torsdag, december 20, 2007

60-talets 100 bästa låtar pt II


Jag kanske skrev nåt om att lista 20 låtar i taget. Nu menade jag ju förstås att jag först skulle lista 21 låtar, sedan 19, och sedan 20 i taget. Det förstod ni säkert, men man kan aldrig vara övertydlig i såna här sammanhang.

Jag orkar inte länka till alla låtar men jag gör såhär: Jag lägger upp youtubelänkar i de fall jag tycker det finns sevärda klipp där och jag lägger upp mp3-länkar i de fall jag inte tror att det är snorenkelt att hitta låten själv. Men ärligt, väldigt mycket här kan ni hitta hur lätt som helst själva. Jag ska snart uppdatera förra inlägget med några länkar också. Det jobbigaste är ju att jag nu måste ladda hem låtarna massa gånger själv för att det ska se ut som att någon faktiskt vill ha dem.

Här kommer fortsättningen på listan, och det blir logiskt nog bara bättre och bättre.

79. Francois Hardy - Tous les Garcons et les Filles (1962)
Den näst största yéyéfransyskans bästa låt, möjligtvis i konkurrens med Comment te Dire Adieu, har den där riktigt Parisiska känslan av park, promenad, café, och mest av allt förstås - romantik. Den ska tydligen handla om hennes känsla av att alla flickor och pojkar går med någon och har någon, alla utom hon själv. Det är en vacker poplåt att halvt lyckligt, halvt sorgset, mysa åt framför julbrasan.

youtubelänk

78. The Doors - Touch Me (1968)
Okej, jag inser att jag i och med detta förmodligen har förlorat halva min läsekrets. The Doors är inte ett dugg coolare än vad en "rolig" uppsättning toalettregler är. Till mitt försvar vill jag säga att jag inte heller gillar det mesta av bandet. Därför är det typiskt att låten som kommer med på min lista är den som låter kanske allra minst The Doors, så långt ifrån The End som möjligt. Det är en dansant dänga med härligt blås och fina kärleksfulla partier mitt i all energi. Det är direkt och komprimerat, inte utdraget och överdrivet psykadeliskt.

77. The Kinks - You Really Got Me (1964)
Riffet till den på plats 80 placerade I Can't Explain bygger till stor del på Kinks riff, har Pete Townsend erkänt. Jag skulle tro att det är just den här låten som åsyftas i första hand. Kinks är coolare än Who dock, och den här låten är ruffigare än den andra. När man väl hört den kommer man inte glömma bort den.

76. The Supremes - I Hear a Symphony (1965)
Supremes har gjort ett tiotal låtar som alla skulle kunna komma med på en sån här lista utan att det vore konstigt. De välskrivna hitsen frontade av den underbara Diana Ross fungerar i nästan alla sammanhang. I I Hear a Symphony hörs verkligen en symfoni, det är en riktigt poporkesterpärla med en - såklart - strålande melodi och produktion, och Ross levererar flera obligatoriska "baby".

75. Neil Young - Cowgirl in the Sand (1969)
Varje vettig människa borde ha en "långa-episka-Neil-Young-låtar"-period i sitt liv. Jag har definitivt haft en sådan, och Cowgirl in the Sand är en av de givna höjdpunkterna i en sådan period. En mental resa genom intensivt känslofyllda gitarrlandskap utlovas till alla som vill och orkar lyssna. Neil Young är fortfarande helt unik i den stora och ganska illaluktande skara som kallas rockgitarrister.

74. Rahsaan Roland Kirk - Volunteered Slavery (1968)
När titelllåten till en av de mest intesiva och livsbejakande jazzalbumena någonsin börjar ljuda ur högtalarna spetsas öronen direkt och innan låten kommer igång ordentligt får vi veta av Kirk själv att om vi verkligen vill veta hur det är att vara fri så måste vi spendera en hel dag i sängen med honom. Jag tror honom. Volunteered Slavery är en låt och en skiva helt utan bojor, och Sture Dahlström-älskare som jag är så är bojfrihet och frihetstörst saker som tilltalar mig.

mp3-fil

73. The Crystals - He's a Rebel (1962)
Temat är klassiskt: Good girl gillar bad boy. Det funkar lika bra som vanligt. Musikaliskt är den här låten snygg och smart, med många fina detaljer att lägga märke till. Såklart är det ändå tjejernas refrängsång som är höjdpunkten, som det brukar vara i girlgrouplåtar. En av säkert tusen Phil Spector-producerade låtar som är med på den här listan.

72. The Velvet Underground - Beginning to See the Light (1969)
Beginnig to See the Light ger upphov till paradoxala känslor. Den är uppenbart glädjefylld och tragisk på samma gång. Den närmast religiösa hoppfullheten man upplever att Lou Reed erfar när han sjunger "I'm beginning to see the light!" vänds snabbt i misstänksamheten att glädjen har sitt ursprung i kemiska substanser snarare än någon religiös-filosofisk livsinsikt, vilket, när man tänker på det, är ganska sorgligt. Det går ändå inte att låta bli att bli smittad av drivet i låten och av Reeds smått jubelaktiga utrop: "There are problems in these times, but weee! None of them are mine" sjunger han och sysslar med en verklighetsflykt och förnekelse som givetvis är livsviktig för att man ibland över huvud taget ska orka med.

71. Van Morrison - The Way Young Lovers Do (1968)
Den enda låten från Astral Weeks som verkligen går att ta ur sitt sammanhang, som är en låt för sig, en typsik singel. Den jazziga pop-folkmusiken är här närmast hittig och tempot är ganska högt. Van Morrison sjunger förstås helt fantastiskt och låten sjuder verkligen av ungdom och liv.

