måndag, juli 23, 2007

Mitt musikliv - en tillbakablick

Nedan följer ett ganska torrt och sakligt inlägg. Bara så ni vet. Jag tror ändå att det kan vara värt att läsa, för några av er.

Hur hamnade jag här? Hur kan jag veta så mycket om all musik? Hur kan jag ha så bra smak? Vem är jag egentligen, denna strålande människa vi alla till vardags kallar Martin Janzon?

Vem jag är tänker jag inte svara på, men något gällande min musikaliska resa genom livet (kokboksklyschigaste uttrycket i år?) kan jag väl dela med mig av. Det är ju ändå en musikblogg. Det var alltså såhär jag blev som jag blev.

Jag vet inte hur gammal jag var, men vi kan säga tio år, det är ju ett jämnt och fint tal. Jag visste ju att den där Elvis Presley var känd och så, så han måste ju vara bra. Nu när jag hade en egen cd-spelare måste jag ju ha någon skiva att spela. När vi gick bland de få skivor som fanns vid det där ståndet pekade jag på en Elvisskiva och frågade/befallde mamma att köpa den åt mig. Jag tror Pot Luck var först, och på den fanns pärlor som:

Evlis Presley - Gonna Get Back Somehow

Min rockabillyperiod inföll med andra ord tidigt, och tillsammans med lite skön country var det det här jag lyssnade på dåförtiden. Jag växte upp, blev några månader äldre, och den omgivning jag var i ledde mig till klassiska kristna rockgrupper som Jerusalem och Guardian, som jag tyvärr inte kan dela med mig av, eftersom jag inte har något av deras musik på datorn eller på skiva längre.

Men så har jag ju en storebror också. Ni vet hur det är, det storebrorsan lyssnade på, det lyssnade man själv på. Svårare än så var det inte. Nånstans i mitten eller mot slutet av hans tonår då jag alltså var tolv, tretton nånting, var det Toto, Dream Theater, Anthrax, Sting och sånt som gällde. Särskilt de två förstnämnda spelades flitigt och jag skulle nog kunna tralla med i de flesta av dessa bandens låtar fortfarande, även om det var åratal sen jag hörde dem. Det finns en anledning till att det var många år sen jag lyssnade på dem och något musikaliskt uppvaknande hade jag fortfarande inte varit med om. Inget ont om dessa grupper (eller jo... ganska mycket ont) men det var inte dem som fick mig att kasta mig in i den här musikskiten.

I början av gymnasiet hände något, en skiva som brorsan fått bränd av en kompis nådde mina och min kompis, Kreüs, öron. Vi lyssnade, lyssnade och lyssnade. Det var det bästa vi hade hört. En helgjuten skiva tyckte vi. Otroligt vacker och berörande. En återlyssning för ett par år sen fick mig att inse att det trots allt är som de säger: tiderna förändras. Den gången föreföll Parachutes med Coldplay mest vara tråkig tonårspoprock avsedd för unga pojkar snarare än unga män. En fattigare version av Radiohead skulle man kunna säga. Inte lika ångestfyllda, inte lika vackra, inte lika experimentella. Och då är jag inget jättestort Radioheadfan ändå. Hur Coldplay låter vet ni redan mer än väl så där får ni inget smakprov.

Jag hade i alla fall varit med om en riktigt stark musikupplevelse, men fortfarande lyssnade jag mest lite slumpartat på det som råkade komma i min väg. Lisa Ekdahl, Bo Kaspers Orkester och de skojiga norrmännen Farmers Market (ett medley bjuds ni på nedan), m.fl.



Ja, men när började du lyssna på allvar då, undrar ni nu. Jag hade just tänkt komma till det, så ta det lite lugnt. Det var i början av tredje året på gymnasiet och min kamrat Manne spelade lite Neil Young nånstans. Hursomhelst, jag bad att få låna nån Neil Youngskiva och nåt med Bob Dylan. Sleeps with Angels och Desire följde med mig hem en säkert solig septemberdag, vad vet jag, och resten är som de säger. Historia. Till saken hör att jag var kär då (såklart) och det gjorde att den deppiga Sleeps with Angels föll mig alldeles perfekt i smaken. Och ni vet alla vilken låt som avslutar Desire. Jag menar, försök lyssna på Sara utan att bli kär, och om du redan är kär, försök lyssna på den utan att gråta.

