lördag, april 26, 2008

70-talets bästa låtar pt IV


40. Sister Sledge - He's the Greatest Dancer (1979)
Det är klart att den här listan inte går att ta riktigt på allvar. Vi vet alla att 70-talets 100 bästa låtar endast skulle bestå av discohits om den ville göra anspråk på att vara seriös. Det är tankar som drabbar mig när jag lyssnar på klockren disco av typen He's the Greatest Dancer. Dans, nostalgi, glädje, livet. Det finns de som sagt att disco är ytlig musik, vilket ibland gör mig irriterad. Men så samlar jag mig snabbt och erinrar mig att det också funnits människor som trott att jorden är platt, att Coldplay är bra, osv. Varför just den här låten är så fantastisk tar inte lång tid att komma på, det är bara att kolla vilka låtskrivarna är. Jag läser: Bernard Edwards, Nile Rodgers.

39. Neil Young - Like a Hurricane (1977)
Tänk er in i min situation innan ni hoppar på mig med smädelser och fördömanden.

1. För ett antal år sen brydde jag mig inte om musik. Jag var inte särskilt intresserad helt enkelt. Som jag skrivit i mitt inlägg om mitt musikliv var det när jag lånade ett par skivor av en kompis som min passion för musiken började. En av dessa var en Neil Youngskiva. När jag så småningom kom över den elektriska versionen av Like a Hurricane hade jag en ny favoritlåt och den skulle så vara för en lång, lång tid. För mig var Neils gitarrspelande den episka berättelsen om mitt känsloliv, eller valfritt annat pretentiöst dravel.

2. Året är 2008 och det var länge sen jag verkligen lyssnade på klassisk rock, heta den Beatles eller heta den Neil Young. Pop, soul och hiphop är vad som mest besöker mina lurar nuförtiden. Jag ombeds av den breda allmänheten att göra en 70-talslista och får därför tillfälle att återbesöka mina gamla favoriter. Like a Hurricane, som jag alltid haft så starka känslor för, låter nu lite sunkigare, lite tråkigare, inte lika intensiv. Jag försöker flera gånger, men oftast händer inget särskilt. Inte det där särskilda som jag vet funnits där. Men ibland rycks jag med och jag inser för en kort stund varför det här var världens bästa låt när jag var 18. Då vill jag ha den högt upp, eftersom jag vet vad den är kapabel till.

Så vad ska jag göra? Jag har ingen aning. Den hamnar nu på plats 39 och det känns väl okej. Den hade kunnat komma på top 3 och den hade kunnat komma utanför listan. Det är som med all nostalgi, vare sig det är tjejer, musik, kläder eller pålägg. Man älskar det hejdlöst men har samtidigt en gnagande känsla av att det är love lost, att det är någonting som passar bäst som minne. Egentligen kanske jag inte borde lyssna mer på den här låten, precis som jag kanske inte borde äta de där tunna knäckebrödsmackorna vi fick på dagis igen. Tänk om det inte smakar lika gott längre. Det skulle kasta om min världsbild.

Fast Linn, dig ska jag såklart fortfarande träffa.

38. Television - Venus (1977)
Att nånting som låter så fult kan låta så vackert. Det är magin med Television.

37. Gang of Four - Damaged Goods (1979)
Det är så här svängig rock låter. Damaged Goods skulle kunna fungera som blueprint för hela den scen av grupper (med, som jag tidigare nämnt, Franz Ferdinand i spetsen) vilka har inspirerats av Gang of Four. Det är förstås bättre än allt jag hört av dessa senare grupper. Rakt igenom spasmisk glädje.

36. Led Zeppelin - Stariway to Heaven (1971)
... Men jag har väl sagt att även jag var långhårig i gymnasiet?

(Äntligen! Nu kommer det bli hus i helvete i kommentatorsfältet, hoppas jag. Med Ward i spetsen och kanske även Gorillan och Gabriel strax bakom ser jag fram emot att attackeras med knölpåkar och maskingevär, samtidigt som Ola dyker upp från ett annat håll och smutskastar min dåliga smak, men av helt andra anledningar. Ytterligare någon annan undrar om det verkligen kan vara så viktigt, vilket det förstås är; Stairway to Heavens vara eller inte vara är alltid en lika brännhet fråga. Snyggt nog har jag placerat mig på stolarna mitt emellan, vilket måste ses som oförlåtligt. Vilket typ av försvar jag ska inta har jag inte bestämt mig för än, men det lutar åt nån version av den klassiska "om du bråkar hämtar jag min pappa, som är mycket starkare än din pappa.")

35. Stevie Wonder - As (1976)
Det ska till en Stevie Wonder för att göra bra och lyckliga kärlekssånger, denna omöjlighet i popvärlden. Utrustad med ren och skär gospel slungas budskapet ut: "I'll be loving you always". Tja, det är väl knappast särskilt troligt Stevie lilla, du råkar aldrig ha tagit en titt på skilsmässostatistiken? Men det är ju det fina med kärleken. Den häver ur sig massa vackra dumheter.

34. Curtis Mayfield - Little Child (Runnin' Wild) (1972)
Ofta förknippar jag Curtis med glada låtar. Även om det är socialkritiska texter har musiken ofta en luftig och mer eller mindre euforisk känsla. Little Child är en mörkare historia, mer berättande och mer filmisk (undra på det, Superfly är som bekant ett filmsoundtrack). Det är spännande, lätt dramatiskt och ganska sorgligt. Men mycket, mycket vackert.

33. Marvin Gaye - I Want You (1976)
Det dröjer fyra sekunder, sen får vi höra ett trånande stön. Lätt, tyst och sensuellt. Marvin, som om han levde under människans storhetstid, d.v.s. i det klassiska Grekland, genast skulle upphöjas till Erotikens gud, förför allt i sin väg med sin chockerande lena röst. I bakgrunden hörs något av en mörk och funkig discomatta; det perfekta ackompanjemanget till Marvins suktande. Så fort jag trycker play försänks jag i en svettig, intim och närmast hypnotisk stämning som inte släpper taget förrän de sista tonerna klingat ut. Det perfekta soundtracket till den perfekta porrfilmen.

32. David Bowie - Young Americans (1975)
Jag minns så väl när jag satt på musikhistorian och Jazz-Janne tryckte igång Young Americans. Det här var ingen Bowielåt jag kände till då, mer än till namnet. Någon nickade förnöjt när låten kom på tal men jag satt mest skeptisk och smått förvirrad och förväntade mig att mina fördomar skulle bekräftas. När musiken väl börjat ljuda slog det mig att det här, det är ju faktiskt inte särskilt bra. Jag hade således haft helt rätt. Plastig låtsassoul med hemskt blås, var mitt omdöme. Jazz-Janne är ju en gammal man, så låt han, tänkte jag förmodligen och gick hem och lyssnade på typ Life on Mars. Nå, tiderna förändras och så gör även dess slavar, varför jag nu har kommit till sannare insikter. Blåset är såklart helt rätt och låtsassoul är bättre än ingen soul alls. Glad musik är den bästa musiken, om den bara funkar. Young Americans funkar.

31. Randy Crawford and the Crusaders - Street Life (1979)
Den här finns i många versioner, jag har hört en kort och en halvlång. Den elvaminutersversion som finns är säkert den bästa, eftersom det omvända gäller för disco i jämförelse med pop: Ju längre desto bättre. Annars är det med Street life som med all annan bra disco, den ger en längtansfulla drömmar om en annan tid och en annan plats: en där livet är precis så spännande och härligt som McDonalds vill göra det till, och där den enda nackdelen är sanslöst fula kläder.

