måndag, maj 05, 2008

70-talets bästa låtar pt V


Okej, pust och stön. Dags för sista delen. Endast två nya namn kommer in på top 20, annars är det bara namn som varit med tidigare. Det var större spridning på artisterna på 60-talslistan och kommer garanterat bli det på 80- och 90-talslistorna, och det kanske vissa tycker är roligt, men själv gillar jag det här kramandet av några få artister. Det är så härligt och innerligt på nåt sätt. Ungefär som när metalfans gör sina listor över bästa album, och det är idel arga pojkar rakt igenom listan. Eller när lilla Lisa, eller kanske Jens, gör en topplista över de bästa låtarna och de fösta fyra platserna innehas av låtar från Belle and Sebastians debut. Det är kärlek, helt enkelt.

Nu, let's hit it. Precis som med 60-talslistan står jag för denna helt och fullt. Så kasta skit på mig eller slicka mina fötter, allt efter behag. Jag kan ta allt. Även om jag, såklart, föredrar kärlek och kommer bli genuint ledsen om ni inte ger mig applåder.


20. Neil Young - After the Goldrush (1970)
Den som om Neil tror att han endast gnidit gitarrer hela sitt svettiga liv, tror om Neil helt fel. Hans kanske allra finaste ballad är en pianohistoria skriven under hans storhetstid, skarven 60-70-tal. Skivan After the Goldrush är kanske hans starkaste textmässigt och med all sannolikhet den bästa röstmässigt. Den är till bredden fylld av vacker musik och låten After the Goldrush innehar här hedersplatsen. Precis som med mycket annan fin musik krävs en cyniker för att ogilla låten, vilket måste vara förklaringen till att så många gör det.


19. David Bowie - Station to Station (1976)
Då jag och Gabriel ögnade igenom (eller okej då: ögnade väldigt noga) en sån där mojoig "1001 album du måste höra innan du dör" så fastnade vi lite på Dr Dre's The Chronic. Hur kan någon med textraden "bitches ain't shit but hoes and tricks" och liknande bli så otroligt stor och ha en självklar plats i den kanoniserade musikhistorien? Detta gäller förstås mycket av hiphopen överlag, och det är först då det blir lite väl magstarkt; när det ska våldtas med kvastar, ätas människor eller liknande, som det möjligtvis börjar skruvas lite på sig och kanhända till och med fördömas. En sak att såna som du och jag skiter i dylika saker och diggar på, men har inte ens så kallade seriösa kulturkritiker nån moral i kroppen längre? Jodå, men de har lärt sig att medelst finurliga knep komma runt problemet. De här killarna har haft en hård uppväxt, och då blir man så här. Det är väl bra att vi får se vad ghettot gör med människor? Eller så berättar de här grabbarna hur det är, inte hur de vill att det ska vara. Eller vänta, kanske den här till och med är ännu bättre: De gör en ironisk kommentar över samhällets tillstånd. Hm, eller kanske rentav över hiphopen, hur folk ser på hiphopen? De fyller upp fördomarna för att liksom driva med de som kritiserar den. Jag vet inte allt vad som kan sägas, personligen tänker jag mig mest att dessa rappare helt enkelt inte tycker bitches är så mycket att hänga i granen. Låt så vara då, ibland tycker jag likadant själv. Det duger förstås inte som förklaring, varför finfolket måste komma på smarta undanflykter. Kan de inte bara skita i att lyssna på musiken då? Nej nej. För det är ju så jävla bra.

Vid mitten av 70-talet började Bowie göra Hitlerhälsningar och annat som möjligen kan uppfattas lite tveksamt. Typ dumt, rentav. Men vet ni vad? Det var ett konstverk! En happening! Han gjorde bara ett statement. Han var ironisk. Han gjorde det för att provocera det stelnade etablissemanget eller vad som helst. Ingen ska kunna komma till mig och säga att jag inte får lyssna på Station to Station med gott samvete. För det är ju så jävla bra.


18. The Modern Lovers - Affection (1979)
Om herr Jonatahan Richman inte hade varit fullständigt uppriktig när han framförde den här typen av låtar hade det blivit komik, barnsaga och Robert Broberg av alltihopa. Jag menar, vad är det egentligen som händer här? "Ömhet" står i ett hörn och önskar att den hade något att göra, att någon skulle ge den något att pyssla med. Vidare berättar Jonathan hur svårt det är att visa varandra ömhet och att det är det viktigaste som finns, i alla fall för honom. Människor är faktiskt inte onda, utan goda, menar han, det är bara det att de måste våga släppa garden lite. Ja, jag tänker ungefär som ni: "Vad i hela...?" Jonathan är så uppriktig, så naiv, att man inte kan låta bli att beröras och tycka att han möjligen är den mest sympatiska människan som levat. Nu vill jag inte höra något om hur egoistisk och dominerande han var i Modern Lovers, för sånt där skitsnack tror jag ändå inte på.


17. Stevie Wonder - Another Star (1976)
Ja, vad tycker man egentligen om en 13-minuterslåt som mest består i "la la la la la la la"?

Som kladdkaka, tycker man, som vackra kvinnor, som ett skott i krysset, som första vårdagen, som ett uppriktigt leende från en god vän.


