lördag, april 26, 2008

70-talets bästa låtar pt IV


40. Sister Sledge - He's the Greatest Dancer (1979)
Det är klart att den här listan inte går att ta riktigt på allvar. Vi vet alla att 70-talets 100 bästa låtar endast skulle bestå av discohits om den ville göra anspråk på att vara seriös. Det är tankar som drabbar mig när jag lyssnar på klockren disco av typen He's the Greatest Dancer. Dans, nostalgi, glädje, livet. Det finns de som sagt att disco är ytlig musik, vilket ibland gör mig irriterad. Men så samlar jag mig snabbt och erinrar mig att det också funnits människor som trott att jorden är platt, att Coldplay är bra, osv. Varför just den här låten är så fantastisk tar inte lång tid att komma på, det är bara att kolla vilka låtskrivarna är. Jag läser: Bernard Edwards, Nile Rodgers.

39. Neil Young - Like a Hurricane (1977)
Tänk er in i min situation innan ni hoppar på mig med smädelser och fördömanden.

1. För ett antal år sen brydde jag mig inte om musik. Jag var inte särskilt intresserad helt enkelt. Som jag skrivit i mitt inlägg om mitt musikliv var det när jag lånade ett par skivor av en kompis som min passion för musiken började. En av dessa var en Neil Youngskiva. När jag så småningom kom över den elektriska versionen av Like a Hurricane hade jag en ny favoritlåt och den skulle så vara för en lång, lång tid. För mig var Neils gitarrspelande den episka berättelsen om mitt känsloliv, eller valfritt annat pretentiöst dravel.

2. Året är 2008 och det var länge sen jag verkligen lyssnade på klassisk rock, heta den Beatles eller heta den Neil Young. Pop, soul och hiphop är vad som mest besöker mina lurar nuförtiden. Jag ombeds av den breda allmänheten att göra en 70-talslista och får därför tillfälle att återbesöka mina gamla favoriter. Like a Hurricane, som jag alltid haft så starka känslor för, låter nu lite sunkigare, lite tråkigare, inte lika intensiv. Jag försöker flera gånger, men oftast händer inget särskilt. Inte det där särskilda som jag vet funnits där. Men ibland rycks jag med och jag inser för en kort stund varför det här var världens bästa låt när jag var 18. Då vill jag ha den högt upp, eftersom jag vet vad den är kapabel till.

Så vad ska jag göra? Jag har ingen aning. Den hamnar nu på plats 39 och det känns väl okej. Den hade kunnat komma på top 3 och den hade kunnat komma utanför listan. Det är som med all nostalgi, vare sig det är tjejer, musik, kläder eller pålägg. Man älskar det hejdlöst men har samtidigt en gnagande känsla av att det är love lost, att det är någonting som passar bäst som minne. Egentligen kanske jag inte borde lyssna mer på den här låten, precis som jag kanske inte borde äta de där tunna knäckebrödsmackorna vi fick på dagis igen. Tänk om det inte smakar lika gott längre. Det skulle kasta om min världsbild.

Fast Linn, dig ska jag såklart fortfarande träffa.

38. Television - Venus (1977)
Att nånting som låter så fult kan låta så vackert. Det är magin med Television.

37. Gang of Four - Damaged Goods (1979)
Det är så här svängig rock låter. Damaged Goods skulle kunna fungera som blueprint för hela den scen av grupper (med, som jag tidigare nämnt, Franz Ferdinand i spetsen) vilka har inspirerats av Gang of Four. Det är förstås bättre än allt jag hört av dessa senare grupper. Rakt igenom spasmisk glädje.

36. Led Zeppelin - Stariway to Heaven (1971)
... Men jag har väl sagt att även jag var långhårig i gymnasiet?

(Äntligen! Nu kommer det bli hus i helvete i kommentatorsfältet, hoppas jag. Med Ward i spetsen och kanske även Gorillan och Gabriel strax bakom ser jag fram emot att attackeras med knölpåkar och maskingevär, samtidigt som Ola dyker upp från ett annat håll och smutskastar min dåliga smak, men av helt andra anledningar. Ytterligare någon annan undrar om det verkligen kan vara så viktigt, vilket det förstås är; Stairway to Heavens vara eller inte vara är alltid en lika brännhet fråga. Snyggt nog har jag placerat mig på stolarna mitt emellan, vilket måste ses som oförlåtligt. Vilket typ av försvar jag ska inta har jag inte bestämt mig för än, men det lutar åt nån version av den klassiska "om du bråkar hämtar jag min pappa, som är mycket starkare än din pappa.")