Bob Dylan - Sara

Detta var min ingång till den klassiska rocken, som alltså var den första "genren" som jag verkligen utforskade. Ni vet hela den prylen, förutom de ovan nämna var det artister och grupper som Jimi Hendrix, Led Zeppelin, Tom Waits, The Who, The Velvet Underground osv som gällde. Klassiska rockgrupper och legendariska gubbar med gitarr eller piano. Woodstock och Last Waltz sågs om och om igen.

Sedan dök de något mindre kända akterna inom samma tradition upp. Fortfarande var det stora namn dock. Framförallt två akter fick stor betydelse för mig, nämligen Modern Lovers och Television. Jag håller fortfarande deras respektive debutalbum som top 10 någonsin, minst. Kanske var det Jonathan Richmans naiva och charmiga persona, kanske var det Tom Verlaines skeva gitarrspel och oskolade sångröst, kanske var det hyllningarna till obskyra popband på skivsamling.nu, jag vet inte, men det dröjde nu inte länge förrän jag föll för det vi kallar indiemusik.

Vad gäller indierocken var det Sonic Youth och Pixies som var husgudar, och vilka ledde mig vidare till diverse andra liknande gitarrgrupper, tyvärr aldrig riktigt lika bra som de två nämnda.

Sonic Youth - Schizophrenia



Men det var indiepoppen som jag med tiden la ner mest tid på. Jag är förmodligen den enda som upptäckt Another Sunny Day före The Smiths. Mycket Sarah Records, twee och sånt. "Sånt" är alltså typ:

Biff Bang Pow! - She Never Understood

Springa-upp-och-ner-för-kullar-glädje och studsande barnlycka blandades alltså med gråt i bilen och verklighetsfrånvända kvinnodrömmar. Ni vet hela den där grejen så det finns ingen anledning att säga mer om saken.

En annan del av mig gillade det avantgarda och smög runt lite i Squarepusher- och Aphex Twinkataloger. En kvällskurs i musikhistoria, där jazz-Janne var lärare, ökade frijazzintresset, och jazzintresset överlag. Jag har redan postat lite frijazz i en post nångång vet jag, så vi tar en fin jazzlåt av lite mer klassiskt slag istället (nån slags bop är det helt klart):

Sonny Rollins - I'm an Old Cowhand

Efter ett halvår eller så orkade jag inte med det avantgarda så mycket längre, alltmedan indiemusiken fick ett allt starkare grepp om mig. Nåt år eller så efter att jag gått ur gymnasiet gjorde jag ett besök hos en kompis, vi kan kalla honom Frej, eftersom han heter så, som imponerade med alla snygga hiphopvinylskivor han hade. Jag hade tidigare med uppskattning lyssnat på några hiphopakter, främst Atmosphere, men jag var inte initierad på området. Jag bestämde mig i den stunden för att det skulle bli ändring på det, och jag minns tydligt vilken hjärnorgasm som drabbade mig när jag för första gången hörde A Tribe Called Quests raspiga jazzbeats eller The Notorious B.I.Gs upphackade flow. Nånstans här kom jag på att det kanske trots allt är lite roligare att känna sig stark, gunga huvudet och dansa lite, än tårfyllt krampkrama kudden klockan tre på natten tänkandes på någon som just i den stunden förmodligen kände sig stark, gungade huvudet och dansade lite. I alla fall jag, som är nånstans mellan snygg och sjukt snygg, borde inte leva det kuddkramande livet. Resultatet blev ett par år med mycket hiphop och indiepop (ungefär fram tills idag alltså).

