lördag, december 29, 2007

60-talets 100 bästa låtar pt III


60. The Angels - My Boyfriend's Back (1963)
Det finns nåt tilltalande med en flickröst som levererar meddelandet att jag som lyssnare kommer få fett med däng, eftersom hennes pojkvän snart kommer tillbaka. Jag vet inte vad det är, men det är något sexigt med det hela, kanske på samma sätt som jag tänker mig att det är sexigt att bli dominerad av tjejer.

youtubelänk

59. John Coltrane - My Favorite Things (1961)
En stonecold classic inom jazzen som det är en ren njutning att lyssna på. Jag känner mig lite lättare, lite mer svävande när jag hör den.

58. The Four Tops - Reach Out (I'll Be There) (1966)
Four Tops har gjort så många låtar av högsta kvalitet att det är svårt att säga vad som gör vissa av låtarna bättre än andra. Särskilt svårt är det för mig, som inte vet något om musik. Vad jag ändå vet ska jag säga: Det är en klockren soul-pophit att spela morgon, middag och kväll.

youtubelänk

57. Astrud Gilberto, Joao Gilberto, Stan Getz - The Girl from Ipanema (1963)
Om man har kommit på en bra grej, en bra vers eller melodi, varför inte köra den om och om igen? Kanske för att det skulle kunna bli tråkigt. Men man kan också lösa det genom att först låta Joao sjunga och sedan låta Astrud göra samma grej igen men ännu vackrare, sedan låta Getz trumpeta grejen på ett ultraluftigt och skört sätt, sedan låta ett piano klinka sig igenom det hela och avsluta med Astrud igen. Bra lösning, tycker jag.

56. Nancy Sinatra - Bang Bang (My Baby Shot Me Down) (1966)
Sonny skrev låten och Cher spelade in den först, men det är denna version som är bäst. Tarantino har sett till att alla hört denna låt vid det här laget.

55. The Supremes - Baby Love (1964)
Inte särskilt chockerande kanske att låtskrivarteamet Holland-Dozier-Holland ligger bakom, som de gjort så många gånger förr. Den här gången har vi "baby" redan i titeln, vilket bidrar till att placera låten högre än I Hear a Symphony.

54. The Shangri-Las - I Can Never Go Home Anymore (1965)
När alla andra girlgroups sjunger om pojkar, romantik, babys osv, gör Shangri-Las förvisso låtar rörande samma ämnen, men ur andra aspekter. När andra sjunger om hur håret fladdrar när hon åker med honom på motorcykeln sjunger S-L om hur han krashar och dör. Olyckor och död är vad som behandlas. I den här låten är livet ensamt eftersom flickan efter att hon rymt aldrig kan åka hem till sin kära mor igen. Pojken hon rymde för har hon glömt, men inte vaggvisorna mamma berättade. Varför åker hon inte hem? Mamma har dött av ensamhet och nu är det försent. Man kan börja böla för mindre.

Passar bättre i rummets mörka vrå än på dansgolvet.

53. Frank Zappa - Trouble Every Day (1966)
Jag är inte en av de där Zappa-fansen. Musikermusik? Jodå. Buskismusik? Allt för ofta. Hästsvansmusik? Om det finns något sådant, så absolut. Men när Zappa slutar skämta är han ibland riktigt bra och hans allra bästa låt är en av hans tidigaste. En bluesig rocklåt utan onödiga krusiduller som berättar om problem vi alla känner igen oss i: "There's nowhere to be laid, that trouble's coming every day". Många sköna sociala kommentarer ges och det är tydligt att Zappa inte tycker att allt står rätt till.

"I'm not black but there's a whole lot's of times I wish I could say I'm not white".

52. The Supremes - My World is Empty Without You (1966)
Men det här är sista Supremeslåten, jag lovar.

51. The Mamas & the Papas - California Dreamin' (1965)
Textmässigt en riktig nonsenslåt. Jaha, så de längtar efter det varma Kalifornien. Okej. Musikaliskt är låten ett anfall av geni, med en refräng som får dig att tro att den handlar om något mycket större och mycket viktigare.

Inte för att jag så här på rak arm kan komma på nåt viktigare än varma dagar i Kalifornien, men ändå.

