tisdag, april 08, 2008

Jag listar: 70-talets 100 bästa låtar


Så där ja, då kör vi igen. Jag måste i all ödmjukhet tillstå att 60-talslistan trots allt var något av en succé, åtminstone med mina mått mätt, och det är alltså dags att presentera uppföljaren. Reglerna känner ni igen: Max 5 låtar per artist. Det blir även denna gång en fight mellan de stora elefanterna, till stor del. Mer än tips på musik är min lista ett statement: Detta är vad som verkligen är bra från årtiondet, det jag verkligen gillar. Således har flera smärre obskyriteter eller åtminstone mindre kända namn och låtar fått stryka på foten till förmån för uppenbart fantastiska artisters alster. Det ska påpekas att jag tycker det är roligt att skriva lite konkret om musik igen, det var ett tag sen. Inte för att tjejers stjärtar eller för den delen ryggar skulle vara nåt annat än ren och skär musik, men ni förstår vad jag menar. Det känns också väldigt mycket som att 80-talslistan inte kommer dröja riktigt lika länge som 70-talets gjorde, men det är väl bäst att inget säga så har man ingenting sagt, för att tala gamla generationers språk. Vill ni lyssna på låtarna finns säkert de allra flesta på youtube. Först på top 20 kommer jag lägga upp lite youtubeklipp själv. Kanske lägger jag upp nån mp3-länk om jag får lust. För dem som inte hört allt redan.

Låt er väl smaka, låt åsikterna halga, låt berömmet strömma, låt kärleken flöda.


100. XTCMaking Plans for Nigel (1979)
Lätt förståndshandikappad, svårt att ta tag i saker, en kille vars framtid är utstakad: jobb inom stålindustrin. Allihopa, hälsa på Nigel. Han har dessutom den missbildade och sant onaturliga förmågan att vara lycklig. Men all cynism, typ ”jobb är till för arbetare” eller liknande, måste läggas åt sidan när XTC framför den här låten. Vad jag närmast känner är en sympati, om inte en djup så åtminstone en uppriktig, för denna mindre lyckligt lottade Nigel, som jag önskar allt gott i framtiden.

99. The UndertonesTeenage Kicks (1978)
Det är lätt att förstå varför det här var John Peels favoritlåt. Enkel punkmusik som snarare är full av romantiska popkänslor än aggressiv punkattityd. Rösten är vibrerande och skakig och undra på det, uppfylld som han är av kärlekslängtan och tonårskåthet. Ett annat band stod för perfektionen inom denna typ av kombination av pop och punk, men den gruppen kommer ni träffa på senare.

98. Frank Zappa and Captain BeefheartMuffin Man (1975)
Om man inte förstått det av den minutlånga, i vanlig ordning tramsiga, inledningen att det här är en låt man bara behöver njuta av på ett väldigt enkelt och okomplicerat sätt så förstår man det av den första riktiga raden i låten: ”Girl, you thought it was a man, but it was a muffin”. Bra, då behöver jag inte fundera på om det är nån viktig symbolik jag missar här, om han kommer få stora Dylanpriset eller något sådant, utan jag kan helt glädjas åt det energirika gitarrspelandet. Vänta lite nu, säger någon. Zappa + gitarrspelande = energi? Jag som trodde han mest hängav sig åt kyliga solon som säkert har massa fina kopplingar till Stockhausen och ironiska kommentarer på samtida amerikansk politik, men energi? Ni har rätt, det är vad han mestadels har pysslat med, varför den här låten är så glädjande. Inget krux, inget tråk – bara fräs. Captain Beefheart hade säkert en del med det att göra ska ni se.

97. Iggy PopChina Girl (1977)
Det är alltid lite läskigt när Iggy sjunger om tjejer, man är liksom inte riktigt säker på hans inställning till dem. Vill han ta med dem på en resa till underjorden, vill han visa sina ”jag kan åla ståendes som en orm”-trick eller vill han helt enkelt bara vara deras hund? Det blir inte samma grej när David Bowie sjunger om kinestjejen, inte riktigt lika misstänksamt. Bra låt är det hursomhelst, i vilken variant det än vara må.