16. Bob Dylan - Changing of the Guards (1978)
Jag har den största förståelsen för folk som inte gillar Dylan rent musikaliskt. Musiken är otroligt viktig i sitt syfte att lyfta fram orden, men om man inte bryr sig om texten är det bara logiskt att man tycker killen är tråkig. Changing of the Guards är lite av ett undantag. Melodin, körerna, den ocoola saxofonen, orgeln - allt bildar ett sound, ja en låt, jag verkligen gillar. Det kan nog vara en anledning till att jag fortfarande knappt har en aning om vad låten handlar om, trots att jag vid det här laget har hört låten oftare än Kafka inte hade sex. Musiken är helt enkelt lite för bra i sig. Därmed inte sagt att texten är dålig, tvärtom gillar jag den mycket. Det är något jag tycker utmärker stora poeter: orden låter bra ihop med varandra, även då man inte greppar helheten.


15. Marvin Gaye - Inner City Blues (Make Me Wanna Holler) (1971)
Vad som är uttalat politiska låtar och vad som bara är sociala betraktelser kanske inte alltid är lätt att hålla reda på. Här är det inget snack dock; skriv ner texten på ett papper och skicka in till regeringen, bums. Eller ja, bifoga gärna mp3-an också, annars lär de inte bli berörda. Marvin, vilken stjärna han var. Det är himmelen jag hör när jag hör hans röst. Sherilyn Fenn läsandes telefonkatalogen kan med all säkerhet ge mig orgasm, men Marvin Gaye sjungandes telefonkatalogen kan få mig att göra revolution. Vilket faktiskt är rätt mycket svårare att få mig till.


14. Television - Marquee Moon (1977)
Jag är tveksam till om Tom Verlaine och Richard Lloyd verkligen kan spela gitarr (och då behöver vi inte ens tala om sången), i nån sorts klassisk betydelse av ordet. Förvisso kan de ju inte vara lika kassa som Richard Hell, ni minns väl youtubeklippet där han blir åtsagd att "nej, det där är inte ett E", men jag har hursomhelst svårt att tro att din gitarrlärare kommer lägga fram ett solo av dessa herrar när det ska slipas på din värdelösa talang. Det är lite som att läsa Johannes Nilsson; det tas sån liten hänsyn till konventionerna att man först närapå rodnar, men sedan upptäcker att det ju rent av blir så mycket finare så som det är. Men då man stundtals kan tröttna på Nilssons prosa är det svårare att tröttna på Marquee Moons vackra gitarrlandskap, varför det bara är bra att den här låten är sådär hemskt lång.


13. The Modern Lovers - I'm Straight (1976)
Alltså, grejen är inte att det är nåt fel på hippie-Johnnie, nej nej. Jonathan gillar honom, absolut, så det är inte det. Men... varför måste han vara så hög hela tiden? Om han nu är så bra och djup, varför måste han, jämt och ständigt, dregla runt som den knarkare han är? Vad viktigare är - och det är väl här skon verkligen klämmer - varför måste hon hänga med honom? Det tog faktiskt Jonathan tre gånger innan han vågade låta signalerna gå fram, och nu när han har henne på tråden ska hon få veta vad han tycker. Han knarkar inte, han är inte som hennes andra killar; han är kort sagt en rekorderlig kille, och nu vill han ta hippie-Johnnies plats. Det borde väl kunna lyckas? Han är ju ren från droger, menar jag! Hör hon det? Han är ren! Hjälp mig Modern Lovers, HAN ÄR REN!

Den här låten, i och med det faktum att den är så bra, utgör det coolaste och samtidigaste löjligaste antidrogargumentet någonsin.


12. Pere Ubu - Laughing (1978)
De första två minuterna av den här låten är lite speciella. Det är som att gå in i en galen professors laboratorium. I ett hörn pågår ett sadistiskt djurexperiment, i ett annat ryker det misstänkt ur ett par flaskor med kemikalier. Däremellan hittar vi den galna professorn själv, som med ett skrämmande leende på läpparna muttrar obegripligheter. Så kommer han plötsligt på det (eller egentligen är det hans "baby" som kommer på det, hävdar han, och klappar ömt sitt provrörsglas), och, ska vi kalla det punken, bryter ut. Lösningen är lika enkel som genial. När djävulen kommer så skjuter vi honom med en pistol. "And when he shows his face... we'll LAUGH!" Det är så han ska tas, helt klart.


11. Gram Parsons - A Song for You (1973)
När jag skriver det här har jag lidit av yrsel och känt mig nära att tappa medvetandet i ett par dagar. Vad som förmodligen bara är allmän slitenhet (och ja, nu skrattar alla mina vänner) kombinerat med en förkylning och utdragen bakfylla blir i mina tankar genast hysteri och hjärntumör. Således ser jag ingen annan utväg än att börja planera min begravning, och varje låt jag lyssnat på senaste tiden har fått utstå testet: Kan den här spelas när kistan bärs fram (Kremering? Äh, det här ska göras på ett kristligt old school-vis)? A Song for You är en stark kandidat. Den är inte bara dödande fin i sig; den sammanfattar också bra den romantiska sidan av min personlighet, den som tror att det finns någon som är så viktig att hon är värd en alldeles egen sång. En sång som bekänner att hon t.o.m. är viktigare än status och rykten: "Take me down to your dancefloor, I won't mind the people when they stare".

Jag känner mig redan bättre.


10. Kraftwerk - Showroom Dummies (1977)
Världens kallaste beat genom tiderna? Det är outgrundligt, ja helt omöjligt: Hur kan något så iskallt, så robotaktigt och beräknande låta så... ja, funkigt? Med minimala medel skapar Kraftwerk här maximal stämning. Blir jag förföljd av en illvillig robotzombie i en övergiven industrilokal eller lyssnar jag på Showroom Dummies? Att lyssna på låten känns lite som att uppleva det förstnämnda, men att faktiskt gilla det dessutom. Vilket ju gör en själv ganska läskig också.


