilja klä ut mig i gigantiska rosa krullperuker, motsvarande överdimensionerade solglasögon och sedan hög på livet samt möjligen något av dess läckerheter röra mig runt i gränstrakterna mellan juckning och dans. Allt som den övercoola liraren jag verkligen är. Oh, funk me!

58. The Modern Lovers - Back in Your Life (1979)
Pannkaksraden i den här låten ("I will wait a long time, if that's what it takes, but someday I wanna help your mama when she brings out the pancakes. I wanna be back in your life...") är fortfarande en av mina favoritrader. Det här är så långt ifrån cynism, maskulinitet, öl och analsex man kan tänka sig. Låten för mina tankar till tjejerna jag var kär i på lågstadiet och mellanstadiet (fast i första hand inte du Linn, utan snarare lill-Elin), med andra ord förs mina tankar till sann och äkta kärlek. De som säger att man inte var kär på riktigt när man var liten är störda i huvet, det var ju när puberteten kom in i bilden som idealismen försvann och objektet för ens kärlek blev kroppen istället för vad vi i folkmun kallar själen. Den enkla strukturen på låten symboliserar fint den enkla och rena kärleken jag just pratat om. Jag menar, till och med jag lär kunna spela den här på gitarr. Knackningarna i bordet ska jag nog klara av också. Men det är lugnt för mig, jag tycker inte en sån här bekännelse ("I wanna be back in your life") ska behöva vara svårare att säga än så. Det är för de flesta tillräckligt svårt som det är, kan jag tänka mig.

57. David Bowie - Heroes (1977)
När några minuter av låten gått och man är invaggad i stämningen börjar Bowie bli alltmer desperat och den naiva förhoppningen "we could be heroes!", som jag högstämt stämmer in i, sjungs så innerligt att jag nästan går på det hela. Det är naturligtvis bara dörmmerier alltihopa, men viktiga sådana; det är som när man lurar barn att livet är underbart, att både du och ditt husdjur kommer till himlen, att tomten visst inte är pappa, att skolan är nyttig, osv. Vi behöver de patetiska lögnerna för att vara lyckliga, och jag ställer helt upp på det. Sanning är ett av de mest oromantiska orden jag vet, och när allt kommer omkring inte särskilt relevant heller.

56. Joy Division - Shadowplay (1979)
Joy Division är egentligen inte mindre läskiga än vad typ Suicides Frankie Teardrop eller Throbbing Gristles Discipline-låtar är. Där psykopat- respektive fascistkänslan kanske inte riktigt infinner sig i J.D's musik är ändå mörkheten minst lika stor. Ja större, egentligen, åtminstone rent optiskt. Jag har svårt att för mitt inre visualisera färger samtidigt som jag lyssnar på bandets musik (undantag finns förstås, som den i sammanhanget "glada" Love Will Tear us Apart). Det kan låta paradoxalt, men en nattsvart blekhet är ungefär nyansen jag är ute efter. Att man ibland vill lyssna på sån här musik är underligt, men så är ju livet inte bara nattsvart och blekt emellanåt heller, utan också underligt.

55. Buzzcocks - Love You More (1978)
Vad kallar vi musik som har texter om pojke möter flicka (med följden att pojke blir kär och, oftast, flicka förhåller sig som en kall jävla sten till nyss nämnda faktum) samt en bra melodi? Pop, kallar vi det. Bra pop väcker den där bitterljuva känslan i kroppen, vi har alla upplevt den, det är inga konstigheter med det. Vad Buzzcocks gör är att trycka fram den känslan, förstärka den, med hjälp av osviklig punkenergi. Denna energi skapar tillsammans med det bitterljuva en eufori, kallad popeufori. Popeufori. Ett av de finaste orden jag vet.*