96. Serge GainsbourgMelody (1971)
Jag uppmanar alla att begrunda framsidan till Histoire de Melody Nelson. Okej, klara? Vet nu att Melody och resten av skivan handlar om hur han krockar med en mycket ung flicka som var ute och cyklade och den romans som sedan uppstod dem emellan. Om ni vill kan ni slutligen ta en titt på den gode Serge. Behöver ni ens lyssna på låten för att första varför den har sin plats på listan? Det fanns de som visste att provocera med hjälp av småbarn långt innan den typen av bloggare dök upp. Om ni undrar något om själva låten kan jag säga följande: man får intrycket av att han högläser ur en erotisk novell.

95. Fleetwood MacGo Your Own Way (1976)
Crass fick vika undan, Major Lance likaså. Sun Ra? Ledsen. Nå, jag ska inte avslöja fler namn som inte kommer dyka upp på listan, jag vill bara försäkra er om hur glad jag blev när jag insåg att min smak tillät mig att stryka ”häftiga” namn som de ovan och istället få plats med denna AOR-klassiker. Jag minns så väl när mitt musikintresse började vakna nångång under tonåren, då jag långt in på natten satt uppkrupen i soffan och tittade på VH1 Classics, som förstås spelade den här både nu och då. Minnesbilden jag har av Stevie Nicks när hon sjunger denna (som är skriven av bandkamraten Lindsey Buckingham då han just gjort slut med… Nicks) är en av en vacker kvinna som med lätt sorgsen röst sjunger en superhit. Hits och vackra kvinnor, det är allt jag någonsin velat ha.

94. Gang of FourNatural’s Not in It (1979)
Spasmisk rockmusik som hade firat stora triumfer om de hade gjort det här idag. Betänk att Franz Ferdinand har lyckats rätt bra genom att vara en halvdan efterföljare, och tro mig, i London hade de gillat det här ännu mer. Det gör de säkert också, hippt och kreddigt som det här bandet ständigt är.

93. The CongosChildren Crying (1977)
En kompis sa en gång att om man tog all sammanlagd reggae och komprimerade den till en låt, även om man bara tog den bästa reggaen, så skulle det inte bli en så särskilt bra låt. Han har helt klart en poäng med det; reggaen jobbar inom ganska snäva ramar och om man inte verkligen älskar genren är det lätt att tycka att den sällan höjer sig över skönt-gung-typ-soft-ge-mig-braja. Jag intar här något slags mellanposition, då jag verkligen uppskattar högkvalitativ jamaicansk musik men knappast ramlar ner i spagat över vilken baktakt som helst. The Congos däremot, som förmodligen är mitt favoritreggaeband, gör härligt organisk och känslig musik som fyller upp mitt huvud med verkligt sköna toner, inte bara (eller rättare, inte alls) associationer till halvdumma gymnasiestudenter med stora kläder och hästtagel till hår.

92. Leonard CohenAvalanche (1971)
Cohen har här mörkare röst än tidigare och han låter både faderlig och bitter. Om det finns andra låtar på skivan som handlar om kärlek, är den här en av dem som handlar om hat, eller mer precist, förakt. Det dramatiska gritarrplocket är ett utmärkt ackompanjemang till både röst och text och helhetsintrycket är starkt. Det känns som att det här är Cohens Idiot Wind. Samma utdragna, nästintill gnälliga vokaler som lämpar sig så väl när man hyser förakt.

91. Rahsaan Roland KirkTake Me Girl, I’m Ready (1971)
Kirk är ju som ni vet den skönaste handikappade personen jag vet, och han var sannerligen ingen som var bitter för det. Det kan nästan göra mig arg ibland, vad fan har Bright Eyes att var så himla ledsen över? Va? Varför kunde inte Nick Drake hålla sig på banan? Var de blinda kanske? Hade en sjuksyster av misstag hällt syra i deras ögon när de var små kanske? Det, om något, kan man vara bitter över. Men inte vår goda R.R. Kirk inte, han sprider glädje varhelst han parkerar sina saxofoner. Här är det dock inte den råa energin som visar sig, snarare upplevs en vacker, långsamt smygande eufori, och hans långa saxofonsolo skulle kunna jämföras med gitarrsolot i Freebird, med den skillnaden att det som låter som maskulinitet och muskler i den senare låten snarare låter som något innerligt och ickeposerande, utan att för den skull bli naivt, i Take me Girl, I’m Ready. Jepp, jag är bra på det här med att uppfatta käsnlomässiga nyanser i musik.

