40 a.k.a 100. Dr. Octagon - Blue Flowers (1996) Jag räknade ju massa med gånger och fick det till hundra låtar. Så varför var det bara 39 kvar när det var dags att kontrollräkna inför denna post? Jag måste ha tappat bort nån. Nåväl, jag får slänga in den låt som kom närmast utanför listan istället och liksom skjuta upp alla andra en placering. En av mina gamla och tidiga hiphopidoler gör därmed entré: psykfallet Kool Keith. Även om hans 80-talsgrupp The Ultramagnetic MC's var ganska far out på många sätt så är det inte mycket i jämförelse med Keiths output som Dr. Octagon, där han fick ännu mer spelrum för sina märkliga texter och komplicerade versmått. Killen ger sig alltså ut för att vara gynekolog och blandar ledigt medicinsk terminologi med utomjordingar, tidsresor och porr. Tillsammans med Dan "The Automator" Nakamura skapas mörka, surrealistiska stämningar av en typ som man mycket sällan - om någonsin - stöter på i annan rapmusik.
39. De la Soul - A Roller Skating Jam Named "Saturdays" (1991) De la Soul kandiderar helt klart till att vara världens skönaste grupp. Ett litet problem dock är att en hel del av deras låtar egentligen inte är så särskilt mycket till låtar, utan mer roligt småprat till lite soft plinkande eller ett par trevliga samplingar. Debuten är full av sånt och även på De la Soul is Dead finns det såna låtar. Inte riktigt skits, men nästan. Till exempel den egentligen smått fantastiska Talkin' Bout Hey Love som har världshistoriens roligaste män-förstår-inte-kvinnor-dialog (Man: "Look, I do everything I can to treat you like a rose." Kvinna: "Yeah but you even give better treatment to that girl named Selina from uptown like a Daisy. You even gave her some of your special donuts for free." Man: "So this is what this is all about huh? Donuts."). Den är skitbra, men känns ändå inte som en fullt utvecklad låt.
Men där finns också de riktiga, rejäla låtarna. A Roller Skating Jam Named "Saturdays" är definitivt en sådan. Snygg, rolig och dansant hiphopdisco som jag rakryggad om än med viss tveksamhet skulle vilja utse till De la Souls bästa låt. Våren är nära! youtubelänk (ljudkvaliteten är sådär)
38. Geto Boys - My Mind Playing Tricks On Me (1991) Det är lite svårt att tro att samma grupp har gjort både det här omslaget och My Mind Playing Tricks On Me. Eller är det det? Bilden föreställer en utslagen gangster och låten berättar om samma sak, fast mer uppgivet. Och utan all humor. Prodigy får ursäkta men My Mind Playing Tricks On Me kvarstår som den ultimata hiphoplåten om den paranoia som det hårda gatulivet kan föra med sig. Scarface = hjälte.
37. Jay-Z feat. Mecca - Feelin' It (1996) Ni som följt min 90-talslista har fattat att jag är svag för NY-hiphop från den här tiden. Hur skulle jag inte kunna vara det? 1993 debuterade världens bästa klan, 1994 kom världens bästa hiphopskiva och samma år gjorde världens bästa rappare debut. Dessutom är Gang Starr, Black Star, De la Soul och A Tribe Called Quest alla från New York. För att bara dra några namn ur hatten. Men den kanske störste rapparen av alla har jag ändå inte nämnt än, och han är också från New York. Jag talar förstås om herr Shawn Carter. Han tog snabbt över NY-tronen när Biggie dog, trots att Nas gjorde några relativt tafatta försök att utmana (Illmatic var vid Jiggas debut två år gammal, och såna gamla alster kan man med hiphopens snabba bäst före-datum inte leva på.) Det var med Reasonable Doubt allt började och bland alla klassiker på skivan är nog faktiskt den här balladen min favorit. Dåvarande gangstern Jay-Z använder sig här av en blödig rapstil som passar perfekt till det vackra pianot och Meccas lena refrängsång. Gilla!
36. Heavenly - Lemonhead Boy Det här är den fjärde Heavenlylåten på listan. Det innebär alltså att det bara kommer att komma en till. It's a great, great shame.
35. DJ Shadow - Stem/Long Stem (1996) Har ni sett klippet när DJ Shadow rotar i skivarkiv? En sak slår mig när jag ser honom prata och gå runt där bland alla skivor, och det är att en seriös DJ faktiskt är mer än en snubbe som råkar ha lite skön smak och tycka det är kul att få ligga med nya tjejer varje lördag. Man blir inte en riktigt bra DJ eller musiker genom att bara slänga ihop nåt, ha lite tur eller känna rätt folk. De allra bästa har en passion, dedikation och kunskap som man inte får genom att slösurfa på allmusic.com några gånger i veckan. Jag gillar den vetskapen. Jag vill kunna lyssna på Endtroducing..... och veta att den som skapat det här har lyssnat, sorterat, slitit sitt hår och testat sig fram igen, igen och igen. Veta att han har ett enormt intresse för det han gör, att han på riktigt bryr sig om musiken. Det är också underbart att veta att han är ödmjuk inför det han gör, ödmjuk inför de artister han samplar. En klok och sympatisk människa med ett fantastiskt sinne för att skapa stämningsfull musik, det är DJ Shadow.
33. Comet Gain - Strength (1997) Vill du göra en perfekt tweepoplåt? Ta fram anteckningsblock och sätt på Strength. Då ska vi se... Call and responsen. Trumrytmerna. Leadsången. Körerna. Gulligheten. Trumpeterna. Texten. Låtuppbyggnaden. "Yeah yeah." "Doo doo doo." Övriga viktiga element: baby, sweet och Bonnie and Clyde.
Dock är låten strax över tre minuter lång. Det är inte okej. Kapa en och en halv minut.
32. 2Pac - Dear Mama (1995) Världens bästa mammalåt. Så enkelt är det. youtubelänk
31. Big L - Street Struck (1995) Historiens näst bästa Big ger oss här några allvarliga ord som varnar om det farliga gatulivets baksidor. Han berättar tårdrypande historier om polare som haft fina talanger men slösat bort dem på knark och kriminalitet. Det finns något paradoxalt och fint när gangsterrappare varnar oss för och beklagar sig över sådant som de skryter om i alla andra låtar, som att de i vissa svaga stunder erkänner att det är ett ganska kasst typ av liv de lever egentligen. Och Big L menar förstås allvar: "It's not a dumb joke, listen to this young folks/'Cause where I'm from - (*hostande*) - you can choke from the gun smoke."
Big L har betytt ojämförligt mycket mer för mig än Anton Abele när det gäller att hålla mig borta från gatuvåldet, den saken är helt jävla stensäker.
30. Pet Shop Boys - Liberation (1993) Jag är trött nu och orkar inte skriva om varför den här låten är så bra. Det fina med kråksången är att jag inte heller behöver göra det. Bra, petshopboysig popmusik behöver inte förklaras. Den förklarar sig själv.
29. Mos Def - Mr. Nigga (1999) Man får inte glömma bort att Mos Def är en sjukt bra rappare bara för att han råkar göra låtar med budskap. Jag ska vara ärlig: jag vet inte om jag nånsin njutit så mycket av att lyssna på politik som när jag lyssnat på Mos. Jag tänker knappt på det härliga beatet när jag lyssnar på Mr Nigga, Mos glänser helt enkelt för mycket. Ett smakprov:
Like, late night I'm on a first class flight The only brother in sight The flight attendent catch fright I sit down in my seat, 2C She approach officially talking about, "Excuse me" Her lips curl up into a tight space She don't believe that I'm in the right place Showed her my boarding pass, And then she sort of gasped All embarrassed put an extra lime in my water glass An hour later here she comes by walking past "I hate to be a pest but my son would love your autograph"
Så här snyggt, klokt och träffsäkert är det rakt igenom. Och det är roligt att lyssna på. Det är faktiskt rätt otroligt. youtubelänk
28. Outkast - Rosa Parks (1998) Det är popmänniskan i mig som rankar Rosa Parks som Outkasts bästa 90-talslåt. Jag känner på mig väldigt starkt att de flesta hiphopfans inte skulle hålla med mig, men så är ju inte jag de flesta hiphopfans heller. Kanske finns det de som också tycker att denna låt är lite väl mycket av en bagatell, lite enkel och platt. Nja, va. Rosa Parks är glädje och dans rakt igenom och endast tråkmånsar vill ha ut mer än så av livet (en lördagkväll). youtubelänk
27. Dr Dre feat. Snoop Dogg - The Next Episode (1999) Kanske 1900-talets beat, trots allt. Uttjatat till tusen, och låten är ju rätt dum. Men ärligt. Det är ett mysterium modell Mona Lisas leende hur några enkla toner på varandra kan låta så tilldragande, så coolt och så självklart genialt.
26. The Notorious B.I.G. - Juicy (1994) Biggies bästa låtar handlar ofta om hur han haft det sämst men nu har det soft, eller om hur allt varit lugnt och skönt men nu är helt urkukat. Den här låten, Biggies kanske allra mest kända låt och något av hans signatur, tillhör den första kategorin. Han pratar om tiden då han var en fattig hustler, hur han då inte för sitt liv kunde tro att han senare skulle sitta där med sitt Super Nintendo, om födelsedagarna som var de värsta dagarna (eftersom han var pank, yall) men att han nu sippar champagne så fort munnen börjar kännas lite torr. Ibland blir det rent rörande: "Girls used to diss me/Now they write letters 'cause they miss me" eller "We used to fuss when the landlord dissed us/No heat, wonder why christmas missed us." Biggie visar som vanligt var skåpet ska stå och vem det är som har byggt det så underbart fint.
And if you don't know, now you know, niggaaaa.
25. Radiohead - Paranoid Android (1997) Det är inte helt lätt att erkänna att man tycker Radiohead är ganska bra. Eller är det så att man självklart ska förstå att de är originella, musikaliska genier? Modern popmusiks konstmusik, typ. Jag vet inte riktigt, det är ett jävla krångel med vad man ska tycka hit och dit. Så här har i alla fall jag alltid tyckt, om vi ska kika lite på deras albumhistoria: Pablo Honey har jag inte hört förutom den där Creeps, som jag nog faktiskt aldrig vill höra igen i hela mitt liv. The Bends är en tråkig, grungig platta som skulle lämna mig med lätt avsmak om det inte vore för att skivans klart bästa spår är det avslutande. Kid A är ett intressant, stämningsfullt och djupsinnigt album jag aldrig orkar lyssna på. Det som kom efter Kid A har jag bara slentrianlyssnat på och semigillat, visst har det varit bra, men det har inte varit disco och då går det tyvärr bort.