30. Chairmen of the Board - Give Me Just a Little More Time (1970)
Rösten låter liksom krälig och han slingrar sig igenom låten på ett bedjande och mycket tilltalande sätt. Trumpeterna i den här låten är - hör och häpna! - fantastiskt bra. Så bra att Jens Lekman var tvungen att sampla och lyfta fram dem i refrängen i sin Opposite of Hallelujah, en låt som om den ens kan tävla med den här definitivt inte kan vinna.

29. Stevie Wonder - Joy Inside My Tears (1976)
Vilken alldeles underbar ballad det här är. Först får den mig att känna mig sådär lagom ledsen och romantiskt lidande, för att sedan ingjuta starka känslor av lycka och hopp. Jag hoppas ni förstår känslan jag är ute efter. Lite som när hon säger "Du har så liten... men jag gillar små!", kan jag tänka mig. En fantastisk sak med soul i allmänhet och Stevie i synnerhet är hur verkligt simpla och banala texter kan träffa en så hårt. "You did what no one thought could be, you brought some joy inside my tears". Bra text? Lika bra som Rimbaud, som Dylan, som Dostojevskij, som Notorious B.I.G. Men det krävs att du lyssnar på låten för att du verkligen ska känna det.

28. B-52's - Rock Lobster (1979)
Under rockens storhetsperiod var genren häftig eftersom den var farlig, manlig och spännande. Nuförtiden är den väl egentligen inget av det längre, varför den bästa rocken har andra egenskaper. B-52's till exempel, gjorde rolig musik. Inte rolig som i Onkel Konkel, utan rolig som i The Fall. Infallsrik, skön och svängig musik som känns modernare än det allra mesta som släpptes på 70-talet. Precis som Gang of Four är jag säker på att de här skulle lyckas alldeles utmärkt om de startade upp idag.

27. Pink Floyd - Shine on You Crazy Diamond (pt I) (1975)
Denna posts tredje riktigt gigantiska elefantrocklåt. Först Like a Hurricane, sedan Stairway to Heaven och nu detta. Delar av mina läsare kommer förargas över att dessa klassiker inte kom högre, medan andra (Hej Ward! Hej Gabriel! Hej Johannes?) kommer förargas över att dessa "klassiker" över huvud taget får se bloggens ljus. Jag ser fram emot kommentarerna.

Hursomhelst är det förstås en av de mest episka låtarna någonsin. Epik (inte litteraturgenren, då) är en farlig genre, eftersom den är så fruktansvärt ambitiös och därmed lätt blir pretentiös. Pink Floyd har ständigt balanserat på gränsen (och ju äldre jag blir, desto större del av deras produktion klarar jag inte av att lyssna på), men ett stycke musik som håller sig inom ramarna för det sant njutbara och utanför ramarna för det äckliga är denna låt. För övrigt tycker jag att det är helt rätt att satsa fruktansvärt högt. Punkarna må ha lyckats trycka ur sig en del bra musik, men musikaliskt fega var de utan tvekan.

26. Buzzcocks - Boredom (1977)
Glädjen när gitarrerna brakar igång igen efter att de stannat upp och gruppmedlemmarna sagt sitt "boredom" måste ha läkt alla uttråkningsproblem de kan ha lidit av. Boredom är något av de perfekta punksingel, men trots att det nu inte är Pete Shelley som sjunger utan den råare Howard Devoto och trots att låten är mer ruffig och har fler oslipade kanter än gruppens senare material så får man oundvikligen känslan av pop utav Boredom. Buzzcocks visste helt enkelt inte hur man gjorde riktig punk. Tur det.

25. Bruce Springsteen - Born to Run (1975)
Är det nåt jag inte klarar av så är det Springsteenfans, vilka är ungefär likadana som Lundellfansen. Ja, det är väl samma människor egentligen. Allt som i musikväg någonsin inspirerats av mannen har gjort mig upprörd. Därtill har hans egen musik nästan jämt varit antingen för fläskig, för muskulöst romantisk eller för pretentiös rent allmänt. Born to Run är rent volymmässigt otroligt stor, den är massivt ambitiös och den håller inte igen särskilt mycket, kan man nog säga. Den har alltså alla möjligheter att misslyckas kapitalt, likt min barndoms dykförsök, och magplasket skulle mycket väl kunna bli minst lika stort. Men nån gång ska väl även Springsteen lyckas, och när han gör det gör han det ordentligt, just för att han satsar så högt.

24. Bob Dylan - Tangled Up in Blue (1975)
Tangled up in blue är en fantastisk historia. Att den sedan lyckas vara på rim är en bonus man bara kan bocka och buga för. Vad som trots allt är det speciella med Dylans texter är hur de alltid förhöjs kraftigt av musiken. Om sanningen ska fram är inte särskilt många av hans låttexter överdrivet läsvärda utan musik till (även om det finns sådana), men lägg på en gnällig röst, ett ännu gnälligare munspel och ett monotont gitarrspelande och det hela blir alldeles fantastisk. Det låter som en magisk brygd, där inga av komponenterna var för sig är särdeles fantastiska men där helheten blir just det. En död mus, en rutten apelsin, två hårstrån från en gammal gubbe, krydda och rör om. Tadaa! - en vacker drömprinsessa.

23. Donna Summer - Love to Love You Baby (1975)
17 minuter sex är vad vi bjuds på här. 17 minuter är verkligen en orealistiskt lång tid i sammanhanget, jag vet, men så sägs det ju att tjejer kan hålla på typ hur länge som helst också, ni vet, orgasm på orgasm som de kan få.

Hursomhelst: Marvin Gaye och Donna Summer som huvudaktörer i en erotisk film. Det är fan min dröm.

22. Sly and the Family Stone - Family Affair (1971)
Den här är så smooooth att jag inte var jag ska ta vägen. Inte Cassiesmooth utan mer drogigt laid back. Det sägs att Sly var så hög att han låg ner på golvet när den här låten spelades in. Precis som med antika legender (typ de där om Diogenes, t ex: När Alexander de Store hörde talas om att en vis man vid namn Diogenes inte behövde eller ville ha något av världens materiella tillgångar utan levde som en annan buddhist, besökte Alexander honom i dennes tunna (som han bodde i) och erbjöd honom massa makt och tillgångar och skit. Diogenes vill inte veta av något sådant, utan bad bara den store härskaren att flytta på sig, eftersom han skymde solen. Den där historien om att han runkade på offentlig plats och sa "skulle man kunna tillfredsställa sin hunger lika lätt genom att gnida sig på magen hade alla gjort det" är också rätt bra. Eller denna: När en talare på torget tilldrog sig intresse blev Diogenes, som avundsjukt ville ha åhörarskaran för sig själv, sur och började för uppmärksamhets skull äta en bukett blommor. När folket då istället vände sig mot honom uttryckte han sin förvåning över att den andra talaren var så kass på att fängsla sin publik. Den är skön.) är det säkert inte sant, men det spelar förstås ingen roll. Precis som alla gamla historier har den oavsett sanningshalten något att lära oss: Knarka hårt och du kommer, om du är med i ett funkband, att göra soft musik.