50. Caterina Caselli - Disperatamento io ti Amo (1968)
Så här vill jag att mina italienskor ska låta. Passionerade och lätt lidande. Jag har ingen aning om vad hon sjunger om (förutom lite kärlek på nåt sätt) men dramatiken lyser igenom ändå, både musikaliskt och i hennes röst. Den här låten har jag skrivit lite om förut när jag hittade den på blowupdoll. Laddade ni inte hem den då får ni en ny chans nu.

mp3-fil

49. Charles Mingus - Solo Dancer (1963)
Mingus bästa skiva, The Black Saint and the Sinner Lady, är en sprakande helhet som tål att lyssnas på om och om igen. Det är (oftast) inte lugn och lättsamt, det är intensivt och kräver din uppmärksamhet, en uppmärksamhet den definitivt är värd. Första spåret på skivan är kanske det mest utmärkta och bjuder på flera stämningar och tempon.

48. FEL FEL FEL! Men jag löser det på nåt sätt.
Här skulle Give Me Just a Little More Time med Chairmen of the Board ha varit. Vet nån när den låten släpptes? Jag vet. 1970. Vet inte hur jag lyckades med misstaget men om nån kastar sten på mig för det så ska ni veta att det minsann lika gärna kunde ha varit 1969, bara det att det inte råkade vara det. Inte mitt fel. Den kom dessutom väldigt tidigt 1970. Alltså nästan på 60-talet. I en sammanfattad lista som kommer i efterhand kommer alla låtar innan den här på listan åka upp ett snäpp och in på plats 100 kommer istället I Heard it Through the Grapevine med Marvin Gaye som var närmast att komma med (ja, den höll alltså på att komma utanför listan helt). Om den låten kan man säga att det är Marvin Gaye som sjunger, alltså ska du hålla käften och lyssna.

47. The Express - Wastin' My Time
Antingen måste jag nicka maniskt med huvudet, göra trumslagsrörelser eller göra ryckiga rockgitarriff med handen när jag hör den här låten. Fyllig, energisk och ruffig - av alla låtar som gjorts i bortglömda garage kan det här vara den bästa.

mp3-fil

46. The Silhouettes - Not Me Baby (1968)
Yes! Mer northern soul. Not Me Baby skapar lite samma känslor i mig som Dylans It Ain't me Babe och kanske framförallt Don't Think Twice, It's Allright. Den där stolta känslan av att det för en gångs skull är jag själv som inte bryr sig om henne, istället för tvärtom. Efter vad som hänt ska hon inte förvänta sig sympati från mitt håll: "And if a guy should make you blue, who do you think is gonna cry for you? - Not me. I said, not me baby. 'Cause I'll be laughing at you".

Jag rör mig ju förstås mycket hellre till det här än till Dylan dock.

mp3-fil

45. The Velvet Underground - Sunday Morning (1967)
Söndag morgon var det tal om ja. Lou Reed vet helt klart hur det är att vakna upp en söndagmorgon trött och jävlig. Därför har han gjort det perfekta soundtracket till sådana situationer, nämligen den här låten. Minst lika bra som lena smekningar, en varm kopp honungsvatten och ett tiotal snoozningar.

44. Del Shannon - Runaway (1961)
Den här låten skulle jag kalla klassisk, men på ett speciellt sätt, ett sätt som gör att den liksom står utanför diskussioner om överskattning eller underskattning, om kreddighet och okreddighet. Den bara är där, på ett självklart och givet sätt. Den känns helt tidlös samtidigt som den låter tidigt 60-tal väldigt mycket.

youtubelänk

43. The Four Tops - 7-Rooms of Gloom (1967)
Det där riffet (eller vad det kallas) som drar igång första gången efter 22 sekunder är det som gör att den här låten är på listan, så högt som den är dessutom. Trummorna som slår in efter 32 sekunder är nästa höjdpunkt. I övrigt är det väl som vilken FT-låt som helst, alltså helt underbar. Det här kan vara nästa låt jag önskar när jag önskar en låt på dansgolvet.

42. Love - Alone Again Or (1967)
Kanske Loves mest kända låt och möjligen den som är lättast att snabbt gilla. Trevlig melodi, gitarrplockande och sång. Jag har nog tjatat mycket om trumpeter på den här listan, och jag hade själv ingen aning om att de så ofta utgjorde höjdpunkter. Även här har vi det korta trumpetsolot vid 1:49 som en höjdpunkt. Inget prat om saken att det här är en av Loves absolut bästa låtar.

