För ett par kvällar sen hånglade jag med nån, jag fick nyss tag i Remix City Volume 1 med Kellz till ett hutlöst billigt pris (nej, jag köper inte skivor längre... egentligen), jag har fått alldeles för mycket pengar av min kära mor för att jag svettats lite i trädgården, och framförallt ska jag göra ett par sköna resor i Sverige nästa vecka. Kanske är det dessa saker som kombinerat bidragit till att jag befunnit mig i himlen ett tag senaste tiden. Jag är bara tillbaka tillfälligt, hoppas jag, för att skriva detta inlägg. Väl där hörde jag nämligen en intressant konversation. Samtalet utspelade sig inte, som man kanske kunnat tro, nånstans i himlens allra smutsigaste gathörn, utan på ett fint hotell nära Eufratbeachen, i ett rum kryddat med de allra läckraste änglarinnorna. När jag kliver in i rummet ser jag en bekymradBig L sippa på sin Cristal, då han plötsligt vänder sig mot sina likasinnade och öppnar diskussionen.
Big L: Vad säger ni om dagens hiphop, killar? Jag är tveksam, det går i stå tycker jag.
Scott la Rock: Ja, verkligen. All denna middle-of-the-road crunk står mig upp i halsen. Västkusten har Snoop Dogg, men han är gammal nu. Dessutom är gangstergrejen bara en parodi på sig själv nuförtiden, eller vad säger du tjockis?
Notorious B.I.G: Menar du mig? Jag är inte tjock längre, jävla old-shoolfitta, min mamma lever ju fortfarande så det är minsann ingen som trycker i mig mat längre. Men visst, du har rätt. Vad gäller södern hade Lil Jon vridit sig i sin grav, om han vore död, när han hörde träligheterna som spelas nu. Jag menar, ta till exempel YoungbloodZ' senaste platta, det var ju i princip bara Lil Jon-producerade singeln som var nåt att ha överhuvudtaget. Och om vi ska prata östkust: Inte ens Jay-Z levererar ju längre och Nas läser för mycket böcker, iaf om man ska tro 50 Cent, men det ska man väl inte. En snubbe som blivit skjuten nio gånger utan att dö lär ha en pakt med djävulen. Sen kan ju ingen nuförtiden rappa som vi gjorde, eller vad säger du Pun?
Big Punisher: Nä, sant. Fan, vi var lätt två av de bästa rapparna nånsin. Du var bäst såklart, men jag kan mycket väl ha varit top 10.
Big L: Jaja, men åter till min fråga, jag är den smartaste av oss här och det vet ni - så det är mina diskussioner som gäller. Det hade varit intressant att få Eazy-E's åsikt om detta, men han står ju bara därborta och horar med de där änglarna hela tiden. Inte ens AIDS fick honom att börja tänka sig för, utan han kör på som vanligt. Änglarna här är ju grymt svårflirtade dock, kyska och renhjärtade som de är.
2Pac: Äsch, jag fixar de lätt.
Notorious B.I.G: Bara för att du är så jävla snygg. Hade du inte haft ditt utseende hade du inte sålt fler skivor än jag.
Scott la Rock: Kom igen grabbar, lägg gammal ost på hyllan nu och sluta beefa. Ni är så sjukt långsinta.
Big L: Men är hiphopen död nu då? Eller ljuger Nas nu igen? Och om det är sant, är det så farligt i så fall? Jag menar, vi har det ju rätt soft här uppe. Att vara död är grejen säger jag, sen jag kom hit har jag i princip varje dag citerat mig själv från Put it On, ni vet raden, "If you battle l you picked the wrong head/I smash mics like cornbread, YOU CAN'T KILL ME I WAS BORN DEAD"
2Pac: Men du föddes ju inte död. Och du dog som en pussy, skjuten för att brorsan din var skyldig nån pengar. Haha! Jag kunde i alla fall se Sankte Per rakt i ögonen när jag kom, mördad på öppen gata, det är the shit.
Big L: Mmm, whatever. Västkusthora...
I ett hörn sitter Gram Parsons och rynkar på ögonbrynen, han var som bekant inte med när rapgrejen hände och tycker, countryaktig som han är, att svarta killar är rätt läskiga. Istället försöker han få kontakt med Jimi Hendrix, Jim Morrison och Eric Clapton, som överraskande nog är där också. Men det är väl inte så konstigt ändå, han har ju i princip varit död senaste 20 åren i alla fall. Faktum är att han höll på att missa att komma in pga för tråkig musik. Musiksynder, alltså.
Big Punisher: Nä, men ärligt grabbar, vi ska inte räkna bort hiphopen än. Lil Wayne är soft, och östkusten är kanske på väg in i matchen igen, nu när Prodigy släppt ett riktigt bra album. Kanske kan Andre 3000 göra nåt snyggt igen också? Och så alla nya killar, det är säkert nån som tar skiten i rätt riktning igen. Synd att J Dilla gick och dog, var är han förresten? Hursomhelst, han hade nåt på gång med sina alster.
Notorious B.I.G: Dilla mådde lite dåligt från gårdagen, tror han är och själavårdas hos Gabriel.
Big L: Okej, men grabbar, då säger vi så här: Vi ger inte upp rapskiten än. Gyllene åren är kanske borta, men det finns talanger kvar där att hoppas på.
