söndag, november 30, 2008

Jag går på emofest

"hej martin. om du inte gör nåt speciellt på lördag får du gärna komma på fest hemma hos oss. det är tema emo :)"

Om det är nånting jag inte är, så är det den som är den. Det finns mycket som är fascinerande med emokulturen. Det finns en hel del som är bra (unga tjejer) och en hel del som är dåligt (unga tjejer klär inte i svart), men den är alltid spännande, förmodligen för att jag känner mig radikalt åtskild från den. En fest, tänkte jag, kanske skulle kunna få ändring på den saken, och jag såg det hela som en möjlig ingång till emomusik såväl som emokultur överlag. Nångång ska man väl lära sig den grejen också, resonerade jag, så iväg till stan det bar, och innan jag visste ordet av var jag utrustad med Nightwishtröja (de hade tyvärr inte Tokyo Hotel), Bullet for My Valentine-pins, nitbälte, rosa detaljer, svart hårsprayfärg och rakblad. Laddningen kunde börja.

Ett problem återstod: Vilken dryck skulle köpas? Det känns knappast särskilt emo med fancy öl eller snitsiga drinkar, så valet föll på den billigaste tillika äckligaste ölen samt ett tetrapack vin. Att det är tetrapack är givetvis av tyngsta vikt, då glasflaskor är alldeles för snobbigt. Vi fick leta ett bra tag innan vi hittade ett vin med tillräckligt mörkt, passande omslag. Det blev tillslut Lazy Lizard,
vilket var extra mycket på pricken eftersom ödlor alltid varit rejält emo. Dessutom får väl emokids ses som ett ungt white trashalternativ till kulturvetaren/den arbetslösa, varför rödvin torde fungera som fullgott dryckesalternativ.

Uppladdningen inför festen gick tillslut, efter att vi tagit ett sista farväl av funken, hiphopen och discon, i emots tecken och bibelläsning (Job, bibelns emoigaste bok helt klart, möjligtvis i konkurrens med Klagovisorna eller Predikaren, men Predikaren är för cynisk, så nej, Job eller Klagovisorna måste det vara. Nu var det i alla fall Job jag läste.) blandades med billig rökning samt den, intalade vi oss, lätt emoliknande musik vi kom överens om att vi kunde lyssna på: Arcade Fire, Rites of Spring, Bright Eyes. När vi äntligen satt på oss vår emokostym, en lätt pervers känsla att jämföra med den då man ibland klär ut sig till kvinna när man är ensam hemma, bar det iväg till festen. Det enda som kändes lite oroligt var gissningen att festen var ett utlopp för studentironi, och att inga riktiga emomänniskor skulle vara där.





Lite som TTA på nåt sätt. Två unga killar, den allmänna nonchalansen, Gabriels dryga armrörelse som för tankarna till spännighet och våld, osv.

Tillställningen var en rolig sådan, och jag kände mig hemma i det svartklädda sällskapet. Tyvärr var det som jag hade anat, att alla var ironiska, de var inte alls emo, de lyssnade ju på helt andra grejer som System of a Down, Flogging Molly osv. My Chemical Romance hade de bara råkat se live, det var inte alls meningen. Och den konserten var faktiskt riktigt bra trots allt, även om de i vanliga fall suger, förstås.

Jag hade hoppats på någon form av romantisk intimitet denna kväll, inte bara för att jag hoppas på det varje kväll, utan kanske särskilt för att det var emokväll och att det här förmodligen var det enda tillfället i hela mitt liv då jag skulle få chansen att ingå något slags kroppslig kontakt med ett emokid. Kanske skulle det visa sig vara en fetisch jag inte visste att jag hade? I så fall vore det ju synd om den helt skulle gå mig förbi. Jag gick trots allt ganska hårt igång på mig själv framför spegeln, och faktum är nog att jag aldrig varit så snygg, men det får väl de som har haft turen att se mig svara på. Nu ville det sig dock inte bättre än att damen som involverades i denna fysiska interaktion var den minst emoutklädda på hela festen, så den frågan fick egentligen inget klart svar. Aldrig får jag lyckas.

Annars fanns det mycket att glädja sig åt denna kväll: white trashbalkong - check. Alltid någon som rökte på densamma, företrädelsevis sittande ned i ett hörn - check. Diverse hångel på den snart uttjatade balkongen - check. Inget dansande, men mycket soffsittande - check. Det man verkligen kan klaga på trots allt är den mogna, sofistikerade glädjen och artigheten som de flesta besatt, vilket kändes oerhört oemo. Det är alltid tråkigt när folk inte går in för teman, och sämst kändes det faktum att människor verkligen pratade med varann, glatt och intensivt. De pratade! Förutom ett spektakulärt undantag var det heller inget lidande, inget gråt och inga uppgivna, tomma blickar.