41. Buffalo Springfield - Expecting to Fly (1967)
En av Neil Youngs finaste låtar. Kanske hans mest imponerande eftersom det här inte handlar om att han spelar sin gitarr som han gör utan att han gjort en fantastisk låt, en drömsk popsymfonihistoria som visar att han hade en rejäl låtskrivarförmåga. Jack Nietzsche ska ha alla möjliga eloger för sitt arrangemang. Smälter gör man, om inte förr, så vid: "If I ever said I loved you, now you know I tried. Babe, now you know I tried".

Resten av Buffalo Springfield fick inte vara med, även om låten är släppt på ett av deras album. Lika bra det, om du frågar mig.

torsdag, december 20, 2007

60-talets 100 bästa låtar pt II


Jag kanske skrev nåt om att lista 20 låtar i taget. Nu menade jag ju förstås att jag först skulle lista 21 låtar, sedan 19, och sedan 20 i taget. Det förstod ni säkert, men man kan aldrig vara övertydlig i såna här sammanhang.

Jag orkar inte länka till alla låtar men jag gör såhär: Jag lägger upp youtubelänkar i de fall jag tycker det finns sevärda klipp där och jag lägger upp mp3-länkar i de fall jag inte tror att det är snorenkelt att hitta låten själv. Men ärligt, väldigt mycket här kan ni hitta hur lätt som helst själva. Jag ska snart uppdatera förra inlägget med några länkar också. Det jobbigaste är ju att jag nu måste ladda hem låtarna massa gånger själv för att det ska se ut som att någon faktiskt vill ha dem.

Här kommer fortsättningen på listan, och det blir logiskt nog bara bättre och bättre.

79. Francois Hardy - Tous les Garcons et les Filles (1962)
Den näst största yéyéfransyskans bästa låt, möjligtvis i konkurrens med Comment te Dire Adieu, har den där riktigt Parisiska känslan av park, promenad, café, och mest av allt förstås - romantik. Den ska tydligen handla om hennes känsla av att alla flickor och pojkar går med någon och har någon, alla utom hon själv. Det är en vacker poplåt att halvt lyckligt, halvt sorgset, mysa åt framför julbrasan.

youtubelänk

78. The Doors - Touch Me (1968)
Okej, jag inser att jag i och med detta förmodligen har förlorat halva min läsekrets. The Doors är inte ett dugg coolare än vad en "rolig" uppsättning toalettregler är. Till mitt försvar vill jag säga att jag inte heller gillar det mesta av bandet. Därför är det typiskt att låten som kommer med på min lista är den som låter kanske allra minst The Doors, så långt ifrån The End som möjligt. Det är en dansant dänga med härligt blås och fina kärleksfulla partier mitt i all energi. Det är direkt och komprimerat, inte utdraget och överdrivet psykadeliskt.

77. The Kinks - You Really Got Me (1964)
Riffet till den på plats 80 placerade I Can't Explain bygger till stor del på Kinks riff, har Pete Townsend erkänt. Jag skulle tro att det är just den här låten som åsyftas i första hand. Kinks är coolare än Who dock, och den här låten är ruffigare än den andra. När man väl hört den kommer man inte glömma bort den.

76. The Supremes - I Hear a Symphony (1965)
Supremes har gjort ett tiotal låtar som alla skulle kunna komma med på en sån här lista utan att det vore konstigt. De välskrivna hitsen frontade av den underbara Diana Ross fungerar i nästan alla sammanhang. I I Hear a Symphony hörs verkligen en symfoni, det är en riktigt poporkesterpärla med en - såklart - strålande melodi och produktion, och Ross levererar flera obligatoriska "baby".

75. Neil Young - Cowgirl in the Sand (1969)
Varje vettig människa borde ha en "långa-episka-Neil-Young-låtar"-period i sitt liv. Jag har definitivt haft en sådan, och Cowgirl in the Sand är en av de givna höjdpunkterna i en sådan period. En mental resa genom intensivt känslofyllda gitarrlandskap utlovas till alla som vill och orkar lyssna. Neil Young är fortfarande helt unik i den stora och ganska illaluktande skara som kallas rockgitarrister.

