Jag listar: 90-talets 100 bästa låtar
00-talet? Det vet jag ingenting om. Men alla ni som tror att jag ligger efter med tanke på att jag nu börjar publicera min 90-talslista har missförstått alltsammans; det är tvärtom så att jag ligger före alla andra. Ni vet väl att 90-talet kommer komma tillbaka starkt inom ett par år? När 00-talet blir 10-talet kommer vurmen för 80-talet att gå över i ett hyllande av 90-talet. Ja, kära nån. Jag kan riktigt se det framför mig:- Pearl Jam är ett underskattat band, det har jag alltid sagt. (Faktum är att deras nya skiva fått bra recensioner, så vi är snart redan där.)
- Triphopen är den mest betydande genren vi fått fram sedan rock 'n' rollen. Det har jag alltid sagt.
Man kommer återigen gömma undan sina Alphavilleplattor. Forumtråden "90-talets sämsta genre?" byts ut mot "Är Dave Grohl vår tids Mozart?" Nej, det är inget jag ser fram emot.
Därmed inte sagt att det inte finns massa godbitar från förra decenniet. Ni som vet något litet om min smak har säkert en bra aning om vilka två stora genrer som kommer dominera. För er som hoppas på en spretig lista ska jag dra bort plåstret snabbt och resolut: åtminstone tre eller fyra stora, typiska 90-talsgenrer kommer helt sakna representanter eller bara ha nån enstaka låt med. Det är inte mitt fel. Det är vem-det-nu-var som tyckte att rocken behövde räddas.
Sen vill jag ta upp det här med elektronikan också. Drum 'n' bass, jungle, dance, IDM och downbeat minimal techno-trancebreak - snälla, ge mig en tablett av något slag. Jaja, jag gillar också Aphex Twin, men jag pratar generellt nu. Vilka låtar från all denna elektroniska sörja är egentligen riktigt bra? Som låt? Detta är trots allt listan över 90-talets bästa låtar, inte 90-talets bästa ljudlandskap.
För övrigt: Jag är ledsen över att ha insett att Talking with Myself av Electribe 101 och Wicked Game av Chris Isaak släpptes på slutet av 80-talet och inte på 90-talet. Det kunde väl nån ha berättat för mig innan jag satte igång med 80-talslistan?
Slutligen: Grattis till R.E.M. som var ganska nära att få med en låt denna gång.
PS. Jag gör som tidigare: finns en vettig youtubelänk lägger jag upp en, annars får ni fixa skiten själva bäst ni vill. Det mesta finns på Spotify. Ni vet den där musiktjänsten.
100. GZA - Liquid Swords (1995)
Kom igen, GZA är den bästa rapparen från allas vår älskade klan. Alla de andra har sina förtjänster så klart, men vem andas så mycket respekt som Geniet själv? Man hör ju så fort han öppnar munnen att han är den självklara auktoriteten, en som inte behöver ta i eller skrävla för att alla ska lyssna på honom. När han efter den obligatoriska Shaolinsamplingen (som pågår i nästan en och en halv minut) öppnar munnen så gör han det dessutom till ett av RZAs kanske tio bästa beat, vilket verkligen inte vill säga lite.
youtubelänk
99. Gene - Haunted by You (1995)
Nej, jag lovar! Jag skämtar inte. Jag gillar det här. Lyssna noga, är de verkligen en karbonkopia av The Smiths? Visst, Martin Rossiter lider alldeles säkert av tredje gradens Morrisseykomplex, men som vanligt handlar det om att upptäcka nyansskillnaderna. Måste det dessutom vara så farligt om det nu är väldigt likt? Om någon uppfinner något som smakar och ser ut precis som glass men inte är glass så skulle endast en språkfilosof klaga. Vi andra njuter av vad vi får, så länge det gillas.
youtubelänk
98. Outkast - ATLiens (1996)
När man tänker på Outkast som ett riktigt södernband är det kanske framförallt deras debut Southerplayalisticadillacmuzik man tänker på. Det är ju den som liksom rullar bäst. Indierockarnas favorit brukar heta Aquemini och popmänniskorna tänker nog mest på 00-talets alla Outkasthits. Ändå är kanske hiphopfansens favorit ATLiens, deras andra fullängdare. Jag har ingenting emot det, jag menar, vem gillar inte rymden? Lyssna på titellåten. Den dagen jag gör en mörk thriller som utspelar sig på en avlägsen planet vet jag varifrån jag ska hämta mitt soundtrack.
youtubelänk
97. Stereolab - French Disko (1993)
Indipopens kärna: tristess. Laetitia Sadier låter minst sagt uttråkad, och ÄNDÅ känns det som att det är stora känslor på spel. Låten är precis lagom monton, vilket gör att varje ackordbyte eller förändring av annat slag känns ordentligt. Stereolab är väl i övrigt mest kända för att göra musik jag inte riktigt orkar lyssna på, men French Disko är ett skimrande undantag.