Vad har jag då lärt mig av detta projekt, vilka insikter har drabbat mig? Nå, den utpräglade, typiska emomusiken ligger mig fortfarande inte särskilt varmt om hjärtat och den enorma tid man varje dag måste lägga på framförallt frisyr och sminkning är ett klart minus. Samtidigt är det nog nästan värt det. För vad fin man blir! Jag kände mig snygg, trygg och nästan autentisk, så det här var helt klart inte sista gången. I <\3 emo.

onsdag, november 26, 2008

Jag tolkar: René Magritte - Ceci n'est pas une pipe

eller En historia om varför jag inte vill försvara ett forskningsarbete på en disputation.


Okej, så här var det: Snubben målade en pipa och skrev att det inte var en pipa. Konstvärlden gick som väntat i brygga och surrealisten Magritte är nu evigt fast i konstkanon om inte på grund av allt annat han gjort så i alla fall på grund av det här.

Självutnämnda besserwissrar ska förstås briljera med alla möjliga lösningar de känner till på "problemet": Han har rätt! Det är ingen pipa, det är ju bara en målning av en pipa! Eller, kolla här då, skriften säger ju att "det här" inte är en pipa, och pekar alltså på sig själv, och och... då är det ju också sant, för texten är ju text och ingen pipa! Hihi! Men jag då, lyssna på mig! Han, jo så här, han.. menar att pipan i sig inte är ordet pipa, en pipa är ju en träsak för rökning och inget ord, eh.. förstår ni, det är är lite svårt, ni kanske inte förstår, är typ lingvistisk, men mest filosofi, lite konstvetenskap förstås... jag har läst sånt här, alltså det är skitintressant... det är liksom Foucault och sånt, eller Barthes, jag vet inte...

Please, sluta jiddra. Den enda besserwissern jag har respekt för är mig själv, och att tjafsa om sånt där är att missa det viktiga med målningen. Målningen är en paradox, den är fel, den funkar inte. Den säger att det inte är en pipa och ändå ser vi en pipa. Målningen är störd i huvudet.

Så vad gör vi när saker inte stämmer, när något är och inte är samtidigt och liknande filosofiskt? Vi inser alltings absurditet, tar en sup och ger upp. Vi kan också tycka att det är romantiskt och hoppingivande (vi kan faktiskt inte förstå allt!), varefter vi, precis som i det första fallet, tar en sup och ger upp. Oavsett så tas den tunga bördan av förståelse och logik av våra axlar, vilket är alldeles enormt skönt. Det finns inget roligare än att höra att fysikerna kommit på att allt de trott hittills inte stämmer och att det är dags för ett nytt paradigm. Äntligen lite spänning! Äntligen kan vi släppa garden, äntligen vet vi ingenting, äntligen kan vi ge upp.

Alla texter på Crunk Juice kanske inte går att "försvara" in i minsta detalj, men jag vill lyssna i alla fall, okej? Magritte har visat att sådant är helt okej: skivan är kanske dålig men den är extremt bra ändå. Ett exempel till: Houellebecq är en bitter jävel men han är trots detta rolig att läsa - världen kanske inte blir bättre och jag kanske inte blir gladare, men jag vill inte försvara eller förklara mig, jag vill bara läsa boken, capiche? Knarka är säkert dåligt, men säkert kul också. Det är så jag vill ha mitt liv: ologiskt, oförsvarbart, konstigt, paradoxalt och oförståeligt. Inga frågor på det, tack.

Ni förstår, ingen vetenskap ska komma och förstöra mitt liv.


Outro: Webbcynikern och järnladyn Mathilda skrev "bra musikblogg förresten" i en kommentar nyss och bara för att hon inte ska få göra det igen (erkänn att du tänkte!) så kommer här dagens musiktips, för många kanske nostalgimusiktips, vilket för övrigt är löst relaterat till skittexten ovan: Lil Jon - What U Goin' Do

torsdag, november 13, 2008

En dag i en humaniorastudents liv

När jag läste esqieqroues senaste inlägg, som behandlade en dag i hans liv, så tyckte jag först att det stämde rätt så perfekt även på min vardag. Snart insåg jag dock att det hände alldeles för mycket i hans liv, och texten var lite för spännande att läsa på nåt sätt. Detta fick mig att skriva ihop något som jag tycker representerar mitt liv för tillfället, och, vill jag tro, många andras i samma situation. Osentimentalt, händelselöst, ganska platt och kort. Till både stil och innehåll. Med denna min situation formulerad och förevigad kanske jag kan gå vidare i livet och bli den där spännande, fantastiska och inspirerande människan jag är när jag är som bäst.

