Dunka Dunka

Jens, Jens, Jonathan och C-walk

Konserten började inte bra. Ljudet var dåligt, åtminstone där jag stod, och jag stördes av alla som stod och pratade runt mig. Såg gjorde jag ingenting alls. Låtarna saknade sin sedvanliga karaktär och flöt ihop i varandra, och om det inte vore för att någon sa, kanske var det vakten, att konserten verkligen hade börjat hade jag inte ens varit säker på det.

Nåväl, när jag väl hade köat klart och kom in blev det hela givetvis mycket bättre. Vad tycker jag då om Jens, såhär nåt halvår efter att jag såg honom sist? När det kommer till människor som är väldigt mycket av någonting, i Jens fall väldigt mycket en kille med hjärtat utanpå, är det alltid lika svårt att veta om de verkligen är sådär på riktigt. Jag brukar utgå från att de är det, mest för att det blir så mycket roligare då. Jag menar, när Biggie säger att han har sju mac-elvor, ungefär åtta trettioåttor, nio nior, tio mac-tior och att skiten inte tar slut, är det ju roligare att tänka "hell yeah!" än "nej du herr Wallace, det där vill jag allt se innan jag tror på't". Men vad som iaf ofta är roligare än vapen är kärlek. Kärlek är vad Lekman sjunger om. Eftersom jag bara är cynisk en kvart i taget och eftersom beta inte uppdaterar flera gånger om dagen, klarar jag av att vara sådär som man ska vara när man lyssnar på den här typen av musik. Mjuk, varm och med en tro på kvinnan är kapabel till att skapa fler känslor än bara lustkänslor hos män. Jag gillar alltså fortfarande det här.

Eftersom min käre vän, Lägenhetskamrat, inte tog sig in på konserten när den gavs i Linköping packade vi inte väskorna och begav oss till Norrköping. Eftersom vi, som jag vill minnas att jag alldeles nyss nämnde, inte packade några väskor, hade vi inte heller någonstans att sova. Men precis som i Finspång skulle det lösa sig. Det löser sig, och löser det sig inte så löser det sig ändå, brukade en tant säga en gång. Denna tant var en bekant till mina föräldrar och var förmodligen en väldigt vis dam. Var säger jag, eftersom hon gick bort för några år sedan.

Mina anledningar till att åka och se karln uppträda igen var tre:

1. Jag ville se karln uppträda igen.
2. Jag ville fortsätta att bonda med hans bandmedlemmar.
3. Jag ville vara en sjyst kille och följa med Lägenhetskamrat som ville dit.

Det hela var bra igen. Att sitta här och prata om låtar är inte min grej, och såklart ytterst tråkigt för er att läsa. "Han inledde med bla bla och det var fint. Bla bla. Ett klimax nådde han i samband med en trio låtar i mitten, toppad av bla bla. Osv." Fuck that shit. Här pratar vi om strukturer, om principer och om det är rätt eller fel att gilla vissa artister. Vi pratar inte om enskilda låtar.

Efter att det hela hade varit bra igen pratade jag vidare med människor ur bandet, av vilka jag pratat med en tidigare, efter förra konserten. Bra människor, måste jag tillstå. Jag hade inga mål med detta (jag lovar) men såhär i efterhand inser jag att det kanske är min väg till räddning att infiltrera musikvärlden, med hjälp av min tillförlitliga charm. Om jag tillslut lyckas komma med i ett gigantiskt bands crew, till exempel som bussdäckspumpare eller gräsbärare, kanske jag kan bli ekonomiskt oberoende och slipper således jobba. Jag kommer förmodligen göra samma saker som jag hade gjort om jag jobbade: läsa böcker, titta på konst, osv, men jag slipper i alla fall få betalt för det.

När moderskänslorna blivit alltför starka hos vissa bandmedlemmar, som alla är av det andra könet (eller det första, beroende på från vilket håll man räknar), slapp vi även dö utomhus i kylan.

Jens Lekmans idol är Jonathan Richman, ett faktum som gör att jag känner det befogat att avhandla den konserten i samma inlägg. När han inte syntes till tio minuter efter att han skulle gått på gick han själv ut och berättade att det var för att folk fortfarande köade för att komma in, han ville förstås inte att vi skulle tro att han medvetet dröjde att komma in. Där nånstans förstod jag att det här skulle bli precis vad jag hoppades på. En trummis var det enda han hade med sig. Med tanke på att det stundtals var rätt svårt att avgöra om han faktiskt rörde på kroppen eller handlederna nånting ö.h.t, kan man inte säga att Richman hade nån konkurrens om scenen. Han dansade, såg ut som han skulle börja gråta, skrattade, snurrade på gitarren och sjöng på spanska, italienska, franska och engelska. Det var svårt att inte vara nöjd efteråt.

För er som inte vet vilken typ av person Richman är:

"I will wait a long time, if that's what it takes, but someday I wanna help your mama when she brings out the pancakes. I wanna be back in your life..."

"Well don't you want to see me ever again? If not I'll meet you on the astral plane."

"I go to bakeries all day long, there's a lack of sweetness in my life."

Viktig helg alltså, men det var då det. Nu lyssnar jag på All Eyez on Me, eftersom jag måste lära mig det här:

posted by Martin Janzon @ 10/07/2007 11:24:00 em