Dunka Dunka

Lista: Hiphopens bästa album

Så ska jag då äntligen uppfylla löftet om en lista på de bästa hiphopalbumen. Det svåra med såna här listor är att vissa album som man tyckt så mycket om och lyssnat så mycket på, var inte riktigt lika roliga när jag nu lyssnade på dem. Hur gör jag med dem? Generellt går jag på det jag gillar mest nu, men jag går inte endast på dagsformen. Jag vet att jag kommer återkomma till alla skivorna på denna lista, ofta och gärna. Jag lyssnar t ex inte särskilt mycket på Outkast just nu, men Stankonia har ändå letat in sig på listan (jag trodde den skulle hamna högre). Den stora chocken är väl att Dr. Octagonecologyst bara blev en bubblare. Antar att jag kommit över den skivan lite (givetvis still mycket bra), jag trodde nästan att den skulle hamna på top 5. Så kan det gå.

Bara skivor med rap får vara med. Alltså är en annars möjlig kandidat till listan, DJ Shadow - Endtroducing utesluten från diskussionen.

10. Outkast - Stankonia (2000)
Outkast är inte så coola i hiphopsammanhang. Oemotståndliga hittar, svängig musik, glada uppsyner och smålustiga texter är inte vad alla äkta skallar vill ha. Andre 3000 vill inte skjuta gangsters, beefa med kollegor, sälja knark, vara snygg och ragga tjejer. Han vill bara vara snygg och skaffa tjejer. Det kan vara ganska befriande och musiken är lika befriande den. Man kan inte neka att de är bra på att göra musik. Sen att skivan är för lång och att det är för många skits - det får man ta (det lider de flesta hiphopalbum av), det som är bra här är faktiskt fantastiskt bra och det som är dåligt är inte så pjåkigt ändå.

9. Pharcyde - Bizarre Ride II the Pharcyde (1992)
De tar itu med frågor vi alla känner igen oss i, t ex chocken över att upptäcka att tjejen var en kille eller att bli kär i läraren som bara ignorerar dig. De försöker reda ut hur tjock din mamma egentligen är men mest av allt handlar det ju om hur bra de är, bra i allmänhet och bra på att rappa i synnerhet. Med mycket humor. Det är underhållande, det är vår, det är glädje och det har kvar old-shoolens oskyldighet.

8. Dr Dre - The Chronic (1992)
Första halvan av den här skivan är oemotståndligt bra (andra halvan är sämre, kanske pga avsaknaden av en viss rappare). Det är party på ett helt annat sätt än de skivorna som närmast omger denna på listan. Det är tungt gung, det är västkust och studsande bilar. Det är bitches och det där n-ordet man snart inte får säga längre (i New York är ett förbud på gång). Men mest av allt är det Snoop Dogg. Hur kan man låta så laidback och smooth? Alltså, hur är det teoretiskt möjligt? När man lyssnar på skivan är det omöjligt att inte först känna sig som en stencool player, för att sedan känna sig urlöjlig just för att man känner så. Löjlig med ett leende på läpparna, that is.

7. De la Soul - 3 Feet High and Rising (1989)
Jag vet! Vi tar ett ord, sen så tar vi det baklänges och så heter vi det som artistnamn! Jag gillar yogurt så jag heter Trugoy. Hoho! Sen gör vi låtar om mjäll och magiska nummer men också låtar om livsöden, vänskap och äkta kärlek. Om vi sen samplar allt möjligt från musikhistorien, från många stilar och gör typ världens mest kreativa hiphopskiva. Skulle inte det bli bra? Vore roligt att bidra med lite positiva vibbar till det här rapgemet.

Ah! Du menar ungefär som Beastie Boys fast bättre, smartare och inte lika jobbigt?

6. Black Star - Mos Def and Talib Kweli are Black Star (1998)
Äntligen verkligt smarta killar i hiphopen. Inte jobbigt politiska men ändå socialt medvetna. Mos Def tillhör dessutom favoritrapparna. Talib Kweli är inte så dålig han heller. Det är jämn och bra nivå på hela skivan, vilket är ovanligt i hiphopvärlden. Inga jobbiga skits och inga fillers. Otroligt att denna skiva ofta glöms bort när bästa hiphopskivor ska listas här och där.