En morgon när jag vaknar upptäcker jag att jag blivit förvandlad till en jättelik skalbagge. Jag tror länge att det är bokstavligt, tills jag slutligen inser att anledningen till att jag inte kan röra mig endast beror på trötthet, men en mental skalbagge är jag alla gånger. Snart upptäcker jag mitt andra misstag; inte bara har jag undsluppit den biologiska metamorfosen, det är inte heller morgon. Slösurfandet natten innan har straffat sig, nu är klockan tjugo i ett och jag har missat frukosten. Kanske tror ni nu att jag tillbringat natten på ett hotell, och så kunde det ju förstås ha varit, om det inte vore för att jag är hemma i min egen lägenhet. Hursomhelst är det snart dags för lunch i alla fall, så det är bara onödigt att äta frukost. Min lägenhetskamrat har tydligen varit uppe ända sen tolv, och vare sig han vill det eller inte får han mig att känna mig usel till mods. Jag tar ändå tag i kragen min och reser mig upp, sätter på mig min trasiga morgonrock och kliver ut i vardagsrummet.

Väl där sätter jag mig i fåtöljen, ger upp en stund, och bläddrar sedan lite förstrött i Populärhistoria nr 6, 2007. Det är det som är bra med historietidskrifter, de blir aldrig passé, eftersom de ändå bara handlar om gamla saker. En nyare utgåva kan på så sätt vara mer inaktuell än en äldre, om den nyare handlar om korstågen och den äldre om Första världskriget, till exempel. Nu är det tyvärr den nyare som jag bläddrar i, och korstågen intresserar mig föga, troligen för att de påminner mig om Rolandssången. Därför slänger jag ifrån mig tidningen och stirrar ett tag på teven innan jag sätter på den. Klockan har nu hunnit bli kvart över ett.

Pimp My Ride har aldrig intresserat mig, och denna repris är jag extra lite nyfiken på, då jag slötittade på programmet igår kväll. Fjärrkontrollen har dock försvunnit, eller ligger åtminstone inte nånstans där jag ser den, så det får bli som det blir. Pimp My Ride it is. Men hur oföretagsam jag än känner mig idag så märker jag snart att jag faktiskt inte klarar av att se det här. Jag har ju inte ens en ful och trasig bil, så jag kan inte relatera överhuvudtaget. Jag ger mig istället in till datorn, en stationär historia från datorteknikens barndom, och kollar runt lite på bloggar. Ingen har uppdaterat sen sist men några nya kommentarer går att läsa i alla fall. ”haha, det här var ju skitkul. på pricken, varken mer eller mindre. sämsta uppdateringstempot dock, vafalls är det frågan om??” Nöjd med att ha inhämtat i alla fall lite information idag tycker jag att jag är värd lite avkoppling, och slår på min senast nedtankade skiva. Det är Soft Cells uppföljare till Non-Stop Erotic Cabaret, låter rätt bra, inte lika mycket sluskig strippklubb som den nyss nämnda, det är ju synd, men annars bra. Skivan väljer jag att avnjuta ute i soffan. Jag är också lite småhungrig, känner jag, och tar därför en banan.

För sent upptäcker jag att det inte är hela skivan. Både låt 3 och 14 saknades, så nu kan jag inte säga att jag hört skivan. Besvikelsen är inte så stor ändå, faktiskt nästan helt obefintlig, distanserad till allt som man blivit med åren är det väl inte så konstigt, och jag går istället ut i köket för att laga mat. Det finns fortfarande några Eldoradoköttbullar kvar. Klockan är nu strax efter tre.

Uppenbarligen har min lägenhetskamrat inte den minsta lust att höja mitt humör, när han vid middagen helt fräckt fliker in att han minsann var ute och joggade innan jag gick upp. I rena ilskan funderar jag på att ge mig ut på en gång, men en snabb, eller i alla fall långsam och trött, blick ut genom fönstret får mig genast på andra tankar. Det ser nämligen helt svart ut, eller kanske snarare grått, något jag snart förstår beror på att alla persienner är neddragna. Jag drar upp dem. Det är svart ute. Det regnar.

Middagen är helt okej, och jag får beröm för min kryddning av potatismoset. Det värmer inte så mycket som det borde, men det känns åtminstone inte dåligt att höra det. Efter maten följer sten, sax, påse om vem som först ska få gå på toaletten. Det blir lika flera gånger, vilket är lite lustigt, så vi skrattar några gånger åt det. Sen går han på toa. Klockan visar nu tjugo i fem.

Kanske skulle man gå ut på klubb, tänker jag, och dryftar förslaget för lägenhetskamraten. Ja, kanske skulle man det, är ungefär vad han säger, men vi vet båda att det inte kommer bli något av det. Jag tittar bort mot hörnet av rummet. Två tjocka konstböcker ligger där, jag ser att det redan hunnit samlats lite damm på den översta.

