lördag, december 29, 2007

60-talets 100 bästa låtar pt III


60. The Angels - My Boyfriend's Back (1963)
Det finns nåt tilltalande med en flickröst som levererar meddelandet att jag som lyssnare kommer få fett med däng, eftersom hennes pojkvän snart kommer tillbaka. Jag vet inte vad det är, men det är något sexigt med det hela, kanske på samma sätt som jag tänker mig att det är sexigt att bli dominerad av tjejer.

youtubelänk

59. John Coltrane - My Favorite Things (1961)
En stonecold classic inom jazzen som det är en ren njutning att lyssna på. Jag känner mig lite lättare, lite mer svävande när jag hör den.

58. The Four Tops - Reach Out (I'll Be There) (1966)
Four Tops har gjort så många låtar av högsta kvalitet att det är svårt att säga vad som gör vissa av låtarna bättre än andra. Särskilt svårt är det för mig, som inte vet något om musik. Vad jag ändå vet ska jag säga: Det är en klockren soul-pophit att spela morgon, middag och kväll.

youtubelänk

57. Astrud Gilberto, Joao Gilberto, Stan Getz - The Girl from Ipanema (1963)
Om man har kommit på en bra grej, en bra vers eller melodi, varför inte köra den om och om igen? Kanske för att det skulle kunna bli tråkigt. Men man kan också lösa det genom att först låta Joao sjunga och sedan låta Astrud göra samma grej igen men ännu vackrare, sedan låta Getz trumpeta grejen på ett ultraluftigt och skört sätt, sedan låta ett piano klinka sig igenom det hela och avsluta med Astrud igen. Bra lösning, tycker jag.

56. Nancy Sinatra - Bang Bang (My Baby Shot Me Down) (1966)
Sonny skrev låten och Cher spelade in den först, men det är denna version som är bäst. Tarantino har sett till att alla hört denna låt vid det här laget.

55. The Supremes - Baby Love (1964)
Inte särskilt chockerande kanske att låtskrivarteamet Holland-Dozier-Holland ligger bakom, som de gjort så många gånger förr. Den här gången har vi "baby" redan i titeln, vilket bidrar till att placera låten högre än I Hear a Symphony.

54. The Shangri-Las - I Can Never Go Home Anymore (1965)
När alla andra girlgroups sjunger om pojkar, romantik, babys osv, gör Shangri-Las förvisso låtar rörande samma ämnen, men ur andra aspekter. När andra sjunger om hur håret fladdrar när hon åker med honom på motorcykeln sjunger S-L om hur han krashar och dör. Olyckor och död är vad som behandlas. I den här låten är livet ensamt eftersom flickan efter att hon rymt aldrig kan åka hem till sin kära mor igen. Pojken hon rymde för har hon glömt, men inte vaggvisorna mamma berättade. Varför åker hon inte hem? Mamma har dött av ensamhet och nu är det försent. Man kan börja böla för mindre.

Passar bättre i rummets mörka vrå än på dansgolvet.

53. Frank Zappa - Trouble Every Day (1966)
Jag är inte en av de där Zappa-fansen. Musikermusik? Jodå. Buskismusik? Allt för ofta. Hästsvansmusik? Om det finns något sådant, så absolut. Men när Zappa slutar skämta är han ibland riktigt bra och hans allra bästa låt är en av hans tidigaste. En bluesig rocklåt utan onödiga krusiduller som berättar om problem vi alla känner igen oss i: "There's nowhere to be laid, that trouble's coming every day". Många sköna sociala kommentarer ges och det är tydligt att Zappa inte tycker att allt står rätt till.

"I'm not black but there's a whole lot's of times I wish I could say I'm not white".

52. The Supremes - My World is Empty Without You (1966)
Men det här är sista Supremeslåten, jag lovar.

51. The Mamas & the Papas - California Dreamin' (1965)
Textmässigt en riktig nonsenslåt. Jaha, så de längtar efter det varma Kalifornien. Okej. Musikaliskt är låten ett anfall av geni, med en refräng som får dig att tro att den handlar om något mycket större och mycket viktigare.

Inte för att jag så här på rak arm kan komma på nåt viktigare än varma dagar i Kalifornien, men ändå.

50. Caterina Caselli - Disperatamento io ti Amo (1968)
Så här vill jag att mina italienskor ska låta. Passionerade och lätt lidande. Jag har ingen aning om vad hon sjunger om (förutom lite kärlek på nåt sätt) men dramatiken lyser igenom ändå, både musikaliskt och i hennes röst. Den här låten har jag skrivit lite om förut när jag hittade den på blowupdoll. Laddade ni inte hem den då får ni en ny chans nu.

mp3-fil

49. Charles Mingus - Solo Dancer (1963)
Mingus bästa skiva, The Black Saint and the Sinner Lady, är en sprakande helhet som tål att lyssnas på om och om igen. Det är (oftast) inte lugn och lättsamt, det är intensivt och kräver din uppmärksamhet, en uppmärksamhet den definitivt är värd. Första spåret på skivan är kanske det mest utmärkta och bjuder på flera stämningar och tempon.