70. Nick Drake - River Man (1969)
Det sämsta med Drake är alla tråkiga artister han influerat under 90-talet och senare. Då många av de senare känts bajsnödiga och tagit i för att låta tysta, upplever jag Drake som mer otvungen och avslappnad. Fiolerna gör denna låt ganska episk och den är något av Five Leaves Lefts centrala del. Vackert.

69. Desmond Dekker - Israelites (1968)
Israelites var en av de allra tidigaste internationella jamaicanska hitsen och handlar om människor som måste arbeta hårt för födan. De som säger att all reggae låter likadant har en viss poäng, men det här låter lite bättre likadant än det mesta andra inom genren. Dekkers röst är en av mina favoritröster inom genren och det här är hans klart bästa låt.

68. Etta James - At Last (1961)
Låten skrevs redan 1941 men det var då den tjocka, men vita, bluessångerskan Etta James framförde den som den slog igenom. Fantastiskt svepande blues och soul är vad det är. Synd bara att den har använts i nåt tveksamt sammanhang, för jag får en lätt kliande känsla av tvättmedelsreklam när jag hör den.

67. John Lee Hooker - Don't Look Back (1962)
Den där saxofonen är så himla mysig, djup, och även lätt ledsam. "Stop dreaming, and live on... in the future. But darlin' don't look back, oh no, don't look back" är ett tips vi alla behöver höra ofta, och det finns få jag hellre hör det av än J.L. Hooker, med sin vibrerande, innerliga och faderliga bluesstämma.

mp3-fil

66. The Impressions - You've Been Cheatin' (1966)
Curtis Mayfield måste ju få vara med på nåt sätt även på 60-talslistan. Det handlar förstås om alldeles oklanderlig soulmusik med fantastisk sång, känsla och blås. Jag drömmer mig bort till dansgolv, berusning och svettiga kroppar.

youtubelänk

65. King Crimson - 21 Century Schizoid Man (1969)
Den enda progressiva rockgruppen som det är (nästan) okej att gilla. Jag menar, Robert Fripp har ju faktiskt spelat med Brian Eno. Denna låt är hämtad från deras första skiva, In the Court of the Crimson King, som är klart bättre än allt annat jag hört av bandet. Den här är både hittig och flummig, rakt på och far out. Riktigt bra dinosaurierock helt enkelt.

64. Leonard Cohen - So Long Marianne (1968)
Fin musik, fin text. På riktigt alltså, inte på det där tråkiga sättet. Inte "jag skalar av allt till att bara innehålla en gitarr och så sjunger jag den i moll och så gör jag det jättesakta och så har jag mörk röst och så låter jag både allvarlig och ledsen"-fint som så många tråkiga artister gör.

63. Bob Dylan - Boots of Spanish Leather (1964)
Känslan man får när man inser att någon man gillar inte längre har samma känsla för en själv är inte så jävla rolig, helt enkelt. Huvudpersonens älskade i den här sången är på resa och undrar om hon ska ta med något till honom. Han vill inte ha något, bara hennes kyss, bara hennes säkra återkomst till honom. När hon till slut säger att hon inte riktigt vet när hon kommer tillbaka, att det beror på när hon får lust, inser han att han inte längre är viktig för henne och det är då han säger det: "Yes, there' s something you can bring back to me: Spanish boots of spanish leather."

För mig är det något hoppfullt. Jag må ha förlorat min livs kärlek och inget spelar längre nån större roll men om det ändå är så så vill jag i alla fall ha de där spanska bootsen. Jag har hört att de ska vara bra, typ. Life goes on.

62. Archie Bell & the Drells - Tighten Up (1968)
Hur kan nånting så enkelt bli så funkigt? Efter tre sekunder vet man exakt hur gitarrerna kommer låta resten av låten, men det blir ändå aldrig ett dugg tråkigt. Låten fylls på med sång, blås, bas och trummor och reslutatet blir något av det svängigaste från årtiondet.

mp3-fil

61. The Beatles - Here Comes the Sun (1969)
Mästarna av melodiernas kanske allra mest mästerliga melodi. Det var inte ens en av de två som skrev den, det var den tredje, George Harrison. Melodin är inte allt, men den är äckligt mycket, och bara det säkra faktumet att det här är åtminstone en av Beatles' bästa melodier gör att den är bättre än allt du har gjort i alla fall.

2 Comments:

At 3:09 em, Anonymous Anonym said...

Sådär, då har jag kollat in den andra delen av listan. Några spontana reaktioner:

The Doors, King Crimson och Leonard Cohen var inte så bra.

The Crystals var nya för mig; de lät riktigt bra.

Rahsaan Roland Kirk och Nick Drake ska längre upp.

Francois Hardy är söt.

Jag antar att det kommer lite fler Velvet Underground-låtar vad det lider.

Min favoritlåt av Archie Bell & the Drells är kanske "Here I Go Again", men det här lät också riktigt bra. Mer funkigt som du säger.

Looking good. Det finns såklart mer att säga, men det här var det spontana.

 
At 8:06 em, Blogger Martin Janzon said...

Reaktioner på dina reaktioner:

Doors, Crimson och Cohen var väl inte de coolaste namnen på listan men jag står för att de är bra. Var inte så kreddig! :)

Snyggt av dig att få tag i Crystalslåten trots att jag hade skrivit Crystlas...

Hardy är mycket söt.

Fler VU-låtar? Jag vill varken säga ja eller nej, men du vet ju att det är ja.

 

Skicka en kommentar

<< Home