Lägenhetskamraten ropar ut från sitt rum att Vem är Rädd för Virginia Woolf? går på teve ikväll. Det är bra, den är med i 1001 Filmer Man Måste Se innan Man Dör och jag har inte sett den. Jag undrar om jag kommer hinna med att se alla filmer som finns i boken, och om det i så fall kommer att göra mig lycklig. Möjligen, tänker jag, och går sedan in i mitt rum igen. Jag sätter mig vid datorn. Lyssnar lite på T.I. Försöker skriva på ett blogginlägg. Kommer inte på nåt bra att skriva. Klockan är halv sju.

Telefonen ringer, det är en kompis från förr. Han vill ha hjälp att hitta ett nummer till en person, han sitter på tåget, har inte tillgång till dator. Jag surfar in på eniro och fixar fram numret. Vi pratar lite om livet i övrigt, ”jo, det är bra, lite trött och sådär, men det är ingen fara”, ”kommer du hit nånting framöver?”, ”vi måste hitta på nåt, kanske skulle man kunna åka en helg till London, gå på konsert eller nån rolig klubb, eller bara äta fint”. Vi lägger på. Jag bestämmer mig efter en stunds ingenting för att ta en kort liten promenad, vi har ändå slut på toalettpapper. Man ska inte köpa det billigaste papperet, det är sådär otäckt styvt och strävt, men det näst billigaste fungerar alltid helt okej.

Undra vilken kassa jag ska ställa mig i? Den – i ärlighetens namn - ganska tjocka och gamla tanten har kortast kö, men det är ju roligare att betala sina grejer hos den söta tjejen. Å andra sidan ger säkert toalettpapper tråkiga associationer, bättre att vänta tills jag handlar nåt bättre och mer uttänkt. Hon kanske gillar indiekomedier? Har för mig att jag såg Eagle vs Shark i filmhyllan. Den och lite frukt, så att jag framstår som nyttig. Nu är jag i alla fall på väg hem, och jag borde hinna göra i ordning några mackor innan filmen börjar. Klockan är kvart i nio.

Tyvärr är Elizabeth Taylor inte sådär ung och elegant i den här filmen, men hon gör sitt bästa för att kompensera det med gott skådespeleri. Hon och Richard Burton fungerar verkligen bra ihop i denna film. Många roliga repliker, märks verkligen att det är en pjäs från början. Filmen är ganska lång, men nu, när den är slut, så ångrar jag ändå ingenting. Det var en bra film. Vi pratar lite om upplevelsen, äter en till rostmacka och går sedan in på våra respektive rum. Jag surfar in på en hemsida där jag ser Anna Kournikova göra reklam för nåt i nån sorts annons. Jag blir lite nostalgisk och minns tiden i slutet av högstadiet (eller var det början av gymnasiet?) när hon var så stor i alla killars medvetande. Jag har sett den här bilden förut, men så har jag nog sett alla bilder av henne som är tagna före, säg, 2003. Det är väl de flesta, hon la ju av sen och blev en bortglömd programledare i nån öststatskanal. Tror det var så. Jag blir lite upphetsad ett tag men tappar suget när jag läser om en fruktansvärd våldtäkt i en engelsk liten landsortsby. Jag surfar runt lite på youtube och avslutar kvällen med att läsa en wikipediaartikel om rysk balett. Jag lägger mig slutligen i sängen för att läsa några sidor i Fröken Julie, en pjäs jag faktiskt aldrig läst förut. Jag har kommit i säng tidigt ikväll. Klockan är kvart över ett.

Jag somnar ganska förnöjd. Jag har ingen anledning att vara missnöjd över dagen – jag har sett en bra film; jag har inhandlat nytt toalettpapper (och det behövdes verkligen); jag har pratat med en gammal kompis; jag har läst vidare i ett klassiskt stycke svensk litteratur och jag har lärt mig lite om rysk balett. Det har gått en dag, av ingenting förmörkad, en nästan lycklig dag.

onsdag, november 12, 2008

Michael Eric Dyson



Michael Eric Dyson alltså, vilken hjälte. Tveklöst en av USA:s tre skönaste svarta intellektuella. Baptistpastor, professor, politisk debattör, hiphopfan, rappare. Jag har just avslutat Know What i Mean? och den rekommenderas rakt av. Lättläst, ganska kort, opretentiös i sitt upplägg, men med intressanta tankar kring många av hiphopens svåra frågor.