21. Bob Dylan - Sara (1976)
Låtar som kan få en att bli kär i någon som inte finns ska ha sin rättmätiga kredd. Jag har aldrig tvingats släppa ifrån mig mitt hjärta till någon Sara, men efter att jag lyssnat på denna låt har jag ändå varit kär i en. Kanske lika bra att det inte funnits någon Sara i min romantiska verklighet på riktigt, för inte hade jag blivit lyckligare av det. Dessutom är Sara ett ganska fult namn ändå, inte jättefult, men ganska. Då hette ändå min farmor det, och min farmor var rätt mycket bättre än din farmor, det vill jag lova; kakor, spjuveraktiga blickar och hjärtliga skratt som hon alltid bjöd mig på. Ibland köpte hon också fotbollsbilder till mig, och nyfödda fotbollsbilder hade den bästa lukten som fanns, bättre än våta höstlöv och kvinnlig kroppsodör. Appropå kvinnor så var det här alltså en tid då sådant inte riktigt var viktigt, och en tid då jag således inte varken behövde eller ville ha låtar som Sara. Att jag fick vara åtminstone Bebeto, om nu Romario var upptagen, det var det enda som betydde något. Jag längtar ofta tillbaka till denna gyllene storhetstid. Ack du svunna barndom, varför har du övergivit mig?

posted by Martin Janzon @ 4/26/2008 11:23:00 fm 20 comments

måndag, april 21, 2008

70-talets bästa låtar pt III



60. Bob Dylan – Simple Twist of Fate (1975)
Dylan har aldrig varit bättre än han var under Blood on the tracks-tiden, då hans upprörda känslotillstånd (skilsmässan från Sara) ledde till några av hans allra bästa kärleks- och hatsånger. I Simple twist of fate skyller han på ödets små nycker, och det är en förklaring till problemen som både är tröstande och sänder nihilistiska ilningar längs ryggraden. Överlag känns det ändå bra att skylla på ödet. Är jag ful? Ödet. Är jag dum? Ödet. Kuggade jag tentan? Ödet. Hittade du massa dildos i min översta skrivbordslåda? Ödet.

59. Parliament - Flash Light (1978)
Musik ger en ofta instinktiva känslor och tankar. Endast några toner av de bästa Parliamentlåtarna räcker för att få mig att vilja klä ut mig i gigantiska rosa krullperuker, motsvarande överdimensionerade solglasögon och sedan hög på livet samt möjligen något av dess läckerheter röra mig runt i gränstrakterna mellan juckning och dans. Allt som den övercoola liraren jag verkligen är. Oh, funk me!

58. The Modern Lovers - Back in Your Life (1979)
Pannkaksraden i den här låten ("I will wait a long time, if that's what it takes, but someday I wanna help your mama when she brings out the pancakes. I wanna be back in your life...") är fortfarande en av mina favoritrader. Det här är så långt ifrån cynism, maskulinitet, öl och analsex man kan tänka sig. Låten för mina tankar till tjejerna jag var kär i på lågstadiet och mellanstadiet (fast i första hand inte du Linn, utan snarare lill-Elin), med andra ord förs mina tankar till sann och äkta kärlek. De som säger att man inte var kär på riktigt när man var liten är störda i huvet, det var ju när puberteten kom in i bilden som idealismen försvann och objektet för ens kärlek blev kroppen istället för vad vi i folkmun kallar själen. Den enkla strukturen på låten symboliserar fint den enkla och rena kärleken jag just pratat om. Jag menar, till och med jag lär kunna spela den här på gitarr. Knackningarna i bordet ska jag nog klara av också. Men det är lugnt för mig, jag tycker inte en sån här bekännelse ("I wanna be back in your life") ska behöva vara svårare att säga än så. Det är för de flesta tillräckligt svårt som det är, kan jag tänka mig.

57. David Bowie - Heroes (1977)
När några minuter av låten gått och man är invaggad i stämningen börjar Bowie bli alltmer desperat och den naiva förhoppningen "we could be heroes!", som jag högstämt stämmer in i, sjungs så innerligt att jag nästan går på det hela. Det är naturligtvis bara dörmmerier alltihopa, men viktiga sådana; det är som när man lurar barn att livet är underbart, att både du och ditt husdjur kommer till himlen, att tomten visst inte är pappa, att skolan är nyttig, osv. Vi behöver de patetiska lögnerna för att vara lyckliga, och jag ställer helt upp på det. Sanning är ett av de mest oromantiska orden jag vet, och när allt kommer omkring inte särskilt relevant heller.

56. Joy Division - Shadowplay (1979)
Joy Division är egentligen inte mindre läskiga än vad typ Suicides Frankie Teardrop eller Throbbing Gristles Discipline-låtar är. Där psykopat- respektive fascistkänslan kanske inte riktigt infinner sig i J.D's musik är ändå mörkheten minst lika stor. Ja större, egentligen, åtminstone rent optiskt. Jag har svårt att för mitt inre visualisera färger samtidigt som jag lyssnar på bandets musik (undantag finns förstås, som den i sammanhanget "glada" Love Will Tear us Apart). Det kan låta paradoxalt, men en nattsvart blekhet är ungefär nyansen jag är ute efter. Att man ibland vill lyssna på sån här musik är underligt, men så är ju livet inte bara nattsvart och blekt emellanåt heller, utan också underligt.

55. Buzzcocks - Love You More (1978)
Vad kallar vi musik som har texter om pojke möter flicka (med följden att pojke blir kär och, oftast, flicka förhåller sig som en kall jävla sten till nyss nämnda faktum) samt en bra melodi? Pop, kallar vi det. Bra pop väcker den där bitterljuva känslan i kroppen, vi har alla upplevt den, det är inga konstigheter med det. Vad Buzzcocks gör är att trycka fram den känslan, förstärka den, med hjälp av osviklig punkenergi. Denna energi skapar tillsammans med det bitterljuva en eufori, kallad popeufori. Popeufori. Ett av de finaste orden jag vet.*

54. Kraftwerk - The Hall of Mirrors (1977)
När jag besökte Berlin i förra veckan tog vi en tur till Potsdam och strosade runt i den gigantiska slottsparken tillsammans med diverse skolklasser (den, vad jag trodde väl underbyggda, tesen att tyskor är fula fick komma på skam. Inte ens slotten i Sanssouci kan jämföras med en välkomponerad flicka, tysk eller ej). En sak som slog mig var hur dödande ensamt det måste ha varit för de kungligheter som höll till där när det begav sig, eftersom jag misstänker att det inte fullkomligt strömmade in busslaster från Europas alla hörn när Fredrik den Store fick bestämma. Nu var jag förvisso inte inne i slotten, men jag har sett dem på bild, och att gå i de stora inomhuskorridorerna måste ha varit ödsligt och ekande. Den ensamma, tysta och något stiffa makten beskrivs utmärkt väl av ljuden i The Hall of Mirrors. Det är en förförisk men ändå ganska avskräckande makt och det är med skräckblandad förtjusning jag planerar min resa till Versailles och spegelhallen, där jag i kunglig 1600-talsdräkt och högburen min ska spatsera runt med överlägsen blick. Frågan är nu bara vad jag ska göra åt alla dessa jävla turister, som garanterat kommer spoila hela stämningen.

53. Elvis Costello - Alison (1977)
Elvis Costello ses oftast som en finurlig halvcyniker till nörd, om jag förstått saken rätt. Personligen är jag inte Costelloexperten du ringer när du verkligen behöver hjälp, men något har jag jag lärt mig av att slösa bort tiden på musiksidor istället för att göra något åt mitt liv. Vad jag också förstått, och vad som stämmer överens med min upplevelse av samlingen jag lyssnat på och sanningen att säga är den enda Costelloerfarenheten jag har, är att Alison skiljer sig rätt mycket från övrigt material. Musikaliskt är det en fin kärleksballad och den lite småsmarta känslan jag får av hans musik överlag är här som bortblåst. Det är rakt på hjärtat. Låten fungerar som utmärkt exempel på varför jag borde plockat upp gitarren i tidig ålder och sjungit istället för tänkt mig igenom mina unga år. Då hade jag kunnat charma flickorna, åtminstone de få som heter Alison, och blir de inte kära i mig är det bara för mig att vända ryggen åt de hjärtlösa varelserna och bli homosexuell, i vilket fall jag kan framföra låt nr. 49 på listan.

