En enkel studie: Kent
Under en akademisk utbildning får man lära sig att skriva faktabaserade texter med tydliga källhänvisningar. Jag är mitt uppe i en akademisk utbildning, men det hindrar inte att även denna lilla studie kommer att, precis som allt tidigare material i den här bloggen, bygga på 90 % magkänsla, 7 % egna minnen och 3 % wikipediagrundade eventuella fakta. Som i alla studier får inte texten vara för charmerande och finurlig utan måste vara ganska strikt och torr. Jag har alltså valt att behålla det sämsta från akamediska texter (torrheten) och struntat i det bästa (det höga sanningsvärdet).
Det finns förmodligen ingen artist eller band, förutom
50 Cent,
Michael Jackson och senaste idolvinnaren, som lika många svenskar har en åsikt om än
Kent. Du må tycka att det är ett halvskapligt band som det inte är värt att prata om, men i så fall är det nånting du skriker ut för full hals, med utropstecken som ser ut som !!!!½½½ och med en ölflaska som håller på att spilla ut sitt innehåll på tangentbord eller närmaste människa. Folk tappar helt enkelt all sans när Kent kommer på tal. Det hjälper inte ens om någon inte hört talas om bandet, för då undrar dem: "Kent, vem är det?" och då måste man svara dem att "nej, alltså, det är ett band" och då undrar de vilka jävla idioter det är som döper ett band till ett halvtaskigt gubbnamn - och vips - så har även dessa människor en välgrundad och stabil åsikt om bandet.
Frågorna som i denna genomgång ställs och med häpnadsväckande klarhet och insikt svaras på är dessa: Varför slog Kent igenom när de gjorde det? Varför lyckades de inte alls lika bra utomlands? Varför gillade och gillar så många dem?
90-talet brukar kallas ironins årtionde. Fin de siécle präglade människors sinnen, arbetslösheten stegrade och ekonomin var relativt rutten under första halvan av decenniet. Inom konsten såg vi verk av dystopisk karaktär (
More) och humorn hade det ironiska Killinggänget ett stadigt grepp om. Unga människor som växte upp i dessa förhållanden var givetvis präglade av förhållandena men ville samtidigt söka en utväg. Någonting som kunde få de att känna, någonting äkta. Det finns i regel bara tre vägar att gå när uppgivenheten kräver ett motgift : Kriminalitetens, religionens eller musikens. Musiken har alltid varit en tillflyktsort och en tröst för människor, särskilt unga, och 90-talet var inget undantag. Vad bjöds det då på? Om man ska kika på säljlistorna var det mest lättlyssnad R'n'B (ex
TLC,
Boyz II Men) och patospop (ex
Seal,
Celine Dion) som dominerade. Denna typ av ytlighet tilltalade inte vårt lands själar och hip-hopen, som börjat slå igenom kommersiellt, var inget som passade flertalet unga mobbade svenskar. Texter om vapen och ammunition var inget som de blivande Kentfansen ville lyssna på.
Varför frågar du inte bara de som gillar Kent varför de tycker gruppen är bra, undrar säkert ingen av er, och då ska jag svara er: Därför att jag i så fall med all sannolikhet kommer få genuint hjärncellsbefriade svar som "men de är ju så bäääst!" eller "därför att de säger allt om mitt liv" och så står jag där på ruta ett igen, med den enda skillnaden att jag i fortsättningen har ännu lägre tankar om människan än jag redan hade. Nej, en sådan här utredning måste göras själv.
En sak är lätt att fastslå: Kents musik är inte originell. Lokala rockband med ett kombinerat
Bono- och alternativkomplex finns det massor av i USA. Förtäckta emoband likaså. Att svenskarna älskat bandet måste alltså bero på att det skiljer sig från dessa övriga på nåt avgörande sätt. De enda väsentliga skillnaderna jag kan finna är bandmedlemmarnas ursprung och språket. Svenskar vill ha svensk musik så att det blir lättare att relatera, eftersom bandet har levt i samma välfärdsstat som dem, genomlidit samma typ av mobbning på högstadiet, haft samma sexidoler (
Lili och Sussie/
David Hasselhoff) osv. Språket är också viktigt, eftersom de vill förstå vad det är som sägs utan att behöva anstränga sig. Det är t. ex bra mycket fler svenskar (under femtio år, förstås) som lyssnat mer på
Jakob Hellman än
Elvis Costello, däribland jag. En ytterligare orsak är förstås mediebevakningen; det är självklart så att många inte kände/känner till all den liknande musik som finns, eftersom nationell media gärna lyfter fram inhemska bravader.