9. Funkadelic - One Nation Under a Groove (1978)
Funkens crème de la crème, One Nation under a Groove, vet vad den snackar om. Om vi nu bara kunde få herr statsminister Reinfeldt att montera upp monstruöst stora högtalare i landets fyra hörn (d.v.s. Göteborg, Stockholm, Örebro och Jönköping) och pumpa ut låten på hög volym så ska väl även svenskarna få gung i knäna. Folk skulle bli avgjort softare. Idén blir skitbättre ju mer jag tänker på den, jag ska lätt skicka in en motion. Det måste bli av. Det vore det enda raka, som Mondrian skulle ha sagt.


8. Bob Dylan - You're a Big Girl Now (1975)
Ni vet de där låtarna som är så bra att man är glad att man är olycklig, eftersom man annars inte hade kunnat uppskatta och känna med i dem lika mycket? Med You're a Big Girl Now är det ungefär samma; jag är ledsen att någon käresta (eller dotter?) inte längre behöver mig. Tänk med vilken inlevelse jag hade kunnat lyssna på den här då! Dylan visar här upp sin mest motvilligt accepterande, sin sorgset, halvt reignerande halvt hoppfulla sida. Den allra sista gnuttan fåfängt hopp ("I can change I swear, see what you can do") är kanske trots allt det sista som lämnar människan.


7. Buzzcocks - Ever Fallen in Love (with Someone You Shouldn't've) (1978)
Tänk den perfekta poplåten. Tänk sedan att den skruvas upp ett snäpp, både i tempo och i intensitet. Vad får man då? Valfri låt ur Buzzcocks diskografi? Tja, hyfsat bra svar, men mer exakt får man just den här låten. Med tanke på att jag driver en musikblogg, typ, och med tanke på att jag snart skrivit om 200 enskilda låtar från 60- och 70-talet kanske inte jag är den som borde citera Zappa, Costello, eller vem du nu envist vill hävda att det var, och säga det där om att "writing on music is like dacncing on architecture". Det måste ändå sägas att det är en rätt skön grej att ta till när man mitt i en konstnärlig kris inser att man inte har en aning om vad man ska säga om en låt, eftersom man är för kass, helt enkelt. Så ta nu bara snällt emot mitt ord på att det här är osvikligt bra grejer.

Och så till själva frågan som ställs: "Ever fallen in love with someone you shouldn't've fall in love with?" Tycker du att du är rolig nu eller, din jävel, måste bli mitt svar då.


6. Marvin Gaye - Let's Get It On (1973)
Jag hade en romans en gång (tänka sig!) som hade sin egentliga början i en fest hos en kompis. En annan kompis ledde nån "är den här grejen öppen eller stängd?"-lek, vilket ju för övrigt var omöjligt att veta om grejen var, eftersom den inte behövde vara öppen då han sa det eller stängd då han sa det, den lögnaren, och jag satt under tiden bredvid den unga flickan. Vad som hände sedan är numera historia, varför jag inte minns så mycket av det, men glada i hågen och med ett härligt samförstånd sprang vi i alla fall in i ett närliggande rum. Vi låg och myste på ett helt oskyldigt sätt i överslafen då ägaren till rummet kom in, och nu, tänkte jag, gäller det att göra slag i saken om det ska bli en magisk kväll:

- Har du Let's Get it On? Snälla... säg att du har den.
- Hehe, nej tyvärr.

Precis som själva romansen fick inte den kvällen det oförglömliga slut den hade kunnat få. I fortsättningen ska varenda tjej jag träffar släpas med till min lya, hur äcklig och ostädad den än är. För jag har i alla fall Skivan, som tålmodigt väntar på att tas ut vid rätt tillfälle.


5. Television - Torn Curtain (1977)
Hur bra skivan Marquee Moon än är kan man också när man lyssnar på den ibland tänka på annat, med musiken som ett alldeles utomordentligt trevligt ackompanjemang till dessa tankar. Även när så sker, uppstår alltid en enslig tomhet när de sista tonerna av avslutningslåten Torn Curtain (dessa sista toner utgör för övrigt inget mindre än det bästa gitarrsolot i rockhistorien) klingat ut. Vad hände? tänker man, och letar febrilt efter nåt slags spela-om-skiten-knapp, såvida man inte känner sig utmattad efter upplevelsen och kryper till kojs. Det hela är ungefär som med en riktigt bra kompis, en som man inte visste att man saknade förrän den försvann.


4. Chic - I Want Your Love (1978)
Men herregud vilken basgång! Gitarrerna sen, vilken vidunderlig rytm de skapar! Pianot, fiolerna, de lätt hypnotiska rösterna... Jag vet inte om jag ska dansa eller gråta. När det kommer till singlar är Chic inte bara discons bästa band utan ett av de bästa banden över huvud taget (märk väl att Le Freak inte kom med på listan alls). I Want Your Love är bäret på grädden på Chicmoset och presenteras i klippet nedan i en något kortare version än det ska vara, men jag vill så gärna visa hur sköna de ser ut också, för er som missat det.

Gillar du inte Chic har vi inte samma musiksmak. Så enkelt är det. Eller så här: Gillar du inte Chic gillar jag inte dig. Ännu enklare.