Ol Dirty Bastard har tjuvlyssnat lite och bryter nu in.
Ol Dirty Bastard: Grabbar! Wu-Tang ska ju släppa sin 8 Diagrams nångång snart, även om jag inte är med så kommer det säkert bli grymt! Så det är klart det finns grejer kvar att hoppas på!
Big L: Sant, sant. Pac, fyll på mitt glas.
Här nånstans slår jag foten i en möbel och återkommer således till jordens verklighet, det sista jag hör är nån som knackar på dörren till rummet och försiktigt kliver in.
Robert Burås: Hej folket! Jag är ny på det här stället, fan vad snygga gator de har här utanför förresten! Är det här festen är?
Nedan följer ett ganska torrt och sakligt inlägg. Bara så ni vet. Jag tror ändå att det kan vara värt att läsa, för några av er.
Hur hamnade jag här? Hur kan jag veta så mycket om all musik? Hur kan jag ha så bra smak? Vem är jag egentligen, denna strålande människa vi alla till vardags kallar Martin Janzon?
Vem jag är tänker jag inte svara på, men något gällande min musikaliska resa genom livet (kokboksklyschigaste uttrycket i år?) kan jag väl dela med mig av. Det är ju ändå en musikblogg. Det var alltså såhär jag blev som jag blev.
Jag vet inte hur gammal jag var, men vi kan säga tio år, det är ju ett jämnt och fint tal. Jag visste ju att den där Elvis Presley var känd och så, så han måste ju vara bra. Nu när jag hade en egen cd-spelare måste jag ju ha någon skiva att spela. När vi gick bland de få skivor som fanns vid det där ståndet pekade jag på en Elvisskiva och frågade/befallde mamma att köpa den åt mig. Jag tror Pot Luck var först, och på den fanns pärlor som:
Min rockabillyperiod inföll med andra ord tidigt, och tillsammans med lite skön country var det det här jag lyssnade på dåförtiden. Jag växte upp, blev några månader äldre, och den omgivning jag var i ledde mig till klassiska kristna rockgrupper som Jerusalem och Guardian, som jag tyvärr inte kan dela med mig av, eftersom jag inte har något av deras musik på datorn eller på skiva längre.
Men så har jag ju en storebror också. Ni vet hur det är, det storebrorsan lyssnade på, det lyssnade man själv på. Svårare än så var det inte. Nånstans i mitten eller mot slutet av hans tonår då jag alltså var tolv, tretton nånting, var det Toto, Dream Theater, Anthrax, Sting och sånt som gällde. Särskilt de två förstnämnda spelades flitigt och jag skulle nog kunna tralla med i de flesta av dessa bandens låtar fortfarande, även om det var åratal sen jag hörde dem. Det finns en anledning till att det var många år sen jag lyssnade på dem och något musikaliskt uppvaknande hade jag fortfarande inte varit med om. Inget ont om dessa grupper (eller jo... ganska mycket ont) men det var inte dem som fick mig att kasta mig in i den här musikskiten.
I början av gymnasiet hände något, en skiva som brorsan fått bränd av en kompis nådde mina och min kompis, Kreüs, öron. Vi lyssnade, lyssnade och lyssnade. Det var det bästa vi hade hört. En helgjuten skiva tyckte vi. Otroligt vacker och berörande. En återlyssning för ett par år sen fick mig att inse att det trots allt är som de säger: tiderna förändras. Den gången föreföll Parachutes med Coldplay mest vara tråkig tonårspoprock avsedd för unga pojkar snarare än unga män. En fattigare version av Radiohead skulle man kunna säga. Inte lika ångestfyllda, inte lika vackra, inte lika experimentella. Och då är jag inget jättestort Radioheadfan ändå. Hur Coldplay låter vet ni redan mer än väl så där får ni inget smakprov.
Jag hade i alla fall varit med om en riktigt stark musikupplevelse, men fortfarande lyssnade jag mest lite slumpartat på det som råkade komma i min väg. Lisa Ekdahl, Bo Kaspers Orkester och de skojiga norrmännen Farmers Market (ett medley bjuds ni på nedan), m.fl.
Ja, men när började du lyssna på allvar då, undrar ni nu. Jag hade just tänkt komma till det, så ta det lite lugnt. Det var i början av tredje året på gymnasiet och min kamrat Manne spelade lite Neil Young nånstans. Hursomhelst, jag bad att få låna nån Neil Youngskiva och nåt med Bob Dylan. Sleeps with Angels och Desire följde med mig hem en säkert solig septemberdag, vad vet jag, och resten är som de säger. Historia. Till saken hör att jag var kär då (såklart) och det gjorde att den deppiga Sleeps with Angels föll mig alldeles perfekt i smaken. Och ni vet alla vilken låt som avslutar Desire. Jag menar, försök lyssna på Sara utan att bli kär, och om du redan är kär, försök lyssna på den utan att gråta.
Detta var min ingång till den klassiska rocken, som alltså var den första "genren" som jag verkligen utforskade. Ni vet hela den prylen, förutom de ovan nämna var det artister och grupper som Jimi Hendrix, Led Zeppelin, Tom Waits, The Who, The Velvet Underground osv som gällde. Klassiska rockgrupper och legendariska gubbar med gitarr eller piano. Woodstock och Last Waltz sågs om och om igen.
