PS. I år kastade vi inga slantar till dräggen i dikena; det var över huvud taget inte så många drägg i dikena denna sommar. Konstigt. Förutom de vanliga synthbanden var ju både Korn och Fleet Foxes bokade, vilket borde garantera närvaron av alla möjliga sorters människor utan tvål (gäller Fleet Foxesfans, ja) men med lustiga kroppsaccessoarer (gäller kanske inte Fleet Foxesfans, nej). Det råder väl ekonomisk kris även i rövpiercingbranschen antar jag.
Ljudet upplevdes som mer eller mindre kasst på de flesta scenerna. Synd. Joel Alme var trevlig att se förresten. Han är så vårdad, det gillar jag. Välklippt. Vad gäller själva musiken var den också bra, mer springsteenig än på skiva, eller så har jag bara inte lyssnat så noga på skivan. Mer då? Thomas Öberg gjorde sin grej, det vill säga sa obegripligheter. The Field gjorde sin grej, det vill säga byggde upp en elektronisk värld jag mer än gärna dröjde kvar i. Fleet Foxes var fina så fort de inte var obändligt tråkiga. Welle: Erdball hade en rolig scenshow som, inte helt oväntat nej, byggde på sexfantasier och tekniknostalgi.Röyksopp missade vi eftersom det var dem jag helst ville se. Frida Hyvönen var fortfarande fin i sin kroppsstrumpa. Danspraktikanternapå grusplan missade jag tyvärr också det mesta av, men jag gillade deras byxor i alla fall.
Vår andra jongleringsshow var underlig. Jag tyckte det var en av de sämsta showerna vi varit inblandade i, delvis på grund av oss och delvis på grund av omständigheter. Omständigheterna berodde delvis på oss och delvis på... omständigheter. Så länge ingen av mina läsare såg något av oss är jag nöjd. Men det lustiga var att många personer kom fram efteråt och berömde oss. Visst hade vi hetsat dem under showen att göra det, Peter berättade med sin allra gråtmildaste stämma att det "betyder mycket för oss" om de säger till ifall de tyckte något var bra, men ändå, de sa att vi var bra. Några som hatade Depeche Mode sa till och med att vi var bättre än det klassiska synthbandet. Visserligen var dessa "många personer" jag nämnde tre rader ovanför endast tjejer, och med tanke på utropen som hördes under framträdandet ("Jag vill ligga med dig!") så ska kanske vad de sa tas med en nypa salt. Jag är inte säker på vad jag vill ha sagt med det här stycket, men jag är när allt kommer omkring inte särskilt säker på nånting faktiskt, så det gör inte så mycket.Sen ska väl nåt sägas om Depeche Mode också eftersom de tydligen är världens grej. Jag såg dem inte. Vi var de enda på hela festivalen som var bokade samtidigt. Skönt, jag är helt säker på att Depeche var sådär lagom halvruttna. De spelade rätt nära vår grusplan så vi hörde det mesta och det lät väl som ungefär vilket annat band som helst. Hursomhelst borgade krocken för en klassisk inledningsreplik på vårt uppträdande: "Innan vi börjar vill vi passa på att tacka vårt husband Depeche Mode som ska spela lite bakgrundsmusik till vår show..."
Sen träffade jag en flicka.
Jag är medveten om att min litterära stil numera kan sägas ha karaktären av stendödhet, vilket är en ganska intressant stil, tycker jag, men det lär bli ändring på den vare sig ni vill eller inte när 90-talslistan snart drar igång. Då kommer jag ju faktiskt gilla det jag skriver om, och då blir det en liten annan fläkt i orden. Tror jag. Eller så behöver jag bara bli lycklig.
Då var det dags igen. Med fullpackad bil gav vi oss iväg till Borlänge för att utnyttja våra VIP-band så mycket vi bara kunde. Ni vet, "ursäkta, jag har lite bråttom" och så fram med handleden. Inga fler köer för oss. Eller om man ser en snygg tjej så vänder man sig lite smidigt så hon ser en i profil och så vips! - upp med högerhanden i håret och pilla lite. Nu var vi VIP och inte artister, vilket kanske kan tyckas ofördelaktigt vid en första anblick, men inte om man tänker närmare på saken. Folk förstår ju att en artist är där för att jobba och faktiskt prestera något. En VIP är ju där bara för att personen i fråga är skön/känd/cool. Det är lugnt, du behöver inte göra nåt. Bara häng på festivalen så är vi nöjda. Frågar nån vad man faktiskt gör eller vem man faktiskt är, tja, då är det bara att låtsas få bråttom till en viktig VIP-fest eller nåt sånt.
Nu skulle vi i och för sig prestera lite också. I tjugo minuter skulle vi bära hängslen och kasta bollar. Hur förnedrande det än låter så var det faktiskt värt det. En stunds runtskuttande för en liten men välartad "undra vad som pågår där, vi kan väl kolla en stund, det är ju ändå en halvtimme kvar till konserten"-publik, och för det fick vi gratis mat, gratis (inomhus)boende, gratis entrébiljett och gratis resa.
Själva jonglerandet finns inte så mycket att orda om, men det var nära att vi inte kom in på festivalområdet med våra grejer ens. Vi tänkte försöka oss på ett litet enkelt busstreck och testa vakterna lite. Vad händer om man gömmer en gigantisk kniv i shorsten på en kille och sedan låter honom gå fram till den mest timida unga damen med uppgift att visitera en? Uppenbarligen är detta vad som händer: hon upptäcker någonting stort och fasansfullt, stannar upp en halvsekund och funderar på om hon ska låtsas som att det regnar, det blir ju enklast så. Men solen gassar på som aldrig förr och hon inser att hon inte kan släppa det här. Jag skrattar alldeles för mycket tätt bakom vår knivkompis, mest av medlidande för tjejen; jag vill hemskt gärna att hon vid det här laget ska förstå att vi bara skojar lite med henne. En vakt kommer genast fram och undrar vilka vi är egentligen och vi skyndar oss att visa VIP-band och artistpass. Vi öppnar vår väska där vi har de andra grejerna. Fair enough, han vill inte bli inblandad. Dags för väskkontroll. De blir mycket misstänksamma. Det är ändå tre halvmeterslånga knivar som ligger där. En annan vakt kommer dit och det blir ett mindre hus i helvete av hela saken. "Ta undan de där sakerna fort som fan" lyder ordern. Jag slutar skratta.
Nu slutar allting ganska väl ändå. Väskkontrollanten säger till vakten att han får ta ansvar för att han släpper igenom oss och han säger att nej, det får festivalarrangörerna göra. Seså, allt har löst sig till det bästa. Ingen tar ansvar och vi kommer igenom med våra knivar. Och vi kan genomföra vårt uppträdande.