54. Kraftwerk - The Hall of Mirrors (1977)
När jag besökte Berlin i förra veckan tog vi en tur till Potsdam och strosade runt i den gigantiska slottsparken tillsammans med diverse skolklasser (den, vad jag trodde väl underbyggda, tesen att tyskor är fula fick komma på skam. Inte ens slotten i Sanssouci kan jämföras med en välkomponerad flicka, tysk eller ej). En sak som slog mig var hur dödande ensamt det måste ha varit för de kungligheter som höll till där när det begav sig, eftersom jag misstänker att det inte fullkomligt strömmade in busslaster från Europas alla hörn när Fredrik den Store fick bestämma. Nu var jag förvisso inte inne i slotten, men jag har sett dem på bild, och att gå i de stora inomhuskorridorerna måste ha varit ödsligt och ekande. Den ensamma, tysta och något stiffa makten beskrivs utmärkt väl av ljuden i The Hall of Mirrors. Det är en förförisk men ändå ganska avskräckande makt och det är med skräckblandad förtjusning jag planerar min resa till Versailles och spegelhallen, där jag i kunglig 1600-talsdräkt och högburen min ska spatsera runt med överlägsen blick. Frågan är nu bara vad jag ska göra åt alla dessa jävla turister, som garanterat kommer spoila hela stämningen.

53. Elvis Costello - Alison (1977)
Elvis Costello ses oftast som en finurlig halvcyniker till nörd, om jag förstått saken rätt. Personligen är jag inte Costelloexperten du ringer när du verkligen behöver hjälp, men något har jag jag lärt mig av att slösa bort tiden på musiksidor istället för att göra något åt mitt liv. Vad jag också förstått, och vad som stämmer överens med min upplevelse av samlingen jag lyssnat på och sanningen att säga är den enda Costelloerfarenheten jag har, är att Alison skiljer sig rätt mycket från övrigt material. Musikaliskt är det en fin kärleksballad och den lite småsmarta känslan jag får av hans musik överlag är här som bortblåst. Det är rakt på hjärtat. Låten fungerar som utmärkt exempel på varför jag borde plockat upp gitarren i tidig ålder och sjungit istället för tänkt mig igenom mina unga år. Då hade jag kunnat charma flickorna, åtminstone de få som heter Alison, och blir de inte kära i mig är det bara för mig att vända ryggen åt de hjärtlösa varelserna och bli homosexuell, i vilket fall jag kan framföra låt nr. 49 på listan.

52. Max Romeo - I Chase the Devil (1976)
I en av de bästa reggaelåtarna får vi veta att Romeo tänker skicka iväg djävulen från den här planeten, eftersom han är ond. Bättre kanske hade varit att förgöra honom, nu är det "to find another race" vilket i mina öron låter aningen taskigt, men här gäller det att skydda sin egen ras i första hand. Som vanligt när det kommer till den reaggae jag verkligen gillar kan jag inte säga vad som musikaliskt skiljer från tråkigare låtar ur genren, jag menar, det är ju baktakt alltihopa. Jag antar att det har nåt med mr Lee Perry att göra. Det är skruvat och hittigt. Som i så många andra fall har Kanye West gjort låten han samplat lite, lite sämre (denna samplade han i Lucifer från Jiggas Black Album). Det blir ju ändå bra förstås, eftersom han ofta väljer att stjäla från så oförskämt bra låtar.

51. Brian Eno - Fat Lady of Limbourg (1974)
Stämningsmusik är ett förstört ord. Att säga att en låt är stämningsfull är lite som att säga att den skulle passa bra att spela på din mammas favoritcafé. Trevligt, mysigt, ja, stämningsfullt. Fuck that shit, när jag pratar stämning pratar jag inte om nån mesig känsla av välbefinnande; jag pratar över huvud taget inte om en specifik känsla. För mig är stämningsfull musik sådan musik som skapar en viss typ av bilder, en viss typ av känslor och en viss typ av tankar. Basen, Enos röst, den oförglömliga trumpetslingan och de andra instrumenten försätter mig i en stämning av storstadsskymning, Sherlock Holmes, mystik, film noir, kvalitetslitteratur och under ytan bubblande passioner hos tjocka tanter. Det är en typ av stämning jag gillar, och en som jag inte kan komma på nån annan låt som riktigt träffar.