Sedan dök de något mindre kända akterna inom samma tradition upp. Fortfarande var det stora namn dock. Framförallt två akter fick stor betydelse för mig, nämligen Modern Lovers och Television. Jag håller fortfarande deras respektive debutalbum som top 10 någonsin, minst. Kanske var det Jonathan Richmans naiva och charmiga persona, kanske var det Tom Verlaines skeva gitarrspel och oskolade sångröst, kanske var det hyllningarna till obskyra popband på skivsamling.nu, jag vet inte, men det dröjde nu inte länge förrän jag föll för det vi kallar indiemusik.
Vad gäller indierocken var det Sonic Youth och Pixies som var husgudar, och vilka ledde mig vidare till diverse andra liknande gitarrgrupper, tyvärr aldrig riktigt lika bra som de två nämnda.
Sonic Youth - Schizophrenia
Men det var indiepoppen som jag med tiden la ner mest tid på. Jag är förmodligen den enda som upptäckt Another Sunny Day före The Smiths. Mycket Sarah Records, twee och sånt. "Sånt" är alltså typ:
Springa-upp-och-ner-för-kullar-glädje och studsande barnlycka blandades alltså med gråt i bilen och verklighetsfrånvända kvinnodrömmar. Ni vet hela den där grejen så det finns ingen anledning att säga mer om saken.
En annan del av mig gillade det avantgarda och smög runt lite i Squarepusher- och Aphex Twinkataloger. En kvällskurs i musikhistoria, där jazz-Janne var lärare, ökade frijazzintresset, och jazzintresset överlag. Jag har redan postat lite frijazz i en post nångång vet jag, så vi tar en fin jazzlåt av lite mer klassiskt slag istället (nån slags bop är det helt klart):
Efter ett halvår eller så orkade jag inte med det avantgarda så mycket längre, alltmedan indiemusiken fick ett allt starkare grepp om mig. Nåt år eller så efter att jag gått ur gymnasiet gjorde jag ett besök hos en kompis, vi kan kalla honom Frej, eftersom han heter så, som imponerade med alla snygga hiphopvinylskivor han hade. Jag hade tidigare med uppskattning lyssnat på några hiphopakter, främst Atmosphere, men jag var inte initierad på området. Jag bestämde mig i den stunden för att det skulle bli ändring på det, och jag minns tydligt vilken hjärnorgasm som drabbade mig när jag för första gången hörde A Tribe Called Quests raspiga jazzbeats eller The Notorious B.I.Gs upphackade flow. Nånstans här kom jag på att det kanske trots allt är lite roligare att känna sig stark, gunga huvudet och dansa lite, än tårfyllt krampkrama kudden klockan tre på natten tänkandes på någon som just i den stunden förmodligen kände sig stark, gungade huvudet och dansade lite. I alla fall jag, som är nånstans mellan snygg och sjukt snygg, borde inte leva det kuddkramande livet. Resultatet blev ett par år med mycket hiphop och indiepop (ungefär fram tills idag alltså).
Big L - Put It On
Ju närmare idag vi kommer desto mindre skev Broder Daniel-indie har det blivit, och istället mer... annat. Efter att jag fastnat för rapgrejen dröjde det inte särskilt länge innan även soulmusiken och girlgroupsen gjorde sitt stora intåg. På riktigt hände det nog först efter att jag besökt soulklubben på Fashing, där northern soul mm av högsta kvalitet spelades. Försök själva att inte fastna i träsket när ni hör
De flesta svarta genrerna upptäcktes, disco och funk också. Efter hand har jag även fastnat för den moderna soulen och åtmisntone russinen i r'n'b-kakan.
Nu i våras läste jag en tråd på dagensskiva.com som handlade om afrikansk musik och jag insåg med ens att jag var tvungen att kolla upp saken närmare. Detta resulterade i ett par månaders musiklyssnande som till stor del innehöll musik från denna världsdel, främst afrofunk från västafrika. Men även lite judiska körer från Uganda letade sig in i mitt hjärta (låten hämtad nångång för länge sen från Martin Gelins blogg):
Nu i sommar har ytterligare ett intresse väckts, det för elektronika. Denna gång inte typ Boards of Canada-elektronika utan gärna mer dansant sådan. Vi har t ex
Så. Nu vet ni vad jag lyssnar på, har lyssnat på och har lyssnat på innan dess. Lite är sagt men det allra mesta utelämnat givetvis. Men några av de viktigaste perioderna och utvecklingarna har delgivits. Jag erkänner att berättelsen i sig inte var betagande, inte ett dugg rolig och inget man sögs in i. Men ni fick en hel radda musiktips i alla fall, kom inte och säg annat. I höst blir det mer av dansmusiken, elektronikan och hiphopen, plus en tweepoprevival nånstans i november. Lite oväntat kommer en Neil Youngrevival första veckorna i december och under jullovet kommer flickgrupperna spelas flitigt, samt Nancy Sinatra. Allt detta innan jag på allvar ger mig i kast med den klassiska musiken under 2008.