Till klippet då: Hans akademikerstatus cementeras på en gång, genom att han direkt kateogriserar upp sitt svar i flera delar, mal på med post-ord, och refererar till andra (MLK junior, Tupac) medan hans hiphopimage bekräftas av hans sköna flow, citerande av raptexter och enorma ordsprutarförmåga (många rappare mumlar förvisso och är sega, men det får vi väl skylla lite på drogerna, något vi ändå kan gissa oss till att Dyson mestadels hållit sig borta ifrån). Mutear man klippet ser det ut som ett rapfreestyle.

"What up Doc?" vid 2:58, mitt i ett resonemang om Obamas frälsarstatus, är höjdpunkten.

torsdag, november 06, 2008

80-talets bästa låtar pt V

Vänner! Detta är sista delen. En hel del tåren-i-ögat-pop är att vänta, som ni säkert anat. Textmässigt blir det en hel del sentimentalt trams också, förstås. Det är väl bra tur ändå, att 90-talet sedan följer med allt vad det innebär av gangsters och beats. För att väga upp lite. Sånt här kan ju ta kål på en.


20. Orange Juice - Consolation Prize (1982)
Vad än samhället försöker säga så vet jag ju att män inte är sämre än kvinnor, kanske överlag lite fulare, men i övrigt håller vi minst lika hög kvalitet, det är jag ganska övertygad om. Däremot finns det vissa specifika exemplar av det andra könet som vi män upplever står över oss, och vi känner oss ovärdiga dem. Oftast är det såna vi blivit kära i, men det kan lika gärna vara en big-butted, ståtlig kvinnokvinna. Oavsett är det en för jävla känsla, men som man sådär perverst självsadistiskt kan gotta ner sig i. Därför kan vi ibland rysa av välbehag när vi hör "I'll be your consolation prize, although I know... I'll never be man enough for you" och sedan inbilla oss att vår olycka är en bra anledning att inte ta tag i livet. Antingen så, eller också sätter man på Bitches Ain't Shit. Det är en humörgrej det där.

youtubelänk

19. Television Personalities - Someone to Share My Life With (1984)
Ja, jag kanske behöver hjälp. Consolation Prize nyss, och nu Someone to Share My Life With? Hur mår du egentligen Martin? Vad är problemet? Liten penis? Men om vi släpper garden lite så inser vi (För det är väl inte bara jag? Va?) att det här är en ytterst fin låt. Uppgiven, javisst - att få en verkligt bra tjej är det inte fråga om, bara någon att dela livet med - men inte apatisk. Dan Treacy har inte gett upp kärleken, han har bara inte så höga krav på den längre. Att inte vara så bortskämd, det är väl det vi som har det bra i västerlandet hetsas till hela tiden, så det är väl en bra sak. Men faktum är att jag inte känner igen mig i den här låten, vilket får mig att mer och mer inse kraften i själva låten som sådan. Jag skulle nämligen aldrig nöja mig med någon kvinna under toppkvalitet. Jag menar, mina vänner, vi har ju alla tillgång till Internet. Det går att leva ensam.

mp3länk

18. Pet Shop Boys - Always On My Mind (1987)
Låten är i sig en ganska fantastisk sådan - det bevisade redan Elvis Presley - men den ultimata versionen är, såklart, pophjältarna Pet Shop Boys storslagna, klassiska inspelning. Det renodlade romantiska patoset är en fröjd för örat och en smärtsam lindring för själen. Det sanslöst stora uttrycket, som fyller vilken öde ö, gigantiskt dansgolv eller Sahara som helst, är helt värdig den stora känsla som kärlek ändå är.

youtubelänk

17. Kate Bush - Running Up That Hill (A Deal With God) (1985)
Den gudalika, häxlika, mystiska, hypnotiska rösten dansar fram över ihärdigt och fokuserat dunkande på trummorna. Stämningen byggs hela tiden upp, snart fylls låten ut ännu mer och vi har återigen hamnat i den oefterhärmeliga Kate Bushvärlden. Det är ingen tvekan om att låten är på väg upp för berget, redo att möta Gud. Hon borde verkligen lyckas sluta den där dealen med vår Herre. Det skulle faktiskt förvåna mig, bra koll som Gud sägs ha, om han inte har haft Running Up That Hill på sin freestyle sen '85. Och han hör ju bön, sägs det också. Shouldn't be a problem.