50. Neil Young - Hey Hey, My My (1979)
Neil Youngfans påminner ofta om hans betydelse för grungen, att Kurt Cobain citerade Neil i slutet av sitt självmordsbrev ("It's better to burn out than to fade away", vilket är en rad i den nu kommenterade låten) och liknande. Varför vill dessa människor göra det? Det är lite som att stolt stamma fram att Gram Parsons varit viktig för alt-countryscenen. Eller som att Hitler minsann inspirerade till judeutrotningen. Grejer man helt enkelt hellre är tyst om. Vad gäller citeringen sedan, är det som att ett Madonnafan skulle stoltsera med att Jessica Simpson i en intervju sagt att hon gillar den gamle kvinnoikonen. Visst är det en kul historia, men man ska vara på det klara med att Kurt är långt ifrån lika bra eller viktig som Neil. Där grungen allt som oftast har ett dammigt och tyngande sound öppnar Hey hey my my upp sinnena, den har så att säga en mer utvidgande karaktär, vill jag påstå. Eller i ett försök att inte låta så mycket som en pårökt gymnasiefilosof: luftigare.

49. Elton John - Your Song (1970)
Nu ska jag berätta hur häftig jag är: Jag upptäckte hur bra Your Song var efter att jag sett Moulin Rouge. Jag vet vad ni tänker: Hmm... Färgsprakeri, musikaler, Elton John. Är inte allt det mer än lovligt... ni vet? Har inte Martin sagt att han gillar hiphop? Tja, jag vet inte riktigt vad jag ska svara på allt det. Ni fick mig, helt enkelt. Come on Elton, vaxa bort det värsta så kör vi.

48. Joy Division - She's Lost Control (1979)
Det tomma ekot, det maniska marackasliknande ljudet, den ensamma gitarrslingan, Ian Curtis' mörka röst - allt bidrar till den där läskiga känslan av att det här är lugnet före stormen. Någon håller helt klart på att flippa ur och jag vill helst inte vara i samma rum som denna någon när det händer. Det är väldigt mycket kallt, grått ljus i övergivna tunnelbanetoalettlokaler fyllda av halvkass grafitti och urinlukt över det här. Det är grymt bra, med andra ord.

47. The Modern Lovers - Dignified and Old (1976)
Håkan Hellström sjöng "en dag kommer du och jag verkligen bli gamla, men jag älskar dig nu" och Morrissey har väl hävt ur sig nåt liknande (förmodligen exakt samma sak, men på engelska). Jonathan Richman förhåller sig lite annorlunda till det hela. De andra är otåliga slynglar som vill ha nu nu nu, men Richman har gråtit klart i kudden, och hoppas nu istället på framtiden, hur ruttet det än må se ut för tillfället. En dag, nångång, DÅ ska jag bli "dignified and old". Han skäms inte, han kommer inte att dö, och han vill att kidsen ska förstå att de en gång också kan bli stolta, värdiga gamlingar. När jag under min ungdom låg hemma och sov bort dagarna i fåfäng väntan på att hon åtminstone kanske skulle skicka ett sms, även om det var fyra månader sen sist, då hade jag behövt den här låten. "My telephone never rings, she'd never call me. I hate myself today, but I can see through this bitterness and sadness, and so I won't die. Someday I'm gonna be dignified and old". Nu blev det istället hiphopen som agerade musikaliskt bidrag till att rädda mitt sorgliga skinn.

46. Led Zeppelin - When the Leavee Breaks (1971)
Bluesrock låter i mina öron ungefär lika kul som fusion. Det här är bluesrock. Såå... vad gör den på plats 46? Nå, det är skillnad på tjejer och tjejer, och här har vi mallen för hur genren ska tas. Eric Clapton, som mer eller mindre har varit död sen han föddes, är nog en stor bov i mitt personliga bluesrockdrama. Men när jag lagt mina fördomar kallade Cream och Derek and the Dominoes åt sidan kan jag se med klarare ögon: Då John Bonhams trummande sätter igång, strax följt av Jimmy Pages gitarrer, då vet jag vad jag skulle skriva in i definitionen på bluesrock om jag vore Horace Engdahl.

45. Candi Staton - When You Wake Up Tomorrow (1979)
Det blev ett väldigt ståhej häromåret när några välvilliga människor grävde fram diverse gammal soul av Staton, och hon fyllde varjehanda musikspelare runtom land och rike. Inget fel med det, det är bra skit, men att hennes svärtade soul alltid ska ha preferensföreträde när hennes musik diskuteras stör mig aningen, då jag tycker hennes discoperiod helt har hamnat i skymundan. Gemene man känner endast till Young Hearts Run Free, som bara är en av flera fina danshits Staton levererat. Den bästa av dem är denna godbit med ett smittsamt blåsriff och själfull sång. Det sistnämnda är något som skiljer sig från mycken annan disco, som har en lite ytligare sång, på nåt sätt. Det hela känns lite som en discoremix på en soullåt. Discoremix på en soullåt - löjligt vad bra det lät. Det ska jag googla i detta nu och ladda hem allt jag hittar.

