onsdag, juli 18, 2007

Arvika

Jaha, så har man varit på festival nummer två, återigen gratis och återigen med ett artistband runt handleden. Detta inlägg kommer säkert låta precis som det förra men det får ni ta. De som jobbade på Arvikafestivalen var ju trevliga och så men den där fruktade respekten man hade på Peace and Love var mer eller mindre som bortblåst, kanske för att det inte stod "artist" på banden, kanske för att folk upptäckt att alla artister på festivalen inte är rockstjärnor. Vår scen var kass och inga var där och kollade men allt gick snabbt och smärtfritt och redan på torsdagseftermiddagen var vi klara med våra uppdrag. Kvar var bara att njuta av festivalen. "Njuta" alltså, ni vet, av den där härliga "festivalstämningen" som det pratas så mycket om. Sunkfestivalen Arvika lever ganska bra upp till sitt rykte, redan första dagen var det lerigt på campingen (vi bodde inte där, men gjorde ett par tafatta raggningsförsök där - eller rättare sagt, tänkte göra det men hann oftast bli för misantropiska innan vi såg någon som väckte något intresse), redan första dagen såg man punkare överallt och redan första dagen insåg man att det skulle bli mer än en resa in till stan och civilisationen. Att det tillhör festivaler att bada i lera, misslyckas med att sätta upp tält, ha för mycket ketchup på korven och hångla med ful(l)a fjortisar, eller om man har otur - gothare, det tänker jag inte köpa. Sista kvällen ville vi statuera exempel och åkte helt sonika upp till stans finaste restaurang, iklädda våra bästa kläder, beställde dyr mat och smuttade överlägset på vattnet (vi hade ju lagt alla våra pengar på maten) och skålade skadeglatt för campingen. Backstage var dessutom, förutom dansgolvet, bra mycket kassare än i Borlänge. Jag såg inte en enda kändis där.

Men det här ska inte handla om det. Det här ska handla om musiken jag såg. Denna gång gick jag faktiskt på rätt många konserter, till skillnad från Peace and Love. Vet inte varför, men det kan ha berott på att det inte fanns mycket annat att göra ute i urskogen.

Bloc Party
Halvkul, dvs aningen roligare än på skiva. Banquet var ju kul och så, men som väntat skulle det inte bli en konsert att minnas. Bloc Party är som alla vet hyfsat menlös indierock när allt kommer omkring. 5/10.

Front Line Assembly
Såg lite av en låt. Det sämsta som kommit från Kanada. 1/10.

Nouvelle Vague
Ett rent coverband som spelar låtar gjorda i slutet av sjutti- och början av åttitalet. Brasiliansk bossa låter kanske roligare i teorin än vad det faktiskt är i praktiken, men det var ändå skön musik. Låtvalen var utmärkta, This is not a Love Song av Public Image Ltd, Ever Fallen in Love av Buzzcocks, Heart of Glass av Blondie och Blue Monday av New Order tillhörde favoriterna. Men. När de spelade Love Will Tear Us Apart av Ni-vet-vilka-vid-det-här-laget-annars-kan-ni-fan-gå-hem, då började jag nästan gråta. Inte för att det var en sjukt bra cover, utan för att det är en sjukt bra låt som de inte skämde ut. Varför dör man alltid av den låten? Arvika bjöd för övrigt på flera personliga indiefavoriter i låtväg och hiphopen lös med sin frånvaro. Det är inte bra för min karaktär, men det var ändå rätt fint, det måste jag säga. Hursomhelst, för att prata Nouvelle Vague så blev jag kär i sångerskan. Rätt charmig är en underdrift i klass med "Det har regnat lite nu i juni, tror jag bestämt". Måste vara skönt att veta att om man bara ler och säger nåt på franska så blir vem man vill kär i en. Det hade jag utnyttjat som en galning, och krossat alla hjärtan som gick. 7/10

Hans Appelqvist
Att Arvika bokade Äpplet var årets överraskning. Såklart gjorde de allt för att trots allt förstöra förväntingarna genom att låta honom spela på en utomhusscen i närheten av tråkmånsarna i Weeping Willows och dansmusiken från party backstage. Den tänkta intima känslan förstördes än mer av pajasarna i publiken som skrek fullohälsningar till den stackars timida Hans. Dagen efter beklagade sig Hans själv för oss att han fick spela så sent (02.30) och på en dålig scen när vi för att få honom att känna sig lite mindre ensam gick fram och pratade med honom. Han passade även på att semisåga sin egen skiva Naima, när jag förtjust förde den på tal. Inte hans fel att omständigheterna var kassa således, jag ska lugnt se honom under bättre förhållanden. Han gör faktiskt ganska speciell och intressant musik. Jag vill rentav säga djup. Kudos till Äpplet, men arrangörerna får smaka på riset. 6/10.