35. Stevie Wonder - As (1976)
Det ska till en Stevie Wonder för att göra bra och lyckliga kärlekssånger, denna omöjlighet i popvärlden. Utrustad med ren och skär gospel slungas budskapet ut: "I'll be loving you always". Tja, det är väl knappast särskilt troligt Stevie lilla, du råkar aldrig ha tagit en titt på skilsmässostatistiken? Men det är ju det fina med kärleken. Den häver ur sig massa vackra dumheter.

34. Curtis Mayfield - Little Child (Runnin' Wild) (1972)
Ofta förknippar jag Curtis med glada låtar. Även om det är socialkritiska texter har musiken ofta en luftig och mer eller mindre euforisk känsla. Little Child är en mörkare historia, mer berättande och mer filmisk (undra på det, Superfly är som bekant ett filmsoundtrack). Det är spännande, lätt dramatiskt och ganska sorgligt. Men mycket, mycket vackert.

33. Marvin Gaye - I Want You (1976)
Det dröjer fyra sekunder, sen får vi höra ett trånande stön. Lätt, tyst och sensuellt. Marvin, som om han levde under människans storhetstid, d.v.s. i det klassiska Grekland, genast skulle upphöjas till Erotikens gud, förför allt i sin väg med sin chockerande lena röst. I bakgrunden hörs något av en mörk och funkig discomatta; det perfekta ackompanjemanget till Marvins suktande. Så fort jag trycker play försänks jag i en svettig, intim och närmast hypnotisk stämning som inte släpper taget förrän de sista tonerna klingat ut. Det perfekta soundtracket till den perfekta porrfilmen.

32. David Bowie - Young Americans (1975)
Jag minns så väl när jag satt på musikhistorian och Jazz-Janne tryckte igång Young Americans. Det här var ingen Bowielåt jag kände till då, mer än till namnet. Någon nickade förnöjt när låten kom på tal men jag satt mest skeptisk och smått förvirrad och förväntade mig att mina fördomar skulle bekräftas. När musiken väl börjat ljuda slog det mig att det här, det är ju faktiskt inte särskilt bra. Jag hade således haft helt rätt. Plastig låtsassoul med hemskt blås, var mitt omdöme. Jazz-Janne är ju en gammal man, så låt han, tänkte jag förmodligen och gick hem och lyssnade på typ Life on Mars. Nå, tiderna förändras och så gör även dess slavar, varför jag nu har kommit till sannare insikter. Blåset är såklart helt rätt och låtsassoul är bättre än ingen soul alls. Glad musik är den bästa musiken, om den bara funkar. Young Americans funkar.

31. Randy Crawford and the Crusaders - Street Life (1979)
Den här finns i många versioner, jag har hört en kort och en halvlång. Den elvaminutersversion som finns är säkert den bästa, eftersom det omvända gäller för disco i jämförelse med pop: Ju längre desto bättre. Annars är det med Street life som med all annan bra disco, den ger en längtansfulla drömmar om en annan tid och en annan plats: en där livet är precis så spännande och härligt som McDonalds vill göra det till, och där den enda nackdelen är sanslöst fula kläder.

30. Chairmen of the Board - Give Me Just a Little More Time (1970)
Rösten låter liksom krälig och han slingrar sig igenom låten på ett bedjande och mycket tilltalande sätt. Trumpeterna i den här låten är - hör och häpna! - fantastiskt bra. Så bra att Jens Lekman var tvungen att sampla och lyfta fram dem i refrängen i sin Opposite of Hallelujah, en låt som om den ens kan tävla med den här definitivt inte kan vinna.

29. Stevie Wonder - Joy Inside My Tears (1976)
Vilken alldeles underbar ballad det här är. Först får den mig att känna mig sådär lagom ledsen och romantiskt lidande, för att sedan ingjuta starka känslor av lycka och hopp. Jag hoppas ni förstår känslan jag är ute efter. Lite som när hon säger "Du har så liten... men jag gillar små!", kan jag tänka mig. En fantastisk sak med soul i allmänhet och Stevie i synnerhet är hur verkligt simpla och banala texter kan träffa en så hårt. "You did what no one thought could be, you brought some joy inside my tears". Bra text? Lika bra som Rimbaud, som Dylan, som Dostojevskij, som Notorious B.I.G. Men det krävs att du lyssnar på låten för att du verkligen ska känna det.