52. Max Romeo - I Chase the Devil (1976)
I en av de bästa reggaelåtarna får vi veta att Romeo tänker skicka iväg djävulen från den här planeten, eftersom han är ond. Bättre kanske hade varit att förgöra honom, nu är det "to find another race" vilket i mina öron låter aningen taskigt, men här gäller det att skydda sin egen ras i första hand. Som vanligt när det kommer till den reaggae jag verkligen gillar kan jag inte säga vad som musikaliskt skiljer från tråkigare låtar ur genren, jag menar, det är ju baktakt alltihopa. Jag antar att det har nåt med mr Lee Perry att göra. Det är skruvat och hittigt. Som i så många andra fall har Kanye West gjort låten han samplat lite, lite sämre (denna samplade han i Lucifer från Jiggas Black Album). Det blir ju ändå bra förstås, eftersom han ofta väljer att stjäla från så oförskämt bra låtar.

51. Brian Eno - Fat Lady of Limbourg (1974)
Stämningsmusik är ett förstört ord. Att säga att en låt är stämningsfull är lite som att säga att den skulle passa bra att spela på din mammas favoritcafé. Trevligt, mysigt, ja, stämningsfullt. Fuck that shit, när jag pratar stämning pratar jag inte om nån mesig känsla av välbefinnande; jag pratar över huvud taget inte om en specifik känsla. För mig är stämningsfull musik sådan musik som skapar en viss typ av bilder, en viss typ av känslor och en viss typ av tankar. Basen, Enos röst, den oförglömliga trumpetslingan och de andra instrumenten försätter mig i en stämning av storstadsskymning, Sherlock Holmes, mystik, film noir, kvalitetslitteratur och under ytan bubblande passioner hos tjocka tanter. Det är en typ av stämning jag gillar, och en som jag inte kan komma på nån annan låt som riktigt träffar.

50. Neil Young - Hey Hey, My My (1979)
Neil Youngfans påminner ofta om hans betydelse för grungen, att Kurt Cobain citerade Neil i slutet av sitt självmordsbrev ("It's better to burn out than to fade away", vilket är en rad i den nu kommenterade låten) och liknande. Varför vill dessa människor göra det? Det är lite som att stolt stamma fram att Gram Parsons varit viktig för alt-countryscenen. Eller som att Hitler minsann inspirerade till judeutrotningen. Grejer man helt enkelt hellre är tyst om. Vad gäller citeringen sedan, är det som att ett Madonnafan skulle stoltsera med att Jessica Simpson i en intervju sagt att hon gillar den gamle kvinnoikonen. Visst är det en kul historia, men man ska vara på det klara med att Kurt är långt ifrån lika bra eller viktig som Neil. Där grungen allt som oftast har ett dammigt och tyngande sound öppnar Hey hey my my upp sinnena, den har så att säga en mer utvidgande karaktär, vill jag påstå. Eller i ett försök att inte låta så mycket som en pårökt gymnasiefilosof: luftigare.

49. Elton John - Your Song (1970)
Nu ska jag berätta hur häftig jag är: Jag upptäckte hur bra Your Song var efter att jag sett Moulin Rouge. Jag vet vad ni tänker: Hmm... Färgsprakeri, musikaler, Elton John. Är inte allt det mer än lovligt... ni vet? Har inte Martin sagt att han gillar hiphop? Tja, jag vet inte riktigt vad jag ska svara på allt det. Ni fick mig, helt enkelt. Come on Elton, vaxa bort det värsta så kör vi.

48. Joy Division - She's Lost Control (1979)
Det tomma ekot, det maniska marackasliknande ljudet, den ensamma gitarrslingan, Ian Curtis' mörka röst - allt bidrar till den där läskiga känslan av att det här är lugnet före stormen. Någon håller helt klart på att flippa ur och jag vill helst inte vara i samma rum som denna någon när det händer. Det är väldigt mycket kallt, grått ljus i övergivna tunnelbanetoalettlokaler fyllda av halvkass grafitti och urinlukt över det här. Det är grymt bra, med andra ord.

47. The Modern Lovers - Dignified and Old (1976)
Håkan Hellström sjöng "en dag kommer du och jag verkligen bli gamla, men jag älskar dig nu" och Morrissey har väl hävt ur sig nåt liknande (förmodligen exakt samma sak, men på engelska). Jonathan Richman förhåller sig lite annorlunda till det hela. De andra är otåliga slynglar som vill ha nu nu nu, men Richman har gråtit klart i kudden, och hoppas nu istället på framtiden, hur ruttet det än må se ut för tillfället. En dag, nångång, DÅ ska jag bli "dignified and old". Han skäms inte, han kommer inte att dö, och han vill att kidsen ska förstå att de en gång också kan bli stolta, värdiga gamlingar. När jag under min ungdom låg hemma och sov bort dagarna i fåfäng väntan på att hon åtminstone kanske skulle skicka ett sms, även om det var fyra månader sen sist, då hade jag behövt den här låten. "My telephone never rings, she'd never call me. I hate myself today, but I can see through this bitterness and sadness, and so I won't die. Someday I'm gonna be dignified and old". Nu blev det istället hiphopen som agerade musikaliskt bidrag till att rädda mitt sorgliga skinn.

46. Led Zeppelin - When the Leavee Breaks (1971)
Bluesrock låter i mina öron ungefär lika kul som fusion. Det här är bluesrock. Såå... vad gör den på plats 46? Nå, det är skillnad på tjejer och tjejer, och här har vi mallen för hur genren ska tas. Eric Clapton, som mer eller mindre har varit död sen han föddes, är nog en stor bov i mitt personliga bluesrockdrama. Men när jag lagt mina fördomar kallade Cream och Derek and the Dominoes åt sidan kan jag se med klarare ögon: Då John Bonhams trummande sätter igång, strax följt av Jimmy Pages gitarrer, då vet jag vad jag skulle skriva in i definitionen på bluesrock om jag vore Horace Engdahl.

45. Candi Staton - When You Wake Up Tomorrow (1979)
Det blev ett väldigt ståhej häromåret när några välvilliga människor grävde fram diverse gammal soul av Staton, och hon fyllde varjehanda musikspelare runtom land och rike. Inget fel med det, det är bra skit, men att hennes svärtade soul alltid ska ha preferensföreträde när hennes musik diskuteras stör mig aningen, då jag tycker hennes discoperiod helt har hamnat i skymundan. Gemene man känner endast till Young Hearts Run Free, som bara är en av flera fina danshits Staton levererat. Den bästa av dem är denna godbit med ett smittsamt blåsriff och själfull sång. Det sistnämnda är något som skiljer sig från mycken annan disco, som har en lite ytligare sång, på nåt sätt. Det hela känns lite som en discoremix på en soullåt. Discoremix på en soullåt - löjligt vad bra det lät. Det ska jag googla i detta nu och ladda hem allt jag hittar.

44. The Stooges - Search and Destroy (1973)
En vän framhöll att man inte hade gillat den här låten och gissningsvis mycket annat av Stooges om det hade varit ett sunkigt garageband som spelat in den idag. Att själva grejen är att det är Iggy som sitter bakom spakarna. Jag hade inget bra svar då, men det kändes ändå inte helt rättvist. Visst är det en intressant tanke, men jag tror han har fel. Det låter hårt och skränigt, absolut - saker som i vanliga fall mest får mig att hålla för öronen - men det finns en skillnad. Skillnaden heter låtskriveri. Det här är en bra låt som passar i en urarg förpackning. Lokala källargarageband däremot, som självfallet döden snarast kan dö, framför oftast skitlåtar med ett skitsound och en spelad tuffhet som de tror att de kan få snälla tjejer på. Det har de säkert rätt i, vilket endast gör mig ännu argare. Hade jag bara kunnat ta två halvdana ackord hade jag sålt min själ och stolthet och gjort samma sak.