[Ingenting]
Bra konsert med en stabil samling låtar framförda på ett stabilt sätt. Inte fantastiskt, men bra. Tamburinkillen var roligast, han kastade/klackade ut två stycken tamburiner från scenen, krossade en i småbitar, råkade kasta en på ledsångaren och kastade in en i ordinarie trummis trumset. Han var, som de säger, i gasen. Bäst var extranumret. Ja, jag pratar om Punkdrömmar. 7/10.

Vapnet
Ingen höjdarkonsert från Vapnet, alla deras låtar är inte av samma kvalitet som några väl utvalda är. Ljudet var inte så bra heller. Men jag fick höra Kalla mig och Thoméegränd så jag är nöjd. På väg bort (orkade inte se hela) hann jag även höra en hyfsad version av Ge Dom Våld. Sångaren såg för övrigt ut som en riktig svenne: medelålders, medelklass, medelycklig. Det var roligt. 6/10.

Tingsek
Orkade bara se några låtar. Det var väl inte jättedåligt men allvarligt, vem bryr sig? Inte oväntat att jag inte skulle palla med att se så mycket, jag visste ju att han hade spelat i Loosegoats. De har jag inte haft den minsta lust att lyssna på sen jag var 17. Dessutom var Tingsek själv ganska snygg på ett dåligt sätt, vilket pajade intrycket än mer. Men hey, är du en av de där som fortfarande orkar lyssna på Christian Kjellvander så gillar du säkert honom också. Inte för att de låter överdrivet lika varandra, men de har ju spelat i samma band och de känns ungefär lika tråkiga. Konserten bjöd på en ganska bra låt i alla fall. 4/10.

Juvelen
Kort men hög kvalitet. Han ser ut som en högstadiekille med stora-killarna-i-9D-komplex (dvs liten men tuff) och låter som en lite tunnare Prince. Jag har läst nånstans att det är "slick funk" och det låter bra tycker jag. Det var dans och det var hitten Hannah. Jag var nöjd. 7/10.

The Tough Alliance
Sveriges kanske bästa grupp genom tiderna levererade ytterligare en fantastisk spelning. 20 minuter dans, inledd och avslutad av den där arabmusiken vi hör i början och slutet av A New Chance. Det var mycket rök på scenen och jag tror att Henning och Eric passade på att gå av scenen under några låtar, eller i alla fall gömma sig långt bak, men då jag väl såg dem dansade de runt fint, och videoshown och musiken var oklanderlig. Jag gillar att de inte spelar sina gamla låtar och att de håller konserterna så korta, men för att jag ska ge full pott hade de nog ändå behövt spela någon av sina gamla låtar och göra konsertern aningen längre. 9/10.


Infected Mushroom
Hade hoppats på något hyfsat bra och speciellt i jämförelse med de andra banden på Arvika. Blev ruggigt besviken, gick efter några låtar. Världens största psytranceband bjöd på mögig dunkadunka av den sämre sorten. Roligt att någon försökte sig på något annat än gitarrmusik, men ändå. Israel borde koncentrera sig på viktigare saker än att producera överskattade tranceband. 2/10.

