Soul betyder själ. Gillar man inte soul är man således själlös. Och kom inte och säg att det är en ologisk tankegång, för jag läser filosofi och är därmed inte ologisk. Ha.
10. Solomon Burke - Don't Give Up on Me (2002) Den här skivan kunde nästan lika gärna ha spelats in trettio år tidigare. Det är en mästerlig återkomst för den klassiska soulen, en påminnelse om hur stark den en gång var. Jag har skrivit den här listan baklänges och är nu väldigt trött, så tyvärr orkar jag inte breda ut mig mer om den. Den är väldigt fin helt enkelt. Burke är mannen.
9. Gil Scott-Heron - Pieces of a Man (1971) När James Murphy a.k.a LCD Soundsystem på sin geniala debutsingel "Losing my Edge" desperat vill visa att han minsann också fortfarande är ganska cool, trots att dagens hippa ungdomar håller på att gå om honom, ber han oss bland annat att ta en titt på hans skivsamling, där vi återfinner akter som Pere Ubu, PIL, Sun Ra och Eric B & Rakim. Stoltast är han dock över Gil! Scott! Heron!, det hörs tydligt. Mannen såg inte bara urcool ut, han var inte bara viktig som en rappens farfar, han var riktigt bra också. Öppningsspåret på den här skivan är en klassiker, The Revolution will not be Televised, en klockren, humoristisk och viktig låt. Men det finns mer att hämta, särskilt i de fartigare och svängigare låtarna samt det fina titelspåret. (Kuriosa: Svagaste låten är kanske, anmärkningsvärt nog precis som på What's Going On, en låt vid namn Save the Children.)
8. Curtis Mayfield - Superfly (1972) Euoforin från debuten är här, på hans tredje skiva, soundtracket Superfly, lagd åt sidan lite. Det betyder inte att detta är dåligt, för det är riktigt bra. Öppningsspåret, Little Child Runnin' Wild, tar kol på mig varje gång och den följs av ytterligare ett par fantastiska låtar. Efter en liten dal (den dalar aldrig ner till under bra-nivå dock) avslutas den återigen starkt med bland annat titellåten. En klassiker, som oväntat slog stort när den kom. Teman är fattigdom och knark, och det kunde nog behövas höras under tidigt sjuttiotal.
7. Al Green - Call Me (1973) Alla ska givetvis ha en Al Green-skiva. Call Me är en utmärkt sådan. Sensuellt, intimt, varmt och skickligt. Men icke som en täckmantel för dåliga låtar, för det är starka låtar rakt igenom.
6. Marvin Gaye - What's Going On (1971) Hur gör man när man ska bedöma den här skivan? Ett spirituellt mästerverk som hamnar högst på mångas bästa (soul)albumlistor eller en överskattad skiva med usla texter och endast ett fåtal guldklimpar? Jag vet inte. Visst står singlarna från skivan ut litegrann, men det gör inte dem övriga låtarna dåliga. Visst är vissa texter inte skrivna av Bob Dylan, om man säger så, men i sådana stunder kan man lyssna på rösten istället för texten. Åtminstone två låtar här tillhör den yppersta eliten av soullåtar, och det borde väl egentligen räcka. Jag tänker inte skriva något mer om albumet, det finns ett otal böcker du kan köpa om du vill veta mer om den här legendariska och innovativa konceptskivan. Själv har jag inte köpt dem. Jag lyssnar på musiken istället.
5. Otis Redding - Otis Blue (1965) Det här är soulmusik. Det är känsla. Jag håller inte med folk som kritiserar mycket musik, ofta elektronisk musik av olika slag, modern hiphop eller r'n'b, för att vara oäkta. Det är givetvis struntprat, men om vi låtsas att de har en poäng, så är det här i så fall sjukt äkta musik. Skivan består till stor del av berömda covers men han gör de med så mycket värme och naturlighet (det där lät ju lagom löjligt, men skratta inte, it's for real) att man nästan vill anklaga upphovsartisterna för billigt plagiat.
