torsdag, november 13, 2008

En dag i en humaniorastudents liv

När jag läste esqieqroues senaste inlägg, som behandlade en dag i hans liv, så tyckte jag först att det stämde rätt så perfekt även på min vardag. Snart insåg jag dock att det hände alldeles för mycket i hans liv, och texten var lite för spännande att läsa på nåt sätt. Detta fick mig att skriva ihop något som jag tycker representerar mitt liv för tillfället, och, vill jag tro, många andras i samma situation. Osentimentalt, händelselöst, ganska platt och kort. Till både stil och innehåll. Med denna min situation formulerad och förevigad kanske jag kan gå vidare i livet och bli den där spännande, fantastiska och inspirerande människan jag är när jag är som bäst.

En morgon när jag vaknar upptäcker jag att jag blivit förvandlad till en jättelik skalbagge. Jag tror länge att det är bokstavligt, tills jag slutligen inser att anledningen till att jag inte kan röra mig endast beror på trötthet, men en mental skalbagge är jag alla gånger. Snart upptäcker jag mitt andra misstag; inte bara har jag undsluppit den biologiska metamorfosen, det är inte heller morgon. Slösurfandet natten innan har straffat sig, nu är klockan tjugo i ett och jag har missat frukosten. Kanske tror ni nu att jag tillbringat natten på ett hotell, och så kunde det ju förstås ha varit, om det inte vore för att jag är hemma i min egen lägenhet. Hursomhelst är det snart dags för lunch i alla fall, så det är bara onödigt att äta frukost. Min lägenhetskamrat har tydligen varit uppe ända sen tolv, och vare sig han vill det eller inte får han mig att känna mig usel till mods. Jag tar ändå tag i kragen min och reser mig upp, sätter på mig min trasiga morgonrock och kliver ut i vardagsrummet.

Väl där sätter jag mig i fåtöljen, ger upp en stund, och bläddrar sedan lite förstrött i Populärhistoria nr 6, 2007. Det är det som är bra med historietidskrifter, de blir aldrig passé, eftersom de ändå bara handlar om gamla saker. En nyare utgåva kan på så sätt vara mer inaktuell än en äldre, om den nyare handlar om korstågen och den äldre om Första världskriget, till exempel. Nu är det tyvärr den nyare som jag bläddrar i, och korstågen intresserar mig föga, troligen för att de påminner mig om Rolandssången. Därför slänger jag ifrån mig tidningen och stirrar ett tag på teven innan jag sätter på den. Klockan har nu hunnit bli kvart över ett.

Pimp My Ride har aldrig intresserat mig, och denna repris är jag extra lite nyfiken på, då jag slötittade på programmet igår kväll. Fjärrkontrollen har dock försvunnit, eller ligger åtminstone inte nånstans där jag ser den, så det får bli som det blir. Pimp My Ride it is. Men hur oföretagsam jag än känner mig idag så märker jag snart att jag faktiskt inte klarar av att se det här. Jag har ju inte ens en ful och trasig bil, så jag kan inte relatera överhuvudtaget. Jag ger mig istället in till datorn, en stationär historia från datorteknikens barndom, och kollar runt lite på bloggar. Ingen har uppdaterat sen sist men några nya kommentarer går att läsa i alla fall. ”haha, det här var ju skitkul. på pricken, varken mer eller mindre. sämsta uppdateringstempot dock, vafalls är det frågan om??” Nöjd med att ha inhämtat i alla fall lite information idag tycker jag att jag är värd lite avkoppling, och slår på min senast nedtankade skiva. Det är Soft Cells uppföljare till Non-Stop Erotic Cabaret, låter rätt bra, inte lika mycket sluskig strippklubb som den nyss nämnda, det är ju synd, men annars bra. Skivan väljer jag att avnjuta ute i soffan. Jag är också lite småhungrig, känner jag, och tar därför en banan.

För sent upptäcker jag att det inte är hela skivan. Både låt 3 och 14 saknades, så nu kan jag inte säga att jag hört skivan. Besvikelsen är inte så stor ändå, faktiskt nästan helt obefintlig, distanserad till allt som man blivit med åren är det väl inte så konstigt, och jag går istället ut i köket för att laga mat. Det finns fortfarande några Eldoradoköttbullar kvar. Klockan är nu strax efter tre.

Uppenbarligen har min lägenhetskamrat inte den minsta lust att höja mitt humör, när han vid middagen helt fräckt fliker in att han minsann var ute och joggade innan jag gick upp. I rena ilskan funderar jag på att ge mig ut på en gång, men en snabb, eller i alla fall långsam och trött, blick ut genom fönstret får mig genast på andra tankar. Det ser nämligen helt svart ut, eller kanske snarare grått, något jag snart förstår beror på att alla persienner är neddragna. Jag drar upp dem. Det är svart ute. Det regnar.