I ovanstående stycke kan vi nog finna förklaringen till Kents misslyckande utomlands. De har redan massa Kent och behöver inte ytterligare ett. Lyssna till exempel på "Om du var här". Tror du inte att den gitarrmattan finns i en och annan amerikansk postgrungelåt redan? Om vi nu lägger ihop ett och två, så ska vi nog se att vi lyckas få tre. Det svenska klimatet är lämpat för ett band av Kents typ. Utländska band har svårare att tilltala svenskar. Alltså lyckades Kent. Men hur kan de ha appellerat till så många olika grupper? Hur lyckades de hamna i både mainstreamfåran och alternativkretsen?
Jocke Berg var galen i Bono när han var ung. Han satt inte ensam hemma på fredagskvällarna och listade de bästa C86-banden, utan höjde nävarna till
Sunday Bloody Sunday på närmaste gymnasieförfest. Inte konstigt att musiken inte blev av svårtillgängligaste slag. Det man kan fundera på är istället varför indiemänniskorna och journalistkåren klappade händerna i taket och varför Kent oftare gav de orgasm än vad deras partners gjorde. Jag tror att vi har och göra med ett enkelt men genialt knep, medfött eller ej, från Jocke Bergs sida. Det är hans indieröst som fört honom in i gråtande glasögonormars sovrum. Lite texter om ångest på det så är även den gruppen lyssnare kirrad. Att texterna sen oftare än sällan är av ögonbrynshöjande banal karaktär, upptäcks inte förrän man faktiskt lyssnar lite noggrannare på vad det är karln säger, vilket man såklart inte gör i sådan känsloladdad musik. Musik som fungerar i båda folk- och alternativlägret har antingen indieröst och text eller indiemusik, men aldrig båda. Fallet
Håkan Hellström är ett annat bra exempel; hans musik är inte indie men hans röst och text är det. Ytterligare ett fint knep Kent använder sig av är den mystik de valt att bygga upp kring sig själva. Den där basisten eller vad han är som aldrig ger intervjuer, Jocke som framstått som svärtan själv, etc.
När Kent väl fått sitt grundmurade rykte som ett gränsöverskridande band, samtidsbetraktare och äkthetsförmedlare tycks det sedan bara ha funnits två sätt att förhålla sig till dem: Antingen vänder man sig mot allt detta eller också fortsätter man per automatik att köra på att de är bäst. Det är också det här man ser bland dagens lyssnare och tyckare.
Själv har jag inga starka känslor inför Kent. Det är ett vanligt band, ett man kan finna sig själv mednynnandes i när man dricker öl på puben och egentligen tänker på nåt annat. Ungefär som
Bo Kaspers Orkester. En lättsam historia helt enkelt.
Det här inlägget skulle inte alls handla om detta egentligen. Det var tänkt att jag skulle börja modeblogga, men återigen har jag fått bevisat för mig att all teknisk utveckling efter 1990 är att jämställa med avföring. Jag har försökt lägga in bilder från min nya mobil på datorn upprepade gånger, men det är helt omöjligt. Detta eftersom allt är helt sjukt i huvudet. Det ska väl ändå lösas på nåt vänster snart men tills dess får ni fortsätta gissa hur snygg jag är.
