lördag, april 28, 2007

Lista: Soulens bästa album

Soul betyder själ. Gillar man inte soul är man således själlös. Och kom inte och säg att det är en ologisk tankegång, för jag läser filosofi och är därmed inte ologisk. Ha.

10. Solomon Burke
- Don't Give Up on Me (2002)
Den här skivan kunde nästan lika gärna ha spelats in trettio år tidigare. Det är en mästerlig återkomst för den klassiska soulen, en påminnelse om hur stark den en gång var. Jag har skrivit den här listan baklänges och är nu väldigt trött, så tyvärr orkar jag inte breda ut mig mer om den. Den är väldigt fin helt enkelt. Burke är mannen.

9. Gil Scott-Heron - Pieces of a Man (1971)
När James Murphy a.k.a LCD Soundsystem på sin geniala debutsingel "Losing my Edge" desperat vill visa att han minsann också fortfarande är ganska cool, trots att dagens hippa ungdomar håller på att gå om honom, ber han oss bland annat att ta en titt på hans skivsamling, där vi återfinner akter som Pere Ubu, PIL, Sun Ra och Eric B & Rakim. Stoltast är han dock över Gil! Scott! Heron!, det hörs tydligt. Mannen såg inte bara urcool ut, han var inte bara viktig som en rappens farfar, han var riktigt bra också. Öppningsspåret på den här skivan är en klassiker, The Revolution will not be Televised, en klockren, humoristisk och viktig låt. Men det finns mer att hämta, särskilt i de fartigare och svängigare låtarna samt det fina titelspåret. (Kuriosa: Svagaste låten är kanske, anmärkningsvärt nog precis som på What's Going On, en låt vid namn Save the Children.)

8. Curtis Mayfield - Superfly (1972)
Euoforin från debuten är här, på hans tredje skiva, soundtracket Superfly, lagd åt sidan lite. Det betyder inte att detta är dåligt, för det är riktigt bra. Öppningsspåret, Little Child Runnin' Wild, tar kol på mig varje gång och den följs av ytterligare ett par fantastiska låtar. Efter en liten dal (den dalar aldrig ner till under bra-nivå dock) avslutas den återigen starkt med bland annat titellåten. En klassiker, som oväntat slog stort när den kom. Teman är fattigdom och knark, och det kunde nog behövas höras under tidigt sjuttiotal.

7. Al Green - Call Me (1973)
Alla ska givetvis ha en Al Green-skiva. Call Me är en utmärkt sådan. Sensuellt, intimt, varmt och skickligt. Men icke som en täckmantel för dåliga låtar, för det är starka låtar rakt igenom.

6. Marvin Gaye - What's Going On (1971)
Hur gör man när man ska bedöma den här skivan? Ett spirituellt mästerverk som hamnar högst på mångas bästa (soul)albumlistor eller en överskattad skiva med usla texter och endast ett fåtal guldklimpar? Jag vet inte. Visst står singlarna från skivan ut litegrann, men det gör inte dem övriga låtarna dåliga. Visst är vissa texter inte skrivna av Bob Dylan, om man säger så, men i sådana stunder kan man lyssna på rösten istället för texten. Åtminstone två låtar här tillhör den yppersta eliten av soullåtar, och det borde väl egentligen räcka. Jag tänker inte skriva något mer om albumet, det finns ett otal böcker du kan köpa om du vill veta mer om den här legendariska och innovativa konceptskivan. Själv har jag inte köpt dem. Jag lyssnar på musiken istället.

5. Otis Redding - Otis Blue (1965)
Det här är soulmusik. Det är känsla. Jag håller inte med folk som kritiserar mycket musik, ofta elektronisk musik av olika slag, modern hiphop eller r'n'b, för att vara oäkta. Det är givetvis struntprat, men om vi låtsas att de har en poäng, så är det här i så fall sjukt äkta musik. Skivan består till stor del av berömda covers men han gör de med så mycket värme och naturlighet (det där lät ju lagom löjligt, men skratta inte, it's for real) att man nästan vill anklaga upphovsartisterna för billigt plagiat.

4. Stevie Wonder - Innervisions (1973)
En hemsk tanke slår mig ibland. Hemsk, därför att den känns så fördomsfull och kanske rentav elak. Hur kan en person som varit blind hela livet veta så mycket om skönhet? Hur kan en sådan person sjunga så övertygande intesivt och vackert om det? Det kan i alla fall inte vara en bluff för det låter så äkta. Nåväl, den här skivan är ömsom funkig och ömsom balladig. Rätt bra blanding måste jag säga. Avslutningsslåten och Nixonattacken He's Misstra Know It All håller jag nog nästan för karlns bästa låt.

