måndag, juli 02, 2007

Peace and Love

Dag 1

Jag och två kompisar åkte till vänsterfestivalen Peace and Love för att åtminstone någonting annat än det vanliga skulle hända. Vi gjorde det dessutom gratis, eftersom vi var där i egenskap av artister. Vi var alla alltså redo att anta de förnedrande rollerna som jonglörer bara för att få vara där gratis, äta gratis, gå på artisternas efterfester och dessutom slippa den äckligt smutsiga campingen, fyllda av folk jag har lättare att känna förakt än respekt för, om vi säger så.

När vi väl installerat oss är det dags att ladda upp för kvällen. Skämten kommer igång, mat äts och Kilkennyn öppnas. Vi bestämmer oss snart för att gå på nattklubb. Min kompis sätter igång lite lätt med flirtandet, det går bra - han pratar och har sig. Själv känner jag mig i god form, men upptäcker snart att kvällen rullar på ungefär som kvällar brukar rulla på. Vilket gör mig lite lätt deprimerad, eller i alla fall uttråkad. Jag går till ett annat ställe, till ett annat dansgolv, för att kolla vad som händer där.

Där, ensam på ett i princip tomt klubbgolv sätter Punkdrömmar med [Ingenting] igång och jag blir som förstelnad. Det är då det går upp för mig. Den minimalistiska technon jag nyss dansat till, håret jag klippt och steget vidare jag tagit - allt är bara punkdrömmar. Det handlar inte om att jag vill vara punkig givetvis, jag kan inte komma på någonting som är mindre punk än punk i dessa dar. Nej, men att vara på något sätt rebellisk, nytänkande, att förstå något som andra inte förstår, att älska disco, att vara Maxim Lindqvist (även om han känns lite 2005), att vara dekadent. Ni förstår min tanke. Detta (förutom att gilla disco, som jag för det mesta verkligen gör med hjärtat) är bara punkdrömmar som inte har något, eller väldigt lite, att göra med min verklighet. Jag är vanlig. Det är här, efter att ha blivit så betagen av låten jag snabbt inser varför Morrissey, trots att det lät så bra, trots allt har fel. Man ska inte hänga dj:en som spelar musik man inte kan relatera till. Jag vill INTE höra musik som säger mig något om mitt liv, hur berörd jag än blir. Jag kommer givetvis hamna i fällan otaliga gånger till och jag kommer ständigt återkomma till mina Another Sunny Day-singlar, Television Personalities-favoriter och jag kommer säkert hylla Love Will Tear Us Apart-covern med Nouvelle Vague i min nästa Arvikapost, men det är inte det jag behöver och således tänker jag så ofta jag kan försöka undvika detta. Jag, som alla andra, behöver egentligen uppbygglig musik, dvs hiphop, disco, elektronika och annan stark musik. Låtar får gärna vara fina, men om de tar död på mig så fullständigt som mycket av denna indiepop trots allt har gjort måste jag försöka hålla mig undan. Detta var min känsla när Punkdrömmar tonat ut.

Jag uttryckte lite snabbt min begeistring för låten för en kompis som kom och gick sedan snabbt tillbaka till technogolvet.

Dag 2

Detta var starten på festivaldagen. Salem al Fakir höll en folklig och kringskuttande allsångskonsert - vad annat kunde man ha väntat sig? - och jag orkade med kanske hälften. "Okej! Kom igen! Ser ni den osynliga linjen här i mitten? Jag vill att alla på den här sidan om linjen sjunger oh oh oh när Fredde här gör det, och sen vill jag att ni andra sjunger ah ah ah när Jakob här gör det. Är ni med? Oh oh oh! Ah ah ah! Wow! Det där gick ju skitbra! Ni är den bästa festivalpubliken jag haft!"

Jag känner ett dagis här i närheten, jag ska tipsa dem om Salem.

