Sno mina skivor
Jag hade tänkt att detta inlägg skulle vara författat av en annan, bättre, bloggare. Nu råkar det vara så att denna person har svårt att få arslet ur den litterära vagnen när det kommer till det här projektet, så vi kan väl vara snälla mot honom och ge honom några dagar till. För att ni ändå ska förstå att jag inte lämnat er, smiter jag emellan med en egenproducerad text. Jag tänker nämligen inte bli som Beta (nej, det är inte han som ska gästblogga), och med det menar jag inte visa mitt ansikte - det har jag ju redan gjort - utan jag menar istället två andra saker jag inte tänker bli: en ypperlig skribent och, framförallt, en sån där som uppdaterar en gång i halvseklet. Alltså, medan ni väntar: "Sno mina skivor".Att man sagt åt killen minst ett tjog gånger att det för allas trevnad vore bra om han kunde diska nu och då, istället för aldrig, hjälpte föga. Med "hjälpte föga" är jag ändå väldigt snäll mot honom. Det hjälpte snarare inte alls, och det bästa man kunde göra var att drabbas av uppgivenhet och låsa in sig på rummet. Han var vad ni i folkmun kallar för slusk, och de enda som verkligen gillade honom var bananflugorna. På rummet blev det inte mycket bättre, förresten, eftersom jag återigen är rätt snäll när jag kallar det "rum". En liten och tom kubisk yta, med marginellt mer själ än en gaskammare var vad man hade som hem. Tom och tom, jag hade förstås mitt skrivbord, som jag haft sen jag var liten nog att inte bry mig ett skit om vilket skrivbord vi köpte, bara jag kom ifrån butiken nångång, så jag kunde hem och runka till Sarah Michelle Gellar. Det var för övrigt på den tiden Buffy the Vampire Slayer började på eftermiddagen och man fick springa hem från bussen för att hinna se det. Alltid med misstänkt konstiga bortförklaringar till polarna, av typen "jag måste få motion, vi har ju match på söndag och jag känner mig lite rostig". Jag minns särskilt ett par scener ur serien, som verkligen betydde mycket för mig, men ack, den tiden är förbi. Nu är ju inte sådant som sexuell attraktion alls lika viktigt längre, och på den tiden det var det fick man förstås inte komma till. Sådär är det med allting. När man växer upp och får möjlighet att uppfylla sina drömmar har man slutat bry sig om dem.
Nåväl, nu tappar jag bort mig. Just ja: rummet. Rummet var alltså inte bättre än människorna, som förutom ickediskaren bestod av några som var okej, några som var från Litauen, och några som antingen var urbota tråkiga eller allmänt psyko. Det gick rykten om att spanjoren slaktade människor i sitt rum varje fredagskväll, ett rykte vi hade skapat för att vi helt enkelt inte hade något roligare för oss. Teven i vardagsrummet var oftast upptagen, då det alltid fanns nån som skulle se reprisen av gårdagens formel 1 eller, i värsta fall, Parlamentet. "Babben Larsson är rätt rolig ändå". Fick man i det läget till ett avmätt leende och ett murmlande "mhm" hade man ljugit så bra man bara kunde, och fick således vara nöjd.
I köket bodde kylskåpen, i vilka det var meningen att man skulle ha mat. Jag hade en och en halv hylla till mitt förfogande. Lite lustigt tyckte jag att det var, eftersom det trots allt fanns tre kylskåp med cirka åtta hyllor i varje, och vi var ju inte mer än sju, ibland åtta, som bodde där. När ickediskaren efter ett knappt år flyttade ut kom förklaringen: han hade lagt beslag på ett kylskåp själv. Bäst att breda ut sig, måste han ha tänkt, eftersom han omsorgsfullt hade placerat ungefär en sak på varje hylla. Sen var det bananflugorna, vilka på nåt sätt hindrade ens lust från att ta tag i högarna med disk som ickediskaren hade lämnat efter sig. Dessutom visste man inte var man skulle kasta maten som stått på nåns tallrik sen förra korridorsfesten, eller om det var den innan, eftersom soppåsarna var slut och papperskorgarna sedan länge var överfulla. Återigen var det bästa man kunde göra att lugnt och skönt glida in i ett tillstånd av resignation och lunka tillbaka in på rummet, där en proppfull tvättpåse, ni vet en sån där blå från IKEA, väntade på en. I ett sådant läge är inte smutsiga kalsonger det första man vill ta tag i. Särskilt inte eftersom man måste gå till ett helt annat hus för att kanske, om tvättmaskinerna är lediga, misslyckas med att tvätta sin tvätt trots att mamma sa 40 grader och "bomull" på den nya Dieseltröjan.
Den som inte vet vilket typ av ställe jag beskrivit kan prisa Herren dag och natt, för den människan har inte bott i korridor.