43. The Congos - Fisherman (1977)
Jag har nog aldrig hört så fyllig reagge förut. Det känns som att gunga fram i en båt med några nedrökta jamaicaner, stadens gamla fiskare, halvt drömmande halvt vaket. Det är lika mycket själ som i soul av toppkvalitet, lika mycket drömmande som i drömpop av bästa sort och lika mycket softa droger som i valfritt 60-talsband från San Francisco med alldeles för långt och töntigt namn.

42. Can - Vitamin C (1972)
Can var utan tvekan det funkigaste krautbandet. Det känns nästan omöjligt att ett vitt - och till råga på allt tyskt - band skulle kunna få till ett sånt här groove, därtill utan att använda sig av klassiska svängmedel som blåsinstrument. Varje instrument spelas utomordentligt och jag är övertygad om att det skulle vara fullt njutbart att endast lyssna på ett enda instrument från låten och ta bort de andra. Det är inte högt, inte euforiskt, ingenting som skulle kunna lura oss till att det här är bra. Det är helt enkelt bra i grunden. Damon Suzukis röst passar förstås alldeles utmärkt till detta lilla under av musikkomposition. Duktig musik. På ett bra sätt. Tänka sig.

41. Fela Anikulapo Kuti - Zombie (1976)
Så här på rak arm vill jag gärna utse Zombie till den näst bästa uttalat politiska låten någonsin. Folk måste börja tänka själva och inte bara lyda order som zombies, annars blir det så här eländigt, är ungefär vad Kuti vill ha sagt. Hoppas zombierna lyssnade, då hade det blivit lite fart i dem och inte bara massa rätvinkliga, tråkiga rörelser. Det hela är hursomhelst rejält upplyftande afrofunk, och väcker liv i det gamla mottot "Chicks? Fuck chicks, I just wanna dance!"



* Tillsammans med bling-bling, carmen electra, och kvällssol.

posted by Martin Janzon @ 4/21/2008 03:06:00 em 30 comments

lördag, april 12, 2008

70-talets bästa låtar pt II


Mina damer och herrar! Jag ger er fortsättningen på sjuttiotalslistan. Nu får ni allt verkligen ta och hålla till godo, för det kan dröja tid och evighet, alltså en vecka ungefär, innan nästa post gör sig hörd. I början av nästa vecka är jag i Berlin för att pröva på det dekadenta kulturlevernet i några dagar. Det är i alla fall vad jag har tänkt mig. Vår lärare verkar ganska soft när allt kommer omkring, så mina förhoppningar är goda.

En sak till. Min 60-talslista innehöll ju två rätt pinsamma fel, då jag på förhand inte kollade upp när låtarna släpptes utan chansade rätt vilt, typ "äsch, den släpptes nog i slutet av 1969 nångång". Till denna gång hade jag givetvis storartade planer att på förhand kontrollera att låtarna verkligen släpptes under rätt decennium. Orkade jag det? Självklart inte, utan jag fortsatte chansa, typ "äsch, den släpptes nog i slutet av 1979 nångång". Men frukta inte! Jag kan glädja er med att jag inte blivit sämre, utan bara gjort två ynka fel även denna gång. Felen skylls uteslutande på internet. Allt har kollats igenom nu i alla fall, så det ska inte behöva komma nån mer sån här ursäktspost. Jaha, så vad ska vi göra åt det här? Om jag minns rätt var de två sista låtarna som ströks från uttagslistan dessa, vilka nu placeras på de sista platserna:

100. Tom Waits - Martha (1973)
Fint, fint, trubadurigt och rökigt. Waits vet hur man gör ballader. Jag är inte i balans att skriva mer om saken för tillfället. Ni vet att det är bra, okej?

99. Al Green - How Can You Mend a Broken Heart (1972)
Jag hatar blogger sjukt mycket, det är så himla ruttet att jag knappt orkar med det här längre. Sparade inte jag nyss? Varför är hälften av texten i storlek afrikansk elefant, varför försvann massa saker jag skrivit, varför utför Mozilla förbjudna åtgörder hela tiden? Jag orkar inte skriva mer. Det enda jag har att hoppas på är att Al Green kan läka mitt förbistrade hjärta. Tur att jag skrivit alla andra texter förutom den om Tom Waits redan, annars skulle det här bli Dunka Dunkas argaste inlägg hittills.

En kaotisk post och till råga på allt har jag inte haft så mycket tid och ork att skriva ordentligt om låtarna. Efter Berlin ska jag komma tillbaka med nya krafter. No more problems, bara fina poster. Låt oss nu se på resten av listan, och vi befinner oss alltså på plats 78, eftersom två nya låtar var tvungna att komma in.

78. Herbie Hancock – Chameleon (1973)
Den gode Herbie brukar inte sällan förknippas med genren fusion. Jag vet inte hur ni är, men är ni på ett ungefär som er idol Martin, så får ni ganska smaklösa och rentav vidriga bilder, alltför förfärliga för att kunna skrivas ned här, när ni hör ordet fusion. Glättiga skivomslag med molnfri himmel och en glänsande saxofon i förgrunden, innehållandes ”rockig” och ”svängig” jazz. Vilken tur då att det inte är fusion ni tänker på när ni hör Chameleon. De får säga vad de vill, i mina öron är det här funk.

77. David Bowie – Sound and Vision (1977)
Berlin-Bowie associeras lätt till ganska opoppig och experimentell musik. Brian Eno, som var inblandad i det här, hade ju trots allt lämnat sin popperiod bakom sig och börjat syssla med musik man inte skulle lyssna på, ja knappt höra över huvud taget. Roligt då att Sound and vision är så direkt tilltalande att det varken krävs kunskap, intelligens eller insatthet (vad det nu är) för att uppskatta den. Lite hederlig gammal god smak är det enda som behövs.

76. Neil Young – See the Sky About to Rain (1974)
Han var inte lika uppenbart förstörd som på Time Fades Away eller Tonight’s the Night; sorgen över Danny Whittens död och vad mer som nu kan ha bekymrat en överlevd hippie hade lagt sig något, och det som en gång var ilska och bedrövelse har nu övergått i något slags illusionslös melankoli. On the Beach är en av Youngs absolut bästa skivor och när man väl insett att skivan inte bara består av de där tre långa låtarna i slutet öppnas möjligheten att uppskatta denna fina lilla sak. Lämpar sig väldigt väl för stunder då man tittar ut genom fönstret och inte finner något annat än regn. Med sådant här i lurarna kan till och med hösten bli vacker.

75. Thelma Houston – Don’t Leave Me This Way (1975)
Aningen mörk och långsam för att vara en discohit. Den lyckas på nåt sätt passa utmärkt för dansgolvet samtidigt som den väcker soulballadkänslor. Ta en stycken bra sak, blanda med en stycken annan bra sak och vips – du har en stycken väldigt bra sak.

74. Curtis Mayfield – We Got to Have Peace (1971)
Curtis sjunger att det skulle kunna vara en sån härlig romans, tänk om vi bara kunde mötas, ta varann i hand och jobba för en bättre framtid. Han säger att vi måste få fred och att vi ska jobba för landets bästa. Jag borde skratta. Vad jag gör? Jag ryser. Fan, jag hoppas till och med.

73. Chic – Everybody Dance (1977)
Chic måste vara en av 70-talets bästa grupper. Nile Rodgers och Bernard Edwards måste vara ett par av de bästa musikerna någonsin. Nämnde Edwards lär sitta på åtminstone de tre bästa basgångarna, också det någonsin. Gliporna mellan framtänderna på sångerskorna, som jag inte vet vad de heter, måste vara de coolaste gliporna som funnits mellan framtänder. Jag gillar alltså Chic, om det inte framgick, och enda direkta felet med den här låten får sägas vara texten, som inte känns helt realistisk: ”Everybody dance” sjungs som en uppmaning, men det hade passat bättre som konstaterande.

