Jag misslyckas med att redovisa ännu en viktig kväll på Koko
Nästan varenda blogg man stöter på som inte uppdaterat senaste fem dagarna brukar inleda sitt nästa inlägg med en mer eller mindre lång ursäkt om varför denne inte kunnat blogga på ett tag, med ett efterföljande löfte om "bot och bättring" och hoppas därmed att läsarna inte ska tappa hoppet helt. Detta beteende förutsätter att man faktiskt har ett gäng läsare som ivrigt väntar på att man ska uppdatera. Då mitt "gäng" efter närmare efterforskningar är en rätt liten skara - knappt större än en lite för stor gymnasieklass - vore det endast patetiskt av mig att följa den bloggnormen. Ett och annat hafsigt skummande av mitt inlägg i google reader innan surfandet går vidare till viktigare saker (Sofi Fahrmans recenserande av tennisshorts, veckans "roliga klipp" på youtube et c.) är allt jag kan förvänta mig av ni trogna och lojala som fortfarande klickar er hit. Alltså: Inga ursäkter, inga löften.Tanken var faktiskt inte att Dunka Dunka skulle få vila så länge som den fått göra. Efter en utekväll på Koko för ett par veckor sedan satte jag mig ned med vässat tangentbord och proppfullt huvud. Stoffet var perfekt! Återigen hade jag besökt detta hippa ställe som verkar älska mig så hejdlöst, återigen hade jag visat mig oemotståndlig, återigen i min Sonic Youth-tisha ("Oh, I love your shirt!" var hennes öppningsfras), och återigen hade det varit en utlänning som lagt sina armar runt min hals. Skillnaden mot förra gången var att denna gång blev kvällen lång, med möjlighet till fullbordan, om ni förstår vad jag menar. Upplägget för en kortnovell, baserad på en verklig händelse, var klockrent. Flickan i fråga var nämligen utsökt fin, med den enda defekten att hon var helt jävla dum i huvudet. Inte bara lät hon som ett treårigt dampbarn med tid hos talpedagogen, hon förde sig och resonerade ungefär som en sådan också. En skillnad är att nyss omnämnda barn knappast torde ha hunnit bli så urbota bortskämd som min kära italienska visade sig vara. Det som från början var underhållande (hennes berättelse om hur hon helgen innan hade strippat naken på klubb, hur hon jobbade på Amy Winehouse's favoritpub och sett hur denna fått hämtas hem av sin pappa då hon full och odräglig låg och snora under ett bord, hur hon följde upp kommentaren "I'm cold!" - efter vilken jag gnuggade henne på armarna - med "Now you're makin me hot!" osv.) blev efter ett tag en kallsvettig kamp mellan hjärna och penis. Hade hon varit en halvmeter kortare och inte haft så välutvecklade kvinnliga attribut, så hade jag tagit henne för en flicka som fortfarande har fem, sex år kvar innan hon upptäcker Kent. Inte en dag äldre. Jag lovar, det kändes som att följa med ett lekisbarn hem efter barnkalaset. Hur skulle jag agera när det väl kom till kritan? Skulle jag behålla några rester av min försvinnande stolthet, eller skulle jag helt krasst göra vad vissa kallar "ens manliga plikt"? Detta dilemma skulle inlägget ha handlat om.
Men, som ni märkte, kom ingen redovisning för allt detta. Anledning är enkel, men bekymrande. Jag upptäckte då jag skrivit stycke upp och stycke ner att skiten helt enkelt var för dålig, t.o.m. för att publicera på en simpel blogg. Min nyvunna insikt - den att jag inte kan skriva särskilt bra trots allt - kan ju ändå alltid användas till nånting, tänkte jag nyss, och skrev således detta inlägg som alltså handlar om att jag inte kan skriva särskilt bra trots allt.
Lyssna på musik och gå på konserter kan jag i alla fall fortfarande göra, och i London såg jag allt möjligt:
Black Kids: Bra, kul, studsvänligt. 4/5
Foals: Halvbra, halvkul, ryckvänligt. 3/5
Beth Rowley: Hon är vad folket med de otursamma generna (nej, engelsmännen har inte blivit snyggare sen sist, även om hippt folk gör sitt bästa för att dölja detta faktum) skulle kalla "mesmerizing", och är man det spelar det mindre roll vilken musik man gör, även om hon faktiskt också gör rätt trevlig sådan. 4/5
James Blunt: Lika roligt som det låter. 1/5
The Social Services: Ett kompisband som spelade i en källare - låter kasst, men de klarade sig rätt bra. Och de är snälla. 3/5.
På en gratisfestival i Finsbury Park såg vi Sharon Jones and the Dapkings, CSS och Jimmy Cliff. De la sig alla på en jämndålig nivå. 2/5.
posted by Martin Janzon @ 7/08/2008 03:49:00 em
13 Comments:
Du, det här var riktigt bra tycker jag. Trevlig läsning. Undra om det är för att texten innehåller kuk- och fittahumor, för att du har väntat orimligt länge med att uppdatera, så att jag sväljer vilken avföring som helst, eller för att den inte direkt handlar om musik?