Gruppens allra mest kända album släpptes mellan The Bends och Kid A och döptes till OK Computer, ty datorer var grejen under andra halvan av nittiotalet. (Vad hände med den där virtuella verkligheten alla pratade om, egentligen?) OK Computer är ganska långt ifrån disco, men innehåller ändå en hel del genuint bra musik. Radiohead hade här lagt sunkrocken bakom sig och blivit lite mer postmoderna, vilket Paranoid Android är ett bra exempel på. Det är experimentellt men också riffigt, det är lite ångest men också stilfullt, det är lite konstiga ljud men också en hel del inte alls konstiga ljud. Det är ambitiös, konstnärlig musik men ändå - ändå! - ett gitarrsolo med. Jag gillar det. Att Pitchfork tycker att allt som emanerar från Radiohead är heligare än indiska kossor innebär inte nödvändigtvis att vi måste tycka det är skräp.
24. Jonathan Richman - A Higher Power (1992) Jag har en kompis som säger "magiskt" om allt som inte är dåligt, ungefär. Jag: "Vad tror du om att rosta lite mackor?" Han: "Jodå, det vore magiskt." Richman vet att det är lätt att missbruka ett ord som magiskt, men han har försökt beskriva kvinnan på andra sätt och hittar inga andra ord. Richman är nämligen förälskad. Han klarar bara av att slänga sig med klyschorna: det är magi i luften, det måste finnas en Gud, osv. Idel klyschor som sagt, men det är bara dem man har att tillgå när man är förälskad. Och det är bara då de kan låta så fint.
Förälskelse är det vackraste som finns och jag kan inte tänka mig att någon kan uttrycka den känslan i sång bättre än Jonathan Richman.
23. Gang Starr - Moment of Truth (1998) Jag har aldrig riktigt, riktigt, fastnat för Gang Starr. Jag vet, i teorin måste det vara världens bästa hiphopduo. Men handen på hjärtat, hur ofta lyssnar ni på deras tidiga album? Är de verkligen så roliga, när allt från Wu-Tang till modern södernrap kommer omkring? Jag vet inte, jag har som sagt inte lyssnat på dem på länge. Men jag har mina misstankar. Jag antar att de 1998, när duon släppte sin bästa skiva Moment of Truth, inte var lika cutting edge längre, och det är förmodligen därför som många inte bryr sig om att det är kvalitet av rent ögonbrynshöjande mått. För Moment of Truth är inte "bra, men lite tråkig sådär" som man känner inför flera andra Gang Starr-album. Skivan innehåller flera låtar som jag spelar regelbundet, och har gjort i flera år. Bäst är kanske ändå titellåten, en väldigt ödmjuk och ärlig hiphoplåt med utsökt vacker musik. youtubelänk
22. The Pharcyde - Passin' Me By (1992) Pharcyde är verkligen rolig hiphop (nej, inte som Markoolio...), vilket sannerligen är värt att känna respekt för då rolig musik ofta slår över i smaklös buskis. Men allra bäst blir de när deras smarta och roliga texter får ett litet styng av allvar, som i Passin' Me By. Det kan tyckas oskyldigt och gulligt att vara olyckligt kär i sin lärarinna, men den som endast skrattar överseende åt sånt är antingen ond eller har glömt bort hur det är vara en ung människa med blod och känslor pulserande i kroppen. Nu är Pharcyde så sympatiska och sköna att Passin' Me By ofrånkomligt blir en låt som vi tycker är mysig och söt, men glädjen är blandat med ett milt medlidande. Det är en väldigt fin kombination.
21. Belle and Sebastian - Fox in the Snow (1996) Den här försiktigt vackra poplåten smyger igång mjukt och lugnt, liksom för att inte skrämma iväg någon aggressiv person. Någon som haft så mycket jävelskaper hemma att han eller hon slår på minsta sak som försöker närma sig och skapa kontakt. Hellre inga förtroenden alls än ett som bara kommer svikas. Men är det någon som skulle kunna lyckas är det Stuart Murdoch, som med sin harmlösa men väldigt innerliga och vänliga röst skulle kunna få vem som helst att tina upp. Låten är söt, men med ett mycket tydligt skimmer av melankoli och inlåst sorg. Och, viktigast av allt, den är hoppfull. Inte dumdristigt eller naivt hoppfull, utan försiktigt och realistiskt hoppfull. Den vet att tillvaron är svår men att det faktiskt är möjligt att känna sig lycklig. Livet är värt att leva. Ett steg i taget.
60. The Field Mice - Canada (1990) Vad vore en 90-talslista utan Field Mice? En matematiker skulle väl - på säkra sidan som de alltid vill vara - hävda att det vore en 90-talslista utan Field Mice. Jag vill hävda att det vore en lista som saknade något viktigt. Den skulle sakna den där skamlöst blåögda töntigheten och mesigheten, vilket vi förstås under alla omständigheter inte vill. Visst, jag vet, den sortens uttryck var överrepresenterad på min 80-talslista, men den är bland alla gangsters definitivt underrepresenterad här. Field Mice är fortsatt en av de sorgligt underskattade popbanden.
59. Morrissey - The More You Ignore Me, The Closer I Get (1994) Allt ni har hört om Morriessy är sant. Bög. Geni. Tönt. Fantastiska texter. Vegetarian = hjälte. Vegetarian = löjlig. Självömkande, anemisk surpuppa. Tidernas störste poppoet. Morrissey solo är inte lika bra som The Smiths. Morrissey är ibland bra solo. Vauxhall and I är hans bästa album. The More You Ignore Me, The Closer I Get är det bästa karln har gjort utan Marr vid sin sida. youtubelänk
58. Nas - Memory Lane(Sittin' in da Park) (1994) Du har just blivit myndig. Du har släppt en demo som skapat en hype kring dig. Alla världens hetaste producenter inom genren slåss om att få hjälpa dig med dina låtar. Du kan bara vara en person vid ett specifikt tillfälle i historien: Du är Nas och året är på väg att bli 1994.
Att välja låt från Illmatic är lite som att välja tjej från en FHM-tidning. De håller alla mycket hög klass men är egentligen ganska lika varandra. (Den likgiltighet man ibland kan känna inför dessa modeller känner man dock aldrig för nån låt på Illmatic.) Jag undrar om något album med så många olika producenter har känts så helgjutet. Förmodligen inte.
Memory Lane är en nostalgisk låt komplett med ooohoh-körer och klinkande piano. Producent? DJ Premier, så klart. Rappen finns det inget att säga om. Nas flowar som vanligt vid den här tiden på ett helt makalöst sätt.
57. Bonnie 'Prince' Billy - Death to Everyone (1999) Ni som inte gillar gospel för att det är för energiskt dumglatt, ni som inte gillar twee för att det är för sött, ni som inte gillar MTV-pop för att det för glättigt och ytligt: välkommen till Bonnie 'Prince' Billys värld. I See a Darkness heter skivan som Death to Everyone kommer ifrån. Ni hör själva. Inte direkt Pernilla Wahlgren här. Men missförstå inte detta! Det är inget bölande à la tidiga Bright Eyes, nej, det här är stil- och insiktsfullt mörker. Vackert mörker rentav. Ljust mörker? Kanske till och med det.
56. Happy Mondays - Kinky Afro (1990) Det dröjde förhållandevis länge innan jag kollade upp Happy Mondays. Bandnamnet fick mig att tänka på Boomtown Rats, vilka jag så här inom parentes sagt fortfarande inte har kollat upp. När jag väl fick höra bandets musik insåg jag att det var rätt bra, och det var uppenbart att droger fortfarande inspirerade till bra musik. För även om musiken inte direkt känns flippad så hörs det lång väg att det här inte är inspelat utan de rätta tillbehören. Se bara på videon nedan. Shaun Ryder, vet han ens vilken värld han befinner sig i?
55. Heavenly feat. Calvin Johnson - C Is the Heavenly Option (1992) Om det inte vore för att jag visste att samtliga Beat Happeningfans är klena blekfisar hade jag kanske inte vågat säga det: Det här är den bästa låten Calvin Johnson är inblandad i. Håll utkik för Johnsons ooooooooo-ande när Fletcher sjunger en vers. Borde verkligen inte låta så bra som det gör. Men det gör det förstås. Annars är det inget nytt under solen direkt, allt är genialiskt som vanligt.
54. Whitney Houston - My Love Is Your Love (1998) Houstons bästa ballad är en soulpärla värd att lägga i samma mjuka paket som de stora hymnerna av Sam Cooke, Marvin Gaye och Anita Baker. Det är den typ av låt som gör dig svag i kroppen, får dig att med ett fånigt leende och lätt vattniga ögon blicka ut över horisonten, kanske kommer en lätt rysning, möjligen en hulkning, alltihopa fortsätter med att krafterna och energin så sakteliga återvänder, en glädje du inte känt sen mellanstadiediscona.
Låten har dessutom en av de bästa textraderna i musikhistorien, eftersom den är en sådan magisk kärleksförklaring: "If tomorrow is judgment day and I'm standing on the front line, and the Lord asks me what I did with my life... I will say I spent it with you." youtubelänk
53. Pulp - Common People (1995) Frågan "Oasis eller Blur?" har förstås med rätta alltid besvarats "Pulp". youtubelänk
52. Big L - Put It On (1995) Ska vi prata favoritrappare, med andra ord bortse från kvaliteter som att göra eller välja bra beats, då är i min bok endast Biggie större än Big L. Det finns fyra saker som jag tycker är viktiga när det kommer till att bedöma en rappares kvalitet:
1. Teknisk skicklighet. Precision. Snabbhet vid behov. Förmåga att kunna variera flowet. 2. Personlighet. Utmärker sig rösten? Finns en känslomässig bredd? Kan rösten hjälpa till att uttrycka olika sinnesstämningar eller måste man bara lyssna på orden för att det ska framgå? 3. Textens innehåll. Vad är budskapet, vad vill man säga? Är ämnet sex och våld, säger man nåt intressant eller spännande om saken? 4. Formuleringsförmåga. En rappare kan rappa om nästan vad som helst och det kan bli skitbra om han/hon bara har uttryckt sig på ett tillräckligt skönt, roligt eller smart sätt.
Big L är 5/5 gällande punkt 1. Inget att diskutera. Han är åtminstone 4/5 gällande punkt 2. Punkt 3: Tja, han var ju gangsterrappare, vad fan kräver ni... som sådan uttryckte han flera olika sidor av livet, ni har väl hört Street Struck? Är ni fjolliga så kanske ett medelbetyg, men ska vi bedöma honom utifrån genren han verkar i så 4/5. Även våld är ju en viktig sak att skildra, eller hur? Då var det bara punkt fyra kvar. Här ger jag honom 8/5, och då är jag ändå hård. Put It On är en uppvisning i snyggt rimmande och roliga punchlines. Vad den handlar om? Tja, hur bra han är, typ.
51. The Magnetic Fields - I Don't Want to Get Over You (1999) Stephin Merritt sätter här fingret på det paradoxala med så mycket av den romantiska kärleken, på det som gör att vi både älskar och hatar den. Både dras till den och är rädd för den. Han erkänner att han kan ta sömnpiller för att sova bort olyckan såväl som ta prozac för att bli glad, men han vill inte. "I could leave this agony behind which is just what I'd do if I wanted to, but I don't want to get over you, cause I don't want to get over love." Det kanske inte låter som nån förklaring men det är just vad det är: man vill inte komma över någon för man vill känna kärlek och på nåt skruvat plan vill man hellre att den ska vara olycklig än inte alls. "Jag blir hellre ensam än lycklig med nån annan" sjung Håkan Hellström några år senare. Ett liknande uttryck för samma obegripliga, ologiska känsla. Hellström uttrycker saken med desperation, Merritt med nåt som mer liknar resignation, eller i alla fall acceptans. Jag älskar båda.
