fredag, mars 25, 2011

80-talets bästa album, år för år

80-talet!

Också här är vissa akter representerade mer än en gång, men jag skulle nog ändå vilja säga att det råder en större variation här än på 70-talslistan. Visst rör sig mycket på ett eller annat sätt inom ramen för popmusik, så är det. Men det finns plats för väldigt många olika ljudbilder och känslor inom den osedvanligt stora ramen. Så mycket att man lika gärna kan säga att det på listan finns förutom pop också rock, soul, r'n'b, house, disco och elektronika. Men i mina öron är det egentligen mer eller mindre pop alltihopa. Vafan babblar jag om? Till saken istället, dvs:

Bästa år: 1985. Fyran från det året (This Nation's Saving Grace med The Fall) hade gått in som etta år 1981.

Sämsta år: 1983, strax följt av 1981. 83 har en vassare etta, men därbakom ser det tunnare ut det året. 81 har jag å andra sidan ingen riktig superduperfavorit från, även om det NATURLIGTVIS rör sig om mycket bra skivor. 1984 och 1987 var relativt svaga år också.

För övrigt: Jag återlyssnade just på Simple Minds underbara new wave-skiva New Gold Dream (81/82/83/84), och hade gärna tryckt in den på listan, men Dexys kniper sistaplatsen det året (1982) - Jim Kerr är ju trots allt ingen Kevin Rowland.

Till den riktiga saken nu då:

1980.

1. Talking Heads - Remain in Light
Vit, nervös funk i konstförpackning. Gruppens musikaliskt rikaste album och en ständig källa till inspiration, glädje och beundran.

2. Change - The Glow of Love
Ni vet när man kommer över nån riktigt skön gammal danspärla på youtube? Kanske nån härlig Larry Levan-remix, nån obskyr discohit man inte kan sluta spela eller en funkig r'n'b-låt? The Glow of Love är som en samling av sådana spridda pärlor. Musik för vårnätterna, musik att bli glad av.

3. Joy Division - Closer
Jag vill mena att Closer är bättre än Unknown Pleasures. Båda är nattsvarta, men Closer på ett lite mer ekande och grandiost sätt, vill jag minnas. The Eternal är ljudet av Själens Ödslighet.

1981.

1. Television Personalities - ...And Don't the Kids Just Love It
Jo, indiekidsen i alla fall, det kan ni ge er på. Dan Treacy, den sympatiska och olycklige losern som framstår som bara något friskare än Daniel Johnston, är här på bandets debutskiva ganska skarp och cynisk, men är det inom ramen för romantisk pop. Albumet är en indiepopklassiker, helt enkelt.

2. Kraftwerk - Computerwelt
Plipp, ljuvlig melodi, plopp, charmig älskvärdhet, blipp, nostalgisk teknik, blopp.

Stor underhållning.

3. The Human League - Dare!
Jag har fastnat rätt hårt i synthpopen senaste tiden, men en skiva som inte är nyupptäckt utan har funnits med ett bra tag är denna klassiker. Var och varannan låt är en lättnynnad och dansant synthpärla, och ett år då det släpptes flera fina skivor inom genren (OMD's Architecture & Morality och Heaven 17's Penthouse and Pavement är två bra exempel) så håller jag nog denna som min favorit. Om man nu inte räknar in Computerwelt till genren förstås, vilket man kanske borde göra.

1982.

1. Kate Bush - The Dreaming
Den oefterhärmliga (även om många försökt) Kate Bush har flera fina skivor under bältet, men denna håller tveklöst till i toppen. Märkliga och dramatiska historier berättas till märklig och ljuvlig musik.

2. Michael Jackson - Thriller
Om man inte gillar den här är det en själv det är fel på, för det är så uppenbart kvalitativ musik. Tajt, medryckande och - fortfarande - fräscht. Vi serveras klassiker efter klassiker efter klassiker, och att skivan står sig trots att alla låtar spelats extremt många gånger säger något om hur slitstark den är. Man kan syssla med detaljkritik, men det är roligare att älska den utan förbehåll. Detär ganska lätt faktiskt.