Sen missade jag nästan allt av Billie the Vision and the Dancers, som trots allt spelade bra musik. Det hände säkert massa andra saker också, jag tror vi hade en jongleringsshow den här kvällen, men nu till det viktiga: På natten var det dags för The Tough Alliance. Efter att ha gått före ett antal timmars kö ("Jag ska in här, jag är artist") kom vi in i god tid till konserten. Som väntat skulle jag inte behöva bli besviken på TTA som gjorde en bra konsert, om än 30 min efter utsatt tid. Tyvärr blev det lite strul med deras playback, vi fick höra nån låt två gånger och First Class Riot en och en halv gång, men det gjorde inte så mycket. Jag vet själv hur besvärliga stereoapparater kan vara. Visst hade det varit kul med nån låt från The New School men eftersom de bara spelade typ fyra låtar förstår jag om de ville fokusera på den nya skivan. Föredömligt kort spelning. Efter knappt 20 min ursäktade sig Henning med ett läckert: "Ursäkta att vi var sena, men nu måste vi sluta". Jag frågade för övrigt Henning på efterfesten hur mycket ironi det var i deras konserter och han hävdade att det var blandat allvar och ironi. Låter troligt. Däremot var det lite svårt att hålla sig för skratt när han sa att de aldrig medvetet strular till saker, "det är alltid 2000 saker som strular inför konserterna". Hehe, den var kul Henning. Hursom, deras energi på scenen var oklanderlig. Det här var den enda hela konserten jag orkade se på hela festivalen och den var nog bäst...

Dag 3

... förutom Fattaru som hoppade in istället för Promoe. Tajta som de där vita fjortisbyxorna som var populära när jag gick på högstadiet var dem. Kul och svängigt. Såg i och för sig bara några låtar, kommer inte ihåg varför. Men ärligt, vem orkar stå och se hela konserter på festivaler? Det är ju som att spela hela låtar på fester (jag ville så gärna skriva det där, även om jag måste skämmas och erkänna att jag är en hellåtsspelare på fester). Men ärligt för andra gången, livemusik är överskattat. Det är därför det är så bra att TTA kör playback. Bra ljud, fina inspelningar. Musik är bäst hemma i soffan eller på dansgolvet - till inspelad musik.

Denna dag minns jag inte så mycket av, så den var väl antingen inte rolig eller så var det just vad den var. Efterfesten bjöd som vanligt inte på nåt särskilt kul. Jag minns att jag pratade med han som varit med och startat festivalen - sjukt vad killen pratade. Jag var väl den ende som orkade lyssna.

Dag 4

Sista dagen. Precis när man börjat vänja sig vid den där misantropin man alltid känner på festivaler var det alltså nästan slut. Snart skulle man inte längre kunna gå fram till glamrockare och säga "Marc Bolan? Känns inte han lite 1967?" eller kanske "Lyssnar du fortfarande på T. Rex alltså? Kör du på vänster sida vägen också?"* Snart skulle man inte längre kunna fnysa åt unga tjejer och med en café latte i handen överlägset håna deras dumhet, dåliga musiksmak, H&M-kopierade stil och allt annat man stör sig på bara för att man är avundsjuk på deras pojkvänner.

Här nångång träffade vi ett par trevliga tjejer som vi umgicks med resten av dygnet och smugglade in på Efterfesten. Väl där stannade vi till morgonen, mest bara för att, men vi dansade i alla fall och en kompis frågade Leif Pagrotsky om han var dörrvakt (han blev förargad, något jag kan förstå, eftersom det förmodligen var ett hån mot hans veka fysik och löjligt korta längd). Det är möjligt att jag blandar ihop dagarna nu, men det spelar ingen roll. Dansgolvet spelade House of Love, Orange Juice, Madonna, Smiths, Jakob Hellman mm.

Peace and Love var, trots att det kanske inte låter så på mig, en väldigt rolig tillställning (det roliga känns så onödigt att blogga om, typ "Åh! Den där bullen vi åt var så god och den där tjejen var så söt och alla de där skämten Peter drog var riktigt roliga". Ni vill ändå inte höra sånt, erkänn nu). Detta berodde dock inte särskilt mycket på de förutsägbara artistvalen de satsat på. I övrigt fick jag väl ganska många saker jag redan tidigare misstänkt bekräftat: "Festivalfolk" är inte ett positivt begrepp, musik är inte bäst live, folk är idioter och gillar inte nån sorts elektronika på dansgolvet och TTA spelar gärna 50 Cent om de får chansen att dj:a.

* Jag har inget emot, kanske t.o.m gillar glamrock, Bolan/T. Rex och framförallt gillar jag 1967. Det är väl mest människor som gillar dessa saker jag har svårt för. De har så ful klädstil.

2 Comments:

At 4:40 em, Blogger Gabriel said...

Leif Pagrotsy- vilken skalp!Låter som en kul festival, hoppas du inte missade alltför mycket av tour de france..

 
At 6:36 em, Blogger Martin Janzon said...

Jag missade hela skiten faktiskt. Jag har ju uppfattat att cykling är världens creddigaste sport, men tyvärr inte förstått varför än. Däremot måst eju du ha missat Wimbledon? Det gjorde iofs jag med, men du skulle ju följa det.

 

Skicka en kommentar

<< Home