Dunka Dunka

R. Kelly

Det är nångång strax efter mitten av 90-talet. Ung, gullig och med mina stora blå ögon fick jag många leenden och jag hade sannerligen ingen anledning att vara misstänksam, skeptisk eller cynisk. Det var på den tiden då jag gick på frikyrkliga möten i tält med andra trevliga människor och när tälten fylldes av lovsång var jag inte den som var den, utan gick självklart in för det med själ och hjärta med följden att jag kände den där fred-på-jorden kärleken till allting och massa trevliga saker som hopp, kärlek och glädje fyllde dessa stunder. Det här var på tiden då tjejer fortfarande bara var okillar, och inte så mycket mer än så. "Tjej" var alltså ett hyfsat neutralt ord för mig, eller kanske inte neutralt, utan t.o.m positivt, och allt möjligt i livet var mest frid och fröjd. Världen hade inte lärt mig så mycket än (och nej, det har den i och för sig fortfarande inte).

Vi förflyttar oss lite framåt i tiden, men bara lite. Eller, vi kan nog lika gärna vara kvar på i princip samma tidsplätt. Mamma och pappa har åkt till jobbet och jag är trött på att spela Heroes of Might and Magic. Plötsligt kommer jag att tänka på den där söta tjejen i klassen, men synd och skam! - det är inte hennes ansikte jag tänker på. Det är dessutom några dagar sen jag såg henne, så minnet är inte så skarpt. Det är mer känslan, skulle vi kunna säga, som sitter i. Jag har lite svårt att slå bort tanken och eftersom den där Spice Girls-postern jag snodde av en kompis redan hade utnyttjats lite väl många gånger, känner jag mig aningen rådlös. Kvar finns då den outsinliga källan som kallas internet och skuldkänslan är rätt stor när jag nån timme senare tänker tillbaka på mitt surfande.

När det kommer till R. Kelly brukar gemene musiklyssnare såga honom pga att han vill ligga med 13-åringar (något vi alla vill, i alla fall om vi ska tro Stig Larsson), eller hur gamla de nu är. Han är inte dömd men bara anklagelsen räcker. Jag tycker att pedofili i allra högsta grad är läskigt faktiskt och det tänker jag inte försvara, anledningen till att jag tog upp saken är att det kanske kan bidra, tillsammans med alla sexlåtar han gjort ("Girl I promise this will be painless - we'll take a trip to planet Uranus" är bara en subtil sexreferens vi kan höra i Sex Planet), till att ge en hyfsat klar bild av Kellz: han är porrig, sliskig och förmodligen rent ut sagt vidrig.

Att han samtidigt har spelat in låtar som nedanstående klipp är ett (det finns många, tro mig) exempel på kan därför för många tyckas vara inget annat än hyckleri. Som värsta frikyrkopastorn står han och sjunger med sin lena fina röst de allra innerligaste lovsångerna.



Vad tyckte ni? En sådan människa va? Det där är ju inte trovärdigt för fem öre, ena stunden fred och kärlek och andra stunden minderåriga flickor och förföriska porruppmaningar. Ni har säkert redan förstått vad det är jag tänker komma till. När andra ser det som icke trovärdigt, säger jag att det är just vad det är. Om pastor Renhet Själv står där och sjunger finns det en sak jag känner - misstänksamhet, och en sak jag inte känner - igen mig. Eftersom jag förmodligen är minst lika usel som alla andra därute skulle jag inte känna igen mig i hans moraliska renlevnad. Och så det där med misstänksamheten: Tror ni inte att pastor Renhet ligger med pojkar i smyg? Nä, det är klart, det är ju faktiskt bara några få undantag, oftast katolska, som sysslar med sånt. Då återstår alltså alternativet att de faktiskt aldrig gör hemska saker, inte ens porrsurfar. Där nånstans har de tappat greppet om mig.

Kontentan av kardemumman: Där står en snuskig pedofil, inte värd en endaste krona av pengarna han tjänat, på ett berg med händerna i luften och jublar ut sin lyckopsalm, uppbackad av änglakörer. Hyckleri? Nej.

Livet, såsom jag känner det.

PS. Om vi för en sekund ska diskutera själva musiken, förstår jag er som blir lite förvirrade över att jag hyllar det här, när jag tidigare inte bara sagt att jag inte riktigt gillar R. Kellys musik, utan dessutom i min sämsta låtar nånsin-lista sågat överdrivet pompösa ballader. Vad gäller den första "anklagelsen" har jag ett ambivalent förhållande till mannen, jag gillar vissa saker bra och andra sämre helt enkelt. Vad gäller den senare så är det faktiskt skillnad på bra och dåliga ballader, det är skillnad på bra och dåliga röster, det är skillnad på känsla och stelhet. Vad jag försöker säga är väl att det är skillnad på svart och vit musik.

Jajajajajaja, jag gillar vit musik också. DS.

posted by Martin Janzon @ 7/20/2007 07:44:00 em