28. B-52's - Rock Lobster (1979)
Under rockens storhetsperiod var genren häftig eftersom den var farlig, manlig och spännande. Nuförtiden är den väl egentligen inget av det längre, varför den bästa rocken har andra egenskaper. B-52's till exempel, gjorde rolig musik. Inte rolig som i Onkel Konkel, utan rolig som i The Fall. Infallsrik, skön och svängig musik som känns modernare än det allra mesta som släpptes på 70-talet. Precis som Gang of Four är jag säker på att de här skulle lyckas alldeles utmärkt om de startade upp idag.

27. Pink Floyd - Shine on You Crazy Diamond (pt I) (1975)
Denna posts tredje riktigt gigantiska elefantrocklåt. Först Like a Hurricane, sedan Stairway to Heaven och nu detta. Delar av mina läsare kommer förargas över att dessa klassiker inte kom högre, medan andra (Hej Ward! Hej Gabriel! Hej Johannes?) kommer förargas över att dessa "klassiker" över huvud taget får se bloggens ljus. Jag ser fram emot kommentarerna.

Hursomhelst är det förstås en av de mest episka låtarna någonsin. Epik (inte litteraturgenren, då) är en farlig genre, eftersom den är så fruktansvärt ambitiös och därmed lätt blir pretentiös. Pink Floyd har ständigt balanserat på gränsen (och ju äldre jag blir, desto större del av deras produktion klarar jag inte av att lyssna på), men ett stycke musik som håller sig inom ramarna för det sant njutbara och utanför ramarna för det äckliga är denna låt. För övrigt tycker jag att det är helt rätt att satsa fruktansvärt högt. Punkarna må ha lyckats trycka ur sig en del bra musik, men musikaliskt fega var de utan tvekan.

26. Buzzcocks - Boredom (1977)
Glädjen när gitarrerna brakar igång igen efter att de stannat upp och gruppmedlemmarna sagt sitt "boredom" måste ha läkt alla uttråkningsproblem de kan ha lidit av. Boredom är något av de perfekta punksingel, men trots att det nu inte är Pete Shelley som sjunger utan den råare Howard Devoto och trots att låten är mer ruffig och har fler oslipade kanter än gruppens senare material så får man oundvikligen känslan av pop utav Boredom. Buzzcocks visste helt enkelt inte hur man gjorde riktig punk. Tur det.

25. Bruce Springsteen - Born to Run (1975)
Är det nåt jag inte klarar av så är det Springsteenfans, vilka är ungefär likadana som Lundellfansen. Ja, det är väl samma människor egentligen. Allt som i musikväg någonsin inspirerats av mannen har gjort mig upprörd. Därtill har hans egen musik nästan jämt varit antingen för fläskig, för muskulöst romantisk eller för pretentiös rent allmänt. Born to Run är rent volymmässigt otroligt stor, den är massivt ambitiös och den håller inte igen särskilt mycket, kan man nog säga. Den har alltså alla möjligheter att misslyckas kapitalt, likt min barndoms dykförsök, och magplasket skulle mycket väl kunna bli minst lika stort. Men nån gång ska väl även Springsteen lyckas, och när han gör det gör han det ordentligt, just för att han satsar så högt.

24. Bob Dylan - Tangled Up in Blue (1975)
Tangled up in blue är en fantastisk historia. Att den sedan lyckas vara på rim är en bonus man bara kan bocka och buga för. Vad som trots allt är det speciella med Dylans texter är hur de alltid förhöjs kraftigt av musiken. Om sanningen ska fram är inte särskilt många av hans låttexter överdrivet läsvärda utan musik till (även om det finns sådana), men lägg på en gnällig röst, ett ännu gnälligare munspel och ett monotont gitarrspelande och det hela blir alldeles fantastisk. Det låter som en magisk brygd, där inga av komponenterna var för sig är särdeles fantastiska men där helheten blir just det. En död mus, en rutten apelsin, två hårstrån från en gammal gubbe, krydda och rör om. Tadaa! - en vacker drömprinsessa.