4. Stevie Wonder - Innervisions (1973) En hemsk tanke slår mig ibland. Hemsk, därför att den känns så fördomsfull och kanske rentav elak. Hur kan en person som varit blind hela livet veta så mycket om skönhet? Hur kan en sådan person sjunga så övertygande intesivt och vackert om det? Det kan i alla fall inte vara en bluff för det låter så äkta. Nåväl, den här skivan är ömsom funkig och ömsom balladig. Rätt bra blanding måste jag säga. Avslutningsslåten och Nixonattacken He's Misstra Know It All håller jag nog nästan för karlns bästa låt.
3. Dusty Springfield - Dusty in Memphis (1968) What? En vit sångerska på en soullista? Så högt som nummer tre dessutom? Japp. Faktum är att hon inte hör hemma här därför att hon är förbluffande lik en svart sångerska eller har samma kvaliteter som vi ofta associerar med svarta soulsångerskor, nej hon har andra kvaliteter, som känns... Vita. Att kombinera den iskallt kyliga rösten med så mycket känslosamhet är mystiskt att det över huvud taget går, det känns ju nästan omöjligt rent definitionsmässigt. Just a Little Lovin' konkurrerar med Velvets Sunday Morning som världens bästa vakna-upp-söndag-morgon-låt. Springfield är så mycket mer än Son of a Preacher Man, som du för övrigt återfinner på denna skiva. Jag vill gifta mig med henne och tvinga henne att sjugna för mig så fort min själ behöver lenande tröst. Synd att hon är död.
2.Stevie Wonder - Songs in the Key of Life När det kommer till Stevie Wonder och diskussionen om vilken som är hans bästa skiva brukar det stå mellan trippeln Talking Book, Innervisions och denna, Songs in the Key of Life. Då de tidigare två båda är mycket bra är det ändå här det händer. Eller rättare sagt, det händer på de två andra skivorna, men här händer inte bara det, här händer allt. Pop, funk, fusion, säkert massa annat och så soul såklart. Man slungas från klassisk soul i Love's in Need of Love Today till religiös småfunkssoul i Have a Talk with God till symfoniska Village Gettho Land direkt till fusionpop i Contusion. Så börjar skivan och så fortsätter den. Klassikerna duggar tätt, och ens egna stämningar likaså, men bestående är Wonders positiva grundsyn på saker. När något är fel klagar han inte, han uppmanar till förbättring. Det är såklart, och tack och lov, mycket kärlekssånger (Joy Inside my Tears kvalificerar lugnt in som en av de finaste sångerna jag vet för tillfället) men också låtar med sociala budskap som Black Man. Gospeleufori och dansglädje finner vi i As och Another Star. Stevie Wonder skulle inte orka göra något på flera år efter det här och undra på det - här har han spottat ur sig all kreativitet i form av en dubbelskiva plus en ep, som i cd-upplagan är lagda på de två skivorna. Man måste bara älska Stevie Wonder (gillar du inte Stevie? Vadå, är du både rasist och hatar handikappade?). Ett musikaliskt geni.
1.Curtis Mayfield - Curtis (1970) Kärlek! Glädje! Dans! Euofori! Mister Mayfields solodebut är, minst sagt, sprakande. Det är inte alltid, till och med sällan, som en riktig fest dessutom är smart. Curtis var en högst medveten herre som, och det här är faktiskt lite viktigt i sammanhanget, spelade in sina egna låtar på sitt eget skivbolag. Sociala betraktelser av bästa sort (We the People Who are Darker than Blue) blandas med "kämpa på och ge inte upp!"-låtar som Move on Up av lika god kvalitet. Den låten råkar också (kanske i konkurrens med The Spinners - It's a Shame) vara den bästa soullåten någonsin. Dess enda brist är längden på låten, den klockar in på nio minuter och när den tar slut fylls man alltid av känslan att den är alldeles för kort. Det finns inte en enda svag låt på skivan, låt gå för att alla inte är lika bra, men med sådana toppar som den här skivan har ser jag inte hur det skulle kunna vara möjligt. Textförfattaren Curtis Mayfield är klasser bättre än Marvin Gaye, han sjunger i princip lika bra och han svänger rejält mer. Och då är ju Marvin Gaye ändå typ kungen. När mor och far kommer på besök kan man lugnt låta den här skivan ligga framme (medan man kanske lite oroligt gömmer undan Gaye's svettiga sexskiva Let's Get It On) - för det här är viktig, positiv och bra musik.