youtubelänk
96. D'Angelo - Brown Sugar (1995)
Här har vi en sann hjälte. Soulhistoriens tredje snyggaste bringa vet hur man charmar kvinnorna - och männen. Åtminstone jag blir våt av det här. Min gissning är att D'Angelo anno 1995 fick precis hur mycket brunt socker han ville.
youtubelänk
95. The Fugees - Fu-Gee-La (1996)
Det finns få rappare jag känner sån uppriktig respekt för som Lauryn Hill. Det känns på nåt sätt bara helt självklart att hon vet vad hon sysslar med. Inte bara är hon mycket duktig på det hon gör, hon verkar ha huvudet på skaft också, till skillnad från många andra rappare... eller ja, till skillnad från många andra. Men riktigt bra blir det förstås, som vanligt, bara ihop med genuint bra musik. Där nånstans kommer hennes kompisar Wyclef Jean och Pras in i bilden. Och där nånstans kommer den här låten in i bilden.
youtubelänk
94. Pixies - All Over the World (1990)
Frank Black sjunger "All over the world, all over the world" och massa rockgitarrer spelar solon. Jag har ingen aning om varför jag gillar det. Pixies är märkliga. Hur lyckas de komma undan med sånt här? Hur lyckas de få det att låta så bra? Vad är hemligheten? Det här är ju stundtals till och med funkigt! Glöm Coca Colas hemliga ingredienser och leta efter det här bandets hemliga recept istället. Man borde göra en djupdykning i medlemmarnas hjärnor. En röntgen. En obduktion. Nånting. Låt oss göra en namninsamling.
youtubelänk
93. TLC - No Scrubs (1999)
Varför är det sexigt när tjejer uttrycker sitt förakt för oss killar? För att de blir mer oåtkomliga, förmodligen. Vi vill inte ha utmaningar, vi vill vara helt jävla körda. Vi vill inte ha en chans. Om vi skulle ha en chans, hur kan vi då motivera att vi lyssnar på popmusik? Hur skulle vi då kunna få tycka synd om oss själva, vilket vi män älskar att göra? Självömkan, den största av alla stora känslor.
Och ja, alla vi tragiska nördar är scrubs. "Always talkin' about what he wants, and just sits on his broke ass." Det gör ont i hjärtat att höra det, och jag älskar det.
youtubelänk
92. The Beatnuts - Watch Out Now (1999)
Jag tyckte väl att det fanns nånting med Jenny from the Block som lät lite väl bra. Mycket misstänkt alltsammans. Numera vet jag vad det var, och vilka som låg bakom det. Det var beatmästarna i Beatnuts som förhoppningsvis fick rejält med betalt för att vara orsaken till att J-Lo fick ännu en superhit. Rappen då? Underbar, rolig, festlig, härlig.
youtubelänk
91. Digable Planets - Return of the Slick (Cool Like Dat) (1992)
Hur kan samtliga medlemmar i Digable Planets låta så osannolikt tillbakalutade? Jag har alltid tyckt det varit underbart avslappnande, myssvängigt och coolt, men nu börjar jag nästan bli irriterad. Jag har nämligen börjat misstänka att det helt enkelt beror på att de är nöjda med livet. Det låter ju så. NÖJDA MED LIVET! Såna obsceniteter trodde jag var förbehållna Pernilla Wahlgren. Om inte punk varit så jävla dåligt hade jag dragit på det på högsta volym.
youtubelänk
90. Massive Attack - Unfinished Sympathy (1991)
Även en blind höna kan hitta ett korn. Jag menar inte att Massive Attack är en höna, men som ni förstått har jag aldrig orkat med den här triphopen riktigt. Det beror förstås nästan enbart på att jag inte lyssnat på skiten - jag dissar nästan aldrig något jag faktiskt satt mig in i - men jag tror också att det kan bero på att den är tråkigare än alla de delar genren är uppbyggd av. Ändå har denna låt alltid funnits kvar hos mig som en vacker och, gud må straffa mig för att jag använder ordet, skön låt. Unfinished Symapathy är lite som yoga: Väldigt bra och avslappnande, även om du aldrig skulle erkänna det eftersom det bara är konstiga människor som har med det att göra.
youtubelänk
89. Bob Dylan - Love Sick (1997)
När en ung poppoet sjunger dystra och bittra texter om livet så kan det förvisso träffa rakt i hjärtat, men faktum kvarstår att det är unga människor som uttrycker dessa känslor. De växer upp, glömmer bort, blir visare och finner harmoni. Eller? På ett plan blir det mycket jobbigare och tyngre när en snart 60-årig gubbe sjunger om sin olycka och bitterhet. Bara så att ni vet: det kommer inte bli bättre med åren.
youtubelänk
88. Heavenly - Atta Girl (1993)
En konkurrent till att vara Heavenlys bittraste låt. De visar här med all önskvärd tydlighet att de inte bara kunde göra fantastisk, sprittande tweepop, utan även fantastisk, deppig tweepop. Eller twee? Nej, det här måste vara något annat. Heavenly is not for the kids.