Den första konserten jag gick på var Frida Hyvönen, och jag njöt av den fina musiken och av deras fina kroppstrumpor. Jag tänkte att ja, kanske kanske kanske är det här Sveriges bästa artist/band. Förutom de sju stora från Göteborg förstås. Och möjligen ett par till. Hursom: jag gillade det verkligen. Men denna dag kommer ändå att bli ihågkommen av en helt annan anledning.
Kvällen kom och jag tittade på Lykke Li. Det kändes som att Sverige fått en ny, sexig popstjärna, alltså verkligen en stjärna. Hon kunde till och med lira A Milli utan att det blev fånigt. Men denna dag kommer ändå att bli ihågkommen på grund av en helt annan popstjärna. Alltså verkligen en stjärna.
Lykke Li var mitt uppe i en av hennes bästa låtar när det hände. Det vibrerade lite lätt i högra jeansfickan, och jag tog utan att förvänta mig nåt särskilt upp mobilen. Sms:et var från Johannes. Klockan var exakt 00.00. Under de två dagar jag hade varit på festivalen hade Johannes hjälpt till att hålla mig uppdaterad på en del fotbolls- och tennisresultat som intresserade mig. Det är väl nåt liknande denna gång, tänkte jag, även om jag inte visste vad det skulle vara riktigt. Det var inget liknande denna gång.
För en sekund, eller i alla fall en halvsekund, kändes det som att all tweepop och northern soul, alla indiepopklassiker och electropopdängor krympt ihop till en liten löjlig bunt popobetydligheter. Michael Jackson hade dött.
Fredagen minns jag som den sämsta konsertdagen, men kanske är jag inte rätt person att uttala mig, eftersom jag vad jag minns bara gick på en konsert. Eller var det då Deportees spelade? De var rätt trevliga. Vuxet och bra. På natten gick jag på Atmosphere och tyckte att det var hel okej innan min kompis sa att det var trött hiphop och jag insåg att han hade rätt. Atmosphere funkar ibland bra i vardagsrummet, men han har inga refränger och för fattiga beats för att underhålla mitt på gatan i Borlänge. Immortal Technique lyckades dagen därpå desto bättre. Han är ju i alla fall jävligt arg hela tiden, och tror fortfarande på revolutionen (fniss!). Han hatar allt som har med samhället att göra och när han blir som mest upphetsad börjar han predika på spanska, nån lång harang som slutar i "viva la revolucion!" eller hur nu spanjorerna stavar. Men han gillar fred också, säger han. Ibland kan man tro att han gillar fred nästan lika mycket som han gillar våld. Det viktigaste av allt är i alla fall att han var väldigt hardcore och valde att framföra en del tunga låtar. Obnoxious!
Det sägs att det är obligatoriskt att försöka ragga kändisar på efterfesterna. Jag brukar göra så att jag raggar på nån, vem som helst, och sen är det spännande att se vem det egentligen var. Typ man dansar på dansgolvet, ser en söt person, har en himla massa tur och hamnar i ett läge där man dansar och pussas och annat ungdomligt, och sedan går man för att "dricka vatten" eller "ta lite luft". Det vill säga, man går iväg en bit för att ta reda på vem det egentligen är man delar leenden och saliv med. Har man tur är det typ Lykke Li som man av nån anledning inte kände igen riktigt, har man otur visar det sig vara en gymnasietjej från Djurens Rätt. Jag hade otur.
Fast å andra sidan är min status endast marginellt högre, hoppas jag i alla fall, och å tredje sidan var hon faktiskt söt, det menar jag verkligen. Tror till och med hon var ganska snäll. Hon gillade djur och Morrissey. Men vad sjutton, jag gillade djur och Coldplay när jag gick på gymnasiet, så det är inget att bråka om.
Sen hittades jag av ett par tjejer tillika uteliggare, varav jag snart insåg att jag var bekant sedan tidigare med en av dem. Vi raggades snart upp av en virrig kille som kallade sig artist, och vips var vi mitt i stan och letade efter en efterfest på ett hotell. Jag insåg genast när snubben kom fram att det hela verkade ytterst suspekt, och fick det bekräftat när han inte ens visste vilket hotell han bodde på. Klockan var halv åtta och jag gick hem för att sova. Dagen efter lämnade vi Borlänge.
Sämst var Peace and Loves enorma svårighet att komma underfund med vad vår lilla jongleringsgrupp hette. Jong Lamera blev i programbladet Jong Lambera som när det var dags för showerna båda gångerna fick namnet Jonglera Mera, vilket kanske är det sämsta namnet jag någonsin hört på en grupp, vårt riktiga namn inkluderat. Låter som en jävla studiecirkel.
Bäst var konserten med Håkan Hellström, som jag av outgrundliga anledningar aldrig hade sett live tidigare. Jag hade tappat bort mina kompisar och stod där själv mitt i folkhavet och njöt av tonårspoesin och popenergin. Återigen drabbades jag för en kort stund av en liten tanke, denna gång att kungen av pop kanske inte var död ändå när allt kommer omkring.
Hej allihopa, jag skriver till er nu igen mest för att slippa göra någonting annat. Jag borde givetvis syssla med de saker som är av avgörande betydelse för min eventuella framtid, men hur ska jag kunna göra det när... tja, när jag kan fundera på vad jag tycker om den naturliga färgen på björkträd, eller kanske till och med försöka finna en etikett på musiken vi hör från läktarna under Confederations Cup. Jag kommer själv osökt att tänka på Peter Brötzmann och hans kraftfulla frijazz, men kanske ligger det närmare till hands att associera till viss noisemusik? Arrangemanget för denna musik är intressant, då uppsättningen kräver en hel del folk. Tusentals människor ihärdigt tutande i ett och samma instrument, nämligen vuvuzelan - det är formeln. Personligen är jag ganska förtjust i musiken då jag tycker att det bidrar rejält till stämningen under matcherna, och känslan av att vi verkligen är i Afrika förstärks. Och jag gillar Afrika. Musiken blir nästan hypnotisk till slut och bygger endast på små och spontana variationer. Enda problemet är att jag lider lite av känslan att när som helst kunna bli stucken av ett bi.
Men nu var det ju som sagt inte detta jag skulle göra egentligen. Låt mig därför raskt avsluta det här inlägget med en kort film som på ett oerhört korrekt sätt visar på min svaghet här i livet.
Tycker jag om denna film så mycket för att den så träffsäkert sätter fingret på mitt stora problem, eller är mitt stora problem att jag tycker om den här filmen så mycket? Hur som helst utlovas hög igenkänningsgrad åt alla er som gör egentligen onödiga men tidsfördrivande saker som att till exempel läsa min blogg.