44. The Stooges - Search and Destroy (1973)
En vän framhöll att man inte hade gillat den här låten och gissningsvis mycket annat av Stooges om det hade varit ett sunkigt garageband som spelat in den idag. Att själva grejen är att det är Iggy som sitter bakom spakarna. Jag hade inget bra svar då, men det kändes ändå inte helt rättvist. Visst är det en intressant tanke, men jag tror han har fel. Det låter hårt och skränigt, absolut - saker som i vanliga fall mest får mig att hålla för öronen - men det finns en skillnad. Skillnaden heter låtskriveri. Det här är en bra låt som passar i en urarg förpackning. Lokala källargarageband däremot, som självfallet döden snarast kan dö, framför oftast skitlåtar med ett skitsound och en spelad tuffhet som de tror att de kan få snälla tjejer på. Det har de säkert rätt i, vilket endast gör mig ännu argare. Hade jag bara kunnat ta två halvdana ackord hade jag sålt min själ och stolthet och gjort samma sak.

43. The Congos - Fisherman (1977)
Jag har nog aldrig hört så fyllig reagge förut. Det känns som att gunga fram i en båt med några nedrökta jamaicaner, stadens gamla fiskare, halvt drömmande halvt vaket. Det är lika mycket själ som i soul av toppkvalitet, lika mycket drömmande som i drömpop av bästa sort och lika mycket softa droger som i valfritt 60-talsband från San Francisco med alldeles för långt och töntigt namn.

42. Can - Vitamin C (1972)
Can var utan tvekan det funkigaste krautbandet. Det känns nästan omöjligt att ett vitt - och till råga på allt tyskt - band skulle kunna få till ett sånt här groove, därtill utan att använda sig av klassiska svängmedel som blåsinstrument. Varje instrument spelas utomordentligt och jag är övertygad om att det skulle vara fullt njutbart att endast lyssna på ett enda instrument från låten och ta bort de andra. Det är inte högt, inte euforiskt, ingenting som skulle kunna lura oss till att det här är bra. Det är helt enkelt bra i grunden. Damon Suzukis röst passar förstås alldeles utmärkt till detta lilla under av musikkomposition. Duktig musik. På ett bra sätt. Tänka sig.

41. Fela Anikulapo Kuti - Zombie (1976)
Så här på rak arm vill jag gärna utse Zombie till den näst bästa uttalat politiska låten någonsin. Folk måste börja tänka själva och inte bara lyda order som zombies, annars blir det så här eländigt, är ungefär vad Kuti vill ha sagt. Hoppas zombierna lyssnade, då hade det blivit lite fart i dem och inte bara massa rätvinkliga, tråkiga rörelser. Det hela är hursomhelst rejält upplyftande afrofunk, och väcker liv i det gamla mottot "Chicks? Fuck chicks, I just wanna dance!"



* Tillsammans med bling-bling, carmen electra, och kvällssol.

31 Comments:

At 9:32 em, Blogger Gabriel said...

Vilken är den bästa uttalat politiska låten då? The Cranberries "Zombie"? Skämt åsido, jag blev glatt överraskad över många utav låtvalen, inte minst "Your song". Mycket bra, sånt gillar jag. Led Zeppelin var väl lite tråkiga, och mer reggae än disco är ju inte bra (men förlåtligt med tanke på förra inläggets discoöverdåd). Annars märks det att vi börjar röra oss uppåt på listan nu, jag ser otåligt fram emot de kommande inläggen!

 
At 11:05 em, Blogger hilda said...

och här har jag faktiskt de flesta av låtarna på iTunes(vilket jag måste erkänna inte riktigt varit fallet i de tidigare inläggen). annars hoppas jag att du inte har blivit pressad av någon jobbig person att ta med costello. hursom så uppskattas det. my aim is true(debuten), där alison finns med är bra och this year's model är också värd att lyssna på.

och som vanligt är det fint, personligt och välskrivet.