50. The Notorious B.I.G. - Big Poppa (1994) Biggie gillade egentligen västkusten. I Going Back to Cali lovordar han staten utan förbehåll, det är nästan så man tror att han gillar västra sidan bättre än sin egen kust (jag säger nästan: "If I got to choose a coast I got to choose the east. I live out there, so don't go there." Damn vilken bra låt egentligen.), och här ger musiken galet mycket västkustvibbar. Big Poppa är för övrigt nästan lika rolig som den är tung. Att Puffy frågar "varför?" när Biggie säger att han inte ska skjuta sönder stället är skitroligt, jag menar, det är väl en sån grej där man snarare måste motviera varför man skulle göra det, inte varför man inte skulle göra det? Nåja, det var en parentes.
49. The Haywains - Dusty Springfield (1993) Egentligen borde nog samtliga fyra Haywainslåtar jag har hört vara med på den här listan. Det är nästan på den nivån. Men är det inte så att ljudet varit för kasst på låten jag hört så har jag tappat bort mp3-an, så när allt kommer till kritan finns det nog bara en låt som jag med gott samvete kan ta med. Det är inte bara det obskyra popbandet Haywains bästa låt, det är en av tweepopens bästa över huvud taget. Jag utmanar alla att först och främst hitta låten, och sedan lyssna på refrängen utan att sjunga med kvinnan (sorry, vet inte vad nån i bandet heter) när hon ohh-ahh-ar. Helt omöjligt. Jag skämtar inte. Det går inte att inte göra ett tafatt försök att sjunga med. Det är så en bra poplåt ska vara.
48. Daniel Johnston - Mind Contorted (1994) En del av Johnstons musik går knappt att lyssna på eftersom det framgår så tydligt att han är mentalt störd. Vågar man lyssna på det? Blir det fint bara för att han är störd? Det han vinner på är förstås det "nakna", "ärliga" och "avskalade" som Lennart Persson gärna hyllade i musik. Men det får inte gå över den gränsen att det känns som freakshow. Det gör det inte i Mind Contorted. Här är det bara, ehm, naket, ärligt och avskalat. Och mycket mycket vackert. Refrängen med sin text och musik har flera gånger rört mig till tårar.
Finns på spotify, orkar inte kolla upp hur man länkar.
47. Destiny's Child - Jumpin' Jumpin' (1999 - släpptes som singel 2000) Men vem bryr sig om tårar när man kan dansa? Destiny's Child var 90-talets bästa tjejgrupp och har ett antal bra eller ruggigt bra hittar under bältet. Som hit betraktad är den här låten närmast komplett, kan egentligen inte hitta nåt att klaga på. Bästa moment: 3:15 in i låten, Beyonce kåtar ut att hon inte tänker på sin man ikväll och killen hon pratar med svarar med djupaste basstämma: "Uhu, I ain't worried 'bout my girl, aiight...". Så. sjukt. roligt.
46. Nas - Halftime (1994) Det var den här låten som florerade på en demokassett ett par år innan den slutligen hamnade på Illmatic. Det var den här som skapade buzzen vilket fick producenterna att dra öronen åt sig. Utan den här låten hade vi inte fått världens bästa hiphopskiva. Men det är inte för dess betydelse den är listad här utan för att den är magisk. Och den är inte magisk för att den är viktig, utan för att den är magisk.
45. Teenage Fanclub - Norman 3 (1993) Om Loveless är överskattad så är Bandwagonesque ett skämt. Verkligen en rakt av knappt medelmåttig skiva, om man ska försöka vara snäll. Det finns en riktigt fin låt, en okej låt och ytterligare ett gäng som jag inte kan hålla mig vaken till ens om jag slår mig i magen och tittar på Scarlett Johansson samtidigt. Tur då att bandets saga inte börjar och slutar med det albumet. Faktum är att TF startade riktigt fint, första låten (Everything Flows) på första albumet är en låt som visar exakt hur Neil Young hade låtit om han spelat pop istället för rock. Nu är inte jag fullständigt inlyssnad på TF - eftersom "mästerverket" Bandwagonesque gav så lite har jag inte riktigt orkat lyssna in mig - men av vad jag hört är det här deras klart bästa låt. Romantisk pop av bästa märke. Synd att de inte lyckades få till den här känslan oftare, då hade de kunnat vara ett makalöst band. Jag tar tacksamt emot tips på bra låtar jag missat av bandet. Misstänker dock att de är ungefär lika överskattade som deras stora influens Big Star, ett band som också har några riktigt bra låtar och ett överflöd tråkiga. youtubelänk
44. Ice Cube - It Was a Good Day (1993) Det kan tyckas ironiskt att hårdingen Ice Cube på den här listan representeras med en ballad. Men det är ofta när de hårda taggar ner lite som det blir som finast, och dessutom blir det bara ännu tydligare när Ice Cube rappar om en bra, soft dag att han i vanliga fall lever ett riktigt thug life, fo rilla. Han är nöjd för att han inte ens behövda använda sin AK (-47?) den här dagen. "Plus nobody I know got killed in south central l.a. Today was a good day." Vi har uppenbarligen olika krav på vad som behövs för att göra en dag bra. Ni som läst En Dag i Ivan Denisovitjs Liv kommer känna igen grundidén.
Dessutom skänker beatet en känsla av nostalgi och drömmar mer effektivt än vad din farmor gör.
43. Jay-Zfeat The Notorious B.I.G. - Brooklyn's Finest (1996) Det är förstås helt bisarrt att den här låten inte är ännu bättre än vad den är. Det är ju två av världens bästa rappare någonsin i toppform och musiken går heller inte att klaga på. Kanske är det det att det känns som en ren uppvisning av Brooklyns kungar, snarare än en ordentlig låt. Typ som en all star-match. Det är liksom, "först kör du en vers, sen jag, sen du, sen jag, sen du, sen har vi visat att vi är bäst. Släng på ett sjyst beat." Det blir inte det bästa jag hört, det blir bara äckligt bra.
42. Jonathan Richman - I Was Dancing in the Lesbian Bar (1992) Jag har skrivit om Richman så ofta på min blogg att jag börjar känna mig som en Mojoskribent som tipsar om The Clash. Dessutom har jag skrivit ett stycke om grabben här. Kan ju bara påminna om självklara fakta: älskar ni inte det här älskar jag inte er.
Finns väl egentligen inte så mycket för mig att tillägga, förutom att återigen klargöra att han, möjligen tillsammans med Leonardo da Vinci, är världshistoriens bästa människa. youtubelänk
41. Black Star - Brown Skin Lady (1998) Ett av de mest kärleksfulla beatsen i hiphophistorien? Mjukt, vackert, ärligt och värdigt, om nu ett beat kan vara allt det. Jag blir alldeles varm inombords när jag lyssnar på Brown Skin Lady och det är väl meningen också eftersom låten handlar om kärlek och är en hyllning. Black Star kvarstår som en av hiphopens mest underskattade grupper. Visst hyllas de på sina håll, men avfärdas ofta felaktigt som bara en tråkig ryggsäcksgrupp. Antar jag i alla fall, eftersom inga häftiga hiphopskribenter nånsin skriver om dem. youtubelänk
80. My Bloody Valentine - Only Shallow (1991) Loveless är namnet på en av 90-talets mest överskattade skivor i indievärlden. Shoegaze har förvisso ingen särskilt hög status, men My Bloody Valentine är allmänt ansett vara världens i särklass bästa musikskapare genom tiderna, Mozart och Kung David inkluderade. Det har förbryllat mig lite - eller rättare sagt mycket - men senaste gången jag lyssnade på skivan (det händer som ni förstår inte särskilt ofta, men jag inser ju att jag missat nåt så jag ger den en chans nångång per år ungefär) lät det faktiskt ganska stämningsfullt. Jag stod på en busshållsplats och tittade ner på mina smutsiga gympaskor. Ljuset från gatlampan var av det där gulaktiga, dämpade slaget. En ung tonåring stod uttråkad bredvid mig. Det är då man ska lyssna på My Bloody Valentine.
Bästa låten från skivan är den låten jag alltid har gillat mest, den som verkligen satt sig. Only Shallow är överöst med gitarrer och det, hör och häpna, på ett bra sätt. Gitarrmattan skapar ett slags hypnos, och låten lyckas vara både drömmande och lite in your face samtidigt. youtubelänk
79. Digital Underground - Heartbeat Props (1991) Jag har sett ett klipp med kung Biggie där han med tåren i ögat säger något i stil med "whatever happened to rap? It was supposed to be fun" och jag satt förstås och bölade med min Biggienäsduk full av snor och gråt. Men i alla fall, jag förstår honom, även om jag gillar gangstarap så finns det nåt befriande charmigt och glädjefullt med viss rap som tyvärr blev alltmer sällsynt ju längre 90-talet led. Heartbeat Props är en ren fest för öronen och kroppen. Ingen politik. Inget subtilt mästerverk du måste läsa en bok för att förstå. Det är bara att trycka play, kanske höja ett litet snäpp och sen bjuda in kompisarna.
78. Primal Scream - Movin On Up (1991) Som alla skivor det sägs att man antingen älskar eller hatar, så tycker jag att även Screamadelica placerar sig nånstans mittemellan. Stundtals sömnig, men visst finns det ett par lyckopiller. Movin On Up är det bästa exemplet. Den skiljer sig radikalt från Primal Screamlåten som gästade min 80-talslista, de har här gjort en kovändning värdig nästan vilken politiker som helst. Skramlig enminutsindie har blivit smått episk dansgolvsgospel och jag gillar det förstås, kärlek som gospel ändå är.
77. A Tribe Called Quest - Luck of Lucien (1990) Jag är trött och mår lite dåligt. Luck of Lucien läker alldeles lagom mycket med sitt mjuka anslag, sin kärleksfulla och lätt humoristiska ton. Bort med alla hårda och kalla människor. Jag orkar inte med er.
76. Pavement - Summer Babe (1992) Att välja Summer Babe av Pavement på en sån här lista är nog lite som att välja Blowin in the Wind av Bob Dylan. De som förstår Pavement ler och skakar på huvudet. Jag är inget Pavementfan, jag förstår dem inte. Jag har testat lite, men det har inte satt sig. Kritiken mot dem är väl den vanliga: låter halvfärdigt, slappt och inte särskilt slagkraftigt. Men när Stephen Malkmus sjunger "I've got a lot of things I want to sell, but... not here babe! Tortuuuuuuure!" då ryser jag och inser att bandet även i min värld har åtminstone en riktigt stor stund. Det här är en helfärdig låt. Är den slapp är det på ett bra sätt (och det finns bra slappa sätt, se bara på Crazy Horse - världens slappaste band). Slagkraftig? Oh yes, oh yes.
