Dunka Dunka

70-talets bästa album, år för år

Mina damer och herrar, spammare och snokare! 70-talet är ju ett kul årtioende ur musikaliskt synvinkel. Jo visst, det kanske kom fler härliga poplåtar både före och efter, men man måste erkänna att det släpptes en hel massa bra album under denna eklektiska tid. Rocken exploderade i olika genrer, soulen tog socialt ansvar, discon fick oss att glömma, funken var helt knäpp, osv. Jag tänkte göra en liten topp 3 över album för varje 70-talsår. Jag räknade inte med Buzzcocks Singles Going Steady (alltså, det är väl ändå en samling?) och orkade inte ta hänsyn till liveskivor (kanske hade Neil Youngs Live Rust krånglat sig in) men annars var det nog inga tveksamma fall.

Bästa år får nog sägas vara 1975 där det fanns många heta kandidater. De som hamnade precis utanför listan det året, Mothership Connection med Parliament och Tonight's the Night med Neil Young, hade båda knipit förstaplaceringen om de hade släppts 1972, som faktiskt med ganska stor marginal får anses vara det sämsta året. Varför det är så vet jag inte. Kanske har jag missat några av det årets verkligt fantastiska skivor. Med det sagt finns det inte en enda skiva här som jag inte tycker är minst "jättebra". Annars är det väl inte het oväntat att se att rockikonen Neil Young dyker upp på fler än ett ställe, likaså den ojämförlige Brian Eno, popmästarna i Fleetwood Mac, discolegenderna Chic och kameleonten David Bowie. (Två tredjeplaceringar för honom är kanske ändå svagare än många hade trott.)

Okej, here goes:

1970.

1. Curtis Mayfield - Curtis
Curtis är en så upplyftande skiva, allvarlig men livsbejakande. Det är vackert och luftigt och jag spelar alltid skivan ett antal gånger när våren behagar göra entré. Sen har den ju Move On Up såklart, världens bästa låt.

2. Neil Young - After the Goldrush
Youngs röst har aldrig låtit så här vacker och skör. Det är välkomponerat, uppriktigt och riktigt fint. Musiken är precis så drömskt vacker som omslaget låter antyda.

3. The Vlevet Underground - Loaded
Velvets sämsta skiva är klart bättre än det mesta som deras efterföljare släppt ifrån sig.

1971.

1. Sly & The Family Stone - There's a Riot Gion' On
Tidningen Pop listade denna som historiens bästa album. Jag vågar nog säga att det är historiens bästa funkalbum i vilket fall, även om det inte är det funkigaste. Den som tycker det låter konstigt får helt enkelt bekanta sig med såväl funk som Sly & the Family Stone - det är det värt.

2. Serge Gainsbourg - Histoire de Melody Nelson
Vidrig, skamlig, manipulerande och alldeles alldeles underbar. Dramatiska ballader och porrig rökfunk samsas på ett utmärkt sätt.

3. Led Zeppelin - IV
Har inte lyssnat på den på några år, men vafan, When the Levee Breaks! Black Dog! Och den där.. .vad heter den.. Stairway to Heaven va? Ändå bra låtar. Rock, dammit. Stop hatin'. Hade det inte varit så välkänt och överspelat så hade ni hört de fantastiska riffen. (Eller har mina läsare blivit Led Zeppelin-fans nu? Det var de inte för några år sen.)

1972.

1. Can - Ege Bamyasi
Can var såklart det bästa krautbandet - Kraftwerk post-Autobahn var snarare ett synthband - och de var definitivt funkigast. Ege Bamyasi är kanske deras bästa skiva och Vitamin C troligen deras bästa låt.

2. Neil Young - Harvest
Hans största kommersiella framgång, men skivan är i ärlighetens namn ganska ojämn. Topparna är dock höga och flera, och det räcker långt om man älskar Neil Young.

3. David Bowie - The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders From Mars
Catchiga glamlåtar framförda av 70-talets största popstjärna. Finns ingen anledning att hoppa över denna.

1973.

1. Marvin Gaye - Let's Get It On
Soulkungens mest erotiska verk och ett av de svettigaste album jag hört. Väldigt taktilt, man kan nästan känna den sensuella beröringen. Skivan är inte porrig som I Want You, inte vulgär som MTV-pop, bara så himla erotisk. Let's Get It On är ljudet av en man som helt enkelt uppriktigt och innerligt älskar att knu... förlåt, "make love".

2. Roxy Music - For Your Pleasure
Brian Eno hade ännu inte lämnat bandet, Bryan Ferry var fortfarande hungrig. Mystiska ballader som In Every Home a Heartache varvas med rena adrenalinkickar som Editions of You. Finns absolut inget att klaga på, förutom möjligen The Bogus Man då.

3. Faust - Faust IV
De ovärdiga kanske skräms av inledningslåten: ett elva minuter långt malande. Men den som lyckas komma in i stämningen har en mycket trevlig stund att se fram emot. Skivan tar med lyssnaren i rätt många riktningar och jag gillar dem alla.

1974.

1. Neil Young - On the Beach
On the Beach andas den vackra resignationens luft. Young har fattat att hippiedrömmen kajkat rätt rejält, men han har kommit ur den värsta depressionen (se Tonight's the Night). En magisk höstskiva.