74. Rahsaan Roland Kirk - Volunteered Slavery (1968)
När titelllåten till en av de mest intesiva och livsbejakande jazzalbumena någonsin börjar ljuda ur högtalarna spetsas öronen direkt och innan låten kommer igång ordentligt får vi veta av Kirk själv att om vi verkligen vill veta hur det är att vara fri så måste vi spendera en hel dag i sängen med honom. Jag tror honom. Volunteered Slavery är en låt och en skiva helt utan bojor, och Sture Dahlström-älskare som jag är så är bojfrihet och frihetstörst saker som tilltalar mig.

mp3-fil

73. The Crystals - He's a Rebel (1962)
Temat är klassiskt: Good girl gillar bad boy. Det funkar lika bra som vanligt. Musikaliskt är den här låten snygg och smart, med många fina detaljer att lägga märke till. Såklart är det ändå tjejernas refrängsång som är höjdpunkten, som det brukar vara i girlgrouplåtar. En av säkert tusen Phil Spector-producerade låtar som är med på den här listan.

72. The Velvet Underground - Beginning to See the Light (1969)
Beginnig to See the Light ger upphov till paradoxala känslor. Den är uppenbart glädjefylld och tragisk på samma gång. Den närmast religiösa hoppfullheten man upplever att Lou Reed erfar när han sjunger "I'm beginning to see the light!" vänds snabbt i misstänksamheten att glädjen har sitt ursprung i kemiska substanser snarare än någon religiös-filosofisk livsinsikt, vilket, när man tänker på det, är ganska sorgligt. Det går ändå inte att låta bli att bli smittad av drivet i låten och av Reeds smått jubelaktiga utrop: "There are problems in these times, but weee! None of them are mine" sjunger han och sysslar med en verklighetsflykt och förnekelse som givetvis är livsviktig för att man ibland över huvud taget ska orka med.

71. Van Morrison - The Way Young Lovers Do (1968)
Den enda låten från Astral Weeks som verkligen går att ta ur sitt sammanhang, som är en låt för sig, en typsik singel. Den jazziga pop-folkmusiken är här närmast hittig och tempot är ganska högt. Van Morrison sjunger förstås helt fantastiskt och låten sjuder verkligen av ungdom och liv.

70. Nick Drake - River Man (1969)
Det sämsta med Drake är alla tråkiga artister han influerat under 90-talet och senare. Då många av de senare känts bajsnödiga och tagit i för att låta tysta, upplever jag Drake som mer otvungen och avslappnad. Fiolerna gör denna låt ganska episk och den är något av Five Leaves Lefts centrala del. Vackert.

69. Desmond Dekker - Israelites (1968)
Israelites var en av de allra tidigaste internationella jamaicanska hitsen och handlar om människor som måste arbeta hårt för födan. De som säger att all reggae låter likadant har en viss poäng, men det här låter lite bättre likadant än det mesta andra inom genren. Dekkers röst är en av mina favoritröster inom genren och det här är hans klart bästa låt.

68. Etta James - At Last (1961)
Låten skrevs redan 1941 men det var då den tjocka, men vita, bluessångerskan Etta James framförde den som den slog igenom. Fantastiskt svepande blues och soul är vad det är. Synd bara att den har använts i nåt tveksamt sammanhang, för jag får en lätt kliande känsla av tvättmedelsreklam när jag hör den.

67. John Lee Hooker - Don't Look Back (1962)
Den där saxofonen är så himla mysig, djup, och även lätt ledsam. "Stop dreaming, and live on... in the future. But darlin' don't look back, oh no, don't look back" är ett tips vi alla behöver höra ofta, och det finns få jag hellre hör det av än J.L. Hooker, med sin vibrerande, innerliga och faderliga bluesstämma.

mp3-fil

66. The Impressions - You've Been Cheatin' (1966)
Curtis Mayfield måste ju få vara med på nåt sätt även på 60-talslistan. Det handlar förstås om alldeles oklanderlig soulmusik med fantastisk sång, känsla och blås. Jag drömmer mig bort till dansgolv, berusning och svettiga kroppar.

youtubelänk

65. King Crimson - 21 Century Schizoid Man (1969)
Den enda progressiva rockgruppen som det är (nästan) okej att gilla. Jag menar, Robert Fripp har ju faktiskt spelat med Brian Eno. Denna låt är hämtad från deras första skiva, In the Court of the Crimson King, som är klart bättre än allt annat jag hört av bandet. Den här är både hittig och flummig, rakt på och far out. Riktigt bra dinosaurierock helt enkelt.

64. Leonard Cohen - So Long Marianne (1968)
Fin musik, fin text. På riktigt alltså, inte på det där tråkiga sättet. Inte "jag skalar av allt till att bara innehålla en gitarr och så sjunger jag den i moll och så gör jag det jättesakta och så har jag mörk röst och så låter jag både allvarlig och ledsen"-fint som så många tråkiga artister gör.