Gästblogg: Mathilda om sexiga musiker
Så var det då äntligen dags för Dunka Dunkas första gästblogg! Vid första anblicken kan man ju tro att gästbloggar bara är något som publiceras när bloggens egentliga författare är lat och inte kan komma på något eget, men i det här fallet finns det ytterligare en viktig orsak: Det är helt enkelt en ypperlig skribent som idag bepryder Dunka Dunka med sina ord, en vars textmassa inte sänker kvaliteten på bloggen, utan med all sannolikhet, tyvärr, gör det helt jävla motsatta. Ni kanske känner henne, annars kanske ni har sett henne fylla ut kommentatorsfälten med vassa kommentarer; men troligen har ni inte den blekaste aning om vem hon är, varför en kort presentation är på sin plats. Hon heter Mathilda. Hon har varit en inspiration till mitt eget skrivande, med vilket jag menar att jag stulit vissa av hennes snyggaste uttryck rakt av. Annars kan inte stilarna sägas vara särskilt lika; min något modesta och pseudoresonerande ton kommer här brytas av mot en mer raljerande, ocensurerad och barnförbjuden sådan. Jag skulle också kunna försöka jämföra henne med andra (andra bloggare givetvis, vi lever ju i en tid när bloggen är större än boken), men det skulle vara ganska miffoaktigt av mig. Ni ska ju ändå snart läsa det själva. Och läsa det ska ni, för alldeles oavsett vad ni tycker om texten så finns det några ovärderliga tips att ta till sig, åtminstone för alla oss med utåtkön.
Fyra genvägar till framgång
Det har alltid funnits män, som fått kvinnor att lämna snigelspår efter sig. Alfahaniga Herkules-look-a-likes med kuken släpandes efter dem i gruset. Status, stake, style och stash i drivor.
Sen finns alla andra. Alla andra, som inte har testosteron sprutandes ur öronen. Alla andra, vars tröjor inte spricker när de spänner musklerna. Alla andra, som inte får tjejstjärtar slungandes mot sig när de slår sig ner i en soffa. Hur gör alla andra killar för att fixa fitta?
Svaret är simpelt, alldeles för simpelt: Dom gör musik. Är du varken född snygg eller sysslar med musik på ett eller annat sätt, så är du kort och gott helt jävla körd. Det räcker med att kunna plinka en halvslak version av ”Smoke On the Water” på gitarr så är (skägg)biffen fixad. Vissa tjejer, det vill säga alla, är mycket lättare konstruerade än man kan tro. Musiker kan få det att rinna till, trots brist på både yttre fördelaktiga attribut och svindlande charm. Här följer fyra musiker, som på ett eller annat sätt blivit tjejmagneter och ibland blivit ifrågasatta för detta, och tips och tricks om hur du själv genom plumpa genvägar kan stjäla lite av deras stjärnglans. Alltså: Varför får följande musiker brudar att vilja bjuda upp sig själva till en redig ärttango och hur får du, som vanlig svenne, lika stor framgång som dom?
Pete Doherty
Ja, jag vet, snubben är tvärful. Vad är det för skadade lirare som tänder på den där gamla horsaren? Han har en typiskt brittisk tandrad, där det ser ut som om alla tänder försöker fly ur hans mun och killen verkar ha en rätt kass attityd och inställning till livet i allmänhet. Men fatta vilken pondus han måste ha, som med det där risiga fejset kan få en så solklar tia som Kate Moss! Och egentligen är det just Moss som gör att någon över huvud taget vill ha honom. Jag själv är ett bra exempel: Jag vill vara nära allt som har varit nära Kate Moss arsle. Har du sett Kate Moss i verkligheten så vill jag röra din hand. Har du pratat med Kate Moss så är jag din vän för livet. Om du bazat henne? Fuck off, nu kör vi. Det går bra nu.
Sen kan man ju snacka om att tjejer vill vara med honom för att ta hand om honom och allt det där. Få honom på fötter igen. Ni vet hur jävla skadad han är. Riktigt trasig. Som om man vill vara morsa åt honom? Nej, det är att han har/har haft en puma till tjej som drar hela det tunga attraktionslasset.
Hur?