3. Dexys Midnight Runners - Too-Ry-Ay
Kanske någon millimeter sämre än debuten (som alltså ändå inte riktigt lyckades ta sig förbi Closer i 1980-toppen), men med en uppsjö underbara blue eyed soul- och poplåtar. Bara det faktum att de lyckats få alla irländska folkmusikinslag att låta bra är ju fantastiskt.

1983.

1. Violent Femmes - Violent Femmes
Jag är inte en av dem som tycker att framställningen av nörden som 00-talets coola kille kändes särskilt spännande. Det blev snabbt tröttsamt. Napoleon Dynamite: alltså, ärligt? Men killarna i Violent Femmes är några av mina favoritnördar. Inte utvecklingsstörda och inkompetenta utan bara lite insöade och okyssta. Blister in the Sun - fantastisk poplåt rakt av. Add It Up - bästa låten om sexuellt frustration någonsin? Good Feeling - oerhört fin och allmängiltig. Och så där fortsätter det.

2. Tom Waits - Swordfishtrombones
Det vilar verkligen en speciell stämning över Waits album från mitten av 80-talet. Jag har inte riktigt funnit den någon annanstans, men som tur är kan jag alltid vända tillbaka till detta om jag behöver något som låter, tja, så här.

3. New Order - Power, Corruptions & Lies
New Order eller Joy Division? Deppopparna säger förstås Joy Division. Jag är inte lika säker.

1984.

1. Lloyd Cole and The Commotions - Rattlesnakes
Under en tid verkar Lloyd Cole ha varit lika inne bland studenterna som The Smiths, och faktum är att deras första skiva Rattlesnakes står sig väl mot The Smiths bästa alster. Gesterna är kanske inte riktigt lika dramatiska och möjligen är det därför som de inte rönt lika stor uppmärksamhet. Men varje någorlunda kultiverat (indie)popfan hör att det här är av bästa märke.

2. Prince - Purple Rain
Prinsens bästa? Här får vi små crazy saker som Let's Go Crazy, skriket i Beautiful Ones och den storslagna titellåten. Men vi får kanske framförallt When Doves Cry, en av hans absolut bästa låtar och kanske också ett av decenniets bästa låtar. Dessutom är ju Prince ständigt cool, vilket ökar lyssningsupplevelsen.

3. Sade - Diamond Life
Det perfekta cocktailpartyt. Du står på balkongen tillhörande en lyxvåning, beläget 50 våningar upp i en skyskrapa på Manhattan. Det är runt midnatt och mörkret lyses upp av alla tusentals lampor som utsikten bjuder på. Glasen klirrar, kvinnorna är klädda i eleganta klänningar och det finns en sorts sofistikerad erotik i luften. Diamond Life spelar i högtalarna.

1985.

1. Prefab Sprout - Steve Mcqueen
Apropå sofistikerat. Steve Mcqueen är värdig, snygg och smart - men aldrig tråkig eller känslolös. Appetite och When Love Breaks Down är utan tvekan två av årtiondets bästa låtar, Bonny och Goodbye Lucille #1 inte långt bakom.

2. Dexys Midnight Runners - Don't Stand Me Down
Ett grandiost stycke navelskådning av allas vår Kevin Rowland. Många kanske framförallt minns This Is What She's Like - och det är ju verkligen ett av pophistoriens absoluta mästerstycken - men varenda ett av de sju spåren gör sitt jobb på bästa sätt. Åtminstone denna gång är jag fullständigt överens med Andres Lokko - Don't Stand Me Down är ett av popens allra bästa album. (Men bäst från 1985 är den ju förstås inte riktigt.)

3. Kate Bush - Hounds of Love
Första halvan är så bra att man knappt tror det är sant, men jag är inte riktigt lika förtjust i låtarna efter Cloudbusting. Nåväl, det kan fortfarande vara Bushs bästa album.

1986.

1. The Smiths - The Queen is Dead
Den här har stått sig genom alla missförstådda ungdomsår, eftersom det faktiskt handlar om musik som är bra på riktigt. Smiths sound ÄR unikt och lättigenkännligt. På samma sätt som i fallet Chic hör man direkt när det är en Smithslåt. All heder åt Marr där, och Morrisseys dramatiska gester är fortfarande lika underhållande, pricksäkra och snygga.