Gästrecension: Fjodor Dostojevskij om Never Mind the Bollocks, Here's the Sex Pistols
Nu har Fjodor Dostojevskij äntligen uppfyllt sitt löfte och levererat en recension. Han valde kanske lite överraskande att recensera Sex Pistols debutalbum, men nu är det ju inte jag som är Dostojevskij, så vem är jag att ha förutfattade meningar om vad som intresserar honom. Innan jag lämnar över ordet vill jag bara komma med en sista anmärkning: En liten grad av ankronism i den följande texten får vi alla ha överseende med.
Skiva: Never Mind the Bollocks, Here's the Sex Pistols av Sex Pistols.
Det gick ivriga rykten i den lilla staden att prästsonen, alltså ärevördiga Ivan Sjomatovs förstfödde son Ninjinski Sjomatov, hade återvänt till staden efter en längre tids studier i Petersburg, av vilka han bara avslutat en alldeles obetydlig del; orsakerna till detta sades ha sin grund i en rad egendomliga händelser som genast tystades ned av såväl prästen själv som flera av hans förtrogna vänner. På grund av vissa speciella omständigheter fick stadens sociala mittpunkt, den rika änkan Vera Minova, inte kännedom om den förlorade sonens ankomst förrän alla andra i staden upplysts om den; det sades senare att det hela bara var ett slags skämt från Ninjinskis sida (skämt av dylik natur var vanlig bland tidens nytänkare i Petersburg); ett test av Veras kärlek och tålamod. Vera blev alldeles bestört och rent av febrig, med ett ord; hon blev helt utom sig av förtvivlan, "det måste vara en tillfällig sinnesrubbning av nåt slag, inget att bry sig om alls, det var ju bara ett skämt, det har han sagt själv, det är alls inget att bry sig om!"
Hennes nervositet förbyttes snart till något helt annat. Med en plötslig upphetsning, som om det hade varit henne han uppenbarade sig för först i hela staden, rev hon åt sig block och penna och började genast och utan närmare eftertanke att skriva ned en inbjudan till alla dem som brukade bevista hennes middagsbjudningar. Hon bjöd in stadens läkare, den vördnadsvärde kaptenen, herr och fru Tomasitj, en mindre grupp belevade och ståtliga herrar (men med en olycklig sorts blyga leenden som kom många att missta dem för nonchalanta och arroganta), den försupne men älskvärde guvernören (han kallades "guvernören" men sanningen att säga hade han inte varit guvernör på gott och väl tjugo år; detta var inget att bråka om; ville han kallas för guvernör så kallade vi honom för guvernör och så var det inget mer med det) och en hel del annat folk. Kvällens huvudperson var givetvis Ninjinskij själv, och han mottog sin inbjudan med en återhållsam och värdig tacksamhet och lovade att infinna sig i god tid hos änkan; när han senare kom till platsen var han iförd en oklanderlig kostym som väckte stor uppmärksamhet, men alla uppskattande kommentarer om hans klädsel viftade han bort och yttrade den ena märkligheten efter den andra: "kläder är inget att bry sig om", "endast låga människor spenderar tid och tanke på gemenheter som klädsel; i Petersburg sågs det ner på människor som ni" och mycket annat jag inte längre kommer ihåg.
Vid tiden för middagsbjudningen hade alla inbjudna infunnit sig och hade av betjänten, en ung flicka vid namn Dasja, placerats i den stora kristallsalen, runt det stora middagsbordet. Vera var energisk och ivrig denna kväll och tryckte alla gästers händer, inte en utan flera gånger. När hon såg kaptenen försökte hon sig på en nätt bugning, som misslyckades helt. Rodnande bytte hon snabbt ämne och bad honom att slå sig ned bredvid Ninjinski. På samma sida satt också läkaren och paret Tomasitj; mittemot dem satt Vera, ett par unga män och så guvernören. Vera viskade något i guvernörens öra och han reste sig genast: "Vänner", började han med pompös stämma, "välkomna hit! Ni undrar säkert varför ni på så kort tid har kallats till kära fru Minova, som i vanliga fall har sina middagsbjudningar på söndagarna. Det är givetvis till stor del för att hon respekterar och ser upp till er alla och inte vill gå miste om något tillfälle att göra er ännu närmare bekantskap och umgås i ert uppsluppna och värdiga sällskap..." Vera knackade guvernören i sidan och bröt sedan själv otåligt in: "Vad du pratar! Kom till saken nångång, käre guvernör; ni tråkar ut våra gäster, seså; gör mig nu en tjänst och tala om varför jag egentligen bjudit hit dem..." "Ja, självklart", harklade sig guvernören, "det är alltså fråga om ett alldeles särskilt diskussionsämne. Ni känner säkert till att stadens stolthet Ninjinskij varit i England ett par år och där gjort bekantskap med flera intressanta människor. Det är spännande tider i England, men det vet ni säkert själva, om inte annat kan Ninjis säga mer om den saken.. nåja, i vilket fall som helst, stora omstörtningar är på gång på den politiska scenen såväl som den konstnärliga... och ja, nu blir Vera otålig igen, jag ska alldeles strax komma till saken; nåväl, alltså dessa omstörningar har Ninjis varit delaktig i, då han själv jobbat med en grupps, en musikgrupps närmare bestämt, förehavanden och framgångar. Och vi är alltså här idag för att tala om vad vi tycker om allt detta... Ninjis, var vänlig och berätta lite närmare vad det handlar om. Sex Pistols hette gruppen visst tror jag, stämmer det Ninjis?"
Nijinskij reste sig och såg överlägset ut över de andra gästerna. "Sex Pistols, ja. Men låt oss börja i en annan ände. Här i Ryssland, där vi ju ärar Gud och tsaren, har det alltid rådit en stelbent konservatism, en sorts nöjdhet, jag skulle rent av vilja säga blindhet..." Ninjinskij stannade upp ett tag, och då ingen protesterade - inte ens den lättsårade läkaren, hans patriotism fick bara ansiktet att flamma upp lite grann vid de hårda orden - fortsatte han sedan: "Men i England har den unga generationen inte bara skrivet oläsliga böcker om eländet och diskuterat det vid middagsbord, som vi gör här i Ryssland, utan med all önskvärd tydlighet visat att de inte längre roas av de elitistiska strömningar som råder. De tycker att det är deras tur att synas, och vill visa att alla kan och att alla bör göra sig hörda." Ninjinskij pausade för en sekund, och fortsatte sedan. "Den sociala härdsmältan har nått revolutionsstadiet, och nu tycker de att det får vara nog." Ninjinskij fann det vid det här laget klokast att visa ordentligt vad han talade om och visade upp en stor bild av Sex Pistols, i deras urtvättade och trasiga kläder, och kallade sedan på Dasja som fick i uppdrag att snurra igång en skiva med gruppens musik som Ninjinskij tagit med sig. Alla lyssnade med spänd förväntan.
