Dunka Dunka

En enkel studie: Kent

Under en akademisk utbildning får man lära sig att skriva faktabaserade texter med tydliga källhänvisningar. Jag är mitt uppe i en akademisk utbildning, men det hindrar inte att även denna lilla studie kommer att, precis som allt tidigare material i den här bloggen, bygga på 90 % magkänsla, 7 % egna minnen och 3 % wikipediagrundade eventuella fakta. Som i alla studier får inte texten vara för charmerande och finurlig utan måste vara ganska strikt och torr. Jag har alltså valt att behålla det sämsta från akamediska texter (torrheten) och struntat i det bästa (det höga sanningsvärdet).


Det finns förmodligen ingen artist eller band, förutom 50 Cent, Michael Jackson och senaste idolvinnaren, som lika många svenskar har en åsikt om än Kent. Du må tycka att det är ett halvskapligt band som det inte är värt att prata om, men i så fall är det nånting du skriker ut för full hals, med utropstecken som ser ut som !!!!½½½ och med en ölflaska som håller på att spilla ut sitt innehåll på tangentbord eller närmaste människa. Folk tappar helt enkelt all sans när Kent kommer på tal. Det hjälper inte ens om någon inte hört talas om bandet, för då undrar dem: "Kent, vem är det?" och då måste man svara dem att "nej, alltså, det är ett band" och då undrar de vilka jävla idioter det är som döper ett band till ett halvtaskigt gubbnamn - och vips - så har även dessa människor en välgrundad och stabil åsikt om bandet.


Frågorna som i denna genomgång ställs och med häpnadsväckande klarhet och insikt svaras på är dessa: Varför slog Kent igenom när de gjorde det? Varför lyckades de inte alls lika bra utomlands? Varför gillade och gillar så många dem?


90-talet brukar kallas ironins årtionde. Fin de siécle präglade människors sinnen, arbetslösheten stegrade och ekonomin var relativt rutten under första halvan av decenniet. Inom konsten såg vi verk av dystopisk karaktär (More) och humorn hade det ironiska Killinggänget ett stadigt grepp om. Unga människor som växte upp i dessa förhållanden var givetvis präglade av förhållandena men ville samtidigt söka en utväg. Någonting som kunde få de att känna, någonting äkta. Det finns i regel bara tre vägar att gå när uppgivenheten kräver ett motgift : Kriminalitetens, religionens eller musikens. Musiken har alltid varit en tillflyktsort och en tröst för människor, särskilt unga, och 90-talet var inget undantag. Vad bjöds det då på? Om man ska kika på säljlistorna var det mest lättlyssnad R'n'B (ex TLC, Boyz II Men) och patospop (ex Seal, Celine Dion) som dominerade. Denna typ av ytlighet tilltalade inte vårt lands själar och hip-hopen, som börjat slå igenom kommersiellt, var inget som passade flertalet unga mobbade svenskar. Texter om vapen och ammunition var inget som de blivande Kentfansen ville lyssna på.


Varför frågar du inte bara de som gillar Kent varför de tycker gruppen är bra, undrar säkert ingen av er, och då ska jag svara er: Därför att jag i så fall med all sannolikhet kommer få genuint hjärncellsbefriade svar som "men de är ju så bäääst!" eller "därför att de säger allt om mitt liv" och så står jag där på ruta ett igen, med den enda skillnaden att jag i fortsättningen har ännu lägre tankar om människan än jag redan hade. Nej, en sådan här utredning måste göras själv.


