måndag, februari 05, 2007

Konsert: Jens Lekman

- Martin! Du ska med på Jens Lekman eller hur?
- Jaa.. Vad ska man annars göra?
- Bra. Vi måste ringa Ida för mer information.

Nånstans mellan Lekmans konserter i Malaysia och... Malaysia, var en spelning i källaren på folkets hus i Finspång intryckt. På hemsidan stod det att man skulle ringa Ida om man ville veta mer. Ida går på gymnasiet och ville anordna en spelning för att hon och Emilia tyckte det vore trevligt. Ungefär här förstod jag hur indie Jens Lekman faktiskt är, något jag kommer återkomma till i det här inlägget. Jag har inte sett honom på det sättet förut. Visserligen borde man kanske ha misstänkt det redan efter den där pitchforkintervjun eller med tanke på hans albumtitlar, men ändå. Gymnasiala fikalokaler småfyllda av glada människor som varken hunnit bli cyniska eller postcyniska är ju något man snarare förknippar med lokala punkband (jo, de var där de också) än med DN-indie à la Jens Lekman. Men Jens ställer alltså upp för den lilla människan med de små medlen. Och han gör det i Finspång. Nice.

Förbanden var högst sådär, trots att det ena av de två banden, The Elephant, var från Örebro. Dem såg jag ju i och för sig inte, men ändå. Hur bra kan det vara liksom.

Sen kommer då stunden alla väntat på. Jens går upp på scenen och den lilla publiken väntar andaktsfullt framför scen på att han ska leverera låtarna de gillat så mycket ändå sen de fick veta att han skulle komma. Här nånstans kände sig Jens nödgad att spela favoritlåtar från sin i-pod i 30 minuter. Det tyckte jag var ganska roligt. Det var för all del också bra musik. Framförallt var det väldigt mycket den nya tidens indie att han gjorde det. Det som blev häftigt efter att The Tough Alliance framförde sina konserter med playback ni vet. Och ja, självklart berättade han också att han hängde med dem.

Efter den fina inledningen började han sjunga och spela själv också. Redan direkt rev han av Black Cab, som jag anser har extranummerpotential. Men det var bra, då kom man in i det. Fina låtar blandades med små rörande berättelser och pratstunder med publiken. "Ni får gärna prata med varandra. Jag spenderade mycket av mitt liv utan att prata mycket alls och det ledde mig ingen vart." Åh, Jens!

Stämningen är intim och det är tydligt att han vill att det ska kännas som att man nästan känner honom, det hela blir väldigt mysigt. Den allra varmaste känslan infinner sig när han spelar det som i min bok var konsertens bästa låt, A Man Walks Into a Bar. Eftersom vi i publiken valde den vita lappen med lite mer lördagsmusik fick vi höra lite poppigare musik som You are the Light och Paul Simon-covern You Can Call Me Al. Det tycker jag var mycket bra. Han hade gärna kunnat få spela någon mer klassisk popdänga för att befria publiken ännu mer. Jag förstår inte folk som har problem med publikfrieri. Det enda som möjligtvis kan vara roligare på en konsert än publikfrieri är den totala ignoranta motsatsen (om Kanye "jag spelar Take On Me på en nordisk festival eftersom det är en av mina favoritlåtar" West är högst upp på publikfrieriskalan och Bob Dylan den personifierade motsatsen hamnar Jens klart närmare West än Dylan).

Ungefär när vi har som trevligast, (förutom när jag, Gabriel och Markus diskuterade könsrelaterad intelligens i baren före konserten) kommer en ordninsvakt och tvingar ut oss ur lokalen därför att tillståndet gått ut för en kvart sen. Rätt ska tydligen vara rätt. Här visar Jens återigen upp sin indie-image och säger såklart att han ska slutföra konserten på gatan. Sagt och gjort. Halvsittandes på ett staket vid vägen avslutar han konserten, om jag inte minns fel, med Tram # 7 to Heaven.

Kvällen blev lyckad. Vi kom hem från Finspång eftersom vi fick skjuts av stockholmska nätjournalister till Norrköping där vi även fick sova i överblivna sängar. Slutet gott, allting gott. Nånstans känns det som att man inte kan kräva så mycket mer av en konsert i en Folkets Hus-lokal. Inte i Finspång. Men för en person som inte har pratat så mycket i sitt liv passar det nog alldeles utmärkt. Det verkade så i alla fall.

3 Comments:

At 10:52 em, Blogger Martin Janzon said...

Jag tror jag ljög lite. Jag skrev att DN-indie inte så lätt förknippas med Folkets Hus-lokaler. När jag erinrar mig att både Frida Hyvönen och Loney, Dear gjort liknande saker på Folkets Hus i Örebro undrar jag om det var så sant det jag skrev.

Vilken tur att sanningen ofta är sekundär.

 
At 12:51 fm, Blogger Manne said...

Detta var den bästa posten hitills. Grattis posten, du är king of the hill. Jag vet varför den var bäst med det orkar jag inte gå in på. För övrigt anser jag att musik var bättre förr. Dvs jag tyckte om den mer för ett par år sedan. Numera är den bara glimtvis underbar. Hejdå posten.

 
At 1:08 fm, Blogger Martin Janzon said...

manne: Damn dig att inte gå in på detaljer men tack ändå.

Glimtvis underbar men kanske desto underbarare när den väl är det? Förmodligen inte. Jag lyckas fortfarande ganska ofta känna den där känslan men får nog jobba hårdare för den. Förut var det bara att slå på nån av Neil Youngs tio bästa skivor så var saken biff.

 

Skicka en kommentar

<< Home