75. Daft Punk - Around the World (1997) Jag har dissat en hel del elektronisk musik från 90-talet märker jag, men då tänker jag inte alls på att Daft Punk faktiskt både sysslar med elektronisk musik och var aktiva detta årtionde. De är liksom ett alldeles självklart band, utanför tid och genrebestämningar. Hippa bland rockarna och samplade av hiphopparna. Bakgrundsmusik, dansgolvsmusik, hörlurarmusik. Datanördsmusik, musikrecensentsmusik, ungdomsmusik, gubb- o gummusik. Daft Punk är så mycket att jag inte tänker på att de också har en specifik plats i musikhistorien. En mycket välförtjänt plats. När det gället låtar då: Around the World eller Da Funk? Det är en fråga om syfte och behov, som Björn Borg (visst var det han?) skulle ha sagt.
74. Weezer - Buddy Holly (1994) När jag var på en konsert med Jeremy Jay så blev huvudpersonen själv kär i en kompis till en av mina kompisar. Det gjorde förstås att vi var tvugna att hänga med honom och bandet halva natten (vi lyckades till slut slinka ifrån då de inte hade mycket att bjuda på och inte var särskilt roliga) och när man hänger så pratar man förstås. Det tog ungefär en minut för oss att komma in på Buddy Holly - nej, jag minns inte hur - men det tog en himla massa minuter att komma ut ur Buddy Holly. Vi gick och sjöng på den (rättning: de sjöng, jag utsöndrade ljud) hela vägen till hotellet. Det var en fin stund och ett bevis på att popmusik förbrödrar och är ett universellt språk, eller vad det nu är man brukar säga om fotboll.
Det kan också ha varit ett bevis på att Weezer trots allt är ett större band än Jeremy Jay.
73. Cocteau Twins - Heaven or Las Vegas (1990) När jag hör termen dream pop så tänker jag på Cocteau Twins. Jag menar det alltså bokstavligt; så fort jag hör orden "dream pop" så följer tanken "Cocteau Twins". Orsak och verkan. Det ena följer logiskt på det andra. Inget annat tänker jag. Cocteau Twins ÄR drömska. Cocteau Twins ÄR pop. Ni som läst bloggen ett tag vet att jag är full av kärlek för pop. Ni vet också att jag är full av drömmar (och usel på handlingar, Gud - eller Sture Dahlström - hjälpe mig). Finns det ens en teoretisk möjlighet att jag inte skulle gilla detta band? Hm. Nej.
72. The Roots - The Next Movement (1999) Roots är älskade av alla. Av hiphopskallarna. Av indiesarna. Av musikermänniskor. Säkert av Obama också, jag svär. De är kompetenta, spelar instrumenten på riktigt och de har streetcred. De anses intelligenta och musikaliskt uppfinningsrika. Politiskt korrekta på gränsen till löjets gräns kan således tyckas. Jaja. Lyssna på The Next Movement och säg sedan om du bryr dig ett skit huruvida Roots är PK eller ej, huruvida de är hippa eller ej, relevanta eller ej. Musik är så mycket mer än bara musik, det är förvisso sant... men nej förresten, med ett sådant här beat så är musik fan bara musik ändå. youtubelänk
71. Dr Dre - Let Me Ride (1992) En lång, lugn, bakåtlutad syntslinga. Ackompanjerad av en funkig basgång. Taktfast trumljud. Små melodislingor och detaljer här och där. Resultatet blev helt fantastiskt, resultatet blev farlig funk för baksäten. Dr Dre visade med The Chronic att han var ett musikaliskt geni och han visade med sin introduktion av Snoop Dogg att han hade utsökt fingertoppskänsla. Snoop är i sanning ett fullständigt unikum. Han får Tillbakalutad Tillbakalutadsson att verka som en hysterisk heroinjunkie som inte fått i sig nåt på flera dagar. Han får genren chill out att låta som en atombombsexplosion i en instrumentfabrik. Snoop hade hetat Smooth i mellannamn om det inte hade gett honom livstids fängelse för olaga underdrift. Ni förstår vad jag menar. När han rappar över g-funk är det Den Perfekta Kombinationen av Röst och Musik.
70. The Notorious B.I.G - Sky's the Limit (1997) Biggies mogna låt. Den där han tänker tillbaka på sin ungdom, reminissar över sitt liv som det varit från barndomen fram tills den situation han befann sig i när han spelade in låten. Det är fint och rörande, vilket PuffDaddys stämningsfulla produktion också bidrar starkt till. Biggie själv briljerar förstås, som alltid. Ibland önskar jag faktiskt att han hade spelat in fler såna här blödiga självbiografilåtar. Jag önskar i och för sig att han hade spelat in fler låtar om sex och våld också. Jag önskar nog helt enkelt att han hade spelat in fler låtar. youtubelänk
69. Ol' Dirty Bastard (feat. Kelis) - Got Your Money (1999) Poesi? Äsch. Det är väl bara att säga vad man menar, ibland behövs faktiskt inga Talib Kweliska formuleringar. Rimma snyggt? Äsch. Rimma på samma ord som raden innan så blir det lätt och bra. "I don't have no trouble with you fucking me/But I have a litte problem with you not fucking me." Ja, det är väl precis så det är. Genialt i sin enkelhet. Och låten? Det är en hit, baby. Neptunes bakom spakarna. Med världens häftigaste Kelis i refrängen.
Sen att ODB var så legendariskt skön att allt han tog sig för är coolare än vad Oasis trodde att Wayfarers var, ja det kan förstås inverka på mitt positiva omdöme om helheten.
68. Big Pun - Still Not a Player (1998) Big Pun var ingen player, han låg bara runt väldigt mycket. Han var heller inget geni, han var bara en riktigt sjukt bra rappare. Han var dock sanslöst fet, och det var det som tog livet av honom. Varför hans död är något värt att sörja inser ni om ni klickar på länken nedan.
67. Mariah Carey - Fantasy (1995) Det här var en otroligt bra låt redan när den hette Genius of Love och det var Tom Tom Club som framförde den ("James Brooown, Jaaaames Brown!") men låten byggde nästan helt på sitt fantastiska beat, så det är föga förvånande att någon valde att utnyttja det som grund för en ny låt. Jag har svårt att komma på nåt bättre sätt att använda det på än att låta Mariah Carey uttrycka sina drömmar om kärlek ovanpå det. Denna röst, denna kvinna. Det här är en låt för våren lika mycket som vilken Håkan Hellströmlåt som helst.
66. D'Angelo - Cruisin' (1995) D'Angelo är en modern Marvin Gaye. Samma silkeslena soulröst, (nästan) samma förföriska sätt att uttala viktiga ord som "love"och "baby". När refrängen smyger sig fram i den här låten, "We're gonna fly away, glad you go my way, I love it when we're cruisin together...", ja, då blir jag kär. Kanske i en flicka. Kanske i D'Angelo. Något alldeles ljuvligt är det i alla fall som jag blir kär i.
65. Solace - My Brightest Star (1992?) Denna och ytterligare ett litet gäng popsmycken som kommer dyka upp på den här listan känner jag till och älskar tack vare Rebecka. Jag vill bara så här offentligt framföra ett tack till henne. Den här låten kan nog vara jobbigt svår att få tag i, men gör ett gediget försök. Det är det värt. Jag kan skicka på msn förresten. Ni måste höra när hon sjunger "I love my Bobby more than anything else in the world." Ni måste höra den enkla melodin framförd på en lika enkel keyboard. Det är så hjärtskärande fint. Ni måste.
64. A Tribe Called Quest - Award Tour (1993) "When was the last time you heard that Phihe was sloppy?" undrar han-är-så-dålig-men-så-söööt-att-vi-gillar-honom-ändå-rapparen Phife Dawg. Svaret är väl att vi hört honom vara slapp på ungefär varje låt han medverkat i, men här sköter han sig oväntat bra. Sen så är han ju verkligen charmig. Eller är det låten som är ovanligt bra? Refrängbabblandet är som honung, beatet sitter perfekt, varenda sampling är en njutning. ATCQ's bästa låt? Det är verkligen inte helt omöjligt, mina damer och herrar.
63. Aphex Twin - Alberto Balsalm (1994) Inannas favoritlåt är i sanning en mycket vacker och märklig skapelse. Med en melodi som skulle kunna få en staty att fälla en tår ledsagar Aphex Twin oss igenom ett musiklandskap som förmedlar sån skönhet att det enda jag kan göra är att trycka repeat om och om igen, trots att det bara är några få timmar kvar tills jag ska upp och jobba. Det här är konstmusik. Stor, verklig musik. youtubelänk
62. Yo La Tengo - Stockholm Syndrome (1997) Yo La Tengo är ett stundtals fantastiskt band, men tyvärr blir de alltför ofta för expermintella, långdragna och gnissliga för sitt eget bästa. Jag vill ha mina poplåtar klara, tydliga, hjärtskärande och otvetydigt fantastiska. Det ska inte behövas speciella hörlurar, inga öronproppar, ingen musikutbildning och ingen hjärntvätt ("tiominuterslåtar med endast rundgång är bra!") för att uppsaktta god musik. Stockholm Symdrome är precis vad jag vill ha från gruppen, utan den hade jag kanske aldrig ens kollat upp andra Yo La Tengo-album. Fortfarande har inget de gjort överträffat denna popjuvel, även om ett par låtar från framförallt samma skiva (I Can Hear the Heart Beating as One) kommit nära.
61. GZA - Gold (1995) Liquid Swords är så hemskt jämn att jag knappt vet vilken dag i veckan det är. Jag blir alldeles förvirrad. Hur ska man kunna välja låtar från den? Ska bara en låt vara med? Ska jag fylla kvoten med fem låtar? Ska ingen låt med? Nej, det går inte. Jag fick lyssna om på skivan flera gånger inför denna lista för att kunna sortera ut några som stod över de andra något. Skulle jag lyssna idag skulle jag säkert ändra mig. Men en sak är lika säker som att jag har slut på rena kalsonger: Gold är sanslöst bra. Skräck. Spänning. Spöklika ahhhh-körer. Se till att ha numret till mamma inom räckhåll.
00-talet? Det vet jag ingenting om. Men alla ni som tror att jag ligger efter med tanke på att jag nu börjar publicera min 90-talslista har missförstått alltsammans; det är tvärtom så att jag ligger före alla andra. Ni vet väl att 90-talet kommer komma tillbaka starkt inom ett par år? När 00-talet blir 10-talet kommer vurmen för 80-talet att gå över i ett hyllande av 90-talet. Ja, kära nån. Jag kan riktigt se det framför mig:
- Pearl Jam är ett underskattat band, det har jag alltid sagt. (Faktum är att deras nya skiva fått bra recensioner, så vi är snart redan där.)
- Triphopen är den mest betydande genren vi fått fram sedan rock 'n' rollen. Det har jag alltid sagt.