63. Bob Dylan - Boots of Spanish Leather (1964)
Känslan man får när man inser att någon man gillar inte längre har samma känsla för en själv är inte så jävla rolig, helt enkelt. Huvudpersonens älskade i den här sången är på resa och undrar om hon ska ta med något till honom. Han vill inte ha något, bara hennes kyss, bara hennes säkra återkomst till honom. När hon till slut säger att hon inte riktigt vet när hon kommer tillbaka, att det beror på när hon får lust, inser han att han inte längre är viktig för henne och det är då han säger det: "Yes, there' s something you can bring back to me: Spanish boots of spanish leather."

För mig är det något hoppfullt. Jag må ha förlorat min livs kärlek och inget spelar längre nån större roll men om det ändå är så så vill jag i alla fall ha de där spanska bootsen. Jag har hört att de ska vara bra, typ. Life goes on.

62. Archie Bell & the Drells - Tighten Up (1968)
Hur kan nånting så enkelt bli så funkigt? Efter tre sekunder vet man exakt hur gitarrerna kommer låta resten av låten, men det blir ändå aldrig ett dugg tråkigt. Låten fylls på med sång, blås, bas och trummor och reslutatet blir något av det svängigaste från årtiondet.

mp3-fil

61. The Beatles - Here Comes the Sun (1969)
Mästarna av melodiernas kanske allra mest mästerliga melodi. Det var inte ens en av de två som skrev den, det var den tredje, George Harrison. Melodin är inte allt, men den är äckligt mycket, och bara det säkra faktumet att det här är åtminstone en av Beatles' bästa melodier gör att den är bättre än allt du har gjort i alla fall.

måndag, december 17, 2007

Jag listar: 60-talets 100 bästa låtar



Stunden är kommen! Generationer har gråtit blod och slitit sitt hår i väntan på denna dag, men nu är väntan till en femtedel över. Jag har inga problem att erkänna att det förmodligen är jag som väntat allra mest, eftersom jag trots allt gjort det här främst för min egen skull. Man måste veta vad man tycker om saker och ting här i livet, och framförallt måste man veta i vilken ordning man tycker om dem. Nu vet jag massa nytt om mig själv, åtminstone när det kommer till 60-talets bästa låtar. Vissa underutvecklade idioter försöker göra "objektiva" listor när de gör listor, och de skriver något i stil med "jag har försökt att inte ta hänsyn till vad jag tycker". (Aha! Så du har gått efter vad Rolling Stones magazine tycker. Det var ju bättre. De har redan gjort en lista, pajas.) Det är på sådana listor Bohemian Rapsody alltid kommer med bland topp fem när världens bästa rocklåtar ska listas. Jaja, ta det lugnt, jag sa ju att de var underutvecklade idioter.

För att göra det hela lite mer spännande har jag bara tillåtit max fem låtar per artist eller band. Jag kommer lägga upp 20 stycken i taget. Om tiden mellan tagen är några timmar, en dag eller fyra dagar får vi se. Oregelbunden uppdatering är den enda uppdateringen.

Till sist vill jag varna för det självklara: Min lista är inte särskilt orginell, det som var bra på 60-talet har ju haft typ 40 år på sig att komma fram till ytan, så ni har nog hunnit stöta på det mesta. Jag har i alla fall inte med nämnda Bohemian Rapsody på listan, och det beror inte bara på att den släpptes 1975.

Kommentarerna kommer förmodligen ibland vara träffande och snygga, men oftast onödiga, intetsägande och rent ut sagt usla. Särskilt ikväll är jag rädd, eftersom jag är trött och ska jobba elva timmar imorgon. Får se om jag orkar skriva nåt om låtarna över huvud taget. Men nu är det bestämt att skiten ska börja och då måste det bli så också.

Slut på det stela och tråkiga - men i alla viktiga sammanhang obligatoriska - försnacket.

100. Aretha Franklin - Respect (1967)
Hon vill ju bara ha lite respekt! När hon ber sådär helhjärtat, snyggt och svängigt kan du väl lägga bort piskan och ge hennes människovärde ett erkännande.

99. The Temptations - My Girl (1964)
Temps är så mjuka och lena och låten är så gullig och lättsam att jag inte vet om jag ska tycka det är smått menlöst eller rodnande underbart. Med det menar jag alltså att jag tycker det senare.