Big L - Put It On



Ju närmare idag vi kommer desto mindre skev Broder Daniel-indie har det blivit, och istället mer... annat. Efter att jag fastnat för rapgrejen dröjde det inte särskilt länge innan även soulmusiken och girlgroupsen gjorde sitt stora intåg. På riktigt hände det nog först efter att jag besökt soulklubben på Fashing, där northern soul mm av högsta kvalitet spelades. Försök själva att inte fastna i träsket när ni hör

The Spinners - It's a Shame

De flesta svarta genrerna upptäcktes, disco och funk också. Efter hand har jag även fastnat för den moderna soulen och åtmisntone russinen i r'n'b-kakan.

Nu i våras läste jag en tråd på dagensskiva.com som handlade om afrikansk musik och jag insåg med ens att jag var tvungen att kolla upp saken närmare. Detta resulterade i ett par månaders musiklyssnande som till stor del innehöll musik från denna världsdel, främst afrofunk från västafrika. Men även lite judiska körer från Uganda letade sig in i mitt hjärta (låten hämtad nångång för länge sen från Martin Gelins blogg):

Various Artists - Ali Omu Yekka

Nu i sommar har ytterligare ett intresse väckts, det för elektronika. Denna gång inte typ Boards of Canada-elektronika utan gärna mer dansant sådan. Vi har t ex

Claude vonStroke - Who's Afraid of Detroit?



och The Whip - Divebomb (Crystal Castles remix)

Så. Nu vet ni vad jag lyssnar på, har lyssnat på och har lyssnat på innan dess. Lite är sagt men det allra mesta utelämnat givetvis. Men några av de viktigaste perioderna och utvecklingarna har delgivits. Jag erkänner att berättelsen i sig inte var betagande, inte ett dugg rolig och inget man sögs in i. Men ni fick en hel radda musiktips i alla fall, kom inte och säg annat. I höst blir det mer av dansmusiken, elektronikan och hiphopen, plus en tweepoprevival nånstans i november. Lite oväntat kommer en Neil Youngrevival första veckorna i december och under jullovet kommer flickgrupperna spelas flitigt, samt Nancy Sinatra. Allt detta innan jag på allvar ger mig i kast med den klassiska musiken under 2008.

15 Comments:

At 6:58 em, Blogger Gabriel said...

Spontan reflektion:

Äntligen! Alla missförstånd utredda, och jag har fått bekräftat att jag i stort sett hållit en lite bättre kurva än du genom livet (förutom din bisarra musikexplosion på slutet).

"Nånstans mellan snygg och sjukt snygg" Jag känner att du desperat försöker bygga upp mer hiphopimage, vilket är bra eftersom allt man gör desperat brukar bli åtminstone intressant.

Toto, Sting och Dream Theater är så uppenbart dåliga att jag inte ens behöver lyssna på dem. Men Anthrax är väl inte riktigt lika dåliga?

Klassisk musik! Härligt. Kolla upp Alexander Skrjabin, har inte hört något men verkade vara en skön kille.

 
At 12:14 fm, Blogger Martin Janzon said...

Ja, det här var ju en post för mina kompisar känner jag. Det känns skönt att folk får veta hur det ligger till, så slipper jag förklara massa varje gång. :)

Vad menar du med att du hållit bättre kurva? Att den varit jämnare och med finare övergångar eller? Vad gäller det du kallar min bisarra musikexplosion på slutet är den nog inte så bisarr, hade jag skrivit detta inlägg tidigare hade jag säkert skrivit om allt jag lyssnat på på slutet, reggae, singer-songwriter eller allt vad det nu kan ha varit... Men när jag tänker tillbaka tar jag bara det viktigaste.

Äsch vadå, är jag inte snygg eller? Va?

Anthrax är ju nån sorts arg rock i alla fall. Åtminstone lite hård. De är nog bättre ja, det tror jag.

Skrjabin? Det får bli wikipedia på den.

 
At 12:42 em, Anonymous Anna said...

Vad är det här? Toto är väl visst bra!?! Jag gillar Africa och jag var faktiskt inte ens född när de hade sin storhetstid! Visst, Rosanna är väl fruktansvärt "Lugna favoriter" men som sagt: Africa har sin charm!

