Dunka Dunka

Han är tillbaka!

När jag vandrade hem i natten efter Shout out Louds-spelningen lyssnade jag på något av det okreddigaste man kan lyssna på. Helt plötsligt kände jag en stark lyckokänsla, jag blev genuint glad och nästan exalterad. Detta berodde nog mest på att allt var så "fel" - musiken var fruktansvärt otidsenlig och många komponenter i den skulle man kunna skratta åt. Men det ska vi inte göra, för jag tycker faktiskt att det är bra. Ni måste tro mig, jag är inte ironisk nu. Skivan går kanske inte att lyssna på rakt igenom och två tredjedelar av den är ganska eller helt onödig, men den återstående tredjedelen lyssnar jag för tillfället lika gärna på som ni andra lyssnar på LCD Soundsystem, Justice eller vad det nu är. Dessa band lyssnar jag också gärna på, men jag vägrar att bara följa trenden. Jag vägrar att bli kreddig. Det är därför jag är så glad att Jean Michel Jarre har släppt en ny skiva i år. På datorn där jag har all musik har jag just nu inget internet, så ni får nöja er med youtubeklipp. Lite besviken blir jag förstås när jag läser mig till att den trots allt spelats ganska flitigt på Europas dansklubbar. Men ändå, ni hör säkert alla hur fel den här låten är. "Téo... and Téa!" Yeah!



Det är möjligt att jag gillar det här bara för att jag är obstinat och trotsig, för en del av mig säger att det här faktiskt är riktigt uselt, men obstinens är en lika god anledning som andra att gilla musik. Det är nog helt enkelt så (som det egentligen är med all musik) att man kan välja att tycka det är bra eller dåligt. Vissa saker är enklare att välja att gilla än andra bara.

Bästa låten på skivan är för övrigt Beatiful Agony. Låttiteln är ju bara så härligt mycket Ronnie Sandahl också. I love it.

posted by Martin Janzon @ 5/28/2007 04:49:00 em