98. Rahsaan Roland Kirk - Now Please Don't You Cry, Beautiful Edith (1967)
Der Kirkmeister visar att han inte bara skapar glädjefylld oreda när han blåser på - här har vi en fin kärlekssång till hans Edith av klassiskt jazzmärke. Skrikuts till hans låtskrivarförmåga också.

97. Tim Buckley - Pleasant Street (1967)
Buckley är en albumkille. Albumkille är ett ord i klass med löntagarfonder när det kommer till ord med sömnpillerpotential. Men han är faktiskt ganska bra. Denna låt är ett gott exempel på hans orginella röst. En av mina favoritsångare från den rocktiden tillsammans med Van Morrison.

96. Justin Hinds & the Dominoes - Carry Go Bring Come (1963)
Ska som man ska skatta skapligt högt tycker jag. Indiepopskramlig och njutbar musik för såna som vill ha "äkta vara" som det så fult heter. Lägg märke till trumpeten!

95. Dusty Springfield - Son of a Preacher Man (1968)
Min teori är att Dusty bara kunde falla för en prästson för att han inte skulle ha sex med henne (nej, inga prästsöner har sex... tror jag) och det ville ju inte hon heller ha eftersom hon var lesbisk. En annan teori är att det här är en renodlad klassiker som är av sån där självklar kvalitet att det redan första gången man hör den känns som att man hört den tidigare. Typ i en film, kanske Pulp Fiction eller nåt liknande. Dusty är helt klart den bästa istésoulsångerska jag känner till.

94. The Ronettes - Baby I Love You (1964)
Be my Baby hette a-sidan på singeln och den tog förstås all uppmärksamhet. Men det som fanns på baksidan var inget annat än hela 60-talets nittiofjärde bästa låt. När Ronnie Spector sjöng att hon älskade mig och tyckte det kändes bra att hålla mig kändes det bara så underbart. Sen insåg jag att det bara var en sång och att jag var lurad igen.

Utan tvekan den bästa b-sidan på den här listan.

93. Love - A House is Not a Motel (1967)
En b-sida som kom att bli en av höjdpunkterna på Forever Changes. Gitarrerna är en anledning. Arthur Lees poesi är de flesta andra anledningarna. "The news today will be the movies for tomorrow".

92. The Shirells - Will You Still Love Me Tomorrow (1960)
En helt vanlig klockren girlgrouplåt med en touching melodi.

Vill vi verkligen ha nåt mer?

91. Max Roach - Freedom Day (1960)
Abbey Lincoln låter som en halvbesatt zombie som sjöng blues innan hon hypnotiserades att förespråka svartas rättigheter. Hypnotisören var ingen mindre än trummisen Max Roach. Han den där presidenten som var före J. F. Kennedy lär ha svettats av oro, för här görs det medelst jazz klart att de svarta ain't gonna take it no more.

90. The Barbarians - Moulty (1966)
Han har bara en arm och tänker berätta historien om hur han trots detta handikapp kom att bli ledaren i ett obskyrt garageband som säkert kom att sälja tiotals, kanske dussintals, skivor. Moulty berättar att han, när det kändes jobbigt, hörde den där inre rösten som gav honom allt hopp han behövde för att bli enarmad trummis. Jag älskar hur hela bandet, som representerar hans inre röst, bryter ut i refrängen "Moulty! Don't turn away! You gonna make it baby". I sista pratversen säger han att det nu bara saknas en tjej. Han säger det inte med Morrisseys bitterhet och cynism, inte med sarah records-poppig underlägsenhet, utan med tillförsikt och stolthet. Han låter dum givetvis, men det ökar charmen. Lite som med Jonas Game.

89. Serge Gainsbourg & Brigitte Bardot - Bonnie and Clyde (1967)
Den vidriga men oemotståndliga Gainsbourg är nästan sexigare än Bardot, och tillsammans är de oslagbara. Mystik. Mord. Kriminalitet. Gainsbourg. Sexig flicka. Nico-liknande spökröst. Hur skulle dessa saker inte kunna bilda en haunting enhet?

88. The Sonics - Psycho (1965)
Medryckande garagerock.

87. Al Wilson - The Snake (1968)
Medryckande northern soul.

86. Ben. E. King - Stand by Me (1961)
Basgången är kanske mer ihågkombar än Good Times/Rapper's Delight-diton. Vilket får ses som uppseendeväckande. Sången sitter såklart där den ska. Låten handlar om kärlek och/eller vänskap. Det låter med andra ord som att alla viktiga komponenter är med.