Middagen är helt okej, och jag får beröm för min kryddning av potatismoset. Det värmer inte så mycket som det borde, men det känns åtminstone inte dåligt att höra det. Efter maten följer sten, sax, påse om vem som först ska få gå på toaletten. Det blir lika flera gånger, vilket är lite lustigt, så vi skrattar några gånger åt det. Sen går han på toa. Klockan visar nu tjugo i fem.

Kanske skulle man gå ut på klubb, tänker jag, och dryftar förslaget för lägenhetskamraten. Ja, kanske skulle man det, är ungefär vad han säger, men vi vet båda att det inte kommer bli något av det. Jag tittar bort mot hörnet av rummet. Två tjocka konstböcker ligger där, jag ser att det redan hunnit samlats lite damm på den översta.

Lägenhetskamraten ropar ut från sitt rum att Vem är Rädd för Virginia Woolf? går på teve ikväll. Det är bra, den är med i 1001 Filmer Man Måste Se innan Man Dör och jag har inte sett den. Jag undrar om jag kommer hinna med att se alla filmer som finns i boken, och om det i så fall kommer att göra mig lycklig. Möjligen, tänker jag, och går sedan in i mitt rum igen. Jag sätter mig vid datorn. Lyssnar lite på T.I. Försöker skriva på ett blogginlägg. Kommer inte på nåt bra att skriva. Klockan är halv sju.

Telefonen ringer, det är en kompis från förr. Han vill ha hjälp att hitta ett nummer till en person, han sitter på tåget, har inte tillgång till dator. Jag surfar in på eniro och fixar fram numret. Vi pratar lite om livet i övrigt, ”jo, det är bra, lite trött och sådär, men det är ingen fara”, ”kommer du hit nånting framöver?”, ”vi måste hitta på nåt, kanske skulle man kunna åka en helg till London, gå på konsert eller nån rolig klubb, eller bara äta fint”. Vi lägger på. Jag bestämmer mig efter en stunds ingenting för att ta en kort liten promenad, vi har ändå slut på toalettpapper. Man ska inte köpa det billigaste papperet, det är sådär otäckt styvt och strävt, men det näst billigaste fungerar alltid helt okej.

Undra vilken kassa jag ska ställa mig i? Den – i ärlighetens namn - ganska tjocka och gamla tanten har kortast kö, men det är ju roligare att betala sina grejer hos den söta tjejen. Å andra sidan ger säkert toalettpapper tråkiga associationer, bättre att vänta tills jag handlar nåt bättre och mer uttänkt. Hon kanske gillar indiekomedier? Har för mig att jag såg Eagle vs Shark i filmhyllan. Den och lite frukt, så att jag framstår som nyttig. Nu är jag i alla fall på väg hem, och jag borde hinna göra i ordning några mackor innan filmen börjar. Klockan är kvart i nio.

Tyvärr är Elizabeth Taylor inte sådär ung och elegant i den här filmen, men hon gör sitt bästa för att kompensera det med gott skådespeleri. Hon och Richard Burton fungerar verkligen bra ihop i denna film. Många roliga repliker, märks verkligen att det är en pjäs från början. Filmen är ganska lång, men nu, när den är slut, så ångrar jag ändå ingenting. Det var en bra film. Vi pratar lite om upplevelsen, äter en till rostmacka och går sedan in på våra respektive rum. Jag surfar in på en hemsida där jag ser Anna Kournikova göra reklam för nåt i nån sorts annons. Jag blir lite nostalgisk och minns tiden i slutet av högstadiet (eller var det början av gymnasiet?) när hon var så stor i alla killars medvetande. Jag har sett den här bilden förut, men så har jag nog sett alla bilder av henne som är tagna före, säg, 2003. Det är väl de flesta, hon la ju av sen och blev en bortglömd programledare i nån öststatskanal. Tror det var så. Jag blir lite upphetsad ett tag men tappar suget när jag läser om en fruktansvärd våldtäkt i en engelsk liten landsortsby. Jag surfar runt lite på youtube och avslutar kvällen med att läsa en wikipediaartikel om rysk balett. Jag lägger mig slutligen i sängen för att läsa några sidor i Fröken Julie, en pjäs jag faktiskt aldrig läst förut. Jag har kommit i säng tidigt ikväll. Klockan är kvart över ett.

Jag somnar ganska förnöjd. Jag har ingen anledning att vara missnöjd över dagen – jag har sett en bra film; jag har inhandlat nytt toalettpapper (och det behövdes verkligen); jag har pratat med en gammal kompis; jag har läst vidare i ett klassiskt stycke svensk litteratur och jag har lärt mig lite om rysk balett. Det har gått en dag, av ingenting förmörkad, en nästan lycklig dag.