Det här är enkel matematik: Börja spela i ett band, fixa en tjej, vilken som helst, det är inte så svårt nu när du har en gitarr/synth/flöjt/whatever som ständig vapendragare, och sen kommer resten att sköta sig självt. Så länge du haft en hyfsat läcker tjej, det räcker med en, så är det nemas problemas i framtiden. För någonting som är riktigt hotfullt mot tjejer är killar utan några som helst tidigare erfarenheter. Har du aldrig haft en tjej? LJUG! Väntar du fortfarande på att en sexig valkyria ska komma och befria dig från oskuldens kedjor, så framställ det som att du legat med fler brudar än både Hugh Hefner och Robinson-Robban. Blir det floppigt när du väl får skjuta råtta och dina bristande erfarenheter avslöjas, så spela bara med och fortsätt lögnen. Tjejen kommer ändå tro att det ska vara så, för tidigt sprut såväl som vinballe, och att det var skitbra, eftersom du är så erfaren. Prata så ofta du kan om alla dina ex och om alla som är efter dig. Det funkar. Jag lovar.
Ola Salo
Hultsfredsfestivalen -05. Jag är både både fit och fittig och har klöst mig längst fram i publiken och står upptryckt mot staketet som ett litet popluder. Ola Salo träder fram. Flickor för feta för sina Cheap Monday-jeans pressas hårt mot min rygg. Ola klädd i vita hotpants och lårhöga platåstövlar i rött lack. Blottat, blekludet bröst. Fan, vilken karl han är som på ett så intensivt, genomborrande sexigt sätt kan bära upp en sån outfit.
Ola Salo är chaby-chic. Ola Salo är sexy-ugly. Ola Salo är en man, eller nåt, utöver det vanliga, eller utöver det normala, om man ska vara sån. Han plockar en eller två blommor från varje alternativ avvikelse från den mänskliga normen och binder ihop stjälkarna till en härligt vild och gayig bukett. Ola Salo väcker åtrå hos både män och kvinnor och blir därmed en smutsig Peter Jöback i twistad Cruella De Ville-frisyr.
Hur?
För att få lika mycket brudar som Salo bör du gå ifrån det klassiskt manliga. Låt både outfit och ansikte bli en fauvistisk färgexplosion och alliera dig med det svagare könets krigare, någonting som Ola gjorde riktigt bra i låten ”Tired of Being an Object”, där han står upp och kämpar för den promiskuösa kvinnans rätt att göra vad hon vill, utan att dömas till slampa. Ni vet, samma budskap som Christina Aguilera försökte få fram när hon stod i trosor och sprutade med en vattenslang på ett gäng killar i ”Can´t Hold Us Down”. Ola har nog fått ganska mycket stock själv, så han vet vad han snackar om. Bli en manlig läppstiftsfeminist.
Måns Zelmerlöw
Schlagervärldens mest slätrakade prettyboy, som förmodligen får mest fitta i Sverige just nu. När han uppträdde med ”Cara Mia” i Melodifestivalen förra året fick brudar genom hela landet kåtslag hemma i sina chipssmuliga soffor. Why? Var det de stålgrå kostymbyxorna som smet åt så tight kring hans vickande stjärt? Var det det inövade suget i blicken, som trängde genom varje bildruta? Eller var det hur benen rörde sig så svävande i rökmaskinsdimman? Nej, det var inga billiga specialeffekter eller stylish accessoarer som gjorde Måns till guds gåva till kvinnan. Mannen är fulländad i sig själv. Måns! Sicket anlete! Du är ju för i helvete fläckfri!
När kamerorna sedan seglade över artisterna och deras skitnödiga låtskrivare i Greenroom, som varken är grönt eller ett rum, under avslöjandet av den slutgiltiga omröstningen, fick min kamrat nog och utbrast att det var dålig stil av SVT. Stackarn kunde inte koncentrera sig på tävlingen när Måns var så snygg.
Hur?
Okej, här krävs det lite dugliga gener till att börja med, men så länge du inte helt och hållet ser ut som ett skämt, så kan du faktiskt klara dig ur det här. Buttugly killar: vik hädan. Måns klarar sig, förutom sin uppenbara skönhet, genom att vara artig och ren. Här gör du bäst i att aldrig skaffa några tatueringar, vara snäll mot din mamma och vara en redig ung man, som min morfar brukar säga. Inga piercings, hål i jeansen eller långhåriga nackar på långa vägar. Köp ett dyrt frisörvax, raka bröstet och stryk kalsongerna, så attraherar du samma publik som Måns. Viktigast är såklart klädstilen, som rankas sjukt högt på tjejers lista över vad de kräver av en pojkvän. Säkert trea, efter stor kuk och pengar.