 
At 11:20 em, Blogger Martin Janzon said...

gabriel:
Den som håller sig till tåls ska få dörren öppnad för sig, eller hur nu Bibeln vill ha det. Att alla är såna Led Zeppelin-haters tycker jag är lite löjligt, men visst, hata på bara! Genrerna kommer och går, och sammanlagt komemr det förstås bli en klar och dansant seger för discon. Kommande inlägg kommer att i än högre grad koncentreras kring mina personliga favoriter.

Och Your Song är ju fantastisk, givetvis.

hilda:
Listans hundra låtar utsågs ett ganska bra tag innan jag förstod att den där så kallat jobbiga personen som vill äta hamburgare på kyrkogårdar håller honom högt. Så du behöver inte vara orolig. Jag är medveten om att han gjort en hel ganska stor bunt klassiker, men det var länge sen jag kollade upp klassiska rockskivor. Kanske dags igen, som variation till housen, discon, twee-popen och Flo'Rida. Typ.

Tack för komplimangen, inlägget blir mer och mer välskrivet alltefter att jag rättar uppenbara språkfel jag ständigt hittar...

 
At 1:42 em, Blogger M said...

Buuu för er andra. When the levee breaks (observera stavningen av levee) är en personlig favorit och det var kul att den kom med. Nu när mina inre flöjter spelar trummintrot eller det lilla parti där sången distar får jag gåshud. Puss

 
At 11:40 em, Anonymous Gorillan said...

En massa bra låtar, och det är alltid kul att läsa dina funderingar, denna gång Young vs. Cobain. Det är för övrigt ingen idé att välja ut favoritlåtar, för samtliga är riktigt bra. Det måste ändå kännas tryggt att jag ger dig facit om ett par veckor :)

 
At 12:21 fm, Blogger Martin Janzon said...

m:
Leavee som Levee. Det känns hursomhelst tryggt att jag kan lita på dig. Du sviker inte de gamla gubbarna, så som resten av världen tycks ha bestämt sig för att göra.

gorillan:
Fint att facit kommer! Om du fortsätter med att bara ha en låt per artist kommer den garanterat se mycket annorlunda ut jämfört mot min. Resten av listan kommer nu nästan bara handla om några få artister, varav flera redan är nämnda Lite tråkigt, men så är min 70-talssmak. Ärligt talat ser jag mer fram emot 80- och 90-talen. Kommer garanterat bli mer spridning där och jag tror på fler överraskningar och obskyriteter.

 
At 1:17 fm, Blogger Ward said...

Mycket bättre än förra, om än inte i samma klass som första. Nöjd är jag ändå, ty det här var riktigt bra. Plats 54 till exempel. Eller plats 60, vilken var som poesi.

Att du i mitt tycke mästrar ordet bättre än musiken (eller hur en ska uttrycka sig) har jag redan fastställt, vilket betyder att jag inte borde gnälla. Men reagge, Dylan, Costello, Led jävla Zeppelin och Neil Young vart droppar som fick bägaren att rinna över. Nåväl, en får väl skylla på årtiondet eller nått... Jävla 70-tal, jävla det.

Gillar du Flo-Rida?

Din kompis!
Ward

 
At 1:31 fm, Anonymous linn said...

buhu my heart is broken

 
At 10:52 fm, Blogger Martin Janzon said...

Jag har vetat ända sedan starten att du skulle komma att ogilla 70-talslistan mest av alla, inget oväntat med det. Du får knyta näven helt enkelt och vänta på 80 och 90, som jag tror du kommer uppskatta mycket mer (men självklart, och förhoppningsvis, inte gilla fullt ut. Jag ska säkert kunna klämma dit nån gubbe och en del indie du kommer rynka på näsan åt. Vi får se). Reggaen är det i alla fall slut med, om det nu kan glädja ditt hjärta aningen.

Jag älskar "Birthday", så mycket kan vi i alla fall fastslå. Känns ju ganska segt att gilla den, med tanke på Kinkyhypen kring den, men det är som det är.

Annars är jag faktiskt gladare åt att du gillar mina ord än min musik, det är viktigare tycker jag. Tack kompis!

linn:
Jag måste ju spela tuff nu när jag vet att du ser vad jag skriver. Jag var ju oftare och under längre perioder kär i dig men jag tror anledningen är att jag träffade Elins föräldrar mer, och låten handlar ju rätt mycket om dem.