48. FEL FEL FEL! Men jag löser det på nåt sätt.
Här skulle Give Me Just a Little More Time med Chairmen of the Board ha varit. Vet nån när den låten släpptes? Jag vet. 1970. Vet inte hur jag lyckades med misstaget men om nån kastar sten på mig för det så ska ni veta att det minsann lika gärna kunde ha varit 1969, bara det att det inte råkade vara det. Inte mitt fel. Den kom dessutom väldigt tidigt 1970. Alltså nästan på 60-talet. I en sammanfattad lista som kommer i efterhand kommer alla låtar innan den här på listan åka upp ett snäpp och in på plats 100 kommer istället I Heard it Through the Grapevine med Marvin Gaye som var närmast att komma med (ja, den höll alltså på att komma utanför listan helt). Om den låten kan man säga att det är Marvin Gaye som sjunger, alltså ska du hålla käften och lyssna.

47. The Express - Wastin' My Time
Antingen måste jag nicka maniskt med huvudet, göra trumslagsrörelser eller göra ryckiga rockgitarriff med handen när jag hör den här låten. Fyllig, energisk och ruffig - av alla låtar som gjorts i bortglömda garage kan det här vara den bästa.

mp3-fil

46. The Silhouettes - Not Me Baby (1968)
Yes! Mer northern soul. Not Me Baby skapar lite samma känslor i mig som Dylans It Ain't me Babe och kanske framförallt Don't Think Twice, It's Allright. Den där stolta känslan av att det för en gångs skull är jag själv som inte bryr sig om henne, istället för tvärtom. Efter vad som hänt ska hon inte förvänta sig sympati från mitt håll: "And if a guy should make you blue, who do you think is gonna cry for you? - Not me. I said, not me baby. 'Cause I'll be laughing at you".

Jag rör mig ju förstås mycket hellre till det här än till Dylan dock.

mp3-fil

45. The Velvet Underground - Sunday Morning (1967)
Söndag morgon var det tal om ja. Lou Reed vet helt klart hur det är att vakna upp en söndagmorgon trött och jävlig. Därför har han gjort det perfekta soundtracket till sådana situationer, nämligen den här låten. Minst lika bra som lena smekningar, en varm kopp honungsvatten och ett tiotal snoozningar.

44. Del Shannon - Runaway (1961)
Den här låten skulle jag kalla klassisk, men på ett speciellt sätt, ett sätt som gör att den liksom står utanför diskussioner om överskattning eller underskattning, om kreddighet och okreddighet. Den bara är där, på ett självklart och givet sätt. Den känns helt tidlös samtidigt som den låter tidigt 60-tal väldigt mycket.

youtubelänk

43. The Four Tops - 7-Rooms of Gloom (1967)
Det där riffet (eller vad det kallas) som drar igång första gången efter 22 sekunder är det som gör att den här låten är på listan, så högt som den är dessutom. Trummorna som slår in efter 32 sekunder är nästa höjdpunkt. I övrigt är det väl som vilken FT-låt som helst, alltså helt underbar. Det här kan vara nästa låt jag önskar när jag önskar en låt på dansgolvet.

42. Love - Alone Again Or (1967)
Kanske Loves mest kända låt och möjligen den som är lättast att snabbt gilla. Trevlig melodi, gitarrplockande och sång. Jag har nog tjatat mycket om trumpeter på den här listan, och jag hade själv ingen aning om att de så ofta utgjorde höjdpunkter. Även här har vi det korta trumpetsolot vid 1:49 som en höjdpunkt. Inget prat om saken att det här är en av Loves absolut bästa låtar.

41. Buffalo Springfield - Expecting to Fly (1967)
En av Neil Youngs finaste låtar. Kanske hans mest imponerande eftersom det här inte handlar om att han spelar sin gitarr som han gör utan att han gjort en fantastisk låt, en drömsk popsymfonihistoria som visar att han hade en rejäl låtskrivarförmåga. Jack Nietzsche ska ha alla möjliga eloger för sitt arrangemang. Smälter gör man, om inte förr, så vid: "If I ever said I loved you, now you know I tried. Babe, now you know I tried".

Resten av Buffalo Springfield fick inte vara med, även om låten är släppt på ett av deras album. Lika bra det, om du frågar mig.