3. The Modern Lovers - Hospital (1976)
Hospital är troligen min favoritballad, om den nu kan kallas för det, genom alla tider. I vanliga fall är kärleksballader, hur fina de än är, väldigt enkelspåriga. Det är en stark och duktig soulartist som älskar sin flicka eller en misslyckad och asocial indiemänniska som älskar sin flicka, en som han för övrigt aldrig har träffat. Jonathan är här förvisso ganska miserabel, men han är ändå rakryggad på nåt sätt och han är modig; han sjunger inte om en flicka utan till en flicka. Så precis när allt är som finast, precis när man känner igen sig som mest ("I still get jealous of your old boyfriends in the suburbs sometimes" och "I go to bakeries all day long, there's a lack of sweetness in my life"), då slår det en att killen är rätt underlig när allt kommer om kring. Han söker upp platserna hon måste ha älskat när hon var en liten tös. Han går runt på hennes gata och gråter. Perverst! Tja, kanske det. Patetiskt, kan det säkert klagas. Men låt då den som inte är patetisk kasta första stenen.

2. The Spinners - It's a Shame (1970)
0.5 sekunder av den här Stevie Wonderskrivna låten och det har plötsligt blivit luft under mina fötter. Vad är väl en försenad inlämningsuppgift, ett par brev från Inkasso, ett oanvänt gymkort, eller vad det nu kan vara frågan om. Ingenting, är exakt vad det är. Jag känner mig nästan taskig: Sångarens ledsamheter vid den oringda telefonen och bitterhet inför kvinnans känslokalla sätt blir i mina öron inget annat än medel för ohöljd och oförfalskad glädje. It's a Shame är toppen på berget av korta soulpophits, kalla det Motown eller Northern soul eller vad ni vill.

1. Curtis Mayfield - Move On Up (1970)
- Förfest hos er? Ni har ju ändå den största soffan.
- Visst, visst. Kom över bara.

Det är en kall vinterkväll, eller möjligtvis varm höstkväll, för ett antal månader sen. Någonting ska firas; kanske är det en tenta, kanske att klockan ställts bak en timme, kanske är det någon annan blek undanflykt som används för att medelst manlig gemenskap och stark dricka glömma bort verklighetens krassa tillvaro, om så bara för ikväll. "Let's forget about today, until tomorrow" ni vet. Allt är som vanligt, alltså precis som vi vill ha det. Någon hetsar och hävdar att det bara är jag som vill lyssna på hiphop, någon annan protesterar och menar att så är det visst inte, men att det under alla omständigheter är fel hiphop som spelas. Insticken med Madonna och Destiny's Child går lyckligtvis igenom utan några större protester, men mest är det det vanliga förfestmaterialet: indiepop, Buzzcocks, någon Motownlåt. Samtalsämnena är de vanliga, vilka det nu är: Jag minns aldrig något av vad vi pratat om på en förfest, och det har inget med dryckerna att göra, utan snarare samtalens neutrala, skönt obeständiga karaktär. Tiden går och volymen måste höjas flera gånger: Ett bevis på att festen går som den ska. Någon lägger fram teorin att om vi hade gått någon av de första fem gångerna det sas att "nu måste vi gå, annars missar vi konserten", så hade vi inte missat konserten. Folk suckar och börjar sakta både resa sig och klä på sig ytterkläder. Det blir alltså utgång, lite sent kanske, men vi är å andra sidan i god form nu när vi väl går ut. Hur avsluta en sådan här förfest? Jag går in till datorn och kikar. Hmm... låt se... vad suddiga och små de där musikmapparna är... jag måste sluta använda "lista"... fast i och för sig, man får ju bättre överblick på så sätt... okej, då ska vi se... soulmappen blir bra... många hits där... Curtis, ja det är klart... Move On Up! Vad annars? Högtalarna rättas till, volymen höjs en sista gång och låten trycks igång. Minnesbilderna sedan är få men goda: Någon gungar fram med nedböjd kropp över vardagsrummet, en annan ler ikapp med mig, som med ölen i luften försöker sjunga med i låtens klocklena refräng. Pulsen höjs, lyckan ökar, adrenalinet strömmar till. Tio minuter senare slammas ytterdörren igen och aldrig har en så rakryggad och självsäker pojke lämnat sin studentlägenhet: Lätt som en fjäder och med en gångstil lika självklar som swaggern ämnas hela världen tas över, eller i alla fall den delen av världen som tänker komma i min väg. En av de sista sakerna jag minns att jag sa den kvällen var följande, till en kompis: "Nu ska jag visa vem som är bäst".

Den kvällen följde ställets snyggaste tjej med mig hem. Det tackar jag, förutom Neil Strauss och god öl, Move On Up för.



Det väl en fin historia? Nu betackar jag mig bara för att någon ska förstöra alltihopa med cyniska kommentarer som "Men Martin, det går ju nästan inga tjejer alls till det stället, än mindre snygga sådana" eller "Men Martin, vi lyssnar ju alltid på Move On Up innan vi går ut". Det är alltsammans besides the point. Poängen är istället att den här låten är så bra att endast den bästa historien, förvriden eller ej, kan duga åt den.

37 Comments:

At 12:04 fm, Anonymous valen said...

Ehhh, var är Anarchy In The UK? Och Patti Smith? Och varför skippar du de bästa Marquee Moon-låtarna? Föutom Venus då. Tre första på MM plus Guiding Light är ju bäst. Sweet Jane känns som det självklara VU-valet även om jag gillar Train Round The Bend mer. Och The Clash-låten? En av de låtar som borde tas bort från LC. Någon/flera av dessa borde varit med istället: Janie Jones, Rudie Can´t Fail, Train In Vain(känns väl typ som deras Sweet Jane?), Hate & War eller Career Opportunities.

Hm, sextiotalslistan. Ettan är odiskutabel, men var är Jefferson Airplane, Nico(eller var hon med?) och The Monks?

Men man får tacka för en trevlig läsning!