Så dansa, var glad och släpp ångesten. Lyssna på Curtis. Oroa dig inte. Finns helvetet, kommer vi ändå alla komma dit.
Bubblare: Curtis Mayfield - Roots (1971) Marvin Gaye - Let's Get It On (1973) Aretha Franklin - I've Never Loved a Man (the Way I Love You) (1967) Säkert ett par skivor av The Four Tops.
Jahopp, det var den listan. Jag kom till nya insikter även denna gång. Den moderna soulen och neosoulen lyckades, trots ett par goda försök, inte ta sig in på listan. Soulens verkliga storhetstid tycks inte vara nu och på nittiotalet. Jag visste inte heller att jag gillade Stevie Wonder så mycket. Där ser man. Slutligen vill jag verkligen trycka på en sak. Det finns viss soul som inte kommer med här, jag tänker främst på The Four Tops, (som är ett av mina favoritsoulband) pga av att jag inte fått tag i deras album. Det är heller inte viktigt att man får, för det är låtarna som är grejen, och låtarna får du på en bra samlingsskiva med dem. Eftersom jag inte hört deras album kan jag inte avgöra om de skulle platsa, men det är mycket möjligt. Detsamma kan sägas om t ex The Supremes, som jag i och för sig förmodligen skulle räkna mer som en popgrupp. Andra akter, som vissa klumpar in under soulgenren, fanns inte heller med i diskussionen eftersom jag ansåg de tillhöra en annan genre (Sly and the Family Stone = funk, Chic = disko, t ex).
Nu äntligen har jag haft tentan jag just har haft. Jag känner mig lite matt och trött men rastlös. Trots att både soullistan och Afrikaspecialen är i princip klara orkar jag inte ge mig in på något sådant nu. Därför tänkte jag istället tipsa er om en något bortglömd åttiotalsgrupp. House of Love heter dem och gillar man typ The Smiths och The Go-Betweens, två band jag redan hyllat, bör man gilla detta. Jag ger er Shine On:
Jag kikade för ett tag sen på den här listan och jag hade hört 275 album. Jag räknade bara sådana jag vet att jag hört i sin helhet, däremot krävde jag ingen stabil inlyssning av skivorna, har jag lyssnat på den minst en gång är det okej. Jag funderar på om det är ett bra eller dåligt resultat. Det beror också på om man tycker det är bra eller dåligt med många. Själv tycker jag att 275 är ganska många, i alla fall med tanke på att jag egentligen bara lyssnat på musik sedan jag var 17 ungefär, vilket skulle innebära typ fyra år. Om vi för ett tag låtsas att det är många, så kan man fråga sig om det är bra. Betyder inte det att man är ganska mainstreamelitistisk? Inte tillräckligt nördig? Lite för lagom och lite för lite besatt av något speciellt? Eller innebär det att man är vidsynt och öppen för mycket musik, har förmåga att lyssna på och gilla musik från olika tidsperioder och av olika genrer? Om detta tvista de lärde.
Själva listan tyckte jag var skaplig. Ganska bra breddning och de försöker ha med både viktigt och coolt. Många skivor är ju ändå högst tveksamma (Cee-Lo is the Soul Machine, bra, men är den sååå bra och är den verkligen viktig? Limp Bizkit, möjligtvis representativ för skiten han sysslar med men ändå? Tre Black Sabbath-album? Osv). Sen är ju listan väldigt västerländskinriktad också men det var ju givet att den skulle vara.
Kul ändå att se att flera(!) skivor med t ex The Fall och Can letat sig in.
Om ni orkar räkna, låt mig gärna få veta hur många ni har hört!