När ljuden tystnat satt alla stela och tysta av häpnad, men bara efter några sekunder bröt läkaren ut i ett hetsigt utbrott. "Jaså! Det är detta som är framtiden!" Han stannade upp och blev plötsligt lite mer förlägen, nästan inställsam. "Förlåt mig käre Ninjinskij, men nu blev jag genast smått orolig för er, ja kanske inte orolig, utan snarare bekymmersam, eller rättare sagt nervös på något vis, ja egentligen kanske inte det heller men..." Kaptenen, som nu återfått fattningen efter musikchocken, grep in: "Mina damer och herrar! Jag ska tala klarspråk, jag ska inte linda in något här, tillåt mig att säga detta rent ut: det är skandal! Allt det här vi nu har hört handlar om social upprördhet, hörde vi Ninjinskij säga, men vad tror ni egentligen ligger bakom dessa ynglingars beteende, om vi nu kan kalla det beteende... Lyssna på mig ett slag, vad dessa musiker vill, vad de strävar efter... det är inte fråga om social förbättring, det är endast fråga om ett skamligt uppror mot den äldre generationen, mot föräldrarna, som uppfostrat dem, ja, alltså, mot alla dem som bara velat det bästa för de unga. Och vad handlar upproret om? Det är enkelt, det handlar om makt... makt och uppmärksamhet, ingenting annat."
Genast började alla prata i munnen på varandra, ända tills en ung man, som uppenbarligen kände sig hemma i sällskapet, höjde rösten och tog till orda: "Men så lugna er då äntligen en smula! Har vi i Ryssland inte våra egna folksångare, våra egna kritiker? Det är inte innehållet ni är emot, det är formen! Men tillåt mig kära vänner att upplysa er om en enkel sak, som ni givetvis redan är väl medvetna om, men så att säga kanske inte riktigt tänker på alltid; det jag försöker säga är att det bara handlar om ljud. En elförstärkt gitarr ger vissa ljud ifrån sig, men inte kan en gitarr göra uppror? Inte kan några trummor, hur hård behandling de än utsätts för, ro hem politiska, eller som du säkert skulle säga (här vände han sig till läkaren), "moraliska", poänger? Ja, jag förstår vad ni tänker, ord är också bara ljud... och ett intensivt bankande är lika politiskt som det en agitator på torget sysslar med, och visst har ni en poäng, det har ni alldeles säkerligen, det är inte så jag menar... det är bara det att jag inte tror att varken trummorna eller gitarrerna eller för den delen det något okonventionella sjungandet (för det är det verkligen, det håller jag med er om) nödvändigtvis måste innebära just det ni tror... alltså, med ett ord; det handlar om ovana. Ni vet inte vad ni hör och det gör er, jag vill inte säga rädda, men försiktiga, ni håller er på er vakt, och det är alldeles naturligt, ja inget konstigt alls när man tänker närmare på det. Men om jag får uttrycka mig lite klarare; vad vet ni om vad några trasiga kläder egentligen vill uttrycka?" Den unge mannen rodnade lite lätt och satte sig hastigt ned, och genast började han skruva på sig, orolig att han hade svamlat för mycket.
Herr Tomasitj hade länge under tystnad bevittnat händelserna och knappt rört en min, men ändå lyssnat uppmärksamt på minsta lilla ord som uttalats. Sakta lutade han fram huvudet och log mot mannen mittemot, alltså han som nyss hade talat. "Väl talat, min unge herre! Men förbiser ni inte någonting här? Ni säger att vi är emot formen, och ni har självfallet helt rätt; inte många här uppskattar det oklara och dammiga ljudet, det obehagliga och bråkiga uttrycket; men för egen del gör det mig detsamma, ja kanske har jag när allt kommer om kring ingenting alls emot formen, ja jag gillar den nog rent av, men det är inte alls formen som är det stora problemet, inte alls! Och då säger ni att vi här i vårt eget land har "våra egna kritiker" (ja, så sa ni faktiskt), som om detta skulle handla om kritik och inte bara löst prat, ett slags onyanserat utbrott utan kritikens nödvändiga skärpa och eftertänksamhet. Men i alla fall... det handlar inte om det faktum att gruppen ger uttryck för politisk indignation - det anser jag tvärtom vara stort och berömvärt - utan vilka typ av idéer som framhålls. Och detta, tillåt mig att säga det, är ingenting annat än anarkistiskt nonsens."
Det blev genast livat i rummet. Det var tydligt att ämnet engagerat folksamlingen och Veras fåfänga försök att hålla styr på sina gäster misslyckades ideligen. Plötsligt reste sig Ninjinskij igen och sade med hög stämma: "Detta var mig inte alls oväntat! Det bekräftar bara vad jag visste, nämligen att Ryssland inte är redo för det som England är redo för. Det gör mig lite ont, även om jag förväntade mig det, att se hur ni bespottar detta nya och vitala som den unga generationen fört med sig. Vi, som har tillägnat oss all den kunskap och visdom ni skänkt oss, men också anförskaffat sig helt nya kunskaper och insikter som ni nu helt föraktar och hånar, vet mer än den äldre generationen. Det är inte högmod eller oförstånd som driver mig till att säga det här, utan endast för att det är sant vill jag framhålla det. Ni gamla kan aldrig lära er något nytt, ni kan aldrig ändra på era åsikter och ni kommer hålla fast vid er tro vad vi andra än säger; kort sagt, ni är förstockade. Det oklara ljudet och det bråkiga uttrycket, som herr Tomasitj så träffande uttryckte det, är endast obehgaliga för er därför att ni vet att eggen är riktade mot er. Vi unga njuter av det, och vi ser det som en föraning för den revolution som är alldeles nära inpå oss. Jag är ledsen, men det som nu händer på de brittiska öarna kommer snart att inträffa även här, och jag kan tyvärr inte ha medlidande med er. Rättvisa kommer till slut att skipas även i detta land." Han gjorde en kort paus innan han avslutade sitt anförande med att höja sitt glas och ironiskt säga: "Må Gud rädda den omänsklige tsaren!"
Kalabaliken var nu total och Vera hade i samma stund som Ninjinskij avslutade sitt tal fallit ihop på divanen, blek och medvetslös. Kaptenen grep tag i sin mössa och rusade ursinnigt ut ur lokalen. De unga männen följde strax efter. Guvernören försökte bringa lite lugn och ordning i salen men misslyckades fullständigt. Denna middagsbjudning hos Vera skulle man komma att prata om i månader efteråt, och detta långt utanför stadens gränser.
