lördag, januari 26, 2008

Lite om kreddighet (och grönsaker)

"I hear that you and your band have sold your guitars and bought turntables. I hear that you and your band have sold your turntables and bought guitars."


Jag förmodar att alla har lagt märkte till det vid det här laget: Ingen bryr sig om ifall musik är bra eller inte. Det är liksom inte det det handlar om. Det handlar om vad du ska gilla för att kunna somna gott om kvällarna, och stanna sovande. Jo, jag vet att du med ett lycksaligt leende på läpparna och darrande händer - ty det är en stor stund! - vill lägga på din samlingsskiva med ZZ Top på spelaren (som du lite skämtsamt kallar Mystery), men jag vet också att du vill kunna se dig själv i spegeln åtminstone helgdagsmorgnar, varför jag måste avråda dig från att göra det förstnämnda. Att veta vad som gäller är bokstavligen talat livsviktigt. Din smak är vad som skiljer dig från andra och det du tryggt kan luta dig emot när allt annat går åt helvete. Utan din smak är du ingenting. Det är således bäst att din smak inte utgörs av, säg, Death Cab for Cutie.


Nu vill någon att jag ska ge ett konkret exempel på hur god smak kan göra en människa lyckligare. Inga problem. Det finns två enkla sanningar här i världen:

1) Förminskandet av andra människor (och därmed den relativa ökningen av sitt eget värde) inger gott mod samt
2) Projicering av egna misslyckanden på andra hindrar dåligt självförtroende

Ponera att du är ute och slirar med dina killkompisar, med målet att efter inmundigandet av en lagom dos alkohol försöka närma sig okillarna, eller som de själva vill kalla sig, "det andra könet". Ponera sedan att ni faktiskt lyckas med företaget, d.v.s. dina kompisar lyckas närma sig tjejer, och du lyckas i alla fall försöka närma dig dem. Vad som sedan sker är en välbekant historia: Dina kompisar blir alla dissade så det står härliga till, och du hade blivit dissad om du hade vågat göra något. Men går du hem och våldsrunkar till gråtporr för det? Knappast! Du vet nämligen att dina usla vänner blev dissade därför att de har otroligt kass musiksmak medan du däremot, du blev dissad därför att tjejen du nästan gick fram till hade otroligt kass musiksmak. På så sätt kan du med fortsatt förakt se ner på dina barbariska kompisar, som varken har intelligens, kunskap eller finkänslighet nog för att förstå vad som är bra, och på tjejen du egentligen avgudar, som varken har intelligens, kunskap eller finkänslighet nog för att förstå vad som är bra. Egentligen är det inte bara musiksmak jag pratar om (även om den är viktigast), utan all stil och smak, men jag håller mig till musiken.


Vad ska man gilla då? Det är inte så enkelt. Det finns generellt tre uppfattningar om vad som är kreddigt (alltså bra), vilka kan sammanfattas i följande punkter:


1. Allt om är obskyrt är bra.
Tänk obskyra indiepopforum, svåruttalade lokala Manchesterband och samlare på svindyra, okända och halvbra soulsinglar, givetvis bara sjutummare.

2. Allt som inte är obskyrt är bra, förutom obskyr house, som också är bra.
Tänk det utbredda bling-bling-hyllandet, varvet runt-kreddighet och lo-fi-avsky.

3. En blandning av de två övre punkterna är bra.
Tänk det som Pitchfork försöker vara, "jag gillar Mariah Carey och The Pastels, jag är så bred och häftig att du fattar inte" och, tja, Martin Janzon.