Serge Gainsbourg var en av de stora personligheterna. Inte nog med att han var en popkompositör av allra högsta klass som låg bakom otaliga fantastiska poppärlor av diverse unga söta damer - han var ett riktigt äckel också. Men inte ett sånt där äckligt äckel, utan ett småfarligt, men charmigt, franskt rökigt äckel. Ett äckel vi älskar att älska. Han och Jane Birkins stönlåt Je Taime... Moi Non Plus är en klassiker, likaså France Galls Les Sucettes, där den stackars artonåriga sötnosen Gall inte förstod låtens dubbeltydighet. Inte för att den har några tydliga sexuella referenser. Den handlar ju bara om hur mycket en flicka gillar att suga på sin klubba och den härliga känslan av hur saften rinner ner för halsen. Om hon inte förstod ens när hon såg videon, ja då var hon rent ut sagt dum. Samtidigt är det svårt att inte älska en sådan naivitet.
Det som är så hemskt, eller underbart, är att en sådan snuskgubbe har lyckats skriva så många fantastiska, våriga och naiva melodier - killen visste verkligen hur man skulle göra för att få komma till. Har man inte utseendet på sin sida får man använda sig av andra kvaliteter.
Gainsbourg har också gjort fantastisk musik på egen hand och han står för ett av 70-talets bästa album, Histoire de Melody Nelson. Det är så fruktansvärt bra. Givetvis är även den väldigt erotisk, och handlar om hur han kör in med sin Rolls Royce i en mycket ung flickas cykel och romansen som sedan uppstår. Framsidan på albumet säger ganska mycket om temat. Om ni tycker det hela är osmakligt och demoraliserande så kan jag trösta er med att man i alla fall inte förstår orden om man inte kan franska, och det är musiken som gör den här skivan så bra. Sen kanske man hör lite vad det är frågan om ändå men jaja...
Wikipedia skriver: "Histoire de Melody Nelson‘s mix of freewheeling guitar, funk style bass guitar, near spoken word vocal delivery, and lush, deep orchestred string and choral arrangements by Jean-Claude Vannier have proven to be highly influential amongst later francophone and anglophone musical performers... "
Slutligen vill jag visa er ett klipp från fransk tv 1986 när han möter Whitney Houston.
Den legendariska (den borde vara det i alla fall) kommentaren "You are not Reagan and I am not Gorbachev, so don't try it. I said I want to fuck her" är faktiskt något av det roligaste jag hört någon säga i en talkshow. Det var tydligen inte ovanligt att han uppträdde full och orakad på showerna under åttiotalet. Här hävdar han att han inte är berusad. Hmm.
Serge Gainsbourg är kanske den viktigaste figuren i fransk musik under 1900-talet, vill jag hävda. Och vill jag det, ja då tänker jag göra det också.
* Jag verkar ha lust att hellre skriva om världens bästa låtar och sånt istället för nya ganska bra grejer. Konstigt. Men okej, jag har lyssnat på två skivor med artister som börjar på P som kommit i år. Patrick Wolfs nya. Den är bra. Prodigys (från Mobb Deep) nya. Den är också bra. De är undefär lika bra. Båda ger jag nog starka sjuor. Wolfs kanske är lite bättre egentligen. Men jag gillar inte egentligen.
* The Ronettes var tydligen enda tjejgruppen som turnerade med The Beatles. Stort. För Beatles. Faktum är att Beatles inte gjort nån låt som är bättre än Be my Baby. A Day in the Life, som kommer närmast, är ganska exakt 9 placeringar efter på Världens Bästa Låtar-listan (och hamnar därmed på runt plats 12 sammantaget), vilket ju inte är fy skäms i och för sig.
Jag skulle verkligen ha velat vara där. Övergenial melodi. Den sexiga frontfiguren, Ronnie Spector (särskilt rösten!). De härliga bakgrundsdansöserna. Wall of Soundet. Skriken i publiken.
Shout får ni på köpet, men om ni vill kan ni stänga av när den börjar (även om det vore galet, eftersom de släpper loss då). För det är inte den låten som är grejen med det här.