En sak är lätt att fastslå: Kents musik är inte originell. Lokala rockband med ett kombinerat Bono- och alternativkomplex finns det massor av i USA. Förtäckta emoband likaså. Att svenskarna älskat bandet måste alltså bero på att det skiljer sig från dessa övriga på nåt avgörande sätt. De enda väsentliga skillnaderna jag kan finna är bandmedlemmarnas ursprung och språket. Svenskar vill ha svensk musik så att det blir lättare att relatera, eftersom bandet har levt i samma välfärdsstat som dem, genomlidit samma typ av mobbning på högstadiet, haft samma sexidoler (Lili och Sussie/David Hasselhoff) osv. Språket är också viktigt, eftersom de vill förstå vad det är som sägs utan att behöva anstränga sig. Det är t. ex bra mycket fler svenskar (under femtio år, förstås) som lyssnat mer på Jakob Hellman än Elvis Costello, däribland jag. En ytterligare orsak är förstås mediebevakningen; det är självklart så att många inte kände/känner till all den liknande musik som finns, eftersom nationell media gärna lyfter fram inhemska bravader.


I ovanstående stycke kan vi nog finna förklaringen till Kents misslyckande utomlands. De har redan massa Kent och behöver inte ytterligare ett. Lyssna till exempel på "Om du var här". Tror du inte att den gitarrmattan finns i en och annan amerikansk postgrungelåt redan? Om vi nu lägger ihop ett och två, så ska vi nog se att vi lyckas få tre. Det svenska klimatet är lämpat för ett band av Kents typ. Utländska band har svårare att tilltala svenskar. Alltså lyckades Kent. Men hur kan de ha appellerat till så många olika grupper? Hur lyckades de hamna i både mainstreamfåran och alternativkretsen?


Jocke Berg var galen i Bono när han var ung. Han satt inte ensam hemma på fredagskvällarna och listade de bästa C86-banden, utan höjde nävarna till Sunday Bloody Sunday på närmaste gymnasieförfest. Inte konstigt att musiken inte blev av svårtillgängligaste slag. Det man kan fundera på är istället varför indiemänniskorna och journalistkåren klappade händerna i taket och varför Kent oftare gav de orgasm än vad deras partners gjorde. Jag tror att vi har och göra med ett enkelt men genialt knep, medfött eller ej, från Jocke Bergs sida. Det är hans indieröst som fört honom in i gråtande glasögonormars sovrum. Lite texter om ångest på det så är även den gruppen lyssnare kirrad. Att texterna sen oftare än sällan är av ögonbrynshöjande banal karaktär, upptäcks inte förrän man faktiskt lyssnar lite noggrannare på vad det är karln säger, vilket man såklart inte gör i sådan känsloladdad musik. Musik som fungerar i båda folk- och alternativlägret har antingen indieröst och text eller indiemusik, men aldrig båda. Fallet Håkan Hellström är ett annat bra exempel; hans musik är inte indie men hans röst och text är det. Ytterligare ett fint knep Kent använder sig av är den mystik de valt att bygga upp kring sig själva. Den där basisten eller vad han är som aldrig ger intervjuer, Jocke som framstått som svärtan själv, etc.


När Kent väl fått sitt grundmurade rykte som ett gränsöverskridande band, samtidsbetraktare och äkthetsförmedlare tycks det sedan bara ha funnits två sätt att förhålla sig till dem: Antingen vänder man sig mot allt detta eller också fortsätter man per automatik att köra på att de är bäst. Det är också det här man ser bland dagens lyssnare och tyckare.


Själv har jag inga starka känslor inför Kent. Det är ett vanligt band, ett man kan finna sig själv mednynnandes i när man dricker öl på puben och egentligen tänker på nåt annat. Ungefär som Bo Kaspers Orkester. En lättsam historia helt enkelt.


Det här inlägget skulle inte alls handla om detta egentligen. Det var tänkt att jag skulle börja modeblogga, men återigen har jag fått bevisat för mig att all teknisk utveckling efter 1990 är att jämställa med avföring. Jag har försökt lägga in bilder från min nya mobil på datorn upprepade gånger, men det är helt omöjligt. Detta eftersom allt är helt sjukt i huvudet. Det ska väl ändå lösas på nåt vänster snart men tills dess får ni fortsätta gissa hur snygg jag är.

posted by Martin Janzon @ 2/28/2008 04:48:00 em