2. The Triffids - Born Sandy Devotional
Triffids är verkligen underskattade, hur kommer det sig att inte fler fallit för Dave McCombs poetiska romantik (eller kanske romantiska poesi)? Vem kan lyssna på Wide Open Road utan att drabbas av ett bitterljuvt sting i hjärtat? Varför ser man inte Born Sandy Devotional på alla dessa bästalistor som musikkritiker ägnar sig åt? Apropå australiensisk rock så har jag ett statement att göra: Triffids > Nick Cave.

3. The Go-Betweens - Liberty Bell and the Black Diamond Express
Om man föredrar det lite mer postpunkiga Go-Betweens så är det den här skivan man ska vända sig till i första hand. Hade varit den absoluta pärlan i nästan vilket band som helsts katalog.

1987.

1. The Triffids - Calenture
Calenture eller Born Sandy Devotional? Blondiner eller brunetter? Paris eller New York? Åsikterna går isär, men låt oss nöja oss med att konstatera att det inte finns något som helst fel på något av albumen. Calenture har den mäktiga Save What You Can, avslutningslåtarnas avslutningslåt.

2. The Housemartins - The People Who Grinned Themselves to Death
Trallvänlig och minnesvärd tweepop med den rätta taggen. Det blir aldrig för sött eller mesigt, men är ständigt en källa till glädje. Build är dessutom en av decenniets finaste popballader.

3. Sonic Youth - Sister
Lite smått obehaglig och adrenalingivande undergroundrock, särskilt de första låtarna försätter mig alltid i en stämning som inte mycket annan rockmusik förmår. Bör för bästa effekt lyssnas på när mörkret fallit och utan andra störningsmoment.

1988.

1. The Go-Betweens - 16 Lovers Lane
Allt det som jag vill få ut av romantisk popmusik finns på den här skivan. Det räcker så.

2. Pixies - Surfer Rosa
Skruvat och galet, hittigt och aggressivt. Om man väl en gång fallit för Pixies musik så är den sen väldigt lätt att tycka om. Det rycker i kroppen och man får lust att skråla med i Black Francis alla tokigheter.

3. Sonic Youth - Daydream Nation
Det Stora Indierock-Eposet, naturligtvis, och nästan lika bra som ryktet gör gällande. Kanske något lång och passar inte för alla dagar i veckan, men de gånger jag uppskattat den här skivan som mest har den verkligen tagit mig på en rejäl resa.

1989.

1. Pixies - Doolittle
Surfer Rosa eller Doolittle? Blondiner eller brunetter? Paris eller New York? Åsikterna går isär, men låt oss nöja oss med att konstatera att det inte finns något som helst fel på någon av albumen. Föredrar nog dock den något mer polerade och poppiga Doolittle en smula.

2. Jakob Hellman - ...Och Stora Havet
Sveriges egna lilla blandning av Elvis Costello och Buddy Holly (om inte annat utseendemässigt!) står förstås för en av vårt lands absolut bästa popskivor någonsin. Ändlöst spelbar.

3. Inner City - Paradise
Kanske det bästa housealbumet jag hört. Melodiös och sångbaserad, så som jag vill ha det. Ger som all bra house känslan av urbana festnätter med inslag av både melankoli och romantik.


Frågor?

12 Comments:

At 12:06 fm, Blogger Johannes Soldal said...

Så glad att Rattlesnakes kravlade sig upp på förstaplatsen!

 
At 6:55 em, Blogger Filip said...

Ah, synd att jag upptäcker listan nu när jag är på språng. Men en grej:

Har aldrig hört Change, men från 1980 vill jag gärna ha med Feelies Crazy Rhythms och den ack så förbisedda post-punk-pärlan Jeopardy från The Sound.

Sen håller jag med Johannes om att det är glädjande att se Lloyd trona överst.

Och att 1985 är bäst förvånar inte. Det kan mycket väl vara världens bästa år. Många vettiga människor föddes då.