Det här var en ganska lång inledning för att komma till poängen, vilken jag nu i det närmaste har glömt bort. Ja just det, så här var det: vi hade en korridorsfest i denna korridor en gång. Allt flöt på fint, tills jag hörde rykten om att oinbjudna fransmän hade tagit sig in på festen, och att dessa dessutom skulle "knulla varenda tjej där". Inget fel med höga ambitioner förvisso, men jag fick ändå känslan av att det här var killar som inte respekterade varken folket som var där eller detta folks tillhörigheter. På morgonen efter festen upptäckte jag att någon å det hastigaste hade snott åt sig skivor från bokstaven G och en bit framåt. Min initiala bekymran övergick snabbt till förtjusning. Äntligen har jag blivit av med mina Grateful Deadskivor! Det här var ett tag sen nu, men om dessa eller några andra får för sig att återkomma har jag lite tips på ytterligare alster de gärna får plocka åt sig. Självklart finns det massa skit i mina hyllor, men att t ex tipsa dem om Deep Purple - The Collection lär inte hjälpa, då inte ens dumma utbytesstudenter lär ha så dålig smak. Att klaga på skivan känns heller inte särskilt fräscht, då det väldigt mycket är som att sparka på en dörr som redan ligger. Jag lär knappast vara den enda därute som hellre genomlider världskrig, religionskrig, klasskrig och könskrig än behöva höra riffet till Smoke On the Water en gång till. Och för att slippa det finns inget val: det blir till att stanna hemma när ungen ska på skolavslutning.
Tipsen:
Miles Davis - Birth of the Cool
Om man med cool menar fisljummet kan jag hålla med om titeln. Fjuttig och mjäkig bakgrundsmusik har ingen plats i mitt liv. När Prodigy vid nitton års ålder lägger sin klassiska vers på Shook Ones pt II, DÅ kan man snacka om birth of the cool.
Rolling Stones - Exile on Main Street
Var och varannan gång jag kommer in i min studentlägenhet kvällstid upplever jag samma sak: lampan är trasig, så ljuset är mörkt och grått. Det har inte städats på länge, följaktligen ligger det grejer överallt och dammet svävar tjockt och tyst i luften. Energinivån sänks i rask takt. Tröttheten träder in. Jag behöver luft, jag behöver nåt som vidgar, jag behöver liv, jag behöver ljus. Känslan av att gå in i det beskrivna rummet kan jämföras med känslan av att lyssna på denna, ehm, klassiker.
Notorious B.I.G - Born Again
Biggie var fantastisk så länge han levde. När han hade dött däremot, släppte han inte lika bra skivor längre. Synd, men alla har sina dippar i karriären, och det finns inget som talar mot att han skulle kunna komma tillbaka i form. På Born Again är alla som någonsin varit något inbjudna, förmodligen för att hedra den döde. Problemet med all starmatcher är att ingen bryr sig om dem. Det som i teorin kan bli riktigt bra blir i praktiken att inte ens Gattuso tacklar. Born Again är avslagen och överdriven, satsar stort och missar större. Hyllningen misslyckades. De hade lika gärna kunnat gräva upp honom och spika fast honom på en sån där stolpe, medeltiden-style. Han hade inte blivit mindre hedrad om så hade gjorts.
posted by Martin Janzon @ 5/13/2008 01:40:00 fm
14 Comments:
Jag svarar här iställer på "Ser man på! Är det inte den kanske allra första trogna så kallade utomstående läsaren som gör comeback! Jag har haft det fint, och ofint också förstås, men det är väl så livet är för det mesta. Såg att du varit i Tanzania. Dit ska jag lätt åka nångång, även om det kanske inte är på min top 100-länder jag ska besöka. Men i sinom tid så. Alldeles för långa listor är förresten de enda listorna."
Ja men jag kände det var dags nu! Att dyka upp igen. Dessutom saknade jag ju dina listor, för som sagt, de är verkligen de enda listorna. eller ja, top 3 alla kategorier är ju ändå favoriten. men ändå. Tanzania borde vara top 100, det är nog det finaste landet jag besökt faktiskt... Då är det ju verkligen värt!:) om inte annat för den fina musiken. men just därför blir det nog Mali eller Senegal nästa gång. Men om du vill ha fin natur, och det vill man även om man inte tror det för det trodde inte jag, så är Tanzania skiten. Ha det fint Martin!
Jag tror jag snor Birth of the Cool när jag får chansen. Jag vägrar tro att Miles Davis, coolheten själv (omslagen till A Tribute to Jack Johnson och Milestones!), kan ha gjort ett så dåligt jobb på en av tidernas på förhand bästa skivor (utifrån titeln).
Sarah Michelle Gellar ... näh, jag fattar inte.