90. Led ZeppelinD'yer Mak'er (1973)
Band vars ambition är att göra långa episka stycken fyllda av naturmystik, symbolism, troll och djupa, mörka skogar har helt klart inte förutsättningarna att lyckas med sig. Vare sig det rör musik, litteratur eller mode kan man snabbt konstatera att fascinationen för dessa fenomen står att finna hos glasögonormar och killar med alldeles för långt hår – alltså inget för finsmakare som du och jag. Led Zeppelin är något av ett undantag; de lyckades åtminstone undantagsvis med bedriften att väva in ovanstående prylar i sin musik på ett tillfredsställande sätt. Därför kan det tyckas lite lustigt, och talande, att en av deras bästa låtar är en av de mest otypiska för bandet, en där de lagt alla sådana ambitioner på hyllan; en gladlynt rockbagatell med reggaekänsla och texter som ”oh oh oh oh oh, you don’t have to go, oh oh oh oh oh”.

89. Black SabbathParanoid (1970)
Hade Back Sabbath dykt upp i slutet av 70-talet som del av punkscenen och bestått av en avhoppande Joy Division-medlem, två Ramonesare och en som kände alla i Modern Lovers, och sen bara släppt den här singeln varefter de föll i samtidens glömska – då hade dagens popmänniskor hyllat Paranoid som det guldkorn det verkligen är.

88. ChicGood Times (1979)
Chic är den bästa discogruppen och det här är en av deras största hits. Så långt allt väl. Då har vi bara den där saken som måste tas upp. Den där basgången; jag vet inte om jag älskar den, hatar den eller är likgiltig inför den. Att den rent objektiv är helt fantastisk är jag fullt och fast övertygad om, men efter i liten mån Another One Bites the Dust och i en helt gigantisk mån Rapper’s Delight, låtar man inte kommit undan vare sig man velat eller ej, är det svårt att veta ut eller in. Det blir som ens mamma, man vet att hon är bra men man tänker aldrig på det och det är inte ofta man verkligen känner det. Sen så flyttar man iväg ett tag, lever livet med kompisar - och det hade varit fint att kunna säga träffar tjejer också - man pumpar ut sig, skaffar nya intressen, äter mat man aldrig ätit förut, på ställen man aldrig varit på förut. Men när allt det blivit tråkigt åker du hem till ditt gamla hemhem och då står hon där, strålande som vanligt och tar emot dig med en bamsekram.

87. The ClashI’m Not Down (1979)
Clash är ett av de där banden som det är så svårt att välja favoritlåtar med, jag menar, det finns ju så många halvbra låtar att välja mellan. De träffar ofta ganska rätt men det finns ändå något av en ofräsh känsla över mycket av deras musik i mina moderna öron. När de här håller sig till ett par av mina favoritfeelings, hopp och upprättelse, samtidigt som den musikaliska energin och den sedvanligt passionerade sången finns kvar, lyckas de höja sig lite extra och kämpa sig in på vår tids mest respekterade musikskribents lista över 70-talets bästa låtar.

86. FaustPicnic On a Frozen River (1974)
Den mest typiska kraturocken brukar vanligtvis bestå i tiominuterslåtar som väcker några tankar när man lyssnar, typ: ”De här har defintivit gått på nån riktigt arty skola”, ”det här måste vara vad Merzbow lyssnade på som ung” eller ”det där kan jag också göra”. Har man tur är det ändå verkligt bra musik i rätt stunder, men det är när banden gör lite kortare låtar med åtminstone lite grann av gammal hederlig sångstruktur som det blir som allra bäst. Den här klockar förvisso in på knappt åtta minuter men det är ändå en riktig låt, med trevliga rytmer, sköna basgångar och sång. Gitarrer, stråkar, pianon, blåsinstrument; allt möjligt får här komma till tals. Det blir ändå ingen sörja av det, och om det nu ändå är en sörja så är det i så fall en smakfull sådan. Klimax nås i slutet, då den i det närmaste når en dansant status.