Det är inte så att jag är övertygad om att min mor är ett sällsynt praktexemplar av modersläktet, om vi tittar rent objektivt på saken. Visst finns det många egenskaper hos henne jag i det närmaste häpnar över, på ett bra sätt, men nyktert betraktat är det inte svårt att finna saker man skulle vilja ändra på också. Poängen är att om ens kära mor bara gör det som förväntas av henne; saker som att ständigt finnas till hands, alltid vara glad att se en, vid väl valda tillfällen bedyra sin kärlek, ge ekonomiskt stöd, offra sin fritid på att hjälpa en med vadhelst man ber om, trösta och uppmuntra en när så krävs och allmänt vägleda när det kommer till livets svåra frågor (allt som har med myndigheter och byråkrati att göra); ja, då kommer man likväl att känna sig väldigt fäst vid henne. Man har ju trots allt legat i hennes mage och det är väl sånt som skapar nåt slags band antar jag.
Så därför har jag kommit på den oerhört kreativa idén bland musikälskare att göra ett blandband. Bara mammalåtar, och med mammalåtar menar jag egentligen inte mammalåtar, utan låtar som hyllar kvinnan i fråga. Jag har valt låtar jag gillar och inte tagit någon hänsyn till hennes smak, tänkte att det blev personligast så. Hon får på så sätt en inblick i mitt (musik)liv, och det tycker jag är ganska fint. Kanske är det den mest personliga present jag har gett henne faktiskt, när jag tänker efter. Mer personlig än träningscykeln i alla fall.
Vissa låtar, till exempel alster av Baby Washington, Nancy Sinatra och The Temptations, hittade jag tyvärr aldrig i mp3-format. Jag fick hålla till godo med det jag hade och det jag hittade. Den slutgiltiga låtlistan fick detta utseende:
1. Bert Huang - Oh Mother of Mine (Temptationscover) 2. The Spinners - Sadie 3. Kanye West - Hey Mama 4. Etta James - Tell Mama 5. Kate Bush - Mother Stands for Comfort 6. 2Pac - Dear Mama 7. The Intruders - I'll Always Love My Mama 8. Beanie Sigel feat. Scarface - Mom Prayin 9. John Cale - Blues for Mama 10. Justin Hinds & The Dominoes - My Mama Told Me 11. Snoop Dogg - I Love My Momma 12. Moby - Love Song for My Mom 13. Jonathan Richman - As My Mother Lay Lying
Nu förväntar jag mig inte att min mor ska bli ett fullfjädrat hiphophuvud efter några lyssningar av den här skivan, och jag förväntar mig heller inte att hon ska bli så påverkad av Kate Bush att hon börjar dansa som en annan Anna Odell-hysterika. Hon är mer för Acker Bilk, som i och för sig står för en hel del bra, väldigt soothing musik. Jag hoppas bara att hon tar till sig av själva kärnan, det vill säga hyllningarna, detta trots att vi egentligen aldrig har "bangin' oldies in the livin' room sippin' brew" (från I Love My Momma) och förmodligen aldrig kommer att göra.
Såhär efter en halvt okoncentrerad lyssning verkar det som att hon gillade Richman bäst. Jonathan Richman och Acker Bilk alltså, jag har alltid misstänkt att de har samma fanbas.
"Nytt liv för Dunka Dunka." Ni tog inte det seriöst, va? I förra inlägget skrev jag att jag hade levt vad optimisterna ofta kallar för livet, det vill säga jag hade slåss, supit och knullat, på ett ungefär. Den sista tiden har jag inte alls sysslat med dylika ting, utan helt enkelt gjort det jag är bäst på: låst in mig på rummet och lagt ner stor möda på fullständigt onödiga saker, åtminstone vad samhällsnyttan anbelangar. Givetvis har det handlat om nörderi. Jag har via Filmtipset (där jag så klart ofta spenderar min tid) hittat Boktipset, och där skrivit in alla de böcker jag läst som jag känner att jag kan betygsätta. (Vissa har jag förstås glömt, och andra finns tyvärr inte med än, men det allra mesta jag läst senaste åren finns där.) Detta gav mig blodad tand, och vips så surfade jag in på Rate Your Music där jag äntligen fräschade upp min gamla användare. Nu har jag faktiskt betygsatt de flesta album jag har hört, även om jag har stora delar av pop och rock-mappen kvar att gå igenom. Samlingsskivor göre sig icke besvär (förutom några få undantag, där skivorna av olika anledningar närmast brukar betraktas som album), och sådana album jag har så vagt minne av att jag knappt ens minns vad jag tyckte om dem får också klara sig utan mina betyg. EP's är okej, singlar är det inte.
Har någon tips på fler saker jag kan göra för att förtränga saker som till exempel försenad c-uppsats, var vänlig lämna en kommentar i kommentatorsfältet.
För att fortsätta mitt lösa prat: jag funderar på att återuppta min gamla Dunka Dunka-feature Bandgenomgång, som hittills bara fått ett inlägg. Vad sägs om The Triffids? En saftig och noggrann genomgång av deras musik vore väl nåt. Sen tror jag det är dags för duellen igen, där jag ju bara bjudit på tvårafflande dueller hittills. En annan sak jag överväger är att sätta mig ner och skriva en novell. En riktig novell alltså. Hur svårt kan det vara? Att vinna en sån där skrivtävling där bara glasögonprydda gymnasietjejer (med Fjällrävenryggor och 1.8 på högskoleprovet) deltar måste väl vara en smal sak?
Jag tänkte hålla igång min massaker av detta inläggs röda tråd och därför avsluta med en tillbakalutad grej, som jag kallar Musikkalendern. Beroende på hur årstiden ser ut lämpar sig olika skivor olika bra för lyssning. Inte så konstigt. Jag tänkte helt enkelt berätta vad som passar bra vid vilken tid på året, så slipper ni fundera mer på den saken. Ett par skivor för varje månad. Jätteenkelt och jättebra. Klipp ut och spara. Jag hade tänkt rita en ambitiös och mycket pedagogisk Paintbild, men Paint är ett ganska avancerat program och jag har inte riktigt orken att sätta mig in i det.
Januari Jul, nyår och min födelsedag är vid det här laget över, och största delen av vintern är kvar. Detta borgar för depression och jävlighet. Å andra sidan är det nytt år, med allt vad det innebär i form av nystart på livet och så vidare.