3. Dusty Springfield - Dusty in Memphis (1968)
What? En vit sångerska på en soullista? Så högt som nummer tre dessutom? Japp. Faktum är att hon inte hör hemma här därför att hon är förbluffande lik en svart sångerska eller har samma kvaliteter som vi ofta associerar med svarta soulsångerskor, nej hon har andra kvaliteter, som känns... Vita. Att kombinera den iskallt kyliga rösten med så mycket känslosamhet är mystiskt att det över huvud taget går, det känns ju nästan omöjligt rent definitionsmässigt. Just a Little Lovin' konkurrerar med Velvets Sunday Morning som världens bästa vakna-upp-söndag-morgon-låt. Springfield är så mycket mer än Son of a Preacher Man, som du för övrigt återfinner på denna skiva. Jag vill gifta mig med henne och tvinga henne att sjugna för mig så fort min själ behöver lenande tröst. Synd att hon är död.

2. Stevie Wonder - Songs in the Key of Life
När det kommer till Stevie Wonder och diskussionen om vilken som är hans bästa skiva brukar det stå mellan trippeln Talking Book, Innervisions och denna, Songs in the Key of Life. Då de tidigare två båda är mycket bra är det ändå här det händer. Eller rättare sagt, det händer på de två andra skivorna, men här händer inte bara det, här händer allt. Pop, funk, fusion, säkert massa annat och så soul såklart. Man slungas från klassisk soul i Love's in Need of Love Today till religiös småfunkssoul i Have a Talk with God till symfoniska Village Gettho Land direkt till fusionpop i Contusion. Så börjar skivan och så fortsätter den. Klassikerna duggar tätt, och ens egna stämningar likaså, men bestående är Wonders positiva grundsyn på saker. När något är fel klagar han inte, han uppmanar till förbättring. Det är såklart, och tack och lov, mycket kärlekssånger (Joy Inside my Tears kvalificerar lugnt in som en av de finaste sångerna jag vet för tillfället) men också låtar med sociala budskap som Black Man. Gospeleufori och dansglädje finner vi i As och Another Star. Stevie Wonder skulle inte orka göra något på flera år efter det här och undra på det - här har han spottat ur sig all kreativitet i form av en dubbelskiva plus en ep, som i cd-upplagan är lagda på de två skivorna. Man måste bara älska Stevie Wonder (gillar du inte Stevie? Vadå, är du både rasist och hatar handikappade?). Ett musikaliskt geni.

1. Curtis Mayfield - Curtis (1970)
Kärlek! Glädje! Dans! Euofori! Mister Mayfields solodebut är, minst sagt, sprakande. Det är inte alltid, till och med sällan, som en riktig fest dessutom är smart. Curtis var en högst medveten herre som, och det här är faktiskt lite viktigt i sammanhanget, spelade in sina egna låtar på sitt eget skivbolag. Sociala betraktelser av bästa sort (We the People Who are Darker than Blue) blandas med "kämpa på och ge inte upp!"-låtar som Move on Up av lika god kvalitet. Den låten råkar också (kanske i konkurrens med The Spinners - It's a Shame) vara den bästa soullåten någonsin. Dess enda brist är längden på låten, den klockar in på nio minuter och när den tar slut fylls man alltid av känslan att den är alldeles för kort. Det finns inte en enda svag låt på skivan, låt gå för att alla inte är lika bra, men med sådana toppar som den här skivan har ser jag inte hur det skulle kunna vara möjligt. Textförfattaren Curtis Mayfield är klasser bättre än Marvin Gaye, han sjunger i princip lika bra och han svänger rejält mer. Och då är ju Marvin Gaye ändå typ kungen. När mor och far kommer på besök kan man lugnt låta den här skivan ligga framme (medan man kanske lite oroligt gömmer undan Gaye's svettiga sexskiva Let's Get It On) - för det här är viktig, positiv och bra musik.

Så dansa, var glad och släpp ångesten. Lyssna på Curtis. Oroa dig inte. Finns helvetet, kommer vi ändå alla komma dit.


Bubblare:
Curtis Mayfield - Roots (1971)
Marvin Gaye - Let's Get It On (1973)
Aretha Franklin - I've Never Loved a Man (the Way I Love You) (1967)
Säkert ett par skivor av The Four Tops.

Jahopp, det var den listan. Jag kom till nya insikter även denna gång. Den moderna soulen och neosoulen lyckades, trots ett par goda försök, inte ta sig in på listan. Soulens verkliga storhetstid tycks inte vara nu och på nittiotalet. Jag visste inte heller att jag gillade Stevie Wonder så mycket. Där ser man. Slutligen vill jag verkligen trycka på en sak. Det finns viss soul som inte kommer med här, jag tänker främst på The Four Tops, (som är ett av mina favoritsoulband) pga av att jag inte fått tag i deras album. Det är heller inte viktigt att man får, för det är låtarna som är grejen, och låtarna får du på en bra samlingsskiva med dem. Eftersom jag inte hört deras album kan jag inte avgöra om de skulle platsa, men det är mycket möjligt. Detsamma kan sägas om t ex The Supremes, som jag i och för sig förmodligen skulle räkna mer som en popgrupp. Andra akter, som vissa klumpar in under soulgenren, fanns inte heller med i diskussionen eftersom jag ansåg de tillhöra en annan genre (Sly and the Family Stone = funk, Chic = disko, t ex).

15 Comments:

At 12:27 em, Anonymous sunvalley said...