"No I could never live up to all your dreams. I don't have to be cute right through, and can't you concentrate on something other than me? Cause I'm not yours and never will be now." Fanns det någon rättvisa skulle det här vara en feministklassiker.
youtubelänk
87. Neil Young - I'm the Ocean (1995)
Det är lika bra att beta av alla gubbarna på en gång. Visst har jag ett ovanligt stort intresse för gubbarna Dylan och Young, men faktum är att deras 90-tal stundtals är riktigt starka, även så där lite halvobjektivt sett. När det gäller den här kanadensiske snubben så finns det överraskande nog ett litet gäng låtar som hade kunnat platsa. Bäst är ändå den här. Det finns en energi och känslosamhet i I'm the Ocean som ofta faktiskt är nära att driva mig till tårar. Youngs röst är dessutom fortfarande en av de märkligaste rockrösterna historien har bjudit oss på, och jag älskar den.
Innan nån börjar skrika i kommentarerna: Jag VET att Pearl Jam kompar Young här, men jag har inget emot dem av princip. Jag tycker bara att de kunde hålla sig till att vara kompband lite oftare.
86. Mobb Deep - Survival of the Fittest (1995)
Vi befinner oss i utkanten av en storstad. Det är mitt i natten, regnet som fallit hela kvällen har precis börjat avta lite grann. Det är inte mycket folk ute i de här kvarteren, särskilt inte vid denna tid. På en trapp nära tunnelbanan sitter en ung man gömd under en luva. Hans knutna nävar är instuckna under tröjan. Blicken är tom. Han kommer troligen inte leva särskilt länge till. Han har för många fiender. Men det blir som det blir, bara de starka överlever. Det vet han.
Ghettoromantiker, that's me.
youtubelänk
85. Heavenly - Cool Guitar Boy (1991)
Amelia Fletcher är som alla vet vår tids största musikaliska geni, och det har hon tillsammans med sina band bevisat gång på gång. På gång. Det är lätt att spela hårt, spela löst, öva in ett solo eller hyra in en kör. Men det är inte lätt att skriva en bra melodi. För det finns inga självklara regler. (Motown? Tin Pan Alley? Jag vet inte vad du pratar om.) Det krävs helt enkelt ett stänk av genialitet. Fletcher har, skulle jag uppskatta, runt femton stänk. Bitterljuv tweepop låter kanske som en paradox, men i så fall är det världens vackraste sådan.
youtubelänk
84. Ride - Seagull (1990)
Shoegaze låter aldrig så bra som när man ska sova. Därför låter det heller sällan riktigt bra när man är vaken. Jag gillar som ni vet drömmande musik, men jag gillar inte tråkig drömmande musik. Därför är inledningslåten på Rides Nowhere en positiv överraskning, då den sprudlar av energi. Som lyssnare översköljs man av ljudvågorna, man dränks i gitarrerna och får kippa efter andan för att inte tappa den helt. Bandmedlemmarna kanske sysslar med apatiskt skostirrande, men gitarrerna och trummorna gör det sannerligen inte. De är på väg någonstans, vart som helst, men definitivt någonstans.
83. 2Pac - Hit 'Em Up (1996)
En av de bästa beeflåtarna. Beatet är underbart och 2Pac säger sköna grejer, visst, men är den här fyndig och välskriven som någon av låtarna i Jigga vs Nas-beefen? Hell no. Lyssna bara på slutet. Inga snitsigheter här inte, inga snygga formuleringar - det är bara ilska och fuck you too. Och så ska en riktig beeflåt vara. Håller du inte med mig? Fuck you too. Tar du inte ställning? Fuck you too. And your motherfucking mama. All you motherfuckers: fuck you too.
youtubelänk
82. Nas - It Ain't Hard to Tell (1994)
Vet ni hur det känns att befinna sig någon millimeter ovanför marken i ett lätt svävande tillstånd?
I annat fall: Klicka på länken nedan.
youtubelänk
81. A.D.O.R. - Let It All Hang Out (1994)
Det bästa med den här låten är inte att Pete Rock (som givetvis gjort ett fantastiskt jobb med den här låten; ärligt, hur löjligt bra var Pete Rock egentligen? En fråga för forskarna.) stönar sig igenom den på bästa P. Diddy-vis: "uh-hu", "yeah", "c'mon", "aha", "that's right" - utan att det är en helt fantastisk och till synes relativt bortglömd hiphoppärla. Ni som lyssnat på annat av Pete Rock känner säkert igen den luftiga och jazziga stilen med det underbara blåset och ni som inte lyssnat på hans produktioner kan lika väl börja här som någon annanstans. Det är nån snubbe som kallar sig A.D.O.R som rappar rätt bra över den här skiten också.
youtubelänk
posted by Martin Janzon @ 9/30/2009 02:03:00 fm
46 comments
