Klä dig rätt
Jag gör det inte lätt för mig. När jag publicerar uttömmande och personligt skrivna musiklistor dyker det upp ett antal trevliga läsare som av allt att döma har fina syner på livet och beundransvärda karaktärer, och vars uppskattande kommentarer jag tar emot med glädje. Dessa läsare möts sedan av flera inlägg av mer distanserad ironisk natur, och försvinner förmodligen då besvikna bort på obestämd tid. En annan sorts läsekrets blir istället nöjda över de, som Ward så fint uttryckte det, "mustiga skrönor" de bjuds på. Men även deras glädje blir kortvarig, för inte dröjer det länge innan jag återkommer med hjärtkramande Lekmansmekningar eller fyndighetsbefriade - men uppriktiga - hyllningar till livet, våren, kvinnan och kärleken.Anledningen till detta måste vara något av följande: Antingen utforskar jag helt enkelt olika litterära grepp och stilar, i vilket fall bloggen inte säger något om mig som författare till den, eller också består mitt liv av, eller pendlar mellan, den hopplösa naivism och avtrubbade krasshet som måhända avspeglar sig i bloggens olika typer av inlägg. Svaret är troligen, som vanligt, ett mellanting och en blandning. Är det läsare jag vill ha borde jag förstås fokusera på det ena eller andra, men den typen av oärlighet skapar en sorts bloggångest jag inte vill ha nåt med att göra. Icke-anonym som jag är vill jag inte ge en alltför ensidig bild av mig själv.
Med detta i åtanke vill jag gärna visa upp en ny sida av mig: Mitt stora intresse för kläder. Genom att fokusera på detta kan jag även börja göra det lite lättare för mig igen, d.v.s. hämta hit massa läsare med hjälp av modebloggarnas vattentäta tekniker. Dagens outfit, och en lättare genomgång av de modemedvetna kläder jag här visar upp, borde öka tittarsiffrorna rejält. Även jag är ett uppmärksamhetstörstande odjur när allt kommer omkring. Jag vill understryka att jag inte önskar driva med eller håna modebloggarna på något sätt, för som Simon så utmärkt uttryckte det vore det att kritisera det faktum att tjejer har en tonårsperiod. Och det, mina kära läsare, är inget som jag har något som helst emot. Man kan även diskutera om deras inte sällan effektiva utseende kompenserar för eventuella litterära brister och innehållsfattigdom. Särskilt jag, som alltid hävdat att vackra kvinnor ska sättas på piedestal och åtnjuta privilegier så som gratis mat och idel komplimanger, skulle kanske förväntas ha såna åsikter. Hursomhelst: Det här är inga diskussioner jag har anledning att kasta mig in i eftersom det enda jag vill är att visa upp min oklippta frisyr och få fler besökare. Även om jag vill att mina läsare också fortsättningsvis ska kunna stava till, säg, "haha".
Detta är första gången som Dunka Dunkas läsare får möjligheten att avnjuta mina inspirerade klädval, och därigenom också min välskapta figur och mina sköna anletsdrag.
Idag råkade jag slänga på mig ett enkelt linne - vi vet ju alla att spartansk beklädnad alltid fungerar; det ska vara cleant helt enkelt. En massa lyx, prål, krafs och kladd ska man passa sig för, såvida man inte lever i början på sjuttonhundratalet alternativt är turk. Som bilderna visar reflekterar linnet ett utsökt sken vare sig det befinner sig i med- eller motljus. Den anständiga och propra medljusvarianten förbyts i motljuset till en förförisk och drömsk r'n'b-variant. Om man som jag har en muskelmassa som varken kan klassas som pop eller hiphop, utan någonting osäkert däremellan (något som ju bara alltför väl stämmer överens med min musiksmak), fungerar linnet ganska väl: ingen tror att du försöker spänna dig men samtidigt är det ingen som tycker att du har blekfisiga Broder Daniel-armar. Sen har vi det här med nyckelbenen; jag är helt på det klara med att det råder delade meningar om saken. Då vissa som tittar på bilden kommer känna avsmak inför det faktum att ännu ett skelett till benrangel tillåtits existera, hoppas jag innerligt på att några få andra kommer dregla över samma bild. Det är så man måste jobba: om ni undrar varför såna där vidriga människor med tatueringar över hela kroppen får snygga tjejer så är det för att de insett samma sak. De vet att de allra flesta, killar som tjejer, tycker de ser ut som misslyckade Disneyskurkfigurer, men det bryr de sig inte om. Varför? Några få därute, förmodligen med en snedvriden uppfostran, går verkligen igång på eländet och dessa få är ofta extra snygga tjejer som vill ha nåt speciellt, nåt extra. De som verkligen gillar det, gillar det, helt enkelt. Frisyren bör med fördel vara rufsig, eller som din frisör skulle säga: "pojkaktig". Killar som vill se gamla ut har inte fattat ett jävla smack, om sanningen ska fram på ett oförskämt vis. Jag tänker inte ens förklara varför, fördelarna och möjligheterna är på alla plan mycket större om du ser ung och oskyldig ut. Det är viktigt att man inte posar för mycket om man klär sig i linnen; det kan ge ett krystat och stelt intryck. Använd bilderna ovan som goda föredömen på hur det ska se ut: avslappnat och naturligt.