2. Brian Eno - Here Come the Warm Jets
Eno var alltid en sann visionär, men jag gillar honom mest när han stannar kvar inom någon form av popvärld, och på hans första skivor gjorde han det. Ett märkligt och rikt mästerverk.

3. Brian Eno - Taking Tiger Mountain (By Strategy)
Tja, vad ska jag säga. Svagare än debuten, vilket alltså är skivan här precis ovanför. Men fortfarande tämligen unikt jämfört med alla andras musik.

1975.

1. Bob Dylan - Blood On the Tracks
Jag brukar ofta hålla det här som världens bästa album. Sång efter sång lyckas beröra mig med sin poetiska träffsäkerhet och direkta uppriktighet. Och så gillar jag kärlek i alla dess former: förlorad, funnen, nära, långt bort, olycklig, lycklig. Skivan täcker upp de flesta av dess områden på ett konstnärligt fulländat sätt.

2. Brian Eno - Another Green World
Det är här Eno verkligen lyckas hitta balansen mellan tillgänglig popmusik och elektroniska avant garde-utflykter. Oerhört stämningsfull. Även om jag gillar hans senare ambientmusik så tycker jag det är lite synd att han inte pratade det här musikaliska språket på ett par skivor till.

3. Pink Floyd - Wish You Were Here
Dinosauriernas bästa skiva, utan tvekan. Precis som i fallet Zeppelin så var det länge sen jag lyssnade på Wish You Were Here, men jag kan höra det mesta av de flesta låtarna när jag vill i huvudet. Och det låter fortfarande stort, vackert och episkt.

1976.

1. The Modern Lovers - The Modern Lovers
Om punken hade varit snäll, nostalgisk och romantisk istället för arg och politisk så hade den låtit så här. (Eller som Buzzcocks.) Ni kan ju gissa vad jag föredrar. Dessutom håller jag Jonathan Richman för att vara en av vår grymma världs mest älskvärda människor.

2. Stevie Wonder - Songs in the Key of Life
Ett sprudlande mästerverk som inte skäms för sina ambitioner. Soul, funk, fusion, pop. Körer, ropande barn, mängder med musiker. Men mest av allt, förstås, Stevie själv.

3. David Bowie - Station to Station
Ett ganska underskattat album i Bowiediskografin. Hans futuristiska discorock är så episk att jag rent av skulle vilja utse det här till karlns allra bästa album. Andra halvan av Station to Station... den mäktiga refrängen i Stay... ahh...

1977.

1. Television - Marquee Moon
En annan av mina all time-favoriter. Hur kan något så fult låta så vackert? Sången och gitarrspelandet är minst sagt okonventionellt - och jag är ingen som tycker det i sig är "coolt", snarare tvärtom - men Television bevisade att musiklärarna ibland helt enkelt har fel. Jag har få lika bra vänner som Marquee Moon.

2. Kraftwerk - Trans Europe Express
Kraftwerks mästerverk är fullkomligt unikt i sin kyliga precision och stela robotfunk. Trans Europe Express tillfredsställer ett behov ytterst få andra skivor kan mätta.

3. Fleetwood Mac - Rumours
Världens bästa popband? Mycket möjligt. Rumours är oerhört lättillgänglig men oupphörligt fascinerande och givande. Popsånger som är så vackra att man gärna vill sätta konstetiketten på dem.

1978.

1. Chic - C'est Chic
Världens bästa discogrupp utan konkurrens. Och ändå är C'est Chic knappt ens en discoskiva. Bara två eller tre låtar är klassiska discohits, resten är bara löjligt tajt r'n'b och lättare funk.

2. Elvis Costello - This Year's Model
I konkurrens med debuten är detta Costellos starkaste stund. Han är arg, fyndig, taggad, cynisk. Skarpa texter till medryckande poplåtar - det finns sämre framgångsrecept om man vill gå hem hos mig.

3. Pere Ubu - The Modern Dance
Pere Ubu, och i synnerhet ledaren David Thomas, är i sanning exalterande bisarra. Skivan inleds med ett enminutslångt tinnitustjut som sedan exploderar i en punklåt mycket fräschare än något Sex Pistols provade på. Senare på skivan händer allt möjligt konstigt, men den här gången betyder konstigt faktiskt bra. Thomas skrattar åt djävulen och tycker att det faktum att han gillar Kinks tyder på att livet är kasst. Laughing och Humour Me är två låtar man inte får missa, om man nu av någon outgrundlig anledning inte vill ta sig an hela albumet.

Eller som någon på Rate your music säger: "pop music for a post-apocalyptic planet."

1979.

1. Fleetwood Mac - Tusk
Men det är klart att Tusk är bättre än Rumours. Kontrasten mellan Buckinghams nerviga popexplosioner och tjejernas utomvärldsligt vackra ballader fungerar lysande. Bandets spänningar och sorger ger en extra dimension till lyssningen. Jag hade inte klagat om de gjort det här dubbelalbumet till ett trippelalbum.

2. Jonathan Richman - Back In Your Life
Jonathan Richman var egentligen ingen rockkille, vilket med all önskvärd tydlighet framgår på Back In Your Life. Allting här är så charmigt, älskvärt och naivt att hela jag smälter.

3. Chic - Risqué
All den danslust, glädje OCH svärta, eskapism och sexdrömmande som är discons kärna återfinns här. Omistligt album för alla som gillar genren.


Kommentarar på det?

posted by Martin Janzon @ 3/19/2011 04:43:00 em