85. Love - Maybe the People Bould Be the Times or Between Clark and Hilldale (1967)
Key moment: Lee sjunger ikapp med trumpeten. Glädjesmittande och upplyftande utan att vara simpel och sexig.

84. Stevie Wonder - Uptight (Everything's Alright) (1965)
Dansanta soullåtar med blåsslingor som sätter sig direkt på hjärnan går alltid hem. Och då menar jag inte går hem som i "gå hem!", utan att det uppskattas.

83. France Gall - Laisse tomber les Filles (1964)
Hur kunde det dröja ändå till plats 83 innan en söt fransyska framförandes en Gainsbourglåt dök upp? Låten fastnar direkt, och om det inte vore för att den är så bra hade den varit otroligt enerverande. Är jag på rätt humör kanske den här kommer med i April Marchs version när 90-talet behandlas också.

82. Shirley J. Scott - Goose Pimples (1966)
Det som ger denna northern soullåt det lilla extra är refrängen, då hon kvinnan börjar sjunga "touch me" och så. Det är fint. Jag har ingen aning vad goose pimples betyder men om det betyder gåshud så hade det varit ett passande namn. Inte för att jag får gåshud men man kan väl säga så som en metafor för att man gillar något väldigt mycket. Tror förresten att gåshud heter nåt annat.

81. Big Brother and the Holding Company - Piece of My Heart (1968)
Janis Joplin låter som den perfekta blandningen mellan bluesdrottning, white trash-morsa och hippietjej. Refrängen är klassisk och Joplin skulle aldrig överträffa detta under sin solokarriär.

80. The Who - I Can't Explain (1965)
Inledningen. Riffet.

måndag, december 10, 2007

Biggie Hitler

Så det var därför tyskarna blev så förförda av honom! Det där flowet förklarar allt.

torsdag, december 06, 2007

Dikter

Jag står framför havet.
Där är det.
Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.
Det är som på Louvren.

- Göran Palm, ur Världen ser dig (1964).

Och jag tänker, vad skulle indieförebilderna säga?

Jag står framför havet.
Där är det.
Vad gör det för skillnad?
Havet är bara en miserabel lögn.
Fråga mig varför?
Jag spottar på dig.
Det finns mer i livet än hav, vet du.
Men inte mycket mer.

- Morrissey

Jag står framför havet.
.... ... ... ...
... ... ...
... ......
(reportern börjar svettas lite, "ska han få ur nåt mer ur sin tröga hjärna?!")
... ... ... ...
(spänningen höjs bland tv-tittaren, "nu kommer det snart, fan vad djupt det kommer vara, så som han funderat. Han ser så underfundig och plågad ut också. Och vilken ikon han är, det här kommer bli bra.")
.... .............
Där är det.

- Henrik Berggren

Jag står framför havet!
Där är det!
Där är havet!
Jag tittar på det!
Haaavet! Jaaa!
Det är som på Looouvren!
Det finns mer i livet än hav, vet du.
Men inte mycket mer!

- Håkan Hellström

Jag står framför havet.
Där är det.
Havet.
Jag.

- Ronnie Sandahl

Såhär uttråkad kan man vara efter en tenta. Tänkte göra nåt liknande med rappare men så kom jag på att de skulle ju aldrig stå och titta ut över havet. Sånt är för pussies. De har ju inte ens sett havet. Det hårda hustlerlivet de lever och fast i ghettot som de är har de varken tid eller möjlighet för sånt. Något romantiskt dagdrömmarliv går inte att leva, no time to dwell on that 'cause my brain reacts/ front if you want kid, lay on your back och hela den grejen. Så jag går och äter thailändsk mat istället. Den femtonde i tolfte ser första delen av 60-talslistan ut att komma.

För övrigt gör jag anspråk på att vara den sista bloggaren nånsin som gör parodi på Sandahl samt insinuerar att Hellström stjäl texter. Jag har inget emot att Sandahl är dålig och definitivt inget emot att Hellström stjäl texter, postmodern som jag är. Däremot behöver ju inte bloggare, journalister, vanligt folk mm påpeka det hela tiden. Det är så uttjatat.

För övrigt igen är Göran Palm säkert den bästa svenska diktaren från förra århundradet, eller i alla fall top fem Göran-diktare.