72. Luther Ingram – If Loving You is Wrong (1972)
Någon kanske minns att Ingram var med på top 20 på min 60-talslista. Då handlade det om driven northern soul, nu ät det hans stora hit tillika mäktiga r’n’b-ballad som gäller. Ingram säger det jag tänkte mer eller mindre hela min uppväxt, så jag vet vad han pratar om. If loving you is wrong, I don’t want to be right. Bara en stor soulartist kan få den raden att låta som en av de visaste, sannaste och mest poetiska raderna out there.

71. Talking Heads – Psycho Killer (1977)
Första gången jag hörde Psycho Killer var första gången jag såg Stop Making Sense, tveklöst en av de bästa och mest underhållande musikkonserterna som finns inspelade. Trots att jag timmen senare är överväldigad av allt konserten har att bjuda på i form av gigantiska kostymer, sanslöst ful dans, hypnotisk musik och oförfalskad glädje, kvarstår minnet från den återhållsamma inledningen, där David Byrne i ensamt majestät framför den något märkliga och smått fantastiska psykopatlåten. En genuint bra låt behöver inte klädas i tokiga kläder och stora arrangemang. Även om det förstås är roligt när så sker.

70. Stevie Wonder – He’s Misstra Know It All (1973)
Jag tror den här låten handlar om Nixon. Nå, för mig är det helt likgiltigt; att blanda in politik i vackra soulballader synes mig vara lika dåraktigt som att blanda in gröna oliver i sallad. Man förstör helt enkelt hela grejen. Nej, för mig är den här låten en kärlekssång som försätter mig i en stämning som inte bryr sig ett dugg om texten.

69. James Brown – Get Up (I Feel Like) a Sex Machine (1970)
James Brown vinner verkligen på att han ser ut som en apa. Hudfärgen liknar, visst, men det är inget rasistprat jag är ute efter. Nej, det är själva hans former, hans drag, som ser djuriska ut. Detta faktum passar väl ihop med hans musik, som är smart nog att sikta på kropp, muskler och kön istället för huvud. Dans, sexmaskiner, funk och härlig monotoni: här är det minsann ingen som ska nånstans. Har du bråttom, väntar du på nåt, måste du uträtta saker? Vik hädan. Annars är det bara att joina festen. Vi håller på till gryningen, minst.

68. The Velvet Underground - Sweet Jane (1970)
Velvet Underground, detta alternativband som hänger med Andy Warhol, bestämmer sig för att faktsikt få sålt nån skiva och spelar därmed in Loaded. Velvet sell-outskiva, deras radioskiva, är så klart bättre än de allra flesta rockskivorna världens tvingats skåda. När det verkligen kommer till den där berömda kritan undrar jag om det finns något band som är/var/kommer bli bättre än Lou Reed och hans pojkar.

67. Ramones – Sheena is a Punk Rocker (1977)
När jag återlyssnade på nån sån där gigantisk Ramonessamling som innehåller minst hälften av låtarna från alla deras stora album, så blev jag rätt besviken. Jag hade förväntat mig att finna åtminstone några klockrena punklåtar, men det mesta lät rätt tråkigt, lite segt och helt enkelt inte särskilt bra. Det var först när jag insåg min missuppfattning av bandet som det blev lite bättre; jag hade i min enfald trott att Ramones var ett punkband, men rätt svar är ju snarare att de är ett popband. Sheena is a punk rocker är ingen arg historia sittandes på rå energi, utan en trevlig popdänga att klappa händerna och sjunga allsång till. Snäll och glad musik som lämpar sig för saft snarare än öl. Och det är ju så jag vill ha det.

66. Funkadelic – Maggot Brain (1971)
Efter den klassiska inledningen, där vi får höra att jorden blivit med barn, eftersom ni alla gjort henne på smällen, så följer inte lätt kaosartad, rockinspirerad funk, vilket vore typiskt för gruppen, utan 10 minuter ömsint gitarrspelande. Låter väl sådär kul, kan man tycka, men då ska man minnas att George Clinton sa åt Eddie Hazel att spela som om hans mamma just hade dött. Det tog vår käre Hazel fasta på.

65. Vickie Sue Robinson – Turn the Beat Around (1976)
Det är lätt att luras av disco. Ge dig själv en hit och du tänker automatiskt att den måste vara skitbra. Men om sanningen ska fram: I will survive ÄR för uttjatad, That’s the way I like it är mest bara jobbig, både Hot stuff och Young hearts run free är inte så bra som de borde vara med tanke på vilka artisterna är, och bee gees får nog klassas som lite väl gay. No offense ni homosexuella män, det är ju ni som insett att konstitutionen man-man faktiskt är den enda fungerande när det kommer till så kallade romantiska relationer. Nu ska vi se, var var vi? Jo, turn the beat around är alltså en sån där tvättäkta discohit som verkligen lever upp till den potential genren besitter.

64. Pere Ubu – Humor Me (1978)
Som en bisarr svart komedi med den där ganska skumma mannen från grannskapet i huvudrollen, han du vet kommer bli psykopat när som helst. Blivande kultfilm.

63. Bill Withers – Ain’t no Sunshine (1971)
Soul, mina vänner. En enkel man (när Ain't no sunshine släpptes jobbade Withers med att montera toaletter på flygplan) framför ett stort stycke musik. Av de ca 500 coverlåtar jag måste ha hört av den här låten är det fortfarande originalet jag helst lyssnar på. Vad gäller texten sen: Jag har sagt det förut, jag tänker säga det nu, och jag kommer säga det många gånger i framtiden. Det finns för få låtar om kärlek där ute och för många om politik. Bill, du är min man.

62. Lou Reed – Perfect Day (1972)
Lou Reed solo är markant sämre än Velvet Underground, men som vanligt får man plocka russinen ur kakan (förutsatt att man gillar russin förstås, vilket du ju i och för sig är lite miffo att göra). Det här är en av hans mest kända låtar och det är den inte utan anledning. När Reed sjunger ”It’s such a perfect day, I wanna spend it with you” är hans plats på listan klappad och klar. Jag har bestämt mig för att inte uppstiga till Herran innan jag med Reeds uppriktighet fått säga de orden till någon.

61. Brian Eno – Golden Hours (1975)
Another Green World, Enos pop-snart-ambient-album, är en av de där verkligt vackra skivorna. Jag tänker verkligen på en annan värld när jag hör den, kanske inte en illgrön sådan, men en där livet är lite finare, lite varmare, lite lugnare och lite lyckligare. Golden Hours är min favorit från skivan, lägg särskilt märke till gitarren!

posted by Martin Janzon @ 4/12/2008 05:07:00 em 30 comments

tisdag, april 08, 2008

Jag listar: 70-talets 100 bästa låtar


Så där ja, då kör vi igen. Jag måste i all ödmjukhet tillstå att 60-talslistan trots allt var något av en succé, åtminstone med mina mått mätt, och det är alltså dags att presentera uppföljaren. Reglerna känner ni igen: Max 5 låtar per artist. Det blir även denna gång en fight mellan de stora elefanterna, till stor del. Mer än tips på musik är min lista ett statement: Detta är vad som verkligen är bra från årtiondet, det jag verkligen gillar. Således har flera smärre obskyriteter eller åtminstone mindre kända namn och låtar fått stryka på foten till förmån för uppenbart fantastiska artisters alster. Det ska påpekas att jag tycker det är roligt att skriva lite konkret om musik igen, det var ett tag sen. Inte för att tjejers stjärtar eller för den delen ryggar skulle vara nåt annat än ren och skär musik, men ni förstår vad jag menar. Det känns också väldigt mycket som att 80-talslistan inte kommer dröja riktigt lika länge som 70-talets gjorde, men det är väl bäst att inget säga så har man ingenting sagt, för att tala gamla generationers språk. Vill ni lyssna på låtarna finns säkert de allra flesta på youtube. Först på top 20 kommer jag lägga upp lite youtubeklipp själv. Kanske lägger jag upp nån mp3-länk om jag får lust. För dem som inte hört allt redan.