Man kommer återigen gömma undan sina Alphavilleplattor. Forumtråden "90-talets sämsta genre?" byts ut mot "Är Dave Grohl vår tids Mozart?" Nej, det är inget jag ser fram emot.
Därmed inte sagt att det inte finns massa godbitar från förra decenniet. Ni som vet något litet om min smak har säkert en bra aning om vilka två stora genrer som kommer dominera. För er som hoppas på en spretig lista ska jag dra bort plåstret snabbt och resolut: åtminstone tre eller fyra stora, typiska 90-talsgenrer kommer helt sakna representanter eller bara ha nån enstaka låt med. Det är inte mitt fel. Det är vem-det-nu-var som tyckte att rocken behövde räddas.
Sen vill jag ta upp det här med elektronikan också. Drum 'n' bass, jungle, dance, IDM och downbeat minimal techno-trancebreak - snälla, ge mig en tablett av något slag. Jaja, jag gillar också Aphex Twin, men jag pratar generellt nu. Vilka låtar från all denna elektroniska sörja är egentligen riktigt bra? Som låt? Detta är trots allt listan över 90-talets bästa låtar, inte 90-talets bästa ljudlandskap.
För övrigt: Jag är ledsen över att ha insett att Talking with Myself av Electribe 101 och Wicked Game av Chris Isaak släpptes på slutet av 80-talet och inte på 90-talet. Det kunde väl nån ha berättat för mig innan jag satte igång med 80-talslistan?
Slutligen: Grattis till R.E.M. som var ganska nära att få med en låt denna gång.
PS. Jag gör som tidigare: finns en vettig youtubelänk lägger jag upp en, annars får ni fixa skiten själva bäst ni vill. Det mesta finns på Spotify. Ni vet den där musiktjänsten.
100. GZA - Liquid Swords (1995) Kom igen, GZA är den bästa rapparen från allas vår älskade klan. Alla de andra har sina förtjänster så klart, men vem andas så mycket respekt som Geniet själv? Man hör ju så fort han öppnar munnen att han är den självklara auktoriteten, en som inte behöver ta i eller skrävla för att alla ska lyssna på honom. När han efter den obligatoriska Shaolinsamplingen (som pågår i nästan en och en halv minut) öppnar munnen så gör han det dessutom till ett av RZAs kanske tio bästa beat, vilket verkligen inte vill säga lite.
99. Gene - Haunted by You (1995) Nej, jag lovar! Jag skämtar inte. Jag gillar det här. Lyssna noga, är de verkligen en karbonkopia av The Smiths? Visst, Martin Rossiter lider alldeles säkert av tredje gradens Morrisseykomplex, men som vanligt handlar det om att upptäcka nyansskillnaderna. Måste det dessutom vara så farligt om det nu är väldigt likt? Om någon uppfinner något som smakar och ser ut precis som glass men inte är glass så skulle endast en språkfilosof klaga. Vi andra njuter av vad vi får, så länge det gillas.
98. Outkast - ATLiens (1996) När man tänker på Outkast som ett riktigt södernband är det kanske framförallt deras debut Southerplayalisticadillacmuzik man tänker på. Det är ju den som liksom rullar bäst. Indierockarnas favorit brukar heta Aquemini och popmänniskorna tänker nog mest på 00-talets alla Outkasthits. Ändå är kanske hiphopfansens favorit ATLiens, deras andra fullängdare. Jag har ingenting emot det, jag menar, vem gillar inte rymden? Lyssna på titellåten. Den dagen jag gör en mörk thriller som utspelar sig på en avlägsen planet vet jag varifrån jag ska hämta mitt soundtrack. youtubelänk
97. Stereolab - French Disko (1993) Indipopens kärna: tristess. Laetitia Sadier låter minst sagt uttråkad, och ÄNDÅ känns det som att det är stora känslor på spel. Låten är precis lagom monton, vilket gör att varje ackordbyte eller förändring av annat slag känns ordentligt. Stereolab är väl i övrigt mest kända för att göra musik jag inte riktigt orkar lyssna på, men French Disko är ett skimrande undantag.
96. D'Angelo - Brown Sugar (1995) Här har vi en sann hjälte. Soulhistoriens tredje snyggaste bringa vet hur man charmar kvinnorna - och männen. Åtminstone jag blir våt av det här. Min gissning är att D'Angelo anno 1995 fick precis hur mycket brunt socker han ville.
95. The Fugees - Fu-Gee-La (1996) Det finns få rappare jag känner sån uppriktig respekt för som Lauryn Hill. Det känns på nåt sätt bara helt självklart att hon vet vad hon sysslar med. Inte bara är hon mycket duktig på det hon gör, hon verkar ha huvudet på skaft också, till skillnad från många andra rappare... eller ja, till skillnad från många andra. Men riktigt bra blir det förstås, som vanligt, bara ihop med genuint bra musik. Där nånstans kommer hennes kompisar Wyclef Jean och Pras in i bilden. Och där nånstans kommer den här låten in i bilden. youtubelänk
94. Pixies - All Over the World (1990) Frank Black sjunger "All over the world, all over the world" och massa rockgitarrer spelar solon. Jag har ingen aning om varför jag gillar det. Pixies är märkliga. Hur lyckas de komma undan med sånt här? Hur lyckas de få det att låta så bra? Vad är hemligheten? Det här är ju stundtals till och med funkigt! Glöm Coca Colas hemliga ingredienser och leta efter det här bandets hemliga recept istället. Man borde göra en djupdykning i medlemmarnas hjärnor. En röntgen. En obduktion. Nånting. Låt oss göra en namninsamling.
93. TLC - No Scrubs (1999) Varför är det sexigt när tjejer uttrycker sitt förakt för oss killar? För att de blir mer oåtkomliga, förmodligen. Vi vill inte ha utmaningar, vi vill vara helt jävla körda. Vi vill inte ha en chans. Om vi skulle ha en chans, hur kan vi då motivera att vi lyssnar på popmusik? Hur skulle vi då kunna få tycka synd om oss själva, vilket vi män älskar att göra? Självömkan, den största av alla stora känslor.
Och ja, alla vi tragiska nördar är scrubs. "Always talkin' about what he wants, and just sits on his broke ass." Det gör ont i hjärtat att höra det, och jag älskar det.
92. The Beatnuts - Watch Out Now (1999) Jag tyckte väl att det fanns nånting medJenny from the Block som lät lite väl bra. Mycket misstänkt alltsammans. Numera vet jag vad det var, och vilka som låg bakom det. Det var beatmästarna i Beatnuts som förhoppningsvis fick rejält med betalt för att vara orsaken till att J-Lo fick ännu en superhit. Rappen då? Underbar, rolig, festlig, härlig.
91. Digable Planets - Return of the Slick (Cool Like Dat) (1992) Hur kan samtliga medlemmar i Digable Planets låta så osannolikt tillbakalutade? Jag har alltid tyckt det varit underbart avslappnande, myssvängigt och coolt, men nu börjar jag nästan bli irriterad. Jag har nämligen börjat misstänka att det helt enkelt beror på att de är nöjda med livet. Det låter ju så. NÖJDA MED LIVET! Såna obsceniteter trodde jag var förbehållna Pernilla Wahlgren. Om inte punk varit så jävla dåligt hade jag dragit på det på högsta volym.
90. Massive Attack - Unfinished Sympathy (1991) Även en blind höna kan hitta ett korn. Jag menar inte att Massive Attack är en höna, men som ni förstått har jag aldrig orkat med den här triphopen riktigt. Det beror förstås nästan enbart på att jag inte lyssnat på skiten - jag dissar nästan aldrig något jag faktiskt satt mig in i - men jag tror också att det kan bero på att den är tråkigare än alla de delar genren är uppbyggd av. Ändå har denna låt alltid funnits kvar hos mig som en vacker och, gud må straffa mig för att jag använder ordet, skön låt. Unfinished Symapathy är lite som yoga: Väldigt bra och avslappnande, även om du aldrig skulle erkänna det eftersom det bara är konstiga människor som har med det att göra.
89. Bob Dylan - Love Sick (1997) När en ung poppoet sjunger dystra och bittra texter om livet så kan det förvisso träffa rakt i hjärtat, men faktum kvarstår att det är unga människor som uttrycker dessa känslor. De växer upp, glömmer bort, blir visare och finner harmoni. Eller? På ett plan blir det mycket jobbigare och tyngre när en snart 60-årig gubbe sjunger om sin olycka och bitterhet. Bara så att ni vet: det kommer inte bli bättre med åren.
88. Heavenly - Atta Girl (1993) En konkurrent till att vara Heavenlys bittraste låt. De visar här med all önskvärd tydlighet att de inte bara kunde göra fantastisk, sprittande tweepop, utan även fantastisk, deppig tweepop. Eller twee? Nej, det här måste vara något annat. Heavenly is not for the kids.
"No I could never live up to all your dreams. I don't have to be cute right through, and can't you concentrate on something other than me? Cause I'm not yours and never will be now." Fanns det någon rättvisa skulle det här vara en feministklassiker.
87. Neil Young - I'm the Ocean (1995) Det är lika bra att beta av alla gubbarna på en gång. Visst har jag ett ovanligt stort intresse för gubbarna Dylan och Young, men faktum är att deras 90-tal stundtals är riktigt starka, även så där lite halvobjektivt sett. När det gäller den här kanadensiske snubben så finns det överraskande nog ett litet gäng låtar som hade kunnat platsa. Bäst är ändå den här. Det finns en energi och känslosamhet i I'm the Ocean som ofta faktiskt är nära att driva mig till tårar. Youngs röst är dessutom fortfarande en av de märkligaste rockrösterna historien har bjudit oss på, och jag älskar den.
Innan nån börjar skrika i kommentarerna: Jag VET att Pearl Jam kompar Young här, men jag har inget emot dem av princip. Jag tycker bara att de kunde hålla sig till att vara kompband lite oftare.
86. Mobb Deep - Survival of the Fittest (1995) Vi befinner oss i utkanten av en storstad. Det är mitt i natten, regnet som fallit hela kvällen har precis börjat avta lite grann. Det är inte mycket folk ute i de här kvarteren, särskilt inte vid denna tid. På en trapp nära tunnelbanan sitter en ung man gömd under en luva. Hans knutna nävar är instuckna under tröjan. Blicken är tom. Han kommer troligen inte leva särskilt länge till. Han har för många fiender. Men det blir som det blir, bara de starka överlever. Det vet han.
85. Heavenly - Cool Guitar Boy (1991) Amelia Fletcher är som alla vet vår tids största musikaliska geni, och det har hon tillsammans med sina band bevisat gång på gång. På gång. Det är lätt att spela hårt, spela löst, öva in ett solo eller hyra in en kör. Men det är inte lätt att skriva en bra melodi. För det finns inga självklara regler. (Motown? Tin Pan Alley? Jag vet inte vad du pratar om.) Det krävs helt enkelt ett stänk av genialitet. Fletcher har, skulle jag uppskatta, runt femton stänk. Bitterljuv tweepop låter kanske som en paradox, men i så fall är det världens vackraste sådan.