Det är nångång strax efter mitten av 90-talet. Ung, gullig och med mina stora blå ögon fick jag många leenden och jag hade sannerligen ingen anledning att vara misstänksam, skeptisk eller cynisk. Det var på den tiden då jag gick på frikyrkliga möten i tält med andra trevliga människor och när tälten fylldes av lovsång var jag inte den som var den, utan gick självklart in för det med själ och hjärta med följden att jag kände den där fred-på-jorden kärleken till allting och massa trevliga saker som hopp, kärlek och glädje fyllde dessa stunder. Det här var på tiden då tjejer fortfarande bara var okillar, och inte så mycket mer än så. "Tjej" var alltså ett hyfsat neutralt ord för mig, eller kanske inte neutralt, utan t.o.m positivt, och allt möjligt i livet var mest frid och fröjd. Världen hade inte lärt mig så mycket än (och nej, det har den i och för sig fortfarande inte).
Vi förflyttar oss lite framåt i tiden, men bara lite. Eller, vi kan nog lika gärna vara kvar på i princip samma tidsplätt. Mamma och pappa har åkt till jobbet och jag är trött på att spela Heroes of Might and Magic. Plötsligt kommer jag att tänka på den där söta tjejen i klassen, men synd och skam! - det är inte hennes ansikte jag tänker på. Det är dessutom några dagar sen jag såg henne, så minnet är inte så skarpt. Det är mer känslan, skulle vi kunna säga, som sitter i. Jag har lite svårt att slå bort tanken och eftersom den där Spice Girls-postern jag snodde av en kompis redan hade utnyttjats lite väl många gånger, känner jag mig aningen rådlös. Kvar finns då den outsinliga källan som kallas internet och skuldkänslan är rätt stor när jag nån timme senare tänker tillbaka på mitt surfande.
När det kommer till R. Kelly brukar gemene musiklyssnare såga honom pga att han vill ligga med 13-åringar (något vi alla vill, i alla fall om vi ska tro Stig Larsson), eller hur gamla de nu är. Han är inte dömd men bara anklagelsen räcker. Jag tycker att pedofili i allra högsta grad är läskigt faktiskt och det tänker jag inte försvara, anledningen till att jag tog upp saken är att det kanske kan bidra, tillsammans med alla sexlåtar han gjort ("Girl I promise this will be painless - we'll take a trip to planet Uranus" är bara en subtil sexreferens vi kan höra i Sex Planet), till att ge en hyfsat klar bild av Kellz: han är porrig, sliskig och förmodligen rent ut sagt vidrig.
Att han samtidigt har spelat in låtar som nedanstående klipp är ett (det finns många, tro mig) exempel på kan därför för många tyckas vara inget annat än hyckleri. Som värsta frikyrkopastorn står han och sjunger med sin lena fina röst de allra innerligaste lovsångerna.
Vad tyckte ni? En sådan människa va? Det där är ju inte trovärdigt för fem öre, ena stunden fred och kärlek och andra stunden minderåriga flickor och förföriska porruppmaningar. Ni har säkert redan förstått vad det är jag tänker komma till. När andra ser det som icke trovärdigt, säger jag att det är just vad det är. Om pastor Renhet Själv står där och sjunger finns det en sak jag känner - misstänksamhet, och en sak jag inte känner - igen mig. Eftersom jag förmodligen är minst lika usel som alla andra därute skulle jag inte känna igen mig i hans moraliska renlevnad. Och så det där med misstänksamheten: Tror ni inte att pastor Renhet ligger med pojkar i smyg? Nä, det är klart, det är ju faktiskt bara några få undantag, oftast katolska, som sysslar med sånt. Då återstår alltså alternativet att de faktiskt aldrig gör hemska saker, inte ens porrsurfar. Där nånstans har de tappat greppet om mig.
Kontentan av kardemumman: Där står en snuskig pedofil, inte värd en endaste krona av pengarna han tjänat, på ett berg med händerna i luften och jublar ut sin lyckopsalm, uppbackad av änglakörer. Hyckleri? Nej.
Livet, såsom jag känner det.
PS. Om vi för en sekund ska diskutera själva musiken, förstår jag er som blir lite förvirrade över att jag hyllar det här, när jag tidigare inte bara sagt att jag inte riktigt gillar R. Kellys musik, utan dessutom i min sämsta låtar nånsin-lista sågat överdrivet pompösa ballader. Vad gäller den första "anklagelsen" har jag ett ambivalent förhållande till mannen, jag gillar vissa saker bra och andra sämre helt enkelt. Vad gäller den senare så är det faktiskt skillnad på bra och dåliga ballader, det är skillnad på bra och dåliga röster, det är skillnad på känsla och stelhet. Vad jag försöker säga är väl att det är skillnad på svart och vit musik.