youtubelänk

16. Inner City - Big Fun (1988)
För några dar sen undrade en snubbe snett ovanför mig vad jag höll på med. Ingenting särskilt var svaret, men det var ingen tillräckligt bra ursäkt. Det var andra gången han inte kunnat somna på grund av mig. Det skulle ringas polis hit, det var irriterat dit, och allt vad det nu var, medan jag väntade på att han skulle gå så jag kunde lyssna klart In the Aeroplane Over the Sea. Nu lyssnade jag i och för sig inte klart på den, jag stängde faktiskt av det hela, då jag insåg att en arbetare kanske trots allt behöver sova halv tre på natten. Men jag kan ändå inte låta bli att fundera på vad som hänt ifall någon annan musik hade dånat ut i korridoren när han öppnade dörren. Till exempel Big Fun. Hade han kunnat behålla sin ilska, eller hade han bjudit in sig själv, fyllt drinkglaset och, tja, höjt volymen? Troligen. Ingen motstår Big Fun, inte ens om man ska jobba om några timmar och hatar den som spelar låten. Det är liksom bara så onödigt. Det är som att tjura och vägra ta emot pussar, kramar och pengar från nån närstående bara för att denne nyss fuskat i ett sällskapsspel eller liknande trams. Okej, jag har kanske hållit dig vaken flera timmar mitt i natten - många nätter dessutom - men kom igen, Big Fun har just börjat och vi hinner dansa, sjunga, sträcka händerna i luften och, om du har tid, kanske även ringa hit några tjejer. Strunt i plikterna nu. Jobb är ju ändå till för arbetare.

youtubelänk

15. New Order - Perfect Kiss (1985)
Lösningen är väl att bli dj. Hur ska jag annars få höra feta Biggieremixer, stompig northern soul (nej, jag bor inte i en stor stad) eller varför inte HELT VANLIG KLASSISK POPMUSIK? Det är faktiskt lätt att bli upprörd; om New Order nånsin spelas, vilket dem ju görs ibland, så är det alltid den blåa måndagen en får höra. Jaja, visst visst, bra så, inga problem, jag gillar, men det finns även andra låtar, också av New Order. Perfect Kiss till exempel. En liten pärla som växer sig till en gigantisk diamant ju längre låten håller på. Man vaggas in, tas sedan med uppåt, framåt, närmare den slutpunkt man mindre och mindre vill ska komma. Och precis som en perfekt kyss är den närapå tio minuter lång. I mitt huvud är det en groteskt stor hit: Ljuvlig som pop, dansant som house och episk som postrock. Det tycks den inte vara i alla andras huvuden. Lösningen är väl att bli dj.

youtubelänk

14. Sonic Youth - Teen Age Riot (1988)
Att i en dröm fastna i en gigantisk matberedare och sedan flyga runt, runt runt, medan världen på ett sådär drömdiffust sätt snurrar runt mig i allt högre fart - lite så känner jag när jag lyssnar på Teen Age Riot. Blodet rusar till, bilderna flödar framför ögonen och verkligheten tar ett litet steg eller två åt sidan. Sedan, efter sex minuter och femtiosju sekunder, så saktar beredaren plötsligt in och jag vimlar ut. Jag vaknar och allt är som vanligt igen. Men jag minns känslan. Det var en av årets roligaste åkturer.

youtubelänk

13. Violent Femmes - Add It Up (1982)
Om jag hade haft en oskuldsperiod för tillfället hade jag älskat detta ännu mer, ty så här bra har aldrig sexuell frustration uttryckts varken förr eller senare. Men wtf, jag väntar fortfarande "day after day, just to get one fuck" även om jag de facto vet vad det innebär och kanske inte gör det av ren nyfikenhet. Frustrationen uttrycks här i en aggressiv, akustisk punk med tydliga pop- och nördtendenser. Violent Femmes stegrar allteftersom stämningen, vilket kan liknas vid att bli kåtare och kåtare. Klimaxet är dock ett av ilska och våld, inte sexuell njutning och utlösning. Ungefär det klimax vi oftast får nöja oss med, med andra ord.

youtubelänk

12. The Cure - Just Like Heaven (1987)
Det är egentligen ganska osannolikt att ett sminkat gothpopband som Cure kan vara så pass bra som de ändå är. Gruppen hade faktiskt inte varit oförtjänt av ytterligare någon låt på listan. Visst är inte alla sjuminuterslåtar på Disintegration så fantastiska som gemene popfan vill få dem till, och det är verkligen inte alltid gruppens musik griper tag i en. Men visst finns det guldkorn här och där, och guldkornigast av alla är den makalösa Just Like Heaven, en låt ungefär så nära indiepopperfektion man kan komma. Med ljuva melodier, textrader som "just like a dream" och Robert Smiths svävande, halvlidande röst uppfyller låten de viktigaste indiepopkriterierna: att få lyssnaren att glömma bort sin egen eländiga situation och istället sjunka in en annan människas eländiga, men ack så vackra, tillvaro.