Max Roach - We insist! Freedom Now Suite Yo La Tengo - I Can Hear Your Heart Beating as One
Februari Det bästa med februari är att månaden är så kort. Vintern har sugit musten ur en och våren är flera mil bort. Här är det lika bra att slå på den stora nihilismtrumman - eländet kommer ju aldrig att ta slut, det är man övertygad om. Inte för att man bryr sig om det här jävla livet i alla fall. Men ändå.
A.B.N. - It is What It Is Clipse - We Got it for Cheap Vol 3
Mars Man är ordentligt trött, men har man tur gör sig ändå lite sol gällande. Vågar man ta fram lite vårmusik? Mjodå.
Bob Dylan - Blonde on Blonde New Order - Technique
April Månaden med de första misslyckade och stelfrusna grillningarna. Men nu närmar sig den acceptabla halvan av det svenska året, så man är ganska glad ändå.
A Tribe Called Quest - People's Instinctive Travels and the Paths of Rhythm Prefab Sprout - Steve McQueen
Maj Paris, Håkan, flickor, rosa dagböcker, folköl i gräset, bollplank, skolk, skratt, pussar...
The Tough Alliance - A New Chance Heavenly - Heavenly vs Satan
Juni Nu brukar sommarens fotbollsmästerskap börja och det hettar till på flera plan. Resor, festivaler, sommarjobb (haha).
Juli Har av mig ansetts vara årets bästa månad på ren slentrian. Visst är det en bra sommarmånad, men faktum är förstås att augusti är bättre.
The Four Tops - Ultimate Collection Pet Shop Boys - Very
Augusti Det är nämligen då tjejerna är desperata ("Snart tar sommaren slut! Jag måste hinna vara frigjord ett tag till innan allvaret på läkarprogrammet börjar igen!") vilket brukar kunna leda till det man vill att det ska leda till. Det är också den varmaste månaden och den enda då man eventuellt kan bada i en våra svenska insjöar utan att dö av kyla.
Fleetwood Mac - Tusk The Triffids - Calenture
September Hösten är här vacker och det är fortfarande varmt. Nya människor brukar kunna träffas denna månad, åtminstone om man pluggar eller börjar på nya yogakurser.
De la Soul - The Grind Date Van Morrison - Astral Weeks
Oktober Här börjar skiten igen. Dags att sakta men säkert gräva ner sig. Nätterna är bäst, då slipper man se eländet.
Inner City - Paradise Pere Ubu - The Modern Dance
November Outsägligt kass månad. Möjligen kan det kännas som en tröst att bara sitta inne och göra sånt man inte fick göra när man var liten, typ trycka i sig hinkvis med bullar och titta på tv många timmar i sträck.
The Knife - Silent Shout Bonnie Prince Billy - I See a Darkness
December Beroende på om man gillar hela julgrejen en bra eller dålig månad. Jag gillar december ganska mycket, brukar vara ganska mycket kärlek då. Minus för steressen dock. Musikaliskt krävs något som låter väldigt långt ifrån julmusik, då man lär få mer av den varan än man vill ändå, tack så mycket.
Can - Future Days Joanna Newsom - The Milk-Eyed Mender
Jag är en sån som alltid deletat varenda kedjemejl, inbjudningar till facebookgrupper osv, hur många människor det än skriks ut att jag kommer rädda om jag bara trycker på en knapp. Detsamma har gällt frågeformulär på internet som syftar till att berätta för omvärlden hur många köttbullar ens kompis åt till lunch, både idag OCH igår. Men nu är det så att jag råkar ha blivit personligt utmanad av Ola att svara på nån sån här enkät, "utmaning" kallas det visst, och då är jag inte den som är den. Ett riktigare inlägg (en genomläsning ger vid handen att det här var ganska meningslöst skit, men det gör de bättre inläggen bättre, och dessutom vill jag inte göra Ola ledsen) kommer följa ganska snart, och det är nästan ett löfte.
Fyra av mina favoritprogram:
1) Visst har det inneburit hundratusentals kronor mer eller mindre raka vägen ner i sjön, och något arbete i utbyte lär jag knappast få. Men jag har åtminstone lagt ner några timmar i veckan på min kära utbildning så det kan inte klandras för att vara ett oseriöst glidarprogram. Vad jag vill säga är alltså att det kulturvetenskapliga programmet, trots bristerna, har varit soft, roligt och faktiskt rätt så lärorikt.
2) HIPC. Säkert bara massa skitsnack, såklart, men det ser fint ut på papperet och jag tycker verkligen synd om de extremt fattiga länderna. Sen är det är bara korruptionen som måste bort också...
3) Idrottsgalan. (Jag har inte förlorat ett uns av min vassa ironiska förmåga. Damn jag är het.)
4) Twin Peaks. Ja, det är faktiskt bäst.
Fyra saker jag gjorde igår:
1) Om vi med igår menar hela det föregående dygnet så räknas ju faktiskt stora delar av Valborgsnatten dit. Så det första jag gjorde igår var att ingå i en kärlekens förening. I en akt av tillgivenhet och största medmänsklighet hyllade vi det heliga förbundet mellan man och kvinna. Men låt mig påminna om att det här är en familjeblogg, och förlåt mig därför om jag raskt går vidare till den andra saken jag gjorde igår.
2) Dagen före gårdagen, alltså Valborgsmässoaftonen, berättade en kompis en gåta. "En man tittar på tv. Plötsligt stänger han av tv:n, reser sig och går upp för trappan till ovanvåningen. Han tänder lampan, tar fram en pistol och skjuter sig. Varför?" Jag hann få veta att det han såg på tv:n spelade roll för hans beslut att skjuta sig, men så mycket längre än så hann jag inte innan berusandets olycksaliga okoncentration ställde sig i vägen. Det jag gjorde igår var alltså att glömma fråga om svaret på gåtan. Någon som vet?
3) Senare på dagen insåg jag SJ:s inkompetens. Vi vet att tågen kommer sent jämt och ständigt, men visst brukar de ändå dyka upp till slut? Jag tänker såhär: om jag beställer en tågbiljett som ska ta mig från Stockholm Central, via Stockholm Södra och sedan till Linköping, visst är det då förlåtligt om man då drar den tydligen naiva slutsatsen att ett tåg faktiskt kommer att förflytta sig mellan de här sträckorna? Ja, säger ni, och tycker därför inte att det är konstigt att jag skyndade mig till ett tåg som inte ville gå. För till Stockholm Södra åker minsann inga tåg den här helgen. Tänk om tåg vore som musik, att man kunde ladda ner dem gratis på internet. SJ skulle få problem.
4) På kvällen förstod jag att Anita Baker är något bättre än jag trott (och tyckt). Sweet Love! Caught Up in the Rapture! Good Love!