Justin Timberlake
Vad fan hände egentligen? Över en natt gick Justin från fjunig pojkbandsmedlem till hunkig hingst, som fört sexigheten tillbaka. Justin är absolut inte ful, men hans utseende förtjänar ändå inte att alla vill ligga med honom. Killen är en typiskt halvsnygg amerikansk krulltott, med privilegiet att han får framföra knullmusik för både skräpet och finrummen.
Justins musik leder till omedelbar parningsdans ute på logen. Ritualer i form av rumpgnuggning mot skrev och rytmiskt juckande gör sig bäst till hans musik och når den sexuella frigjordhetens Nirvana utan att för den sakens skull bli ”smutsig”. Det är inte bara kåta ungdomar som dansar till Justin. Nejnej, till den här musiken hårdnar de mest slappkukade gubbarna och släpar ut någon kossa ut på parketten, varpå hon glömmer klimakteriesvettningar för en stund, slänger tuttarna över axeln och börjar rotera villigt med höfterna. Det är så det går till. Till tonerna av herr Timberlake är varken rynkor eller slappröv ett minus.
Hur?
Hemma i verkligheten kan sexuell energi lätt spridas i de mest vardagliga situationer, genom att försöka appellera till offrets mest primitiva känslor. Det djuriska liksom. Prata om saker som är hårda och våta i ett vanligt samtal på lunchen. Dra ut på ett joggingpass utan att duscha efteråt. Känna extra länge på gurkorna i fruktdisken. Sånt skit. Alla killar kan egentligen få kärlek genom att trycka på rätt punkter vid rätt tillfälle. Alltså – vilket skinny ass som helst kan få ett ligg genom att hitta en tjej när hon är tillräckligt berusad. Det är då de primitiva, djuriska instinkterna kommer fram. Vänta alltid ut dom. That's sexual healing.
Lista: 2010-talets 3 bästa låtar
"Framtiden är redan här!" har förmodligen massa människor sagt otaliga gånger och om de har rätt, innebär det ju att jag redan nu kan berätta vad som är det bästa ni kommer få höra om några år. Min något dammiga kristallkula säger att detta är de tre bästa låtarna följande decennium har att bjuda på:
3
. Amanda Jensen -
My Story (2013)
Idolstjärnan tillika sexsymbolen Amanda Jensen har en bra röst, men det hindrar den inte från att låta som om den tillhör en ute i förorten belägen white trash-morsa, mitt i livet placerad, d.v.s. någonstans mellan andra och tredje barnet. Eller ja, hon hade befunnit sig mitt i livet om det inte vore för alla cigaretter hon röker. Nu råder det istället ingen tvekan om att hon inom femton år har dött rökcancerdöden. Hursomhelst, nu låter ju bara Amanda som en sådan, hon är ju faktiskt en ung och viril dam, en som livet gett mycket godis och omsorg. Således kan inga paralleller dras till
Britney Spears livsöde, ännu. Men som vi vet ändrar sig livet allt eftersom det fortgår, för de flesta till det sämre, och Amandas liv är inget undantag.
Om hon låter som en vinkelslip nu kommer hon om några år att låta som en livs levande askkopp. Anledningen är enkel: Hon kommer bjudas på en hel del kola och dylikt under åren, vilket kommer leda till en allmän nedgång á la
Amy Winehouse. Sakta men säkert kommer hon förvandlas till det white trash hon nu bara låter som. I detta läge behövs hjälp,
Hänt Extra varnar om depressioner och svek från karlar. Inte ens
Daniel Breitholtz står bakom henne längre: "Hon har sig själv att skylla. Jag erbjöd henne allt. Min status, mina pengar, min kropp. Kort sagt, min respekt." Det är då TV4 gör en undersökning och upptäcker att hon fortfarande är en mycket sökt kvinna på google, och vill därför ha med henne i ett av deras nystartade program, något i stil med
Let's Dance. Amanda gör nu en
Anna Book och återfår sitt självförtroende, varför hon bestämmer sig för att satsa på livet igen. Gymmet, avgiftningskliniken och psykologen besöks. Sakta men säkert kommer hon in på rätt väg igen (mycket tack vare hennes bröder); luften är lättare att andas och hennes kroppsformer börjar även dem påminna om fornstora dar. Det är med andra ord dags att göra en comeback, vilket sker i och med den här singeln. Varför är den då bra?