Låt er väl smaka, låt åsikterna halga, låt berömmet strömma, låt kärleken flöda.


100. XTC – Making Plans for Nigel (1979)
Lätt förståndshandikappad, svårt att ta tag i saker, en kille vars framtid är utstakad: jobb inom stålindustrin. Allihopa, hälsa på Nigel. Han har dessutom den missbildade och sant onaturliga förmågan att vara lycklig. Men all cynism, typ ”jobb är till för arbetare” eller liknande, måste läggas åt sidan när XTC framför den här låten. Vad jag närmast känner är en sympati, om inte en djup så åtminstone en uppriktig, för denna mindre lyckligt lottade Nigel, som jag önskar allt gott i framtiden.

99. The Undertones – Teenage Kicks (1978)
Det är lätt att förstå varför det här var John Peels favoritlåt. Enkel punkmusik som snarare är full av romantiska popkänslor än aggressiv punkattityd. Rösten är vibrerande och skakig och undra på det, uppfylld som han är av kärlekslängtan och tonårskåthet. Ett annat band stod för perfektionen inom denna typ av kombination av pop och punk, men den gruppen kommer ni träffa på senare.

98. Frank Zappa and Captain Beefheart – Muffin Man (1975)
Om man inte förstått det av den minutlånga, i vanlig ordning tramsiga, inledningen att det här är en låt man bara behöver njuta av på ett väldigt enkelt och okomplicerat sätt så förstår man det av den första riktiga raden i låten: ”Girl, you thought it was a man, but it was a muffin”. Bra, då behöver jag inte fundera på om det är nån viktig symbolik jag missar här, om han kommer få stora Dylanpriset eller något sådant, utan jag kan helt glädjas åt det energirika gitarrspelandet. Vänta lite nu, säger någon. Zappa + gitarrspelande = energi? Jag som trodde han mest hängav sig åt kyliga solon som säkert har massa fina kopplingar till Stockhausen och ironiska kommentarer på samtida amerikansk politik, men energi? Ni har rätt, det är vad han mestadels har pysslat med, varför den här låten är så glädjande. Inget krux, inget tråk – bara fräs. Captain Beefheart hade säkert en del med det att göra ska ni se.

97. Iggy Pop – China Girl (1977)
Det är alltid lite läskigt när Iggy sjunger om tjejer, man är liksom inte riktigt säker på hans inställning till dem. Vill han ta med dem på en resa till underjorden, vill han visa sina ”jag kan åla ståendes som en orm”-trick eller vill han helt enkelt bara vara deras hund? Det blir inte samma grej när David Bowie sjunger om kinestjejen, inte riktigt lika misstänksamt. Bra låt är det hursomhelst, i vilken variant det än vara må.

96. Serge Gainsbourg – Melody (1971)
Jag uppmanar alla att begrunda framsidan till Histoire de Melody Nelson. Okej, klara? Vet nu att Melody och resten av skivan handlar om hur han krockar med en mycket ung flicka som var ute och cyklade och den romans som sedan uppstod dem emellan. Om ni vill kan ni slutligen ta en titt på den gode Serge. Behöver ni ens lyssna på låten för att första varför den har sin plats på listan? Det fanns de som visste att provocera med hjälp av småbarn långt innan den typen av bloggare dök upp. Om ni undrar något om själva låten kan jag säga följande: man får intrycket av att han högläser ur en erotisk novell.

95. Fleetwood Mac – Go Your Own Way (1976)
Crass fick vika undan, Major Lance likaså. Sun Ra? Ledsen. Nå, jag ska inte avslöja fler namn som inte kommer dyka upp på listan, jag vill bara försäkra er om hur glad jag blev när jag insåg att min smak tillät mig att stryka ”häftiga” namn som de ovan och istället få plats med denna AOR-klassiker. Jag minns så väl när mitt musikintresse började vakna nångång under tonåren, då jag långt in på natten satt uppkrupen i soffan och tittade på VH1 Classics, som förstås spelade den här både nu och då. Minnesbilden jag har av Stevie Nicks när hon sjunger denna (som är skriven av bandkamraten Lindsey Buckingham då han just gjort slut med… Nicks) är en av en vacker kvinna som med lätt sorgsen röst sjunger en superhit. Hits och vackra kvinnor, det är allt jag någonsin velat ha.

94. Gang of Four – Natural’s Not in It (1979)
Spasmisk rockmusik som hade firat stora triumfer om de hade gjort det här idag. Betänk att Franz Ferdinand har lyckats rätt bra genom att vara en halvdan efterföljare, och tro mig, i London hade de gillat det här ännu mer. Det gör de säkert också, hippt och kreddigt som det här bandet ständigt är.

93. The Congos – Children Crying (1977)
En kompis sa en gång att om man tog all sammanlagd reggae och komprimerade den till en låt, även om man bara tog den bästa reggaen, så skulle det inte bli en så särskilt bra låt. Han har helt klart en poäng med det; reggaen jobbar inom ganska snäva ramar och om man inte verkligen älskar genren är det lätt att tycka att den sällan höjer sig över skönt-gung-typ-soft-ge-mig-braja. Jag intar här något slags mellanposition, då jag verkligen uppskattar högkvalitativ jamaicansk musik men knappast ramlar ner i spagat över vilken baktakt som helst. The Congos däremot, som förmodligen är mitt favoritreggaeband, gör härligt organisk och känslig musik som fyller upp mitt huvud med verkligt sköna toner, inte bara (eller rättare, inte alls) associationer till halvdumma gymnasiestudenter med stora kläder och hästtagel till hår.

92. Leonard Cohen – Avalanche (1971)
Cohen har här mörkare röst än tidigare och han låter både faderlig och bitter. Om det finns andra låtar på skivan som handlar om kärlek, är den här en av dem som handlar om hat, eller mer precist, förakt. Det dramatiska gritarrplocket är ett utmärkt ackompanjemang till både röst och text och helhetsintrycket är starkt. Det känns som att det här är Cohens Idiot Wind. Samma utdragna, nästintill gnälliga vokaler som lämpar sig så väl när man hyser förakt.

91. Rahsaan Roland Kirk – Take Me Girl, I’m Ready (1971)
Kirk är ju som ni vet den skönaste handikappade personen jag vet, och han var sannerligen ingen som var bitter för det. Det kan nästan göra mig arg ibland, vad fan har Bright Eyes att var så himla ledsen över? Va? Varför kunde inte Nick Drake hålla sig på banan? Var de blinda kanske? Hade en sjuksyster av misstag hällt syra i deras ögon när de var små kanske? Det, om något, kan man vara bitter över. Men inte vår goda R.R. Kirk inte, han sprider glädje varhelst han parkerar sina saxofoner. Här är det dock inte den råa energin som visar sig, snarare upplevs en vacker, långsamt smygande eufori, och hans långa saxofonsolo skulle kunna jämföras med gitarrsolot i Freebird, med den skillnaden att det som låter som maskulinitet och muskler i den senare låten snarare låter som något innerligt och ickeposerande, utan att för den skull bli naivt, i Take me Girl, I’m Ready. Jepp, jag är bra på det här med att uppfatta käsnlomässiga nyanser i musik.