Fyra saker jag ser fram emot:
1) Att åka på festival i sommar. Fart, flickor och faror! Vin, kvinnor och sång! Dans dans dans! Släpp fångarna loss, det är vår! jag lyssnar trots allt inte bara på Fleetwood Mac och ryggen värker inte hela tiden. Dissa festivaler, människor och musik får bli en annan gång, ett annat år, en annan blogg. Eller åtminstone tills efter att jag faktiskt varit där.
2) Min examen. It's been a long, a long time coming. But I know a change is gonna come, oh yes it will.
3) El Clasico ikväll. Jag trodde aldrig för ett par år sen att jag idag skulle tycka att fotboll var så roligt, nu när jag växt upp och allt. Tack Barcelona för att ni håller kvar mig på barnets nivå.
4) Eminems pensionering. Nu orkar jag faktiskt inte med honom längre.
Fyra favoritrestauranger (och med fyra menar jag två, jag är väl inte gjord av pengar heller):
1) Den polskägda restaurangen nånstans på Södermalm. Självaste Kalle Flygare kom en gång in för att äta där, och bad att hans vän - det vill säga ägaren tillika servitören - skulle spela ett stycke musik han önskade. Vad servitören gjorde? Jo, han gick fram till oss och förklarade ingående situationen. Han hörde sig sedan för ifall det var okej för oss om han bytte musik. Monumental artighet och uppsluppen uppassning är sorgligt underskattat.
2) Pizzeria Sandra här i Ryd. De tar inte kort och pizzorna smakar väl som vanligt, men det ligger trots allt bara ett stenkast bort. Det hade du också uppskattat en apatisk söndag.
Fyra saker på min önskelista:
1) Kan inte komma på nåt.
2) Vet inte.
3) Har bråttom, kan inte tänka under stress.
4) Eminems pensionering. Nu orkar jag faktiskt inte med honom längre.
Vad säger man? Jag sa redan innan att Världshistoriens 101 bästa judar skulle bli 2009 års bästa blogg, och jag har ingen anledning att ändra mig nu när allt är över. Men hur bra den är skiter förstås ni i, eftersom ni läser Dunka Dunka. Ni är förmodligen mer intresserade av mitt humbla liv och mina sublima åsikter om populärmusik, än vad ni är av, vad ska vi dra till med, Tomas Tvivlaren. Kanske saknar ni också den ännu mer avslappnade tonen som jag vill minnas att jag brukade hålla mig med här. Jag har inte vågat kolla besöksstatistiken, men jag hoppas att ni är några kvar som läser den här skiten. Hur ska jag annars orka slutföra 90- och 00-talslistorna? Men innan dessa listor kommer ett par hederliga, vanliga inlägg, nu närmast ska jag svara på ett frågeformulär, ett sånt där där man ska skriva vad man har på sig idag och om är katt- eller hundmänniska, typ. Kan nog bli roligt tror jag.
På återhörande snart då. Tills dess: fildela lugnt!
I väntan på att Fjodor Dostojevskij ska få tummen ur och skicka mig sin skivrecension så tänkte jag bjuda på något annat. Som vissa av er kanske vet har jag ibland fnyst åt livemusik: för högt, för lågt, för dåligt ljud, störande applåder eller utrop, osv. Detta är alltså livemusik på skiva, att gå på konsert är ännu värre - samma saker plus massa annat jobbigt: trängsel, stel rygg, öl i håret.
Riktigt så här tjurig är jag inte. Jag gillar ofta att gå på konsert, och vissa konsertupplevelser är verkligen minnesvärda (tyvärr är detso fler inte det). Inte bara kan jag uppskatta en bra spelning, jag lyssnar faktiskt på inspelad livemusik ibland. En del av musiken är så skickligt inspelad att det lika gärna kunde vara gjort i en studio, och annan musik så oskickligt inspelad att man verkligen dras med och livas upp av allt surr, burr och brus. Dess största tillgång är förstås intensiteten och energin, som i bästa fall är klart mer framträdande än vad den är på skiva. Summa sumarum är alltså att livemusik kan vara alltifrån skräp till fantastisk, en notering som är så urbota självklar att jag allvarligt funderar på att sudda ut det jag just skrivit.
Till saken då. I mitt youtubande, spotifyande och mp3:ande kommer jag nu och då över bra livemusik, och då mina decennielistor inte innehåller sådant känner jag för att lyfta fram några fantastiska låtar inspelade för publik.
Tips 1.
Många tycker att jazz är "skön bakgrundsmusik". Tja, visst, det kan det absolut vara, men det är lite som att säga att "pop och rock är skön bakgrundsmusik". Det är alltså läge att precisera sig lite. Personligen är jag mest förtjust i jazz som blåser ut hjärnan på mig, dvs jazz som får mig exalterad och upprymd, ju mer desto bättre. Det är kanske inte alltid jag vill lyssna på det, men när det fungerar bra så fungerar det äckligt bra. Galningar som Peter Brötzmann eller Sun Ra. Det bästa med Ornette Coleman, John Zorn eller Albert Ayler. John Coltrane eller den på bloggen ofta omskrivne Rahsaan Roland Kirk. Eller varför inte Miles Davis post-1969.
Mycket av Davis musik är fin, skicklig och i bästa fall rent av himmelsk. En del är rätt ut sagt tråkig. Det mesta förstår jag mig troligen inte på över huvud taget. Vissa saker är dock väldigt svåra att missförstå, och det är där hans livespelningar i Osaka 1975 kommer in i bilden. För att kasta sig in i explosionen av musik är det lika bra att börja från början, alltså första låten på Agharta: Prelude 1. Svängigt som funk, skickligt som jazz och dynamiskt som vilken Hendrix som helst. Jag skojar inte, det är fucking freaky. Uppsök din närmaste spotify så är saken lätt fixad.
Tips 2.
Bruce Springsteen är ett fenomen jag känner mig väldigt ambivalent inför. Å ena sidan en energisk och duktig rockartist och textförfattare med en osviklig entusiasm, å andra sidan en energisk och duktig rockartist och textförfattare med en osviklig entusiasm. Vi vet ju vad det kan leda till. "Kom igen Globen!" *"häftiga" riff och bajsnödig lyrik*. Springsteens problem har inte varit att han saknar talang - hans musik är verkligen ofta medryckande - utan hans ibland alldeles för otyglade och ogenanta rockromantik och, på vissa skivor, överdrivna pompöshet. (Pompöism?) Jungleland får det att klia i kroppen på mig. Som tur är har han gjort fler låtar.
Som alla vet ska Bossen vara en fantastisk liveartist. Den som inte hört eller läst orden "Wembley 85!" har inte pratat med musikintresserade män över 30. Jag är rädd att de nästan kan ha rätt, gubbarna, för detta ljudklipp från 1977 där Springsteen framför Jackie Wilsons klassiker Higher and Higher är inget annat än otroligt bra. Sen är det förstås fusk att välja en så bra låt, men ändå.