 
At 11:36 fm, Anonymous linn said...

aha, du påstår alltså att du spelar tuff! går det bra?

 
At 7:22 em, Blogger Martin Janzon said...

Vet inte. Har du blivit kär i mig än? I så fall går det bra.

 
At 8:54 fm, Anonymous Mathilda said...

Jag spolade tillbaka till scenen där Ewan McGregor, den underbara skapelsen, sjunger "Your Song" för Nicole Kidman, den skatan, om och om igen, första gången jag hyrde Moulin Rouge.

Jag spolade för att man på den tiden hade video och jag hyrde eftersom man på den tiden hade moral. Jag såg med andra ord Moulin Rouge för typ sju år sen när den kom och inte två veckor sen, som vissa andra…

 
At 8:57 fm, Anonymous Mathilda said...

Jag har sett Martin dansa sig svettigt på ett lite äckligt vis till "Low" med Flo Rida.

 
At 10:18 fm, Blogger Martin Janzon said...

mathilda:
Haha, ja i den dekadenta tid vi lever i nu är "hyra film" en obegriplig sammansättning ord för de allra flesta. Your Song är en utmärkt låt, det är vi i alla fall överens om. Ewan McGregor inte fullt lika ljuvlig. Nicole en skata? Ja, det kan jag köpa.

Va? Det här är ju förtal! Jag dansar aldrig äckligt. Jag vill ha bildbevis.

 
At 12:52 em, Anonymous linn said...

Nja, hittills har det nog inte gått så bra...

Och i fyran(?) när jag var som mest kär i dig var det nog inte tuffheten jag föll för, som du nog förstår... ;-)

En bättre strategi skulle kanske vara att ta på dig den gröna mjukisdressen, plocka fram frimärkssamlingen och dribbla bort mig på grusplanen.

 
At 3:01 em, Anonymous Mathilda said...

Det kanske bara kändes äckligt för att du hade apple bottom jeans på dig.

 
At 5:09 em, Blogger Martin Janzon said...

linn:
Om Ward nånsin ska få skriva ner och sälja den där historien om oss till Aftonbladet är det nog bäst att vi skärper oss och börjar skapa lite mer attraktion. Jag känner att du försöker hinta att jag inte var särskilt tuff i fyran. Måhända har du rätt. Det är svårt att vara tuff när man är lika söt som de sötaste tjejerna. Den gröna mjukisdressen har jag förträngt (men tack för att du gör mig till åtlöje) och frimärkssamlingen är på annan ort. Dribbla av dig, det kan jag göra vilken dag som helst dock. Inget gnäll på klassrådet att "Martin passar aldrig tjejerna!" bara. För det har jag ju alltid gjort. Det var på fotbollsplanen jag raggade.

Du gör mig nostalgisk, men minns en sak - det är jag som har det psykologiska övertaget på dig. Det var ju jag som gjorde slut med dig, moahahahahaha! Om du är jävligt snäll och uppför dig ordentligt så kanske, men bara kanske, kan jag ta dig tillbaka.

mathilda:
När jag är äcklig så är det bara på bra sätt.

 
At 10:49 em, Anonymous linn said...

Men hallå, jag blir ju nostalgisk av den gröna mjukisdressen, jag försöker inte göra dig till åtlöje!!!
Men frimärkssamling var väl aldrig nåt för mig, det intresset höll i sig i cirka fem minuter, och enbart för att försöka imponera på dig. (Fungerade det?)

Men menar du att jag gnällt på klassrådet? Om dig??? Det borde väl snarare handlat om Anders eller David eller nån. Du var väl typ den enda killen som tycke det var ok att vi tjejer var med och spelade.


Jag tror visserligen att Ward har lagt ner sin artikelidé, men om du har rätt i att det är du som har det psykologiska övertaget så lutar jag mig väl tillbaka och väntar.

Varför gjorde du slut, förresten? Och varför ger det dig övertaget? Är jag en biblioteksbok?
;-)

Äsch okej, jag är inte så väldans nykter just nu, bäst att jag slutar svamla.

 
At 5:02 fm, Blogger Martin Janzon said...

