Dunka Dunka

Istället för författarskola: Bokrecension.

Jag insåg alldeles nyss att flertalet av mina läsare kanske inte förstått att jag är en verklig kulturmänniska. Visst, jag har skrivit något enstaka inlägg om konst och något enstaka om musik, men det allra mesta har utmynnat i spelat distanserade texter om mina misslyckade raggningsförsök. Därför är det dags att skriva om något som verkligen har mening: böcker. Med böcker menar jag inte Kalle Anka, Rocky-strippar eller annat som folk faktiskt vill läsa, utan jag menar såna där saker som endast de med grava komplex läser. Böcker över tvåhundra sidor, böcker utan bilder, böcker som handlar om gamla dammiga jazzmusiker. Vem som helst kan ladda hem lite hajpade låtar eller se en independentfilm och låtsas vara med i debatten, men för att läsa en bok krävs en alldeles särskilt fin form av självhat och självdiciplin. Jag har läst en bok. Jag har läst Louis Armstrongs Satchmo - Mitt liv i New Orleans.

Varför jag inte hoppar på bloggserien författarskolan (del 1, 2 och 3 hittar ni här) beror främst på tre saker: 1: Jag är inte från Göteborg. 2. Jag har inte samma målande, typiskt litterära språk och lämpar mig därför inte som uppfostrare av författare utan snarare som något annat, t ex arbetslös. 3. Jag har egentligen inget att lära någon. Dessutom vill jag inte att andra ska bli bättre på att skriva, då det ökar konkurrensen för mig om jag skulle få för mig att syssla med det professionellt någon gång.

Hur som helst så har jag alltså läst en till synes obegripligt tråkig bok om en, då ung, svart man som spelade kornett i början av förra århundradet. Han gjorde det bra och hans skicklighet i kombination med tur, gott mod och hjälpande människor ledde honom ut ur New Orleans och in i ett liv av berömmelse och stash. Det är storyn, men det är inte storyn som är grejen. För faktum är att boken inte är obegripligt tråkig, kanske inte ens tråkig, utan den har rentav en poäng. Poängen står att finna i Armstrongs personlighet och livsinställning. Vad som fascinerar och säkert hjälpte honom att överleva ghettot, skaffa tjejer och bli världsstjärna var hans enorma förmåga att ta saker med en klackspark. Han var en glad skit helt enkelt, som visste hur man var obrydd och han hade en utmärkt förmåga att inte hänga upp sig på saker. Horor, mord, rasism - allt behandlas som om det vore fullständigt naturligt. Det "lattjas runt med en grann liten sockerböna" här och det är någon "gammal hederlig skottlossning" där. Han håller på att bli ihjälslagen av en man som kommer på honom med att ligga med dennes hustru och Louis flyr livrädd hem, och hans mor "lagade middag - bönor och ris - och i samma ögonblick som jag tog första tuggan hade jag glömt hela historien." Det är ingen långsinthet a là Werther, utan snarare en mer Peléartad inställning. (Ni minns väl alla när Stina Dabrowski intervjuade fotbollsstjärnan och plötsligt drog fram sitt chockerande och kontroversiella triumfkort, nämligen en bild på vad som sades vara Pelés utomäktenskapliga barn, vid det laget en vuxen kvinna. Hon konfronterade honom och frågade om ryktena verkligen var sanna, och han tittade bara på bilden och kommenterade leende: "Jodå, hon har mina ögon. Det är säkert mitt barn, du vet hur man är när man är ung och känd, man träffar mycket tjejer och så". Därmed var den saken överstökad.)

Louis berättar vid ett tillfälle om ett bråk mellan honom och hans hustru. Daisy, hans fru, letar upp Louis när han spelar i en parad och attackerar honom med kniv. Hon sårar en av hans vänner och när Louis i flykten (som för övrigt beskrivs ungefär som ett löparlopp: "jag fick en god start...") tappar sin nya hatt han sparat till länge plockar hon upp den och strimlar den. Så fort Daisy gett sig av strosar Louis förstås tillbaka till paraden och slutför sitt jobb. När han sedan går hem hinner han inte mer än stoppa nyckeln i låset innan Daisy, som gömt sig i en grannes fönster, börjar kasta tegelsten på honom. Han får ducka och hoppa runt och tar snart upp en av de kastade tegelstenarna för att ge tillbaka: "Jag tog sats med sträckt högerben som om jag skulle kasta för hemmalaget och hivade iväg tegelstenen." Daisy skadas och någon ringer polisen. Louis skyndar iväg till begravningsmarschen där han ska spela och hakar givetvis inte upp sig mer på det lilla tjafset med sin fru: "Men som jag sa glömde jag alltihop när jag hörde brassbandet sätta tänderna i en av de härliga begravningsmarscherna."

Allting han skriver om känns på detta sätt som den naturligaste sak i världen, och inte ens när han skriver något eventuellt provocerande (på en och samma sida går att läsa "En person som är riktigt obildad och inte kan nånting överhuvudtaget är alltid svartsjuk, elak och hatisk" samt "Lyckligtvis var hon kvinna och en snygg böna till på köpet. Det är utseendet som betyder nåt här i världen, sen spelar det ingen roll om hon är korkad eller ej") känns det som något konstigt utan rena rama självklarheter.

Att man tycker det här är en mysig bok skriven av en mysig man beror möjligen på att författaren var svart, lite dum, jazzmusiker eller något annat det är okej att tycka synd om, för jag har funderat och kommit fram till att det inte skulle vara okej att skriva såhär nuförtiden. Tänk er själva:

I vårt lilla land var det vid den här tiden en buse som härjade runt för fullt och jagade kjoltyg. Det är gamle stollen Anders "Ekan" Eklund jag pratar om, och det var en läskig karl helt klart. Hans intresse för överraskningssex slutade inte sällan i tokiga överdrifter och det hände ofta att han härsknade till och sänkte flickkraken med en rak höger. Ordningsmakten satte fart efter honom och burade in honom bums, för kan man inte hålla nävarna eller sin grejsimojs i styr är det bara raka vägen in i kurran och skämmas som gäller.

Jag ger boken 3/5 och Louis Armstrongs person 5/5.

posted by Martin Janzon @ 8/23/2008 12:43:00 em