23. Donna Summer - Love to Love You Baby (1975)
17 minuter sex är vad vi bjuds på här. 17 minuter är verkligen en orealistiskt lång tid i sammanhanget, jag vet, men så sägs det ju att tjejer kan hålla på typ hur länge som helst också, ni vet, orgasm på orgasm som de kan få.

Hursomhelst: Marvin Gaye och Donna Summer som huvudaktörer i en erotisk film. Det är fan min dröm.

22. Sly and the Family Stone - Family Affair (1971)
Den här är så smooooth att jag inte var jag ska ta vägen. Inte Cassiesmooth utan mer drogigt laid back. Det sägs att Sly var så hög att han låg ner på golvet när den här låten spelades in. Precis som med antika legender (typ de där om Diogenes, t ex: När Alexander de Store hörde talas om att en vis man vid namn Diogenes inte behövde eller ville ha något av världens materiella tillgångar utan levde som en annan buddhist, besökte Alexander honom i dennes tunna (som han bodde i) och erbjöd honom massa makt och tillgångar och skit. Diogenes vill inte veta av något sådant, utan bad bara den store härskaren att flytta på sig, eftersom han skymde solen. Den där historien om att han runkade på offentlig plats och sa "skulle man kunna tillfredsställa sin hunger lika lätt genom att gnida sig på magen hade alla gjort det" är också rätt bra. Eller denna: När en talare på torget tilldrog sig intresse blev Diogenes, som avundsjukt ville ha åhörarskaran för sig själv, sur och började för uppmärksamhets skull äta en bukett blommor. När folket då istället vände sig mot honom uttryckte han sin förvåning över att den andra talaren var så kass på att fängsla sin publik. Den är skön.) är det säkert inte sant, men det spelar förstås ingen roll. Precis som alla gamla historier har den oavsett sanningshalten något att lära oss: Knarka hårt och du kommer, om du är med i ett funkband, att göra soft musik.

21. Bob Dylan - Sara (1976)
Låtar som kan få en att bli kär i någon som inte finns ska ha sin rättmätiga kredd. Jag har aldrig tvingats släppa ifrån mig mitt hjärta till någon Sara, men efter att jag lyssnat på denna låt har jag ändå varit kär i en. Kanske lika bra att det inte funnits någon Sara i min romantiska verklighet på riktigt, för inte hade jag blivit lyckligare av det. Dessutom är Sara ett ganska fult namn ändå, inte jättefult, men ganska. Då hette ändå min farmor det, och min farmor var rätt mycket bättre än din farmor, det vill jag lova; kakor, spjuveraktiga blickar och hjärtliga skratt som hon alltid bjöd mig på. Ibland köpte hon också fotbollsbilder till mig, och nyfödda fotbollsbilder hade den bästa lukten som fanns, bättre än våta höstlöv och kvinnlig kroppsodör. Appropå kvinnor så var det här alltså en tid då sådant inte riktigt var viktigt, och en tid då jag således inte varken behövde eller ville ha låtar som Sara. Att jag fick vara åtminstone Bebeto, om nu Romario var upptagen, det var det enda som betydde något. Jag längtar ofta tillbaka till denna gyllene storhetstid. Ack du svunna barndom, varför har du övergivit mig?

20 Comments:

At 12:13 fm, Anonymous Anonym said...

Tycker faktiskt sämre om Bruce Springsteen, samt 70-talets Pink Floyd än Led Zeppelin. Kul att du överraskar med "Young Americans", sen har jag inte hört Chairman of the Board...

Nu ska det bli grymt spännande med fortsättningen...

 
At 12:28 fm, Blogger Martin Janzon said...

Även om Pink Floyd gillas allt mindre av mig så tycker jag fortfarande som jag alltid tyckt vad gäller vilken era PF som är bäst: nämligen Pink Floyd post-Syd Barett.

Då har du missat en fantastisk soullåt. Ska du genomföra ditt soulprojekt är det ett måste att kolla upp den här låten.

 
At 1:01 fm, Blogger Ward said...

Tidigare har jag gnällt på kvaliteten, och med gnällt menar jag uttryckt att den första delen i jämförelse var bättre än den andra och tredje. Gnäller, det gör jag inte längre ty det här var, i sanning, créme de la créme. Gott så. Till och med ypperligt i vissa passager. Martin Janzon - I bow my head.