Kul att du gillade, trots att det ju inte handlar om någonting alls egentligen. Ditt mittenalternativ låter väl inte helt otroligt, även om det lika gärna skulle kunna vara tvärtom; kraven på att det ska vara bra när man väl trycker ur sig nåt blir högre ju längre man väntar. Hur som helst anser jag att du inte ska svälja vilken avföring som helst, utan endast din pojkväns, men så är jag ju fast i min konservativa sexualmoral också.
Nästa inlägg ska nog handla i alla fall sisådär 20% mer om musik, tror jag.
Jag tyckte i min enfald att det var riktigt trevligt skrivet och väntar med spänning på del två i denna kortnovell.
Eller är det kanske meningen att stilfullt sätta punkt efter halva kvällen så att läsarna aldrig ska få veta hur det gick med dampbarns-tjejen?
Ja, alltså, kortnovellen är raderad och borttagen. Det här var bara en kort redogörelse för vad den handlade om. Slutet på den - vilket var ungefär det enda jag blev rätt nöjd med - hade avslöjat hur det hela slutade. Men nu får det bli såhär, jag vill ju inte förvandla Dunka Dunka till en skvallerblogg och verbal papparazziblaska som gräver i människors privatliv. Stil och finess måste upprätthållas. Eh..
Aja, tack tack för uppmuntran.
Hi! It's The Lemur over @ The Lemur Blog http://thelemurblog.blogspot.com/
Sunday July 27 is my birthday and I'm reaching out with this mass-created message to all 100-something blogs in my blogroll asking them to send me a nice birthday track! I would like a track to thelemurblog@hotmail.com by Sunday, when I will be posting all tracks in a nice mix - of course linking to the blogs by their respective tracks! Thanks in advance!
Yours sincerely, The Lemur
Skicka Flo-Ridas Birthday till Lemuren. Eftersom det är ett så uppenbart och, inte minst, högklassigt alternativ.
Är inte ett sånt där gnäll på att andra bloggare ursäktar sig minst lika vanligt som att bloggare ursäktar sig? Whatever, jag kan inte spåna vidare på det insticket då jag bara måste spana in dagens filmtips från Metro. Tydligen ska någon åka skateboard, ramla och SLÅ SIG!!!! Guld.
Hehe, ja, Birthday är förstås en fin kandidat. Ska ta mig en fudnerare och se om jag orkar skicka iväg något. In da Club med 50 Cent, eller någon liknande hit som alla garanterat hört, vore ju lite kul också.
Snygg kommentar där! Säkerligen har du en viss poäng, men att det skulle vara lika vanligt är förstås en rejäl överdrift. Till det viktiga: När ska youtubehumorn dö ut? Eller åtminstone tappa litegrann i popularitet? Själv har jag tröttnat för länge sen. Folk som drattar på ändan skrattar människor åt i sydeuropa, det är inget som upplysta nordbor borde befatta sig med.
Lemuren fick titellåten från Playboy Tres "Goodbye America". Äckligt bra mixtape juh, måste vara all popeufori på den som jag gillar.
Fan, har redan ångrat mig om låtval från mixtapet. Eagles Fly borde jag nog tagit. Eller Da Eastside Song. Aja, varje vettig människa laddar förstås hem hela skiten ändå, så då får man ju ändå höra allt.
Nu handlar ju inte låten om födelsedagar på nåt sätt, inte alls, men det spelar kanske ingen roll. Äh, jag får väl skicka "Birthday" också så får hon välja.
jag vill verkligen veta hur det gick med bruden. och ja, bandtishor är killarnas motsvarighet till kortkort. där bra band equals snygga ben.. och det i sin tur equals.. ja, ni fattar.
Okej då, jag berättar lite snabbt, här och nu.
När hon låg där och med plirande ögon och retsamt leende undrade om vi inte skulle "vänta tills imorgon" så gjorde jag inte vad hon förväntade sig och med all sannolikhet ville, nämligen gav något elakt, manligt och bestämmande svar som gick ut på att vi i helvete heller skulle vänta med vad vi kommit dit för, utan sa bara att "tja, det kanske vi borde", och vände mig sedan om för att sova.
Att jag gjorde detta beror inte på att jag egentligen inte gillar tjejer, utan att jag vill kunna se mig själv i spegeln. Om det inte vore för att all alkohol sedan länge gått ur kroppen och gryningen hade avslöjat vissa skönhetsfel (och vad fanns då kvar?) hade kanske historien fått ett annat slut.
Eller som NA-sporten skulle ha sagt: Jimmy Cliff spelade för kort tid för att bedömas.
Jo, lite så faktiskt. Eller, han spelade säkert länge, men vi var sugna på att åka hem och gjorde därför så kanske tio min in på konserten. Då hade han gungat sig igenom ett par allsångsklassiker och stämningen var småtrevlig, varken mer eller mindre. Och fuck it om jag åker till London för att ha småtrevligt.
jordan shoes
kyrie 6 shoes
kd 11
louboutin shoes
timberland
yeezy boost 350
yeezy boost
hermes handbags bag
yeezy 700
coach outlet online
Skicka en kommentar
<< Home