Kristian Anttila
Kristian är en rockstjärna. Han är en flickidol. Redan där balanserar han på en tunn tråd för om han ska åtnjuta min stora beundran eller mitt stora hat. Eftersom han försöker spela bra pop får det nog ändå bli det senare. Hur många gånger ska jag behöva säga det? Gitarrpopmänniskor ska inte vara starka och modiga och få ligga hela tiden. Gör dansmusik eller hiphop om du ska vara sån (och då kommer jag lyssna med välvilja). Musiken var väl stundtals hyfsat studsig och väldigt lite småkul, men jag är ytterst trött på både småkul gitarrmusik och rockstjärnor. Han frågade publiken rätt ut om det var några som ville knulla med honom ikväll och han sög på klubbor som han kastade ut till publiken. Men åh, ska du inte börja knarka och hänga med Pete Doherty också? Doherty har jag för övrigt velat såga länge men när jag redan hittat en (inlägget längst ned på sidan) sågning på den eminenta bloggen esgieqroue så slipper jag. Jag såg inte hela spelningen men jag såg visst hitten Paul Weller. Sämsta hitten. Jag har bevis: Vill man veta sanningen om något så kollar man bara youtubekommentarerna. Jag instämmer med haveguitarwilltravel:

"Is the song called Paul Weller? I dont get it. Sounds shit anyway, like Franz Ferdinand doing Euro pop with Hitler on vocals."
3/10.

Magic Numbers
Före denna spelning stod jag inför ett avgörande om jag skulle försöka "göra stället" så att säga, eller bara gå hem och lägga mig, kanske skulle vi i så fall redan lämna orten mitt i natten och bege oss hemåt. Mina kära kompisar hade elakt nog gett mig hela bollen och låtit mig stå för avgörandet. Vi gick till spelningen och jag skulle fundera under tiden. Vad händer? Jo, de spelar förstås I See You, You See Me och så var den kvällen förstörd. Hur ska man kunna ens låtsas leva ytligt och så (jag är tillräckligt dålig på det ändå, jag är bara ytlig på ett teoretiskt plan, inte när det väl kommer till kritan) när man får höra mysbumbibjörnar sjunga om äkta kärlek på ett sätt som får mig att inte ens lägga märke till den söta blondinen som ställt sig precis framför nosen på mig? Va? Det enda som återstod var givetvis att strosa hem och sova och naivt tänka saker som att "jag nog kommer träffa någon som jag verkligen gillar och som verkligen gillar mig nångång". 7.5/10.

De vi såg när vi skulle sova (VNV Nation?)
Vi skulle alltså sova. Men vad händer? Jo, några spelar musik mitt i natten, vilket gör det omöjligt för oss att genomföra projektet. Dessa några gör det dessutom bedrövligt, och vi ser i programmet att det borde vara VNV Nation som låter ändå in i husvagnen. Dessa skulle ju vara elektroniska men det lät mest hårdrockigt. "Electro-industrial" kan väl i och för sig låta sådär hemskt kan jag tänka mig. Efter att ha pratat en stund borrar vi in öronpropparna och gör ändå ett försök att somna. Någon muttrar ett uppgivet "vi är straffade" och så faller vi alla in i en inte alltför djup sömn. 1/10.

Sämst på festivalen var teatergruppen som var före oss när vi jonglerade. De var förstås oerhört "radikala" och "provocerande" när de framförde ett stycke där de kritiserade kärnfamiljen, heteronormativiteten och sånt. "Kom, låt oss alla ha ett stort gangbang på åkern!" osv. Det hela kändes väldigt mycket 1973 och banal Gudrun Shyman-retorik. Intentionerna var säkert jättebra och så vidare, men att håna konservativt tänkande med löjlig humor och naiva gymnasieargument känns ju lagom fräscht.


Bäst var nog när dj:en på party backstage spelade någon Biggieremix som gjuten för dansgolvet. Jag var dock så förstenad av Kung Biggie att jag inte kunde dansa, utan bara stod där fånigt leende. Inte för att jag är något vidare på det där med att dansa ändå.

20 Comments:

At 11:25 em, Blogger the lost feeling said...

du har ganska rätt om ballboy! även om khaya är det klart bästa bandet från SL records. numer splittrade dock , men du kanske har hört ballboys cover på deras "Dutch trance". underbart.


sen,,,helt sjukt, men vi såg nog typ lika många konserter på arvika du och jag, men inte en enda samtidigt! haha. vafan. jag var iofs på nouvelle vague men blev akuttrött och höll på att somna (inte deras fel, dom var bra). och så såg jag lite magic numbers men dom var så trista att jag var tvungen att gå och äta. annars, nej inte en enda samma konsert haha.

frågan kvarstår bara; såg jag ditt band?

 
At 11:29 em, Blogger motherfakka said...

oj, ja du fick mig defenitivt inte att känna att jag missat nått. nått som jag däremot tror på är Gagnefsfestivalen. eller så är det samma skit där.