 
At 10:58 em, Blogger Martin Janzon said...

Rattlesnakes är så klart ett mästerverk inom genren.

Jeopardy har jag aldrig hört! Blir till att kolla upp när jag känner mig på postpunkhumör.

Crazy Rhythms däremot var rätt nära listan faktiskt. Gillar den starkt!

Ah, också du Filip är en 85:a får jag anta! Stort!

 
At 11:57 em, Anonymous Anonym said...

Haha, här känner man sig originell när man ska uppmärksamma att Rattlesnakes kom med, men så har alla andra gjort det innan. Bra lista! Har suttit de senaste veckorna och bara lyssnat på 16 lovers lane. whoopi

 
At 12:18 fm, Blogger Martin Janzon said...

Det finns sämre saker att göra veckorna i ända än att lyssna på 16 Lovers Lane. Det finns i alla fall mindre njutbara saker, så särskilt produktivt är det väl i ärlighetens namn inte. Men att vara "produktiv" låter å andra sidan ganska vidrigt.

 
At 12:25 fm, Anonymous Anonym said...

Ej relaterat till detta inlägg, men ändå.

Du skrev även en 90-talslista med bra låtar. Jag minns att du nämnde Calvin Johnson i någorlunda osmickrande sammanhang. Är du möjligtvis bekant med han och frontmannen i Built to Spills sidoprojekt The Halo Benders? En del riktigt bra låtar gjordes (exempelvis Your Asterisk, Don't Touch My Bikini, Love Travels Faster). Bara ett litet tips i lo-fiväg om du någonsin känner suget. Har nämligen själv småsvårt för Beat Happening.

-L/tidigare Anonym

 
At 12:55 fm, Anonymous Joakim said...

En högst subjektiv åsikt, men jag slår ett slag för Psychocandy (1985) och Darklands (1987). I övrigt en mycket bra på listan.

 
At 11:47 fm, Blogger Martin Janzon said...

-L:

Jag ska kolla upp ditt tips! Jag har inte hört dem. Vill inflika att jag gillar Beat Happening, men i indiepopkretsar känns det inte riktigt okej att bara gilla dem, man ska ÄLSKA dem... så ja, kanske kan man tolka det som att jag relativt sett har svårt för dem.

Joakim:

Psychocandy och Darklands är två (mycket) bra skivor, men jag får nog snällt erkänna att jag aldrig riktigt älskat bandet. På den förstnämnda skivan står några låtar ut, men jag har inte riktigt fallit för hela soundet där. Den andra är väldigt skön, men har kanske inga riktiga topplåtar (även om jag inte lyssnat ihjäl mig på Darklands direkt, så pärlorna kanske har gått förbi mig).

 
At 3:21 fm, Blogger norea said...

Måste bara säga att jag ÄLSKAR din blogg, helt sjukt otroligt bra!
Tack så mycket för att du finns och driver den här bloggen ! <3

 
At 5:58 em, Blogger Martin Janzon said...

Oj! Så där mycket oförställd kärlek har jag inte fått sen jag låg i krubban, känns det som. Tack så mycket!

 
At 2:11 fm, Blogger A night out with Disco Dave said...

Jag har precis hittat din blogg och måste säga att jag blir väldigt glad att upptäcka en frände med så bra musiksmak. Bara att sätta Talking Heads och Change topp för 1980 års lista säger en hel del.
Fortsätt vad du gör och förgyll min tillvaro med underbara listor i alla dess former.

Kram, David

 
At 11:14 fm, Blogger Martin Janzon said...

Disco Dave:

Vad kul! Synd bara att det känns som att den här bloggen är rätt död. Just nu sysslar vi (jag och två kompisar) ju med att lista världshistoriens 101 bästa album, men kanske ska jag försöka väcka lite liv i den här skutan efter det. Det är fortfarande en del som besöker den märker jag, trots att jag inte skrivit ett inlägg med substans på åratal känns det som.

Intressant blogg du har! DJs brukar ju ha rätt bra koll på intressant dansmusik, i alla fall sådana som hyllar Talking Heads och Change. :)

 

Skicka en kommentar

<< Home