Nu har jag skrivit en lång patetisk och mycket romantisk kommentar TVÅ gågner, men så har datorn fuckat sig och allt har försvunnit. Jag tänker försöka en sista gång, och jag är fortfarnde i onykter tillstånd, precis som du. Det blir försåts inte lika fint som de första gångerna, men så är det. Kommentatorstråden kommer säkert bli helt uppfuckad också, men det bryr jag mig inte om; här ska det pratas gamla tider.

Linn, kära du, självklart gnällde aldrig du på klassrådet. Det var ju mest Anders som fick ta smällarna, men jag kom bara att tänka den saken när vi pratade dribblingar. Jag var den enda som hade moral och den enda som förstod redan då att det var tjejer som var grejen.

Frimärkssamlandet fungerade säkert, men ärligt talat tror jag inte att du behövde försöka impa på mig, jag gillade dig ändå... Småfull som jag är vill jag inte bli alltför sentimental, så jag vill påminna om att det är jag som har övertaget. Luta dig tillbaka och vänta på ett raggnings- samt dissningsförsök.

Och vill du veta varför jag gjorde slut? För att du inte verkade bry dig! Jag minns allt dina high fives med Calle och dem. Jag är också besviken på att vi aldrig bakade tigerkaka hos dig som du lovade. Du lovade! Jag frågade ju t.o.m chans på Elin medan vi var tillsammans, men det kanske var första gången vi var ihop?

Det där med biblioteksbok förstår jag inte riktigt (någon som man lånar och sen lämnar tillbaka?). Jag ser dig inte som en sådan iaf. Men övertaget tänker jag se till att behålla.

Minns du klassresan till Lindön? :D

 
At 12:02 em, Anonymous Gorillan said...

Ursäkta att jag bryter! Jag är på jakt efter en massa bra hiphop från 80-talet - några tips?!

 
At 1:40 em, Anonymous linn said...

Vad hände på Lindön?
Jag kommer ihåg att vi var där och att det i den åldern var väldigt spännande med...tältaktiviteter... men i ärlighetens namn minns jag verkligen inget mer än så. (Ska jag känna mig hemsk nu?) Enlighten me!


Calle var ju lite mer bad boy, så mycket man nu kan vara det i Mellösa. Men å andra sidan fick inte han heller baka nån tigerkaka (låter inte det som nån dålig metafor för något helt annat, btw?).
Men okej, du har en tigerkaka (den oskyldiga sorten, vill säga) innestående.

Så, nu väntar jag med spänning på att få höra om Lindön.

 
At 1:44 em, Anonymous Mathilda said...

Gorillan: För min del får du gärna avbryta.

 
At 2:13 em, Blogger Martin Janzon said...

Det är verkligen roligt att läsa det man skriver när man är berusad. Man lever upp så härligt.

gorillan:
Du har ju hela Natives Tonguegrejen, även om mycket var tidigt nittiotal. De La Soul, Jungle Brothers osv. Eftersom Kool Keith är kungen måste Ultamagnetic MCs kollas upp också. En del Boogie Down Broductions kan väl vara lite kul, eftersom KRS-One också är rätt skön. Stetsasonic har ett par sköna hittar och Run DMCs "Tricky" samt Kurtis Blow "The Breaks" är alltid lika roliga. Särskilt den senare. Big Daddy Kane sägs ju vara bra också. NWA har ett par klassiker förstås. Sist men inte minst (av det jag kommer på nu) måste Slick Rick framhävas! Underbart skön kille. Det här är ju standrardtips, du kanske var ute efter annat?

Annars måste det ju sägas att 90-talet var mycket roligare trots allt när det kommer till hiphopen. Men man ska förstås plocka russinen ur kakan.

linn:
Vi pussades på Lindön, oh yeah baby, det gjorde vi. I ett tält. Jag tror vi blev tillsammans där också? Nån av gångerna. Men ja, lite besviken är jag att du inte minns. Och med lite menar jag mycket.

Calle var verkligen bad boyen, haha. Bad boy på mellanstadiet i Stora Mellösa. Vad underbart det låter. Träffade honom för ett par år sen och han medgav att "alla var rätt töntiga på högstadiet, nu har man nog mognat lite". Mellanstadiet lär inte ha bättre.

Bra bra, jag ska lätt ha den där tigerkakan nångång, och det menar jag verkligen. Vilken tigerkaka vi än pratar om.

mathilda:
Jag älskar dig.

 
At 2:39 em, OpenID sunvalley said...