 
At 9:09 fm, Blogger hilda said...

jag måste hålla med föregående talare om att jag saknar patti smith. men underbart med texten till station to station. fria associationer är grejen.

och ja, bilden var mycket fin.

 
At 10:30 fm, Blogger Martin Janzon said...

valen:
Anarchy var med ganska länge i sållningen, men föll om inte på mållinjen så i alla fall strax före slutloppet nångång. Så bra är inte pistolerna. Marquee Moon har alla olika favoriter ifrån, så det ser jag inte som konstigt. The Clash-låten var kanske ett annorlunda val, men dina förslag tycker jag är minst lika konstiga (förutom train in vain och hate and war, som tillhör toppskiktet). :)

Nico hade These Days med på typ plats 21, så hon var med. Jefferson Airplane var inte helt långt ifrån heller.

Patti Smith är ju bättre i teorin än i praktiken. Hon fanns med i beräkningarna ganska länge också, men så insåg jag att jag faktiskt ofta tyckte det var ganska jobbigt att lyssna på hennes musik. Och då har hon självklart inget på listan att göra. Hon borde slappna av lite, skaffa lite mer melodier osv. Eller bli fullt ut galen. Inte vara sådär halvt avantgardistiskt rockig. Eller så skulle hon bara kunna hålla sig till det skrivna ordet.

Kul att du följt listan och har kommentarer!

hilda:
Tack och tack. Jag kan ju inte säga nåt om Bowie som inte wikipedia kan, så jag sysslar gärna med fria associationer eller allmänt flum.

 
At 1:38 em, Blogger Gabriel said...

Lysande! Magnifikt! Jättebra gjort av dig! Då var det avklarat.

Jag tyckte nog faktiskt att plats 40-20 överlag var lite bättre än 20-1, vilket innebär att min känsla från förra inlägget visade sig stämma bra. Dock ska sägas att de fyra första låtarna ger detta inlägg en spetskvalitet som kanske ändå gör det till en strået vassare samling muskstycken.

Ja, Train in Vain borde varit med. Nej, ever fallen in love...etc. är inte Buzzcocks bästa låt, även om jag också tror det ibland.

Plats 16. Rad 8. 2008 års bästa formulering.
Plats 1. Här började jag nästan gråta. Kan man känna sig nostalgisk inför något som inträffade för bara några månader sedan, och som förmodligen kommer att ha inträffat igen inom ytterligare några månader (på torsdag?)? Ja, tydligen.

 
At 9:28 em, Anonymous Gorillan said...

Inte en kvinna i sikte, men det får stå för dig. Älskar själv låtar såsom Station to Station, men visst hade man önskat lite bredd, fast det är ändå bra låtar överlag; angående Marvin Gaye borde du tagit med en låt från "Here, My Dear", rörande The Modern Lovers borde "She Cracked" varit med (men personliga favoriter kan ältas i evigheter).

Tack för ännu en underbar lista :) Nu ska jag lyssna på Curtis Mayfield...

 
At 10:37 em, Anonymous C. von Hofvestad said...

Trevligt, trevligt. Move on up känns ju faktiskt ganska självklar. Så självklar som en decenniumetta kan bli åtminstone. Jag pushar ju alltid på Roxy Music, men annars var listan bra. Även om, typ, Staples Singers - If You're Ready skulle ha en självklar plats på min lista. MEN att spela Marvin Gaye under intima stunder framkallar nog snarare hånskratt än stämning. Över huvud taget måste man passa sig för att spela soul och R&B för att inte upplevelsen skall förvandlas till en klichéartat sliskig chickflick. Bara Michael Bolton och hans gelikar är ju värre.

 
At 11:08 em, OpenID sunvalley said...

Vem är den här Patti Smith som alla talar om? Och anarki i Storbritannien låter bara obehagligt. (Tänk om alla anarkister vore som Tolstoy eller William Godwin, och inte som Kropotkin eller Goldman. Då hade man kunnat kalla sig anarkist med ett visst mått av stolthet i kroppen. Nu blir man bara sammanblandad med våldsromantiska ungjävlar. Inte för att jag i dagsläget förespråkar statens omedelbara söndervittring, men ändå.)

Eftersom jag inte har några åsikter om vare sig clash-låtar eller patti smith, så ska jag bara kommentera det andra.

Jag är uppriktigt glad över att "a song for you" kom så högt upp. Jag vet, jag vet, det är en låt du har "tjatat" om (dvs. nämnt några gånger i positiva ordalag), och de andra låtarna du har tjatat om ("move on up" och "it's a shame") kom hyfsat högt upp. Men det känns ändå skönt att här få en bekräftelse på din "brutala ärlighet" och härliga musiksmak. Nu slickar jag dina fötter, men i förbigående kan jag säga att "after the goldrush" och "station to station" har hamnat omoraliskt långt upp i listan.

Jag har inte sagt det, men några de tidigare soul-valen har känts lite tveksamma. Gayes "I want you" och Greens "how can you mend a broken heart" är visserligen bra låtar, men det är inte de bästa låtarna på deras resp. listor. Och chairman of the board först på 30:e plats!? Vad är det som händer? Här tar du dock storstilad comeback. "Another star" är, om något, en bit av himlen, i alla fall som jag föreställer mig himlen; "inner city blues" är en av de bästa socialkritiska låtarna någonsin, och faller inte damerna för "let's get it on" då vet jag inte vad det är för fel på dem.

Det är inget snack om att "It's a shame" är bra. Men, du vet, "I'll be around" är minst lika bra, och det säger lite om hur bra the spinners är. "move on up"? det hade varit direkt pinsamt om den inte hade krönt den här listan.