youtubelänk

11. Felt - Ballad of the Band (1986)
Jangelpop, jag tror man kan säga så på svenska. Inte för att jag någonsin tidigare brytt mig om vilka ord som verkligen finns eller inte, men nu känns det lite extra viktigt att få det rätt. Jag tänkte nämligen utnämna det här till världens bästa jangelpoplåt. Ni vet, där gitarrerna liksom sjunger fram i en inte alltför deppig indiekostym (ja, jag inser att det kan finnas någon enstaka låt längre upp på listan som man, om man inte är finnyanserad nog, kan definiera som jangelpop). Låten handlar, som jag hör det, om ett band som håller på att falla isär. Detta kan förstås lätt användas som metafor för vänskaper eller kärlekar som håller på att krascha, det är inget att ivrigt räcka upp handen för att man kommit på. Och det är då den träffar en som hårdast. Ballad of the Band är ett bitterljuvt stycke musik med en tillbakalängtande text.

mp3länk

10. Pixies - Gouge Away (1989)
Jag har redan skrivit det jag kan skriva om Pixies. Låt mig nu vara; jag har en bas att lyssna på, några trummor, en härlig gitarr, några härliga gitarrer till, ett fantastiskt riff, en av mina favoritröster, en perfekt lagd tjalaa-kör och en relativt obegriplig Samsontext. Det är sånt jag hellre sysslar med än sitter här och skriver blaj.

youtubelänk

9. The Smiths - Cemetry Gates (1986)
Smiths må vara bra när de lägger sig ner på backen och gråter, men när de reser sig upp och springer runt på ängen är de förmodligen ännu bättre. Cemetry Gates är finessrik, fyndig och en, ja faktiskt!, riktig glädjespridare. Den där Smithslåten du kan lyssna på även när du är lycklig, även när du hatar de andra Smithslåtarna. Gitarrpop lika bejakande och sprudlande som Oblivious, men ännu mer briljant. Och vi måste ändå ge Morrissey kredd. Jag säger som Raekwon ungefär sa nångång: You may hate it, but first admit the nigga's a poet.

youtubelänk

8. Whitney Houston - How Will I Know (1985)
Först: Helt okej.
Senare: Jodå, det är bra faktiskt.
Ännu senare: Ärligt, det här är skitbra.
Nu: Ut med alla gamla skivor - jag behöver dem inte längre, ring hit folket, Gabriel: du fixar dippen, jag är kär, ikväll ska jag bli ännu mer kär, jag vill också ligga med Whitney Houston, av ren kärlek förstås, vi får inte glömma att lägga is i drinkarna, de bli godare då, nu är det fest, jag är lycklig, "how will I know, if he really loves me", jag är ung, ingen tid för bekymmer!

youtubelänk

7. The Field Mice - Sensitive (1989)
Sensitive är den känsliga killens manifest, hans finaste bibelord. Okej, solnedgångar får mig att börja gråta, men varför ska jag inte gilla den jag är bara för det? Det är känslor som såras lätt, det är sorg över morden på det vackra och det är, ska vi uttrycka det såhär: inte hiphop. Det är inte Me So Horny. Det är Field Mice och det är Bobby Wratten. Men ni hör väl trummorna? Ni hör väl det fantastiska gitarrsolot - kanske det allra bästa inom hela popmusiken - som stilla kvider medan ljudmattan av gitarrer tittar på skorna i bakgrunden? Och när ni väl hört detta så förstår ni att texten måste vara som den är. Det är det enda möjliga, det enda rätta, till den musiken som spelas. Och vi gillar det. Mycket. Det här är Field Mice's bästa låt. Eller... ja, typ.

youtubelänk

6. The Field Mice - Emma's House (1988)
En kompis till mig, som jag hade skickat den här låten till, sa en gång att hon skrivit ned hela texten till Emma's House på skolbänken under en lektion när hon var uttråkad. Det var många år sen nu, jag tror hon gick i nian, men bilderna ni får i huvudet av denna lilla anekdot säger allt om hur musiken låter. Det är musik man är ung och drömmer sig bort till, tänker på när man är uttråkad och stirrar ut genom fönstret en vanlig jävla dag, när köttbullarna kallnat och pulvermoset fastnat i kastrullen. När lampan gått i vardagsrummet och man sitter i mörkret och undrar varför man inte gör nåt annat, men man orkar inte, orkar snart inte ens undra varför man inte orkar, utan ger upp och hänger sig helt åt verklighetsflykt av poppigaste graden. Det är perfekt pop att vara sådär lyckligt olycklig till, sådär som man är under en filt i soffan. Låten är briljant, och jag rekommenderar den å det varmaste till alla svultna människor därute som behöver mer popmusik att förstöra sitt liv med.

