Dunka Dunka

Väntemusik och ett PS.

Jag har funderat lite på vad problemet med cafémusik är. Om det nu finns nåt problem. Kanske stör jag mig helt enkelt på att den är dålig eller åtmionstone bara sådär onödigt halvbra? Men den uppfyller ändå sitt syfte ganska väl tycker jag, man tänker inte alls på att det spelas musik men man slipper höra konversatörerna vid de andra borden. De har ju verkligen aldrig nåt bra att säga ändå. Jag känner mig i princip alltid upplagd för de stora och svåra frågorna, eller för de fantastiska visionerna, när jag sitter på fik. Småprat kan vara trevligt, men det hör definitivt inte hemma på fik och caféer. Den åsikten verkar inte gälla för fikare i allmänhet. Alltså är det bra med musik. Den kunde ju varit mycket bättre men det kanske man inte kan begära.

Det man borde kunna begära dock är att de ibland spelar något annat än Sting och Bo Kaspers Orkester.

Detta gäller i alla fall för mitt café by choice. Ni kan väl åtminstone blanda ut röran med andra cafémusikgiganter som Jamie Cullum och Norah Jones. Vissa ställen är bättre än andra, men överlag är det för enformigt och till och med för sitt syfte lite väl menlöst. Cafémusik: 3/10.

Då är det bättre i väntsalarna utanför träningsställen. Melodisk och mjuk eurodance är vad som bjuds. Inte så aggressivt som inne i salarna där man ska orka "bara ett lyft till!". Jag har sällan och inte så länge suttit i sådana salar så hur det fungerar i längden vet jag inte, kanske blir den mer enerverande med tiden. Utifrån mina erfarenheter måste ändå betyget bli högre. Gymväntesalsmusik: 5/10.

PS. Ikväll kom jag på varför jag har betalat för 23 Neil Youngskivor. Nedsläckt i rummet och lagom melankolisk till sinnet lyssnade jag igenom Tonight's the Night och On the Beach. Tillsammans med Time Fades Away utgör skivorna "The Doom Trilogy" (går bra att byta ut doom mot ditch eller depression också). Det är nog min favoritalbumtrilogi, om vi definierar det som tre album inspelade i rad. Rockhistorien har ju flera fina att bjuda på. Bob Dylan's skivor från 1965/66, David Bowie's Berlintrilogi (här har jag i och för sig inte hört Lodger vidare mycket) och Brian Eno's tre första fantastiska skivor till exempel. Men Neil Young var min första stora musikidol, och kanske min första stora idol över huvud taget förutom Diego Maradona.

Sånt sätter spår, förstår ni. DS.

Neil Young - Mellow My Mind

posted by Martin Janzon @ 2/09/2007 06:46:00 em