 
At 11:44 em, Blogger Martin Janzon said...

the lost feeling:
tyvärr har jag inte hört den covern och pga ett gigantiskt problem jag har för tillfället, som har med nedladdning att göra, kan jag inte kolla upp det nu heller.

hur kunde vi inte se nån samma? har vi så olika smak? :0

magic numbers tycker jag ibland är världens tråkigaste band, ibland ganska mysiga. inget av de två omdömena är väl särskilt positiva iofs, men just där, just då, var de bra faktiskt.

mitt "band" såg du med all säkerhet inte. på peace and love hade vi faktiskt lite publik, men inte på arvika. en liten jongleringsgrupp vid namn "jong lamera" på campingscenen uppträdde ett par gånger. hade du varit där hade du fått se mig utan tröja.

motherfakka:
du missade TTA, men annars - nja. Gagnesfestivalen? måste kolla upp. men vad gäller årets festivaler; känns de inte alla ganska förra året?

 
At 9:38 em, Blogger Manne said...

varfær skriver do en bok varje gång... ska bli kul att læsa den nån gång... puss =)

 
At 10:16 em, Blogger Martin Janzon said...

manne: böcker är den nya grejen. frågan är väl snarare varför du sitter på ett tangentbord utan ö? ska bli intressant att höra hur det går för er resare, undra om ni har bråkat än. hälsa. puss

 
At 12:23 em, Anonymous Kowalski said...

Såg [Ingenting] på KB för ett tag sedan, något av det finaste jag sett. Stundtals var det så bräckligt och så vackert. Längtar tills dom spelar på Malmöfestivalen i år.
Nouvelle Vague spelade också på KB nångång i år, men det missade jag så klart. Vilket jag ångrar som fan. Helt underbara.

 
At 2:14 em, Blogger Martin Janzon said...

kowalski: Jag måste nog ge mig och erkänna att [Ingenting] faktiskt är ett bra band, helt klart. Jag har varit tveksaam tidigare (utan att ha lyssnat, mer eller mindre). Mycket Väsen för Ingenting är en solid skiva helt klart. Som ett svenskt b-Velvet Underground, inte dåliga således.

Passa på att se Nouvelle Vague live. Jag gillade det bättre än skiva tror jag. Vissa låtar tycker jag är lite tråkiga, men på scen gör det sig ofta bättre.

 
At 5:49 em, Blogger babylemonade said...

Det känns som att jag inte missade något, vilket gör mig glad. Känner mig ännu surare för att jag inte fick se [ingenting] på accelerator (vadå inbokade klockan fem, vem fan är full och i stämning då?). Och TTA förstås, lät perfekt.

Dina betyg låter ganska rättvisa, förutom att Anttilas knullcitat lät fint. Borde vara värt en åtta. Förstår inte varför alla är sådana Doherty-haters, vad hände med sex, droger och punken?

 
At 7:13 em, Blogger Martin Janzon said...

baby:
Vad gäller knullcitatet stod jag själv och funderade på om jag borde gilla det eller inte, eller rättare sagt varför jag instinktivt inte gjorde det. Jag tror att det är för att jag inte gillar musklig självsäker pop, om den samtidigt gör nåt slags anspråk på att vara indie/alternatvi osv. Men det där skrev jag ju i inlägget. Vi kan ta det irl kanske, om vi ska bena ut det ytterligare.

På Arvika var det ännu värre, då spelade [ingenting] typ klockan halv två.

Sexet drogerna och punken hände för en herrans massa år sen. De två första är ju iofs ständigt aktuella (iaf det allra första) men punkattityden känns lite passé. Men ändå, nån slags respekt ska Doherty ha för att han löper linan fullt ut och inte bara är en fejker, som det finns rätt många av.

 
At 5:08 em, Blogger Gabriel said...

Misantropi är ofta ett bra försvar mot självhat och allmän nedstämdhet. Man känner sig smart men ändå misslyckad, samtidigt som man på något sätt ändå är bäst. Ofta ger det upphov till coola one-liners och skön ironi också. Ytterligare ett plus är att det känns lite bättre att röka när man är misantrop. Slutsats: fortsätt gå på festivaler! Det är alltid bättre att vara en dålig människa än ingen människa alls...tror jag...