 
At 12:53 em, Blogger Martin Janzon said...

anna:
Nej, Africa har inte sin charm. :) Men jag kan ändå tycka att det är ganska trött att såga Toto hela tiden. Det finns gott om band som är sämre tycker jag nog ändå, som jag stör mig mer på. Men det är så många i min närhet som gillat Toto under min uppväxttid att jag inte pallat med. Och att det är ett själlöst och blodlöst studiomusikerband håller jag nog ändå fast vid...

Kanske skulle jag ändå dra på typ Hold the Line och se vad jag tycker. Man måste ompröva gamla hatobjekt nu och då. Nångång ska jag nog till och med spela hela Toto IV, tror det ska vara deras bästa skiva... vad det nu kan betyda.

 
At 7:12 em, Anonymous Anna said...

Okej, Toto är inte bra. Men Africa är det. Jag menar lyssna på introt. Det är liksom ganska perfekt. Inte för att jag lyssnar på den ofta. Utom när jag reser. Fast du brukar iofs min musiksmak ändras helt... Perfekt att resa till är den i alla fall. Och då har man ju så många fina minnen till den. Jag tror att det är därför jag gillar den. Hold The Line däremot är rätt irreterande! Men jag hatar nog E-type mer, det var liksom han som var stor, tillsammans med all annan euro-disko, när jag var liten. Sånt spelar in, att alla i ens omkrets lyssnar sönder låtar. Det sitter i för livet gissar jag?

 
At 9:14 em, Blogger Anders said...

Någonstans mellan 60/tals-rocken och indiepoppen missade du punken... Vet ju såklart att du lyssnar på en del tidig punk, typ Buzzcocks, The Fall mm. Men vad hände med typ Clash, Damned, NY Dolls, Ramones (snabb 3-ackordspunk kanske inte är din grej, men ändå)och så vidare och så vidare. Kan ha fel, men har för mig att du inte ens har London Calling i samlingen. How come?

Knske är denna uppfattning helt felaktig, men så vitt jag vet har vi aldrig snackat nåt om ovanstående band.

Det raderade inlägget var mitt. CP-dator.

 
At 9:41 em, Blogger Martin Janzon said...

anna:
Sånt sitter i mycket länge i alla fall. Men sönderspelad eller inte håller jag fast vid att Africa är en mesig och tråkig låt. Kul att vi inte är överens! Resemusik man har minnen till kan ju förstås påverka det goda omdömet, så du är delvis förlåten...

anders:
Jag funderade faktiskt på att nämna punken också, men den har aldrig haft sina egna period i mitt musiklyssnande riktigt. Jag räknade in den i den klassiska rocken (The Clash känns lite samma grej som Rollling Stones, Beatles, Led Zeppelin och andra standardakter inom genren. Mojo-rock alltihopa liksom). Clash, Ramones och några få punkband till har jag lyssnat en del på, och det var som sagt främst under rocktiden, en del under indietiden. Det har väl inte lyssnats så mycket på dessa band, eller punken överlag, senaste året, vilket kan vara en förklaring till att vi inte pratat om det.

London Calling har jag på datorn och har länge haft bränd. Jag hade lika gärna kunnat haft den i samlingen. Att det sen är en hyfsat överskattad skiva trots allt (dvs, trots att den är bra) kan ha spelat in lite också.

 
At 10:33 em, Blogger babylemonade said...

Det sista stycket var jävligt snyggt. Själv har jag planerat att 2008 lyssna på postrock och jazz. Om postrock mot all förmodan blir blogghypat får det bli noise och ambient istället. Fast då behöver jag relativa mängder droger såklart.

 
At 10:34 em, Blogger babylemonade said...

Mer om din kristna barndom förresten! En kristen värdegrund är säkert anledningen till att du valt musik som du gjort.

 
At 11:06 em, Blogger Martin Janzon said...

babylemonad:
Postrock kommer inte bli blogghypat inom många år, eller så är det just vad det kommer bli, eftersom det vore så överraskande och alltså kommer nån kreddig snubbe som typ donnie (eller är han på väg att tappa sin kreddighet? Han har hållit fast vid crunken lite för länge för att bevara just kreddigheten tror jag) att hylla den och således vara cutting edge.

Kanske borde jag skriva ett inlägg om framtidens blogghype.