Ingen av dessa ståndpunkter är särskilt lyckosamma att ha. Det bästa, tror jag, är att först vara nummer 3, så att man lär sig allt. Med allt under bältet kan man sedan i sociala sammanhang anamma attityd 2. Det är viktigt att då och då med tillräcklig tydlighet visa att man ändå har full koll på samma saker som 1-människor, utifall den man pratar med faktiskt skulle vara en sån. Man måste hålla i minnet att 1-människor mest av allt är imponerade av stora kunskaper, det är faktiskt inte lika nödvändigt att man håller med dem. Det är viktigare att du kan titeln på alla Television Personalities-skivor än att du gillar dem. Mystiken t.o.m. ökar ifall du dissar dylika akter, trots att du känner till dem. Så här skulle en konversation kunna se ut, där du, här i form av "kille", agerar föredömligt:


kille - Jag ska på R. Kelly nästa vecka. Jag ska stå längst fram med alla, hoppas jag, småtjejer. Jag kommer givetvis inte kunna konkurrera med Kellz efter konserten, men det är sånt man får ta.

tjej - Meh.. weäh! Säg inte att du lyssnar på honom?

k - Jo, det tänker jag säga. Jag lyssnar på honom. Särskilt på nätterna. Men berätta: Vad ska man lyssna på?

t - Men typ... bra musik.

k - (avbryt): Ge ett exempel.

t - Tja...

k - (avbryt): Du tänkte säga Pete Doherty. Snälla, gör inte det. Du passar bättre som en Belle and Sebastian-flicka. En som smyglyssnar på Scissors Sisters när ingen annan hör. Det är okej med mig.

t - Belle and Sebastian är bra!

k - Visst, men sämre än det franska teveprogrammet de tagit sitt namn ifrån. Men jag vill inte prata om indiepop nu, inte ens om den är skotsk, utan jag vill dansa. De spelar Cat 5, det får du dansa till, jag har kollat på kreddometern och den visade många grader [sic]. Efter det får du gärna bjuda mig på en drink. Kom nu.

En mjuk inledning, och nästa gång hon pratar om sina favoritskivor rynkar du på näsan och säger något i stil med: "Nja... OM man nu ska lyssna på XX så är det ju knappast den skivan man ska välja" och försöker sedan styra in samtalet på något sexigare, t. ex. mat.


Jag vet vilka frågor ni väntar på att få svar på: Är gitarrer verkligen så okreddigt som de säger?* Är r'n'b gött eller gay? Måste jag gilla crunk, screw och hyphy?


Mitt svar är att allt är ocoolt. Musik är inte kreddigt. Det bästa är om man helt kan avhålla sig från det. Det jag försökt säga lite om i den här artikeln är bara hur man kan göra det bästa av situationen och försöka se det från den positiva sidan, nu när det ändå är så förjävligt att vi gillar musik. För det gör vi ju. Det var inte sant det jag skrev i början, inte egentligen. Egentligen bryr vi oss en himla massa, trots att det inte ger oss varken tjejer eller killar.





* Spelar du själv i ett band och verkligen vill veta om det är gitarrer eller turntables som gäller, råder jag dig att spela ett säkert kort och helt enkelt välja något annat, förslagsvis grönsaker. Jag kan så här på slutet tillfredsställa läsaren som googlesökte på "vilken låt har Linkin Park inte gjort?" och bidra med en låt som det bandet faktiskt inte haft något med att göra, så vitt jag vet. Jag ger er det som med all sannolikhet är Wiens bästa grönsaksband:


15 Comments:

At 11:46 fm, Blogger Ward said...

Det här artar sig. Jag var tvungen att läsa texten två gånger för att inse att den var bra, men så är jag ju ett jävla cp också. Snygga passager, tex "Det är således bäst att din smak inte utgörs av, säg, Death Cab for Cutie". Men innerst inne hoppas jag att det här bara var ytterligare en skenpost, skriven mellan ditt nya mastodontprojekt som du för tillfället är någonstans i mitten med.

Din vän i etern.
Ward.

 
At 1:32 fm, Blogger Martin Janzon said...

Jag tror hela min blogg består av skenposter i väntan på mastodontprojekten. Tyvärr kan jag inte glädja dig med att vara i mitten av något sådant, men ett påbörjat och ett som jag ska påbörja typ nu är ju i alla fall en start. Även ett maraton börjar med ett steg, o bla bla.

 
At 11:34 fm, Blogger M said...

Skenpost är väll en underdrift. Det där höll inte ihop med limtving. Men det var kul ändå. Mer nonsens!

 
At 1:32 em, Blogger Martin Janzon said...