Jaha, så har man varit på festival nummer två, återigen gratis och återigen med ett artistband runt handleden. Detta inlägg kommer säkert låta precis som det förra men det får ni ta. De som jobbade på Arvikafestivalen var ju trevliga och så men den där fruktade respekten man hade på Peace and Love var mer eller mindre som bortblåst, kanske för att det inte stod "artist" på banden, kanske för att folk upptäckt att alla artister på festivalen inte är rockstjärnor. Vår scen var kass och inga var där och kollade men allt gick snabbt och smärtfritt och redan på torsdagseftermiddagen var vi klara med våra uppdrag. Kvar var bara att njuta av festivalen. "Njuta" alltså, ni vet, av den där härliga "festivalstämningen" som det pratas så mycket om. Sunkfestivalen Arvika lever ganska bra upp till sitt rykte, redan första dagen var det lerigt på campingen (vi bodde inte där, men gjorde ett par tafatta raggningsförsök där - eller rättare sagt, tänkte göra det men hann oftast bli för misantropiska innan vi såg någon som väckte något intresse), redan första dagen såg man punkare överallt och redan första dagen insåg man att det skulle bli mer än en resa in till stan och civilisationen. Att det tillhör festivaler att bada i lera, misslyckas med att sätta upp tält, ha för mycket ketchup på korven och hångla med ful(l)a fjortisar, eller om man har otur - gothare, det tänker jag inte köpa. Sista kvällen ville vi statuera exempel och åkte helt sonika upp till stans finaste restaurang, iklädda våra bästa kläder, beställde dyr mat och smuttade överlägset på vattnet (vi hade ju lagt alla våra pengar på maten) och skålade skadeglatt för campingen. Backstage var dessutom, förutom dansgolvet, bra mycket kassare än i Borlänge. Jag såg inte en enda kändis där.
Men det här ska inte handla om det. Det här ska handla om musiken jag såg. Denna gång gick jag faktiskt på rätt många konserter, till skillnad från Peace and Love. Vet inte varför, men det kan ha berott på att det inte fanns mycket annat att göra ute i urskogen.
Bloc Party Halvkul, dvs aningen roligare än på skiva. Banquet var ju kul och så, men som väntat skulle det inte bli en konsert att minnas. Bloc Party är som alla vet hyfsat menlös indierock när allt kommer omkring. 5/10.
Front Line Assembly Såg lite av en låt. Det sämsta som kommit från Kanada. 1/10.
Nouvelle Vague Ett rent coverband som spelar låtar gjorda i slutet av sjutti- och början av åttitalet. Brasiliansk bossa låter kanske roligare i teorin än vad det faktiskt är i praktiken, men det var ändå skön musik. Låtvalen var utmärkta, This is not a Love Song av Public Image Ltd, Ever Fallen in Love av Buzzcocks, Heart of Glass av Blondie och Blue Monday av New Order tillhörde favoriterna. Men. När de spelade Love Will Tear Us Apart av Ni-vet-vilka-vid-det-här-laget-annars-kan-ni-fan-gå-hem, då började jag nästan gråta. Inte för att det var en sjukt bra cover, utan för att det är en sjukt bra låt som de inte skämde ut. Varför dör man alltid av den låten? Arvika bjöd för övrigt på flera personliga indiefavoriter i låtväg och hiphopen lös med sin frånvaro. Det är inte bra för min karaktär, men det var ändå rätt fint, det måste jag säga. Hursomhelst, för att prata Nouvelle Vague så blev jag kär i sångerskan. Rätt charmig är en underdrift i klass med "Det har regnat lite nu i juni, tror jag bestämt". Måste vara skönt att veta att om man bara ler och säger nåt på franska så blir vem man vill kär i en. Det hade jag utnyttjat som en galning, och krossat alla hjärtan som gick. 7/10
Hans Appelqvist Att Arvika bokade Äpplet var årets överraskning. Såklart gjorde de allt för att trots allt förstöra förväntingarna genom att låta honom spela på en utomhusscen i närheten av tråkmånsarna i Weeping Willows och dansmusiken från party backstage. Den tänkta intima känslan förstördes än mer av pajasarna i publiken som skrek fullohälsningar till den stackars timida Hans. Dagen efter beklagade sig Hans själv för oss att han fick spela så sent (02.30) och på en dålig scen när vi för att få honom att känna sig lite mindre ensam gick fram och pratade med honom. Han passade även på att semisåga sin egen skiva Naima, när jag förtjust förde den på tal. Inte hans fel att omständigheterna var kassa således, jag ska lugnt se honom under bättre förhållanden. Han gör faktiskt ganska speciell och intressant musik. Jag vill rentav säga djup. Kudos till Äpplet, men arrangörerna får smaka på riset. 6/10.
[Ingenting] Bra konsert med en stabil samling låtar framförda på ett stabilt sätt. Inte fantastiskt, men bra. Tamburinkillen var roligast, han kastade/klackade ut två stycken tamburiner från scenen, krossade en i småbitar, råkade kasta en på ledsångaren och kastade in en i ordinarie trummis trumset. Han var, som de säger, i gasen. Bäst var extranumret. Ja, jag pratar om Punkdrömmar. 7/10.
Vapnet Ingen höjdarkonsert från Vapnet, alla deras låtar är inte av samma kvalitet som några väl utvalda är. Ljudet var inte så bra heller. Men jag fick höra Kalla mig och Thoméegränd så jag är nöjd. På väg bort (orkade inte se hela) hann jag även höra en hyfsad version av Ge Dom Våld. Sångaren såg för övrigt ut som en riktig svenne: medelålders, medelklass, medelycklig. Det var roligt. 6/10.