Vad gäller drogerna tror jag verkligen att frijazz och rätt droger är grejen, att få sätta på Free Jazz med kemikalier i kroppen känns som den största frestelsen att börja knarka för tillfället. Farligt.

Relativa mängder droger trodde jag förresten redan att du hade.

Damn, du har rätt. Ett naket inlägg om min kristna bakgrund och vad den fört med sig i musikväg skulle kunna bli bra. Fast det känns som att jag måste vara så sjukt utelämnande och personlig för att det ska kunna bli riktigt bra. Vet inte om jag pallar att internetnäcka så mycket. Ska fundera på saken.

 
At 11:23 fm, Anonymous sunvalley said...

Fint inlägg martin. Det ger bloggen ytterligare en dimension.

Och.

"Vad är inseglet på den uppnådda friheten? - Att inte längre skämmas inför sig själv."

Så töntigt, men så sant.

 
At 10:25 em, Blogger Ward said...

Att Toto var en ungdomlig förälskelse är, till skillnad från vad du verkar tycka, inte speciellt pinsamt. Att stadiumrock tilltalar infantilt musiklyssnade är U2:s försäljningssiffror bevis på. Du borde istället fokusera på vad som gick snett när Coldplay gjorde entré - de är förmodligen den främsta orsaken till dagens oerhört blasé och stagnerande populära popkultur, den s.k. OC-scenen. Min ungdomliga kärlek var Per Gessle. Men Chris Martin är, i vart fall nästan, värre.

I övrigt funderar jag på vart den brittiska dansscenen försvann (Madchester, Factory osv). Jag menar, om frijazz får dig att vilja stoppa kanyler i armen måste du ju verkligen digga Shaun Ryder. Och btw, vad hände med synthen, shoegazen, posthardcoren, punkfunken och lo-fin? Jävla nybörjare...

Till slut, kudos till uppfräschningen av prosan. Den, till en början, något stela och pretentiösa snubben som skrev älskvärt om sin musik har sakta men säkert förvandlats till en mer raljerande och självironisk skribent, mer säker på sina ämnesval. Gott så.

 
At 11:49 em, Anonymous Sverker Sörlin said...

Postrock har väl i och för sig varit extremt hypat en gång i tiden. Tortoise var ju varenda musikskribents husgud när de var nya och fräscha.

 
At 8:36 em, Blogger Martin Janzon said...

sunvalley:
Att sluta skämmas för sig själv är fruktansvärt viktigt när det kommer till allt möjligt i livet. Det var ett fint citat.

ward:
Trevligt att du tycker jag utvecklas åt ett positivt håll och trevligt att du läser bloggen. Ärliga kommentarer av ditt slag gillas starkt.

Eftersom jag tycker att jag vid några tillfällen redan har sparkat på lik så vill jag försöka undvika att göra detta så ofta framöver, varför jag inte tänker såga stadiumrocken, som givetvis håller urlåg kvalitet. Och ja, Coldplay är en stor skurk i dramat - men jag tror inte det började där. Jag skäms inte över att jag (åtminstone lite) smådiggat Toto, men jag tycker helt enkelt inte de är bra.

Om du menar att jag är en jävla nybörjare kan jag inte annat än hålla med. Att jag inte tog med eller har diskuterat alla nämnda genrer beror på att jag inte ville göra det inlägget så brutalt långt. jag har minsann lyssnat på mycket av det du droppade också. Och vad gäller Shaun Ryder, så är Happy Mondays inget jag tackar nej till nej. Inte den brittiska dansscenen överlag heller (även om New Order trots allt är överskattade.)

sverker:
När Tortoise var fräscha var jag en bollsparkande parvel, så visst kan de ha varit hypade då. Det verkar ju fortfarande vara ganska coolt att refera till bandet i vissa kretsar, men om man ska facea it: De coola killarna i nöjeseliten (särskilt bloggeliten) är inga postrockare.

 
At 11:43 em, Blogger Ward said...

Att kalla New Order för överskattade var det tråkigaste skämtet jag har hört på länge. Måhända hade jag fel om din positiva utveckling...?

 

Skicka en kommentar

<< Home