84. Ride - Seagull (1990) Shoegaze låter aldrig så bra som när man ska sova. Därför låter det heller sällan riktigt bra när man är vaken. Jag gillar som ni vet drömmande musik, men jag gillar inte tråkig drömmande musik. Därför är inledningslåten på Rides Nowhere en positiv överraskning, då den sprudlar av energi. Som lyssnare översköljs man av ljudvågorna, man dränks i gitarrerna och får kippa efter andan för att inte tappa den helt. Bandmedlemmarna kanske sysslar med apatiskt skostirrande, men gitarrerna och trummorna gör det sannerligen inte. De är på väg någonstans, vart som helst, men definitivt någonstans.
83. 2Pac - Hit 'Em Up (1996) En av de bästa beeflåtarna. Beatet är underbart och 2Pac säger sköna grejer, visst, men är den här fyndig och välskriven som någon av låtarna i Jigga vs Nas-beefen? Hell no. Lyssna bara på slutet. Inga snitsigheter här inte, inga snygga formuleringar - det är bara ilska och fuck you too. Och så ska en riktig beeflåt vara. Håller du inte med mig? Fuck you too. Tar du inte ställning? Fuck you too. And your motherfucking mama. All you motherfuckers: fuck you too.
81. A.D.O.R. - Let It All Hang Out (1994) Det bästa med den här låten är inte att Pete Rock (som givetvis gjort ett fantastiskt jobb med den här låten; ärligt, hur löjligt bra var Pete Rock egentligen? En fråga för forskarna.) stönar sig igenom den på bästa P. Diddy-vis: "uh-hu", "yeah", "c'mon", "aha", "that's right" - utan att det är en helt fantastisk och till synes relativt bortglömd hiphoppärla. Ni som lyssnat på annat av Pete Rock känner säkert igen den luftiga och jazziga stilen med det underbara blåset och ni som inte lyssnat på hans produktioner kan lika väl börja här som någon annanstans. Det är nån snubbe som kallar sig A.D.O.R som rappar rätt bra över den här skiten också. youtubelänk
Inom en vecka kommer en viktig uppdatering på Dunka Dunka. Det är det första jag vill ha sagt. Det andra jag vill ha sagt är att jag och Johannes startat en ny blogg. Där har det redan skett två uppdateringar. Denna nya blogg har ett ytterst originellt koncept, det är fullständigt lysande och jag är närmast chockad över att ingen tänkt på det förut: mina damer och herrar, det är en recensionsblogg! Alltså, förstår ni, vi recenserar musik, film och litteratur. Det är ju briljant!
Okej, jag kikade runt lite på nätet och hittade ett par andra såna sidor också. Men ni vet ju alla att vi kommer skriva mer underhållande, BÄTTRE och förhoppningsvis kanske rent av om roligare saker (försök att bortse från att jag just recenserat en maffiafilm). Och gör vi inte det redan så hoppas vi göra det om ett tag, eftersom vi faktiskt vill träna på att skriva recensioner. Det är roligt, tycker vi.
Välkommen in i den digitala värmen på killkaraoke.blogspot.com.
Men stay tuned to denna blogg också, 20 låtar ska bort, sen är jag klar att börja med decenniet då Ravelli inte lyckades ta Sverige till VM-final.
PS. I år kastade vi inga slantar till dräggen i dikena; det var över huvud taget inte så många drägg i dikena denna sommar. Konstigt. Förutom de vanliga synthbanden var ju både Korn och Fleet Foxes bokade, vilket borde garantera närvaron av alla möjliga sorters människor utan tvål (gäller Fleet Foxesfans, ja) men med lustiga kroppsaccessoarer (gäller kanske inte Fleet Foxesfans, nej). Det råder väl ekonomisk kris även i rövpiercingbranschen antar jag.
Ljudet upplevdes som mer eller mindre kasst på de flesta scenerna. Synd. Joel Alme var trevlig att se förresten. Han är så vårdad, det gillar jag. Välklippt. Vad gäller själva musiken var den också bra, mer springsteenig än på skiva, eller så har jag bara inte lyssnat så noga på skivan. Mer då? Thomas Öberg gjorde sin grej, det vill säga sa obegripligheter. The Field gjorde sin grej, det vill säga byggde upp en elektronisk värld jag mer än gärna dröjde kvar i. Fleet Foxes var fina så fort de inte var obändligt tråkiga. Welle: Erdball hade en rolig scenshow som, inte helt oväntat nej, byggde på sexfantasier och tekniknostalgi.Röyksopp missade vi eftersom det var dem jag helst ville se. Frida Hyvönen var fortfarande fin i sin kroppsstrumpa. Danspraktikanternapå grusplan missade jag tyvärr också det mesta av, men jag gillade deras byxor i alla fall.
Vår andra jongleringsshow var underlig. Jag tyckte det var en av de sämsta showerna vi varit inblandade i, delvis på grund av oss och delvis på grund av omständigheter. Omständigheterna berodde delvis på oss och delvis på... omständigheter. Så länge ingen av mina läsare såg något av oss är jag nöjd. Men det lustiga var att många personer kom fram efteråt och berömde oss. Visst hade vi hetsat dem under showen att göra det, Peter berättade med sin allra gråtmildaste stämma att det "betyder mycket för oss" om de säger till ifall de tyckte något var bra, men ändå, de sa att vi var bra. Några som hatade Depeche Mode sa till och med att vi var bättre än det klassiska synthbandet. Visserligen var dessa "många personer" jag nämnde tre rader ovanför endast tjejer, och med tanke på utropen som hördes under framträdandet ("Jag vill ligga med dig!") så ska kanske vad de sa tas med en nypa salt. Jag är inte säker på vad jag vill ha sagt med det här stycket, men jag är när allt kommer omkring inte särskilt säker på nånting faktiskt, så det gör inte så mycket.Sen ska väl nåt sägas om Depeche Mode också eftersom de tydligen är världens grej. Jag såg dem inte. Vi var de enda på hela festivalen som var bokade samtidigt. Skönt, jag är helt säker på att Depeche var sådär lagom halvruttna. De spelade rätt nära vår grusplan så vi hörde det mesta och det lät väl som ungefär vilket annat band som helst. Hursomhelst borgade krocken för en klassisk inledningsreplik på vårt uppträdande: "Innan vi börjar vill vi passa på att tacka vårt husband Depeche Mode som ska spela lite bakgrundsmusik till vår show..."
Sen träffade jag en flicka.
Jag är medveten om att min litterära stil numera kan sägas ha karaktären av stendödhet, vilket är en ganska intressant stil, tycker jag, men det lär bli ändring på den vare sig ni vill eller inte när 90-talslistan snart drar igång. Då kommer jag ju faktiskt gilla det jag skriver om, och då blir det en liten annan fläkt i orden. Tror jag. Eller så behöver jag bara bli lycklig.
Då var det dags igen. Med fullpackad bil gav vi oss iväg till Borlänge för att utnyttja våra VIP-band så mycket vi bara kunde. Ni vet, "ursäkta, jag har lite bråttom" och så fram med handleden. Inga fler köer för oss. Eller om man ser en snygg tjej så vänder man sig lite smidigt så hon ser en i profil och så vips! - upp med högerhanden i håret och pilla lite. Nu var vi VIP och inte artister, vilket kanske kan tyckas ofördelaktigt vid en första anblick, men inte om man tänker närmare på saken. Folk förstår ju att en artist är där för att jobba och faktiskt prestera något. En VIP är ju där bara för att personen i fråga är skön/känd/cool. Det är lugnt, du behöver inte göra nåt. Bara häng på festivalen så är vi nöjda. Frågar nån vad man faktiskt gör eller vem man faktiskt är, tja, då är det bara att låtsas få bråttom till en viktig VIP-fest eller nåt sånt.
Nu skulle vi i och för sig prestera lite också. I tjugo minuter skulle vi bära hängslen och kasta bollar. Hur förnedrande det än låter så var det faktiskt värt det. En stunds runtskuttande för en liten men välartad "undra vad som pågår där, vi kan väl kolla en stund, det är ju ändå en halvtimme kvar till konserten"-publik, och för det fick vi gratis mat, gratis (inomhus)boende, gratis entrébiljett och gratis resa.
Själva jonglerandet finns inte så mycket att orda om, men det var nära att vi inte kom in på festivalområdet med våra grejer ens. Vi tänkte försöka oss på ett litet enkelt busstreck och testa vakterna lite. Vad händer om man gömmer en gigantisk kniv i shorsten på en kille och sedan låter honom gå fram till den mest timida unga damen med uppgift att visitera en? Uppenbarligen är detta vad som händer: hon upptäcker någonting stort och fasansfullt, stannar upp en halvsekund och funderar på om hon ska låtsas som att det regnar, det blir ju enklast så. Men solen gassar på som aldrig förr och hon inser att hon inte kan släppa det här. Jag skrattar alldeles för mycket tätt bakom vår knivkompis, mest av medlidande för tjejen; jag vill hemskt gärna att hon vid det här laget ska förstå att vi bara skojar lite med henne. En vakt kommer genast fram och undrar vilka vi är egentligen och vi skyndar oss att visa VIP-band och artistpass. Vi öppnar vår väska där vi har de andra grejerna. Fair enough, han vill inte bli inblandad. Dags för väskkontroll. De blir mycket misstänksamma. Det är ändå tre halvmeterslånga knivar som ligger där. En annan vakt kommer dit och det blir ett mindre hus i helvete av hela saken. "Ta undan de där sakerna fort som fan" lyder ordern. Jag slutar skratta.
Nu slutar allting ganska väl ändå. Väskkontrollanten säger till vakten att han får ta ansvar för att han släpper igenom oss och han säger att nej, det får festivalarrangörerna göra. Seså, allt har löst sig till det bästa. Ingen tar ansvar och vi kommer igenom med våra knivar. Och vi kan genomföra vårt uppträdande.
Den första konserten jag gick på var Frida Hyvönen, och jag njöt av den fina musiken och av deras fina kroppstrumpor. Jag tänkte att ja, kanske kanske kanske är det här Sveriges bästa artist/band. Förutom de sju stora från Göteborg förstås. Och möjligen ett par till. Hursom: jag gillade det verkligen. Men denna dag kommer ändå att bli ihågkommen av en helt annan anledning.
Kvällen kom och jag tittade på Lykke Li. Det kändes som att Sverige fått en ny, sexig popstjärna, alltså verkligen en stjärna. Hon kunde till och med lira A Milli utan att det blev fånigt. Men denna dag kommer ändå att bli ihågkommen på grund av en helt annan popstjärna. Alltså verkligen en stjärna.
Lykke Li var mitt uppe i en av hennes bästa låtar när det hände. Det vibrerade lite lätt i högra jeansfickan, och jag tog utan att förvänta mig nåt särskilt upp mobilen. Sms:et var från Johannes. Klockan var exakt 00.00. Under de två dagar jag hade varit på festivalen hade Johannes hjälpt till att hålla mig uppdaterad på en del fotbolls- och tennisresultat som intresserade mig. Det är väl nåt liknande denna gång, tänkte jag, även om jag inte visste vad det skulle vara riktigt. Det var inget liknande denna gång.