 
At 6:40 em, Blogger Martin Janzon said...

Gabriel:
Det du säger om misantropi är faktiskt skrämmande sant och bra. Guldstjärna åt dig. Däremot finns det en gräns, och jag tror vardagsmisantropin räcker rätt bra, på festivaler kan det gå överstyr. Men såklart kommer jag fortsätta gå på festivaler, bara jag får göra det gratis.

 
At 12:54 fm, Blogger Amanda said...

Haha, jag tyckte att Arvika var helt underbart och att jag gärna skulle göra om det igen. ävwen om det knappast skulle nå den nivån som festivalen hade förra året^^''

 
At 12:59 em, Anonymous Anna said...

Underskattar du inte Bloc Party lite. Jag menar, bara för att man helt plötsligt börjar tjäna lite pengar på sin indiemusik behöver det inte det betyda att det är meningslös indie? Jag tycker att det är ett ganska intressant fenomen faktiskt. Att man både gillas av fjortisar som tror att P3 är en nyhetskanal och indiesnubbar som du. I alla fall så mycket att du tycker att de är värda att nämna i din fina recension.

Franska är skiten, verkligen. Det är ju i och för sig Nouvelle Vague också. Får nästan ont när jag tänker på att de besökte staden innan sommaren men att jag inte var där...

Kristian Anttila verkar ju ha seriösa fjortisproblem med tillhörande identitetskris. My god va klyshigt att säga så. Jag hade nog gått därifrån tror jag. Mest för att jag inte stått ut med alla popoffer som upphetsat skrikit tillbaka. Det är lite som när Timo strippar. Väääldigt last season eller hur man nu ska uttrycka det. Tingsek däremot är snygg.

Sen skulle man ju vart där. Oavsett vad du säger känns det som att man man missade något... Om inte för att se Jong Lamera? Lade ni ner mycket tid för att komma på det?;)

 
At 3:28 em, Blogger Martin Janzon said...

amanda:
det var bättre förra året alltså? där ser man.

anna:
Indiesnubbe är kanske en beteckning jag ryggar tillbaka lite inför men jag förstår vad du menar. Jag är ju ändå en musikintresserad som gillar mycket som folk kallar indie. Nåväl, anledningen till att jag halvsågar Bloc Party är ändå för att jag helt enkelt inte tycker de är överdrivet bra. Bra (ibland), men inte jättebra. Och konserten de gav var inte nåt särskilt.

Franska är lugnt det viktigaste språket för mig att lära mig, efter
engelska. Måste åka dit snart.

Ja, alltså, det är möjligt att det var det som var det värsta. Att man liksom visste att alla skulle skrika tillbaks, vilket de förstås gjorde. Om JAG hade frågat min publik samma sak, vad hade de sagt då? De hade hånskrattat, skrattat o trott jag var ironisk eller tyckt jag var en tönt. Men vad är skillnaden mellan mig och Anttila? Bara för att han gör halvkass (här är vi kanske inte riktigt överens men ändå) musik så blir han cool. Nja. Eller är jag bara avundsjuk? Jag ska testa att ropa samma sak nästa show o se vad som händer...

Så kom då slutligen en diss mot vårt namn. Alltså, det är ju rätt mycket gymnasiehumor, visst, men det bestämdes för flera år sen o det har fått sitta i.

"Nåt med jonglera borde vi heta så de förstår att det är en jongleringsgrupp. Jonglera är så långt... hm... jongla? Jongla mera? Lite töntigt.. men, hoho, om man kastar om lite, säger/skriver Jong Lamera istället så blir det lite hemligare, o dessutom låter det som Joe Labero! Haha!"

Jättekul, jag vet.

 
At 4:51 em, Anonymous Anna said...

Indiesnubbe är enbart positivt menat. Så att det är klart:) Sedan håller jag delvis med dig om Bloc Party. Jag har ju heller inte sett dem live så jag har väl inget att komma med... Men det blir så lätt att man dissar ett band bara för att det är för stort. Jag vet själv alldeles för väl, och försöker ta mig ur det där träsket...