Tingsek Orkade bara se några låtar. Det var väl inte jättedåligt men allvarligt, vem bryr sig? Inte oväntat att jag inte skulle palla med att se så mycket, jag visste ju att han hade spelat i Loosegoats. De har jag inte haft den minsta lust att lyssna på sen jag var 17. Dessutom var Tingsek själv ganska snygg på ett dåligt sätt, vilket pajade intrycket än mer. Men hey, är du en av de där som fortfarande orkar lyssna på Christian Kjellvander så gillar du säkert honom också. Inte för att de låter överdrivet lika varandra, men de har ju spelat i samma band och de känns ungefär lika tråkiga. Konserten bjöd på en ganska bra låt i alla fall. 4/10.
Juvelen Kort men hög kvalitet. Han ser ut som en högstadiekille med stora-killarna-i-9D-komplex (dvs liten men tuff) och låter som en lite tunnare Prince. Jag har läst nånstans att det är "slick funk" och det låter bra tycker jag. Det var dans och det var hitten Hannah. Jag var nöjd. 7/10.
The Tough Alliance Sveriges kanske bästa grupp genom tiderna levererade ytterligare en fantastisk spelning. 20 minuter dans, inledd och avslutad av den där arabmusiken vi hör i början och slutet av A New Chance. Det var mycket rök på scenen och jag tror att Henning och Eric passade på att gå av scenen under några låtar, eller i alla fall gömma sig långt bak, men då jag väl såg dem dansade de runt fint, och videoshown och musiken var oklanderlig. Jag gillar att de inte spelar sina gamla låtar och att de håller konserterna så korta, men för att jag ska ge full pott hade de nog ändå behövt spela någon av sina gamla låtar och göra konsertern aningen längre. 9/10.
Infected Mushroom Hade hoppats på något hyfsat bra och speciellt i jämförelse med de andra banden på Arvika. Blev ruggigt besviken, gick efter några låtar. Världens största psytranceband bjöd på mögig dunkadunka av den sämre sorten. Roligt att någon försökte sig på något annat än gitarrmusik, men ändå. Israel borde koncentrera sig på viktigare saker än att producera överskattade tranceband. 2/10.
Kristian Anttila Kristian är en rockstjärna. Han är en flickidol. Redan där balanserar han på en tunn tråd för om han ska åtnjuta min stora beundran eller mitt stora hat. Eftersom han försöker spela bra pop får det nog ändå bli det senare. Hur många gånger ska jag behöva säga det? Gitarrpopmänniskor ska inte vara starka och modiga och få ligga hela tiden. Gör dansmusik eller hiphop om du ska vara sån (och då kommer jag lyssna med välvilja). Musiken var väl stundtals hyfsat studsig och väldigt lite småkul, men jag är ytterst trött på både småkul gitarrmusik och rockstjärnor. Han frågade publiken rätt ut om det var några som ville knulla med honom ikväll och han sög på klubbor som han kastade ut till publiken. Men åh, ska du inte börja knarka och hänga med Pete Doherty också? Doherty har jag för övrigt velat såga länge men när jag redan hittat en (inlägget längst ned på sidan) sågning på den eminenta bloggen esgieqroue så slipper jag. Jag såg inte hela spelningen men jag såg visst hitten Paul Weller. Sämsta hitten. Jag har bevis: Vill man veta sanningen om något så kollar man bara youtubekommentarerna. Jag instämmer med haveguitarwilltravel:
"Is the song called Paul Weller? I dont get it. Sounds shit anyway, like Franz Ferdinand doing Euro pop with Hitler on vocals." 3/10.
Magic Numbers Före denna spelning stod jag inför ett avgörande om jag skulle försöka "göra stället" så att säga, eller bara gå hem och lägga mig, kanske skulle vi i så fall redan lämna orten mitt i natten och bege oss hemåt. Mina kära kompisar hade elakt nog gett mig hela bollen och låtit mig stå för avgörandet. Vi gick till spelningen och jag skulle fundera under tiden. Vad händer? Jo, de spelar förstås I See You, You See Me och så var den kvällen förstörd. Hur ska man kunna ens låtsas leva ytligt och så (jag är tillräckligt dålig på det ändå, jag är bara ytlig på ett teoretiskt plan, inte när det väl kommer till kritan) när man får höra mysbumbibjörnar sjunga om äkta kärlek på ett sätt som får mig att inte ens lägga märke till den söta blondinen som ställt sig precis framför nosen på mig? Va? Det enda som återstod var givetvis att strosa hem och sova och naivt tänka saker som att "jag nog kommer träffa någon som jag verkligen gillar och som verkligen gillar mig nångång". 7.5/10.
De vi såg när vi skulle sova (VNV Nation?) Vi skulle alltså sova. Men vad händer? Jo, några spelar musik mitt i natten, vilket gör det omöjligt för oss att genomföra projektet. Dessa några gör det dessutom bedrövligt, och vi ser i programmet att det borde vara VNV Nation som låter ändå in i husvagnen. Dessa skulle ju vara elektroniska men det lät mest hårdrockigt. "Electro-industrial" kan väl i och för sig låta sådär hemskt kan jag tänka mig. Efter att ha pratat en stund borrar vi in öronpropparna och gör ändå ett försök att somna. Någon muttrar ett uppgivet "vi är straffade" och så faller vi alla in i en inte alltför djup sömn. 1/10.