För en sekund, eller i alla fall en halvsekund, kändes det som att all tweepop och northern soul, alla indiepopklassiker och electropopdängor krympt ihop till en liten löjlig bunt popobetydligheter. Michael Jackson hade dött.
Fredagen minns jag som den sämsta konsertdagen, men kanske är jag inte rätt person att uttala mig, eftersom jag vad jag minns bara gick på en konsert. Eller var det då Deportees spelade? De var rätt trevliga. Vuxet och bra. På natten gick jag på Atmosphere och tyckte att det var hel okej innan min kompis sa att det var trött hiphop och jag insåg att han hade rätt. Atmosphere funkar ibland bra i vardagsrummet, men han har inga refränger och för fattiga beats för att underhålla mitt på gatan i Borlänge. Immortal Technique lyckades dagen därpå desto bättre. Han är ju i alla fall jävligt arg hela tiden, och tror fortfarande på revolutionen (fniss!). Han hatar allt som har med samhället att göra och när han blir som mest upphetsad börjar han predika på spanska, nån lång harang som slutar i "viva la revolucion!" eller hur nu spanjorerna stavar. Men han gillar fred också, säger han. Ibland kan man tro att han gillar fred nästan lika mycket som han gillar våld. Det viktigaste av allt är i alla fall att han var väldigt hardcore och valde att framföra en del tunga låtar. Obnoxious!
Det sägs att det är obligatoriskt att försöka ragga kändisar på efterfesterna. Jag brukar göra så att jag raggar på nån, vem som helst, och sen är det spännande att se vem det egentligen var. Typ man dansar på dansgolvet, ser en söt person, har en himla massa tur och hamnar i ett läge där man dansar och pussas och annat ungdomligt, och sedan går man för att "dricka vatten" eller "ta lite luft". Det vill säga, man går iväg en bit för att ta reda på vem det egentligen är man delar leenden och saliv med. Har man tur är det typ Lykke Li som man av nån anledning inte kände igen riktigt, har man otur visar det sig vara en gymnasietjej från Djurens Rätt. Jag hade otur.
Fast å andra sidan är min status endast marginellt högre, hoppas jag i alla fall, och å tredje sidan var hon faktiskt söt, det menar jag verkligen. Tror till och med hon var ganska snäll. Hon gillade djur och Morrissey. Men vad sjutton, jag gillade djur och Coldplay när jag gick på gymnasiet, så det är inget att bråka om.
Sen hittades jag av ett par tjejer tillika uteliggare, varav jag snart insåg att jag var bekant sedan tidigare med en av dem. Vi raggades snart upp av en virrig kille som kallade sig artist, och vips var vi mitt i stan och letade efter en efterfest på ett hotell. Jag insåg genast när snubben kom fram att det hela verkade ytterst suspekt, och fick det bekräftat när han inte ens visste vilket hotell han bodde på. Klockan var halv åtta och jag gick hem för att sova. Dagen efter lämnade vi Borlänge.
Sämst var Peace and Loves enorma svårighet att komma underfund med vad vår lilla jongleringsgrupp hette. Jong Lamera blev i programbladet Jong Lambera som när det var dags för showerna båda gångerna fick namnet Jonglera Mera, vilket kanske är det sämsta namnet jag någonsin hört på en grupp, vårt riktiga namn inkluderat. Låter som en jävla studiecirkel.
Bäst var konserten med Håkan Hellström, som jag av outgrundliga anledningar aldrig hade sett live tidigare. Jag hade tappat bort mina kompisar och stod där själv mitt i folkhavet och njöt av tonårspoesin och popenergin. Återigen drabbades jag för en kort stund av en liten tanke, denna gång att kungen av pop kanske inte var död ändå när allt kommer omkring.
Hej allihopa, jag skriver till er nu igen mest för att slippa göra någonting annat. Jag borde givetvis syssla med de saker som är av avgörande betydelse för min eventuella framtid, men hur ska jag kunna göra det när... tja, när jag kan fundera på vad jag tycker om den naturliga färgen på björkträd, eller kanske till och med försöka finna en etikett på musiken vi hör från läktarna under Confederations Cup. Jag kommer själv osökt att tänka på Peter Brötzmann och hans kraftfulla frijazz, men kanske ligger det närmare till hands att associera till viss noisemusik? Arrangemanget för denna musik är intressant, då uppsättningen kräver en hel del folk. Tusentals människor ihärdigt tutande i ett och samma instrument, nämligen vuvuzelan - det är formeln. Personligen är jag ganska förtjust i musiken då jag tycker att det bidrar rejält till stämningen under matcherna, och känslan av att vi verkligen är i Afrika förstärks. Och jag gillar Afrika. Musiken blir nästan hypnotisk till slut och bygger endast på små och spontana variationer. Enda problemet är att jag lider lite av känslan att när som helst kunna bli stucken av ett bi.
Men nu var det ju som sagt inte detta jag skulle göra egentligen. Låt mig därför raskt avsluta det här inlägget med en kort film som på ett oerhört korrekt sätt visar på min svaghet här i livet.
Tycker jag om denna film så mycket för att den så träffsäkert sätter fingret på mitt stora problem, eller är mitt stora problem att jag tycker om den här filmen så mycket? Hur som helst utlovas hög igenkänningsgrad åt alla er som gör egentligen onödiga men tidsfördrivande saker som att till exempel läsa min blogg.
Gästrecension: Fjodor Dostojevskij om Never Mind the Bollocks, Here's the Sex Pistols
Nu har Fjodor Dostojevskij äntligen uppfyllt sitt löfte och levererat en recension. Han valde kanske lite överraskande att recensera Sex Pistols debutalbum, men nu är det ju inte jag som är Dostojevskij, så vem är jag att ha förutfattade meningar om vad som intresserar honom. Innan jag lämnar över ordet vill jag bara komma med en sista anmärkning: En liten grad av ankronism i den följande texten får vi alla ha överseende med.
Skiva: Never Mind the Bollocks, Here's the Sex Pistols av Sex Pistols.
Det gick ivriga rykten i den lilla staden att prästsonen, alltså ärevördiga Ivan Sjomatovs förstfödde son Ninjinski Sjomatov, hade återvänt till staden efter en längre tids studier i Petersburg, av vilka han bara avslutat en alldeles obetydlig del; orsakerna till detta sades ha sin grund i en rad egendomliga händelser som genast tystades ned av såväl prästen själv som flera av hans förtrogna vänner. På grund av vissa speciella omständigheter fick stadens sociala mittpunkt, den rika änkan Vera Minova, inte kännedom om den förlorade sonens ankomst förrän alla andra i staden upplysts om den; det sades senare att det hela bara var ett slags skämt från Ninjinskis sida (skämt av dylik natur var vanlig bland tidens nytänkare i Petersburg); ett test av Veras kärlek och tålamod. Vera blev alldeles bestört och rent av febrig, med ett ord; hon blev helt utom sig av förtvivlan, "det måste vara en tillfällig sinnesrubbning av nåt slag, inget att bry sig om alls, det var ju bara ett skämt, det har han sagt själv, det är alls inget att bry sig om!"
Hennes nervositet förbyttes snart till något helt annat. Med en plötslig upphetsning, som om det hade varit henne han uppenbarade sig för först i hela staden, rev hon åt sig block och penna och började genast och utan närmare eftertanke att skriva ned en inbjudan till alla dem som brukade bevista hennes middagsbjudningar. Hon bjöd in stadens läkare, den vördnadsvärde kaptenen, herr och fru Tomasitj, en mindre grupp belevade och ståtliga herrar (men med en olycklig sorts blyga leenden som kom många att missta dem för nonchalanta och arroganta), den försupne men älskvärde guvernören (han kallades "guvernören" men sanningen att säga hade han inte varit guvernör på gott och väl tjugo år; detta var inget att bråka om; ville han kallas för guvernör så kallade vi honom för guvernör och så var det inget mer med det) och en hel del annat folk. Kvällens huvudperson var givetvis Ninjinskij själv, och han mottog sin inbjudan med en återhållsam och värdig tacksamhet och lovade att infinna sig i god tid hos änkan; när han senare kom till platsen var han iförd en oklanderlig kostym som väckte stor uppmärksamhet, men alla uppskattande kommentarer om hans klädsel viftade han bort och yttrade den ena märkligheten efter den andra: "kläder är inget att bry sig om", "endast låga människor spenderar tid och tanke på gemenheter som klädsel; i Petersburg sågs det ner på människor som ni" och mycket annat jag inte längre kommer ihåg.
Vid tiden för middagsbjudningen hade alla inbjudna infunnit sig och hade av betjänten, en ung flicka vid namn Dasja, placerats i den stora kristallsalen, runt det stora middagsbordet. Vera var energisk och ivrig denna kväll och tryckte alla gästers händer, inte en utan flera gånger. När hon såg kaptenen försökte hon sig på en nätt bugning, som misslyckades helt. Rodnande bytte hon snabbt ämne och bad honom att slå sig ned bredvid Ninjinski. På samma sida satt också läkaren och paret Tomasitj; mittemot dem satt Vera, ett par unga män och så guvernören. Vera viskade något i guvernörens öra och han reste sig genast: "Vänner", började han med pompös stämma, "välkomna hit! Ni undrar säkert varför ni på så kort tid har kallats till kära fru Minova, som i vanliga fall har sina middagsbjudningar på söndagarna. Det är givetvis till stor del för att hon respekterar och ser upp till er alla och inte vill gå miste om något tillfälle att göra er ännu närmare bekantskap och umgås i ert uppsluppna och värdiga sällskap..." Vera knackade guvernören i sidan och bröt sedan själv otåligt in: "Vad du pratar! Kom till saken nångång, käre guvernör; ni tråkar ut våra gäster, seså; gör mig nu en tjänst och tala om varför jag egentligen bjudit hit dem..." "Ja, självklart", harklade sig guvernören, "det är alltså fråga om ett alldeles särskilt diskussionsämne. Ni känner säkert till att stadens stolthet Ninjinskij varit i England ett par år och där gjort bekantskap med flera intressanta människor. Det är spännande tider i England, men det vet ni säkert själva, om inte annat kan Ninjis säga mer om den saken.. nåja, i vilket fall som helst, stora omstörtningar är på gång på den politiska scenen såväl som den konstnärliga... och ja, nu blir Vera otålig igen, jag ska alldeles strax komma till saken; nåväl, alltså dessa omstörningar har Ninjis varit delaktig i, då han själv jobbat med en grupps, en musikgrupps närmare bestämt, förehavanden och framgångar. Och vi är alltså här idag för att tala om vad vi tycker om allt detta... Ninjis, var vänlig och berätta lite närmare vad det handlar om. Sex Pistols hette gruppen visst tror jag, stämmer det Ninjis?"