85. Ebo TaylorHeaven (70-talet nångång)
Västafrikanska folk måste, efter judar, vara de bästa folken helt klart. Det här har jag ju pratat om förut, men det tål att upprepas. De är bra på fotboll, de har kanske de snyggaste kropparna i världen, och de lirar musik som om det vore det enda de hade att glädjas åt (vilket i somliga fall kan vara helt sant). Det är inte sällan som afrofunken överträffar den klassiska amerikanska diton. De afrikanska rytmerna, den distinkta sången och trumpetblåset återfinns givetvis alltsammans på den här ghananska pärlan. Kanga yanga ma, och börja dansa!

84. David BowieThe Man Who Sold the World (1970)
Det vilar en stämning over den här låten jag verkligen gillar. Med androgyn-Bowie från omslaget till skivan i huvudet när man hör låten skapas ganska skumma och nästintill surrealistiska bilder i min föreställningsvärld. Höjdpunkten måste vara slutet av låten, när mörka ah-körer brummar fram över den berömda gitarrslingan.

83. Big StarThirteen (1972)
Att Håkan Hellström har gjort en cover på den här är bara positivt. Nu, när jag lyssnar på Thirteen, får jag den där blödiga, hjärtat-utanpå-känslan som Hellström gärna förmedlar samtidigt som den mer kliniska musiken och sången hos Big Star ger ett mer klassicistiskt intryck, om ni förstår vad jag menar. Som att titta på en staty av Apollo, men anandes alla bubblande och passionerade känslor därunder.

82. Roxy MusicEditions of You (1973)
Det man fått lära sig är ju att en artist eller grupps tidiga alster är bättre än deras senare. De första skivorna var bättre, men va fan, även de är ju egentligen bara en rip-off på *insert tidigare band i samma genre*. Och när allt kommer omkring är inte ens det bandet särskilt bra, sunkiga som de är. Nå, tycka vad man tycka vill om den inställningen, men Roxy Music var verkligen bättre i början av deras karriär, när Brian Eno fortfarande hängde med (därmed inte sagt att det inte finns godbitar på en skiva som Avalon). Visst var det glam och cirkus för en stor del av slanten, men ändå på det där skruvat konstnärliga sättet som jag inte kan undgå att känna respekt för. Editions of You är en fartfylld historia med blås och svävande keyboards. Uppe på alltihopa finner vi Brian Ferrys patenterat tokiga röst.

81. Simon and GarfunkelThe Only Living Boy in New York (1970)
Den här låten skrevs, om jag förstått saken som man ska, i slutet av 60-talet men släpptes inte förrän den dök upp på Bridge Over Troubled Water. Det är en väldigt mysig historia som mycket väl kan ha fungerat som blueprint åt allsköns mespopband genom åren. Den är inte lika brutalt uttjatad som deras största hits och enerverar mig inte som vissa av dem gör. En oklanderligt fin liten juvel helt enkelt, som dessutom sitter på vad som kan vara de mest perfekta ah-körerna någonsin.

12 Comments:

At 8:00 em, Anonymous Gorillan said...

Har inte lyssnat särskilt mycket på Fleetwood Mac, men resten av listan är toppklass; älskar bl.a. Faust, men skulle nog valt "Läuft... Hiest das Es Läuft Oder Es Kommt Bald... Läuft" Hoppas på mer kraut! Som gammal avdankad glamnörd glädjs jag även åt Roxy Music, samt Bowie...(återkommer antagligen med ännu en kommentar).

 
At 9:32 em, Blogger hilda said...

ett antal låtar här som jag inte alls har koll på, ska skriva upp och lyssna upp mig. det brukar ju vara bra när du säger det.

men frågor om resten av listan genast dyker upp. vilka låtar kommer han att välja från harvest? är han för tuff för elvis costello? vad väljer han från lou reed? spänningen är olidlig

 
At 11:49 em, Blogger Martin Janzon said...

gorillan:
Fleetwood Mac är härligt okreddiga förstås, så kanske därför du missat dem. De har ett par bra låtar utöver denna faktiskt, även om jag måste erkänna att det mest är rätt... mögigt. Inte Eaglesmögigt, men åt det hållet.