Så till låtvalet, som du i och med dina finurliga brasklappar i princip tagit udden av min kritik med. Men:

1. Låtar över fem minuter är i allmänhet värdelösa och banden som ägnar sin tid att göra detsamma är dito. Vill jag höra Neil Young gnida sina strängar i tio minuter? Vill jag se Jimmy Page spelade med dubbelhalsad gitarr? Nej, det vill jag fan inte. Lägg av, pajasar.

2. Pink Floyd - världshistoriens mest överskattade band. Enough said.

3. Stevie Wonder däremot, en gudagåva är vad han är. Eller var på 70-talet åtminstone.

4. Min flickvän heter Sara och hon såväl ser ut och doftar som en sommaräng. Tusenfalt bättre än att nöja sig med att vara Bebeto (jag var alltid Stoichkov, av någon anledning. Obehagligt att i fantasin vilja vara bulgar) och förmodligen dito din farmor också.

5. Texten till plats 23 var, så att säga, glasyren på kakan.

Nu laddar du om, med kolhydrater och protein, för att på bästa vis genomföra en lika fantastiskt sista del.

 
At 1:22 fm, Anonymous Anonym said...

Av en händelse har jag nynnat mycket på "Give Me Just a Little More Time" de senaste dagarna. Det beror såklart lite på att den är med i en reklamsnutt, så att man blir påmind hur bra den är varje gång man sätter på teven. Jag är glad över att "Stairway to Heaven" återfinns på listan. Inte för att den förtjänar det, utan för att du verkar tycka så, (av någon outgrundlig anledning förvisso, men ändå). Med det sagt: det är fortfarande en bra låt. Ungefär lika bra som "I Was Made for Dancing" av Leif Garrett.

Skulle jag ha någonting att invända mot Pink Floyd? Jag som andå orkat mig igenom i alla fall två floyd-skivor? Och i samma anda kan jag säga att "Born to Run" var ett spännande val. (Jag hoppas du förstår what I'm getting at.)

När det kommer till Stevie och Curtin (och Marvin) så hade jag varit nöjd nästan med vilka låtval som helst. Utsökta val ändå. Nu vill vi bara ha en orgasmisk champagnegalopp till slutpost som värdig avslutning på det här. Helst innan veckoslutet.

 
At 1:55 fm, Blogger Gabriel Larsson said...

I Want you! Street life! Boredom! Joy inside my tears! och ja...Born to run är faktiskt också grymt bra (klart att Bruce är bättre än Led Zeppelin, hur snuskigt testosteronfylld och raggarsvettig the Boss än är). Åtminstone 6 utav dagens låtar tror jag att jag hellre återfunnit på topp 20, men jag hoppas naturligtvis att nästa inlägg visar hur fel jag har.

Förresten, om jag får göra en liten avstickare, så upptäckte jag för några dagar sedan att Guns'n'roses "Appetite of destruction" faktiskt var riktigt bra. Finns det någon chans att du (som ju verkar gilla sådan musik) tar med någon utav låtarna från den skivan på 80-talslistan?

 
At 5:49 em, Blogger Martin Janzon said...

ward:
Åh, tack så mycket, tack så mycket. Svett, blod och bloggertårar ska läggas på sista inlägget, hoppas jag. Det känns alltid skönt att ro i land såna här prjekt, och när man dessutom får höra att det har uppskattas, ja då får man små harmoniska kickar.

Din kritik mot gubbarna förstår jag, då jag känner likadant inför det väldigt myvket inom genren. Men. Låtar över fem minuter kan faktiskt vara bra, ja riktigt bra, ÄVEN om den innehåller gitarrer spelade av svettiga män. Kanske svårt att visa på logiskt, men så är det i alla fall. Såklart går inget av det ändå upp mot en klockren poplåt, men det är en annan sak.

Att du har en Sara är jag avundsjuk på, och det känns direkt orättvist att du, som om jag förstår rätt inte är särskilt mycket fan av Dylan, ska få ha just en Sara.

sunvalley:
Det är inte Chairmen of the Board som framför den låten (måste vara nån cover där de försöker låta så likt som möjligt) men det hindrar ju inte att man, som du säger, blir påmind om låtens storhet.

Din kritik är annars fin och nästan-subtil. Det gillar jag!

Jag ska helt klart satsa på en orgasmisk champagnegalopp. Oh yeah, det ska jag!

gabriel:
Snyggt av dig att få det att låta som att jag gillar Appetite samtidigt som det är du som hyllar den. Det är en konst att försvara och attackera samtidigt, tro mig, jag vet. Guns 'n' Roses är förvisso bättre än kanske alla rockbanden av den typen, men det är ändå högst tveksamt att nåt kommer med. Vi får se!