Nijinskij reste sig och såg överlägset ut över de andra gästerna. "Sex Pistols, ja. Men låt oss börja i en annan ände. Här i Ryssland, där vi ju ärar Gud och tsaren, har det alltid rådit en stelbent konservatism, en sorts nöjdhet, jag skulle rent av vilja säga blindhet..." Ninjinskij stannade upp ett tag, och då ingen protesterade - inte ens den lättsårade läkaren, hans patriotism fick bara ansiktet att flamma upp lite grann vid de hårda orden - fortsatte han sedan: "Men i England har den unga generationen inte bara skrivet oläsliga böcker om eländet och diskuterat det vid middagsbord, som vi gör här i Ryssland, utan med all önskvärd tydlighet visat att de inte längre roas av de elitistiska strömningar som råder. De tycker att det är deras tur att synas, och vill visa att alla kan och att alla bör göra sig hörda." Ninjinskij pausade för en sekund, och fortsatte sedan. "Den sociala härdsmältan har nått revolutionsstadiet, och nu tycker de att det får vara nog." Ninjinskij fann det vid det här laget klokast att visa ordentligt vad han talade om och visade upp en stor bild av Sex Pistols, i deras urtvättade och trasiga kläder, och kallade sedan på Dasja som fick i uppdrag att snurra igång en skiva med gruppens musik som Ninjinskij tagit med sig. Alla lyssnade med spänd förväntan.
När ljuden tystnat satt alla stela och tysta av häpnad, men bara efter några sekunder bröt läkaren ut i ett hetsigt utbrott. "Jaså! Det är detta som är framtiden!" Han stannade upp och blev plötsligt lite mer förlägen, nästan inställsam. "Förlåt mig käre Ninjinskij, men nu blev jag genast smått orolig för er, ja kanske inte orolig, utan snarare bekymmersam, eller rättare sagt nervös på något vis, ja egentligen kanske inte det heller men..." Kaptenen, som nu återfått fattningen efter musikchocken, grep in: "Mina damer och herrar! Jag ska tala klarspråk, jag ska inte linda in något här, tillåt mig att säga detta rent ut: det är skandal! Allt det här vi nu har hört handlar om social upprördhet, hörde vi Ninjinskij säga, men vad tror ni egentligen ligger bakom dessa ynglingars beteende, om vi nu kan kalla det beteende... Lyssna på mig ett slag, vad dessa musiker vill, vad de strävar efter... det är inte fråga om social förbättring, det är endast fråga om ett skamligt uppror mot den äldre generationen, mot föräldrarna, som uppfostrat dem, ja, alltså, mot alla dem som bara velat det bästa för de unga. Och vad handlar upproret om? Det är enkelt, det handlar om makt... makt och uppmärksamhet, ingenting annat."
Genast började alla prata i munnen på varandra, ända tills en ung man, som uppenbarligen kände sig hemma i sällskapet, höjde rösten och tog till orda: "Men så lugna er då äntligen en smula! Har vi i Ryssland inte våra egna folksångare, våra egna kritiker? Det är inte innehållet ni är emot, det är formen! Men tillåt mig kära vänner att upplysa er om en enkel sak, som ni givetvis redan är väl medvetna om, men så att säga kanske inte riktigt tänker på alltid; det jag försöker säga är att det bara handlar om ljud. En elförstärkt gitarr ger vissa ljud ifrån sig, men inte kan en gitarr göra uppror? Inte kan några trummor, hur hård behandling de än utsätts för, ro hem politiska, eller som du säkert skulle säga (här vände han sig till läkaren), "moraliska", poänger? Ja, jag förstår vad ni tänker, ord är också bara ljud... och ett intensivt bankande är lika politiskt som det en agitator på torget sysslar med, och visst har ni en poäng, det har ni alldeles säkerligen, det är inte så jag menar... det är bara det att jag inte tror att varken trummorna eller gitarrerna eller för den delen det något okonventionella sjungandet (för det är det verkligen, det håller jag med er om) nödvändigtvis måste innebära just det ni tror... alltså, med ett ord; det handlar om ovana. Ni vet inte vad ni hör och det gör er, jag vill inte säga rädda, men försiktiga, ni håller er på er vakt, och det är alldeles naturligt, ja inget konstigt alls när man tänker närmare på det. Men om jag får uttrycka mig lite klarare; vad vet ni om vad några trasiga kläder egentligen vill uttrycka?" Den unge mannen rodnade lite lätt och satte sig hastigt ned, och genast började han skruva på sig, orolig att han hade svamlat för mycket.
Herr Tomasitj hade länge under tystnad bevittnat händelserna och knappt rört en min, men ändå lyssnat uppmärksamt på minsta lilla ord som uttalats. Sakta lutade han fram huvudet och log mot mannen mittemot, alltså han som nyss hade talat. "Väl talat, min unge herre! Men förbiser ni inte någonting här? Ni säger att vi är emot formen, och ni har självfallet helt rätt; inte många här uppskattar det oklara och dammiga ljudet, det obehagliga och bråkiga uttrycket; men för egen del gör det mig detsamma, ja kanske har jag när allt kommer om kring ingenting alls emot formen, ja jag gillar den nog rent av, men det är inte alls formen som är det stora problemet, inte alls! Och då säger ni att vi här i vårt eget land har "våra egna kritiker" (ja, så sa ni faktiskt), som om detta skulle handla om kritik och inte bara löst prat, ett slags onyanserat utbrott utan kritikens nödvändiga skärpa och eftertänksamhet. Men i alla fall... det handlar inte om det faktum att gruppen ger uttryck för politisk indignation - det anser jag tvärtom vara stort och berömvärt - utan vilka typ av idéer som framhålls. Och detta, tillåt mig att säga det, är ingenting annat än anarkistiskt nonsens."
Det blev genast livat i rummet. Det var tydligt att ämnet engagerat folksamlingen och Veras fåfänga försök att hålla styr på sina gäster misslyckades ideligen. Plötsligt reste sig Ninjinskij igen och sade med hög stämma: "Detta var mig inte alls oväntat! Det bekräftar bara vad jag visste, nämligen att Ryssland inte är redo för det som England är redo för. Det gör mig lite ont, även om jag förväntade mig det, att se hur ni bespottar detta nya och vitala som den unga generationen fört med sig. Vi, som har tillägnat oss all den kunskap och visdom ni skänkt oss, men också anförskaffat sig helt nya kunskaper och insikter som ni nu helt föraktar och hånar, vet mer än den äldre generationen. Det är inte högmod eller oförstånd som driver mig till att säga det här, utan endast för att det är sant vill jag framhålla det. Ni gamla kan aldrig lära er något nytt, ni kan aldrig ändra på era åsikter och ni kommer hålla fast vid er tro vad vi andra än säger; kort sagt, ni är förstockade. Det oklara ljudet och det bråkiga uttrycket, som herr Tomasitj så träffande uttryckte det, är endast obehgaliga för er därför att ni vet att eggen är riktade mot er. Vi unga njuter av det, och vi ser det som en föraning för den revolution som är alldeles nära inpå oss. Jag är ledsen, men det som nu händer på de brittiska öarna kommer snart att inträffa även här, och jag kan tyvärr inte ha medlidande med er. Rättvisa kommer till slut att skipas även i detta land." Han gjorde en kort paus innan han avslutade sitt anförande med att höja sitt glas och ironiskt säga: "Må Gud rädda den omänsklige tsaren!"
Kalabaliken var nu total och Vera hade i samma stund som Ninjinskij avslutat sitt tal fallit ihop på divanen, blek och medvetslös. Kaptenen grep tag i sin mössa och rusade ursinnigt ut ur lokalen. De unga männen följde strax efter. Guvernören försökte bringa lite lugn och ordning i salen men misslyckades fullständigt. Denna middagsbjudning hos Vera skulle man komma att prata om i månader efteråt, och detta långt utanför stadens gränser.
Det är inte så att jag är övertygad om att min mor är ett sällsynt praktexemplar av modersläktet, om vi tittar rent objektivt på saken. Visst finns det många egenskaper hos henne jag i det närmaste häpnar över, på ett bra sätt, men nyktert betraktat är det inte svårt att finna saker man skulle vilja ändra på också. Poängen är att om ens kära mor bara gör det som förväntas av henne; saker som att ständigt finnas till hands, alltid vara glad att se en, vid väl valda tillfällen bedyra sin kärlek, ge ekonomiskt stöd, offra sin fritid på att hjälpa en med vadhelst man ber om, trösta och uppmuntra en när så krävs och allmänt vägleda när det kommer till livets svåra frågor (allt som har med myndigheter och byråkrati att göra); ja, då kommer man likväl att känna sig väldigt fäst vid henne. Man har ju trots allt legat i hennes mage och det är väl sånt som skapar nåt slags band antar jag.
Så därför har jag kommit på den oerhört kreativa idén bland musikälskare att göra ett blandband. Bara mammalåtar, och med mammalåtar menar jag egentligen inte mammalåtar, utan låtar som hyllar kvinnan i fråga. Jag har valt låtar jag gillar och inte tagit någon hänsyn till hennes smak, tänkte att det blev personligast så. Hon får på så sätt en inblick i mitt (musik)liv, och det tycker jag är ganska fint. Kanske är det den mest personliga present jag har gett henne faktiskt, när jag tänker efter. Mer personlig än träningscykeln i alla fall.
Vissa låtar, till exempel alster av Baby Washington, Nancy Sinatra och The Temptations, hittade jag tyvärr aldrig i mp3-format. Jag fick hålla till godo med det jag hade och det jag hittade. Den slutgiltiga låtlistan fick detta utseende:
1. Bert Huang - Oh Mother of Mine (Temptationscover) 2. The Spinners - Sadie 3. Kanye West - Hey Mama 4. Etta James - Tell Mama 5. Kate Bush - Mother Stands for Comfort 6. 2Pac - Dear Mama 7. The Intruders - I'll Always Love My Mama 8. Beanie Sigel feat. Scarface - Mom Prayin 9. John Cale - Blues for Mama 10. Justin Hinds & The Dominoes - My Mama Told Me 11. Snoop Dogg - I Love My Momma 12. Moby - Love Song for My Mom 13. Jonathan Richman - As My Mother Lay Lying
Nu förväntar jag mig inte att min mor ska bli ett fullfjädrat hiphophuvud efter några lyssningar av den här skivan, och jag förväntar mig heller inte att hon ska bli så påverkad av Kate Bush att hon börjar dansa som en annan Anna Odell-hysterika. Hon är mer för Acker Bilk, som i och för sig står för en hel del bra, väldigt soothing musik. Jag hoppas bara att hon tar till sig av själva kärnan, det vill säga hyllningarna, detta trots att vi egentligen aldrig har "bangin' oldies in the livin' room sippin' brew" (från I Love My Momma) och förmodligen aldrig kommer att göra.
Såhär efter en halvt okoncentrerad lyssning verkar det som att hon gillade Richman bäst. Jonathan Richman och Acker Bilk alltså, jag har alltid misstänkt att de har samma fanbas.
Allt som berör musik kan beröras här, vare sig det dunkar eller inte. Hyllningar. Sågningar. Recensioner. Listor. Funderingar. Jämförelser. Bara massa skitsnack. Precis vad ni vill ha.
