söndag, november 30, 2008

Jag går på emofest

"hej martin. om du inte gör nåt speciellt på lördag får du gärna komma på fest hemma hos oss. det är tema emo :)"

Om det är nånting jag inte är, så är det den som är den. Det finns mycket som är fascinerande med emokulturen. Det finns en hel del som är bra (unga tjejer) och en hel del som är dåligt (unga tjejer klär inte i svart), men den är alltid spännande, förmodligen för att jag känner mig radikalt åtskild från den. En fest, tänkte jag, kanske skulle kunna få ändring på den saken, och jag såg det hela som en möjlig ingång till emomusik såväl som emokultur överlag. Nångång ska man väl lära sig den grejen också, resonerade jag, så iväg till stan det bar, och innan jag visste ordet av var jag utrustad med Nightwishtröja (de hade tyvärr inte Tokyo Hotel), Bullet for My Valentine-pins, nitbälte, rosa detaljer, svart hårsprayfärg och rakblad. Laddningen kunde börja.

Ett problem återstod: Vilken dryck skulle köpas? Det känns knappast särskilt emo med fancy öl eller snitsiga drinkar, så valet föll på den billigaste tillika äckligaste ölen samt ett tetrapack vin. Att det är tetrapack är givetvis av tyngsta vikt, då glasflaskor är alldeles för snobbigt. Vi fick leta ett bra tag innan vi hittade ett vin med tillräckligt mörkt, passande omslag. Det blev tillslut Lazy Lizard,
vilket var extra mycket på pricken eftersom ödlor alltid varit rejält emo. Dessutom får väl emokids ses som ett ungt white trashalternativ till kulturvetaren/den arbetslösa, varför rödvin torde fungera som fullgott dryckesalternativ.

Uppladdningen inför festen gick tillslut, efter att vi tagit ett sista farväl av funken, hiphopen och discon, i emots tecken och bibelläsning (Job, bibelns emoigaste bok helt klart, möjligtvis i konkurrens med Klagovisorna eller Predikaren, men Predikaren är för cynisk, så nej, Job eller Klagovisorna måste det vara. Nu var det i alla fall Job jag läste.) blandades med billig rökning samt den, intalade vi oss, lätt emoliknande musik vi kom överens om att vi kunde lyssna på: Arcade Fire, Rites of Spring, Bright Eyes. När vi äntligen satt på oss vår emokostym, en lätt pervers känsla att jämföra med den då man ibland klär ut sig till kvinna när man är ensam hemma, bar det iväg till festen. Det enda som kändes lite oroligt var gissningen att festen var ett utlopp för studentironi, och att inga riktiga emomänniskor skulle vara där.





Lite som TTA på nåt sätt. Två unga killar, den allmänna nonchalansen, Gabriels dryga armrörelse som för tankarna till spännighet och våld, osv.

Tillställningen var en rolig sådan, och jag kände mig hemma i det svartklädda sällskapet. Tyvärr var det som jag hade anat, att alla var ironiska, de var inte alls emo, de lyssnade ju på helt andra grejer som System of a Down, Flogging Molly osv. My Chemical Romance hade de bara råkat se live, det var inte alls meningen. Och den konserten var faktiskt riktigt bra trots allt, även om de i vanliga fall suger, förstås.

Jag hade hoppats på någon form av romantisk intimitet denna kväll, inte bara för att jag hoppas på det varje kväll, utan kanske särskilt för att det var emokväll och att det här förmodligen var det enda tillfället i hela mitt liv då jag skulle få chansen att ingå något slags kroppslig kontakt med ett emokid. Kanske skulle det visa sig vara en fetisch jag inte visste att jag hade? I så fall vore det ju synd om den helt skulle gå mig förbi. Jag gick trots allt ganska hårt igång på mig själv framför spegeln, och faktum är nog att jag aldrig varit så snygg, men det får väl de som har haft turen att se mig svara på. Nu ville det sig dock inte bättre än att damen som involverades i denna fysiska interaktion var den minst emoutklädda på hela festen, så den frågan fick egentligen inget klart svar. Aldrig får jag lyckas.