90. Led Zeppelin – D'yer Mak'er (1973)
Band vars ambition är att göra långa episka stycken fyllda av naturmystik, symbolism, troll och djupa, mörka skogar har helt klart inte förutsättningarna att lyckas med sig. Vare sig det rör musik, litteratur eller mode kan man snabbt konstatera att fascinationen för dessa fenomen står att finna hos glasögonormar och killar med alldeles för långt hår – alltså inget för finsmakare som du och jag. Led Zeppelin är något av ett undantag; de lyckades åtminstone undantagsvis med bedriften att väva in ovanstående prylar i sin musik på ett tillfredsställande sätt. Därför kan det tyckas lite lustigt, och talande, att en av deras bästa låtar är en av de mest otypiska för bandet, en där de lagt alla sådana ambitioner på hyllan; en gladlynt rockbagatell med reggaekänsla och texter som ”oh oh oh oh oh, you don’t have to go, oh oh oh oh oh”.

89. Black Sabbath – Paranoid (1970)
Hade Back Sabbath dykt upp i slutet av 70-talet som del av punkscenen och bestått av en avhoppande Joy Division-medlem, två Ramonesare och en som kände alla i Modern Lovers, och sen bara släppt den här singeln varefter de föll i samtidens glömska – då hade dagens popmänniskor hyllat Paranoid som det guldkorn det verkligen är.

88. Chic – Good Times (1979)
Chic är den bästa discogruppen och det här är en av deras största hits. Så långt allt väl. Då har vi bara den där saken som måste tas upp. Den där basgången; jag vet inte om jag älskar den, hatar den eller är likgiltig inför den. Att den rent objektiv är helt fantastisk är jag fullt och fast övertygad om, men efter i liten mån Another One Bites the Dust och i en helt gigantisk mån Rapper’s Delight, låtar man inte kommit undan vare sig man velat eller ej, är det svårt att veta ut eller in. Det blir som ens mamma, man vet att hon är bra men man tänker aldrig på det och det är inte ofta man verkligen känner det. Sen så flyttar man iväg ett tag, lever livet med kompisar - och det hade varit fint att kunna säga träffar tjejer också - man pumpar ut sig, skaffar nya intressen, äter mat man aldrig ätit förut, på ställen man aldrig varit på förut. Men när allt det blivit tråkigt åker du hem till ditt gamla hemhem och då står hon där, strålande som vanligt och tar emot dig med en bamsekram.

87. The Clash – I’m Not Down (1979)
Clash är ett av de där banden som det är så svårt att välja favoritlåtar med, jag menar, det finns ju så många halvbra låtar att välja mellan. De träffar ofta ganska rätt men det finns ändå något av en ofräsh känsla över mycket av deras musik i mina moderna öron. När de här håller sig till ett par av mina favoritfeelings, hopp och upprättelse, samtidigt som den musikaliska energin och den sedvanligt passionerade sången finns kvar, lyckas de höja sig lite extra och kämpa sig in på vår tids mest respekterade musikskribents lista över 70-talets bästa låtar.

86. Faust – Picnic On a Frozen River (1974)
Den mest typiska kraturocken brukar vanligtvis bestå i tiominuterslåtar som väcker några tankar när man lyssnar, typ: ”De här har defintivit gått på nån riktigt arty skola”, ”det här måste vara vad Merzbow lyssnade på som ung” eller ”det där kan jag också göra”. Har man tur är det ändå verkligt bra musik i rätt stunder, men det är när banden gör lite kortare låtar med åtminstone lite grann av gammal hederlig sångstruktur som det blir som allra bäst. Den här klockar förvisso in på knappt åtta minuter men det är ändå en riktig låt, med trevliga rytmer, sköna basgångar och sång. Gitarrer, stråkar, pianon, blåsinstrument; allt möjligt får här komma till tals. Det blir ändå ingen sörja av det, och om det nu ändå är en sörja så är det i så fall en smakfull sådan. Klimax nås i slutet, då den i det närmaste når en dansant status.

85. Ebo Taylor – Heaven (70-talet nångång)
Västafrikanska folk måste, efter judar, vara de bästa folken helt klart. Det här har jag ju pratat om förut, men det tål att upprepas. De är bra på fotboll, de har kanske de snyggaste kropparna i världen, och de lirar musik som om det vore det enda de hade att glädjas åt (vilket i somliga fall kan vara helt sant). Det är inte sällan som afrofunken överträffar den klassiska amerikanska diton. De afrikanska rytmerna, den distinkta sången och trumpetblåset återfinns givetvis alltsammans på den här ghananska pärlan. Kanga yanga ma, och börja dansa!

84. David Bowie – The Man Who Sold the World (1970)
Det vilar en stämning over den här låten jag verkligen gillar. Med androgyn-Bowie från omslaget till skivan i huvudet när man hör låten skapas ganska skumma och nästintill surrealistiska bilder i min föreställningsvärld. Höjdpunkten måste vara slutet av låten, när mörka ah-körer brummar fram över den berömda gitarrslingan.

83. Big Star – Thirteen (1972)
Att Håkan Hellström har gjort en cover på den här är bara positivt. Nu, när jag lyssnar på Thirteen, får jag den där blödiga, hjärtat-utanpå-känslan som Hellström gärna förmedlar samtidigt som den mer kliniska musiken och sången hos Big Star ger ett mer klassicistiskt intryck, om ni förstår vad jag menar. Som att titta på en staty av Apollo, men anandes alla bubblande och passionerade känslor därunder.

82. Roxy Music – Editions of You (1973)
Det man fått lära sig är ju att en artist eller grupps tidiga alster är bättre än deras senare. De första skivorna var bättre, men va fan, även de är ju egentligen bara en rip-off på *insert tidigare band i samma genre*. Och när allt kommer omkring är inte ens det bandet särskilt bra, sunkiga som de är. Nå, tycka vad man tycka vill om den inställningen, men Roxy Music var verkligen bättre i början av deras karriär, när Brian Eno fortfarande hängde med (därmed inte sagt att det inte finns godbitar på en skiva som Avalon). Visst var det glam och cirkus för en stor del av slanten, men ändå på det där skruvat konstnärliga sättet som jag inte kan undgå att känna respekt för. Editions of You är en fartfylld historia med blås och svävande keyboards. Uppe på alltihopa finner vi Brian Ferrys patenterat tokiga röst.

81. Simon and Garfunkel – The Only Living Boy in New York (1970)
Den här låten skrevs, om jag förstått saken som man ska, i slutet av 60-talet men släpptes inte förrän den dök upp på Bridge Over Troubled Water. Det är en väldigt mysig historia som mycket väl kan ha fungerat som blueprint åt allsköns mespopband genom åren. Den är inte lika brutalt uttjatad som deras största hits och enerverar mig inte som vissa av dem gör. En oklanderligt fin liten juvel helt enkelt, som dessutom sitter på vad som kan vara de mest perfekta ah-körerna någonsin.

posted by Martin Janzon @ 4/08/2008 03:11:00 em 13 comments

söndag, april 06, 2008

Ni svarar, jag lyssnar

Ursäkta att jag frågar, kära läsare, men jag är genuint intresserad av bra svar.

Scen: Dansgolvet.

Fråga: Vänder hon ryggen eller vänder hon röven mot mig?

Uppdatering:

Det där skrev jag alltså igår när jag kom hem från ett uteställe och givetvis inte var i stånd att tänka klart. Att radera inlägg har jag dock slutat med; en gång får räcka. Men även såhär i sobrare tillstånd kan jag säga att det ibland inte är helt klart vad de menar faktiskt, och frågan är ju inte utan vikt. Diss eller ragg, helt enkelt. I enlighet med hur man bör handla för att behålla maximal självkänsla tog jag det säkra före det osäkra och visade ett aktivt ointresse samt intalade mig själv att jag inte var ett dugg intresserad i alla fall. På så sätt behövde jag inte ge mig i kast med frågan.

Det är lite den attityden jag intar till livet i största allmänhet.

posted by Martin Janzon @ 4/06/2008 03:59:00 fm 19 comments