* I hiphop är teman som handlar om sex, hur mycket personen i fråga nyttjar just nämnda fenomen och hur fantastiska attribut de har att använda sig av när det kommer till sex, ganska vanliga. Måhända rentav uttjatade, så ger man sig in på området gäller det att man är bra. För att det inte ska bli tråkigt, plumpt eller allmänt dåligt krävs alltså lite finess. Senaste bra jag kom över är Big L's
"Ask Beavis, I get nothing but head".
Men vad gäller rena penishyllningar har nog fortfarande Biggie ledningen:
"I got the cleanest, meanest penis / You've never seen this, stroke of genius"
Många rim (här fem) i snabb takt, typiskt Biggie.
* Vad var det mer jag skulle säga? Just ja, Afrikaspecialen närmar sig!
Jag har funderat vidare lite. Tänkte bli lite mer uppstyrd i mitt tänkande. Jag tror att det som gör att många blir så förvirrade av begreppet indie är att de blandar ihop olika definitioner av det. Jag ser tre vanliga sätt att definiera indie.
1. Den produkt som inte är mainstream, utan alternativ (ligger på indiependentbolag, har begränsad försäljning osv). 2. Det är ett sound, visserligen svårdefinierat, men många av oss har ändå en känsla av när något låter "indie". (Jag tänker inte definiera soundet, ni vet säkert vad som är typiskt redan). 3. Det är en attityd, en inställning (vilket kan föra med sig en särskild stil, sätt att vara osv). Attityden kan också definieras olika av olika folk, men vanligt är att se det som en alternativ attityd, en som inte följer strömmen och kanske också betonar vanliga indieideal, t ex utanförskap och antimachoideal.
Många blandar gärna dessa definitioner och då blir det galet. 1 kan numera ofta inte blandas med 2, då vissa band vars sound definierats som indiemusik av olika anledningar (okej, vi ska vara ärliga, endast genom O.C...) blivit stora och sålt mycket. Definition 3 är rolig, för den kan föra med sig att det i vissa kretsar är indie att gilla det som är mainstream. Exempel: Att gilla 50 Cent i dagens musiksverige är knappast att följa strömmen eller normen! Alltså går den inte ihop med def. 1. Om varken 2 eller 3 kan sammanblandas med 1 återstår frågan om 2 och 3 fungerar ihop. Svaret är nej. Vi kan mycket väl tänka oss en person som t ex Viktoria Silvstedt eller Bono spela musik vars sound låter indie. Men deras attityd/utseende/stil kan knappast klandras för att vara indie.
Slutsats: Man måste välja en definition. Tro mig, det kommer bli tillräckligt flummigt och svårt med gränsdragningar ändå. Frågor som "vad karaktäriserar soundet indie, om vi vill definiera indie som ett sound?" tänker jag inte ge mig in på. Och, som jag sa avslutningsvis i förra inlägget, bryr jag mig inte särskilt heller, även om det kan vara roligt för sakens skull. Men om ni är nervösa att råka gilla något som inte är (eller är) indie kan det ju vara viktigt förstås.
Jag läste lite om indiebegreppet på en blogg nyss. Jag tänkte försöka bidra med något till diskussionen, om inte annat kanske jag lyckas röra till allting ännu mer. Man kan ju alltid hoppas. Låt oss först slå fast att det är ett sjukt flummigt, vitt och vitt begrepp. Det första vi gör är att kolla vad det en gång betydde. Inte vad betyder det egentligen (vadå egentligen? Om de flesta använde indie om rosa elefanter så är det det det [yes! Trippel-det:et!] betyder, oavsett om elefanterna är signade av stora skivbolag eller inte...) utan hur det användes från början. Indie kommer från independent som betyder självständig eller oberoende. Det man talade om var främst skivbolagen, det var skivbolagen som var självständiga (även om artisterna givetvis hade full frihet också). Redan här uppkommer luriga gränsdragningar. När är ett bolag inte längre indie? Vanligt förekommande var att det bara var några som hade hand om alltihop och signade vilka de ville, mer av konstnärliga än kommersiella skäl, att de kanske var eller blev kompisar med artisterna och att de ofta var rejält nischade vad gäller musikstil. Bolagen skulle vara små och fattiga krakar, annars kommer kommersiella intressen styra personerna både på och bakom scen.