Amanda har vid det här laget lika mycket viktig och tuff livserfarenhet som vilken
Lyfe Jennings eller
Mary J Blige som helst. Det är en bra grund att stå på när man ska uttrycka sig expressivt. Hon har börjat skriva låtarna själv och har flera utkast från tiden som hög, vilket är bra; vi vet ju alla att droger hjälper till att skapa intressant musik. Det avgörande är dock att hon låter som en sentida
Johnny Cash, men ser ut som en Amanda Jensen, något som gör ett närmast förhäxande och paradoxalt intryck på lyssnaren. Samtidigt som man vill krypa upp i hennes faderliga famn och be henne berätta mer om hennes väderbitna sjörövarreseor (detta p.g.a. rösten) vill man, p.g.a. utseendet, genast impregnera henne med sina framtida barn, a.k.a sin säd.
2.
Lil Banger -
Big Bang (2019)
Bling-blingen dör ett par år efter decennieskiftet, dels bokstavligt (
50 dör av fetma,
Young Jeezy i en drive-by o.s.v.) och dels blidligt. Folk har vid det här laget tröttnat på bangers och i den mån folk lyssnar på hiphop är det mest trevlig crossover, tänk
Timbaland, eller allsköns underjordsryggor som inte tilltalar de stora massorna. Större äkthet efterfrågas, men resultatet blir bara en urvattning av kreativiteten och popklichéerna frodas än mer. När decenniet börjar nå sitt slut blir nostalgikänslorna ostoppbara och det börjar pratas om hiphopens storhetsperiod i mitten av 00-talet, ungefär som folk nu tjajat om "the golden years" i många år. De som var med när det hände har som sagt dött av, flyttat till Mecca eller slutat bry sig. I alla fall, människor upptäcker att de slutat dansa, slutat prata om droger och om mammaknullande - och de saknar det, helt enkelt. Det är då Lil Banger träder in, väcker liv i en bortglömd genre och levererar årtiondets fetaste beat. Vem som sjunger refrängen?
Nate Dogg.
1.
Abuba Ruba and His Great Harem -
Fuck All You Hoes (2019)
När Elfenbenskusten vinner fotbolls-VM 2010 uppmärksammas Afrika på ett sätt som aldrig förr och människor med inflytande som tidigare nedvärderat kontinenten inser nu att folket där kan lyckas med saker, med följden att de helt plötsligt börjar se människorna som lika mycket värda, något de såklart inte tidigare gjort, oavsett vad de sagt. Detta gör att samveten världen över helt plötsligt blir dåliga och samtliga afrikanska nationers skatteskulder skrivs av. Världsdelen kommer på fötter politiskt, socialt och ekonomiskt. Nu ska det minsann tas igen, tänks det, och på livets alla områden görs jättesatsningar. Även kulturellt ska västvärlden få se, och ur en kollaboration mellan hela Afrikas mest galna musikaliska genier uppstår Abuba Ruba and His Great Harem - en orkester med inte mindre än två miljoner musiker, ledda av visslaren Abuba Ruba. Låten riktar sig mot västerlandet som man anser borde ha hjälpt till långt tidigare, ja, man dristar sig t.o.m. att påpeka att hela kolonialiseringen förmodligen var en dålig idé ända från början.
Är det tacken för all hjälp man ger dem, tänker västvärlden, men kan inte låta bli att hoppa runt som tokar till låten, samt använda den i nästa episka inspelning av
Sagan om Ringen.
Tyvärr strular blogger lite för tillfället, så jag kan inte lägga upp låtarna som mp3-filer. Hoppas ni har överseende med detta.