Sämst på festivalen var teatergruppen som var före oss när vi jonglerade. De var förstås oerhört "radikala" och "provocerande" när de framförde ett stycke där de kritiserade kärnfamiljen, heteronormativiteten och sånt. "Kom, låt oss alla ha ett stort gangbang på åkern!" osv. Det hela kändes väldigt mycket 1973 och banal Gudrun Shyman-retorik. Intentionerna var säkert jättebra och så vidare, men att håna konservativt tänkande med löjlig humor och naiva gymnasieargument känns ju lagom fräscht.
Bäst var nog när dj:en på party backstage spelade någon Biggieremix som gjuten för dansgolvet. Jag var dock så förstenad av Kung Biggie att jag inte kunde dansa, utan bara stod där fånigt leende. Inte för att jag är något vidare på det där med att dansa ändå.
uppstår nu Dunka Dunka igen med full styrka. Med ambitionen att vara ännu mer läsvärd kommer jag, även känd som Den Goda Smaken, eller ibland bara Smaken Själv, ge er det ni behöver igen. Jag trodde mitt uppehåll skulle bli längre, men det finns ingen anledning längre att låtsas att jag har ett liv, så jag kan lika gärna skriva skit igen. Och faktiskt har jag fått mindre liv på sistone, nu äntligen ska jag bara vara hemma på sommarlov ett tag, efter att ha rest runt och haft mig.
Förmodligen kommer ingenting bli bättre, som det så sällan blir, och förmodligen kommer mitt läsarantal vara fortsatt lågt. Förmodligen kommer jag återigen få ångest över att jag inte producerar tillräckligt bra saker, och förmodligen kommer det återigen mest handla om gamla sunkiga saker ni redan visste allt om.
Förhoppningsvis kommer ni gilla det.
Här under kan ni läsa om mitt Peace and Love-besök. Blogger lyder mig inte som den underdåniga slav den ska vara, utan har lagt mina inlägg i en ordning jag inte vill.
Jag och två kompisar åkte till vänsterfestivalen Peace and Love för att åtminstone någonting annat än det vanliga skulle hända. Vi gjorde det dessutom gratis, eftersom vi var där i egenskap av artister. Vi var alla alltså redo att anta de förnedrande rollerna som jonglörer bara för att få vara där gratis, äta gratis, gå på artisternas efterfester och dessutom slippa den äckligt smutsiga campingen, fyllda av folk jag har lättare att känna förakt än respekt för, om vi säger så.
När vi väl installerat oss är det dags att ladda upp för kvällen. Skämten kommer igång, mat äts och Kilkennyn öppnas. Vi bestämmer oss snart för att gå på nattklubb. Min kompis sätter igång lite lätt med flirtandet, det går bra - han pratar och har sig. Själv känner jag mig i god form, men upptäcker snart att kvällen rullar på ungefär som kvällar brukar rulla på. Vilket gör mig lite lätt deprimerad, eller i alla fall uttråkad. Jag går till ett annat ställe, till ett annat dansgolv, för att kolla vad som händer där.
Där, ensam på ett i princip tomt klubbgolv sätter Punkdrömmar med [Ingenting] igång och jag blir som förstelnad. Det är då det går upp för mig. Den minimalistiska technon jag nyss dansat till, håret jag klippt och steget vidare jag tagit - allt är bara punkdrömmar. Det handlar inte om att jag vill vara punkig givetvis, jag kan inte komma på någonting som är mindre punk än punk i dessa dar. Nej, men att vara på något sätt rebellisk, nytänkande, att förstå något som andra inte förstår, att älska disco, att vara Maxim Lindqvist (även om han känns lite 2005), att vara dekadent. Ni förstår min tanke. Detta (förutom att gilla disco, som jag för det mesta verkligen gör med hjärtat) är bara punkdrömmar som inte har något, eller väldigt lite, att göra med min verklighet. Jag är vanlig. Det är här, efter att ha blivit så betagen av låten jag snabbt inser varför Morrissey, trots att det lät så bra, trots allt har fel. Man ska inte hänga dj:en som spelar musik man inte kan relatera till. Jag vill INTE höra musik som säger mig något om mitt liv, hur berörd jag än blir. Jag kommer givetvis hamna i fällan otaliga gånger till och jag kommer ständigt återkomma till mina Another Sunny Day-singlar, Television Personalities-favoriter och jag kommer säkert hylla Love Will Tear Us Apart-covern med Nouvelle Vague i min nästa Arvikapost, men det är inte det jag behöver och således tänker jag så ofta jag kan försöka undvika detta. Jag, som alla andra, behöver egentligen uppbygglig musik, dvs hiphop, disco, elektronika och annan stark musik. Låtar får gärna vara fina, men om de tar död på mig så fullständigt som mycket av denna indiepop trots allt har gjort måste jag försöka hålla mig undan. Detta var min känsla när Punkdrömmar tonat ut.
Jag uttryckte lite snabbt min begeistring för låten för en kompis som kom och gick sedan snabbt tillbaka till technogolvet.
Dag 2
Detta var starten på festivaldagen. Salem al Fakir höll en folklig och kringskuttande allsångskonsert - vad annat kunde man ha väntat sig? - och jag orkade med kanske hälften. "Okej! Kom igen! Ser ni den osynliga linjen här i mitten? Jag vill att alla på den här sidan om linjen sjunger oh oh oh när Fredde här gör det, och sen vill jag att ni andra sjunger ah ah ah när Jakob här gör det. Är ni med? Oh oh oh! Ah ah ah! Wow! Det där gick ju skitbra! Ni är den bästa festivalpubliken jag haft!"