myspacelänk

5. The Smiths - There Is a Light That Never Goes Out (1986)
Nej, det ÄR faktiskt inget snack om att den här låten är mycket bra. Ja, den har förvandlats till en allsångsklassiker och allmängods: pojkar, mammor, gubbar - you name it, alla vanliga människor kan den utantill. Men det har å andra sidan Jag Ger Dig Min Morgon också gjort, och hur bra är inte den låten? Sen det här med att den kallas indieklassiker, jag vet inte, för mig är det närmare Prefab Sprout än Television Personalities. Kompositionen är perfekt uttänkt, varje instrument gör exakt det den ska på precis rätt ställe, det är inget slödder eller slafs. Inget har lämnats åt slumpen. Produktionen är utmärkt. Nåväl, vad vi alla kan vara överens om: det är den ultimata jag-vill-härifrån-låten, det kan varken Håkan Hellström, Jens Lekman eller nån annan ändra på. En genuint mänsklig låt som du kan slentriandissa hur mycket du vill - jag har sett dig gråta till den på bussen hem från klubben.

youtubelänk

4. Joy Division - Love Will Tear Us Apart (1980)
Jaha, och nu vill ni att jag säger något om Love Will Tear Us Apart. Ska jag skriva några rader om Beatles, andra världskriget eller kanske FRA-debatten när jag ändå håller på? Vad mer finns att tillägga liksom? Jag blir också mjuk och svag i kroppen, märkligt varm på nåt sätt, när jag hör den här. Jag inser också att den är så tidlös - trots sin keyboard och indiemumlandet - att Thomas av Aquino såväl som George W. Bush har lyssnat på den. Den har alltid funnits, kommer alltid finnas. Allt det där tycker, känner och inser jag också. Precis som ni. Jag älskar den. Precis som ni. Jag skriver korta, kärnfulla meningar. Precis som Ronnie Sandahl. Men jag vet ärligt talat inte vad jag ska skriva mer om låten, och det beror nog inte bara på att klockan är fem över tre på natten och jag var uppe hela förra (Obama, yall). Jag behöver heller inte skriva något, för ni som inte redan är väl bekant med Love Will Tear Us Apart och allt som skrivits om den läser inte min blogg.

youtubelänk

3. Madonna - Into the Groove (1985)
Den som säger att Madonna inte kan sjunga kan sluta läsa nu, ta bort Dunka Dunka från sina bokmärken och aldrig komma tillbaka hit. Aldrig har en så ytlig och platt röst berört mig så djupt som Madonnas i Into the Groove. Jag älskar den totala poprösten, helt befriad från soul, "djup", vibrationer och dylikt. Känslorna sitter i neonljuset. När jag hör första tonerna fylls jag direkt av en barnslig glädje, nästan rodnad, och en oemotståndlig lust att studsa runt på dansgolven som en liten flicka, svingandes med håret fram och tillbaka och le åt livet. Det här är min låt. Jag är kär i den.

youtubelänk

2. The Go-Betweens - Quiet Heart (1988)
Vad jag än sagt tidigare om annan musik så är det här en låt som i all sin upphöjda skönhet verkligen kan bryta ner mig och få mig genuint lycklig samtidigt. Nostalgiskt gråt blandas med upprymt hopp, för visst kan ingenting som låter såhär värdigt och vackert föra något ont med sig? Samtidigt är det svårt att hålla sig på benen, när "I tried to tell you, I can only say it when we're apart. About this storm inside of me, and how I miss your quiet, quiet heart" kommer så kan jag inte undgå att känna att det talar mer till mig än vad jag vill att det ska. Popmusik alltså, det tar död på en. Bannlys.

youtubelänk

1. Another Sunny Day - You Should All be Murdererd (1989)
Nu är det väl förväntat att jag ska skriva något om hur jag har stannat bilen mitt i nätterna, gråtit ut mot stjärnorna och tänkt stora, ledsna tankar till den här låten. Hur den nästan enahanda skapade mitt verkligt stora intresse för indiepopmusik eller hur jag först tyckte det bara var andra halvan (ni vet, när det verkligen händer 2:28 minuter in i låten) som var magiskt bra men nu, sedan länge, halvt bryter ihop redan vid de första tonerna. Eller om hur Harvey Williams är ännu bättre än Morrissey, eftersom han inte är en beräknat bitter, intellektuell cyniker utan en helt vanlig kille. Jag vet inte, något åt det hållet är väl förväntat. Istället:

Någon annan: Jag hörde den här låten, värsta kopian, sjukt töntigt. Det lät precis som Smiths, fast mer urvattnat, utan geniet Johnny Marr på gitarr och med en mycket mesigare sångare. Inga fyndiga texter, bara massa tjat om hur han en ville få ut sin ilska på alla han inte gillade. Förstår inte varför någon lägger ned tid på att göra så onödig musik. Produktionen var sämre än Smiths och det löjligaste var att de skulle ha in fioler i det hela också, så jävla pretentiöst och indiepopepiskt. You Should All be Murdererd hette låten. Har du hört den?

Jag: Ja, den har jag hört. Den bästa poplåt som någonsin gjorts.