5. GZA - Liquid Swords (1995)
Wu-Tang Clans bästa rappare och författare, gör en skiva där Wu-Tangs superproducent RZA gör sin kanske bästa produktion. Det är mörkt, spännande och lite läskigt. Perfekt att spela på kvällen och jag har egentligen inget att klaga på, texten passar bra till musiken, som är strålande, och levereras oklanderligt av GZA.

4. Wu-Tang Clan - Enter the Wu-Tang (36 Chambers) (1993)
Världens bästa klan är rik på personligheter. GZA's tillbakalutande, respektingivande och intelligenta approach kan helt plötsligt övergå i Ol' Dirty Bastard's galna och teatraliska rappande, eller icke-rappande. En nedrökt Method Man har också något att säga innan den struttiga Raekwon vill bidra med en vers. RZA's minimalistiska skräckbeats var avantgarde på alla sätt och vis när det begav sig och står sig lika bra idag. Detta är en sann klassiker. Respekt.

3. Nas - Illmatic (1994)
19 år och kanske den största streetpoeten någonsin. Klockan var 1994 och en liten parvel visade sig vara mer poetisk, ha större känsla och bättre teknik än, tja, typ alla andra i rapvärlden. Illmatic är egentligen världens bästa hiphopskiva, den är föredömligt lång och alla låtar är bra, de flesta fantastiska. Produktionen är lätt och luftig på nåt sätt, det känns lite som att allt svävar över marken, men ändå så är det nära gatan och verkligheten. Detta är nära pefektion.

2. Jay-Z - The Blueprint (2001)
Men då perfektion är önskvärt, är bubblande euofori snäppet bättre. Det går inte att klaga på Illmatic, men det gör det på Blueprint. De 12 minuterna i slutet kunde trappats ned och en eller två låtar är inte lika roliga som de andra. Men då är de andra riktigt sjukt roliga. Skivan med flest hits i historien (det bara måste vara så) är en fest att lyssna på. Jay-Z vet att han är bäst i världen och det hörs på musiken. Det kan inte bli mer bombastiskt men man måste nog vara rasist för att inte erkänna att det är bra musik. På ett ytligt plan, javisst, men ytlighet är väldigt viktigt för själslivet.

"So, sleep if you need to, mami I will leave you
Right where you stand, nah I don't wanna dance (though I'm good)
I just wanna see what's in your Frankie V pants
Waist is low enough to let your waist show
Top like a rock star, I got a fast car
We can cruise the city, doin a buck-sixty"

Ibland känner man ju sådär. En glidares dröm. Inte behöva tänka, bara leva det goda livet.

1. Notorious B.I.G - Ready to Die (1994)
Den här skivan har kanske ibland lite enformiga beats. Man skulle nog kunna plocka bort ett par låtar om man vill få en mer koncentrerad helhet. Det går säkert att komma på flera kritiska synpunkter. Som det nu är, kunde jag inte bry mig mindre. Världens i särklass bästa rappare skulle kunna rappa över bara en trasig bongotrumma och det skulle räcka för att göra mig nöjd. Han rappar om det hårda livet, om droger han sålde, om att skaffa mat åt sig själv och sin dotter och annat. Klassiska teman. Det är bara delvis självbiografiskt men wtf. Med en sån berättare är saker som sanning och trovärdighet bara bagateller. Var inte han med om det själv, var det nog många andra som var det. Hans flow, rim, formuleringar och stora känlosmässiga spektrum gör att vad han än rappar om så blir det rätt. Jag ska avstå från frestelsen att citera halva skivan - lyssna om ni är intresserade.

Biggie är fortfarande, trots att han är död, den coolaste, tjockaste och helt enkelt bästa rapparen nånsin. 'Nuff said.


Bubblare:
Dr. Octagon - Dr. Octagonecologyst (1996)
Aesop Rock - Labour Days (2001)
Jay-Z - Reasonable Doubt (1996)
Mobb Deep - The Infamous (1995)
A Tribe Called Quest - The Low-End Theory (1991)

posted by Martin Janzon @ 3/04/2007 02:01:00 em