Jag känner ett dagis här i närheten, jag ska tipsa dem om Salem.
Sen missade jag nästan allt av Billie the Vision and the Dancers, som trots allt spelade bra musik. Det hände säkert massa andra saker också, jag tror vi hade en jongleringsshow den här kvällen, men nu till det viktiga: På natten var det dags för The Tough Alliance. Efter att ha gått före ett antal timmars kö ("Jag ska in här, jag är artist") kom vi in i god tid till konserten. Som väntat skulle jag inte behöva bli besviken på TTA som gjorde en bra konsert, om än 30 min efter utsatt tid. Tyvärr blev det lite strul med deras playback, vi fick höra nån låt två gånger och First Class Riot en och en halv gång, men det gjorde inte så mycket. Jag vet själv hur besvärliga stereoapparater kan vara. Visst hade det varit kul med nån låt från The New School men eftersom de bara spelade typ fyra låtar förstår jag om de ville fokusera på den nya skivan. Föredömligt kort spelning. Efter knappt 20 min ursäktade sig Henning med ett läckert: "Ursäkta att vi var sena, men nu måste vi sluta". Jag frågade för övrigt Henning på efterfesten hur mycket ironi det var i deras konserter och han hävdade att det var blandat allvar och ironi. Låter troligt. Däremot var det lite svårt att hålla sig för skratt när han sa att de aldrig medvetet strular till saker, "det är alltid 2000 saker som strular inför konserterna". Hehe, den var kul Henning. Hursom, deras energi på scenen var oklanderlig. Det här var den enda hela konserten jag orkade se på hela festivalen och den var nog bäst...
Dag 3
... förutom Fattaru som hoppade in istället för Promoe. Tajta som de där vita fjortisbyxorna som var populära när jag gick på högstadiet var dem. Kul och svängigt. Såg i och för sig bara några låtar, kommer inte ihåg varför. Men ärligt, vem orkar stå och se hela konserter på festivaler? Det är ju som att spela hela låtar på fester (jag ville så gärna skriva det där, även om jag måste skämmas och erkänna att jag är en hellåtsspelare på fester). Men ärligt för andra gången, livemusik är överskattat. Det är därför det är så bra att TTA kör playback. Bra ljud, fina inspelningar. Musik är bäst hemma i soffan eller på dansgolvet - till inspelad musik.
Denna dag minns jag inte så mycket av, så den var väl antingen inte rolig eller så var det just vad den var. Efterfesten bjöd som vanligt inte på nåt särskilt kul. Jag minns att jag pratade med han som varit med och startat festivalen - sjukt vad killen pratade. Jag var väl den ende som orkade lyssna.
Dag 4
Sista dagen. Precis när man börjat vänja sig vid den där misantropin man alltid känner på festivaler var det alltså nästan slut. Snart skulle man inte längre kunna gå fram till glamrockare och säga "Marc Bolan? Känns inte han lite 1967?" eller kanske "Lyssnar du fortfarande på T. Rex alltså? Kör du på vänster sida vägen också?"* Snart skulle man inte längre kunna fnysa åt unga tjejer och med en café latte i handen överlägset håna deras dumhet, dåliga musiksmak, H&M-kopierade stil och allt annat man stör sig på bara för att man är avundsjuk på deras pojkvänner.
Här nångång träffade vi ett par trevliga tjejer som vi umgicks med resten av dygnet och smugglade in på Efterfesten. Väl där stannade vi till morgonen, mest bara för att, men vi dansade i alla fall och en kompis frågade Leif Pagrotsky om han var dörrvakt (han blev förargad, något jag kan förstå, eftersom det förmodligen var ett hån mot hans veka fysik och löjligt korta längd). Det är möjligt att jag blandar ihop dagarna nu, men det spelar ingen roll. Dansgolvet spelade House of Love, Orange Juice, Madonna, Smiths, Jakob Hellman mm.
Peace and Love var, trots att det kanske inte låter så på mig, en väldigt rolig tillställning (det roliga känns så onödigt att blogga om, typ "Åh! Den där bullen vi åt var så god och den där tjejen var så söt och alla de där skämten Peter drog var riktigt roliga". Ni vill ändå inte höra sånt, erkänn nu). Detta berodde dock inte särskilt mycket på de förutsägbara artistvalen de satsat på. I övrigt fick jag väl ganska många saker jag redan tidigare misstänkt bekräftat: "Festivalfolk" är inte ett positivt begrepp, musik är inte bäst live, folk är idioter och gillar inte nån sorts elektronika på dansgolvet och TTA spelar gärna 50 Cent om de får chansen att dj:a.
* Jag har inget emot, kanske t.o.m gillar glamrock, Bolan/T. Rex och framförallt gillar jag 1967. Det är väl mest människor som gillar dessa saker jag har svårt för. De har så ful klädstil.
Allt som berör musik kan beröras här, vare sig det dunkar eller inte. Hyllningar. Sågningar. Recensioner. Listor. Funderingar. Jämförelser. Bara massa skitsnack. Precis vad ni vill ha.