Annars tycker jag att ytterligare ord (beröm eller klander) vore som grädde på Sherilyn Fenns nakna kropp, dvs. överflödigt.

 
At 12:47 fm, Blogger Ward said...

Först tänkte jag "nja, det här var ju sådär" men sen kom beskrivningen till plats 6 och mitt fort föll. Eller för all del beskrivningen till plats 1. Overall - listan har varit värd varenda minuts väntan. Nu väntar jag på 80- och 90-talet.

Dessutom kan jag knappt heller klaga på musikvalet denna gång, briljanta låtar som de flesta är. Åtminstone topp 10. Lite för mycket Modern Lovers, som alltid varit mig lite för, i brist på bättre vokabulär, "ghey", men annars så..

Däremot blir en lite förvånad över att Public Image Ltd inte dök upp samt det låga antalet Stevie Wonder. Well, well man kan inte få allt här i världen, som mamman sa till den svältande sonen.

 
At 9:27 fm, Blogger Martin Janzon said...

gabriel:
Tack för de obligatoriska applåderna!

Train in Vain gäckar mig lite, den känns ibland värdig en plats och ibland inte. Clash är svåra, de har hängt i så länge att jag inte vet vad jag tycker längre. även Ever Fallen in Love är svår, är det Buzzcocks bästa? Jag tror också ofta det. Kanske har jag rätt. Jag tror det. Jag hoppas det.

Jag är nog för sjuk vad gäller torsdag. Måste ju vara fit for fight till den sjuttonde också.

gorillan:
Äsch, bredd är till för snobbar. Såklart hade det varit mer "intressant" på många sätt, men jag tycker verkligen att många av de stora, tillika personliga favoriter, har gjort flera låtar som är bättre än mindre artisters bästa. Sen har jag ju redan varnat några gånger att 70-talslistan skulle bli så.

Ja, jag vetisjutton om det varit en enda kvinna med på listan som låtskrivare (många är ju med som artister, om inte annat discokvinnor) men det är inte mitt fel (samhällets?). Jag tycker i sanningens namn att de stora singer/songwriterkvinnorna är ganska överskattade, typ Mitchell och King. Tapestry? Tja, lite bättre än, säg, Norah Jones skivor kanske.

Personliga favoriter sen, ja det kan ju ältas fram och tillbaka hur mycket som helst. She Cracked var nästan nära iaf. :)

hofvestad:
Jag har säkert missat några soulpärlor, det förstår jag mer och mer. Roxy Music fick i alla fall en plats, om än långt ner, på listan.

Intressant tanke annars, är Marvin osv over the top i romantiska sammanhang? Jag vill verkligen inte tro det. Man måste våga leva den där känslan fullt ut, även om det säkert väldigt lätt kan slå över till slisk.

sunvalley:
Om dina ord vore grädde, och denna grädde sedan befann sig på Fenns kropp, ja då vore min besvikelse mycket stor. Det där är alltså en komplimang, då jag gillar många ord.

Bra att du viftar bort dessa anarkister och patti smithare. Jag började känna mig ensam. Annars är jag glad att du i mångt och mycket håller med mig. Det SKA vara en hel del Modern Lovers och Marvin Gaye långt upp, så är det bara. Det SKA vara soul i toppen och det SKA vara en lång gitarrlåt på plats 14.

30:de plats är väl för övrigt väldigt högt, men det är roligt att du tycker en obskyr (nåja) soullåt har sin självklara plats långt högre än så... I'll be around sen är ju väldigt bra, kanske värdig en plats på listan. men bättre än It's a shame? Pfft!

ward:
Sista inlägget blir speciellt. Ibland sprudlar viljan och fantasin när det ska skrivas texter, och ibland vill jag bara snabbt skriva av dem så jag kan publicera det sista och liksom bli av med det. Kanske en viss ojämnhet därav. Ananrs är jag rätt nöjd med det här inlägget ändå, dvs inte lika missnöjd som jag brukar vara med nästan allt jag publicerar. Tack för all hyllning och dissning i alla fall, det har känts bra.

Kanske gjordes det bara tio riktigt bra låtar på sjuttiotalet? :) (Jag känner att jag börjar använda mycket smileys igen, det om nåt, är ju så kallat ghey. Men jag gillar ghey. Ghey är rätt bra när allt kommer om kring).

Stevie hade fyra låtar, och länge fem t.o.m innan en försvann i sista stund, och med tanke på min regel "max fem låtar per artist" är det väl svårt att hävda att det var ett direkt lågt antal. Public Image lär dyka upp någonting på nästa årtionde.

 
At 10:30 fm, OpenID sunvalley said...

Hade du inte varit så straight så hade du tagit med "you're all I need to get by" av marvin gaye och tammi terrell. Den skrev av nickolas ashford och valerie simpson. Det är det enda kvinnliga låtskrivarbidraget jag kan komma på, som kanske skulle kunna få en plats. Konklusion: kvinnor är sämst.

Äsch, ok då. Det är samhällets fel. Jag är femnist.

 
At 12:25 em, Blogger M said...

förslag på kvinna: hon i savage rose

ja, tänk om pelle haft den låten. då hade saker kanske sett annorlunda ut ;)

nu till det viktiga: tom waits ska turnera i usa. kolla in "presskonferensen" på http://www.tomwaits.com/... han antyder där också att han kan komma till europa. näst efter pink floyd anno 75 är det nog den artist jag helst vill se. var är pink floyd på din lista föresten? blev det en låt eller hur var det? gå av!