Ja, det känns fint att få med både lite glam och kraut, och huruvida det kommer nåt mer av de varorna återstår för dig att se.

hilda:
Spänningen är förstås olidlig, men jag uppmanar dig att hålla ut. Under tiden ska du förstås kolla upp det du inte hört.

 
At 4:45 em, Blogger Ward said...

Till en början måste jag ju säga; fan va bra. Dels att själva grejen är igång men också för att detta piskade skiten ur 60-talslistan (som jag var och är ett stort fan av). Bäst? Texten till plats 91. Eller plats 88. Oavsett är det här true great musikjournalism.

Till musiken sedan. Att din smak allt som oftast förbryllar mig har jag sagt förut, tex hur kan ett brinnande intresse för crunken gå hand i hand med ett dito för tweepop? Men denna gång håller jag till och med om dina låtval. Förutom Zappa och Zeppelin då. Dom är rätt ghey, om man säger så. Gitarrock liksom. Är det inte sånt Bjurman gillar?

 
At 7:25 em, Blogger hilda said...

måste tillägga, som barn frågade jag ofta vad som menades med "muffin man", (strictly commercial var poppis hemma) och fick svaret att muffin betydde ungefär fejk. var detta ännu en av de lögnerna man som barn matades med?

 
At 10:22 em, Blogger Martin Janzon said...

ward:
Som vanligt är det bara att buga och bocka för din ord, som lyfter mitt humör rejält. Kul att få kommentarer på själva texterna också, och inte bara låtvalen.

Sen vad gäller just låtvalen, råkade det här bli en väldigt vit och gubbig post (men, tycker jag ju såklart, fortfarande bra) - om man tycker svart är roligare kan man se fram emot större andel av den saken framöver. Gubbig lär den iofs bli mer eller mindre rakt igenom, men vis som är när man är gammal ska man ha sin respekt.

Om vi vidgar crunken och tweepopen till hiphop och indiepop så är det nog de två genrer jag brinner mest för, kanske just för att de allt som oftast är så väsenskilt olika. Jag antar att jag fortfarande genomgår nåt slags identitetskris, likt alla unga pojkar. Gitarrocken är en gammal kärlek som, när det kommer till 70-talet åtminstone, sitter i rätt bra.

hilda:
Muffin man tolkar jag som muffinmannen. Det är dumt att göra det svårt för sig.

 
At 10:24 em, Blogger Martin Janzon said...

Sen dissar jag givetvis gitarrock på åtminstone daglig basis, men det är en annan sak.

 
At 1:50 fm, Blogger Gabriel said...

En salig blandning av kraut, ghanansk afrofunk och Simon and Garfunkel. Mycket lovande inledning på listan! Jag hade tänkt klaga på att en utav mina favoritclash-låtar bara hamnade på 87:e plats, men sen kom jag på att det var fyra år sedan som The Clash var mitt favoritband.

 
At 2:00 fm, Blogger Ward said...

Olika, jepp. Och där kan man utveckla resonemanget om hur indiepop och hiphop är varandras antiteser, att den ena sätter kvinnan på piedestal medan den andra gör motsatsen, glida in på ämnet sex för att sedan runda av med sin egna bittra verklighet och vips; nästa inlägg i dunka-dunka. Skitbra. Skriver säg självt ju!

 
At 2:01 fm, Blogger Ward said...

Och med säg menar jag sig, bitches! No spam. Kärlek till alla.

 
At 8:54 fm, Blogger Martin Janzon said...

Visst har jag länge tänkt dryfta hiphop-indiepop-grejen, men så tänker jag att jag nog skrivit lite smått om det både nu och då. En ordentlig utredning vore nog trots allt på sin plats. Tipset är taget, får se om jag orkar göra nåt av det. Hursomhelst, först ska vi väl gå vidare med den här listskiten, så vi blir av med det. Ikväll kommer nästa, skulle jag tro!

 
At 8:43 em, Blogger Custard Pie said...

Hej!

Gå in på http://galowspole.blogspot.com

för mer information.

Custard Pie Music.

 

Skicka en kommentar

<< Home