ännu en indikation på att jag ska undvika korridor. fast jag som skriver om hur fantastiska människor är kanske borde uppskatta även bananflugor och dålig tv? är nog inte större människa än att jag tycker att de flesta människor är mest fantastiska när de är avlägset abstrakta.
men jag måste säga att det låter hemskt att alla drömmar man uppfyllt plötsligt blir ointressanta. är det så det bli när man blir gammal, erfaren och vis?
anna: Du är runt i hela Afrika alltså. Afrika är något av grejen, är min övertygelse, så jag tar mot dina tips. Jag skulle gärna göra ett återbesök på kontineten. Man tror ju lätt att man kommer dö genast i aids eller svält, men det känns som att det kasnke inte är så trots allt. Ha det fint själv!
sunvalley:
Sno på. Vägra tro kan du ju också göra, men det kommer bli svårt. Ditt omdöme om skivan kommer bli: "Tja. det var väl ... bra." När du säger så vet jag att du tycker det är kasst egentligen.
Vi har ju redan pratat om det, men Sarah Michelle appellerar till alla 14-åriga pojkar, det är min fulla övertygelse.
hilda:
Jag tyckte det var helt ok att bo i korridor. Det var först efteråt jag insåg vad jag hade stått ut med.
Vad gäller drömmarna måste man kanske överdriva en smula för att få fram poängen. Alla drömmar dör inte. Drömmen om barndomen, t ex. Den växer istället.
Hur det är att bli gammal, erfaren och vis vet jag däremot inget om. Jag är inget av det. Möjligtvis det första isf.
Korridorlivet är inte det roligaste, men elaka fransmän är än värre (givetvis värst om de är i ens egen korridor). Fick spö av ett par när jag bodde i New York. Ickediskare finns i alla korridorer, men det roligaste med fenomenet, är de kommentarer som "langas" mellan diskarna (där ickediskaren rör sig utan att säga ett ljud). Angående stulna skivor, så lyckade jag bjuda in en person med god smak - snodde mina Can-skivor, "Forever Changes"-LP:n m.m. Men det är glömt.
Snor de bra grejer har de ju ens respekt. Då sitter man mest o hoppas på att de faktiskt lyssnar på det, så att de inte stals i onödan.
Nu känns det som att det vore rätt skönt att bli av med alla cdskivor, men jag har nog för svag karaktär (läs: för nostalgisk) för att göra mig av med dem.
Att sno skivor känns som mycket trubbel för ingenting. Som att sno en jävla massa francs. Dem är ju också ålderstigna och oanvändbara, för nu använder man ju euro. Jämförelser av sådan art är det bästa jag kan frammana halv tre en onsdagsnatt så håll till godo.
På grund av på bostadsmarknaden Alexander Lukas-lika tur har jag sluppit att bo i sk studentbostäder. Däremot tvingades jag i några månader bo ihop med en kompis som, likt mig, vägrade städa toaletten. Hard knock LIFE was what that was. Och framåt slutet också en jävligt sunkig toalett.
"Att sparka på en dörr som redan ligger"
Ha!
"När han hade dött däremot, släppte han inte lika bra skivor längre".
Ho!
På tal om 14-åringar som runkar:
Vem är tightast av Sarah Michelle Gellar och Jennifer Love Hewitt? Sarah har fräschast ansikte, men Jennifer har större bröst.
Sarah är mer flickig, på nåt sätt oskuldsfullt sexig, vilket hon alltså vinner på. Ja, åtminstone om vi pratar om fjortonåringar.
... Eller okej då. Vilka vi än pratar om. Men jag ska vara ärlig och säga att hennes storhetsperiod i mitt liv är över sedan länge.
Så är det inte, trots allt. Men gula febern-vaccinet är lurigt. Har aldrig upplevt en så konsig vecka som den när biverkningarna slog på. Bara så du vet liksom. Men man kommer inte runt i Afrika om man inte har med sig intyg på att man tagit det. Fint inlägg också förresten. Men är det inte så att man gömt undan alla skivor som man skulle kunna tänka sig att vilja bli av med, just för att de är för pinsamma för att ha framme? Enda chansen att någon skulle kunna få sno nåt i min skivsamling hade varit ifall de upptäckte ett nytt band bland stöldgodsen. För det hade ju varit en jättefin tanke! Men,jag måste bara fråga, du sorterar väl inte dina skivor i bokstavsordning!?!?
http://www.na.se/artikel.asp?intId=1329094
anna:
Jag tycker inte några skivor är pisanmma att ha framme egentligen. Inte ens de jag idag tycker är dåliga. Vad gäller sorteringen av mina skivor sorterar jag dem först i genrer (breda genrer, typ pop/rock, hiphop osv) och sedan i bokstavsordning efter artistnamn.
anonym:
Tack för tipset, men det hade ju varit roligare om man fått skriva om skiten själv. Nu verkar det mer som att man ska sitta och intervjuas av dem. Kan ju säkert vara rätt roligt det också förvisso. Ska fundera på't.
Men oj, vad ambitiöst av dig! På ett fint sätt förstås. Det måste ju vara... praktiskt?:) Ha en fin helg!
Skicka en kommentar
<< Home