De som läser min blogg i hopp om att få se strama kompositioner, tydliga röda trådar och klara tankar gör givetvis bäst i att sluta hoppas. Det är väl bara ytterst ibland jag har såna anspråk, och förmodligen misslyckas jag även då.

Men det är inte bara nonsens! Det är det aldrig.

Limtving är för övrigt ett fint ord.

 
At 3:35 em, Anonymous Mathilda said...

Vilken luddig, lurvig och stökigt hetsig text. Druckit för mycket kaffe nu igen? Eller druckit smält plockgodis ur kastrull? Det sägs att man blir spretig av det.

 
At 6:54 em, Blogger Martin Janzon said...

Seriöst, jag trodde jag skulle dö sockerdöden. Extermt spretig känsla.

luddig = negativt
stökig och hetsig - med lite god vilja kan det vara åtminsotne varken positivt eller negativt.
lurvig - definitivt positivt

Nej du, det där gills inte som en sågning.

Men jag ska nog ändå sluta skriva (klart) inlägg sent på natten.

 
At 7:51 em, Anonymous Big P said...

Klart du gillar Mariah Carey, men jag förstår inte kopplingen till din musiksmak...

På tal om limtving, om du fortfarande inte hört Sveriges bästa rapplåt En Dåres Försvarstal - PSTQ, så är det dags!

 
At 8:55 em, Blogger Martin Janzon said...

Big P is in da house!

Jag är inte säker på att jag förstår dig, men så ska man ju inte förstå för mycket heller, då kan man bli högmodig(?).

Just ja. Den låten. Ska (fortfarande) kollas upp!

 
At 8:56 em, Blogger Martin Janzon said...

Nu kanske jag förstod, och i så fall var det roligt :)

 
At 8:57 em, Blogger Martin Janzon said...

Ja, alltså, jag förstår alldeles säkert, och det var som sagt roligt.

 
At 9:02 em, Blogger Ward said...

Vad som slog mig när jag läste om texten var att den så kalade smak 2 enbart innefattar vissa genrer, mest framträdande är r'n'b. En Destiny's Child-dänga kan en avnjuta utan problem men om exempelvis Van Halen, U2 eller en lika bedrövlig rockakt kommer på tal blir det, så att säga, andra bullar. Förklara det om du nu är så jävla smart.

 
At 10:15 em, Blogger Martin Janzon said...

Jag vet att jag skrev "bra" istället för "kreddig", eller i.o.m. att jag i början skrev att det var det man tyckte var kreddigt som man tyckte var bra, t.o.m. likställde begreppen. Det finns givetvis människor (ack, det gör det) som gillar Van Halen och U2, men det är också människor som inte gillar musik och som aldrig skulle bry sig om ett resonemang om kreddighet ö.h.t. Dessa akter är alltså inte kreddiga, ens för de människor som gillar dem, eftersom dessa inte pratar i sådana termer.

Det här kan låta jävligt luddigt, men det är det inte, och jag är dessutom nöjd med att jag i mitt logiska (nåja) resonemang ovan lyckades få in en dumförklaring av U2-och-dylikt-lyssnare.

Destiny's Child är för övrigt riktigt bra.

 
At 3:54 em, Anonymous Simon said...

Det finns ju inom rockmusikgillandet en intressant särart av lyssnare, nämligen de som väljer en och enbart en artist eller grupp att lyssna på. Till exempelvis U2 eller Elvis (det verkar bara handla om stora, välkända exempel), som man äger hela diskografin av och lyssnar på hela tiden jämt.

Förövrigt var "våldsrunka till gråtporr" en kul omskrivning av textinternets favorituttryck.

 
At 4:55 em, Blogger Martin Janzon said...

Mm, och den gruppen tycks inte vara lika utbredd när det gäller andra genrer, förutom popen. Ett möjligt undantag är hiphopens 2Pac.

Ja, visst är det ett fint uttryck. Det är lite som med en bra låt som spelats otroligt mycket, till slut kommer oundvikligen en remix.

 
At 8:43 fm, Anonymous Mathilda said...

"Våldsrunka till gråtporr"! HA HA HA! Martin, du är ett geni! Det är verkligen en omskrivning värd att hyllas. Va får du allt ifrån?

 

Skicka en kommentar

<< Home