 
At 12:26 em, Blogger M said...

hörde/läste att du mått dåligt föresten. hoppas det inte är pest eller nått. vi ska ju till EM! krya på dig

 
At 12:45 em, Anonymous linn said...

åh nej! säg inte att du är en Spelet-raggare?!!!

 
At 1:24 em, Blogger DiscordianPunk said...

Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

 
At 1:24 em, OpenID sunvalley said...

Vem är den här Tom Waits som alla ... ok, jag ska lägga ned. Whiskeyröst är aldrig fel.

Linn, jag blev också lite förbryllad när jag läste namnet strauss. Det känns som att martin har en hel del att förklara.

 
At 4:59 em, Blogger Martin Janzon said...

m:
Ja du, det där blev man ju inte hinkvis med klokare på. Undra om det bara var whiskey inblandat där. Jag har iaf också hört om Waitsturné, och om allt går väl kanske du och jag står där, en dag, någonstans, och upplever nåt magiskt. Kommer det bli magiskt? Ingen aning. Men jag tror man måste ta risken. Pink Floyd hade ju för övrigt en låt med, placerad högt dessutom, typ 35 eller så. Det tycker jag den kan vara stolt över!

Må bra ska jag göra snart. Det tror jag på.

linn (o sunvalley):
Äsch, nu slappnar vi av lite. Alla killar, och tjejer för den delen, har ju läst boken. Så även jag. Tyckte också det var en kul grej att skriva. Men om du undrar ifall jag går klädd i fula självlysande halsband och nonchalerar snygga tjejer, så nej - jag har det inte i mig. Inget av de sakerna. Sen är det klart... nåt kanske man har testat, du vet, bara sådär i förbifarten. Är jag Spelare har jag ju dessutom agerat väldigt dåligt i mina raggningsförsök på dig: beklagat mig över att vi inte blivit ihop, bett på mina bara knän att jag ska ta dig tillbaka (hoho) osv. Poängen är i alla fall att jag är så närapå löjligt charmig i mig själv att snåriga taktiker bara hindrar mitt självklara flöde och varma blick. Men det där vet du ju redan.

Förresten, Linn, jag har sett att du har jättefina naglar. Är de äkta?

 
At 5:05 em, Anonymous linn said...

gissa...

 
At 5:08 em, Anonymous linn said...

Men ärligt talat tycker jag inte dina raggningsförsök (eeh, har jag missat nåt?) har gett resultat heller... Hmm, du kanske borde satsa på de självlysande halsbanden...

 
At 5:15 em, Blogger Martin Janzon said...

Aha! Du kör spelet själv, snyggt av dig!

Jag får väl bara utgå från att du förstod Speletskämtet i min förra kommentar. Det vore tråkigt annars.

 
At 5:24 em, Anonymous Masterton said...

Jag måste säga att jag blev illamående när jag läste boken "Spelet" (som tydligen alla har läst)(det märks då verkligen inte)
Jag tycker bokens popularitet säger en hel del om vilket tragiskt samhälle vi lever i. Nu ska män alltså läsa en bok för att lära sig förnedra kvinnor.
Bara kvinnlig personal på dagis och för många tjocka, fula och bittra feminister i debatten har gjort den svenska mannen mjäkigare än någonsin. Skulle vi åter kunna bli en stormakt med dagens män? Knappast!
Att läsa "Spelet" är tragiskt. Förnedrandet av kvinnan ska komma spontant. Prova själv att tränga dig i matkön, använda en härskarteknik eller lämna oetiskt mycket urin på ringen till en av ditt universitets många hygieniska toaletter.
Gör det - och väx som MAN!!!

 
At 5:29 em, Anonymous linn said...

Det intressanta är ju att Neil Strauss säger att han själv haft lite problem med att ställa om från Spelet-inställningen till att helt plötsligt vara i ett förhållande...
Nu skulle han väl ge ut en bok för tjejer, men inte om hur man raggar utan om hur man behåller ett förhållande. Hm...

 
At 5:30 em, Anonymous linn said...

fast ärligt talat, Martin, den om naglarna var ju inte ens bra! Låna om boken...
;-)

 
At 5:39 em, Blogger Martin Janzon said...

masterton:
Ehm. mm.. okej.

linn darling:
Den om naglarna var den mest uppenabara Speletgrejen jag kom på. Jag lovar, inte ens jag är dum nog att köra just den. Låna boken förresten? Ha! Jag har minsann min pocketversion i säkert förvar. Synd bara att jag inte orkade med hela Speletgrejen riktigt. Jag hade kunnat bli bäst. Jag menar, mitt utgångsläge är ju bättre än Strauss', hår som jag har. Att Strauss inte är helt politisk korrekt är ju ingen nyhet värd att stoppa pressarna för. Att han skriver en relationsbok för kvinnor och en raggningsbok för män är ju nästan så klassiskt könsrolltänkande att det blir skitkul.

Ska det bli Speletdebatt av det här nu? Håhåjaja...

 
At 5:41 em, Anonymous linn said...

klart det ska!

 
At 10:23 fm, Blogger hilda said...

visst finns det en del jobbig patti smith, typ piss factory som kanske skulle stannat på pappret. men hon har ju melodier också. redondo beach?

och jag måste hålla med talaren som sa att let's get it on inte ska användas i förförelse-syfte. i så fall skämtsamt ironiskt. men jag vet inte hur bra skämtsam ironi är som förförelseteknik heller.

 
At 10:53 fm, Blogger Martin Janzon said...

Jag ska inte ta ifrån henne alla melodier. Men inte ens de som har fina melodier är top 100, and that's that.