17 Comments:

At 3:26 em, Blogger M said...

Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

 
At 3:26 em, Blogger M said...

Det finns hopp.

 
At 3:50 em, Blogger Jogge said...

Tjo mannen, Tommy här. Läst Claes Holmström - Tredje Stenen Från Solen? Om inte så har du nog en slags själsfrände i bokens huvudkaraktär Jimmy Hjort.

 
At 4:34 em, Blogger Martin Janzon said...

Tjo! Nej, den har jag inte läst. Läste nånting om den nyss dock, tror det var allt-i-allon Simon Gärdenfors som gillade den. Tipset mottages tacksamt. Själsfränder behövs alltid.

 
At 11:48 fm, Anonymous Mathilda said...

Det kanske låter som en sorglig liten historia, men om sanningen ska fram så är ju jag mer sorglig som ödslat min tid på att läsa den. Tur nog så var den ju lustigt skriven och tur nog så hade du säkert lite småkul när du satt och skrev den.

It´s a win-win-situation i våra händelsefattiga, pluggförträngande liv.

Nu ska jag läsa om koncentration och internationalisering av tidskriftsmarknaden. Eller bara se på "Ensam mamma söker" och spela virveltrumma.

Bra musikblogg förresten.

 
At 2:22 em, Blogger Martin Janzon said...

Småkul är ett bra ord för att beskriva det... mesta. Jag hade gärna velat säga att det hela var rätt tillspetsat, men ärligt, det var det inte. Nå, alla ska vi ha såna här perioder också, det ger ju erfarenhet och livsvisdom och allt vad det är.

Virveltrumma!

Tack förresten, jag försöker hålla mina texter tajt kopplade till temat musik, som i det här fallet.

 
At 3:46 em, Anonymous Mathilda said...

Virveltrumma: där har du ett tema för ditt nästa blogginlägg!

 
At 6:47 em, OpenID sunvalley said...

Sluta uppdatera så ofta! Jag höll på att missa inlägget om Dyson.

Snygg sista mening förresten. Ibland påminner Ryd om Gulag. Utan att på något sätt förminska hemskheterna som försiggick där.

 
At 11:53 em, Blogger Martin Janzon said...

mathilda:
Mina kunskaper om virveltrummor är högst begränsade. Jag vet vad de kostar, det är ungefär vad jag vet.

sunvalley:
Tack, tack. Det är inte så att jag skulle vilja byta plats med Gulagarbetarna, men jag lever nog ungefär ett lika meningsfullt liv. Fast nu är jag överdrivet negativ; jag kommer ju bli bäst i världen, och det blev ingen av dem, såvitt jag vet.

 
At 10:46 em, Blogger Valdemar said...

Jag tror att min dag har varit nästan ännu mer meningslös än din. Så jag vinner! Eller förlorar... beror på hur man ser det.

 
At 12:43 em, Blogger Martin Janzon said...

Då är det illa.

Märkligt nog har vissa saker jag skrev visat sig fungera som en självuppfyllande profetia, jag har t ex vaknat tjugo i ett flera dagar i rad.

 
At 1:33 em, Anonymous Lilo said...

Snygg Kafka-start!

 
At 2:20 fm, Blogger Martin Janzon said...

Tack tack. Jo, jag tänkte rama in mitt inlägg med att parafrasera två kända romanöppning - respektive slutord. Och det gjorde jag.

 
At 6:05 em, Anonymous Simon said...

Sådär har jag också haft det, förutom att det inte gick några bra filmer på TV.

 
At 9:20 em, Blogger Martin Janzon said...

haha, så jävla sorgligt...

 
At 11:28 em, Blogger Ward said...

Är inte det bästa med ett sånt här inlägg hur det i sin tur kan hjälpa till att fylla läsarens egna lika jävla blasé och dekadenta studentikosa liv och leverne. Precis som du skriver att du tittar runt i bloggosfären, läser Esige och skriver ett eget inlägg tittar jag på samma vis nu runt i bloggosfären, finner detta och skriver någonting eget. Det blir metafilosofi och Deleuzes spegel och Circle of life av alltihop!

Nog hobbyfilosoferande nu dock. Jag gillar att läsa texter som inte handlar om någonting. Det känns på något sätt varmt och tryggt. Kanske är det så att upplevelser stressar mig och stressad är det sista jag vill bli av en blogg. Underhållning för stunden är det jag söker, och det lyckades du bra med.

 
At 6:49 em, Blogger Martin Janzon said...

Jag känner igen mig mycket i det du säger i sista stycket, Ward. Det är bara jobbigt att läsa om folk som har ett hejdundranes liv där det händer saker hela tiden. Man blir uppstressad, känner sig dålig osv. Jag är glad om jag lyckats skänka lite värme och trygghet.

 

Skicka en kommentar

<< Home