9 Comments:

At 12:34 fm, Anonymous antz said...

det här var då mycket intressant läsning, tack ska du ha! en del jag är bekant sen tidigare (bara. älskar. uptight) men också mycket nytt!

 
At 1:25 fm, Blogger beta said...

jävligt ambitiöst. Det gillas

 
At 10:10 fm, Blogger Martin Janzon said...

tack, tack. utöver att jag gjorde det för min egen skull så hoppades jag främst på två saker från andra: att de skulle hitta nåt nytt och att de skulle tycka det var jävligt ambitiöst.

 
At 3:59 em, Blogger Anna said...

Borde inte California Dreamin' kommit liite högre upp hörru du? Annars var det en himla fin och ambitiös lista. Men inte alls pretto som allt annat här i världen. Jag gillar dig och din blogg väldigt mycket om jag inte sagt det. Gott nytt år Martin!

 
At 4:40 em, Blogger Martin Janzon said...

Tackar! Bra att du tycker jag lyckas vara ambitiös utan att vara pretentiös. Jag tror du har sagt att du gillar bloggen nångång(säkert efter att jag mer eller mindre bett om det i mina inlägg) men det skadar aldrig att få höra sånt igen! Gott nytt år själv Anna, hoppas Göteborg (om du var där) var bättre än Stockholm.

California Dreamin' borde faktiskt inte kommit högre. Inte heller lägre. Jag tycker plats 51 är ganska perfekt.

 
At 7:37 em, Blogger Anna said...

Göteborg är alltid bättre än Stockholm. Alltid. Det vet du väl?:)

Okej då, 51. Det är ju typ halva. Det är fint. Ser fram emot att veta topp 10. Jag kan ju inget om 60-talsmusik, så jag får många värdefulla tips.

 
At 7:55 em, Blogger Ward said...

Martin. Makalöst. Även fast du (naturligtvis) har fel om det mesta på listan är projektet underbart. Tack för den ständiga utvecklingen av din blogg, vilket har gjort den till den mest orginella musikbloggen sedan shaktar.nu.

Men nog med det här sötsliskiga hyllandet. Inför framtiden förväntar jag mig, nej kräver, en grundlig genomgång av bandet Kent. Varför har de blivit så pass enorma i Sverige, varför denna ständiga hyllningskören från den svenska popjournalistiken, varför misslyckades de så kapitalt utomlands? En lista över 80-talets bästa låtar bör likaså infinna sig snarast.

Min sista fråga är uppenbar i dessa tider. 2007 års album och låtar, en kvick topp 5, här och nu av dig.

 
At 10:25 em, Blogger Martin Janzon said...

Vafan ward, precis när man gör en rensning bland länkarna och tänker "ill's and thrill's är död. Kanske har hans författare dött." och således tar bort länken, så visar du ganska tydliga livstecken. Säg mig nu rent ut: Lever din blogg eller är den död?

Annars så blir jag såklart mycket rörd över hutlösa hyllningar som den du just gav. Att jag har fel i det mesta är inget att bry sig om, men att du orginaliserar bloggen känns mycket bra.

Kentprojektet tar jag på mig! Jag skrev ju i början av bloggen att jag skulle genomföra projekt mina läsare sa åt mig. 80-talets bästa låtar kommer efter 70-talets bästa låtar. Man måste gå metodiskt till väga. Det kommer alltså, i sinom tid.

Jag har inte lyssnat så mycket på musik från 2007 än, tänkte komma med en årsbästalista nångång i april eller så, när jag hunnit lyssna in mig. Svenska trippeln med TTA, Jens Lekman och Studio gillar jag mycket. I hiphopväg Prodigy och Chamillionaire. Där har du fem iaf, men håll ut så ska du få veta mer exakt om några månader.

Låtar hinner ja ginte tänka ut nu, den där Sartrefilmen börjar om en minut. Det kommer det också, nångång.

 
At 10:43 em, Blogger Ward said...

Ills 'n' Thrills lever, men fick under hösten ligga i respirator på grund av en serie olyckliga omständigheter. Mer om detta senare. 2008 är jag tillbaka... with a vengeance.

Det glädjer mig att Kentprojektet blir av, trots att du numera är lika produktiv som Esgie vad-han-nu-heter. Jag ser även fram emot kommande listor. Om Led Zeppelin toppar någon utav dessa kommer jag dock att bli gruvligt besviken. Och kanske rosenrasande.

Din svenska trippel ser jag som oemotsäglig. Chamillionaire var, i mina ögon, rätt trist. UGK gjorde bästa hiphopen, Hollywood Holt var bästa undergroundrapparen och Adam Tensta samt TTC får dela utmärkelsen "årets ryggsäckshiphopare".

Keep up the good work.

 

Skicka en kommentar

<< Home