Jag är grym på "tricky" på sing star!

 
At 3:01 em, Anonymous linn said...

Hrm, en del minns jag nog. var ju bara tvungen att checka vad det var jag borde minnas...

Haha jag har ett kort på dig från Lindön, förresten. Blev ju tvungen att leta på det nu.

Förresten fick jag skäll från några av tjejerna för att jag var så tråkig och bara stängde in mig i ett tält när vi var på Lindön. De ville typ att man skulle äta Risifrutti och leka Röda vita rosen. Booooring. Jag föredrar att pussas i tält.

 
At 3:22 em, Anonymous linn said...

Men förresten, gjorde vi inte slut på Lindön en gång också? Eller minns jag helt fel nu?

 
At 10:08 em, Anonymous Ola said...

Kanske uppfattas jag som den parentes jag faktiskt är när jag åter försöker leda in diskussionen åt det musikaliska hållet, men det är inte som att jag inte kan ta det. Vad är det för fel på er människor? Måste man okynnesäckla sig över Led Zeppelin bara för att man är är påläst, medveten och fin i kanten? Låter du dig påverkas av pöbeln och inte har med "Stairway to Heaven" på topp 10 går det inte att ta din lista på allvar, Martin!

I övrigt är jag så klart minst lika nyfiken på fortsättningen som alla andra.

 
At 12:12 fm, Blogger Martin Janzon said...

sunvalley:
Ha! Det vill jag se! Jag tror dig alltså, jag tycker bara det vore kul att se.

linn:
Eller hur! Pussas i tält är lugnt en av de bästa grejerna man kan göra. Gjorde slut.. Hm. Vi blev ihop en gång på valborg, det minns jag. Jag skickade nån (Anders förmodligen) att göra slut nångång i skolan. Mer än så minns jag inte faktiskt. Du kan ha rätt, men jag tror inte det. Lindön har jag bara positiva minnen ifrån nämligen. :)

Det där kortet vill jag för övrigt se den dagen du bjuder mig på tigerkaka.

ola:
Att det är okreddigt att gilla gubbrock är inget nytt, men samtidigt kan det ju faktiskt vara så att vissa verkligen inte gillar det och då får det väl vara så. Mycket av det tycker också jag är sunkigt (exempelvis The Band skulle aldrig få besöka någon av mina topplistor), men jag är förvånad över att just Led Zeppelin får så mycket stryk. Jag håller annars både med dig och inte med dig. Bra låt såklart, men jag tycker definitivt att man kan ta en lista utan Stairway to Heaven högt placerad på allvar, säger jag utan att för den skull avslöja om eller var på min lista den kommer placeras.

Att falla för pöblen, mina läsare, de dumma eller de intellektuella - ja, vilka vi än pratar om - det vägrar jag tro om mig själv. Brutal ärlighet är det enda jag eftersträvar i dessa sammanhang.

 
At 12:47 fm, Anonymous linn said...

Förresten kan man verkligen undra hur du, som ju verkade vara en riktigt intelligent kille, tänkte när du skickade just Anders att göra slut. Jag har blivit dumpad på smidigare sätt... ;-)

 
At 1:23 em, Anonymous Gorillan said...

Det är inget fel på The Band! Det är helt problemfritt att gilla okreddig gubbrock, inklusive Led Zeppelin. Men tar du med "Starway to Heaven" kan jag inte ta din lista på allvar (tackar även för tipsen).

 
At 2:55 fm, Blogger dong dong23 said...

cheap jordan shoes
juicy couture
retro jordans
coach outlet
oakley sunglasses
hollister clothing
fitflops
replica watches
cheap jordans
coach factory outlet
michael kors outlet
ray ban sunglasses outlet
michael kors handbags
michael kors handbags
louis vuitton outlet
true religion outlet
vans shoes outlet
giuseppe zanotti sneakers
cheap oakleys
nike uk
michael kors outlet
polo ralph lauren outlet
louis vuitton handbags
air max 90
louis vuitton bags
louis vuitton outlet
louis vuitton
jordan 4 toro
nike free run
ray bans
coach outlet
vans shoes
oakley outlet
jordan shoes
celine
air jordan pas cher
coach outlet
coach outlet store online
true religion jeans
michael kors purses
20166.20wengdongdong

 

Skicka en kommentar

<< Home