 
At 9:52 em, Blogger Unknown said...

har lyssnat en del på boredom senaste veckan, tänkte skriva om den igår. fast det ligger du på sätt och vis bakom med ditt tips om rip it up (my favourite song's entitled "bordeom"). eller jag antar att det är buzzcocks låt den syftar på? eller så är jag helt ute och cyklar. eh, ja.

 
At 11:50 em, Anonymous Anonym said...

Martin ser ut som Jimmy Page i min mobil.

 
At 4:27 em, Blogger Martin Janzon said...

hilda:
Nog måste det vara den låten allt. Så jag tror inte du behöver skämmas. Jag ligger bakom allt, det vet du väl?

ward förresten:
Självklart obehagligt att vara bulgar. Att vilja vara bulgar - än värre. Stoichkov dock, han måste man ju respektera, divig och filmande som han var. Ju mer jag tänker på det, ju coolare var han. Som när han på sin första bortamatch med sitt nya italienska lag (minns inte vilket) frågar om han får spela en film i bussen. Visst, spela på. Då stoppar han in ett band med en samling av alla mål han gjorde i Barcelona. Det är klass.

sunvalley: ...men mest ser jag väl ut som Luke Skywalker?

 
At 11:05 em, Anonymous Anonym said...

Men Martin, jag gillar inte ens tigerkaka.

 
At 1:08 em, Blogger Martin Janzon said...

linn:
Kanske inte, men du gillar mig. Det räcker bra.

 
At 1:46 em, Anonymous Anonym said...

hahaha, åkej!

 
At 5:34 em, Anonymous Anonym said...

Heey, jag har redan kollat in din blogg. Men...ingen vet mer än Gorillan. Han är musikgurun i mitt liv. Fast din blogg är ändå rätt fin...
Jag är snart 23 år gammal, också.

 
At 6:22 em, Blogger Martin Janzon said...

Ja, det hela var ju som du förstod något av ett skämt, försökte driva lite med de små flickorna. Jag upptäckte dock att hon Pernillas blogg var alldeles lysande. En av de ofrivilligt roligaste jag läst. Funderar nästan på att länka dit.

Vad gäller kunskaper har jag inga sådana alls, så du gör nog bäst i att även fortsättningsvis hålla dig till din apa.

 
At 10:55 em, Anonymous Anonym said...

Jag väntade jätte-, jättelänge innan jag kastade mig över del III. Något inom mig bara visste att du - trots din relativa anonymitet i mina ögon - skulle göra det du också gjorde. Dansade lina och trodde att din framtid var större (åtminstone längre) än Elvira Madigans. Det ska jag tala om för dig, Martin, att det är den inte. Du fick knappt två tomma veckor på nåder. Det enda jag beklagar är att jag inte gjorde slag i saken. Tog älgkon i icke-hornen och faktiskt sköt ned dig från den där linan när jag ändå hade chansen. Nu kan du gott få rymma till skogs - utan din cirkusdirektör. I nåt avseende är det straff nog.

Plats 36? Nej, fy fan!

 
At 10:58 em, Anonymous Anonym said...

Och med del III menade jag del IV. Annars inget att tillägga mer än ett "hmpf"...

 
At 9:58 fm, Blogger Martin Janzon said...

Nu får du anledning att tänka om Ola! Kanske är Stairway to heaven trots allt bara en väldigt bra låt, och inte den där öververkligt bra låten gubbtidningarna ständigt försökt få oss att tro? Jag har visserligen precis som du tyckt att låten är en av de absolut bästa, men det var back in the days. Seasons change and so do I. Det finns ny musik att upptäcka, även ny musik från sjuttiotalet.

Annars tackar jag hjärtligast för sågningen och hoppas inte detta lilla "missöde" med Stairway får dig att överge bloggen. Det återstår väl att se.

 
At 8:38 fm, Anonymous Anonym said...

privat sex

xxx Spiele

Amateur Dominas

 
At 10:34 fm, Anonymous Anonym said...

Cam2Cam Sex

Titten live

erotik camscam girls

 
At 10:02 em, Anonymous Anonym said...

whats that all about

 

Skicka en kommentar

<< Home