Wikipedia skriver: "In popular music, indie music (from independent) is any of a number of genres, scenes, subcultures and stylistic and cultural attributes, characterised by perceived independence from commercial pop music and mainstream culture and an autonomous, do-it-yourself (DIY) approach."
DIY, eller do it yourself, var alltså det som gällde. Indien var med andra ord klart påverkad av punken, där man inte behövde kunna spela för att få vara med. Vill du spela in en skiva, spela in en skiva. Vi ser alltså att indie som begrepp talar lika mycket om en inställning till ett musikskapande som det talar om hur många donuts skivbolagsdirektören på artistens bolag har råd med per dag. Vi ska också notera att indie från början mest (kanske uteslutande) handlade om musik inom rock och pop. Att man nu kan tala om indierap eller indiedansband skulle jag tro bero på att någon kom på att även t ex rappare kan vara obskyra, bleka i skinnet och ha icke-välbesökta hemsidor. Vem som helst kan vara indie om man vill, bär otidsenliga kläder och så länge Mojo inte skriver om en.
Faktum är att det här med självständiga skivbolag inte betyder ett skit för begreppet längre. Vad någon tyckte att det betydde från början eller vad det betyder egentligen spelar ingen roll. Det enda som spelar roll är hur begreppet används idag. Någon skrev något i stil med att "indie var från början taniga brittiska män med gitarrer och slitna kläder, sedan var alla som lät som taniga brittiska män med gitarrer och slitna kläder indie, och numera är alla som ser ut som taniga brittiska män och slitna kläder indie". Nu var det nog inte riktigt såhär personen skrev, men det ligger något i det. Med den skillnaden att nuförtiden räcker det med att referera till ett tanigt brittiskt band med gitarrer för att vara indie. Begreppet har gått från diffust till i det närmaste allomfattande, vilket gör det ganska intressant men också ganska löjligt och oanvändbart.
Jag tror rentav att det är närapå omöjligt att inte vara indie idag. Justin Timberlake är hyllad i rätt kretsar = indie. Någon har en myspacesida = indie. Killen bredvid dig ler lite småfinuerligt under luggen = sjukt indie! Du kollar på Sunset beach-repriser, väldigt retro, romantiskt och indie. Till och med Death Cab for Cutie har ju kallats för indie på grund av det låter som att de känner någon som har en platta med Weezer (och någon i Weezer äger en Morrisseyskiva). och då, mina damer och herrar, inser vi alla att det svåra inte är att vara indie, utan att inte vara det.
Är det därför vi i allt högre grad börjar ladda hem Whitney Houston? Är det därför vi fascineras av de som lyckas undvika varenda indiefälla som finns och som på alla sina miljonsäljande skivors framsidor har, beroende på kön, antingen välansat skägg eller välformad rumpa (är det en kille har han givetvis både och)?
Någon kanske protesterar och hävdar att de flesta inte är indie på riktigt, att de inte är sanna, men poängen är att vi inte bryr oss längre. Vi bryr oss inte om en artist inte har sålt en enda skiva eller om de är målade på alla väggar.
Jag är fortfarande på påsklov (eller, som de säger, vi har "hemstudier") och tänker därför inte skriva inlägg i bloggen. Jag tänkte bara önska glad påsk.
Men när jag ändå är igång, kan jag bidra med två "världens bästa".
Världens bästa albumtitel:
Yes Darling, But is It Art? (Television Personalities)
Världens bästa låttitel:
Mommy, What's a Funkadelic? (Funkadelic)
Jag tänker inte förklara varför dessa två titlar, särskilt TP-skivans, är helt geniala. Fundera ett tag och ni kommer på. Eller känn det bara direkt.
Allt som berör musik kan beröras här, vare sig det dunkar eller inte. Hyllningar. Sågningar. Recensioner. Listor. Funderingar. Jämförelser. Bara massa skitsnack. Precis vad ni vill ha.