Lysande! Nu finns det liksom inga ursäkter längre för att inte ta tag i den där Curtis-skivan man har i biblioteket. Roligt att Solomon Burke kröp in på listan. När jag såg honom på tv häromveckan så utstrålade han soulvärme. Jag kan egentligen inte bedöma hur bra listan är (jag har bara slentrianlyssnat på Innervisions och What's Going On), men alla listor där Curtis samsas med Stevie och Dusty måste ju vara bra. Det bara är så. Eloge!

 
At 1:35 em, Blogger Martin Janzon said...

Tack! Det var ganska klurigt att få till det faktiskt men jag är ganska nöjd. Curtis ska du absolut ta tag i! Ja, de andra skivorna också såklart. Passar bra nu när vårvärmen har infunnit sig på allvar.

Du sa att du had een gissning om vilken skiva som skulle hamna överst. Hade du rätt? Vilken tänkte du på?

 
At 2:12 em, Anonymous sunvalley said...

Jag gissade att Marvins skiva skulle hamna överst. Men så kom jag ihåg att din lista över 60-talets bästa skivor inte innehöll en enda Beatles, så jag ändrade mig ganska raskt till "någon skiva av Curtis". Halvt rätt? :P

 
At 12:06 em, Blogger Martin Janzon said...

Jo, det blev ju rätt tillslut. Jag är, som synes, ganska old school och gillar klassikerna vad gäller soul, så denna lista är klart mer förutsägbar än 60-talslistan tycker jag. Jag tycker inte det behöver vara dåligt för det. De är klassiker av en anledning!

En soullista om ett par år skulle antagligen (och förhoppningsvis) se ganska annorlunda ut dock. Progression is everything!

 
At 11:30 fm, Blogger Manne said...

Lite överraskande med Burke. Dylan har skrivit en låt till den skivan vill jag minnas. Orgeln är magisk.

 
At 2:29 em, Blogger Martin Janzon said...

manne: Jaså har han? Ska nog orka kolla upp vilken. Jag blev också lite förvånad över mitt Burkeval, funderar på om det den knep platsen delvis pga att jag hört den skivan för första gången ganska nyss, till skillnad från flera andra som inte kom med, och att det därmed var lite av nyhetens behag över det hela.

 
At 2:38 em, Anonymous Christian H said...

Tjena! Ville bara delge att D'angelo i mitt tycke har gjort 2000-talets bästa soulskiva iom Voodoo. Jag håller den nog högre än burken iaf. Men en iö mycket bra lista!

 
At 11:27 em, Blogger Martin Janzon said...

christian: Voodoo är överskattad! Jag tycker faktiskt det. Tror nästan Badu eller Hamilton skulle komma före på en 2000-taletlista.

 
At 6:57 em, Anonymous svartpeppar said...

jag älskar såna här listor, så härligt när nån försöker skriva mer ambitiöst och med nåt.. typ nån inriktning. kanon, och trevlig läsning!

 
At 7:54 em, Blogger Martin Janzon said...

svartpeppar: Tack! Kul att folk gillar det. Om du fortsätter läsa den här bloggen kommer du garanterat få läsa fler sådana. Jag har ju redan tidigare publicerat liknande listor, bästa hiphopalbum, bästa 60-talsalbum och sämsta låtarna genom tiderna.

 
At 11:05 fm, Anonymous Kowalski said...

Grymt bra lista. Men du utelämnade mina två absoluta favoriter; Marvin Gayes 'I Want You' (hans bästa album utan tvekan, en orgie i besatthett och porr) och Eddie Holmans 'I Love You'.
Men jag förlåter dej...

 
At 4:51 em, Blogger Martin Janzon said...

kowalski: Tack för att du förlåter mig! Jag har knappt lyssnat på I Want You (slå mig inte!) och minns inte så mycket. Dina ord gör att jag ska lyssna igen. Kombinationen besatthet + porr + Marvin Gaye = nånting oförklarligt underbart.

 
At 10:50 em, Blogger Hilly said...

Bra lista! "What's going on" tycker jag är överskattad. "Let's get it on" är bättre! Min etta hade nog varit Honest Jons-utgivna samlingen med Fame-inspelningar av Candi Staton; men den kanske inte räknas som ett "riktigt" album, det är ju en samling.

 
At 10:50 em, Blogger Hilly said...

Bra lista! "What's going on" tycker jag är överskattad. "Let's get it on" är bättre! Min etta hade nog varit Honest Jons-utgivna samlingen med Fame-inspelningar av Candi Staton; men den kanske inte räknas som ett "riktigt" album, det är ju en samling.

 
At 1:01 fm, Blogger Martin Janzon said...

Trevligt med en kommentar såhär i efterhand! Det var länge sen jag gjorde denna lista, och lite annorlunda hade den nog sett ut idag. T ex hade just Let's get it on kommit med istället för What's going on. Och nej, jag räknade inga samlingar, varken med olika artister eller samma. Om jag hade tagit med skivor av alla de slag hade säkerligen någon Northern Soulsamling letat sig in högt.

Candi är ju annars alldeles lysande!

 

Skicka en kommentar

<< Home