Andra bra grejer med plagget är att dess neutrala karaktär öppnar upp för en i princip oändlig valfrihet när det kommer till byxor. Det kanske inte framgår med klar och tydlighet av bilderna att jag valt ett par blå jeans, men det har jag i alla fall gjort. För att de är snygga, och för att de är ett av endast två byxpar jag över huvud taget vågar visa mig i bland folk. Linnet är för övrigt köpt på H&M, för den nätta summan 50 kr, eller om det var 100.
Det som glittrar i bakgrunden på vänstra bilden torde vara vår Jenna Jameson-box.*
Nedanstående bild kan ses som en liten bonus: ett par snygga innetofflor modell valfri farfar. Mode kommer ju och går, och jag känner att det här blir helt rätt i vår. Blåa böljande remmar i ett slags art nouveau-stil pryder skodonen. I övrigt präglas de av en matt grågrönhet som är behaglig för ögonen. Sköna och genomtänkta tofflor man utan vidare kan ta sig en sväng till affären med.
Så, det var det. Kommentarer jag inte behöver höra: Du ser ut som Eric i That 70's show! Du ser ut som Peter Siepen! Du har en kropp som Iggy Pop! Mest för att jag hört dem förut.
*Okej, jag erkänner (jag hatar att jag inte är karl nog att ro en enkel lögn i hamn), även om det är pinsamt att göra det. Det är en Greta Garbo-box.
PS.
Om ni undrar varför ni hamande här var det förmodligen på grund av något av följande: teens, mode, blondinbella, vilken låt har linkin park inte gjort?, negerdunk, pamela anderson, programledare spyr i teve, britney, jag har åtta centimeter är det normalt?, amanda jensen, amanda jenssen.
Alla knep är tillåtna, har jag hört. DS.
Alla knep är tillåtna, har jag hört. DS.
posted by Martin Janzon @ 3/23/2008 07:48:00 em
28 Comments:
ljussättning: ambitiös
poserande: väldigt bra. framhäver precis som du i texten pratat om, olika delar av en personlighet.
bildkvalité: detta är väl egentligen den sämsta delen. även ett okunnigt öga märker en viss bildkornighet. men det kanske finns en tanke bakom?
kropp: håller mig borta från förbjudna beskrivningar och kallar istället kroppshyddan en klassisk hedi slimane(smala höfter men ändå muskler, ungefär)
kläder: säkert val, kanske lite för säkert. jag är inte i position att säga detta då jag anser vissa nyanser av grått vara lite väl gälla men jag efterfrågar ändå en intressant accessoar till nästa gång.
Sådär ja! En ordentlig analys av det hela. Underbart.
Jag tror vissa kanske blir lite oroliga och inte förstår om jag verkligen gillar kläderna jag skriver om eller om jag är ironisk - det är i alla fall min förhoppning att de ska bli tveksamma där, då har jag lyckats. Hur det ligger till tänker jag inte avslöja.
Huruvdia det blir en nästa gång får vi väl se.
Bra läsning. Det uppenbarligen utstuderade poserandet på bilderna vart pricken över i:et.
Men fan vet om du lyckas med konststycket att vidga läskretsen, vilket blir plågsamt uppenbart i kommentatorsfältet. Liksom, where all da hoes at? Enligt min analys av modebloggerskorna räcker det tydligen med bara några rader av text. Men vilken bloggare med självrespekt gör så?
Ja, jag är gruvligt besviken på bloggläserskorna. Måste jag visa ännu mer naket eller räcker det om jag skriver lite kortare och mer rakt på sak? Jag antar att jag ger upp helt enkelt, försöket får nog ses som misslyckat.
Självrespekten ska man hålla hårt i, den brukar ryka ganska lätt i alla fall.
Det är kanon att du nonchalant slänger ur dig att linnet kostade ”50 kr, eller om det var 100”. Det är helt rätt. Som modebloggare är det extremt viktigt att kläderna är antingen
a) Skitdyra: ”Skor, Christian Louboutin. In your face!”
b) Svåråtkomliga: ”Väska köpt på second hand. I New York. I höstas.
Eller
c) Svinbilliga: ”Tisha, hittad i reakorg, typ 20 spänn, skulle kunnat hittat den på gatan typ.”
…och ja, du kammar ju lätt hem ett stort C med din fagra skrud.
Märke och pris på byxa fattas dock. Huge mistake.
Betyg: VG-
För övrigt ser du ut som som Eric i That 70's show.
haha snyggt
Måste säga att jag blir lite besviken över att det faktiskt verkar vara du på bilderna. Men det är nog förvisso egentligen bättre än tvärtom ändå, om man tänker efter.