Annars fanns det mycket att glädja sig åt denna kväll: white trashbalkong - check. Alltid någon som rökte på densamma, företrädelsevis sittande ned i ett hörn - check. Diverse hångel på den snart uttjatade balkongen - check. Inget dansande, men mycket soffsittande - check. Det man verkligen kan klaga på trots allt är den mogna, sofistikerade glädjen och artigheten som de flesta besatt, vilket kändes oerhört oemo. Det är alltid tråkigt när folk inte går in för teman, och sämst kändes det faktum att människor verkligen pratade med varann, glatt och intensivt. De pratade! Förutom ett spektakulärt undantag var det heller inget lidande, inget gråt och inga uppgivna, tomma blickar.

Vad har jag då lärt mig av detta projekt, vilka insikter har drabbat mig? Nå, den utpräglade, typiska emomusiken ligger mig fortfarande inte särskilt varmt om hjärtat och den enorma tid man varje dag måste lägga på framförallt frisyr och sminkning är ett klart minus. Samtidigt är det nog nästan värt det. För vad fin man blir! Jag kände mig snygg, trygg och nästan autentisk, så det här var helt klart inte sista gången. I <\3 emo.

11 Comments:

At 8:55 em, Anonymous Therese said...

Ganska Klockrent.

Tycker att Nightwishtröjan förstör imagen något. Så något japanskt "kille ser ut som en jävligt misslyckad tjej" band, eller ja typ TH hade varit hundraprocentigt. Hårspännet är dock pluss i kanten.

 
At 9:14 em, Anonymous Markus said...

haha, jag älskar er grabbar!!!

 
At 12:54 fm, Blogger Ward said...

Mycket snack om att Dunka Dunka inte är en musikblogg, vilket är en diskussion jag är lika intresserad av som all sport utöver fotboll. Tramseri och nonsens har jag ingenting FÖR.

Nu var väl inte det här ditt bästa inlägg, men vafan. När det finns en så ohämmat snygg referens till transvestitism hamnar resten liksom i skymundan.

Bästa emo-låten evah: All that I got is you med Ghostface. Gråtrap av finaste märke.

 
At 1:32 fm, Blogger Martin Janzon said...

therese:
Du har givetvis rätt: Nightwish är inte helt rätt i sammanhanget, men man tar vad man har. Med vilket jag menar man tar vad som finns billigt i affärerna, för jag ägde inte t-shirten på förhand. Ska såklart behålla den dock, den är rätt fin, avklippt och allt. Jag är tyvärr inte tillräckligt tjock för XL.

markus:
Vi älskar dig också Markus, 4life! Star Wars imorgon, det kommer bli skitbra.

wars:
Ghostface har gått från att vara längst ner på min Wu-tang-skala till att, ja, bli en av mina favoriter från klanen. Då pratar jag inte bara om hans stabila skivor, utan även som rappare gillar jag honom mer och mer. Tidigare kunde jag inte palla med hans ljusa, stressade röst.

All that I got is you = skitbra.

 
At 12:16 em, Anonymous Simon said...

Men jag fattar ju fortfarande inte vad Emo är för något.

 
At 5:23 em, Anonymous Therese said...

O asså ja, jag tycker bild nr 1 påminner lite om en blandning av Jim and William Reid på något sätt. fi five for that

 
At 5:46 em, Blogger Martin Janzon said...

simon:
Emo kommer ju från emotional och handlar därför om det djupast mänskliga hos oss alla.

therese:
Det tar jag, tror jag, som en komplimang.

 
At 2:04 em, Anonymous Simon said...

Fast musiken låter ju cp! Inte emotionellt!

 
At 2:11 em, Blogger Martin Janzon said...

Det är det som är så mystiskt och märkligt med emokulturen. Vad ska man göra förutom att buga sig inför det man inte förstår? Förkasta det menar du?

 
At 12:11 em, Anonymous Simon said...

Nej verkligen inte, det enda man kan göra är att acceptera, bejaka, och försöka bilda sig en uppfattning. Men jag lyckas inte få ens den minsta gnutta uppfattning, hur mycket jag än försöker. Det är bara så konstigt allt i hop och jag blir förvirrad och orolig av sådant.

 
At 8:21 em, Blogger Martin Janzon said...

Som du säkert förstått vid det här laget har jag ingen klar uppfattning heller. Emo är väl ett begrepp ungefär som indie, tid eller kärlek - dvs man har en stark aning om vad det betyder men kan egentligen inte förklara det över huvud taget.

 

Skicka en kommentar

<< Home