Dunka Dunka

Jag går på emofest

"hej martin. om du inte gör nåt speciellt på lördag får du gärna komma på fest hemma hos oss. det är tema emo :)"

Om det är nånting jag inte är, så är det den som är den. Det finns mycket som är fascinerande med emokulturen. Det finns en hel del som är bra (unga tjejer) och en hel del som är dåligt (unga tjejer klär inte i svart), men den är alltid spännande, förmodligen för att jag känner mig radikalt åtskild från den. En fest, tänkte jag, kanske skulle kunna få ändring på den saken, och jag såg det hela som en möjlig ingång till emomusik såväl som emokultur överlag. Nångång ska man väl lära sig den grejen också, resonerade jag, så iväg till stan det bar, och innan jag visste ordet av var jag utrustad med Nightwishtröja (de hade tyvärr inte Tokyo Hotel), Bullet for My Valentine-pins, nitbälte, rosa detaljer, svart hårsprayfärg och rakblad. Laddningen kunde börja.

Ett problem återstod: Vilken dryck skulle köpas? Det känns knappast särskilt emo med fancy öl eller snitsiga drinkar, så valet föll på den billigaste tillika äckligaste ölen samt ett tetrapack vin. Att det är tetrapack är givetvis av tyngsta vikt, då glasflaskor är alldeles för snobbigt. Vi fick leta ett bra tag innan vi hittade ett vin med tillräckligt mörkt, passande omslag. Det blev tillslut Lazy Lizard,
vilket var extra mycket på pricken eftersom ödlor alltid varit rejält emo. Dessutom får väl emokids ses som ett ungt white trashalternativ till kulturvetaren/den arbetslösa, varför rödvin torde fungera som fullgott dryckesalternativ.

Uppladdningen inför festen gick tillslut, efter att vi tagit ett sista farväl av funken, hiphopen och discon, i emots tecken och bibelläsning (Job, bibelns emoigaste bok helt klart, möjligtvis i konkurrens med Klagovisorna eller Predikaren, men Predikaren är för cynisk, så nej, Job eller Klagovisorna måste det vara. Nu var det i alla fall Job jag läste.) blandades med billig rökning samt den, intalade vi oss, lätt emoliknande musik vi kom överens om att vi kunde lyssna på: Arcade Fire, Rites of Spring, Bright Eyes. När vi äntligen satt på oss vår emokostym, en lätt pervers känsla att jämföra med den då man ibland klär ut sig till kvinna när man är ensam hemma, bar det iväg till festen. Det enda som kändes lite oroligt var gissningen att festen var ett utlopp för studentironi, och att inga riktiga emomänniskor skulle vara där.




Tillställningen var en rolig sådan, och jag kände mig hemma i det svartklädda sällskapet. Tyvärr var det som jag hade anat, att alla var ironiska, de var inte alls emo, de lyssnade ju på helt andra grejer som System of a Down, Flogging Molly osv. My Chemical Romance hade de bara råkat se live, det var inte alls meningen. Och den konserten var faktiskt riktigt bra trots allt, även om de i vanliga fall suger, förstås.

Jag hade hoppats på någon form av romantisk intimitet denna kväll, inte bara för att jag hoppas på det varje kväll, utan kanske särskilt för att det var emokväll och att det här förmodligen var det enda tillfället i hela mitt liv då jag skulle få chansen att ingå något slags kroppslig kontakt med ett emokid. Kanske skulle det visa sig vara en fetisch jag inte visste att jag hade? I så fall vore det ju synd om den helt skulle gå mig förbi. Jag gick trots allt ganska hårt igång på mig själv framför spegeln, och faktum är nog att jag aldrig varit så snygg, men det får väl de som har haft turen att se mig svara på. Nu ville det sig dock inte bättre än att damen som involverades i denna fysiska interaktion var den minst emoutklädda på hela festen, så den frågan fick egentligen inget klart svar. Aldrig får jag lyckas.

Annars fanns det mycket att glädja sig åt denna kväll: white trashbalkong - check. Alltid någon som rökte på densamma, företrädelsevis sittande ned i ett hörn - check. Diverse hångel på den snart uttjatade balkongen - check. Inget dansande, men mycket soffsittande - check. Det man verkligen kan klaga på trots allt är den mogna, sofistikerade glädjen och artigheten som de flesta besatt, vilket kändes oerhört oemo. Det är alltid tråkigt när folk inte går in för teman, och sämst kändes det faktum att människor verkligen pratade med varann, glatt och intensivt. De pratade! Förutom ett spektakulärt undantag var det heller inget lidande, inget gråt och inga uppgivna, tomma blickar.

Vad har jag då lärt mig av detta projekt, vilka insikter har drabbat mig? Nå, den utpräglade, typiska emomusiken ligger mig fortfarande inte särskilt varmt om hjärtat och den enorma tid man varje dag måste lägga på framförallt frisyr och sminkning är ett klart minus. Samtidigt är det nog nästan värt det. För vad fin man blir! Jag kände mig snygg, trygg och nästan autentisk, så det här var helt klart inte sista gången. I <\3 emo.

posted by Martin Janzon @ 11/30/2008 02:23:00 em