Jag hade en gång en tanke om att göra en modeblogg fast tvärtom, alltså bara lägga upp bilder på mitt avklippta huvud. Fast jag tvivlar på att det skulle blivit så särskilt kul egentligen.
mathilda:
DU ser ut som Eric i that 70's show.
Annars tackar jag för tipsen om vad som är viktigt för en modeblogg. Om jag nu komemr göra något mer liknande någon gång kan det vara bra information att känna till.
linn:
Tack! Jag var kär i en Linn en gång.
simon:
Det är alltid jobbigt att svart på vitt få veta hur något verkligen är, t ex hur någon ser ut. Jag funderade förstås på att lägga upp någon helt annan, eller kanske t.o.m. flera andra. Men anonymitet är till för veklingar tänkte jag, och så fick det bli som det blev.
Du kan alltid testa, och blir du iskallt bemött med noll kommentarer vet du att det inte gick hem.
Jag har inte påstått att jag inte är just DEN Linn.
Själv har jag varit kär i en Martin med ditt efternamn. Men inte samtidigt som han var kär i mig.
Jag känner mig tvungen att kommentera bara för att jag älskar "markerade" nyckelben på snygga killar!
Så, enough ytlighet från mig nu...
Jag har tittat förbi din blogg några gånger nu, och det är svårt att veta om du är ironisk eller inte, vilket gör det mer intressant att läsa :)
linn:
Menar du den där gången du skickade Emelie (eller gjorde hon det självmant?) och hon frågade mig om jag "kanske var lite kär i Linn?", med ett flin på läpparna, så sa jag nej mest för att jag blev så tagen på sängen och minsann inte ville erkänna för nån rakt upp och ner hur det låg till. Typ sju år sen eller så. Säkert ett av mitt livs tio största misstag, så här när jag tänker på saken. Damn, vi kunde blivit ihop och haft världens tid. Ska vi försöka igen?
nathalie:
Bra nathalie, och fint att du kommenterar. Nyckelbenet är nog en av mina specialiteter, jag ska göra allt för att hålla det kvar markerat.
Emelies vägar äro outgrundliga.
tror jag skickade karin nån gång också
:D
men inte emilie
Vänta lite nu... Det är alltså DU Linn, dvs DEN Linn? På riktigt? Ingen annan kan väl ha vetat att Karin var den tredje personen i Linn-Karin-Emelie-gänget. Du skulle ha blivit ihop med mig istället för Filip. Förvisso glömde jag dig ganska fort, pga andra flickors inträden med liknande namn (Lina framför allt... fattas väl bara att hon hittar hit också), men nu blir jag arg över att du skickade Karin istället för att gå själv. Vad är det för stil? Ah, those sweet memories, rasterna vid borden i korridoren på högstadiet. Haha, visserligen sitter jag just nu ganska berusad mitt i natten i en lya i London, men det här hade jag kunnat bli nostalgsik över vilken dag som helst.
Sen var jag ju kåtkär i en annan tjej nästan hela högstadiet, men under en period var det bara du, vill jag minnas.
Det här var roligt. Säg nu bara inte att du är nån gammal killkompis som driver, då blir jag ledsen.
haha nu blir jag ju nyfiken på vem den andra tjejen var. hinta!
Fan, kom igen då, let's get it on så jag kan sälja historian till Aftonbladet. Jag kan redan se rubrikerna framför mig; KÄRLEKSPAR FANN VARANDRA - GENOM BLOGGEN!
linn:
Äsch, det var en av de där vanliga, en odensbackare. Ingen bra person, ingen jag kände, ingen jag knappt ens pratade med, men en jag fann sexig och det räckte tydligen för att hormonerna skulle få mig att tro att jag gillade människan.
Om det nu är du, så vore det kul att veta vad du gör nuförtiden och allt sånt. Du borde skicka mig ett mejl!
ward:
Det vore nåt det! Alldeles oavsett har ju det här potential att utvecklats sig till en riktigt klassisk kommentatorstråd, annat går inte att säga. Kanske är den redan en sådan.
Ett mail kan mycket väl dyka upp, men till vilken adress?
Ward, tyvärr faller jag nog inte för killar som skriver "förvisso glömde jag dig ganska fort", oavsett om det är sant. Så vi får väl hoppas på att den där Lina också hittar hit, som sagt... ;-)
Hoppas på Lina? Hon är gift. Ta inte illa upp, men då har jag nog större chans på dig. Och så det där med att glömma fort, jag kan ju inte skriva att jag varit kär i dig från trean fram till denna dag, hur skulle det se ut?
Skicka till martin.janzon@gmail.com
hahaha.
vem vet, jag kanske också är gift..?
Get a room.
linn:
Klart du inte är, skärp dig nu.
mathilda:
Vill du vara med?
okej, nu skärper jag mig!
Men Linn, berätta om livet istället! Jag väntar på en rapport.
Men det är faktiskt mycket roligare att retas om ingenting än att rapportera.
Det här med att retas om ingenting kan jag förvisso acceptera - kärlek börjar ju som bekant med bråk, eller i detta fall retsamheter.
jaså minsann
Skicka en kommentar
<< Home