Tips 3.
Jag har alltid föredragit hiphop gjord efter 1991, eller åtminstone 1989, framför gammal old school. Med det sagt går det inte att komma ifrån att det fanns en charm över de gamla pionjärerna som aldrig kommer att återkomma. Jag vet inte när detta klipp är ifrån (förmodligen är det mycket senare än 80-tal) men i Kurtis Blows värld har hiphopvärlden stått stilla. Han studsar omkring på scenen framför ett gäng barn som utför högst okoreograferade rörelser lite hipp som happ. Allt till tonerna av Basketball, en av Blows skönaste hits.
Gästrecension: Jorge Luis Borges om Abayudaya: Music from the Jewish People of Uganda
Novellisten och diktaren Jorge Luis Borges har åtagit sig att skriva om nästa skiva.
Skiva: Abayudaya: Music from the Jewish People of Uganda av Abayudaya congregation, ledd av J.J. Keki.
Serge Lorintas uttalande i Le Jour (23-6-1931, s. 14) upprörde såväl abayudayaner som urger (utdöda sedan den nedtystade Chinicakatastrofen), inte främst för vad han faktiskt sa, det att "Östafrika - ekonomiskt och socialt - skulle må bättre av att judarna snarast inser sitt teologiska misstag och konverterar till katolocismen", utan för att en person i hans ställning hyste sådana åsikter. Antisemitism var visserligen ingenting nytt i den politiska eliten, men det gjordes mycket sällan officiella yttranden av detta slag. Problemet var, vilket historikern och litteraturkritikern Mori Lekhah ofta påpekat, att det också i den judiska delen av Ugandas befolkning, borträknat det ringa antalet grinider som då ännu levde i dessa trakter, fanns många som jobbade mot judarnas sak - inte minst den ökände abayudayanen Tríto Goncalves. Goncaleves och hans medlöpare var övertygade om att Uganda var en olämplig plats för utvövandet av deras religion och försökte därför skapa ett hat mot sina egna genom sinnrikt uttänkt ryktesspridning i de fina kretsarna. Att bara flytta vore otänkbart: då skulle det uppstå misstänksamhet och hemligheten om Den Skinande Stenen fick under inga omständigheter riskera att avslöjas. De flesta vanliga abayudayaner och urger visste naturligtvis ingenting om detta. Därför reagerade de mot de hätska antisemitiska uttalandena och gjorde så genom sång och dans.
När den första inspelningen av abayudayanskt politiskt material gjordes är omtvistat och den populära uppfattningen att Knedi Leuga låg bakom "den nya vågen av judisk musik från Ugandas bergstrakter" (the new wave of jewish music from the hills of Uganda), som Mori Lekhah skrivit i ett brev till mig, är en uppgift som inte står att finna i någon utgåva av Encyclopedia Britannica sedan 1932. (Före dess är det otänkbart att musik av detta slag över huvud taget spelades in.) Mina egna efterforskningar pekar istället på att det inte var någon mindre än Tríto Goncalves själv som var både ledare av kören som spelade in första skivan av detta slag och producent av skivan. Allt gjort för att inga skulle ifrågasätta hans lojalitet, vilket allt fler hade börjat göra vid den här tiden. Vad Goncalves inte hade räknat med var det enorma genomslag musiken skulle få.
Den mest betydande abayudayanska inspelningen - enligt många det viktigaste judiska körverket över huvud taget - är idag sorgligt bortglömt, på sina håll till och med förnekat. 1958 samlades tjugo hängivna musiker - enligt en särskilt utmärkande amerikansk folkforskare ska Knedi Leuga ha lett denna kör - för att spela in en skiva de hoppades på skulle få sådan genomslagskraft att såväl abayudayaner som urger aldrig mer skulle föraktas och spottas på för sin religion. ("Deras naivitet vad gällde tilltron till musiken var häpnadsväckande", kommenterade Mori Lekhah saken). Inspelningen blev mycket lyckosam och distributionen av skivorna sattes igång. Den ugandiska regeringen gjorde vad de kunde för att hindra eller åtminstone förminska spridningen av det omnämnda verket. Med brutala medel lyckades de väl med sitt uppdrag och den massiva propagandan har fått stora delar av folket att tveka kring skivans existens. Musikforskarna är idag ganska överens om att endast 50 - 60 exemplar hann spridas, varav flera med stor sannolikhet förstördes av utskickade regeringstrupper.
Under mitt besök i Kenya stötte jag på en tidninsgförsäljare med abayudayanskt ursprung. Han hävdade bestämt att han ägde ett exemplar av den mytomspunna skivan och spelade upp den för mig. Det var en upplevelse utöver det vanliga. Jag tog snabbt reda på kringliggande fakta och kom fram till att mannen var trovärdig.
Skivan jag har ombetts recensera sägs bygga på denna klassiska inspelning, men jag måste tyvärr meddela att mycket av magin har gått förlorad i versionerna på den nya skivan. J.J Keki uppges vara barnbarn till Knedi Leuga och den senares passion för musiken är den senare uppenbarligen också utrustad med. Problemet ligger snarare i produktionen och arrangemanget som i denna omarbetning tappat något av den häpnadsväckande jordnära andlighet jag uppfattade den där kvällen i Kenya för snart 25 år sedan. Av de nu tillgängliga abayudayanska musikverken är Abayudaya: Music from the Jewish People of Uganda ändå starkt rekommenderad, såväl för den musikaliskt som historiskt intresserade.
Betyg: 4/5.
Min kommentar: För svängigare material kan We are Happy (finns på Spotify och youtube) eller Ali Omu Yekka (finns på Spotify) uppsökas. Den sistnämnda är kanske en av 2000-talets tio bästa låtar.
Allt som berör musik kan beröras här, vare sig det dunkar eller inte. Hyllningar. Sågningar. Recensioner. Listor. Funderingar. Jämförelser. Bara massa skitsnack. Precis vad ni vill ha.
Sen ska väl nåt sägas om Depeche Mode också eftersom de tydligen är världens grej. Jag såg dem inte. Vi var de enda på hela festivalen som var bokade samtidigt. Skönt, jag är helt säker på att Depeche var sådär lagom halvruttna. De spelade rätt nära vår grusplan så vi hörde det mesta och det lät väl som ungefär vilket annat band som helst. Hursomhelst borgade krocken för en klassisk inledningsreplik på vårt uppträdande: "Innan vi börjar vill vi passa på att tacka vårt husband Depeche Mode som ska spela lite bakgrundsmusik till vår show..."