J'ai étudié le français pendant quatre années maintenant, sans réellement utilisation pour elle, mais je l'aime de toute façon:) Eller nåt, fattar fortfarande inte hur jag lyckades med mvg i franska men jaja. Vackert är det i alla fall, men vackrast är nog engelska med fransk brytning. DET är underskattat! Och om det är någon gång man ska dra till Paris är det väl nu? När Ed Banger-banden är som störst och hetast.

Haha, förlåt men jag kunde inte låta bli:) Man har väl inte det bästa omdömet alltid när man är ung. Jag vet ju, för jag gör det absolut varje dag. Namnet har ändå sin charm, tycker jag faktiskt. Hojta till när ni kommer till en scen i Göteborg!

Förresten: Kan man rymma med en cirkus om man är jonglör? Har tanken slagig dig så att säga? För det hade vart rätt indie, om man ska vara sån... Haha. Ha det fint!:)

 
At 5:54 em, Blogger Martin Janzon said...

anna:
Jag har kommit ur träsket att ha svårt för stora artister och band. Jag hyllade ju R. Kelly i min senaste post... Just indieband kanske man tycker ska vara små, det är ju lite charmigare, men nej, jag tror inte jag har nåt problem med det, och jag tycker det är bra om du också försöker komma över den grejen.

Imponerande franska! Jag lyckades med VG i franska på högstadiet och MVG i tyska på gymnasiet. Jag kan inget av det idag. Skrev du nåt om att du nu läst franska i fyra år och att du öh... gillar det. Som sagt, jag kan inte än.

Jag hojtar om vi kommer. Grejen med cirkus är att jag inte alls känner mig som en cirkuskille, skulle aldrig kunna jobba på cirkus känns det som. Jag tror dessutom att det är väldigt slitigt och så, så det där med att rymma med cirkus har jag itne fudnerat mycket över. Även om rymma förstås alltid är grejen.

 
At 6:41 em, Anonymous Anna said...

Du har ju rätt som vanligt. Det är jag som har problem med för stora indieband (jag kände piken haha)Inte du, även om det inte var riktigt så jag menade. R Kelly däremot kommer jag aldrig att förstå mig på.

Haha tack. Men klart att du fortfarande kan! Du förstod ju sammanhanget. Jag sa att jag läst franska i fyra år, även om jag aldrig haft användning för det i stort sett så älskar jag det ändå. Annars kan man ju fuska och gå in på Google Translate. Så kan du showa off lite, eller lära dig nåt nytt om inte annat:) ´

Kan inte släppa det där med jongleringen. Finner det fruktansvärt intressant:) Jonglerar ni med eld? Brukar ni ha musik till?:)

 
At 3:43 em, Blogger Martin Janzon said...

Franskan jag kan kommer jag då sannerligen inte långt på. Men en dag.. en dag...

Ja på båda frågorna. Vi jonglerar det mesta (men kör ingen poi, devilstick, diabolo eller sånt, bara jonglering. Iofs har en kompis en pantomimrutin) så vi brukar avsluta med en liten eldshow. Och musik till har vi också, men det är väl inte den musiken man sitter hemma o lyssnar på med hörlurar kanske. Har du msn? lägg till korvbulle@yahoo.com i så fall, så kan du få veta mer där (så behöver vi inte inflammera kommentatorsfältet med jongleringsprat). Ett jobb i Göteborg tackar vi inte nej till, så jag sprider gärna ordet om oss... :)

 
At 3:38 fm, Anonymous Rasmus said...

Jävla proffsdiggare!

Ditt musikkännande kan jämföras med vilken Sonic-skribent som helst...det är knappt att man vågar visa sin egna, halvtama blogg som består till 95% av rena självklarheter.

/Nollan Rasmus.

 
At 12:25 em, Blogger Martin Janzon said...

rasmus:
Sonicskribent! Jag kan inte undgå att ta det som en förolämpning, även om jag inte bestämt mig än för om det var meningen eller inte. Proffsdiggare låter ju bra på ett sätt, och lite tråkigt på ett annat. Nåväl, jag läste din blogg och det gick inte att kommentera i den utan att ha nåt konstigt ID så jag tänkte bara nämna detta:

I det TP jag spelat är svaret på nöjesfrågorna jämt och alltid Peter le Marc. Jag tyckte f.ö din blogg inte var något att skämmas för.

Syns kanske på sittningen ikväll!

 

Skicka en kommentar

<< Home