Ni tjejer är så cyniska. Nån som öppnar hjärtat och ni bara skrattar och tar det som ironi. När ni tagit över helt och hållet kommer världen bli lika kass som den är nu, med männen vid makten. Suck...

 
At 11:31 fm, Blogger hilda said...

ja, om kvinnor har all makt skulle det bli precis lika dåligt som om män har all makt. förhoppningsvis kan vi mötas på mitten. nog för att det ändå skulle finnas massa skit. nej, nu är jag cynisk igen. det är väl tjejen inom mig.

 
At 4:17 em, Anonymous von Hofvestad said...

Frågan är ju dock inte huruvida Martin är Spelet-raggare, utan vad han ska skriva om nu när han redan avverkat båda sina lyckade ragg...

Självklart har jag rätt angående Marvin. Och då har vi inte ens nämnt det mest uppenbara med att försöka förföra någon genom att spela musik av någon som heter Gay (E:et lade han tydligen till i efterhand).

Vad gäller kvinnliga låtskrivare; de enda låtarna jag kom på var Etta James - I'd Rather Go Blind och Joni Mitchell - Both Sides Now. De släpptes dock 1967 resp. -68. Sammanfattningsvis; se Sunvalleys andra inlägg. Och Masterton: Din visdom lyser starkare än solen.

 
At 4:27 em, Blogger Martin Janzon said...

Haha, kul där "von" Huvudstad. Jag har t ex inte avverkat det senaste! Se där!

 
At 8:18 em, Anonymous linn said...

von hofvestad: det har du rätt i, jag tar tillbaka allt jag hittills skrivit och instämmer i din fundering.

Martin förresten, jag lider av akut brist på glad somrig musik. Pliis, hjälp mig, så lovar jag att sluta fylla din blogg med konstiga kommentarer som inte alls har med musik att göra.

 
At 10:57 fm, Anonymous Anders said...

Suverän och mycket underhållande läsning! Nu väntar jag otåligt på 80-talslistan.

 
At 10:43 em, Blogger Martin Janzon said...

Okej då Linn, du ska få tips. Sluta kommentera vore ju tråkigt om du gjorde förstås, vilket får mig att överväga att inte ge dig några tips alls, men jag utgår från att du inte kan släppa mig och därför skickar mejl eller nåt annat. Alternativt, vilket är det troligaste, fullständigt skiter i det du sagt efter att du fått som du vill, alltså fått dina tips.

Utan att känna till din smak alls eller vad du redan känner till (men det kan ju vara bra att bli påmind om saker man redan känt till också. Jag minns att du gillade Destiny's Child och TLC på högstadiet förresten!):

vitt, typ:
Black Kids - I'm not gonna teach your boyfriend how to dance with you
Heavenly - Our love is heavenly
The Tough Alliance - Make it happen
Madonna - Into the Groove
Freestyle - Vill ha dig
Jens Lekman - Summer's night on hammer hill
Arctic Monkeys - Brianstorm
Hercules and Love Affair - Blind

svart, typ:
Ettan och tvåan på den här listan. Plus allt med Stevie Wonder.
The Tams - Be young, be foolish, be happy
De la soul - Me, myself and I
UGK - Int'l player's anthem
Aaliyah - Don't know what to tell ya
Luther Vandross - Shine
Inner City - Big fun

Jag tänkte göra nåt genomtänkt, men det blev en bunt låtar bara. Artisterna kan givetvis ses som tips i sig också, inte bara just de låtarna. Ja, förutom i Freestyle-fallet då. Även om "Fantasi" förstås är ganska bra också.

anders:
Tack! 80-talslistan kommer, det är bara att hålla ut.

 
At 12:33 fm, Anonymous Kowalski said...

Bra som alltid.
Bara två låtar jag saknar, två som garanterat legat på min topp tio (den förstnämda som trolig etta): Marvin Gaye's After The Dance (76) och Jackson Sisters' (I Belive in) Miracles (76).
Men tack ändå.

 
At 2:27 em, Blogger Martin Janzon said...

linn igen:
Poparap typ Nelly och Cam'ron är ju fint i solskenet också. Sen är det ju det vanliga med Håkan och allt ifall man vill det.

The D.E.Y - Give me the world lyssnade jag just på. Också bra sommarmusik! Nas' Illmaticskiva känns också sommar.

kowalski:
Tack! De låtar du nämner ser jag som tips, jag tror faktiskt att jag missat dem... Ska kollas upp! Fast jag känenr igen titlarna, så jag har nog hört dem.

 
At 7:06 em, Anonymous linn said...

Tack för tipsen, här ska lyssnas!

 
At 12:44 em, OpenID cantgetyouonmymind said...

kul med chic!

 
At 2:54 fm, Blogger dong dong23 said...

cheap oakley sunglasses
gucci outlet
cheap jordans
hollister clothing store
ralph lauren
louis vuitton
oakley sunglasses
nike roshe runs
kate spade
christian louboutin shoes
louis vuitton outlet
asics running shoes
coach factory outlet
louis vuitton outlet stores
ralph lauren sale
true religion shorts
nike roshe flyknit
michael kors outlet
oakley sunglasses
michael kors outlet
michael kors outlet
louis vuitton handbags
adidas shoes
lebron james shoes 2015
michael kors handbags
michael kors outlet
air jordans
ray ban sunglasses
cheap oakley sunglasses
coach outlet online
polo ralph lauren
nike free run 2
ed hardy clothing
nike uk
michael kors outlet online
cheap jerseys
abercrombie & fitch
north face outlet
ralph lauren polo
michael kors outlet online
20166.20wengdongdong

 

Skicka en kommentar

<< Home